Det är fortfarande mycket snack om att det är tråkigt med alla kineser i topp. Och hur tråkigt det är att se två kineser mötas. Att det inte är lika spännande som när spelare från olika nationer möts.
Det är klart att vi alla hoppas på större konkurrens i världseliten, men den som säger att ett kinesmöte är tråkigt efter att ha sett finalen i Austrian Open är ju dum i huvudet. Alltså, jag menar, riktigt, riktigt dum i huvudet. På riktigt. Även om man bortser från spelet, som är på en helt annan nivå än vad spelare från andra nationer kan prestera, så är matchen fylld av en fantastisk dramatik. Vinnarviljan kokar som isländska gejsrar hos spelarna och det är inte ofta vi får se så mycket känslor i bordtennis som under skiljesetets alla skiljebollar och matchbollar. Det i kombination med en pingis spelad av människor med superkrafter...
Den som hellre sätter sig och ser på mycket sämre pingis bara för att spelarna har en annan nationalitet. Han borde få sitt huvud ordentligt undersökt.
Vad är ert problem? Helt allvarligt talat. Nationalismen är så 1800-tal, kan vi inte lägga den åt sidan? Det är bara perspektivlösa tomtar med trånga hjärnor, som Jimmie Åkesson, som klamrar sig fast vid såna gamla rostiga föreställningar.
Ni är alla jättevälkomna in till oss här på Café Cosmopolite, här bryr vi oss inte så värst mycket om de gränser som existerat på sin höjd i 100 år i människans 200 000 år långa historia. Ni skulle trivas här, vi har både gin och magnecyl och våra drömmar rinner genom flaskornas hals ungefär som toner i en gråtande vals. Hade alla betraktat sig som i första hand världsmedborgare, som kosmopoliter, då hade de allra flesta bekymren här på jorden försvunnit direkt.
Och så hade alla kunnat uppskatta den pingis som rör sig ett par snäpp över världsklass.
tisdag 27 september 2011
torsdag 22 september 2011
Dags för revanch
Jag läser i skvallerpressen att vår statsminister här om dagen var på en bjudning på en svenskdriven restaurang i New York där "lyckade svenskar" var inbjudna. "Lyckad" står i dagens samhälle för känd och rik, det har ingenting med kompetens eller bedrifter att göra. Så Marie Serneholt, Per Gessle och en modebloggerska var bjudna.
Vart fjärde år, när det är dags att rösta, hoppas jag finna en blivande statsminister som hellre står uppför de "misslyckade svenskarna" än minglar i New York med de "lyckade". Men staten och kapitalet sitter inte bara i samma båt längre. De minglar tillsammans på New Yorks lyxkrogar.
Men jag har gett upp. Jag försöker bara stänga det ute, jag lyssnar på Nick Cave och följer Austrian Open istället och låtsas som ingenting. Det irriterar mig något vansinnigt, fast på ett annat plan, att Kenta alltid lottas mot de toppseedade direkt i andra omgången. Men den här gången ser jag fram emot revanchmötet med Ma Lin. Flashbacks från deras möte i Yokohama 2009 slår till på samma sätt som gamla minnen spökar hos Jason Bourne. Jag har inte kommit över den förlusten än.
Vart fjärde år, när det är dags att rösta, hoppas jag finna en blivande statsminister som hellre står uppför de "misslyckade svenskarna" än minglar i New York med de "lyckade". Men staten och kapitalet sitter inte bara i samma båt längre. De minglar tillsammans på New Yorks lyxkrogar.
Men jag har gett upp. Jag försöker bara stänga det ute, jag lyssnar på Nick Cave och följer Austrian Open istället och låtsas som ingenting. Det irriterar mig något vansinnigt, fast på ett annat plan, att Kenta alltid lottas mot de toppseedade direkt i andra omgången. Men den här gången ser jag fram emot revanchmötet med Ma Lin. Flashbacks från deras möte i Yokohama 2009 slår till på samma sätt som gamla minnen spökar hos Jason Bourne. Jag har inte kommit över den förlusten än.
torsdag 15 september 2011
"Et j'ai repris mon arme..."
Jag älskar gammal musik. Det finns så mycket historia, så många levnadsöden inflätade i sångerna. Jag kom att tänka på det då jag hörde Leonard Cohen sjunga The Partisan. Han är en kosmopolit. En rotlös poet, omöjlig att härleda.
