Internet är som ett gigantiskt skrotupplag. Ifall man spatserar runt och sparkar och lyfter lite i bråten kan man hitta i stort sett vad som helst. På tippen fascineras man av all bröte folk slänger och som man nu kan få helt gratis: "Nämen, har någon slängt ett gammalt uppstoppat hjorthuvud med inbyggt tandborstställ, det skulle ju passa utmärkt i mitt nyrenoverade badrum." Och så släpar man med sig skiten hem.
Ikväll drev jag omkring på internet-tippen då jag plötsligt snubblade över något: "Nämen, en text skriven på Växjös Universitet om intertextualitet med Håkan Hellströms texter som exempel, det skulle ju passa utmärkt på min blogg."
Intertextualitet betyder att man lägger in andras texter i sina egna lär jag mig då jag läser. Det har jag skrivit om förr, om hur Dylan plockar citat, fraser, fragment från låtar, dikter och ibland flera hundra år gamla gamla teaterpjäser och dekorerar sina egna texter och låtar med dem. Fast jag visste inte att det kallades intertextualitet då.
Inspirerad av den lilla uppsatsen om Håkan satte jag mig och läste texterna från hans debutskiva och blev omkullblåst av den enorma energi och uppriktighet som präglar dem. Och visst finns intertextualiteten där i Håkans texter. Med tanke på min Dylanbesatthet har jag ju reagerat som en spårhund på hans små Dylanreferenser. En del Morrissey har jag också hittat och med hjälp av uppsatsen dyker det upp massor; August Strindberg, Andrew Lloyd Webber, Jesus and the Mary Chains och poeten Bruno K. Öijer.
En del tycker det är fusk, ser det som stöld, att de kopierar istället för att skapa.
Jag hittar, på skrotupplaget, en nio år gammal artikel som kom ett tag efter Håkans första skiva. De blodtörstiga, okunniga musikjournalisterna på Aftonbladet hade långt efter alla andra fattat att det i hans texter fanns små referenser. "Håkan Hellström om texterna han snott av sin idol Morrissey" är bildtexten till en bild av Håkan som ser ut att vara tagen i ett häkte. "Håkan Hellström hyllas för sina texter men allt har han inte skrivit själv" börjar artikeln och han får frågan "är det en bra grej att sno från andra?".
- Jag har ju bara gjort några passningar, svarar Håkan, men det trodde jag redan var allmänt känt.
Journalisten, Erika Hallhagen, verkar tro att hon har världens största scoop på gång. Hon ser en chans att sänka den nya stora succéartisten som blåst in som en orkan över ett luttrat svenskt musiksamhälle och hyllats från alla håll. Nu ska hon bli journalisten som med ett sylvasst intellekt och djärva frågor sticker hål på framgångssagan. Hon ska bli känd och få en sån där stor bild på sig själv varje gång hon skriver en artikel, precis som Jan Guillou har.
Någon som känner igen namnet? Erika Hallhagen? Någon?
Nej.
Jag älskar att hitta dessa små spår, denna intertextualitet, det tyder på en briljant förmåga hos författaren att väva samman sina egna texter, tankar, erfarenheter med tidigare texter han eller hon bär med sig. Det skänker texten en stjärnglans. Jag avslutar med ett citat från artikeln från Växjö:
"Hellström har därtill till fullo förstått en grundläggande estetisk princip hos en av hans största förebilder, Bob Dylan. Och den kritik som fortsätter att riktas mot Hellströms citat- och allusionsteknik framstår som tämligen omodern, nattstånden och som en romantisk dyrkan av originalitets- och genitänkande från förr."
lördag 28 februari 2009
Pingismagi på tub
Det är lördagkväll och jag har precis gjort något åt min plötsliga längtan efter stekta ägg. Nu bjuder jag på en fin liten hyllning till den svenska guldgenerationens bragder som jag hittade på nätet. Det är en av Youtubes flitigaste pingisfilmproducenter som samlat några av de allra mest magiska ögonblicken i ett och samma lilla klipp.
Lördagkvällen är räddad även för oss som sitter hemma och möglar lite lätt.
Lördagkvällen är räddad även för oss som sitter hemma och möglar lite lätt.
fredag 27 februari 2009
Vilse på Hauptbahnhof med världen vid fötterna
Det är något magiskt över järnvägsnätet. Man kan stå i Bastuträsk, vid vad som känns som världens yttersta ände (tro mig, jag har varit där), men lägger man sin hand på spåret kan man känna hela världens puls vibrera genom stålskenorna. Genom tågrälsen kopplas världen samman, den går genom skogar och berg, över åkrar och slätter, över broar och genom tunnlar och tar en överallt. Då den stöter på ett hav stannar den vid en flygplats eller en hamn.
