Hyllas de som hyllas bör

Med tanke på hur det såg ut i EM tycker jag att det känns mer aktuellt än någonsin, och då har det ändå varit högaktuellt under en väldigt lång tid, att en av Sveriges största pingishjärnor med ett av Sveriges största pingishjärtan får det erkännande han förtjänar.

Givetvis kan inte alla känna till den glädje och entusiasm som Hans Thalin sprider kring sig i pingishallen. Man måste ha haft nöjet att träffa honom för att inse det.

Men alla kan se hans meritlista. Fabian Åkerström revolutionerar pingisvärlden med sitt spel som nu borde ge honom en permanent plats i svenska landslaget. Mattias Karlsson går sin egna väg, utstakad åt honom av Thalin, som hittills lett honom till tre raka JSM guld, flera UEM medaljer och en seger mot världens bästa junior Kenta Matsudaira. Och det är bara två av hans mest aktuella produkter.

Tyvärr florerar det inom svensk pingis tankar och uppfattningar om hur pingis ska spelas och hur det inte ska spelas som, om man lyssnar till deras resonemang och argument, bär stora likheter med den typ av resonemang och argument som driver främlingsfientliga ideologier framåt. Det handlar om en inskränkt trångsynthet, envist bakåtsträvande och en rädsla för det okända.

Detta har drabbat Hans och hans ständiga jakt på att utveckla varje spelare optimalt. Inom svensk pingis är det alldeles för vanligt med nedärvd, antagen kunskap som aldrig ifrågasätts. Hans Thalin ifrågasätter all kunskap, skapar sig sin egen kunskap, ifrågasätter sin egen kunskap, omprövar den och skapar ny kunskap. Allt detta gör han i en fanatisk låga av kärlek till pingisen som är helt omöjlig att värja sig för.

Hans Thalin besitter kunskaper som ingen annan tränare i Sverige, kanske i världen, besitter. Trots det är hans största styrka hans smittsamma, gränslösa engagemang i sporten och i sina spelare. Att svensk pingis inte lyckas utnyttja en sådan ovärderlig resurs är ett stort misslyckande. Varje dag som går utan att Sverige får ta del av hans unika och rika kunskaper är en förlorad dag.