Håkan Hellström har ju gjort några konserter på olika platser i Sverige under de senaste dagarna och recensionerna har varit positiva, minst sagt. Femma efter femma har han kammat hem, men det är inte alla som håller med. Nu är ju inte jag något jättestort Håkanfan och jag var ju inte där så att jag kan uttala mig men så här kommenterade en läsare (som förmodligen inte heller var där) Markus Larssons recension efter spelningen i Lund:
"Detta är mig helt oförståeligt - hur kan han bli så populär som sjunger så fruktansvärt falskt och skriker rent ut. Jag förstår inte detta. Han fick en fem fyrar för sitt uppträdande och Nanne Grönwall fick bara 3??? Det finns inte ord för hur fel det här är."
Jag älskar den kommentaren, helt underbar. Han sjunger inte bara falskt Håkan, han skriker ju bara rakt ut, som någon ociviliserad vettvilling som slitit sig ur tvångströjan och rusat ut på scen där han bara står och skriker rakt ut. Hur kan han få en femma, läsaren förstår inte detta, får det inte att gå ihop. Han/hon skakar hjälplöst på huvudet, "tycker inte alla som jag?"
Och tydligen så har läsaren fortfarande inte lyckats släppa att den fantastiska artisten Nanne Grönwall, detta unikum inom brachen, bara fick en trea. Något som han/hon väljer att understryka med inte mindre än tre frågetecken. Och så slutklämmen; "det finns inte ord för hur fel det är". Man kan riktigt se hur han/hon slår näven i bordet och vill dra till med en svordom men lyckas sansa sig och nöja sig med att inga ord kan beskriva denna oförrätt.
Fast egentligen är det ju inte så roligt, det är ju faktiskt ganska tragiskt. Särskilt när man tänker på att det finns massor med människor som tänker på samma sätt. Att ett stycke musik är något som måste framföras ordenligt, tillrättalagt, i rätt tonart med en vacker röst och gud förbjude att det slinker in en liten falsk ton någonstans. Tänk vad mycket de missar, stackarna.
Det är förmodligen samma personer som blev mäkta upprörda då Picasso kom med sina konstiga tavlor. Det var väl ingen konst? En konstnär ska ju måla så likt verkligheten det bara går, "sån där kubism och annat kladd det ser ju ut som något ett barn målat, kan väl vem som helst göra". Stackarna.
Så bli inte upprörda alla Håkanfans, och alla Dylanfans också för den delen för vi har väl hört det här mer än någon annan. Jag vet att avskyn mot dessa människor stundom kan bubbla likt en överkokande häxkittel inombords, men allt som egentligen finns att känna är medlidande.
tisdag 30 september 2008
Pingis måste ses i widescreen
Håll i er nu för nu blir det sådan overkligt bra bordtennis. Tjecken Petr Kobel mot demonen Wang Liqin bjuder upp till en dans som får alla idrotter att likna triviala sällskapsspel. Matchen är från Lag VM tidigare i år och Korbel har ett litet grepp på kinesen med en 2-1 ledning. I fjärde och femte set är det några helt vansinniga dueller.
Titta på ytan de spelar över, vinklarna de hittar i duellerna och vilka långa förflyttningar de gör. För de flesta är pingisbordet något man står vid och spelar pingis på. För dessa herrar är bordet bara något man börjar vid, sen kan bollen ta en iväg på äventyr långt bort.
Titta på ytan de spelar över, vinklarna de hittar i duellerna och vilka långa förflyttningar de gör. För de flesta är pingisbordet något man står vid och spelar pingis på. För dessa herrar är bordet bara något man börjar vid, sen kan bollen ta en iväg på äventyr långt bort.
Äntligen höst!
Nu är det ingen tvekan om att hösten är här. Det betyder kallare dagar och nätter, gula löv överallt, ett mörker som lämnar dagen allt senare och kommer allt tidigare på kvällarna, men framförallt betyder det att man nu kan plocka fram all höstmusik.
I mitt fall betyder det främst att det är dags att damma av Nick Cave samlingen och lyssna på några av favoritskivorna som nu inte spelats sedan förra vintern. För att spela t.ex. Boatmans Call mitt i sommaren hade ju varit som att låta Markoolio göra soundtracket till någon dokumentär om andra världskriget och förintelsen.
Därför går större delen av våren och sommaren åt till att bara gå och längta till höstens regnkalla mörker då man återigen får lyssna till låtar som People Ain't No Good, Lay Me Low, The Ship Song, As I Sat Sadly By Her Side, Grief Came Riding och många, många mer. Hade jag fått välja någon annan låtksrivare än Dylan att citera varje dag här i bloggen, så hade det utan tvekan blivit Nick Cave.
I mitt fall betyder det främst att det är dags att damma av Nick Cave samlingen och lyssna på några av favoritskivorna som nu inte spelats sedan förra vintern. För att spela t.ex. Boatmans Call mitt i sommaren hade ju varit som att låta Markoolio göra soundtracket till någon dokumentär om andra världskriget och förintelsen.
Därför går större delen av våren och sommaren åt till att bara gå och längta till höstens regnkalla mörker då man återigen får lyssna till låtar som People Ain't No Good, Lay Me Low, The Ship Song, As I Sat Sadly By Her Side, Grief Came Riding och många, många mer. Hade jag fått välja någon annan låtksrivare än Dylan att citera varje dag här i bloggen, så hade det utan tvekan blivit Nick Cave.
måndag 29 september 2008
Beatles och Snooker
Jag var inne på ett väldigt bra pingisforum där någon hade länkat till ett klipp med Jeff Beck som framförde lite Beatlestoner, bl.a. A Day In Life. Nu råkar ju jag vara lite svag för just det musikstycket, mitt Beatlestrots till trots. Överhuvudtaget är ju Sgt Pepperskivan inte så pjåkig, en del riktigt bra låtar blandas dock med en del lite svagare inslag. When I'm Sixty-four t.ex., en trevlig låt på alla sätt och vis men det låter ju som något Monty Python skrivit.
Eftersom jag har en annan bra tolkning av just A Day In Life tänkte jag bjuda på den. Det är det georgiska bandet The Blues Mobile Band som gjort ett Beatlesmedley där det här stycket dyker upp.
Jag valde att låta georgierna tonsätta Ronnie "The Rocket" O'Sullivans fantomsnabba maximumbreak från 1997 för att på samma gång fira att Snookersäsongen drar igång nu med Shangai Masters.
Det är få spelare förunnat att lyckas prestera något sådant under sin karriär, Ronnie har gjort det tre gånger som jag känner till. Men så är han också ett unikum, en sann artist.
Missa inte heller kommentatorernas andakt när han kommer allt närmare och närmare det magiska breaket.
Eftersom jag har en annan bra tolkning av just A Day In Life tänkte jag bjuda på den. Det är det georgiska bandet The Blues Mobile Band som gjort ett Beatlesmedley där det här stycket dyker upp.
Jag valde att låta georgierna tonsätta Ronnie "The Rocket" O'Sullivans fantomsnabba maximumbreak från 1997 för att på samma gång fira att Snookersäsongen drar igång nu med Shangai Masters.
Det är få spelare förunnat att lyckas prestera något sådant under sin karriär, Ronnie har gjort det tre gånger som jag känner till. Men så är han också ett unikum, en sann artist.
Missa inte heller kommentatorernas andakt när han kommer allt närmare och närmare det magiska breaket.
Modepremiär
Ja, bloggen fortsätter växa och nådde den här veckan oanade höjder. Frågan är hur länge tillväxten kan fortsätta innan stagnationen träder in. Det känns som den gångna veckans fina siffror blir svåra att toppa.
Mina främsta konkurrenter i toppen av bloggtoppen.se fortsätter mangla ut bilder på sina kläder, väskor och skor som de shoppat för alla pengar de tjänat på sitt bloggande, ibland nöjer de sig med att fota alla shoppingväskor med häftiga namn på. Jag vill inte känna mig som en copycat, försöker gå min egen väg, men för att min blogg ska fortsätta växa känner jag att jag inte längre kan ignorera människans viktigaste ingrediens här i livet, modet.
Därför börjar jag nu med att lägga ut en bild på ett par jättefina Yasakaskor. Nu är de förvisso ett par år gamla, men jag tjänar ju inte heller samma förmögenheter på min blogg som vissa konkurrenter. Hur trendigt det är med Yasaka behöver jag ju säkert inte nämna, men notera också den lilla tåventileringen och den fina färgen. Från början var de nästan vita men nu har de antagit en lite mer smutsgrå, ohälsosam färg som jag bara älskar, den går så bra till mina Inter Sport strumpor.
De tål extrema förflyttningar i sidled och djupled i över en säsong och de extrema fotsvettningarna stod de emot i flera månader innan de började vika ner sig. Nu finns de att köpa till rabatterat pris på pingisshoppen.se för bara 330:-
Mina främsta konkurrenter i toppen av bloggtoppen.se fortsätter mangla ut bilder på sina kläder, väskor och skor som de shoppat för alla pengar de tjänat på sitt bloggande, ibland nöjer de sig med att fota alla shoppingväskor med häftiga namn på. Jag vill inte känna mig som en copycat, försöker gå min egen väg, men för att min blogg ska fortsätta växa känner jag att jag inte längre kan ignorera människans viktigaste ingrediens här i livet, modet.
Därför börjar jag nu med att lägga ut en bild på ett par jättefina Yasakaskor. Nu är de förvisso ett par år gamla, men jag tjänar ju inte heller samma förmögenheter på min blogg som vissa konkurrenter. Hur trendigt det är med Yasaka behöver jag ju säkert inte nämna, men notera också den lilla tåventileringen och den fina färgen. Från början var de nästan vita men nu har de antagit en lite mer smutsgrå, ohälsosam färg som jag bara älskar, den går så bra till mina Inter Sport strumpor.
De tål extrema förflyttningar i sidled och djupled i över en säsong och de extrema fotsvettningarna stod de emot i flera månader innan de började vika ner sig. Nu finns de att köpa till rabatterat pris på pingisshoppen.se för bara 330:-
söndag 28 september 2008
"Do I understand your question"
Idag under seriespelets lunchuppehåll, som blev extra långt för vårt lag, flanerade vårt sällskap runt på en marknad. Den äldste i vårt sällskap fastnade vid en liten handelsbod som erbjöd vinterjackor i skinn. Det blev tydligt att han i sin jakt på den rätta jackan systematiskt valde ut de olika varianterna av bruna jackor och fullkomligt ignorerade de svarta alternativen.
Min vän som bar på en trähink med en tillhörande stor träslev under armen undrade då: ”Hur gammal måste man bli för att tycka brunt är bättre än svart?”
Som vanligt när det gäller bra frågar hade jag inget bra svar.
Min vän som bar på en trähink med en tillhörande stor träslev under armen undrade då: ”Hur gammal måste man bli för att tycka brunt är bättre än svart?”
Som vanligt när det gäller bra frågar hade jag inget bra svar.
Hurra för Eurosport
Nu ska jag titta på pingis på Eurosport. För tredje dagen i rad sänder de från herrarnas World Cup. Timo Boll krossade Ryu Seung Min i kvarten och skrällde mot Ma Long i semin så nu blir det final mot Wang Hao.
I och för sig är det eftersänt och jag vet redan hur det gick, men jag ska ändå sätta mig tillrätta i soffan och utbrista i ett "Hallelujah!" varje gång Wang Hao drar in sin överjordiska backhand.
I och för sig är det eftersänt och jag vet redan hur det gick, men jag ska ändå sätta mig tillrätta i soffan och utbrista i ett "Hallelujah!" varje gång Wang Hao drar in sin överjordiska backhand.
Total harmoni
Imorse klev jag in i en pingishall och Changing of the Guards spelades. Jag ska ge er en sekund att låta detta sjunka in så ni förstår vad det betyder...
...alltså, tänk nu vad bloggen handlar om - Dylan och pingis. Och så välkomnas man av en Dylanlåt när man spatserar in i en hall full av pingisbord, pingisspelare, pingisbollar osv. Det kändes som om hela min värld sjöng i harmoni, de där sista irriterande pusselbitarna som man aldrig trodde man skulle hitta bara föll på plats.
Jag har arrangerat en liten rekonstruktion av denna händelse för att ni läsare ska kunna bilda er en egen uppfattning av denna känsla. Sätt först igång det översta klippet, pingisfilmen och dra ner ljudvolymen till noll. Sätt sedan igång nästa klipp, Changing of the Guards, låt sedan öronen njuta av Dylan och låt ögonen njuta av pingisen så får ni en liten uppfattning av min upplevelse.
Bli nu inte så trollbundna av Dylan att ni missar hur helt otroligt bra Peter Karlsson är.
...alltså, tänk nu vad bloggen handlar om - Dylan och pingis. Och så välkomnas man av en Dylanlåt när man spatserar in i en hall full av pingisbord, pingisspelare, pingisbollar osv. Det kändes som om hela min värld sjöng i harmoni, de där sista irriterande pusselbitarna som man aldrig trodde man skulle hitta bara föll på plats.
Jag har arrangerat en liten rekonstruktion av denna händelse för att ni läsare ska kunna bilda er en egen uppfattning av denna känsla. Sätt först igång det översta klippet, pingisfilmen och dra ner ljudvolymen till noll. Sätt sedan igång nästa klipp, Changing of the Guards, låt sedan öronen njuta av Dylan och låt ögonen njuta av pingisen så får ni en liten uppfattning av min upplevelse.
Bli nu inte så trollbundna av Dylan att ni missar hur helt otroligt bra Peter Karlsson är.
lördag 27 september 2008
Den psykologiska krigsföringen
Jag gillar jämförelser, som sagt.
Inom de flesta idrotter förekommer ju olika former av psykningar, men har ni tänkt på vilken skillnad det kan vara på dessa psykningar beroende på idrott?
Inom fotbollen kan man psykas genom att ta 10 meters sats och ramma en motståndare med dobbarna först för att visa att man är laddad och inte tänker ge bort något gratis. Eller så kan man gapskrika en motståndare i ansiktet när man tycker han gjort något fel, eller bara muttra några provocerande ord i förhoppning att motståndaren ska ta illa vid sig och t.ex. skalla en. Eller varför inte spotta på honom? Det brukar ofta funka.
Hockeyn är ännu mer rakt på sak, där kan man slå någon med en knytnäve eller klubba i ansiktet, det kallas "slutspelshockey" och uppskattas av hockeyälskare så länge inte domaren sätter ribban för högt och "förstör" matchen med utvisningar.
Inom pingisen är psykningarna mer finstilta. Där kan en match vinnas därför att ena parten tillslut psykas ner till apatistadiet av motståndarens vana att alltid peta upp glasögonen längs näsroten med pekfingret. Eller så kan en match vinnas genom att agera uttråkad och omotiverad till den grad att motståndaren tappar livslusten. Eller så kan man välja motsatsen och studsa runt i hagen likt en geting mot en fönsterruta och utropa en ettrig envis ossning för varje vunnen poäng.
En spelares skådespelartalanger kan bli användbara i en sport där motståndarna alltid står vända mot varandra på bara några meters avstånd och där nerverna har en sådan avgörande betydelse.
Visst är det fantastiskt med jämförelser.
Inom de flesta idrotter förekommer ju olika former av psykningar, men har ni tänkt på vilken skillnad det kan vara på dessa psykningar beroende på idrott?
Inom fotbollen kan man psykas genom att ta 10 meters sats och ramma en motståndare med dobbarna först för att visa att man är laddad och inte tänker ge bort något gratis. Eller så kan man gapskrika en motståndare i ansiktet när man tycker han gjort något fel, eller bara muttra några provocerande ord i förhoppning att motståndaren ska ta illa vid sig och t.ex. skalla en. Eller varför inte spotta på honom? Det brukar ofta funka.
Hockeyn är ännu mer rakt på sak, där kan man slå någon med en knytnäve eller klubba i ansiktet, det kallas "slutspelshockey" och uppskattas av hockeyälskare så länge inte domaren sätter ribban för högt och "förstör" matchen med utvisningar.
Inom pingisen är psykningarna mer finstilta. Där kan en match vinnas därför att ena parten tillslut psykas ner till apatistadiet av motståndarens vana att alltid peta upp glasögonen längs näsroten med pekfingret. Eller så kan en match vinnas genom att agera uttråkad och omotiverad till den grad att motståndaren tappar livslusten. Eller så kan man välja motsatsen och studsa runt i hagen likt en geting mot en fönsterruta och utropa en ettrig envis ossning för varje vunnen poäng.
En spelares skådespelartalanger kan bli användbara i en sport där motståndarna alltid står vända mot varandra på bara några meters avstånd och där nerverna har en sådan avgörande betydelse.
Visst är det fantastiskt med jämförelser.
Rök på vattnet
Varför är dagens urusla text urusel och inte bara usel? Ja, egentligen är den väl bara usel men om man läser/hör texten i sin helhet så blir det uruselt. Riktigt uruselt, det låter som något ett barn skrivit i skolan under rubriken "Mitt Sommarlov".
Men jag kunde ju inte ta med hela texten, så efter en stunds våndan då jag konstaterade att ingen del av texten är urusel på egen hand, att delarna behöver varandras sällskap för att nå upp till uruselheten så valde jag att ta med de fyra inledande raderna som får representera texten i sin helhet.
Budskapet är lite att det inte spelar någon roll hur klassiskt riff man än kommit på, man kommer ändå inte undan en urusel text.
Men jag kunde ju inte ta med hela texten, så efter en stunds våndan då jag konstaterade att ingen del av texten är urusel på egen hand, att delarna behöver varandras sällskap för att nå upp till uruselheten så valde jag att ta med de fyra inledande raderna som får representera texten i sin helhet.
Budskapet är lite att det inte spelar någon roll hur klassiskt riff man än kommit på, man kommer ändå inte undan en urusel text.
1965 Revisited
Även om en Dylan bootleg har fått låna sitt namn till rubriken har det här inget med Dylan att göra. Istället har det med Rolling Stones att göra. Var är dom i debatten undrar ni säkert. Ifall jag jämför Dylan med Beatles, hur kan jag glömma jämföra Rolling Stones med Beatles. Det har jag inte glömt.
Hade jag fått välja på en samling Rolling Stones skivor och en samling Beatles skivor hade jag valt Stones varje gång, förmodligen även ifall det låg en smutsig damm full av krokodiler och pirayor i vägen för Stonessamlingen medan en fåtölj hängande i en linbana och en tillhörande paraplydrink ledde raka vägen till Beatles skivor.
Så vi reser återigen tillbaka till 1965, det får bli två klipp för jag kan omöjligt välja. Herre min skapare så många sköna, enkla, klockrena riff Stones har producerat. Deras betydelse för den kommande hårdrocken får verkligen inte underskattas. Nu gäller det ju både Beatles såväl som Rolling Stones att deras storhetstid väntade lite senare än 1965, men så här bra och spännande blev aldrig Beatles och jämfört med Mick Jaggers scenframträdanden framstår Lennon/McCartney som två små snälla söndagsskolepojkar.
Hade jag fått välja på en samling Rolling Stones skivor och en samling Beatles skivor hade jag valt Stones varje gång, förmodligen även ifall det låg en smutsig damm full av krokodiler och pirayor i vägen för Stonessamlingen medan en fåtölj hängande i en linbana och en tillhörande paraplydrink ledde raka vägen till Beatles skivor.
Så vi reser återigen tillbaka till 1965, det får bli två klipp för jag kan omöjligt välja. Herre min skapare så många sköna, enkla, klockrena riff Stones har producerat. Deras betydelse för den kommande hårdrocken får verkligen inte underskattas. Nu gäller det ju både Beatles såväl som Rolling Stones att deras storhetstid väntade lite senare än 1965, men så här bra och spännande blev aldrig Beatles och jämfört med Mick Jaggers scenframträdanden framstår Lennon/McCartney som två små snälla söndagsskolepojkar.
fredag 26 september 2008
Nu börjar mitt korståg
Efter att ha upprört vissa läsare med min, i deras tycke, nedvärderande inställning till The Beatles har jag nu spenderat mycket tid till att lyssna på de fyra gossarna från Liverpool. ”Jag måste ha missat något” tänkte jag. Jag har inte hittat det än i alla fall.
Dylan älskade Beatles, han blev helt tagen då han hörde deras musik och de var en bidragande orsak till att han kopplade in gitarren i förstärkaren 1965. Men han gillade inte deras texter. ”Ni säger ju ingenting”, sa han till John Lennon som tog mycket illa vid sig och britterna började lägga lite mer ansträngning bakom sina texter. På så sätt influerade två av historiens mest inflytelserika musikakter varandra.
Nu vet jag att musiksmak är något subjektivt, att man inte kan påstå att något är bättre än något annat men tillåt mig göra en jämförelse. Låt oss resa tillbaka till 1965.
The Beatles har tagit USA med storm, det råder total Beatleshysteri. Under sina konserter överröstas de nästan av de helt tokiga fansen. Samma år uppträder Bob Dylan elektriskt med ett band för första gången någonsin. Han gör det på Newport Folk Festival och delar av publiken blir mäkta upprörd och buar åt detta djärva, drastiska steg i Dylans karriär.
Men titta på det idag, med 2008-ögon, med hjälp av dessa två Youtube-klipp. Se först Beatles, frisyrerna ser töntiga ut, matchande kostymer, rak, enkel pop med en text utan något som helst innehåll. Klippet har en stor 60-talsstämpel över sig. Men Dylan, han är tidlös, det gäller både musiken och Dylan själv och texten såväl som musiken är så mångdimensionell, så kraftfull, så levande att den diskuteras än idag.
År 2004 listade en av världens största musiktidskrifter, Rolling Stone Magazine, tidernas 500 bästa låtar. Fånigt och omöjligt kan tyckas men visst säger en sådan lista någonting. Dylans Like A Rolling Stone toppar den listan, The Beatles första låt (Hey Jude, 1968) återfinns på en åttonde plats.
Vad är det listan och jämförelsen säger? Jo, Beatles var stora, störst, på 60-talet. Dylan var före sin tid, musiken han gjorde 1965 som buades ut, inte bara i Newport utan under hela hans världsturné 1966, den anses idag, på 2000-talet vara bland det bästa genom tiderna. Detta är en trend som bara kommer bli tydligare ju längre tiden går. Jag känner många i min ålder som lyssnar på Dylan, ingen som lyssnar på The Beatles (vad jag vet). De försvaras av 40-, 50, 60-talister men deras musik åldras precis som deras fans. Dylan är tidlös.
Mitt korståg mot överskattade The Beatles har börjat, låt nu höra era protester, er tystnad räknar jag som ert medhåll.
Dylan älskade Beatles, han blev helt tagen då han hörde deras musik och de var en bidragande orsak till att han kopplade in gitarren i förstärkaren 1965. Men han gillade inte deras texter. ”Ni säger ju ingenting”, sa han till John Lennon som tog mycket illa vid sig och britterna började lägga lite mer ansträngning bakom sina texter. På så sätt influerade två av historiens mest inflytelserika musikakter varandra.
Nu vet jag att musiksmak är något subjektivt, att man inte kan påstå att något är bättre än något annat men tillåt mig göra en jämförelse. Låt oss resa tillbaka till 1965.
The Beatles har tagit USA med storm, det råder total Beatleshysteri. Under sina konserter överröstas de nästan av de helt tokiga fansen. Samma år uppträder Bob Dylan elektriskt med ett band för första gången någonsin. Han gör det på Newport Folk Festival och delar av publiken blir mäkta upprörd och buar åt detta djärva, drastiska steg i Dylans karriär.
Men titta på det idag, med 2008-ögon, med hjälp av dessa två Youtube-klipp. Se först Beatles, frisyrerna ser töntiga ut, matchande kostymer, rak, enkel pop med en text utan något som helst innehåll. Klippet har en stor 60-talsstämpel över sig. Men Dylan, han är tidlös, det gäller både musiken och Dylan själv och texten såväl som musiken är så mångdimensionell, så kraftfull, så levande att den diskuteras än idag.
År 2004 listade en av världens största musiktidskrifter, Rolling Stone Magazine, tidernas 500 bästa låtar. Fånigt och omöjligt kan tyckas men visst säger en sådan lista någonting. Dylans Like A Rolling Stone toppar den listan, The Beatles första låt (Hey Jude, 1968) återfinns på en åttonde plats.
Vad är det listan och jämförelsen säger? Jo, Beatles var stora, störst, på 60-talet. Dylan var före sin tid, musiken han gjorde 1965 som buades ut, inte bara i Newport utan under hela hans världsturné 1966, den anses idag, på 2000-talet vara bland det bästa genom tiderna. Detta är en trend som bara kommer bli tydligare ju längre tiden går. Jag känner många i min ålder som lyssnar på Dylan, ingen som lyssnar på The Beatles (vad jag vet). De försvaras av 40-, 50, 60-talister men deras musik åldras precis som deras fans. Dylan är tidlös.
Mitt korståg mot överskattade The Beatles har börjat, låt nu höra era protester, er tystnad räknar jag som ert medhåll.
Skuggan på blå himlen
Jag hittade den här obegripligt häftiga animerade filmen gjord till Imperiets mästerverk Blå Himlen Blues, när jag egentligen borde studera. Helt otrolig. Vilken kreativitet det måste rymmas inom vissa människor.
Annars har ju Blå Himlen Blues alltid gjort sig bättre live. Men med tanke på Thåströms vokala resurser så gör ju sig det mesta han framför bättre live då han får fritt spelrum att fylla upp en arena med sin röst. Här framför han låten på ANC-galan 1985, som vanligt framför han låten som om jordens undergång var väldigt nära förestående.
Annars har ju Blå Himlen Blues alltid gjort sig bättre live. Men med tanke på Thåströms vokala resurser så gör ju sig det mesta han framför bättre live då han får fritt spelrum att fylla upp en arena med sin röst. Här framför han låten på ANC-galan 1985, som vanligt framför han låten som om jordens undergång var väldigt nära förestående.
torsdag 25 september 2008
"Time is on my side"
Efter en samling hektiska dagar som med nöd och näppe gått ihop blir nu fredagens produktivitet helt avgörande för delkursens hemtenta. Allt är satsat på ett kort, det är imorgon det ska hända. Ett par sidor virrigt flummande ska förvandlas till 6 sidor välformulerade svar och resonemang kring hermeneutik, social konstruktionism, kritisk emancipatorisk vetenskapsteori m.m.
Med andra ord lär det dugga tätt med blogginlägg imorgon. För är det någon gång man kommer på alla möjliga bra idéer så är det ju när man har en tenta som måste göras. Och aldrig är längtan att städa lägenheten, handla, tvätta och katalogisera innehållet i pappersåtervinningen så påträngande som när man sätter sig vid tangenterna för vad som måste göras.
För övrigt lyckades jag ovanligt bra med komponeringen av kvällens playlist. Det blev en vågad blandning som lyckas hålla balansen precis på stupets kant till misslyckandets obefogade hopkok. Lagom många låtar, dödsmetall och reggae, Frank Sinatra och Alice Cooper, 50-tal, 60-tal, 70-tal, 80-tal, 90-tal och 2000-tal, kvinnor och män, Gordon Lightfoot och Blue Oyster Cult, odödliga klassiker och one-hit-wonder. Allt i en mycket väl fungerande symbios.
Lyckas jag lika bra imorgon lär det inte bli någonting gjort.
Med andra ord lär det dugga tätt med blogginlägg imorgon. För är det någon gång man kommer på alla möjliga bra idéer så är det ju när man har en tenta som måste göras. Och aldrig är längtan att städa lägenheten, handla, tvätta och katalogisera innehållet i pappersåtervinningen så påträngande som när man sätter sig vid tangenterna för vad som måste göras.
För övrigt lyckades jag ovanligt bra med komponeringen av kvällens playlist. Det blev en vågad blandning som lyckas hålla balansen precis på stupets kant till misslyckandets obefogade hopkok. Lagom många låtar, dödsmetall och reggae, Frank Sinatra och Alice Cooper, 50-tal, 60-tal, 70-tal, 80-tal, 90-tal och 2000-tal, kvinnor och män, Gordon Lightfoot och Blue Oyster Cult, odödliga klassiker och one-hit-wonder. Allt i en mycket väl fungerande symbios.
Lyckas jag lika bra imorgon lär det inte bli någonting gjort.
onsdag 24 september 2008
Djupa funderingar
Varning för ett långt inlägg - men det är mycket intressant, jag lovar.
Ikväll var min lediga kväll och därför passade jag på att gå och se en elitseriematch i bordtennis med några bekanta pingisvänner. Underhållningen var väl inte på topp men en del sevärd bordtennis blev det. På hemvägen kunde vi höra rapporteringen från kvällens allsvenska matcher där reportrarna tackade för att det äntligen var halvtidsvila så man slapp se det bedrövliga spelet. Aktiv som min hjärna är gjorde den genast en parallell och jag konstaterade att pingisens elitserie trots allt håller en oändligt mycket högre nivå än fotbollens allsvenska.
Men hur kommer det sig att svenska fotbollsspelare generellt är så dåliga rent tekniskt? Har ni tänkt på det? Förmodligen inte, eftersom vi tar det som en självklarhet att vi i Sverige spelar enkelt, taktiskt, tjongar då det behövs och har spelare som Petter Hansson och Johan Mjällby som nyckelspelare. Finliret, det snabba passningsspelet, den tekniska briljansen och delikatesserna lämnar vi åt brassar, spanjorer m.m. så är det ju bara, det vet ju varenda människa.
Men varför är det så? Är svenskar födda med sämre teknik och bollsinne än sydeuropéer och sydamerikaner? Ja, säger säkert en del. Varför är det i så fall inte samma visa i andra sporter? Finns det någon annan sport där svenskarna är kända för sämre teknik än övriga världseliten? Ishockey? Friidrott? Tennis? Pingis? ”Ja, vi svenska pingisspelare har ju inte samma teknik som de sambalirande brassarna, vi får fegspela och hoppas på att de slår bort sig.”
Nej, tanken är skrattretande, det är snarare tvärtom. Svenskar är kända för god teknik och har inom många idrotter varit föredömen och föregångare. Inte minst inom pingisen där vi dessutom kan skryta med en av världshistoriens största bolltrollare genom tiderna. Jan-Ove är ju lika teknisk, bollbegåvad, kreativ och sevärd som både Maradona och Ronaldinho. Eller titta på spelare som Peter Forsberg inom hockeyn eller vissa av våra gamla handbollsstjärnor från Bengan-Boys storhetstid, samma sak. Världsstjärnor kända för sin teknik och kreativitet, inte för sitt positionsspel eller för sin råstyrka.
Jag är säker på att fotbollstränarna, om de bara vågar fråga, kan få hjälp av tennis-, hockey-, handbolls- och pingistränare, idrotter där vi är eller har varit världsledande, om hur man lär ut teknik, hur man behandlar en boll och hur man föder ett kreativt och positivt klimat där ungdomar vågar testa nya saker och använda sin fantasi.
Så nästa gång ni ser laguttagningen till vårt fotbollslandslag med 95% konditionsstarka träben eller nästa gång ni ser allsvenskans lag passa fel, backa hem och sparka långbollar för att det är det vi kan bäst, acceptera det inte. Kräv samma sak av våra fotbollsspelare som vi kräver av våra andra idrottsstjärnor.
Ikväll var min lediga kväll och därför passade jag på att gå och se en elitseriematch i bordtennis med några bekanta pingisvänner. Underhållningen var väl inte på topp men en del sevärd bordtennis blev det. På hemvägen kunde vi höra rapporteringen från kvällens allsvenska matcher där reportrarna tackade för att det äntligen var halvtidsvila så man slapp se det bedrövliga spelet. Aktiv som min hjärna är gjorde den genast en parallell och jag konstaterade att pingisens elitserie trots allt håller en oändligt mycket högre nivå än fotbollens allsvenska.
Men hur kommer det sig att svenska fotbollsspelare generellt är så dåliga rent tekniskt? Har ni tänkt på det? Förmodligen inte, eftersom vi tar det som en självklarhet att vi i Sverige spelar enkelt, taktiskt, tjongar då det behövs och har spelare som Petter Hansson och Johan Mjällby som nyckelspelare. Finliret, det snabba passningsspelet, den tekniska briljansen och delikatesserna lämnar vi åt brassar, spanjorer m.m. så är det ju bara, det vet ju varenda människa.
Men varför är det så? Är svenskar födda med sämre teknik och bollsinne än sydeuropéer och sydamerikaner? Ja, säger säkert en del. Varför är det i så fall inte samma visa i andra sporter? Finns det någon annan sport där svenskarna är kända för sämre teknik än övriga världseliten? Ishockey? Friidrott? Tennis? Pingis? ”Ja, vi svenska pingisspelare har ju inte samma teknik som de sambalirande brassarna, vi får fegspela och hoppas på att de slår bort sig.”