På Sällskapets (bestående av Thåström, Ossler och Hellberg) hittills enda album uttrycker Thåström dessa tankar inspirerad av sin tid i Amsterdam:
"... från just denna plats på jorden
leder spåren överallt.
Till Dresden och Bilbao,
till Rostock och Moskva,
till Beirut och Shangai,
sen vänder dom och kommer hit tillbaks"
Musiken fungerar på samma sätt. Mitt intensiva lyssnande på Ossler har lett mig in på spår jag aldrig färdats på förut. De leder till Tyskland, till Berlin, till Hansa Tonstudio där Osslers dröm gick i uppfyllelse. Där fick han spela in sin senaste platta på samma mark som Iggy Pop, David Bowie, U2, Depeche Mode, Nick Cave och Einstürzende Neubauten förevigat några av sina klassiska verk. Studion som också kallats "The Great Hall By the Wall" låg bara några meter från muren och legenderna berättar om hur Iggy och Bowie öppnade fönstren för att spela dagens arbete för de tyska gränsvakterna på muren.
Där skapades en musik inspirerad och präglad av den tyska efterkrigstidens speciella klimat. Landet reste sig långsamt ur ruinerna både bildligt och bokstavligt talat och Berlin med dess mur som löpte likt ett vanställande ärr genom staden var hela efterkrigstidsmentalitetens centrum. Lou Reeds album Berlin (1973) lär ha spelat en avgörande roll till starten på romantiseringen och mytologiseringen kring Berlin och som flugor till koskit drogs musikens nyskapande konstnärer till det mörka Berlin, från England, USA, Australien.
Men jag är inte rätt man att berätta dessa historier. Jag har bara kikat ut genom tågkupéns fönster. Jag har precis anlänt till Berlins centralstation Hauptbahnhof (för övrigt titeln på en Sällskapet-låt) och gått till Turistinformationen för att fråga om en karta. Men min tyska är dålig och det kommer ta tid.
På Sällskapets (bestående av Thåström, Ossler och Hellberg) hittills enda album uttrycker Thåström dessa tankar inspirerad av sin tid i Amsterdam:
"... från just denna plats på jorden
leder spåren överallt.
Till Dresden och Bilbao,
till Rostock och Moskva,
till Beirut och Shangai,
sen vänder dom och kommer hit tillbaks"
Musiken fungerar på samma sätt. Mitt intensiva lyssnande på Ossler har lett mig in på spår jag aldrig färdats på förut. De leder till Tyskland, till Berlin, till Hansa Tonstudio där Osslers dröm gick i uppfyllelse. Där fick han spela in sin senaste platta på samma mark som Iggy Pop, David Bowie, U2, Depeche Mode, Nick Cave och Einstürzende Neubauten förevigat några av sina klassiska verk. Studion som också kallats "The Great Hall By the Wall" låg bara några meter från muren och legenderna berättar om hur Iggy och Bowie öppnade fönstren för att spela dagens arbete för de tyska gränsvakterna på muren.
Där skapades en musik inspirerad och präglad av den tyska efterkrigstidens speciella klimat. Landet reste sig långsamt ur ruinerna både bildligt och bokstavligt talat och Berlin med dess mur som löpte likt ett vanställande ärr genom staden var hela efterkrigstidsmentalitetens centrum. Lou Reeds album Berlin (1973) lär ha spelat en avgörande roll till starten på romantiseringen och mytologiseringen kring Berlin och som flugor till koskit drogs musikens nyskapande konstnärer till det mörka Berlin, från England, USA, Australien.
Men jag är inte rätt man att berätta dessa historier. Jag har bara kikat ut genom tågkupéns fönster. Jag har precis anlänt till Berlins centralstation Hauptbahnhof (för övrigt titeln på en Sällskapet-låt) och gått till Turistinformationen för att fråga om en karta. Men min tyska är dålig och det kommer ta tid.
Gambler
Jag är glömsk, tankspridd och mycket irriterad på mig själv.
För mer än ett halvår sedan hittade jag vad som onekligen måste vara pingisvärldens mest nyskapande materialföretag vad det gäller image och koncept. Hemsidan i sig är helt otrolig men det är först då man hittar deras gummin, och inser att det verkligen är gummin, som man blir verkligt fascinerad.
Jag skrev någon text om detta fantastiska företag för en pingishemsida men har sedan helt glömt bort att publicera den. Så nu vill jag i alla fall rekommendera ett besök på deras hemsida där ni kan fascineras av de Vilda Västern inspirerade pingisprodukterna.
Deras fyra gummin (Six Shooter, Peace Keeper, Aces och Four Kings) har inte bara ståtliga omslag - de kompletterar dessutom varandra så att man behöver alla fyra för att få den kompletta bilden.
