Efter att ha kastat ur mig några smått nedvärderande ord om portugisen Thiago Apolonia har jag fått en del negativa reaktioner. Hotmailen trillar kontinuerligt in på min hotmail (jag har ingen hotmail, jag ville bara ordvitsa (egentligen får jag inga hotmail heller, jag bara överdriver - "bloggifierar")). Jag ska förklara mig.
Jag har inget emot portugisen, han är underhållande, men för att dra det till sin spets ser jag honom som en produkt av den mentalitet som varit så vanlig i bl.a. Sverige och kanske hela Europa där fokus ligger på att visa upp bollkänsla, sätta snygga slag och ha en "skön träff" med nylimmade plattor som det klickar ordentligt om (jag anklagar honom inte för limfusk). Många är de talanger, oändligt är antalet, som kastat bort sina möjligheter på grund av just den mentaliteten.
Apolonia har visat att man kan komma rätt långt med en sådan mentalitet ändå, också lite beroende på den låga nivån på europeisk pingis nu för tiden. Men längre kommer han inte. Vinsten mot Boll var en engångsföreteelse.
Han går en alldeles för krokig och omständlig väg. Han försätter sig själv i svåra situationer och räknar med att hans bollkänsla och lite publikpingis ska rädda honom. Det funkar inte så, man vinner inte hela matcher så (bortsett från Maze 2005). Bara enstaka bollar och sympatisörer. Asiaternas väg till poäng är mycket rakare. Den är spikrak. De vet exakt vad de ska göra. De är tränade till yttersta möjliga effektivitet.
Och ja, jag vet att Kenta Matsudaira var chanslös mot honom i Österrike. Men något var fel. Kenta träffade inte bollen. Han är fortfarande ung, fem år yngre än Apolonia. Hör mig när jag säger att han kommer få sin revansch. Många gånger om. Se bara hur Apolonia ständigt hamnade i underläge och fick springa och jaga och slita mot den säkre, tydlige, disciplinerade Kasahara.
Apolonia kanske framstår som ett roligare och fräschare alternativ för Europas framtid än t.ex. den torre, anonyme Patrick Baum. Häftigare, snyggare, modernare, ballare med sina sköna träff och sin gangsta'-stil, sin kaxiga brother-from-the-hood-attityd eller vad det nu är. Men Baum kommer nå längre, han är tydligare, rakare och mer effektiv. För att inte tala om en spelare som Ovtcharov. Han är ute i pingisdjungeln med en tydligt ritad vägbeskrivning, Apolonia springer runt lite på måfå. Charmigt måhända, men han hittar inte den vinnande väg genom djungeln som Ovtcharovs karta leder till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar