"...en hälsning ifrån helvetet Paschendeale"

För att nå en bred läsarkrets för sin blogg har jag lärt mig att man ska hålla sig till en viss genre, inte byta ämne för mycket. Jag vet inte om det är värt det, jag blandar gärna lite och nöjer mig med 2-3 läsare.

Jag har blivit så känslig. Jag sitter med tårar i ögonen när jag ser 110 år gamle Harry Patch, den siste överlevande britten från första världskriget, sitta med tårar i ögonen och berätta om hur han fortfarande minns sina vänner som dödades då en granat plötsligt slog ner i deras trupp. "It still upsets me more than anything...", säger han, efter mer än 90 år, i den utmärkta dokumentärserien som sänts på SVT. Harry som blivit inkallad mot sin vilja skadades själv i granatattacken och skickades hem dagarna innan de verkliga striderna om Passchendeale började.

Jag har drabbats av första världskriget de senaste dagarna. Det stannade liksom upp våren för mig. La sig som en blöt, möglig filt över den där extra energin våren, vårmusiken, snookern och förväntningarna inför Pingis-VM genererar. Kriget utmärker sig som något av det mest vidriga, ondskefulla, destruktiva och totalt meningslösa i människans historia.

I Passchendeale dödades 13 000 britter, på en dag. Sammanlagt dödades 700 000 under slagets fyra månader. Vissa dog inte i strid utan drunknade i gyttjan. Hästar sjönk ner till buken i lervällingen och fick avlivas. Och i den lervällingen levde unga människor i månader,de sov, stred och tillslut dog de i sörjan. Många försvann helt och återfanns aldrig, sjönk ner i leran eller sprängdes till små bitar av en granat. Som Harrys bästa vänner.

Bilderna nedanför visar flygfoton över Passchendeale före och efter slaget.

Aftonbladet glimtar till

Bra Aftonbladet!

Jag häver min Aftonbladet-bojkott fram till nästa idiotartikel (bör ta ungefär 10-15 minuter).

Aftonbladet om Översjös monsterslag.

Den där muren

Jag säger inte att Ebba Grön inte får sjunga om Berlinmuren bara för att någon annan gjort det innan. Jag säger inte ens att de härmas. Men eftersom Ebba Grön föddes som ett kompromisslöst punkband, förmodligen åtminstone delvis influerade av det kompromisslösa punkbandet Sex Pistols ligger det ju väldigt nära till hands att tänka sig att ett frö till Die Mauer såddes i och med Holidays in the Sun.

Det är framförallt när Thåström med sin stämma, som är det verkligaste på jorden, utbrister:

Ja, jag vet,
jag vet precis hur,
jag flyger över en mur

... som tankarna går till den gamla Pistols-låten där Johnny Rotten sjunger att han ska över muren. Eller, så sjunger han inte riktigt, han sjunger, eller... sjunger och sjunger... För att vara exakt så gormar han:

I gotta go over the Berlin wall, I don't understand this bit at all, I gotta go over and over the goddamn wall, I gotta go over the wall, I gotta go over the Berlin WAAAAAAAALLLLL!!!!

Fast, ska tilläggas, det är ett väldigt musikaliskt gormande. Sex Pistols var fantastiska. Kontroversiella, provocerande, smutsiga, obscena, sjövilda... men samtidigt hitmakare. Visst, musiken är lite stökig och brötig, inget för adelns öron, men låt efter låt har en hitpotential som skulle ta dem raka vägen in på försäljningslistorna även idag. Sex Pistols var betydligt mer än den chockerande cirkus de ibland beskrivs som.

Hur som helst. Jag vill tro att Holidays in the Sun hade något att göra med uppkomsten av Die Mauer. Bara lite, lite, bara en smula, men ändå. Och eftersom Die Mauer är en av de mest klassiska och storslagna låtar vi har i vår svenska låtarsenal så ska vi ju vara tacksamma i dubbel bemärkelse för den gamla punkklassikern från det brittiska fenomenet Sex Pistols.

Översjö

Jag hjälper till att sprida klippet på demonslaget från SM-finalen mellan Eslöv och Söderhamn.



Idiotvind gillar Översjö. Minns att han tidigare tillägnats en egen provisorisk pingisfilm efter sin seger mot bloggfavoriten Seo Hyun Deok. Den kan vi se igen...

Bra startfält

Lite av en nätstorm, som Aftonbladet brukar kalla det, bröt ut när jag nämnde VM och tips. Kommentarerna vällde in så det är klart att vi måste tippa VM. Lottningen sker 6:e och 7:e maj, singelspelet börjar den 10:e. Så det gäller att alla är snabba, vi har några dagar (kvalspelet börjar den 8:e men det får vara okej att tippa under kvalet).