De har också fyra stommar i sitt sortiment där Black Diamond Light sticker ut som den snyggaste.
Hemsidans adress är www.gamblertt.com
Är det bara jag som får en instinktiv vilja att köpa in en komplett uppsättning Gambler-produkter och ge blanka fan i vad det är för kvalité på grejerna?
För mer än ett halvår sedan hittade jag vad som onekligen måste vara pingisvärldens mest nyskapande materialföretag vad det gäller image och koncept. Hemsidan i sig är helt otrolig men det är först då man hittar deras gummin, och inser att det verkligen är gummin, som man blir verkligt fascinerad.
Jag skrev någon text om detta fantastiska företag för en pingishemsida men har sedan helt glömt bort att publicera den. Så nu vill jag i alla fall rekommendera ett besök på deras hemsida där ni kan fascineras av de Vilda Västern inspirerade pingisprodukterna.
Deras fyra gummin (Six Shooter, Peace Keeper, Aces och Four Kings) har inte bara ståtliga omslag - de kompletterar dessutom varandra så att man behöver alla fyra för att få den kompletta bilden.
De har också fyra stommar i sitt sortiment där Black Diamond Light sticker ut som den snyggaste.
Hemsidans adress är www.gamblertt.com
Är det bara jag som får en instinktiv vilja att köpa in en komplett uppsättning Gambler-produkter och ge blanka fan i vad det är för kvalité på grejerna?
torsdag 26 februari 2009
Ur vreden föds konstruktivitet
Det var en konstig känsla att se Ossler spela live ikväll. Fyra briljanta musiker skapade med enkla medel musik som grävde sig in till de allra innersta, de allra känsligaste nervtrådarna och grep tag i dem med iskalla fingrar. Men de stod undanskuffade på en liten barscen framför ett hundratal personer, trots att musiken givetvis tilltalar så många, många mer. Men hur ska man få reda på att den finns?
Själv får jag tacka "min käre lillebror", som Ossler sjunger, för detektivarbetet som ledde fram till Ossler. En del musik matas vi med intravenöst tills den sipprar ut ur öronen, annan musik kräver en Sherlock Holmes för att finna. Tyvärr är det oftast den riktiga musiken som är bortglömd redan från födseln medan det är den löpande-band-producerade skivbolagssörjan som sprider sig genom media likt kallbrand.
Men man kan ju inte bara spotta och fräsa, det gäller ju att göra något konstruktivt också. Det har jag gjort nu.
Det är ju faktiskt så att bloggen är ett mäktigt verktyg. Man behöver inte sälja sin själ till djävulen och börja jobba på Aftonbladets nöjesredaktion för att bli hörd. Man kan starta en blogg och helt plötsligt tvingas Markus Larsson och alla andra "musikjournalister" konkurrera med alla vi vanliga, dödliga musikskribenter.
Och eftersom Sveriges stora mediamonster kväver all genuin musik som vägrar anpassa sig till den där strömlinjeformade mallen med käck musik och en välpolerad yta så får ju vi bloggare ta upp kampen.
Första målet är att rädda kvar Per Ossler i musikbranchen, en sådan konstnär både litterärt och musikaliskt, en sådan äventyrare får inte gå förlorad. Därför drar jag nu mitt lilla strå till stacken genom att lägga upp en liten Osslermix. Ska denna mannen lämna musiken för att snickra stolar?
Själv får jag tacka "min käre lillebror", som Ossler sjunger, för detektivarbetet som ledde fram till Ossler. En del musik matas vi med intravenöst tills den sipprar ut ur öronen, annan musik kräver en Sherlock Holmes för att finna. Tyvärr är det oftast den riktiga musiken som är bortglömd redan från födseln medan det är den löpande-band-producerade skivbolagssörjan som sprider sig genom media likt kallbrand.
Men man kan ju inte bara spotta och fräsa, det gäller ju att göra något konstruktivt också. Det har jag gjort nu.
Det är ju faktiskt så att bloggen är ett mäktigt verktyg. Man behöver inte sälja sin själ till djävulen och börja jobba på Aftonbladets nöjesredaktion för att bli hörd. Man kan starta en blogg och helt plötsligt tvingas Markus Larsson och alla andra "musikjournalister" konkurrera med alla vi vanliga, dödliga musikskribenter.
Och eftersom Sveriges stora mediamonster kväver all genuin musik som vägrar anpassa sig till den där strömlinjeformade mallen med käck musik och en välpolerad yta så får ju vi bloggare ta upp kampen.