Nej, tanken är skrattretande, det är snarare tvärtom. Svenskar är kända för god teknik och har inom många idrotter varit föredömen och föregångare. Inte minst inom pingisen där vi dessutom kan skryta med en av världshistoriens största bolltrollare genom tiderna. Jan-Ove är ju lika teknisk, bollbegåvad, kreativ och sevärd som både Maradona och Ronaldinho. Eller titta på spelare som Peter Forsberg inom hockeyn eller vissa av våra gamla handbollsstjärnor från Bengan-Boys storhetstid, samma sak. Världsstjärnor kända för sin teknik och kreativitet, inte för sitt positionsspel eller för sin råstyrka.
Jag är säker på att fotbollstränarna, om de bara vågar fråga, kan få hjälp av tennis-, hockey-, handbolls- och pingistränare, idrotter där vi är eller har varit världsledande, om hur man lär ut teknik, hur man behandlar en boll och hur man föder ett kreativt och positivt klimat där ungdomar vågar testa nya saker och använda sin fantasi.
Så nästa gång ni ser laguttagningen till vårt fotbollslandslag med 95% konditionsstarka träben eller nästa gång ni ser allsvenskans lag passa fel, backa hem och sparka långbollar för att det är det vi kan bäst, acceptera det inte. Kräv samma sak av våra fotbollsspelare som vi kräver av våra andra idrottsstjärnor.
Prisutdelning
Vinnaren av gårdagens tävling har valt sitt pris och bifogar följande motivering:
"Idiotvind har lovat komma tillbaka med en jämförelse av gitarristerna Bo Winberg och Jimi Hendrix, ser fram emot detta.
Enligt Bo Winberg själv borde säkert The Spotnicks inneha första platsen över mest underskattade band, åtminstone i Sverige. Trots framgångar i England och Japan vägrade Klas Burling spela annat än engelsk pop i sveriges enda musikkanal.
Ni får döma själva. Framförallt koreografin är imponerande, speciellt slutet."
/S.J
Inte är det något dåligt val, eftersom jag förmodar att valet föregicks av mycket beslutsångest vill jag komplettera med ytterligare ett klipp med The Spotnicks. Koreografin är inte lika avancerad men gitarrspelet, ojojoj! Titta och lyssna noga på dessa korta men ack så underhållande klipp.
Angående de mest underskattade banden, en diskussion som tycks löpa som en röd tråd genom forumet, så känns väl Spotnicks 1963 minst lika spännade som Beatles 1963. Om inte annat så förskonar ju den instrumentala musiken en från tralliga "She loves you yeah, yeah, yeah" refränger. Hade de bara valt bort spacekostymerna, låtit håret växa och kammat bak öronen så hade det kanske varit Spotnicks som varit den där heliga kossan man inte får sparka på som Beatles nu är.
The Spotnicks - Amapola
The Spotnicks - Orange Blossom Tainton
"Idiotvind har lovat komma tillbaka med en jämförelse av gitarristerna Bo Winberg och Jimi Hendrix, ser fram emot detta.
Enligt Bo Winberg själv borde säkert The Spotnicks inneha första platsen över mest underskattade band, åtminstone i Sverige. Trots framgångar i England och Japan vägrade Klas Burling spela annat än engelsk pop i sveriges enda musikkanal.
Ni får döma själva. Framförallt koreografin är imponerande, speciellt slutet."
/S.J
Inte är det något dåligt val, eftersom jag förmodar att valet föregicks av mycket beslutsångest vill jag komplettera med ytterligare ett klipp med The Spotnicks. Koreografin är inte lika avancerad men gitarrspelet, ojojoj! Titta och lyssna noga på dessa korta men ack så underhållande klipp.
Angående de mest underskattade banden, en diskussion som tycks löpa som en röd tråd genom forumet, så känns väl Spotnicks 1963 minst lika spännade som Beatles 1963. Om inte annat så förskonar ju den instrumentala musiken en från tralliga "She loves you yeah, yeah, yeah" refränger. Hade de bara valt bort spacekostymerna, låtit håret växa och kammat bak öronen så hade det kanske varit Spotnicks som varit den där heliga kossan man inte får sparka på som Beatles nu är.
The Spotnicks - Amapola
The Spotnicks - Orange Blossom Tainton
tisdag 23 september 2008
Angående Dylancitaten
Efter gårdagens minst sagt besynnerliga Dylancitat känner jag att en förtydling är på sin plats så att vi alla är överens. Citatet behöver ju inte vara bra varje gång, eller snarare, det kan ju vara bra på så många olika sätt. Som gårdagens smått obegripliga lilla pärla "I'm no pig without a wig".
Samma är det ju med dagens. Det är ju också bra på sitt eget sätt. På ett obehagligt, nästan olustigt sätt. Det är ju ingen poesi, bara så kusligt ärligt, personligt.
Ännu olustigare blev det när han spelade den live i en TV-sändning 1975 och introducerar låten med att dedikera den till "someone out there watching tonight, I know she knows who she is". Samtidigt är låten mördande vacker med Scarlet Rivera på fiol och en Dylan, tärd av en lång tids kaos i ett sönderfallande äktenskap, med en fantastisk röst och sång.
Samma är det ju med dagens. Det är ju också bra på sitt eget sätt. På ett obehagligt, nästan olustigt sätt. Det är ju ingen poesi, bara så kusligt ärligt, personligt.
Ännu olustigare blev det när han spelade den live i en TV-sändning 1975 och introducerar låten med att dedikera den till "someone out there watching tonight, I know she knows who she is". Samtidigt är låten mördande vacker med Scarlet Rivera på fiol och en Dylan, tärd av en lång tids kaos i ett sönderfallande äktenskap, med en fantastisk röst och sång.
Stenansikte
Det är ju aldrig lätt att ta en kantboll, i vanliga fall är en kantboll lika med avgjord boll. I vissa extrema fall lyckas spelaren rädda kantbollen. Fast Ma Lin nöjer sig inte med att rädda kantbollen, han drar en loop som får räknas i kategorin "otagbar".
För ett otränat öga kan det vara svårt att uppfatta. Enligt reglerna är det helt tillåtet att spela bollen vid sidan av nätet och det finns inget krav på att bollen ska vara i näthöjd. Ma Lins forehand är i bordshöjd, den snuddar bordsytan i den allra minimalaste formen av studs och Hao Shuai kan inte annat än att titta på.
För de allra flesta pingisspelare hade det där varit karriärens bästa slag alla kategorier, fast Ma Lin verkar inte tycka det är så jättemärkvärdigt.
För ett otränat öga kan det vara svårt att uppfatta. Enligt reglerna är det helt tillåtet att spela bollen vid sidan av nätet och det finns inget krav på att bollen ska vara i näthöjd. Ma Lins forehand är i bordshöjd, den snuddar bordsytan i den allra minimalaste formen av studs och Hao Shuai kan inte annat än att titta på.
För de allra flesta pingisspelare hade det där varit karriärens bästa slag alla kategorier, fast Ma Lin verkar inte tycka det är så jättemärkvärdigt.
Det blir alltid värst andra dagen
"Hello träningsvärk, my old friend,
I've come to talk with you again,
Because the pain is softly creeping,
Left its seeds while I was sleeping"
Så känns de, sviterna efter söndagens kraftansträngningar gör sig ännu kraftigt påminda.
Den som först listar ut och avslöjar vilken låt som så träffande använts för att uttrycka min träningsvärk får som pris önska ett klipp som ska publiceras här i bloggen. Fast den var väl alldeles för lätt för mina begåvade, musikbevandrade läsare.
I've come to talk with you again,
Because the pain is softly creeping,
Left its seeds while I was sleeping"
Så känns de, sviterna efter söndagens kraftansträngningar gör sig ännu kraftigt påminda.
Den som först listar ut och avslöjar vilken låt som så träffande använts för att uttrycka min träningsvärk får som pris önska ett klipp som ska publiceras här i bloggen. Fast den var väl alldeles för lätt för mina begåvade, musikbevandrade läsare.
måndag 22 september 2008
Enigma
Är det bara jag som tycker det är en gåta att Orup behöver gå till posten varje dag? Vad ska han dit och göra?
söndag 21 september 2008
Fortsatt tillväxt
Tredje veckan för bloggen är nu över och glädjande nog fortsätter tillväxten. Den här veckan har vi haft 273 unika besökare och hela 560 sidladdningar, detta tar oss till en 3155 plats på bloggtoppen. Som vanligt har jag studerat mina farligaste konkurrenter för att få idéer och inspiration som kan göra att min blogg också får 750 000 besökare i veckan.
Bilder på sig själv är fortfarande ett tätt återkommande inslag. Gärna med tillhörande kommentarer som den här jag såg idag: ”Tur att jag ska solduscha imorgon, så blek som jag är!” Samma bloggare skriver också hur hon längtar till sin 18-årsdag så att hon får sitta i styrelsen i sina aktiebolag. Jag hade nästan glömt hur jobbigt det var innan man blev 18.
En annan tipsar om recept på bra ansiktsbehandlingar: En honungsmelon, 2 msk yoghurt, en tsk honung. Först ska ni mosa melonen med en gaffel, lägga den ansiktet i 20 minuter, sedan tvättar ni bort melonen och smörjer in yoghurt-honungsblandningen med cirkelrörelser, låt det verka i 15 minuter.
Jag har tydligen mycket att lära innan jag kan konkurrera uppe i bloggtoppen, jag begriper inte ens hur man får melonsörjan att stanna i ansiktet och ännu mindre vad den ska där och göra överhuvudtaget.
Bilder på sig själv är fortfarande ett tätt återkommande inslag. Gärna med tillhörande kommentarer som den här jag såg idag: ”Tur att jag ska solduscha imorgon, så blek som jag är!” Samma bloggare skriver också hur hon längtar till sin 18-årsdag så att hon får sitta i styrelsen i sina aktiebolag. Jag hade nästan glömt hur jobbigt det var innan man blev 18.
En annan tipsar om recept på bra ansiktsbehandlingar: En honungsmelon, 2 msk yoghurt, en tsk honung. Först ska ni mosa melonen med en gaffel, lägga den ansiktet i 20 minuter, sedan tvättar ni bort melonen och smörjer in yoghurt-honungsblandningen med cirkelrörelser, låt det verka i 15 minuter.
Jag har tydligen mycket att lära innan jag kan konkurrera uppe i bloggtoppen, jag begriper inte ens hur man får melonsörjan att stanna i ansiktet och ännu mindre vad den ska där och göra överhuvudtaget.
"Tur att jag ska duscha imorgon, så smutsig som jag är!"
Min kontorstron
Efter att ha gjort personlig säsongsdebut vid det blåa bordet är kroppen nu så sliten att det känns som ett sjöodjur tuggat på den. Ett växtätande sjöodjur, ni vet såna som har ganska trubbiga tänder men starka uthålliga käkmuskler som kan mala på sin föda i flera timmar innan de inser att det den tuggar på inte tillhör växtriket och därmed spottar ut det. Så känns det.
Som tur är har jag den bekvämaste kontorsstolen söder om Arjeplog. Armstöd, nackstöd, hjul, smidiga rotationsmöjligheter och dessutom tippar själva sittsektionen bakåt alldeles lagom mycket när man lutar sig bakåt.
Ifall Joo Se Hyuk ringer på dörren ska jag öppna och fråga om han har några bra tips på defensivövningar där man kan koppla om till offensiven och om Bob Dylan ringer på öppnar jag för att kyssa hans fötter. I övrigt finns det ingenting som kan slita mig från min kära stol ikväll.
Hatet mot alla som inte tror pingis är jobbigt brinner nu starkare än vanligt.
Som tur är har jag den bekvämaste kontorsstolen söder om Arjeplog. Armstöd, nackstöd, hjul, smidiga rotationsmöjligheter och dessutom tippar själva sittsektionen bakåt alldeles lagom mycket när man lutar sig bakåt.
Ifall Joo Se Hyuk ringer på dörren ska jag öppna och fråga om han har några bra tips på defensivövningar där man kan koppla om till offensiven och om Bob Dylan ringer på öppnar jag för att kyssa hans fötter. I övrigt finns det ingenting som kan slita mig från min kära stol ikväll.
Hatet mot alla som inte tror pingis är jobbigt brinner nu starkare än vanligt.
Vad gör Ma Long just nu?
Är det bara jag som tänker så? Hur som helst får jag alltid samma svar av mig själv. Han tränar. Här är ett fint klipp som visar hur det ser ut när Ma Long trimmar rörelserna en aning och övar upp tempot i sitt spel.
Det märks att Liu Guoliang övat mycket bollåda sedan han la av med sin aktiva karriär. Vilket tempo han matar bollarna i, och vilken variation han har, några snabba, sedan en lös, några med mycket översruv och några mer flacka. Ma Long får slita ordentligt. Ca 52 sekunder in i klippet skickar Liu ut en överjävlig boll raka vägen i forehand som Ma Long inte har en chans på, det ser ut som tränare Liu suckar lite uppgivet över dagens förslappade ungdom då.
På bordet till vänster står trippelvärldsmästaren Wang Liqin och kör låda, till höger tränar Chen Qi och bredvid Liu Guoliang, tränaren med såväl VM som OS-guld, står världsettan Wang Hao och tittar på lite lojt. Hur är hallarna byggda för att inte drabbas av härdsmälta när så mycket pingiskunnande samsas innanför samma fyra väggar och under ett och samma tak?
Det märks att Liu Guoliang övat mycket bollåda sedan han la av med sin aktiva karriär. Vilket tempo han matar bollarna i, och vilken variation han har, några snabba, sedan en lös, några med mycket översruv och några mer flacka. Ma Long får slita ordentligt. Ca 52 sekunder in i klippet skickar Liu ut en överjävlig boll raka vägen i forehand som Ma Long inte har en chans på, det ser ut som tränare Liu suckar lite uppgivet över dagens förslappade ungdom då.
På bordet till vänster står trippelvärldsmästaren Wang Liqin och kör låda, till höger tränar Chen Qi och bredvid Liu Guoliang, tränaren med såväl VM som OS-guld, står världsettan Wang Hao och tittar på lite lojt. Hur är hallarna byggda för att inte drabbas av härdsmälta när så mycket pingiskunnande samsas innanför samma fyra väggar och under ett och samma tak?
lördag 20 september 2008
Jag mår så kalasbra ikväll
Det finns en liten bakgrundshistoria till dagens urusla text.
Jag har lyssnat på den här låten sen jag var liten, jag älskade den, tyckte den var så bra. Men så blir man lite äldre, lär sig engelska, lär sig uppfatta texter och reflektera över dem. Helt plötsligt kunde jag inte lyssna på låten längre. Texten i korthet:
Vers 1: Hon undrar vad hon ska ha på sig, hon sminkar sig, kammar sig och undrar hur hon ser ut. Hon ser underbar ut ikväll.
Vers 2: Vi går till en fest, alla tycker hon är jättevacker. Hon undrar hur jag mår. Jag mår underbart ikväll.
Vers 3: Det är dags att gå hem och jag har ont i huvudet. Jag ger henne bilnycklarna och hon hjälper mig till sängs. Och medan jag släcker säger jag, "du var underbar ikväll".
Det kan låta som att jag raljerar, som att jag förkortar, förenklar och ni säger säkert "Äsch, alla texter låter ju sådär om man överdriver och sammanfattar klumpigt". Men nej, det är ingen klumpig sammanfattning, det är precis vad som sägs utan ett uns av poetisk, versifierad touch.
Synd är det ju för det är en sådan fin låt i övrigt, hade vart bättre ifall han bara sjunigt innehållsförteckningen på något glasspaket eller instruktionsboken till sin kasettbandspelare.
Så, bring it on Grillvante!
Jag har lyssnat på den här låten sen jag var liten, jag älskade den, tyckte den var så bra. Men så blir man lite äldre, lär sig engelska, lär sig uppfatta texter och reflektera över dem. Helt plötsligt kunde jag inte lyssna på låten längre. Texten i korthet:
Vers 1: Hon undrar vad hon ska ha på sig, hon sminkar sig, kammar sig och undrar hur hon ser ut. Hon ser underbar ut ikväll.
Vers 2: Vi går till en fest, alla tycker hon är jättevacker. Hon undrar hur jag mår. Jag mår underbart ikväll.
Vers 3: Det är dags att gå hem och jag har ont i huvudet. Jag ger henne bilnycklarna och hon hjälper mig till sängs. Och medan jag släcker säger jag, "du var underbar ikväll".