Anmälningslistan är i dagsläget imponerande, nästan overklig. Bara två spelare på Top-20 saknas, nummer 18 och 19. Dels ständigt skadade Michael Maze, dels Hao Shuai som inte platsar i Kinas trupp. En annan världsspelare som saknas är den unge koreanen, bloggfavoriten, Lee Sang Su. Sydkorea har tidigare haft stenhårda kvaltävlingar som de följt slaviskt (Joo Se Hyuk missade OS 2008), förmodligen har super-Lee snubblat i en av dessa tävlingar. Mycket tråkigt. Jag hade bytt ut Cho Eon Rae mot Lee i hundra fall av hundra utan att blinka.

Konkurrensen är sjukt tuff, framförallt i Kina, men även i Korea och i viss mån Japan. Hao Shuai och Lee Sang Su hade platsat i alla andra landslag och varit fixstjärnor i de flesta.

Pingisfantom 1 som inte platsar i VM-truppen...


Pingisfantom 2 som inte platsar i VM-truppen...

Vi är ju som sagt många som går och väntar på VM nu. Som undrar hur det ska gå. Fast på sätt och vis har den huvudsakliga delen redan avgjorts...

Kineserna har nämligen spelat sina uttagningstävlingar och kommit fram till vilka som ska få åka till Rotterdam. Så vilka som tar medaljerna är redan klart, nu ska de bara till Holland och göra upp om vem som tar vilken medalj.

Här en match i uttagningarna mellan torpeden Chen Qi och gummimannen Xu Xin, kan någon det bli första singelmedaljen i VM för nån av dessa övermänniskor?

Inte så kort den här gången

Eftersom jag varit bortrest i några dagar programmerade jag in några inlägg och lät Tallest Man on Earth sköta bloggen. Det gjorde han ju utmärkt.

Men nu börjar jag bli lite stressad av att årets största händelse närmar sig med stormsteg medan jag bara kan tänka på en Leksandpojk och hans gitarr. Om 16 dagar börjar VM i bordtennis. Det är världens roligaste tävling och pingisens överlägset största.

- Näää, säger kanske ni, OS är ju större...

- Nej, svarar jag, OS är en skittävling där inte alla de bästa får vara med.

I VM är alla med. Ska du vinna VM ska du ta dig förbi sju kineser (förutom om du är kines, då räcker det att du tar dig förbi de övriga sex). Den som vinner VM är bäst i världen. Den som vinner OS är bäst av dem som får vara med.

Inget barn har någonsin väntat så på jultomten som jag nu väntar på lottningen. När den väl är gjort kanske, kanske jag möjligtvis vågar mig på att tippa hur det ska gå. Fast förmodligen inte. Förra VM, får två år sedan, hade vi tipstävling med ett antal deltagare, där man tippade på dels pingis VM samt det också nu pågående Snooker VM. Jag minns inte vem som vann så förmodligen var det inte jag.

Kanske kan det hända något sådant i år igen. I snookern har ju jätteskrällen redan inträffat då förra årets segrare Robertson åkte i första mot Judd Trump som fått ett overkligt genombrott i vår, först med en skräckinjagande skrällseger i China Open och nu med vinst över regerande mästaren i VM.

För övrigt dyrkar jag den där minen och lilla pausen innan Tallest Man on Earth börjar sjunga i förra inläggets klipp. Han ser ut att tänka:

- ... tänker ni hålla käften, flanen?... nähä, ok, jag sjunger för dem som bryr sig, resten kan dra åt helvete...

Eller det sista kanske han inte tänkte. Han ser mer vänlig och förlåtande ut än vad jag är. Det finns nästan något Jesusliknande över hans överseende, blyga leende. Han förstår att de inte förstår bättre och förlåter dem. Det är stort. Och så älskar jag ju så klart att han nämner ett par "boots of spanish leather" i King of Spain. Liksom...

- Jag har lyssnat på din musik, Bob. Tack, den finns med mig i det jag gör.

Även om jag måste säga att jämförelserna mellan Tallest Man on Earth och Dylan är vansinnigt överdrivna. Jag menar, kom igen, bara för att man har en akustisk gitarr betyder ju inte det att man vill bli den nye Dylan. Tallest Man on Earth är alldeles för unik och begåvad för att beskrivas som någon ny Bob Dylan.

Allt är deras fel

Titta så hemskt!

Han spelar det vackraste dom nånsin hört, men dom hör det inte.