Första målet är att rädda kvar Per Ossler i musikbranchen, en sådan konstnär både litterärt och musikaliskt, en sådan äventyrare får inte gå förlorad. Därför drar jag nu mitt lilla strå till stacken genom att lägga upp en liten Osslermix. Ska denna mannen lämna musiken för att snickra stolar?
onsdag 25 februari 2009
Vredesmodet hittar nytt offer
Jag behåller mitt vredesmod men riktar det idag mot en ny måltavla. Den här gången är det musikindustrin och framförallt medias nöjesrapportering jag vill spotta rakt i ansiktet.
Därför att jag idag läste en gammal intervju i DN med Per Ossler. Efter nästan 20 år i Wilmer X har han nu släppt flera egna skivor. Han berättar att han efter skivan "Krank" 2005 var på väg att ge upp och började på Komvux utbilda sig till möbelsnickare:
"Jag var stolt över den, men skivan sålde jättedåligt och intresset var svalt. Jag insåg att ju närmare jag kom något jag vill göra, desto längre bort från publiken kom jag. Och jag kan inte skriva musik bara för min egen skull, utan mottagare, det är helt meningslöst."
Samtidigt som...
... ett gäng tonåringar springer runt och flamsar i "musiktävlingar" på TV och automatiskt säljer 100 000 skivor hur det än låter
... Aftonbladet sätter en av sina musikskribenter på att under flera veckors tid bara rapportera om fucking jävla Melodifestivalen
... nöjessidorna fylls av texter om Let's Dance-reportage, "Robyns klädchock på grammygalan", "Kärast på Oscarsgalan", "Så försöker männen imponera på Linda Rosing" och fucking jävla Melodifestivalen...
... så får vi aldrig höra talas om en artist som Ossler som tvingas ge upp sin musikkarriär för ett hantverkaryrke. En så unik låtskrivare, en så duktig musiker som hela Sverige borde knäböja för (istället för nån hertig av Västergötland), en av landets verkliga resurser tillsammans med så många andra duktiga, orginella musiker. Fy fan vilket vansinne!
Som tur var erbjöd sig en vän till Ossler att finansiera en ny skiva och därför kom förra året albumet "Ett brus". Ikväll ska jag gå på hans spelning på Pusterviksbaren. Jag gör det dels för att höra enormt bra musik och texter som man bara kan höra genom att lyssna på Ossler.
Jag gör det också som ett kulturpolitiskt ställningstagande.
Därför att jag idag läste en gammal intervju i DN med Per Ossler. Efter nästan 20 år i Wilmer X har han nu släppt flera egna skivor. Han berättar att han efter skivan "Krank" 2005 var på väg att ge upp och började på Komvux utbilda sig till möbelsnickare:
"Jag var stolt över den, men skivan sålde jättedåligt och intresset var svalt. Jag insåg att ju närmare jag kom något jag vill göra, desto längre bort från publiken kom jag. Och jag kan inte skriva musik bara för min egen skull, utan mottagare, det är helt meningslöst."
Samtidigt som...
... ett gäng tonåringar springer runt och flamsar i "musiktävlingar" på TV och automatiskt säljer 100 000 skivor hur det än låter
... Aftonbladet sätter en av sina musikskribenter på att under flera veckors tid bara rapportera om fucking jävla Melodifestivalen
... nöjessidorna fylls av texter om Let's Dance-reportage, "Robyns klädchock på grammygalan", "Kärast på Oscarsgalan", "Så försöker männen imponera på Linda Rosing" och fucking jävla Melodifestivalen...
... så får vi aldrig höra talas om en artist som Ossler som tvingas ge upp sin musikkarriär för ett hantverkaryrke. En så unik låtskrivare, en så duktig musiker som hela Sverige borde knäböja för (istället för nån hertig av Västergötland), en av landets verkliga resurser tillsammans med så många andra duktiga, orginella musiker. Fy fan vilket vansinne!
Som tur var erbjöd sig en vän till Ossler att finansiera en ny skiva och därför kom förra året albumet "Ett brus". Ikväll ska jag gå på hans spelning på Pusterviksbaren. Jag gör det dels för att höra enormt bra musik och texter som man bara kan höra genom att lyssna på Ossler.
Jag gör det också som ett kulturpolitiskt ställningstagande.
tisdag 24 februari 2009
Var hälsad vredesmod, min käre bror
Nu är jag förbannad. Så länge vårt kungahus finns kvar är jag ju alltid lite förbannad men nu är jag jävligt förbannad.