Det kan låta som att jag raljerar, som att jag förkortar, förenklar och ni säger säkert "Äsch, alla texter låter ju sådär om man överdriver och sammanfattar klumpigt". Men nej, det är ingen klumpig sammanfattning, det är precis vad som sägs utan ett uns av poetisk, versifierad touch.
Synd är det ju för det är en sådan fin låt i övrigt, hade vart bättre ifall han bara sjunigt innehållsförteckningen på något glasspaket eller instruktionsboken till sin kasettbandspelare.
Så, bring it on Grillvante!
fredag 19 september 2008
Bob Dylan said that
Om några timmar reser jag iväg till en liten, liten ort. Jag är inte säker på att de har internet där, hur som helst kommer inte jag kunna få tag på något så ni får stå ut med dagens två citat även imorgon. Men sedan lovar jag återkomma med Clapton som dålig textförfattare och Dylan får visa en ny sidan; efter dagens skämtare är det dags att visa honom som kärlekskrank poet av gammalt traditionellt slag. Det blir väl spännande!
Angående dagens citat så fick jag en kommentar angående de båda i ett äldre inlägg ("Dylanfans är knasiga"). Läsaren ifråga undrade ifall jag verkligen citerat Dagens urusla text rätt, "är du säker på att den går så?" Jag kan ju inte annat än avundas läsaren som tydligen missat detta hemska stycke dålig "musik" men tyvärr, det är precis så den går. Det är i stort sett låtens enda text och det upprepas ca 18 gånger upphöjt i tolv. Varsågod att kolla musikvideon på Youtube, men jag har varnat!
Vad det gäller Dylancitatet är det hämtat från en av Dylans mest uppskattade låtar under hans liveframträdanden 1964, Talkin' World War III Blues. Låten blev alltid en ren skrattfest där de olika raderna följdes av skrattsalvor och applåder, inte minst för att han ändrade texten lite lagom och alltid lika komiskt från ena konserten till nästa.
Dagens citat följs på orginalinspelningen av raden "Abraham Lincoln said that". Men publiken kunde aldrig vara säker på vilken tänkare/filosof/poet han påstod ha sagt dessa rader. "Karl Sandberg said that", "T.S. Elliott said that", "Robert Frost said that". Ibland kan man se honom stå och fundera någon takt extra, antingen för dramatisk effekt eller för att hinna fundera ut ett lämpligt namn.
Även raderna i dagens citat skiftar, snärjer in sig i varandra tills de tillslut blir rent nonsens. Orginalet av låten finns med på The Freewhelin' Bob Dylan (1963), en bra liveversion med en lyrisk publik hittar man på den officiella bootlegskivan Bob Dylan Live 1964 At Philharmonic Hall och på Youtyube kan man hitta ett par hyfsade klipp, bl.a. från hans framträdande på Newport Folk Festival 1964. Av någon anledning saknas ett stycke i mitten av klippet från Dont Look Back dokumentären som är upplagt på Youtube så att vi missar det allra roligaste stycket i låten och bara får höra applådåskorna som följer.
Men vi lär återkomma till låten fler gånger här i bloggen. För övrigt kan jag rekommendera att Dont Look Back köps in då det är en fantastisk musikdokumentär.
Angående dagens citat så fick jag en kommentar angående de båda i ett äldre inlägg ("Dylanfans är knasiga"). Läsaren ifråga undrade ifall jag verkligen citerat Dagens urusla text rätt, "är du säker på att den går så?" Jag kan ju inte annat än avundas läsaren som tydligen missat detta hemska stycke dålig "musik" men tyvärr, det är precis så den går. Det är i stort sett låtens enda text och det upprepas ca 18 gånger upphöjt i tolv. Varsågod att kolla musikvideon på Youtube, men jag har varnat!
Vad det gäller Dylancitatet är det hämtat från en av Dylans mest uppskattade låtar under hans liveframträdanden 1964, Talkin' World War III Blues. Låten blev alltid en ren skrattfest där de olika raderna följdes av skrattsalvor och applåder, inte minst för att han ändrade texten lite lagom och alltid lika komiskt från ena konserten till nästa.
Dagens citat följs på orginalinspelningen av raden "Abraham Lincoln said that". Men publiken kunde aldrig vara säker på vilken tänkare/filosof/poet han påstod ha sagt dessa rader. "Karl Sandberg said that", "T.S. Elliott said that", "Robert Frost said that". Ibland kan man se honom stå och fundera någon takt extra, antingen för dramatisk effekt eller för att hinna fundera ut ett lämpligt namn.
Även raderna i dagens citat skiftar, snärjer in sig i varandra tills de tillslut blir rent nonsens. Orginalet av låten finns med på The Freewhelin' Bob Dylan (1963), en bra liveversion med en lyrisk publik hittar man på den officiella bootlegskivan Bob Dylan Live 1964 At Philharmonic Hall och på Youtyube kan man hitta ett par hyfsade klipp, bl.a. från hans framträdande på Newport Folk Festival 1964. Av någon anledning saknas ett stycke i mitten av klippet från Dont Look Back dokumentären som är upplagt på Youtube så att vi missar det allra roligaste stycket i låten och bara får höra applådåskorna som följer.
Men vi lär återkomma till låten fler gånger här i bloggen. För övrigt kan jag rekommendera att Dont Look Back köps in då det är en fantastisk musikdokumentär.
torsdag 18 september 2008
"Die Mauer"
Nu var det på tok för länge sedan vi pratade pingis. Idag hade Elitserien premiär och det mest anmärkningsvärda är väl att Mikael Appelgren gjorde comeback i Sveriges högsta serie. Han vann båda sina matcher för Spårvägens BTK mot göteborgsungdomarna Kalle Relfsson och Robert Nilsson i BTK Warta.
Så vad passar bättre än att backa 19 år i tiden och återuppleva ett av de största ögonblicken i svensk pingishistoria - svensk idrottshistoria, äh, va fan - ett av de största ögonblicken i den svenska historien alla kategorier.
Det är suddigt, knastrigt, kommentatorn talar tyska, men det spelar ju ingen roll. Det här var födelsen av den svenska storhetstiden, dagen då muren revs, tre raka finaler med 0-5 förluster förvandlades till en 5-0 vinst. Ett av världens mest dominerande landslag, världens folkrikaste land utklassades i sin egen nationalsport av ett gäng osannolika bollbegåvningar och träningsnarkomaner.
Äpplet var mannen som avgjorde.
Så vad passar bättre än att backa 19 år i tiden och återuppleva ett av de största ögonblicken i svensk pingishistoria - svensk idrottshistoria, äh, va fan - ett av de största ögonblicken i den svenska historien alla kategorier.
Det är suddigt, knastrigt, kommentatorn talar tyska, men det spelar ju ingen roll. Det här var födelsen av den svenska storhetstiden, dagen då muren revs, tre raka finaler med 0-5 förluster förvandlades till en 5-0 vinst. Ett av världens mest dominerande landslag, världens folkrikaste land utklassades i sin egen nationalsport av ett gäng osannolika bollbegåvningar och träningsnarkomaner.
Äpplet var mannen som avgjorde.
Mina idoler
Ja, jag vet att jag borde såga Idol nu när det dragit igång. Nån jury som producerat hitlåtar åt Britney Spears och Backstreet Boys sitter och ska veta bäst och dissa allt som inte passar in i deras mallar.
Men efter att suttit och tittat på auditionklipp har jag fått några såna jättefavoriter så det är nästan så att jag kommer följa programmet.
Petri, skönare kille får man ju leta efter. Ful frisyr och verkar snurrig, tafatt, blyg och okarismatisk. Och så börjar han sjunga och allt bara kastas över ända, helt plötsligt är han det coolaste som finns. I samma hundradel som han slutar sjunga blir han samma vimsige 35-åring finlandssvensk igen. Jag skulle vilja se honom gå långt, vilken fantastisk kontrast till alla urtöntar som Darin och Ola och allt vad dom hetat. Men han försvinner väl snart.
När Anna Bergendahl sjunger kan jag bara hålla med juryn, jag får helt sjuka rysningar och gåshuden sprider sig som en skogsbrand och blicken blir helt disig av de tårfyllda ögonen. Det är helt magiskt.
Men efter att suttit och tittat på auditionklipp har jag fått några såna jättefavoriter så det är nästan så att jag kommer följa programmet.
Petri, skönare kille får man ju leta efter. Ful frisyr och verkar snurrig, tafatt, blyg och okarismatisk. Och så börjar han sjunga och allt bara kastas över ända, helt plötsligt är han det coolaste som finns. I samma hundradel som han slutar sjunga blir han samma vimsige 35-åring finlandssvensk igen. Jag skulle vilja se honom gå långt, vilken fantastisk kontrast till alla urtöntar som Darin och Ola och allt vad dom hetat. Men han försvinner väl snart.
När Anna Bergendahl sjunger kan jag bara hålla med juryn, jag får helt sjuka rysningar och gåshuden sprider sig som en skogsbrand och blicken blir helt disig av de tårfyllda ögonen. Det är helt magiskt.
onsdag 17 september 2008
Ljuskanonad
Ni som inte lät er imponeras av den förra ljusshowen.
Kolla på det här, kolla på det här, kolla på det här!
För nu blir det ännu häftigare. Det här är Another Brick in the Wall från samma konsert.
Ljusexplosionerna är så totala, jag har aldrig, varken förr eller senare sett så mycket ljus på samma gång. Mina föreställningar av jordens undergång var mindre dramatiska än vad som utspelade sig på scen genom alla dessa tusentals strålkastare.
Och laserkanonerna! Som jag bara trodde fanns på film. De sköt iväg laserstrålar som nådde ända upp till molnen, jag minns hur jag bara gapade, det var som att ha landat på en annan planet.
Allt ljus var så starkt, så mycket, så kompakt, så att jag var säker på att det gick att ta på det. Hade jag haft en hink hade jag kunnat fylla den med ljus och ta med hem. Hela Göteborg måste kortslutits under konserten.
Och mitt i detta ljuskaos stod ett par trevliga farbröder i jeans och t-shirt och till synes helt utan ansträngning producerade de den högsta och mäktigaste musik jag hört. För vilken musik det är! Musiken är så bra att den inte hamnar i skymundan av ljuset, hörselintrycken överträffar t.o.m. synintrycken.
Kolla på det här, kolla på det här, kolla på det här!
För nu blir det ännu häftigare. Det här är Another Brick in the Wall från samma konsert.
Ljusexplosionerna är så totala, jag har aldrig, varken förr eller senare sett så mycket ljus på samma gång. Mina föreställningar av jordens undergång var mindre dramatiska än vad som utspelade sig på scen genom alla dessa tusentals strålkastare.
Och laserkanonerna! Som jag bara trodde fanns på film. De sköt iväg laserstrålar som nådde ända upp till molnen, jag minns hur jag bara gapade, det var som att ha landat på en annan planet.
Allt ljus var så starkt, så mycket, så kompakt, så att jag var säker på att det gick att ta på det. Hade jag haft en hink hade jag kunnat fylla den med ljus och ta med hem. Hela Göteborg måste kortslutits under konserten.
Och mitt i detta ljuskaos stod ett par trevliga farbröder i jeans och t-shirt och till synes helt utan ansträngning producerade de den högsta och mäktigaste musik jag hört. För vilken musik det är! Musiken är så bra att den inte hamnar i skymundan av ljuset, hörselintrycken överträffar t.o.m. synintrycken.
"Remember when you were young"
Richard Wright är död.
Den tragiska nyheten nådde oss sent igårkväll, efter en kort tids kamp mot cancer avled Rick Wright endast 65 år gammal. Tillsammans med Nick Mason, Roger Waters och Syd Barrett grundade han ett av världens största och mest inflytelserika band för mer än 40 år sedan.
Jag hade turen att få se Pink Floyd live på Ullevi, tack vare smarta föräldrar som vet vad ett litet ovetande barn behöver få se, höra och uppleva. Tack! Än idag är konserten för ca femton år sedan bland det mäktigaste jag upplevt. Musiken, ljusshowen, aldrig hade man kunnat drömma om att man skulle få höra något liknande och aldrig hade man kunnat tro att man skulle få se något liknande.
Vad som går att se på Youtube gör det såklart inte rättvisa. Det är ju som att försöka förklara hur havet ser ut med hjälp av en vattenfylld tekopp. Men det är ju bättre än inget och efter noga övervägande har jag valt låten som, åtminstone för mig, fungerar som Pink Floyds soundtrack. Hyllningslåten till bandmedlemmen Syd Barrett som förlorade förståndet redan i slutet på 60-talet, Shine On You Crazy Diamond.
Den är så lång (drygt 13 minuter) så den måste delas upp i två delar på Youtube. Men det är värt varje sekund så spela upp klippet i Full screen mode på högsta volym och låt ögon och öron hänföras av en upplevelse långt bortom såväl det vanliga som det ovanliga.
Del 1
Del 2
Den tragiska nyheten nådde oss sent igårkväll, efter en kort tids kamp mot cancer avled Rick Wright endast 65 år gammal. Tillsammans med Nick Mason, Roger Waters och Syd Barrett grundade han ett av världens största och mest inflytelserika band för mer än 40 år sedan.
Jag hade turen att få se Pink Floyd live på Ullevi, tack vare smarta föräldrar som vet vad ett litet ovetande barn behöver få se, höra och uppleva. Tack! Än idag är konserten för ca femton år sedan bland det mäktigaste jag upplevt. Musiken, ljusshowen, aldrig hade man kunnat drömma om att man skulle få höra något liknande och aldrig hade man kunnat tro att man skulle få se något liknande.
Vad som går att se på Youtube gör det såklart inte rättvisa. Det är ju som att försöka förklara hur havet ser ut med hjälp av en vattenfylld tekopp. Men det är ju bättre än inget och efter noga övervägande har jag valt låten som, åtminstone för mig, fungerar som Pink Floyds soundtrack. Hyllningslåten till bandmedlemmen Syd Barrett som förlorade förståndet redan i slutet på 60-talet, Shine On You Crazy Diamond.
Den är så lång (drygt 13 minuter) så den måste delas upp i två delar på Youtube. Men det är värt varje sekund så spela upp klippet i Full screen mode på högsta volym och låt ögon och öron hänföras av en upplevelse långt bortom såväl det vanliga som det ovanliga.
Del 1
Del 2
tisdag 16 september 2008
Cykelprofessorn
På bara några stenkasts avstånd från mitt hem har jag världens bästa cykelreparatör. Han är kraftigt överviktig, gammal, sliten och nergången på alla sett och vis. Aldrig mindre än fyra dagars vit skäggstubb och en häpnadsväckande stor och röd alkisnäsa. Hans cykelverkstad är en liten källarskrubb, stökig, oorganiserad med bröte överallt. Den ser ut ungefär som verkstaden i Galenskaparnas Macken, fast i cykelmiljö.
Men cyklar kan han! Det finns inte en cykelåkomma han inte kan diagnostisera. Dessutom är han helt otrolig snabb, billig och alltid trevlig på sitt eget lite buttra, aviga vis. Jag gick dit idag i tron att jag nu skulle behöva klara mig utan min kära cykel i minst en vecka och samtidigt behöva gräva ett stort hål i min plånbok...
(Jag) - Mitt bakhjul är skevt, jag behöver nytt hjul och nytt däck.
(Han) - Nä, det är bara däcket som behöver bytas, det har spruckit lite längs sidan och släppt här. Jag har nog ett nytt i rätt storlek här någonstans. Ska vi säga 200?
(Jag) - Låter bra, när blir den klar?
(Han) - Tja, vad är klockan... halv två... kan du komma tillbaka vid två?
Alltid samma sak.
(Jag) - Vevpartiet till pedalerna har gått av, går det att fixa?
(Han) - Tja, kan du hitta på något att göra i 20 minuter så kan du hämta den sen. Ska vi säga 150?
Men cyklar kan han! Det finns inte en cykelåkomma han inte kan diagnostisera. Dessutom är han helt otrolig snabb, billig och alltid trevlig på sitt eget lite buttra, aviga vis. Jag gick dit idag i tron att jag nu skulle behöva klara mig utan min kära cykel i minst en vecka och samtidigt behöva gräva ett stort hål i min plånbok...
(Jag) - Mitt bakhjul är skevt, jag behöver nytt hjul och nytt däck.
(Han) - Nä, det är bara däcket som behöver bytas, det har spruckit lite längs sidan och släppt här. Jag har nog ett nytt i rätt storlek här någonstans. Ska vi säga 200?
(Jag) - Låter bra, när blir den klar?
(Han) - Tja, vad är klockan... halv två... kan du komma tillbaka vid två?
Alltid samma sak.
(Jag) - Vevpartiet till pedalerna har gått av, går det att fixa?
(Han) - Tja, kan du hitta på något att göra i 20 minuter så kan du hämta den sen. Ska vi säga 150?
måndag 15 september 2008
The Return of the Grillvante
Återigen tog det fyr i debattbrasan och återigen var det Grillvante som röt till.
”Beatles det ”brittiska pojkpopbandet” Jösses!
Där slängdes det nog in ett medvetet kol på debattbrasan.
Att benämna Beatles med epitetet pojkpopband är ungefär lika begreppsförvirrat som att kalla Jimi Hendrix en bra kyrkomusiker. Visst hade Jimi gig i kyrkan under sina unga år, men han är ju inte för det förknippad med tramporglar precis.
Vad Beatles gjorde före 1965 skiljer sig avsevärt mot vad de lyckades åstadkomma den senare delen av 60-talet. (Även om åren i Hamburg var rätt tunga). De tog fullständig kontroll över låtskrivandet, studion och agendan. George Martin till god hjälp hela tiden, men medlemmarna bestämde var, när och hur.
När jag hör ordet pojkpopband förutom att få kväljningar då, tänker jag mig antal dockor helt utan egen kreativitet som styrs av folk med ett icke milt pengaintresse.”
/Grillvante (läs hela inlägget bland kommentarerna till "Idiotvinden avancerar" en liten bit ner.)
Det är ju illa alltså, inte ens när jag ska in och diplomatiskt rättfärdiga motståndarens argumentation kan jag låta bli att kasta in ännu ett vedträ på debattbrasan. Men oj, vilket lättantändligt vedträ det var.
Jag håller ju egentligen helt med, ett pojkband är en konstellation ihopsatt av ett skivbolag i rent kommersiella syften (läs NKOTB, Take That, Backstreet Boys m.m.) Och att kalla The Beatles för ett pojkpopband var i ren illvilja i syfte att åter peta en vass liten irriterande pinne på den småslumrande björnen som här visar sig under namnet Grillvante.
Ingenting livar upp som ett ordentligt brandtal och tro inte att Beatles (eller någon annan heller för den delen) kommer gå fria från påhopp i fortsättningen. Så det är bäst att vara på vakt Grillvanten.
Nu ska jag fortsätta fila på mina inlägg med rubrikerna "Jimi Hendrix - en blek kopia av Spotnicksgitarristen Bosse Winberg” och ”Varför Eric Clapton aldrig blev något”.
”Beatles det ”brittiska pojkpopbandet” Jösses!
Där slängdes det nog in ett medvetet kol på debattbrasan.
Att benämna Beatles med epitetet pojkpopband är ungefär lika begreppsförvirrat som att kalla Jimi Hendrix en bra kyrkomusiker. Visst hade Jimi gig i kyrkan under sina unga år, men han är ju inte för det förknippad med tramporglar precis.
Vad Beatles gjorde före 1965 skiljer sig avsevärt mot vad de lyckades åstadkomma den senare delen av 60-talet. (Även om åren i Hamburg var rätt tunga). De tog fullständig kontroll över låtskrivandet, studion och agendan. George Martin till god hjälp hela tiden, men medlemmarna bestämde var, när och hur.
När jag hör ordet pojkpopband förutom att få kväljningar då, tänker jag mig antal dockor helt utan egen kreativitet som styrs av folk med ett icke milt pengaintresse.”
/Grillvante (läs hela inlägget bland kommentarerna till "Idiotvinden avancerar" en liten bit ner.)
Det är ju illa alltså, inte ens när jag ska in och diplomatiskt rättfärdiga motståndarens argumentation kan jag låta bli att kasta in ännu ett vedträ på debattbrasan. Men oj, vilket lättantändligt vedträ det var.
Jag håller ju egentligen helt med, ett pojkband är en konstellation ihopsatt av ett skivbolag i rent kommersiella syften (läs NKOTB, Take That, Backstreet Boys m.m.) Och att kalla The Beatles för ett pojkpopband var i ren illvilja i syfte att åter peta en vass liten irriterande pinne på den småslumrande björnen som här visar sig under namnet Grillvante.
Ingenting livar upp som ett ordentligt brandtal och tro inte att Beatles (eller någon annan heller för den delen) kommer gå fria från påhopp i fortsättningen. Så det är bäst att vara på vakt Grillvanten.
Nu ska jag fortsätta fila på mina inlägg med rubrikerna "Jimi Hendrix - en blek kopia av Spotnicksgitarristen Bosse Winberg” och ”Varför Eric Clapton aldrig blev något”.
Fade To Black nr. 2
Blinde Willie, en av bloggens mest kära besökare, bidrar med ett eget alldeles utmärkt förslag på en liveversion av Fade To Black. Han beklagar sig också mycket riktigt över den bedrövliga kvalitén på klippet jag använde. Jag kan bara hålla med, glömde förvarna för det då jag la ut det.
Tanken bakom mitt val var att jag ville hitta ett så tidigt klipp som möjligt där käre Cliff var med. Men varför nöja sig med det ena eller det andra. "You can have your cake and eat it too" som Dylan sjunger med sin lika vackra som överraskande kontraalt (?) på Lay, Lady, Lay 1969. Så här kommer Blinde Willys bidrag till bloggens Metallica-minnestund.
Tanken bakom mitt val var att jag ville hitta ett så tidigt klipp som möjligt där käre Cliff var med. Men varför nöja sig med det ena eller det andra. "You can have your cake and eat it too" som Dylan sjunger med sin lika vackra som överraskande kontraalt (?) på Lay, Lady, Lay 1969. Så här kommer Blinde Willys bidrag till bloggens Metallica-minnestund.
Nostalgisk hårdrock
Känns som jag fuskade lite med dagens urusla text. Att plocka något Manowar skrivit är ju nästan för enkelt. Fast det samma gäller väl ABBA, Per Gessle och Tomas Ledin, får försöka anstränga mig lite mer imorgon för att hitta någon undangömd pärla.
Metallica har släppt ett nytt album. För tio år sedan kretsade hela min musikvärld kring Metallica och ett nytt album från dessa herrar var det största som kunde hända. Men mycket har hänt sedan dess, mitt eget fokus har skiftat en aning och Metallica har ju självklart också förändrats en del. Inget ont i det även om jag helst minns dem som de en gång var och deras skivor kommer alltid ha en välsignad plats i skivhyllan.
Här kommer ett fantastiskt klipp, det är gamla fina bilder från 1985 och ett strålande framförande av Fade To Black från Ride The Lightning (1984). Till vänster står Cliff Burton med sin bas och yviga hårman, det går ju aldrig att låta bli att undra över hur Metallica sett ut med honom kvar i livet. Men mer om honom snart, årsdagen av hans bortgång närmar sig.
Metallica har släppt ett nytt album. För tio år sedan kretsade hela min musikvärld kring Metallica och ett nytt album från dessa herrar var det största som kunde hända. Men mycket har hänt sedan dess, mitt eget fokus har skiftat en aning och Metallica har ju självklart också förändrats en del. Inget ont i det även om jag helst minns dem som de en gång var och deras skivor kommer alltid ha en välsignad plats i skivhyllan.
Här kommer ett fantastiskt klipp, det är gamla fina bilder från 1985 och ett strålande framförande av Fade To Black från Ride The Lightning (1984). Till vänster står Cliff Burton med sin bas och yviga hårman, det går ju aldrig att låta bli att undra över hur Metallica sett ut med honom kvar i livet. Men mer om honom snart, årsdagen av hans bortgång närmar sig.
söndag 14 september 2008
Idiotvinden avancerar!
Efter att förra veckan legat på 5292 plats på bloggtoppen med 110 besökare kan vi nu när vi summerar andra veckan konstatera att vi avancerat till en 3763 plats med inte mindre än 221 besökare och 424 sidladdningar under veckan. Framgången till trots är ju detta ändå bara ett litet, litet steg mot det mål vi satt upp för bloggen.
Att det inte blivit ännu fler besökare får jag själv ta på mig då den kreativa skrivarådran inte pulserat lika vitalt som den borde. Grillvanten ska ha ett stort tack då han säkerligen bidrog till ett litet uppsving under veckoslutet då han vässade orden, satte ner foten och rättmätigt tog det brittiska pojkpopbandet The Beatles i försvar.
Personligen noterar jag nöjt att läsarkretsen utökats utan att kopiera några av de framgångsrecept som bloggarna i toppen av bloggtoppen använder sig av. Men för att nå de verkliga höjderna kanske det är dags att jag nu börjar rapportera om mina shoppingrundor och lägger ut bilder på de fynd jag gör i diverse kläd- och skoaffärer.
Att det inte blivit ännu fler besökare får jag själv ta på mig då den kreativa skrivarådran inte pulserat lika vitalt som den borde. Grillvanten ska ha ett stort tack då han säkerligen bidrog till ett litet uppsving under veckoslutet då han vässade orden, satte ner foten och rättmätigt tog det brittiska pojkpopbandet The Beatles i försvar.
Personligen noterar jag nöjt att läsarkretsen utökats utan att kopiera några av de framgångsrecept som bloggarna i toppen av bloggtoppen använder sig av. Men för att nå de verkliga höjderna kanske det är dags att jag nu börjar rapportera om mina shoppingrundor och lägger ut bilder på de fynd jag gör i diverse kläd- och skoaffärer.
Världens bästa boll?
Medan musikdebatten pågår passar jag på att lägga in ett klipp på det som kan vara världens bästa boll. Det är inte den längsta, kanske inte den mest spektakulära men kvalitén är så ofattbart hög. Varje slag håller världsklass.
Oh Sang Eun skickar iväg tre så makalöst snabba och stenhårda backhandattacker som alla letar efter fickan på Wang Liqin. Men det spelar liksom ingen roll vad han tar sig till, Wang Liqin blir aldrig ens bekymrad. Ordet kontroll har aldrig varit mer klockrent. Wang Liqin har total kontroll på omgivningen, bollen, på motståndaren och på sig själv.
Han står så stadigt med sådan balans och kroppskontroll att inte en orkan hade kunnat rubba honom och han ser ut att röra sig i ett parallellt universum som gör att han uppfattar allt i slow motion. Tros Ohs otroliga attacker har Wang liqin all tid i världen på sig.
Jag vill påstå att ingen pingisspelare har presterat större pingis än Wang Liqin gjorde 2005. Dags för ny debatt?
Oh Sang Eun skickar iväg tre så makalöst snabba och stenhårda backhandattacker som alla letar efter fickan på Wang Liqin. Men det spelar liksom ingen roll vad han tar sig till, Wang Liqin blir aldrig ens bekymrad. Ordet kontroll har aldrig varit mer klockrent. Wang Liqin har total kontroll på omgivningen, bollen, på motståndaren och på sig själv.
Han står så stadigt med sådan balans och kroppskontroll att inte en orkan hade kunnat rubba honom och han ser ut att röra sig i ett parallellt universum som gör att han uppfattar allt i slow motion. Tros Ohs otroliga attacker har Wang liqin all tid i världen på sig.
Jag vill påstå att ingen pingisspelare har presterat större pingis än Wang Liqin gjorde 2005. Dags för ny debatt?
Dylanfans är knasiga
Tittade in på ett Dylanforum jag inte hälsat på hos på väldigt länge, mest för att reda ut begreppen inför det stundande släppet av Tell Tale Signs. Då hittade jag en tråd där en smart kille kommit på att man kan ha en diskussion med bara Dylanstrofer. Det ska alltså föras en konversation och man får bara tala genom Dylancitat.
Tråden startades i slutet på februari och har nu 517 sidor. Japp, ni läste rätt, 10326 inlägg till dags dato.
Tror jag ska fortsätta hålla mig borta därifrån.
Tråden startades i slutet på februari och har nu 517 sidor. Japp, ni läste rätt, 10326 inlägg till dags dato.
Tror jag ska fortsätta hålla mig borta därifrån.
lördag 13 september 2008
Pånyttfödelse av gammal diskussion
Nu har det tagit fart i en gammal tråd så det är bara att släpa fram den i ljuset igen och frossa i åsikterna och argumenten. Först kommer Grillvantes inlägg och sedan mitt svar. Fortsätt diskutera!
”Beatles överskattade, hoppsan den var ju bra! Utan någon som helst analys raderas ett av världens genom tidernas mest betydelsefullaste band och placeras strax under ABBA. Beatles som la av 1970 och har inte fått visa vad de kan som band under 38 år sägs inte hålla för tidens tand. (den e ju go) Jag är inte ett rabiat Beatles fan, men kan ändå se att vi får inte jämföra en tidsepok med en annan.
Har Bob Dylan egentligen gjort något ingripande sen i slutet av Vietnamkriget, förutom att så gott som hela tiden glädja textanalytikerna och de redan ingrodda fansen. Än så bra, men hur omvälvande är Bob idag? Kan kännas lite kuriosa, som att citera Oscar Wilde ungefär.
Musik är inte bara justa texter i en mans sanna miljö, utan även alla de oidentifierade yttringar som egentligen är den stora delen av musiken. Liverpoolbandet levererade ibland stor musik, vass attityd mot det etablerade, och det glöms lätt bort att Beatles stod för den enskilt största sociala förändringen bland ungdomar som fortsätter att påverka oss än idag.
Att de finns med på samma disslista som ABBA är bara dumt.”
/En grillvante på krigsstigen
Spännande med en Grillvante på krigsstigen! En visualisering av den tanken blir ju helt fantastisk.
Att lista överskattade/underskattade är ju så otroligt relativt. Ingen kan ju överskatta betydelsen Beatles spelat för den moderna musikhistorien, utan tvekan är de ju ett av de största och mest betydelsefulla banden någonsin.
Samtidigt är de ju också ett av de högst uppskattade banden någonsin, kanske så högt uppskattade att de slår över till överskattning trots all uppskattning de förtjänar.
Det betyder ju inte att de sätts i samma rum som ABBA rent musikaliskt eller i grad av betydelse för musikens utveckling. Bara att deras uppskattning i förhållande till deras prestation är överskattad. Vad jag menar är att Johan Lindqvists lista inte är någon ”disslista”, åtminstone inte en lista som dissar banden och artisterna utan snarare en som dissar bedömningen av banden.
Och det är klart att mycket av Beatles musik står emot tidens tand men jag tycker Clinton Heylin (författare av biografier om bl.a. Dylan, Beatles, McCartney, Van Morrison m.m) säger det så bra: ”After 10-15 listening to The Beatles White Album, I think I got it figured out and after a 100 listenings to Blood on the Tracks (Dylan, reds. anm) I don’t think I got it figured out. And to me that’s the difference.”
Där träffar han kärnan så fint. Och visst Dylan har inte revolutionerat musikvärlden lika mycket efter 1975 som före, men vem har det? Det bir ju orättvist att spekulera i vad Beatles hade kunnat göra. Och visst handlar det mycket om intern beundran inom Dylankretsar men 1998 belönades han trots allt med en Grammy i USA för årets bästa album (Time Out Of Mind), där bl.a. Paul McCartney var en av de övriga nominerade. Så nog når han fortfarande en bit utanför oss Dylantokar.
”Beatles överskattade, hoppsan den var ju bra! Utan någon som helst analys raderas ett av världens genom tidernas mest betydelsefullaste band och placeras strax under ABBA. Beatles som la av 1970 och har inte fått visa vad de kan som band under 38 år sägs inte hålla för tidens tand. (den e ju go) Jag är inte ett rabiat Beatles fan, men kan ändå se att vi får inte jämföra en tidsepok med en annan.
Har Bob Dylan egentligen gjort något ingripande sen i slutet av Vietnamkriget, förutom att så gott som hela tiden glädja textanalytikerna och de redan ingrodda fansen. Än så bra, men hur omvälvande är Bob idag? Kan kännas lite kuriosa, som att citera Oscar Wilde ungefär.
Musik är inte bara justa texter i en mans sanna miljö, utan även alla de oidentifierade yttringar som egentligen är den stora delen av musiken. Liverpoolbandet levererade ibland stor musik, vass attityd mot det etablerade, och det glöms lätt bort att Beatles stod för den enskilt största sociala förändringen bland ungdomar som fortsätter att påverka oss än idag.
Att de finns med på samma disslista som ABBA är bara dumt.”
/En grillvante på krigsstigen
Spännande med en Grillvante på krigsstigen! En visualisering av den tanken blir ju helt fantastisk.
