Langhorne Slim

Oh Yeaaah!!

Dags att höja rösten

Pappa Bush ser inte ateister som amerikanska medborgare.

I en intervju inför presidentvalet 1988 fick republikanernas presidentkandidat George Bush en fråga om att han väl ändå måste anse att ateister har rätt till samma medborgerliga rättigheter som de troende:

- No, I don't know that atheists should be considered as citizens, nor should they be considered patriots. This is one nation under God.

Förutom att det strider totalt mot de Förenta Staternas First Amendment strider det överhuvudtaget mot ett mänskligt synsätt och sunda värderingar. Det hindrade dock inte att han valdes till USA:s president några månader senare.

Det kan tyckas märkligt, men det är så det fungerar i det första landet i världen som grundades med religionsfrihet som en av sina grundstolpar. I en undersökning i USA 1999 ställdes frågan ifall man kunde tänka sig rösta på en i övrigt väl kvalificerad presidentkandidat som var:

Kvinna - 95% kunde tänka sig det.
Katolik - 94% tyckte det gick an.
Jude - 92%
Svart - 92%
Mormon - 79%
Homosexuell - 79%
Ateist - 49%

Man hade hoppats att något hade ändrats till det bättre under de år sedan undersökningen gjordes. Det har det inte. det har blivit värre. Att som presidentkandidat kalla sig ateist i USA idag är detsamma som att begå politiskt självmord. Att däremot tillhöra mormonkyrkan och därmed bl.a. tro att Jesus visade sig hos Nordamerikas indianer och att mörkhyade människor bär på en förbannelse från gud, det går finfint. Det finns en stor risk att nästa amerikanska president blir en mormon som tror på dessa bisarra vanföreställningar.

Därför är det viktigare än någonsin att lägga undan det där tabuet att diskutera, ifrågasätta och angripa människors religiösa föreställningar. Viktigare än någonsin att vi blottlägger religionens orimliga, skadliga och ödesdigra inverkan och ateismens logiska, förnuftiga och humanistiska värden.

Störste svensk ute i vida världen

Jag var på väg att skriva något elakt om helgens Pro Tour i Brasilien där 59 herrspelare är anmälda, var av 32 brasilianare, där Freitas är semiseedad och Saive kvartsseedad.

Men jag låter det vara.

Istället vill jag bara uppmärksamma hela min o(be)räkneliga läsarkrets på att Tallest Man On Earth nu är ute med sitt nya album There's No Leaving Now.

Tallest Man On Earth är nu mera en världsstjärna. Albumet som släpptes igår hyllas genomgående världen över av en samstämmig kör hänförda kritiker. Som svensk blir man minst sagt stolt, nästan generad, över att något så begåvat och tidlöst sprungit fram ur vårt lagoma land.

Jag lyssnar på nya skivan, på odödliga klassiker som t.ex. titelspåret There's No Leaving Now och kan bara inte få ihop det med att musiken är inspelad i Dalarna av en kille som växt upp i 90-talets Sverige med Leif "Loket" Olsson, Carl Bildt, Kär & Galen och Allsång på Skansen.

Vi är vana vid att förknippas med ABBA, Roxette, Ace of Base och E-Type.

Medborgare. Vänner. Nu har vi Tallest Man On Earth.

Ateismen vinner om 26 år

I en fascinerande och hoppfull artikel på Huffington Post, en amerikansk nättidning som startade 2005 då tidningens grundare upplevde att USA:s tidningar blivit en del av Bushadministrationens propaganda, skriver biopsykologen Nigel Barber om den tydliga kopplingen mellan religion och ekonomisk tillväxt.

De föga överraskande men ändå väsentliga slutsatserna han drar med hjälp av övertygande bevis är att ju rikare ett land är, desto mer får de religiösa vanföreställningarna ge vika för vetenskap och förnuft. Genom ekonomiska och matematiska beräkningar, som inte är Idiotvinds bord, kan vi nu slå fast att den ekonomiska tillväxten i världen kommer leda till att den ateistiska livsåskådningen når upp i en global majoritet år 2038.