För det första därför att medierna skriver oceaner om förlovningen mellan Westling (släkting till Ifo-Hasse?) och vår kronprinsessa som ska hålla den sista resten av vår tid som diktatur kvar i livet och glida runt i en liten sagovärld med röda mattor och ståtliga aftonklänningar (shoppa på bara Victoria, ditt folk betalar så gärna din garderob). Nu har jag bara skrapat på ytan i alla högar av smörja och ren skit som medierna vräker ur sig men alla reportage, alla analyser och uttalanden av "kungaexperter", retorikexperter och fjanthistorikern Herman Lindqvist får min mage att vända sig ut och in!
För det andra därför att en omröstning på Aftonbladet, där nästan 75 000 har röstat, visar att drygt 52% av Sveriges befolkning ser fram emot bröllopet. För i helvete! Kära landsbröder och -systrar, nu talar jag till er alla som mina syskon. Skaffa er ett liv, hitta en hobby skaffa er lite perspektiv. Jag vet inte om jag ska känna oro eller förakt för alla er som går och ser fram emot ett sabla bröllop som ska ta plats om ett och ett halvt år.
Men mest av allt, allra mest av allt är jag förbannad över den titel jag precis läste att denna Danne Westling får då bröllopet är avklarat. "Prins Daniel - Hertig av Västergötland". Vadå, hertig av Västergötland? Ska jag buga för den där gymägaren med bakåtslickat hår och kalla honom hertig?
Varför får han just Västergötland, ge honom något annat landskap, typ Närke. Eller ännu bättre, ge honom en sandlåda, där kan han få leka hur mycket hertig han vill.
Kan någon förklara varför vi har kvar prinsar, prinsessor, kungar och hertigar? Hur ska man kunna ta en nation på allvar som håller fast vid lekar man lekte på dagis? Lekar som de töntiga barnen lekte på dagis?
För det första därför att medierna skriver oceaner om förlovningen mellan Westling (släkting till Ifo-Hasse?) och vår kronprinsessa som ska hålla den sista resten av vår tid som diktatur kvar i livet och glida runt i en liten sagovärld med röda mattor och ståtliga aftonklänningar (shoppa på bara Victoria, ditt folk betalar så gärna din garderob). Nu har jag bara skrapat på ytan i alla högar av smörja och ren skit som medierna vräker ur sig men alla reportage, alla analyser och uttalanden av "kungaexperter", retorikexperter och fjanthistorikern Herman Lindqvist får min mage att vända sig ut och in!
För det andra därför att en omröstning på Aftonbladet, där nästan 75 000 har röstat, visar att drygt 52% av Sveriges befolkning ser fram emot bröllopet. För i helvete! Kära landsbröder och -systrar, nu talar jag till er alla som mina syskon. Skaffa er ett liv, hitta en hobby skaffa er lite perspektiv. Jag vet inte om jag ska känna oro eller förakt för alla er som går och ser fram emot ett sabla bröllop som ska ta plats om ett och ett halvt år.
Men mest av allt, allra mest av allt är jag förbannad över den titel jag precis läste att denna Danne Westling får då bröllopet är avklarat. "Prins Daniel - Hertig av Västergötland". Vadå, hertig av Västergötland? Ska jag buga för den där gymägaren med bakåtslickat hår och kalla honom hertig?
Varför får han just Västergötland, ge honom något annat landskap, typ Närke. Eller ännu bättre, ge honom en sandlåda, där kan han få leka hur mycket hertig han vill.
Kan någon förklara varför vi har kvar prinsar, prinsessor, kungar och hertigar? Hur ska man kunna ta en nation på allvar som håller fast vid lekar man lekte på dagis? Lekar som de töntiga barnen lekte på dagis?
"It's better to burn out, then to fade away" Del 2
Det finns något fascinerande över det lilla ljudklippet som lades upp här om dagen. Det är som om bandet trots den blott minutlånga karriären lyckades genomgå rockbandets alla faser. Allt finns där, hela bandets historia och öde, inbakat i den lilla ljudfilen. Hela rockstjärnemyten fångat i en minuts budgetpunk.
Det börjar så lovande, så energifyllt och ambitiöst, världen ska erövras. Med en för snabb inräkning på trumpinnarna kastas vi huvudstupa in i en okontrollerbar, halsbrytande karriär. Allt ser till en början ut att gå bra, trion är överens, instrumenten är överens och även om det spretar, skenar och skränar så strävar alla åt samma håll.
Men det dröjer inte länge förrän trion glider isär och fasaden rämnar.
Gitarristen börjar halvvägs in i bandets karriär, d.v.s. efter ca 30 sekunder, visa tecken på att vilja gå sin egen väg, han har tröttnat på den ensidiga punken. Tröttnat på att gå hand i hand med basgången längs skottade trottoarkanter. Han börjar improvisera och lägger sig snarare i baktakt än i otakt. Han målar ögonen med en kajalpenna, köper en sidenscarf, klär fingrarna i juvelprydda ringar, tonar sitt hår och går på kändispartyn.