Att lista överskattade/underskattade är ju så otroligt relativt. Ingen kan ju överskatta betydelsen Beatles spelat för den moderna musikhistorien, utan tvekan är de ju ett av de största och mest betydelsefulla banden någonsin.
Samtidigt är de ju också ett av de högst uppskattade banden någonsin, kanske så högt uppskattade att de slår över till överskattning trots all uppskattning de förtjänar.
Det betyder ju inte att de sätts i samma rum som ABBA rent musikaliskt eller i grad av betydelse för musikens utveckling. Bara att deras uppskattning i förhållande till deras prestation är överskattad. Vad jag menar är att Johan Lindqvists lista inte är någon ”disslista”, åtminstone inte en lista som dissar banden och artisterna utan snarare en som dissar bedömningen av banden.
Och det är klart att mycket av Beatles musik står emot tidens tand men jag tycker Clinton Heylin (författare av biografier om bl.a. Dylan, Beatles, McCartney, Van Morrison m.m) säger det så bra: ”After 10-15 listening to The Beatles White Album, I think I got it figured out and after a 100 listenings to Blood on the Tracks (Dylan, reds. anm) I don’t think I got it figured out. And to me that’s the difference.”
Där träffar han kärnan så fint. Och visst Dylan har inte revolutionerat musikvärlden lika mycket efter 1975 som före, men vem har det? Det bir ju orättvist att spekulera i vad Beatles hade kunnat göra. Och visst handlar det mycket om intern beundran inom Dylankretsar men 1998 belönades han trots allt med en Grammy i USA för årets bästa album (Time Out Of Mind), där bl.a. Paul McCartney var en av de övriga nominerade. Så nog når han fortfarande en bit utanför oss Dylantokar.
fredag 12 september 2008
Hårda straff för Chen
I förra veckan berättade vi historien om Chen Qi och hans påstådda romans med Zhang Yining och då utlovades ytterligare en historia om den omskrivne kinesen. Här kommer den.
Då Chen Qi förlorade finalen mot Wang Hao för några år sedan tappade han humöret på ett sätt man inte är van att se kineserna göra. Bollen drämdes i golvet och en stol flög i luften efter en välriktad spark. Reprimanderna lät inte vänta på sig.
Chen tvingades till en offentlig TV sänd ursäkt, petades under en lång period, fick betala böter samt dömdes till "omskolning genom arbete" - en gammal sed i det kommunistiska Kina som kan ses som en form av straffarbete. Under en vecka fick han slita på åkrarna kring staden Pan Tao i norra Kina, rensa ogräs, skörda gurka osv.
Ett underbart sätt att behandla landets fixstjärnor då de tar ett snedsteg. Vad är oddsen på att vi kan skicka Zlatan att sätta potatis utanför Ludvika när han drar på sig ett onödigt gult kort?
Ett underbart sätt att behandla landets fixstjärnor då de tar ett snedsteg. Vad är oddsen på att vi kan skicka Zlatan att sätta potatis utanför Ludvika när han drar på sig ett onödigt gult kort?
En gudabenådad spelare är han trots allt, Chen Qi, oavsett temparement och straffarbeten. Här i en boll där han sätter självaste Wang Liqin på plats, sin stora ovilja att spela backhand till trots.
torsdag 11 september 2008
Saknad familjemedlem
Mitt huvud är så djupt nedgrävt i de gamla skivbackarna så det krävs något verkligt extra för att jag ska upptäcka någon ny bra artist. Men så var fallet tidigare i år då jag fick se Joel Alme i världens bästa talk show, Lycka Till med Peter Apelgren. Joel Alme har satt ihop ett helt fantastiskt album som jag inte lyckats tröttna på under hela sommaren. Det kan ju delvis bero på att hans skiva Master of Ceremonies har varit utlånad i ganska exakt två månader nu.
Som tur är hade jag hunnit lägga in den på mitt digitala musikbibliotek på datorn (som för övrigt blir mer och mer välorganiserat för varje dag som går) men tanken på att denna juvel bland skivor ligger hemma hos en man som lagt ner skivhandlandet och som har en så nyckfull och sporadisk musiksmak att han skulle kunna börja lyssna på dansband när som helst gör att jag verkligen saknar och oroar mig över min Master of Ceremonies.
Som tur är hade jag hunnit lägga in den på mitt digitala musikbibliotek på datorn (som för övrigt blir mer och mer välorganiserat för varje dag som går) men tanken på att denna juvel bland skivor ligger hemma hos en man som lagt ner skivhandlandet och som har en så nyckfull och sporadisk musiksmak att han skulle kunna börja lyssna på dansband när som helst gör att jag verkligen saknar och oroar mig över min Master of Ceremonies.
onsdag 10 september 2008
Rätt svar
Svaret på gårdagens kluriga fråga om vem som skrev låten som är så bortglömd att den inte ens går att googla fram är Jan Hammarlund - Den Överlevande Kommunarden. En gammal proggballad om de blodiga dagarna i Paris 1871 då den socialistiska Pariskommunen störtades. Mellan den 21-28 Maj dog nästan 30 000 människor i striderna i vad som kom att kallas "den blodiga veckan", pingis VM avgjordes exakt samma vecka, i samma stad 132 år senare och min koppling var ju därför helt glasklar.
Nu när halten av allmänbildning är som högst och jag fått vädra en liten bit av mina 60 högskolepoäng Historia kan jag med gott samvete blotta mina okunskaper inom ämnet fysik. Eftersom det nu pratas så mycket om världens största maskin som ska återskapa Big Bang fick jag idag reda på att de där små protonerna som färdas genom den 27 kilometer långa cirkeltunneln hinner med 11 000 varv på en sekund!
Hur kan det vara möjligt? Själv hade jag fått slita för att hinna runt på två timmar - ett varv. Skulle jag kuta 11 000 varv hade jag fått hålla på jättelänge. Räknas det ens som en färd när det går så fort?
Som tur är bidrar min okunskap till att jag slipper gå och oroa mig för att maskinen ska skapa något svart hål som slukar jorden.
Nu när halten av allmänbildning är som högst och jag fått vädra en liten bit av mina 60 högskolepoäng Historia kan jag med gott samvete blotta mina okunskaper inom ämnet fysik. Eftersom det nu pratas så mycket om världens största maskin som ska återskapa Big Bang fick jag idag reda på att de där små protonerna som färdas genom den 27 kilometer långa cirkeltunneln hinner med 11 000 varv på en sekund!
Hur kan det vara möjligt? Själv hade jag fått slita för att hinna runt på två timmar - ett varv. Skulle jag kuta 11 000 varv hade jag fått hålla på jättelänge. Räknas det ens som en färd när det går så fort?
Som tur är bidrar min okunskap till att jag slipper gå och oroa mig för att maskinen ska skapa något svart hål som slukar jorden.
tisdag 9 september 2008
"Long Distance Operator"
"Nu samlas människor i solen
och våren kommer till Paris.
Vi lever än och vi är unga,
har dyrt betalat våra pris."
Ett pris till den som klarar vilken låt som börjar så. Det hade också kunnat vara början på berättelsen om när en entusiastisk skara pingisfantaster reste till Paris en solig vår 2003 för att beskåda VM i Bordtennis.
Vi visste inte då, trodde vi kunde så mycket, att vi sett allt. Men så lite vi förstod.
En ung, gänglig man från Sydkorea krossade alla våra invanda föreställningar, sopade bort allt vi trodde vi visste likt man viftar bort en irriterande fluga. Men hur skulle vi kunna veta? Hur skulle någonting kunnat förbereda oss på vad vi fick se? Vår värld vi växt upp i var så liten, världen utanför var så stor.
Inga suddiga youtubeklipp kan göra rättvisa åt vad vi fick uppleva på plats. Men det väcker sagolika minnen och är bättre än ingenting för er som inte var där; i Parissolens värme då våren kom till bordtennisen.
och våren kommer till Paris.
Vi lever än och vi är unga,
har dyrt betalat våra pris."
Ett pris till den som klarar vilken låt som börjar så. Det hade också kunnat vara början på berättelsen om när en entusiastisk skara pingisfantaster reste till Paris en solig vår 2003 för att beskåda VM i Bordtennis.
Vi visste inte då, trodde vi kunde så mycket, att vi sett allt. Men så lite vi förstod.
En ung, gänglig man från Sydkorea krossade alla våra invanda föreställningar, sopade bort allt vi trodde vi visste likt man viftar bort en irriterande fluga. Men hur skulle vi kunna veta? Hur skulle någonting kunnat förbereda oss på vad vi fick se? Vår värld vi växt upp i var så liten, världen utanför var så stor.
Inga suddiga youtubeklipp kan göra rättvisa åt vad vi fick uppleva på plats. Men det väcker sagolika minnen och är bättre än ingenting för er som inte var där; i Parissolens värme då våren kom till bordtennisen.
Det svåraste som finns
Under en paus i studierna blev jag sittande med några låttexter och började studera dem istället. Jag insåg att konsten att skriva en bra låttext måste vara bland det svåraste som finns, efter att ha jämfört det med andra svåra uppgifter kom jag fram till att det måste vara det svåraste i hela världen. Kan tänka mig att listan över världens svåraste grejer ser ut ungefär så här:
1. Skriva en riktigt bra låttext
2. Spela bordtennis
3. Titta igenom hela Monty Python and the Holy Grail utan att skratta
4. Driva en turistbyrå i Mölnlycke med vinst
Låtskrivandet är helt enkelt fyllt av fällor. Det får inte bli för tydligt men inte heller för flummigt. Inte för komplicerat, inte för enkelt. Inte för pretentiöst, smörigt, dumt, fånigt, naivt, manande, uppfostrande eller undervisande och inte för specifikt eller för generellt. Att skriva en riktigt bra låttext måste vara som att försöka ta sig igenom något gammalt tempel som Indiana Jones försöker göra i Raiders of the Lost Ark. Gångar fyllda med livsfarliga fällor; fallgropar, giftiga pilar, utskjutande spetsiga saker som bara är ute efter att spetsa en och stora rullande stenklot som man inte vet hur man ska undvika.
Och som om inte allt det vore nog så ska det ju passa ihop med musiken också. När man tänker efter är det ju ett mysterium att det skrivs så många låttexter som det görs, det spottas ju ständigt ut nya från alla håll. Hade jag gjort en bra låttext i mitt liv hade jag vart nöjd sen, jag hade inte behövt uppnå något mer. Fast jag skulle ju aldrig våga försöka.
Men det är ju så många som kommer undan med urusla texter. Dagligen blir vi översvämmade av dåliga texter utan att ens märka det. Och att det är svårt är ju egentligen ingen ursäkt för att prångla ut någon idiotisk text, man kan ju vara tyst istället. Därför tänkte jag att det är dags att vi börjar uppmärksamma även dessa. På samma sätt som bloggen dagligen uppmärksammar någon briljant Dylanrad kommer det dagligen komma upp en riktigt dålig textrad som en kontrast. Självklart är det subjektivt och alla kanske inte håller med, men här på min blogg har jag alltid rätt.
Det blir ju givetvis ett drygt sökjobb men jag har ju vissa säkra ställen att leta på och vilket det första citatet blir råder det ingen tvekan om.
1. Skriva en riktigt bra låttext
2. Spela bordtennis
3. Titta igenom hela Monty Python and the Holy Grail utan att skratta
4. Driva en turistbyrå i Mölnlycke med vinst
Låtskrivandet är helt enkelt fyllt av fällor. Det får inte bli för tydligt men inte heller för flummigt. Inte för komplicerat, inte för enkelt. Inte för pretentiöst, smörigt, dumt, fånigt, naivt, manande, uppfostrande eller undervisande och inte för specifikt eller för generellt. Att skriva en riktigt bra låttext måste vara som att försöka ta sig igenom något gammalt tempel som Indiana Jones försöker göra i Raiders of the Lost Ark. Gångar fyllda med livsfarliga fällor; fallgropar, giftiga pilar, utskjutande spetsiga saker som bara är ute efter att spetsa en och stora rullande stenklot som man inte vet hur man ska undvika.
Och som om inte allt det vore nog så ska det ju passa ihop med musiken också. När man tänker efter är det ju ett mysterium att det skrivs så många låttexter som det görs, det spottas ju ständigt ut nya från alla håll. Hade jag gjort en bra låttext i mitt liv hade jag vart nöjd sen, jag hade inte behövt uppnå något mer. Fast jag skulle ju aldrig våga försöka.
Men det är ju så många som kommer undan med urusla texter. Dagligen blir vi översvämmade av dåliga texter utan att ens märka det. Och att det är svårt är ju egentligen ingen ursäkt för att prångla ut någon idiotisk text, man kan ju vara tyst istället. Därför tänkte jag att det är dags att vi börjar uppmärksamma även dessa. På samma sätt som bloggen dagligen uppmärksammar någon briljant Dylanrad kommer det dagligen komma upp en riktigt dålig textrad som en kontrast. Självklart är det subjektivt och alla kanske inte håller med, men här på min blogg har jag alltid rätt.
Det blir ju givetvis ett drygt sökjobb men jag har ju vissa säkra ställen att leta på och vilket det första citatet blir råder det ingen tvekan om.
måndag 8 september 2008
Det var bättre förr?
1980-talet var ett förvirrat årtionde. Det säger ju inte så mycket när det kommer från mig, jag föddes ju i början av just det årtiondet och var ett mycket litet oförstående barn under hela dess tidslopp, så det är klart att det var förvirrande för mig. Ska jag vara ärlig fattade jag inte ett dyft. Men även andra människor brukar säga så.
Och visst var det märkligt. Så motsägelsefullt på något sätt, jag har alltid haft en nostalgisk hatkärlek till 80-talet.
All fantastisk musik som föddes under 70-talet, den storartade rockmusiken och den revolterande punken, den ersattes under 80-talet av syntar. Punkare med trasiga kläder och långhåriga rockmusiker med gamla kläder ersattes av artister med färgglada kostymer med axelvaddar. Rockmusikerna permanentade och tonade håret, sminkade sig. Hårspray var ett måste. Europe och Roxette var kända världen över och här hemma i Sverige var Orup och Anders Glennmark populära.
Men samtidigt var 80-talet skådeplatsen för Sveriges kanske bästa band någonsin, Imperiet. Och i skuggan växte den extrema hårdrocken fram. Death Metal, Black Metal, Thrash Metal osv. Musik som spelat en så stor roll under min uppväxt.
Dylan gjorde å sin sida sin absolut sämsta musik under 80-talet, musik jag aldrig lyssnar på, som man som Dylanfantast skäms då man hör. För honom var 80-talet förmodligen mer förvirrat än för någon annan. Samtidigt finns det sådana guldkorn att hitta från just 80-talet, låtar som kan mäta sig med vilken höjdpunkt som helst i hans karriär. When the Night Comes Falling From the Sky, Caribbean Wind, Every Grain of Sand och Blind Willie McTell förstås, för att inte tala om Brownsville Girl och så hela Oh Mercy-plattan så klart.
När jag var yngre hade jag ofta en längtan tillbaka till 80-talet, saknade Imperiet och Europes storhetstid och tyckte inte 90-talet hade något att erbjuda. Det kändes som allt blev kallare, stelare, plastigare då 80-talet försvann. Jag var som en gammal man som tyckte allt var bättre förr när jag bara var tolv. Men det låg nog något i det, jag vet inte om 2000-talet är så mycket bättre heller, det kanske aldrig kommer bli bättre.
Och visst var det märkligt. Så motsägelsefullt på något sätt, jag har alltid haft en nostalgisk hatkärlek till 80-talet.
All fantastisk musik som föddes under 70-talet, den storartade rockmusiken och den revolterande punken, den ersattes under 80-talet av syntar. Punkare med trasiga kläder och långhåriga rockmusiker med gamla kläder ersattes av artister med färgglada kostymer med axelvaddar. Rockmusikerna permanentade och tonade håret, sminkade sig. Hårspray var ett måste. Europe och Roxette var kända världen över och här hemma i Sverige var Orup och Anders Glennmark populära.
Men samtidigt var 80-talet skådeplatsen för Sveriges kanske bästa band någonsin, Imperiet. Och i skuggan växte den extrema hårdrocken fram. Death Metal, Black Metal, Thrash Metal osv. Musik som spelat en så stor roll under min uppväxt.