Jag tycker, eller kanske vill tycka, att det är något väldigt europeiskt över honom. Men det var i Kanada han föddes, sju år innan Dylan föddes, ett år innan Elvis. Å andra sidan är hans judiska mamma från Litauen och hans judiska farföräldrar från Polen. Så han har Europa i sig. Han slog igenom som författare och poet långt innan han blev ett namn inom musiken och levde under en längre tid, innan sitt musikala genombrott, på den grekiska ön Hydra.
Hela mänsklighetens liv, historia och kultur tycks livs levande i hans musik. Kanske är det därför The Partisan låter så bra då han framför den. En visa skriven av Anna Marly och Emmanuel d'Astier de la Vigerie i London 1943, om den den franska motståndsrörelsen under Nazitysklands ockupation.
Anna Marly föddes Anna Yurievna Betulinskaya i en rysk aristokratisk familj i St Petersburg under Oktoberrevolutionen 1917. Hennes pappa arresterades och mördades 1918 som en "fiende till revolutionen" och familjen flydde via Finland till Frankrike. Som ung jobbade hon som balettdansös på den ryska baletten i Monte Carlo. Men hon visade tidigt upp en musikalisk talang, undervisades av ryske kompositören Prokofiev och började snart uppträda i Paris. "Jag var en pionjär" har hon sagt "ingen sjöng med gitarr då, det fanns ingen Elvis".
Då nazisterna ockuperade Frankrike flydde hon till London. Där skrev hon kamphymnen Chant des Partisans, som blev motståndsrörelsens populäraste sång. Under en period fungerade den som Frankrikes inofficiella nationalsång då La Marseillaise var förbjuden av nazityskarna. Därefter skrev hon också musiken till La Complainte du Partisan.
Texten skrevs av den franske frihetskämpen Emmanuelle d'Astier som efter kriget blev inrikesminister i en övergångsregering. Senare översattes texten till engelska av den amerikanska låtskrivaren Hy Zaret, mest känd för sin medverkan i skapandet av den storslagna Unchained Melody.
Leonard Cohen hade sjungit sången sedan han var liten och 1969 spelade han in den med sin engelska text, men smög alldeles ljuvligt in en av de franska originalverserna i sin version. Han har sagt att han en dag slogs av tanken att kanske var det musiken som störtade nazisterna. Och han sjunger och ser ut som om han var en av de kämpande partisanerna.
When they poured across the border...
Jag tycker, eller kanske vill tycka, att det är något väldigt europeiskt över honom. Men det var i Kanada han föddes, sju år innan Dylan föddes, ett år innan Elvis. Å andra sidan är hans judiska mamma från Litauen och hans judiska farföräldrar från Polen. Så han har Europa i sig. Han slog igenom som författare och poet långt innan han blev ett namn inom musiken och levde under en längre tid, innan sitt musikala genombrott, på den grekiska ön Hydra.
Hela mänsklighetens liv, historia och kultur tycks livs levande i hans musik. Kanske är det därför The Partisan låter så bra då han framför den. En visa skriven av Anna Marly och Emmanuel d'Astier de la Vigerie i London 1943, om den den franska motståndsrörelsen under Nazitysklands ockupation.
Anna Marly föddes Anna Yurievna Betulinskaya i en rysk aristokratisk familj i St Petersburg under Oktoberrevolutionen 1917. Hennes pappa arresterades och mördades 1918 som en "fiende till revolutionen" och familjen flydde via Finland till Frankrike. Som ung jobbade hon som balettdansös på den ryska baletten i Monte Carlo. Men hon visade tidigt upp en musikalisk talang, undervisades av ryske kompositören Prokofiev och började snart uppträda i Paris. "Jag var en pionjär" har hon sagt "ingen sjöng med gitarr då, det fanns ingen Elvis".
Då nazisterna ockuperade Frankrike flydde hon till London. Där skrev hon kamphymnen Chant des Partisans, som blev motståndsrörelsens populäraste sång. Under en period fungerade den som Frankrikes inofficiella nationalsång då La Marseillaise var förbjuden av nazityskarna. Därefter skrev hon också musiken till La Complainte du Partisan.