Envist håller trummisen fast vid de ursprungliga idealen om punkens rena, raka, kompromisslösa form. Kanske p.g.a. en stark idealistisk natur, kanske p.g.a. att det är allt han förmår uttrycka på sina skramliga trummor. Han frustar och svettas i sitt linne, hans cymbaler är som enorma skygglappar för omvärldens förändringar och hans valkiga händer kramar trumpinnarna lika krampaktigt som han klamrar fast vid tron att allt galet och falskt kan bankas ur världen bara han slår hårdare och hårdare, snabbare och snabbare på sina trummor.
Mitt i alltihop står basisten, han har inte klarat adrenalinkickarna musiken ger honom, han har inte klarat kändisskapet. Han är under bandets sista femton sekunder av karriären en börda för trion, en vålnad, en marionett vars snören skurits, slitits av. De förtvivlade tonerna från basen talar om en bruten man. Förstörd av droger, alkohol, bandets gräl, stressen, pressen, ständigt ledsen. I kraftiga kramper faller han samman mitt på scenen för att aldrig mer resa på sig. Han är Sid Vicious, han är Fågel Fenix utan pånyttfödandet.
Men han är inte ensam om att falla. Trummisens karriär har varit likt en skenande plogbil rakt in i en betongmur. Trumslagandet har slitet mer på honom än på trumskinnen och med naglarna har han försökt hålla kvar en försvunnen tid. De sista takterna stångas fram likt av ett vilddjur inträngd i ett hörn utan hopp. Desillusionerad, övergiven och uppgiven tar karriären slut i samma hundradel musiken tystnar. Han är Keith Moon, han är John Bonham, han är en sprucken cymbal.
Kvar i den dånande, kvävande tystnaden står gitarristen. Han lägger gitarren åt sidan och spatserar ut ur den unkna replokalen. Kliver över sina forna vapenbröders lik och seglar ut på en dimbeslöjad silvervind till ett liv av talk show-framträdanden, producent- och låtskrivarjobb för one-hit-wonder-artister och dyker ibland upp som en poserande kompgitarrist för något bidrag i Melodifestivalen. Hans yta är glamour och succé men han är ihålig likt en urna med bara askan kvar av den där minutens glupande hungriga, förgörande eld.
Tre martyrer, alla på sitt eget sätt. Hela drömmen, hela myten, hela mardrömmen genomlevdes - allt inom loppet av en minut.
Det börjar så lovande, så energifyllt och ambitiöst, världen ska erövras. Med en för snabb inräkning på trumpinnarna kastas vi huvudstupa in i en okontrollerbar, halsbrytande karriär. Allt ser till en början ut att gå bra, trion är överens, instrumenten är överens och även om det spretar, skenar och skränar så strävar alla åt samma håll.
Men det dröjer inte länge förrän trion glider isär och fasaden rämnar.
Gitarristen börjar halvvägs in i bandets karriär, d.v.s. efter ca 30 sekunder, visa tecken på att vilja gå sin egen väg, han har tröttnat på den ensidiga punken. Tröttnat på att gå hand i hand med basgången längs skottade trottoarkanter. Han börjar improvisera och lägger sig snarare i baktakt än i otakt. Han målar ögonen med en kajalpenna, köper en sidenscarf, klär fingrarna i juvelprydda ringar, tonar sitt hår och går på kändispartyn.
Envist håller trummisen fast vid de ursprungliga idealen om punkens rena, raka, kompromisslösa form. Kanske p.g.a. en stark idealistisk natur, kanske p.g.a. att det är allt han förmår uttrycka på sina skramliga trummor. Han frustar och svettas i sitt linne, hans cymbaler är som enorma skygglappar för omvärldens förändringar och hans valkiga händer kramar trumpinnarna lika krampaktigt som han klamrar fast vid tron att allt galet och falskt kan bankas ur världen bara han slår hårdare och hårdare, snabbare och snabbare på sina trummor.
Mitt i alltihop står basisten, han har inte klarat adrenalinkickarna musiken ger honom, han har inte klarat kändisskapet. Han är under bandets sista femton sekunder av karriären en börda för trion, en vålnad, en marionett vars snören skurits, slitits av. De förtvivlade tonerna från basen talar om en bruten man. Förstörd av droger, alkohol, bandets gräl, stressen, pressen, ständigt ledsen. I kraftiga kramper faller han samman mitt på scenen för att aldrig mer resa på sig. Han är Sid Vicious, han är Fågel Fenix utan pånyttfödandet.