Jag önskar dom kunde hålla käften. Hur är man funtad när man pratar under något sånt här? Hur kan man ens röra sig, eller ha en fungerande tanke? Något är allvarligt fel. Spärra in dem. Det är dom som är problemet i vårt allt mer felande samhälle. Jag hatar dom.

Skilda världar

Det är lite otäckt att det finns en sådan tidlös och gränslös begåvning här och nu samtidigt som medierna skriver om Lady Gaga och Brolle. Det är som två parallella universum. Det görs fortfarande riktig musik som står sig oavsett vilken tid och vilken plats den än skulle hamna i.

Tallest Man on Earth skulle passa in perfekt på Stockholms krogar på 1780-talet bredvid Bellman, han skulle göra succé Greenwich Village, New York, på 60-talet och han skulle älskas av varenda människa 2011 ifall inte medierna vänt den riktiga musiken ryggen till förmån för en pengadriven uppmärksamhetskarusell där allt ska gå snabbt, lätt och mycket ytligt tillväga.

Det här är ren och skär, okonstlad talang, yppersta, yppersta världselit i allt från komposition och textförfattande till de allra finaste små nyanserna av framförandet.

Idiotvind goes hurtig

Lyssna inte på dom som säger att man ska möta våren i Paris eller i Prag eller vad det nu än må vara.

Det är i löparspåret man ska möta våren. Kanske borde jag göra om bloggen till en löpardagbok.

Hur som helst fortsätter Idiotvind tonsätta dagarna med Tallest Man on Earth.

Lite snabbt bara

Alldeles för ont om tid. Men jag måste säga att jag inte begriper mig på de som håller Ma Lin som sin favoritkines. Var är charmen i att kolla på en spelare som tar två minuter på sig mellan varje boll och sen aldrig spelar en boll som är längre än två sekunder?

Dessutom måste jag erkänna att jag är avundsjuk på min bloggkollega Max på www.pingisfan.se som direkt får svar och kommentarer av landslagsspelare när han skriver om dem. Det är ju inte så att Dylan och Tom Waits, eller ens Daniel Norgren, är inne och kommenterar mina blogginlägg. Jag gillar det inte, Max blir alldeles för mallig...

I brist på blogginlägg föreslår jag att ni alla gör som jag och lyssnar flitigt på Tallest Man on Earth. Nu ska jag ut och springa, sen se Joan Baez-dokumentären som gick tidigare ikväll och sen ska det sovas. Ni hör, galet upptagen.

I've set the rain
to be cold and hard
I've set the sun to
be bright and sharp
To wake you up
from your hollow dream
I'll shake your bed
with a thunder strike
from my hand

Klargörande

Jag behöver förtydliga att jag, min Joe Hill-besatthet till trots, är mycket nöjd med de nya sedlarna. Förtydlingen är nödvändig efter att jag sett kommentarer från högerextremt håll om att Dag Hammarskjöld inte är en värdig ersättare på 1000-sedeln jämfört med mannen som "grundade Sverige".

FN:s andre generalsekreterare Dag Hammarskjöld är en fan så mycket värdigare 1000-sedel än en gammal tyrann som med våld tog sig till makten, mördade och undanröjde all opposition, avskaffade kungavalen och införde arvmonarkins diktatoriska system i Svea Rike. Hade vi haft ett fungerande skolväsen med en ordentlig historieutbildning här i landet hade vi kanske sluppit en del av dessa lallande fånar.

Idiotvind har största respekt för Dag Hammarskjöld, men ifrågasätter bara lite lätt försiktigt och ödmjukt huruvida hans insatser på kulturområdet är större än Joe Hills...

Sedelskandal

Idag fick jag spackla taket. Riksbanken tillkännagav vilka svenskar som ska pryda våra nya sedlar. Jag flög i taket. Bara bildligt talat, naturligtvis, men ändå så kraftfullt att lite målarfärg och murbruk föll ner över mitt tangentbord.

Att motivera valen med att det ska vara "personer som gjort insatser inom kulturområdet i vid mening" och att de "ska ha varit verksamma på 1900-talet, ha en folklig förankring och ett internationellt anseende", och så inte välja Joe Hill, det är skandalöst! Att få se sådana beslut mitt i min period av Joe Hill-besatthet är minst sagt omtumlande.

Ju mer man tänker på det, desto mer befängt blir det.