Texten skrevs av den franske frihetskämpen Emmanuelle d'Astier som efter kriget blev inrikesminister i en övergångsregering. Senare översattes texten till engelska av den amerikanska låtskrivaren Hy Zaret, mest känd för sin medverkan i skapandet av den storslagna Unchained Melody.
Leonard Cohen hade sjungit sången sedan han var liten och 1969 spelade han in den med sin engelska text, men smög alldeles ljuvligt in en av de franska originalverserna i sin version. Han har sagt att han en dag slogs av tanken att kanske var det musiken som störtade nazisterna. Och han sjunger och ser ut som om han var en av de kämpande partisanerna.
When they poured across the border...
Broderns revanch
För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg där jag sågade många europeiska pingisfans favorit Tiago Apolonia. Så här lät det då. Kärnan i inlägget var att Apolonia må spela en publikfriande men ack så ineffektiv bordtennis. Européer som är besatta av spelare med en "skön träff" uppskattar det men glömmer att det finns mängder med asiater som spelar en betydligt rakare och effektivare bordtennis.
Och så skrev jag:
Och ja, jag vet att Kenta Matsudaira var chanslös mot honom i Österrike. Men något var fel. Kenta träffade inte bollen. Han är fortfarande ung, fem år yngre än Apolonia. Hör mig när jag säger att han kommer få sin revansch. Många gånger om.
Jag vet att det inte är riktigt samma sak, men här om dagen mötte Apolonia Kentas klart lägre rankade bror, Kenji Matsudaira. Jag får nöja mig med det i väntan på Kentas revanchmöte:
Japansk effektivitet - Europeiskt finlir: 11-6, 11-6, 11-3.
Ifall ni tycker det är lite obehagligt att se kadavren av påkörda igelkottar och grävlingar längs vägarna ska ni inte se det här klippet. Det är en brutal överkörning. Första setet och tredje setet finns också att se. Här är det andra:
Och så skrev jag:
Och ja, jag vet att Kenta Matsudaira var chanslös mot honom i Österrike. Men något var fel. Kenta träffade inte bollen. Han är fortfarande ung, fem år yngre än Apolonia. Hör mig när jag säger att han kommer få sin revansch. Många gånger om.
Jag vet att det inte är riktigt samma sak, men här om dagen mötte Apolonia Kentas klart lägre rankade bror, Kenji Matsudaira. Jag får nöja mig med det i väntan på Kentas revanchmöte:
Japansk effektivitet - Europeiskt finlir: 11-6, 11-6, 11-3.
Ifall ni tycker det är lite obehagligt att se kadavren av påkörda igelkottar och grävlingar längs vägarna ska ni inte se det här klippet. Det är en brutal överkörning. Första setet och tredje setet finns också att se. Här är det andra:
onsdag 14 september 2011
Tre år fyllda
Jag glömde min bloggs födelsedag. Hur som helst är min blogg nu tre år. Inte illa.
Det var svindlande längesen jag var inne på Bloggtoppen för att se hur långt jag har kvar till just bloggtoppen. I början studerade jag flitigt toppbloggarna för att få inspiration och lära mig hur man gör. Men jag kände mig aldrig bekväm med shoppingredogörelser och dagens-outfit-bilder.
Tvåa på dagens bloggtopp är Pernilla Wahlgren. Hur ska jag kunna konkurrera med det? Det är klart varenda svensk vill in och läsa om när Pernilla shoppar kläder, hälsar på sin bror och lanserar sin egen kokbok, "Pernillas Jul". Eller, man får inte läsa det så mycket som att se det. För något man slås av när man besöker Pernilla Wahlgrens blogg är hur mycket bilder det är. Stora bilder. Jag räknar till 37 bilder i de senaste 4 inläggen. Ibland har hon klämt in en rad mellan bilderna.
Jag övervägde att driva med Pernillas blogg genom att göra ett reportage från China Open med massa jättelika bilder och bara några enstaka skrivna rader. Wahlgren möter Idiotvind, liksom. Men det föll ju på sin egen orimlighet. Pernilla skulle aldrig skriva om något så avlägset från sig själv som en bordtennistävling i Kina. Toppbloggarna har en sak gemensamt. Sitt osvikliga intresse för och fokus på sig själva.