Dylan gjorde å sin sida sin absolut sämsta musik under 80-talet, musik jag aldrig lyssnar på, som man som Dylanfantast skäms då man hör. För honom var 80-talet förmodligen mer förvirrat än för någon annan. Samtidigt finns det sådana guldkorn att hitta från just 80-talet, låtar som kan mäta sig med vilken höjdpunkt som helst i hans karriär. When the Night Comes Falling From the Sky, Caribbean Wind, Every Grain of Sand och Blind Willie McTell förstås, för att inte tala om Brownsville Girl och så hela Oh Mercy-plattan så klart.
När jag var yngre hade jag ofta en längtan tillbaka till 80-talet, saknade Imperiet och Europes storhetstid och tyckte inte 90-talet hade något att erbjuda. Det kändes som allt blev kallare, stelare, plastigare då 80-talet försvann. Jag var som en gammal man som tyckte allt var bättre förr när jag bara var tolv. Men det låg nog något i det, jag vet inte om 2000-talet är så mycket bättre heller, det kanske aldrig kommer bli bättre.
söndag 7 september 2008
Nu kör vi! Ställning just nu: 110 - 659 782
Nu har Idiotvinden registrerats på Bloggtoppen och nu börjar jakten på förstaplatsen. Just nu ligger vi efter med exakt 659 672 unika besökare i veckan och har smugit in på en blygsam 5292 plats. Målet är att ha knaprat in halva det avståndet innan jul för att sedan totalt dominera bloggtoppen nästa sommar.
Efter en snabb analys (tog ca 3 sekunder) har nu de viktigaste faktorerna för framgång identifierats. Det handlar för det första om att publicera många pingisklipp som håller samma fantastiska kvalitet som t.ex. sammanställningen av Jörgens backhandsmashar. För det andra handlar det om att skänka ständigt nya infallsvinklar och perspektiv på Dylan och hans så mångfasetterade musik.
Dessa två kärnämnen ska föra bloggen framåt likt de två hjulen driver cykeln framåt och de ska bära och assistera mig i bloggarbetet likt Hugin och Munin bistod Oden i hans ansvarsfulla arbete.
Med två så breda ämnen lär bloggen tilltala åtminstone 500 000 läsare. De övriga läsarna lockar vi genom insiktsfulla, vardagliga, tänkvärda och intressanta allmäna inlägg. Jag räknar med att någon gång under våren kunna försörja mig uteslutet på bloggen genom sponsoravtal där jag gör reklam för t.ex. pingisshoppen.se, Columbia Records, Butterfly, cdon.com m.m..
Men än så länge är det en lång väg att vandra.
"The trail is dusty,
The road it might be rough,
But the good road is a-waitin'
And boys it ain't far off.
Trails of troubles,
Roads of battles,
Paths of victory,
We shall walk."
Efter en snabb analys (tog ca 3 sekunder) har nu de viktigaste faktorerna för framgång identifierats. Det handlar för det första om att publicera många pingisklipp som håller samma fantastiska kvalitet som t.ex. sammanställningen av Jörgens backhandsmashar. För det andra handlar det om att skänka ständigt nya infallsvinklar och perspektiv på Dylan och hans så mångfasetterade musik.
Dessa två kärnämnen ska föra bloggen framåt likt de två hjulen driver cykeln framåt och de ska bära och assistera mig i bloggarbetet likt Hugin och Munin bistod Oden i hans ansvarsfulla arbete.
Med två så breda ämnen lär bloggen tilltala åtminstone 500 000 läsare. De övriga läsarna lockar vi genom insiktsfulla, vardagliga, tänkvärda och intressanta allmäna inlägg. Jag räknar med att någon gång under våren kunna försörja mig uteslutet på bloggen genom sponsoravtal där jag gör reklam för t.ex. pingisshoppen.se, Columbia Records, Butterfly, cdon.com m.m..
Men än så länge är det en lång väg att vandra.
"The trail is dusty,
The road it might be rough,
But the good road is a-waitin'
And boys it ain't far off.
Trails of troubles,
Roads of battles,
Paths of victory,
We shall walk."
lördag 6 september 2008
Backhandfrukost
Igår pratade vi om Chen Qi, jag har en annan underbar historia om honom, han verkar ha en förmåga att skapa rubriker. Men den får vänta till senare eftersom lördagen ännu inte nått en anständig timme.
Idag är jag uppe före solen för att bege mig till Halmstad. Annars brukar jag ha som motto att alltid låta solen gå upp först för att kolla läget liksom, se så att allt är lugnt. Det är helt enkelt för tidigt för att prata om kinesiska forehandrävar och deras upptåg.
Eftersom det är pingis hela dagen i Halmstad passar det ju bra med en liten hyllning till hela världens bästa pingishallänning och framförallt hela världens mest dödliga backhand. Förutom de helt overkliga backhansmasharna, missa inte Anders Thunströms "vevossning" efter en särdeles överjäklig backhandprojektil mot Wang Tao.
Idag är jag uppe före solen för att bege mig till Halmstad. Annars brukar jag ha som motto att alltid låta solen gå upp först för att kolla läget liksom, se så att allt är lugnt. Det är helt enkelt för tidigt för att prata om kinesiska forehandrävar och deras upptåg.
Eftersom det är pingis hela dagen i Halmstad passar det ju bra med en liten hyllning till hela världens bästa pingishallänning och framförallt hela världens mest dödliga backhand. Förutom de helt overkliga backhansmasharna, missa inte Anders Thunströms "vevossning" efter en särdeles överjäklig backhandprojektil mot Wang Tao.
fredag 5 september 2008
Hektisk fredagkväll
Trots en lång vecka väntar ingen vila trots att helgen stundar. Lördag och och Söndag är fullbokade och inte tillåts någon ro ikväll heller. Jag upptäckte för ett tag sedan att ca 1500 låtar på min dator listas under "unknown artist" i Windows Media Player. Inte nog med det, ännu fler filer är skrivna med enbart små bokstäver, har spårnumret framför titeln, har ingen titel alls utan bara t.ex. Track07 osv. Det är helt enkelt en himla röra i mitt digitala musikbibliotek.
Så kan vi inte ha det, mitt ordningssinne klarar inte av det. Jag känner vansinnet gnaga i utkanten av mitt förstånd, attackera det med både näbbar och klor och ska jag kunna freda mig måste det bli ordning!
Så det är bara att ta tag i det. Ett drygt jobbet är det, men det måste göras. Efter några veckors mer sporadiskt ordningsarbete är antalet filer utan känd artist nere i 1069 stycken. Det här kan bli kvällen som reducerar den siffran riktigt ordentligt.
Allt som krävs är ett tålamod som gränsar till enfald.
Så kan vi inte ha det, mitt ordningssinne klarar inte av det. Jag känner vansinnet gnaga i utkanten av mitt förstånd, attackera det med både näbbar och klor och ska jag kunna freda mig måste det bli ordning!
Så det är bara att ta tag i det. Ett drygt jobbet är det, men det måste göras. Efter några veckors mer sporadiskt ordningsarbete är antalet filer utan känd artist nere i 1069 stycken. Det här kan bli kvällen som reducerar den siffran riktigt ordentligt.
Allt som krävs är ett tålamod som gränsar till enfald.
Förbjuden kärlek i världens bästa landslag
Ja, när jag säger världens bästa landslag så menar jag världens bästa landslag alla kategorier. Det är Tidningarnas Telegrambyrå (TT) som rapporterat om att det i kinesiska medier florerar ett romansrykte som rör damernas världsetta, den nyblivna olympiska mästarinnan Zang Yining och herrarnas världssexa, den vänsterhänte dubbelspecialisten Chen Qi.
Tydligen är det en oskriven lag i Kinas pingislandslag att sådant inte får förekomma och vi påminns om Liu Guoliang och Wang Jins öde som mest liknar en vemodig saga med lyckligt slut. Vid 16-års ålder fann Liu och Wang varandra men pingisen gick före kärleken och medan Wang Jin fortsatte sin karriär i Japan gick Liu Guoliang vidare till att dominera världspingisen under några år i den kinesiska landlagströjan. Hans karriär slutade dock abrupt och förvånansvärt tidigt, kanske var det p.g.a. Wang Jin för då han lagt spaden åt sidan gifte de sig, fjorton år efter deras första möte.
Det låter ju som något H.C. Andersen hade skrivit ifall han nu förlagt någon av sina berättelser i kinesisk pingismiljö. Lite synd kan man ju tycka om Wang Jin som inte fick dela framgångarna med Liu när han stod på sin topp utan fick vänta tills han blev en bekvämt småfet tränare innan de kunde återförenas.
Romansen mellan Chen Qi och Zhang Yining förnekas av den kinesiska landslagsledningen men personligen hoppas jag det finns ett uns sanning i den, tycker de låter som ett utmärkt par. De båda har vid vissa tillfällen spelat mixeddubbel tillsammans och vilken kvinna hade inte fallit för Chen Qi om hon fick chansen att spela bredvid en sådan dubbelfantom.
Jag har en helt fantastisk boll från dubbelfinalen i VM i Zagreb 2007 där Chen Qi slår en av de värsta forehands jag sett. Jag ska lägga upp den så fort jag hittat var i datorn man sätter in VHS-videobanden.
En lyckad efterfest
Nu när det är fredag och allt känns det som ett bra läge att kasta in ett klipp som fångat ett litet magiskt ögonblick i musikhistorien. Vi befinner oss någonstans i England, på ett hotellrum, det är efterfest och en del av deltagarna i det överbefolkade rummet ser ut att vara i stort behov av att gå och lägga sig.
Två berömda artister befinner sig i rummet. Den ene är Donovan en skotsk folksångare som nådde viss framgång under 60-talet och som får chansen att framföra ett av sina alster på den aukustiska gitarr som finns tillhands.
Den andra är Bob Dylan, han är ute på sin Englandsturné, har spelat en konsert inför fullsatta läktare tidigare under kvällen och är nu i sitt esse. Efter att otåligt ha lyssnat på Donovans sång grabbar han girigt gitarren och på begäran av Donovan som ser ut som ett barn som får träffa tomten och önska en julklapp ber han Dylan spela sitt nyskrivna alster It's all over now (Baby Blue).
Två berömda artister befinner sig i rummet. Den ene är Donovan en skotsk folksångare som nådde viss framgång under 60-talet och som får chansen att framföra ett av sina alster på den aukustiska gitarr som finns tillhands.
Den andra är Bob Dylan, han är ute på sin Englandsturné, har spelat en konsert inför fullsatta läktare tidigare under kvällen och är nu i sitt esse. Efter att otåligt ha lyssnat på Donovans sång grabbar han girigt gitarren och på begäran av Donovan som ser ut som ett barn som får träffa tomten och önska en julklapp ber han Dylan spela sitt nyskrivna alster It's all over now (Baby Blue).
torsdag 4 september 2008
USA är farligt
Varje år skjuts ca 30 000 människor till döds i USA. Tänk er hela Partille kommun avbefolkat genom dödsskjutningar - under ett år. Det är ju en fruktansvärd tur att vem som helst får bära vapen i USA, att alla har rätt att försvara sig, vem vet hur många som annars hade strukit med varje år?
Nu börjar lärarna beväpna sig också, så nu kan förhoppningsvis eleverna börja känna sig lite tryggare på skolorna. Metalldetektorer och kroppsvisitering av alla elever varje morgon i all ära, men bara för att vara på den säkra sidan, så att säga.
Nu börjar lärarna beväpna sig också, så nu kan förhoppningsvis eleverna börja känna sig lite tryggare på skolorna. Metalldetektorer och kroppsvisitering av alla elever varje morgon i all ära, men bara för att vara på den säkra sidan, så att säga.
onsdag 3 september 2008
Alla tiders vindruta
Såg att en av mina bloggarkollegor (jag ser dem alla som mina vänner och kollegor numera) är på omslaget till nya numret av tidningen Frida som kommer ut imorgon. Det är bara att gratulera, ifall jag kämpar på med min blogg kanske jag också får chansen att pryda omslaget till Frida en vacker dag.
En annan av mina kolleger tipsar om en väldigt fin volangkappa som man dessutom kan köpa billigare nu tack vare en rabattkod. Jag är alldeles för långsam för att snappa upp sådant, jag kan inte erbjuda mina läsare den servicen. Förlåt!
Å andra sidan, så kan ni vänta i hundra år på deras bloggar utan att få se Kalinikos Kreangas monstervindruta som jag nu bjuder på. Fyra frågor:
1. Hur kom han på tanken att gå runt?
2. Hur kom han på tanken att dra en vindruta?
3. Hur kom han på tanken att dra århundradets hårdaste vindruta?
4. Vilken planet är han från?
Tyvärr är klippet lite suddigt så det tar ju några försök innan man hinner se bollen. Jag slår vad om att ingen lyckas kolla på det här klippet färre en fem gånger i rad! Lova att säga till ifall ni lyckas slita er tidigare än så. Själv kollade jag säkert på den 20 gånger i rad med vidöppna ögon och salivet droppandes från mungipan ner i naveln.
En annan av mina kolleger tipsar om en väldigt fin volangkappa som man dessutom kan köpa billigare nu tack vare en rabattkod. Jag är alldeles för långsam för att snappa upp sådant, jag kan inte erbjuda mina läsare den servicen. Förlåt!
Å andra sidan, så kan ni vänta i hundra år på deras bloggar utan att få se Kalinikos Kreangas monstervindruta som jag nu bjuder på. Fyra frågor:
1. Hur kom han på tanken att gå runt?
2. Hur kom han på tanken att dra en vindruta?
3. Hur kom han på tanken att dra århundradets hårdaste vindruta?
4. Vilken planet är han från?
Tyvärr är klippet lite suddigt så det tar ju några försök innan man hinner se bollen. Jag slår vad om att ingen lyckas kolla på det här klippet färre en fem gånger i rad! Lova att säga till ifall ni lyckas slita er tidigare än så. Själv kollade jag säkert på den 20 gånger i rad med vidöppna ögon och salivet droppandes från mungipan ner i naveln.
"Idiot Wind"
"Tänk att "skriva om sitt kraschade äktenskap" skulle vara ett mått på bra musik. Typisk vänsterideologi: elände i alla dess former (narkomani, arbetslöshet, maktlöshet) varför är det en bättre ingrediens i en låt än kärlek, lycka och framgång. Var tog det naiva anslaget vägen! Recensenten håller sig till standard-lommunist fraserna. Varken Bob Dylan eller Bruce S har varit i närheten av någon toppklass."
Det här är inte påhittat, en människa (tror jag) har verkligen skrivit så här som kommentar till Johan Lindqvists artikel om ABBA. Hans/hennes koppling till en vänsterideologi och den sista meningen är så dumt så det tänker jag inte ens kommentera, men resten, det vill jag diskutera.
Trots att jag känner en stark avsky vill jag träffa den här personen. Jag hade suttit och studerat honom/henne som en attraktion, glott på henne/honom som man glor på en apa på ett zoo. Nyfiket tittat, stirrat, lyssnat, letat - letat efter en förklaring. Finns det någon tragisk del i människans uppväxt som kan förklara dessa tankegångar, eller är han/hon bara helt dum i huvudet?
Varför är elände i alla dess former bättre än kärlek, lycka och framgång, undrar puckot. Jag ska förklara. Nej, det är väl ingen som sagt att det är det. Men hur spännande hade det varit ifall all konst som skapades lät som ABBAs. Dumfåniga texter och ständigt glada leenden som om det inte fanns ett bekymmer i världen. Om alla tavlor som målades gick i färgpaletten mellan tuggummirosa och päronglassgrönt och hela världen såg ut som hemvisten för My Little Pony. Där alla problem sopades under mattan och allt som uppmärksammades var framgång, lycka och kärlek.
Vilken fruktansvärd värld vi hade haft. Självmordstalen hade legat högt över 50% då alla stackars människor som inte kände sig hemma hade valt att lämna oss. Alla människor som inte nådde framgång, som inte fann kärlek eller kände lycka och som inte kände igen sig i ABBAs texter, vart skulle dom vända sig, var skulle dom kunna identifera sig och känna att de inte är ensamma?
Och visst sjunger Dylan om lycka och kärlek, men inte förbehållningslöst, det slutar inte med "och så levde de lyckliga i alla dagar". Han skriver om människans kärlek, inte sagovärldens. Och visst kan det ofta framstå som elände och maktlöshet, men om du tar dig tid att lyssna och letar mellan raderna så kommer du hitta att även i de mörkaste låtarna finns så mycket mer, bakom hans allra hårdaste, mest förkrossande ord kan en sårad kärlek fortfarande glimta till och förklara de hårda orden. Detsamma gäller det omvända, i hans mest gränslösa kärleksförklaringar lurar en skugga, en oro, en rädsla, en baksida. För det är ju så det är här i verkligheten.