Nu är det inte huvudpoängen i artikeln och givetvis en grov och vansklig gissning, men jag tar fasta på den hoppfulla prognosen att ett så stort steg för mänskligheten kommer inträffa under min livstid. Trots att jag själv har en pessimistisk smak i gommen.

"The Highway is Alive Tonight"

Det var längesen. Ett år sen tror jag. Men nu kommer en ny Spotifyspellista från Idiotvind. I min ungdomsdagar var ett av mina högsta nöjen och en av mina största utmaningar att sätta ihop det ultimata blandbandet.

Men det var annorlunda på den tiden. Man hade en begränsning på 2 gånger 45 minuter och det gällde att pussla ihop två sidor med låtar som passade in perfekt i de där 45 minuterna. Och det handlade inte bara om längd så klart, låtarna skulle passa ihop med varandra, följa varandra på ett sätt som kändes passande. Nick Hornbys huvudkaraktär i High Fidelity ger en inblick i komplikationerna och passionen hos oss blandbandshjältar.

Varje låtval vägdes på en våg av renaste guld.

Nu är det lätt att sätta ihop sina blandspellistor, man bara klickar, drar, flyttar om och sen spelar ordningen ändå ingen roll eftersom lyssnaren kan spela låtarna i valfri eller slumpmässig ordning och tidsbegränsningen är obegränsad.

Men fan vet om jag inte lyckats leva upp till fornstora dagar. På något sätt känns det som den där enheten infunnit sig. Det perfekta blandningen av olika stilar, nytt och gammalt, en kryddning av kamp och solidaritet och framförallt en röd tråd av smutsig, tung blues-rock med en glödande själ.

Här finns så klart Gun Club, den här gången med en akustisk vålnad som rör sig framåt i ett febrigt tempo medan Jeffrey Lee Pierce hylar orden i en falsknyanserad stämma, lika vackert som en sprucken spegel reflekterar omvärlden. Här finns nya singeln med Tallest Man on Earth och det är inte enda nyheten, här finns en hypnotiserande Thåströmballad från senaste albumet.

Nirvana sjunger Leadbelly, Sex Pistols sjunger Sinatra. Nina Simone sjunger en amerikansk traditionell gospel, Black Diamond Heavies upprepar samma gospel ur djupet av ett kolsvart, hemsökt och djävulsbesatt inre. Pete Seeger sjunger Bruce Springsteen tillsammans med Bruce Springsteen i en fantastisk pånyttfödelse av bossens sång om huvudpersonen i John Steinbecks Vredens Druvor, Tom Joad. Och boråsaren Norgren håller helt på egen hand i en gospelsession så fängslande att den fläktande brisen över sydstaternas bomullsfält fryser till fullständig stiltje.

I ett norskt inslag trollbinder Björn Eidsvåg åhörarna med sin ljuva vestlandsdialekt och Joan Baez sjunger som Jean d'Arc måste ha låtit och hennes röst ekar genom decennierna från 60-talets proteströrelser med All My Trials, baserad på en vemodig vaggvisa från Bahamas. Rutinerade Jon Spencer står för ett gastkramande nummer spök-rockabilly-blues i sitt nya projekt, Heavy Trash, samtidigt som unga, friska First Aid Kit charmar oss med sin underbara Emmylou som smeker trumhinnorna som en honungsdoppad dunfjäder (?).

Där är mer, men inget mer behöver sägas. Jag har helt enkelt överträffat mig själv.

OS totalförstört

Ett rykte har nått mig som låter för vansinnigt för att vara sant.

Inte nog med att pingisen har begränsat antalet deltagare till två per nation, medan t.ex. tennisen har fyra spelare per nation. De har dessutom hittat på en ny regel om att spelare från samma nation ska lottas på samma halva! (jag gillar inte många utropstecken på rad men !!!!!

ITTF gör alltså precis allt som står i deras makt för att förstöra OS för kineserna. I alla tävlingar jag någonsin hört talas om seedas de två högst rankade på varsin halva. Men inte OS 2012, turneringen där allt avgörs på nationstillhörighet.

Sista ordet är inte sagt. Idiotvinds vrede kommer drabba de ansvariga...