Nu vill jag dock klargöra att jag inte är avundsjuk på hennes sex-siffriga besökarantal. Jag är stolt över mitt tre-siffriga. Jag inser att jag vänder mig till en intellektuell elit, en högst begränsad skara människor som tagit steget från pekbokstadiet. Som vågar ta sig an textstycken som består av flera meningar i sträck. Intellektuella människor, men samtidigt udda. Folk som hellre läser om och hör Nick Cave eller ser lite bordtennis än ser bilder när Pernilla Wahlgren provsmakar choklad och shoppar barnkläder.
Konstiga är vad vi är.
Det var svindlande längesen jag var inne på Bloggtoppen för att se hur långt jag har kvar till just bloggtoppen. I början studerade jag flitigt toppbloggarna för att få inspiration och lära mig hur man gör. Men jag kände mig aldrig bekväm med shoppingredogörelser och dagens-outfit-bilder.
Tvåa på dagens bloggtopp är Pernilla Wahlgren. Hur ska jag kunna konkurrera med det? Det är klart varenda svensk vill in och läsa om när Pernilla shoppar kläder, hälsar på sin bror och lanserar sin egen kokbok, "Pernillas Jul". Eller, man får inte läsa det så mycket som att se det. För något man slås av när man besöker Pernilla Wahlgrens blogg är hur mycket bilder det är. Stora bilder. Jag räknar till 37 bilder i de senaste 4 inläggen. Ibland har hon klämt in en rad mellan bilderna.
Jag övervägde att driva med Pernillas blogg genom att göra ett reportage från China Open med massa jättelika bilder och bara några enstaka skrivna rader. Wahlgren möter Idiotvind, liksom. Men det föll ju på sin egen orimlighet. Pernilla skulle aldrig skriva om något så avlägset från sig själv som en bordtennistävling i Kina. Toppbloggarna har en sak gemensamt. Sitt osvikliga intresse för och fokus på sig själva.
Nu vill jag dock klargöra att jag inte är avundsjuk på hennes sex-siffriga besökarantal. Jag är stolt över mitt tre-siffriga. Jag inser att jag vänder mig till en intellektuell elit, en högst begränsad skara människor som tagit steget från pekbokstadiet. Som vågar ta sig an textstycken som består av flera meningar i sträck. Intellektuella människor, men samtidigt udda. Folk som hellre läser om och hör Nick Cave eller ser lite bordtennis än ser bilder när Pernilla Wahlgren provsmakar choklad och shoppar barnkläder.
Konstiga är vad vi är.
tisdag 13 september 2011
Övermänsklighet och barnsligheter
Det var en fullständigt makalös, magisk, overklig, TV-spelsliknande tennis i nattens US Open final mellan Djokovic och Nadal. Publiken var i fullständig extas. Jag får rysningar av att se idrott på den nivån. Bollduellerna bara fortsatte och fortsatte trots att det borde varit avgjorda både en och två och tre gånger.
Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra. Hade tennisfansen varit som fotbollsfansen hade vi idag vaknat upp till miljontals vansinniga människor som på fullt allvar argumenterade för att Djokovic egentligen inte är så bra, men han fuskar och är i nån slag komplott med internationella tennisförbundet som ser till att han får bra lottning och domare som dömer till hans fördel. Spelet hade det inte talats så mycket om.
För så gör de faktiskt, fotbollsfansen. Det är sant! Annars helt förnuftiga människor kan blunda för och förneka briljansen i sporten de säger sig älska bara för att utövarna har fel tröjor på sig. Det är häpnadsväckande.
Jag har format en hypotes som går ut på att det har att göra med att tennisspelare inte representerar en klubb, knappt heller ett land, utan mest ett klädföretag. Ungefär som cyklister som kör för sin sponsor, gärna nån bank. Kanske hindrar det att den där slumrande, primitiva, nationalistiska DNA-molekylen, som vissa människor tycks bära på, ska aktiveras likt en överlevnadsinstinkt. Ingen skulle väl tatuera in Saxo Bank på axeln, hata AG2R La Mondiale passionerat och bestämt hävda att Cancellara är en överskattad medioker cyklist eftersom han nu kör för Leopard-Trek?