• En svensk är en av grundpelarna i 1900-talets musikhistoria
• Han var Pete Seeger och Woody Guthries föregångare
• Bob Dylan har sagt att Joe Hill var en av anledningarna till att han började skriva egna låtar
• Omkring 30 000 människor följde hans begravningståg i Chicago efter att han avrättats 1915
• USA:s president, Woodrow Wilson, engagerade sig i hans fall
  
• Delar av hans aska finns sparad än idag och är utspridd på ställen runt om i världen där den fungerar som en helig relik för medmänsklighet och de förtrycktas rätt
• Pete Seeger, Steve Earle, Joan Baez, Paul Robeson, Phil Ochs, Billy Bragg och många, många fler har sjungit om honom
• Han besjöngs under hymnliknande former på Woodstockfestivalen 1969, en av de största och mest avgörande händelserna i människans moderna kulturhistoria
• Författaren Stephen King har döpt en av sina söner efter honom
• Bo Widerberg har gjort en film om honom
• Hans sånger sjungs än idag runt om i världen och vissa av hans uttryck lever vidare som talessätt och slagord

Hur kan någon annan svensk kulturpersonlighet konkurrera med honom? I USA är han en ikon, en myt, en legend. Hur kan vi så grovt förbise något av det största vi har? Var finns Joe Hill i den svenska läroplanen? Var är hans högtidsdag? Det sägs att ABBA är vår största musikexport. ABBA är en Kalle Anka-tidning jämfört med Joe Hill.

Och jämfört med de som nu valdes pryda våra sedlar... Joe Hill är större. Men det är klart att kapitalets makter väljer en kunglig hovsångerska framför en fattig, enkel arbetare. Kanske vågade de inte pryda våra sedlar med någon som amerikanarna dömt till döden och arkebuserat?

Sveriges mest betydelsefulla musikexport

Uppställd mot en vägg i Salt Lake City, Utah, med ögonbindel, avrättades han med ett skott i hjärtat. Hans sista ord var "Fire!". Så slutade dagarna för en av Sveriges mest inflytelserika låtskrivare och musiker...

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: "Du är ju dö"
"Jag kan ej dö", sa han.

Han lämnade Sverige som Joel Hägglund, emigrerade till USA och i jakt på jobb drev han genom staterna, från stad till stad. Han engagerade sig i fackförbundet Industrial Workers of the World (IWW) och deras strävan att organisera arbetarrörelsen. Han blev känd för sina satiriska dikter och sånger.

Han dömdes för ett mord han inte begått i en rättegång som beskrivits som en av de största parodier i amerikansk rättshistoria. Svenska myndigheter, fackförbund runt om i världen, bl.a. 30 000 namnunderskrifter från Australiens IWW och självaste presidenten för USA, Woodrow Wilson, försökte utan framgång häva dödsdomen.

Det var ett justitiemord. Ett politiskt mord. Han dömdes till döden därför att han stred för arbetarnas trygghet och rättigheter. Han mördades därför att han var en plåga för makthavarna och kapitalet. Han sköts ihjäl för sångerna han skrivit och gett till rörelsen.

"Joe Hill kan aldrig nånsin dö",
sa Joe, "jag lever än!
När män går ut till strejk och strid,
Då går Joe Hill igen."

Då han fått sin dödsdom skrev han ett brev till sin vän Bill Haywood, en av ledarna inom IWW som själv åtalats för ett mord några år tidigare, men undsluppit då åklagarna inte lyckats ta fram ett enda bevis:

"Goodbye Bill. I die like a true blue rebel. Don't waste any time in mourning. Organize."

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
"Jag sått ett frö, som ej
kan dö - vår organisation".

Joe Hill lever vidare i arbetarorganisationernas kamp för sina rättigheter. Och han lever vidare genom sina sånger. De spreds från land till land och översattes till flera språk. Han var en av föregångarna till de politiskt engagerade sångarna som därefter följde i USA. Woody Guthrie, Pete Seeger, Bob Dylan...

"Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut."
"Att mörda sången min", sa Joe,
"vill mera till än krut."

1930 skrev Alfred Hayes dikten I dreamed I saw Joe Hill last night som senare tonsattes av Earl Robinson. Det är en av de vackraste och mest värdiga hyllningar en människa har fått. Att den översatts till svenska av diktaren och författaren Rune Lindström känns rätt. Det är som om Joe Hill har fått komma hem igen. Vi kan skatta oss lyckliga åt att Fred Åkerström hann spela in den innan han lämnade oss.

Den långsamme

Mitt i all uppladdning inför Daniel Norgrens spelning drabbades jag av lite dåligt samvete. Det känns så länge sedan det pratades bordtennis här på Idiotvind.

Med hjälp av Xu Xin tar jag död på mitt dåliga samvete. De kinesiska landslagsledarna beskriver honom som långsam och lat. De kämpar för att träna upp hans snabbhet. Vågar man dra till med en gammal klyscha om att allting är relativt?