Men han är inte ensam om att falla. Trummisens karriär har varit likt en skenande plogbil rakt in i en betongmur. Trumslagandet har slitet mer på honom än på trumskinnen och med naglarna har han försökt hålla kvar en försvunnen tid. De sista takterna stångas fram likt av ett vilddjur inträngd i ett hörn utan hopp. Desillusionerad, övergiven och uppgiven tar karriären slut i samma hundradel musiken tystnar. Han är Keith Moon, han är John Bonham, han är en sprucken cymbal.
Kvar i den dånande, kvävande tystnaden står gitarristen. Han lägger gitarren åt sidan och spatserar ut ur den unkna replokalen. Kliver över sina forna vapenbröders lik och seglar ut på en dimbeslöjad silvervind till ett liv av talk show-framträdanden, producent- och låtskrivarjobb för one-hit-wonder-artister och dyker ibland upp som en poserande kompgitarrist för något bidrag i Melodifestivalen. Hans yta är glamour och succé men han är ihålig likt en urna med bara askan kvar av den där minutens glupande hungriga, förgörande eld.
Tre martyrer, alla på sitt eget sätt. Hela drömmen, hela myten, hela mardrömmen genomlevdes - allt inom loppet av en minut.
måndag 23 februari 2009
10 000
Grattis till den besökaren som gjorde ett besök här idag klockan 10:34 och därmed blev bloggens 10 000:e besökare!
Hör gärna av dig ifall du vill belönas med något fint pris för denna högst turliga prestation som egentligen bara kan förklaras med slumpen och som egentligen inte betyder någonting speciellt. Jag tycker det kan belönas ändå.
Och så grattis till bloggen såklart!
Hör gärna av dig ifall du vill belönas med något fint pris för denna högst turliga prestation som egentligen bara kan förklaras med slumpen och som egentligen inte betyder någonting speciellt. Jag tycker det kan belönas ändå.
Och så grattis till bloggen såklart!
"It's better to burn out, then to fade away"
I en dimma av Dylanalbum och flimrande worddokument har natten ägnats åt att slutföra arbetet som ska presenteras imorgon. Om två och en halvtimme ringer väckarklockan men mitt upp i alltihop kom jag att tänka på ett så trevligt, heroiskt minne från tiden då jag inte ägde några Dylanskivor alls.
Nästan alla har vi ju någon gång bildat det där bandet som alla är överens om kommer slå igenom snart, alla inom bandet alltså.
Vi var aldrig några musiker någon av oss. Men i ett litet källarrum med betongväggar och fullt av lego bildades ett band, en trio. I tre minuter kämpade vi och repade in riffet till Staten & Kapitalet, sen kände vi alla att det var dags för första inspelningen.
Vi hade ingen inspelningsutrustning men med datorn som stod i rummet hade det följt med en liten plastmikrofon och bland datorns "tillbehör" fanns det lilla programmet "ljudinspelaren". Vi lutade basens och gitarrens högtalare mot micken för att de skulle höras över de slamrande trummorna, sen var vi redo.
Ljudinspelaren tillät bara en minuts inspelning. Det kändes lite tråkigt, hur skulle vi hinna visa allt vi kunde på en minut? Men det visade sig vara mer än nog. Takten gled ifrån oss mer för varje sekund som gick och efter 45 sekunder fick basisten sån kramp i armen att han fick skutta in tonerna de sista sekunderna.
Bandet föll isär i samma stund som Ljudinspelaren avbröt vår skivinspelning. Men vi var stolta över vår skapelse och det var ju jävligt punk. Inspelningen har följt med genom åren, från dator till dator.
Nästan alla har vi ju någon gång bildat det där bandet som alla är överens om kommer slå igenom snart, alla inom bandet alltså.
Vi var aldrig några musiker någon av oss. Men i ett litet källarrum med betongväggar och fullt av lego bildades ett band, en trio. I tre minuter kämpade vi och repade in riffet till Staten & Kapitalet, sen kände vi alla att det var dags för första inspelningen.
Vi hade ingen inspelningsutrustning men med datorn som stod i rummet hade det följt med en liten plastmikrofon och bland datorns "tillbehör" fanns det lilla programmet "ljudinspelaren". Vi lutade basens och gitarrens högtalare mot micken för att de skulle höras över de slamrande trummorna, sen var vi redo.
Ljudinspelaren tillät bara en minuts inspelning. Det kändes lite tråkigt, hur skulle vi hinna visa allt vi kunde på en minut? Men det visade sig vara mer än nog. Takten gled ifrån oss mer för varje sekund som gick och efter 45 sekunder fick basisten sån kramp i armen att han fick skutta in tonerna de sista sekunderna.