Hur som helst är lyckligtvis inte tennispubliken som fotbollspubliken och en hel tennisvärld står upp utan bitterhet och avundsjuka och applåderar både Djokovic och Nadal. Det är synd och skam att fotbollsspelarna aldrig kommer få uppleva samma hedersbetygelse. Där kan du bara bli uppskattad av dina egna fans, resten kommer avsky dig ju bättre du blir.
Fotbollen är nationalismens starkaste strömningar upphöjt i tusen.
Alla som uppskattar fotboll borde givetvis älska hur t.ex. Xavi, Iniesta & Co rullar upp en backlinje på samma sätt som tennispubliken uppskattar hur Nadal hinner upp en makalös stoppboll. Men det fina med sporten fotboll har glömts bort till förmån för någon muterad art av främlingsfientlighet - främlingar i fel tröjor, missunnsamhet, besserwissrighet, svartsjuka, hat och inget annat än ren barnslighet. De borde, precis som fotbollsspelarna själva, snyta sig och växa upp.
Lyckligtvis kan vi alla tillsammans njuta av gårdagens finalen. Det finns ingen plats för barnsligheter här. Bara beundran.
Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra. Hade tennisfansen varit som fotbollsfansen hade vi idag vaknat upp till miljontals vansinniga människor som på fullt allvar argumenterade för att Djokovic egentligen inte är så bra, men han fuskar och är i nån slag komplott med internationella tennisförbundet som ser till att han får bra lottning och domare som dömer till hans fördel. Spelet hade det inte talats så mycket om.
För så gör de faktiskt, fotbollsfansen. Det är sant! Annars helt förnuftiga människor kan blunda för och förneka briljansen i sporten de säger sig älska bara för att utövarna har fel tröjor på sig. Det är häpnadsväckande.
Jag har format en hypotes som går ut på att det har att göra med att tennisspelare inte representerar en klubb, knappt heller ett land, utan mest ett klädföretag. Ungefär som cyklister som kör för sin sponsor, gärna nån bank. Kanske hindrar det att den där slumrande, primitiva, nationalistiska DNA-molekylen, som vissa människor tycks bära på, ska aktiveras likt en överlevnadsinstinkt. Ingen skulle väl tatuera in Saxo Bank på axeln, hata AG2R La Mondiale passionerat och bestämt hävda att Cancellara är en överskattad medioker cyklist eftersom han nu kör för Leopard-Trek?
Hur som helst är lyckligtvis inte tennispubliken som fotbollspubliken och en hel tennisvärld står upp utan bitterhet och avundsjuka och applåderar både Djokovic och Nadal. Det är synd och skam att fotbollsspelarna aldrig kommer få uppleva samma hedersbetygelse. Där kan du bara bli uppskattad av dina egna fans, resten kommer avsky dig ju bättre du blir.
Fotbollen är nationalismens starkaste strömningar upphöjt i tusen.
Alla som uppskattar fotboll borde givetvis älska hur t.ex. Xavi, Iniesta & Co rullar upp en backlinje på samma sätt som tennispubliken uppskattar hur Nadal hinner upp en makalös stoppboll. Men det fina med sporten fotboll har glömts bort till förmån för någon muterad art av främlingsfientlighet - främlingar i fel tröjor, missunnsamhet, besserwissrighet, svartsjuka, hat och inget annat än ren barnslighet. De borde, precis som fotbollsspelarna själva, snyta sig och växa upp.
Lyckligtvis kan vi alla tillsammans njuta av gårdagens finalen. Det finns ingen plats för barnsligheter här. Bara beundran.
söndag 11 september 2011
Lidandets asgamar
Vilka ljuva tider det är för kvällspressen. Inte nog med att ett flygplan med ett helt hockeylag störtar. Till på köpet var det en folkkär svensk idrottsstjärna med på planet. "Här säger Livs änka farväl till sin make" skriver Aftonbladet som rubrik tillsammans med en bild på den stackars kvinnan. De gnuggar händer, njuter, vältrar sig i eländet.
"Åh, så härligt", suckar de över alla klick de får på en sån rubrik, alla vill ju in och tycka synd om stackaren. Och så många lösnummer det säljer. Vad nöjd fotografen måste varit när han tog bilden på den sörjande framför en minnesbild på hennes make. Han fick säkert en liten bonus. Det är glada dagar för massmedians alla asgamar.