Och vi är faktiskt många som vill höra om verkligheten, att höra någon med Dylans unika förmåga att klä känslor i ord berätta, besjunga, beklaga, bejubla sånt som vi alla kan känna igen oss i, det är det som håller väldigt många människor ovanför vattenytan. Och att kunna ge något sådant, det är det som kännetecknar en konstnär.
Så visst, dra på dig ditt glitter och ett bländvitt leende. Fly från verkligheten en stund och glöm alla bekymmer, ut och dansa disco och låt ABBA underhålla dig, för det är vad de erbjuder, underhållning. Men när du vaknar dagen efter och verkligheten hinner ifatt, då finns konstnären Dylan där och förstår dig oavsett vilken verklig mänsklig känsla du har inom dig.
Det här är inte påhittat, en människa (tror jag) har verkligen skrivit så här som kommentar till Johan Lindqvists artikel om ABBA. Hans/hennes koppling till en vänsterideologi och den sista meningen är så dumt så det tänker jag inte ens kommentera, men resten, det vill jag diskutera.
Trots att jag känner en stark avsky vill jag träffa den här personen. Jag hade suttit och studerat honom/henne som en attraktion, glott på henne/honom som man glor på en apa på ett zoo. Nyfiket tittat, stirrat, lyssnat, letat - letat efter en förklaring. Finns det någon tragisk del i människans uppväxt som kan förklara dessa tankegångar, eller är han/hon bara helt dum i huvudet?
Varför är elände i alla dess former bättre än kärlek, lycka och framgång, undrar puckot. Jag ska förklara. Nej, det är väl ingen som sagt att det är det. Men hur spännande hade det varit ifall all konst som skapades lät som ABBAs. Dumfåniga texter och ständigt glada leenden som om det inte fanns ett bekymmer i världen. Om alla tavlor som målades gick i färgpaletten mellan tuggummirosa och päronglassgrönt och hela världen såg ut som hemvisten för My Little Pony. Där alla problem sopades under mattan och allt som uppmärksammades var framgång, lycka och kärlek.
Vilken fruktansvärd värld vi hade haft. Självmordstalen hade legat högt över 50% då alla stackars människor som inte kände sig hemma hade valt att lämna oss. Alla människor som inte nådde framgång, som inte fann kärlek eller kände lycka och som inte kände igen sig i ABBAs texter, vart skulle dom vända sig, var skulle dom kunna identifera sig och känna att de inte är ensamma?
Och visst sjunger Dylan om lycka och kärlek, men inte förbehållningslöst, det slutar inte med "och så levde de lyckliga i alla dagar". Han skriver om människans kärlek, inte sagovärldens. Och visst kan det ofta framstå som elände och maktlöshet, men om du tar dig tid att lyssna och letar mellan raderna så kommer du hitta att även i de mörkaste låtarna finns så mycket mer, bakom hans allra hårdaste, mest förkrossande ord kan en sårad kärlek fortfarande glimta till och förklara de hårda orden. Detsamma gäller det omvända, i hans mest gränslösa kärleksförklaringar lurar en skugga, en oro, en rädsla, en baksida. För det är ju så det är här i verkligheten.
Och vi är faktiskt många som vill höra om verkligheten, att höra någon med Dylans unika förmåga att klä känslor i ord berätta, besjunga, beklaga, bejubla sånt som vi alla kan känna igen oss i, det är det som håller väldigt många människor ovanför vattenytan. Och att kunna ge något sådant, det är det som kännetecknar en konstnär.
Så visst, dra på dig ditt glitter och ett bländvitt leende. Fly från verkligheten en stund och glöm alla bekymmer, ut och dansa disco och låt ABBA underhålla dig, för det är vad de erbjuder, underhållning. Men när du vaknar dagen efter och verkligheten hinner ifatt, då finns konstnären Dylan där och förstår dig oavsett vilken verklig mänsklig känsla du har inom dig.
Idioterna tar över världen!
Jag tog mig en snabb titt på några av bloggarna som toppar bloggtoppens lista över mest besökta bloggar. Det är ingen dålig konkurrens man har.
En bloggare posar på en brygga och varnar för studiosminket - det sliter något vansinnigt på hyn. En annan visar mängder med bilder på sig själv tagna under dagens naturkunskapslektion och vräker, med ett ovårdat och omoget språk, ur sig sina förbannelser över Bredbandsbolaget eftersom man bara kan ha deras digitalbox till en TV-apparat, hon vill ju ha en egen.
En annan bloggare har hittat ett klipp med make up-tips på youtube vilket hon länkat till och jublar över att Paris Hilton kommit med den geniala uppfinningen diadem och löshår i ett. På nästa blogg får vi se några nyheter från Lisbet Dahl, först några fint designade kattskålar och så ett par förvaringslådor med rosetter på, "de ska jag ha i min walk-in-closet!".
Personligen tycker jag att min blogg är mycket bättre. Fast mitt besökarantal på ca 80 hittills jämfört med deras 100 000-tals besökare argumenterar emot min åsikt. Antingen så är jag helt ointressant och fel jämfört med dessa bloggare eller så är det jag som har rätt medan resten av världen erövrats av idioter.
Jag väljer som vanligt det senare alternativet.
En bloggare posar på en brygga och varnar för studiosminket - det sliter något vansinnigt på hyn. En annan visar mängder med bilder på sig själv tagna under dagens naturkunskapslektion och vräker, med ett ovårdat och omoget språk, ur sig sina förbannelser över Bredbandsbolaget eftersom man bara kan ha deras digitalbox till en TV-apparat, hon vill ju ha en egen.
En annan bloggare har hittat ett klipp med make up-tips på youtube vilket hon länkat till och jublar över att Paris Hilton kommit med den geniala uppfinningen diadem och löshår i ett. På nästa blogg får vi se några nyheter från Lisbet Dahl, först några fint designade kattskålar och så ett par förvaringslådor med rosetter på, "de ska jag ha i min walk-in-closet!".
Personligen tycker jag att min blogg är mycket bättre. Fast mitt besökarantal på ca 80 hittills jämfört med deras 100 000-tals besökare argumenterar emot min åsikt. Antingen så är jag helt ointressant och fel jämfört med dessa bloggare eller så är det jag som har rätt medan resten av världen erövrats av idioter.
Jag väljer som vanligt det senare alternativet.
tisdag 2 september 2008
Johan Lindqvist avancerar till äkta hjältestatus!
Nu kan det inte bli bättre, nu har han nått höjder jag inte trodde var möjliga för en musikskribent, det är för bra för att vara sant. Jag måste omedelbart återuppta min GP-prenumeration enbart för Johan Lindqvists skull.
Idag svarade han på alla arga mail från insnöade svenskar som tog så illa vid sig då han uttalade sig nedlåtande om ABBA (se längre ned i bloggen). Han svarade genom att göra en Top 5 lista över världens mest överskattade band.
1. ABBA
2. The Beatles
3. Primal Scream
4. Kiss
5. Pearl Jam
Att han placerar Beatles som tvåa är bara mer än vad man kan begära, och han har ju så rätt. Visst, de har gjort mycket bra och visst, de spelade en avgörande roll för musikens utveckling. Men mycket har hänt sedan dess och deras musik har stått emot tidens tand lika bra som mycket annan musik från den tiden. Som om inte det vore nog så lyckas han också slänga in tråkiga Pearl Jam på en femteplats.
Jag köper listan till fullo!
Dessutom, som om det inte vore nog med grädde på moset, så listar han också tidernas mest underskattade. Och vem hittar vi på en andraplats efter Bob Marley om inte självaste Bob Dylan. "Har alltid fått skäll för att han inte kan sjunga. Trots att han i alla fall var en världens bästa sångare alla kategorier." Så skriver han och jag känner ren kärlek växa fram. Det enda jag vill korrigera är att han är en av världens bästa sångare alla kategorier.
Så tack Johan än en gång, du är nu bloggens stora, stora idol.
Idag svarade han på alla arga mail från insnöade svenskar som tog så illa vid sig då han uttalade sig nedlåtande om ABBA (se längre ned i bloggen). Han svarade genom att göra en Top 5 lista över världens mest överskattade band.
1. ABBA
2. The Beatles
3. Primal Scream
4. Kiss
5. Pearl Jam
Att han placerar Beatles som tvåa är bara mer än vad man kan begära, och han har ju så rätt. Visst, de har gjort mycket bra och visst, de spelade en avgörande roll för musikens utveckling. Men mycket har hänt sedan dess och deras musik har stått emot tidens tand lika bra som mycket annan musik från den tiden. Som om inte det vore nog så lyckas han också slänga in tråkiga Pearl Jam på en femteplats.
Jag köper listan till fullo!
Dessutom, som om det inte vore nog med grädde på moset, så listar han också tidernas mest underskattade. Och vem hittar vi på en andraplats efter Bob Marley om inte självaste Bob Dylan. "Har alltid fått skäll för att han inte kan sjunga. Trots att han i alla fall var en världens bästa sångare alla kategorier." Så skriver han och jag känner ren kärlek växa fram. Det enda jag vill korrigera är att han är en av världens bästa sångare alla kategorier.
Så tack Johan än en gång, du är nu bloggens stora, stora idol.
Tillökning i familjen
Igår låg det ett tjockt kuvert på dörrmattan när jag kom hem efter föreläsningen. I kuvertet låg fyra skivor som beställdes från cdon.com för några dagar sedan.
Nick Cave - From her to Eternity (1984)
Nick Cave - Henry's Dream (1992)
Tom Waits - Bone Machine (1992)
Tom Waits - Blood Money (2002)
De välkomnas nu varmt till min skivfamilj och kommer säkert snabbt att känna sig som hemma. De två Nick Cave albumen sällar sig till en allt mer komplett samling medan de två skivorna med Tom Waits bara har tre syskon att förena sig med i skivhyllan, hittills.
Nu är det säkert många som undrar hur jag kan vara så dum att jag köper skivor när man kan ladda ner dem gratis. Är jag en sådan hedersknyffel? På sätt och vis, ja.
För det första har jag väldigt svårt att se glädjen med en hylla fullknökad med brända skivor, eller en tom skivhylla och en full hårddisk med nedladdad musik. Albumen har ett samlarvärde och ett av mina mål här i livet är att skaffa en sådan omfattande och välkomponerad skivsamling som möjligt. Sedan ska jag ägna min ålders höst till att sitta och bläddra igenom alla gamla skivor, minnas tiden då de köptes och bli nostalgisk. Det lär inte göras någon musik jag uppskattar på 2060-talet.
För det andra tänker jag så här, att ifall alla vi som lyssnar på vettig musik köper våra skivor så upptäcker ju skivbolagen och hela musikindustrin att folket vill ha den vettiga musiken igen. Att vi inte längre orkar med fotomodeller som stönar och gnäller istället för att sjunga eller artister som tävlat till sig sitt kändisskap i ett TV-program och som alla framför låtar som är massproducerade enligt en färdig mall.
måndag 1 september 2008
Är jag elak?
I fredags gjorde jag en omtenta, jag hann inte med tentan i våras utan fick ta den nu istället. Den var på en riktigt jobbig bok fullproppad med teorier om ledarskap som man var tvungen att försöka memorera. Jag var inte alls säker på att klara den men fick senare samma dag ett mail från vår ambitiösa kursledare att jag klarat tentan med marginal.
Idag pratade jag med två kurskamarater som också gjort omtentan. Ingen av dem klarade den, de tyckte den var jättesvår och de båda har nu ett riktigt helvete framför sig då de måste fortsätta plugga till ännu en omtenta samtidigt som de nya kurserna drar igång.
Men jag tyckte inte ett dugg synd om dem, jag blev bara ännu mer nöjd att jag klarade den. Är jag elak?
Idag pratade jag med två kurskamarater som också gjort omtentan. Ingen av dem klarade den, de tyckte den var jättesvår och de båda har nu ett riktigt helvete framför sig då de måste fortsätta plugga till ännu en omtenta samtidigt som de nya kurserna drar igång.
Men jag tyckte inte ett dugg synd om dem, jag blev bara ännu mer nöjd att jag klarade den. Är jag elak?
Världens coolaste sport
Ungefär 94% av Sveriges befolkning tycker inte att pingis är en riktigt sport utan mer ett sällskapsspel man ägnar sig åt på fritidsgårdar. Dessa okunniga idioter har ju givetvis aldrig lyckats förstå vad världens häftigaste sport egentligen handlar om. Dom har ju heller aldrig sett Lee Jung Woo och Jun Mizutani göra upp i en duell med 29 slag över nät.
Ni som tillhör de övriga 6 procenten, d.v.s. ni med lite bildning och förnuft, kolla vilken rolig liten trippande löpning Mizutani tar för att komma in i bollen igen efter ca 20 slag. Finns inte med i nån instruktionsbok. Och kolla Lee Jung Woos besinningslösa satsningar med forehand och hans helt makalösa fötter.
Mizutanis miss känns ju faktiskt lite onödig, den bollen hade kunnat bli ännu längre.
Ni som tillhör de övriga 6 procenten, d.v.s. ni med lite bildning och förnuft, kolla vilken rolig liten trippande löpning Mizutani tar för att komma in i bollen igen efter ca 20 slag. Finns inte med i nån instruktionsbok. Och kolla Lee Jung Woos besinningslösa satsningar med forehand och hans helt makalösa fötter.
Mizutanis miss känns ju faktiskt lite onödig, den bollen hade kunnat bli ännu längre.
Mississippi i sin rätta miljö
Det måste gjorts tusentals tusental versioner av Dylans låtar. Vissa coverversioner är fantastiskt bra, andra är horribla.
Dylan hade skrivit och tänkte ta med Mississippi på Time Out of Mind (1997), men han och den berömde producenten Daniel Lanois hade olika syn på låten och kom inte överens om hur den skulle låta. Lanois ville göra låten "sexy, sexy and more sexy" men Dylan menade att såna idéer inte gjorda rättvisa åt "knifelike lyrics trying to convey majesty and heroism". Kryptiskt som vanligt men nog gjorde han rätt som höll inne på låten tills det var dags för nästa album, Love and Theft (2001).
Innan släppet av Love and Theft hann han dock ge bort Mississippi till Sheryl Crow, ett dedikerat Dylanfan. Inget ont om Sheryl Crow, men hennes version av låten funkar inte alls. Inte för att hon gör ett dåligt jobb, hon räcker helt enkelt inte till, och vem skulle göra det? Mississippi är som gjord för Dylan (han har ju trots allt gjort den) och Sheryl Crow måste känt sig lite dum när hon fick höra Dylans framförande av den kronjuvel i Dylans digra låtarkiv som Mississippi är.
Men på youtube har det dykt upp ett klipp av låten som faktiskt gör den just rättvisa. Det är inte rättvist att jämföra den med Dylans orginal, men det är bra, riktigt bra, spännande, annorlunda och djärvt och förmodligen enda sättet att komma undan med en cover på Mississippi. Dessutom otroligt snygg video.
Visst är det helt fantastiskt?
Dylan hade skrivit och tänkte ta med Mississippi på Time Out of Mind (1997), men han och den berömde producenten Daniel Lanois hade olika syn på låten och kom inte överens om hur den skulle låta. Lanois ville göra låten "sexy, sexy and more sexy" men Dylan menade att såna idéer inte gjorda rättvisa åt "knifelike lyrics trying to convey majesty and heroism". Kryptiskt som vanligt men nog gjorde han rätt som höll inne på låten tills det var dags för nästa album, Love and Theft (2001).
Innan släppet av Love and Theft hann han dock ge bort Mississippi till Sheryl Crow, ett dedikerat Dylanfan. Inget ont om Sheryl Crow, men hennes version av låten funkar inte alls. Inte för att hon gör ett dåligt jobb, hon räcker helt enkelt inte till, och vem skulle göra det? Mississippi är som gjord för Dylan (han har ju trots allt gjort den) och Sheryl Crow måste känt sig lite dum när hon fick höra Dylans framförande av den kronjuvel i Dylans digra låtarkiv som Mississippi är.
Men på youtube har det dykt upp ett klipp av låten som faktiskt gör den just rättvisa. Det är inte rättvist att jämföra den med Dylans orginal, men det är bra, riktigt bra, spännande, annorlunda och djärvt och förmodligen enda sättet att komma undan med en cover på Mississippi. Dessutom otroligt snygg video.
Visst är det helt fantastiskt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)