Inte nog med det.
Det är ju 10 år sedan attackerna mot World Trade Center. Det ger ju en ursäkt i att damma av alla gamla bilder från katastrofen och rulla runt i sorg, elände och lidande likt grisar rullar runt i svinstians gyttja. Det är inga nyheter, bara en härlig nostalgi i död och förstörelse. Sånt säljer.
Jag skulle hellre gnaga fingrarna av mig än lyfta kameran och ta en bild på någon som för bara dagar sedan förlorat sin man och pappan till sina barn. Att sedan sälja bilden till Aftonbladet för publicering till allas beskådan, jag kan inte tänka mig en vidrigare ondska.
Let me ask you one question
Is your money that good
Will it buy you forgiveness
Do you think that it could
I think you will find
When your death takes its toll
All the money you made
Will never buy back your soul
And I hope that you die
And your death’ll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I’ll watch while you’re lowered
Down to your deathbed
And I’ll stand over your grave
’Til I’m sure that you’re dead
"Åh, så härligt", suckar de över alla klick de får på en sån rubrik, alla vill ju in och tycka synd om stackaren. Och så många lösnummer det säljer. Vad nöjd fotografen måste varit när han tog bilden på den sörjande framför en minnesbild på hennes make. Han fick säkert en liten bonus. Det är glada dagar för massmedians alla asgamar.
Inte nog med det.
Det är ju 10 år sedan attackerna mot World Trade Center. Det ger ju en ursäkt i att damma av alla gamla bilder från katastrofen och rulla runt i sorg, elände och lidande likt grisar rullar runt i svinstians gyttja. Det är inga nyheter, bara en härlig nostalgi i död och förstörelse. Sånt säljer.
Jag skulle hellre gnaga fingrarna av mig än lyfta kameran och ta en bild på någon som för bara dagar sedan förlorat sin man och pappan till sina barn. Att sedan sälja bilden till Aftonbladet för publicering till allas beskådan, jag kan inte tänka mig en vidrigare ondska.
Let me ask you one question
Is your money that good
Will it buy you forgiveness
Do you think that it could
I think you will find
When your death takes its toll
All the money you made
Will never buy back your soul
And I hope that you die
And your death’ll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I’ll watch while you’re lowered
Down to your deathbed
And I’ll stand over your grave
’Til I’m sure that you’re dead
måndag 5 september 2011
Mörkrets prins
Jag vet inte ifall det finns nån som går och grämer sig över att sommaren är över. Att temperaturen sjunker, löven vissnar, regnet regnar och dagarna blir mörkare och mörkare.
Låt mig i så fall påminna vad hösten har i beredskap. Så som den alltid har.
Nu får man lyssna på Nick Cave igen. Ok, Dig Lazarus Dig! och Abattoir Blues får man lyssna på under sommaren med. Men det blir inte samma sak som på hösten. Framförallt får man plocka fram de tidiga skivorna och om bara någon dryg månad får man plocka fram No More Shall We Part och till och med Boatmans Call.
Nick Cave är mörkrets prins, oavsett om han uppenbarar sig med sin kolsvarta mustasch eller inte. Det finns ett mörker i Nick Caves röst, i hans skapelser och i hans framträdanden, som inte finns att hitta någon annanstans. Allt han rör vid, som den här Johnny Cash/Charlie Daniels-låten, skänks en djup svärta.
Ingen kan framföra en låt på samma sätt som Nick Cave.
Låt mig i så fall påminna vad hösten har i beredskap. Så som den alltid har.
Nu får man lyssna på Nick Cave igen. Ok, Dig Lazarus Dig! och Abattoir Blues får man lyssna på under sommaren med. Men det blir inte samma sak som på hösten. Framförallt får man plocka fram de tidiga skivorna och om bara någon dryg månad får man plocka fram No More Shall We Part och till och med Boatmans Call.
Nick Cave är mörkrets prins, oavsett om han uppenbarar sig med sin kolsvarta mustasch eller inte. Det finns ett mörker i Nick Caves röst, i hans skapelser och i hans framträdanden, som inte finns att hitta någon annanstans. Allt han rör vid, som den här Johnny Cash/Charlie Daniels-låten, skänks en djup svärta.
Ingen kan framföra en låt på samma sätt som Nick Cave.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)