Bandet föll isär i samma stund som Ljudinspelaren avbröt vår skivinspelning. Men vi var stolta över vår skapelse och det var ju jävligt punk. Inspelningen har följt med genom åren, från dator till dator.
lördag 21 februari 2009
Ikväll 20:00!
Det är lördag och det är bara timmar kvar tills det smäller i TV-apparaten.
Klockan 20:00 börjar det. Då sitter hela svenska folket i TV-sofforna i spänd förväntan.
Då börjar eurosports sändningar från semifinalerna i snookerns Welsh Open.
Favorit efter favorit har fallit bort. O'Sullivan, Maguire, Selby, Higgins, Junhui, Hendry, Ebdon, Murphy - alla är dom borta. Australiensiske ynglingen Neil Robertson och engelsmannen Allister Carter får gälla som favoriter nu.
Själv både tror och hoppas jag på skarpskytten Robertson, känd för sin enorma "cue power". Men räkna inte bort Anthony Hamilton, eller "Sheriffen från Nottingham" som Kim kallar honom. Den engelske gentlemannen slog igårkväll ut självaste Mark "the Shark" Selby i en maratonmatch där det sjunde framet var en avig defensivdrabbning som pågick i över en timme där det gick mer än 30 minuter utan att en enda boll sänktes.
Klockan 20:00 börjar det. Då sitter hela svenska folket i TV-sofforna i spänd förväntan.
Då börjar eurosports sändningar från semifinalerna i snookerns Welsh Open.
Favorit efter favorit har fallit bort. O'Sullivan, Maguire, Selby, Higgins, Junhui, Hendry, Ebdon, Murphy - alla är dom borta. Australiensiske ynglingen Neil Robertson och engelsmannen Allister Carter får gälla som favoriter nu.
Själv både tror och hoppas jag på skarpskytten Robertson, känd för sin enorma "cue power". Men räkna inte bort Anthony Hamilton, eller "Sheriffen från Nottingham" som Kim kallar honom. Den engelske gentlemannen slog igårkväll ut självaste Mark "the Shark" Selby i en maratonmatch där det sjunde framet var en avig defensivdrabbning som pågick i över en timme där det gick mer än 30 minuter utan att en enda boll sänktes.
Kan 31:e rankade Sheriffen från Nottingham ta sin första mästerskapstitel efter 18 år på touren?
fredag 20 februari 2009
Japaner, japaner, japaner - och lite svenskt gnäll
Örebro är under den här veckan invaderade av japaner. Sveriges största pingistävling spelas där och Japan har skickat en hel armada med klubbeteckningen Japan Student TTU.
Herrarns Elitklass var fullspäckad av toppspelare. J-O Waldner, Jens Lundqvist, Mikael Appelgren, Jon Persson, Magnus Månsson, alla bra kinesiska proffs i Sverige; Jiang Chang Hong, Huang Hou Yu, Liu Shan, Guo Kai, spanienproffset Zhao Peng osv.
Och så ett gäng japaner då. Alla unga. Den yngste var 13 år, ca 130 cm lång, han slog Elitseriespelaren Kalle Relsson med 3-0. En annan hette Hiromitsu Kasahara. Han var inte seedad förstås, ingen visste ens vem han var, inte ens pingisoraklet Linus Mernsten hade sett eller hört talas om 19-åringen förut.
Men han smög sig fram till en kvartsfinal där han slog ut Växjös fruktade kines Liu Shan. I semin mötte Kasahara svenska landslagsspelaren Jens Lundqvist, 47:a på världsrankingen, som kämpar för att utmana och slå sig in i världseliten. Kasahara finns inte med på världsrankingen.
Kasahara körde över Jens Lundqvist. Så tråkigt kan man tycka, en svensk som får storstryk av en japan. Det tycker inte jag, jag tycker det är underbart. Jens är ett litet gnälligt barn, redan i första set börjades gnället, snacket, armgesterna osv. När han förlorade kunde han inte unna unge Kasahara ett värdigt "tack för matchen". Ingen berömmande nick eller klapp på axeln, det är ju allt som behövs. Inte ens ett ordentligt handslag kunde han bjuda på.
Istället gjorde han allt han kunde för att visa japanen och publiken hur dåligt han tyckte att han spelat, hur han skämdes. Att han egentligen var mycket bättre. Och på en och en halv meters avstånd sträckte han fram några fingertoppar till japanen, han tittade bort och gav ett av de mest osportsliga, skamliga handslag som skådats. Fy fan Jens. Hoppas du skäms. Men det gör du väl inte för du beter dig lika jävla illa gång efter gång efter gång.
Kasahara fortsatte sedan i finalen att slå min favoritkines i svenska elitserien, Jiang Chang Hong. Hela pingisvärlden gnuggar sig i ögonen. Det är den största skrällen i tävlingens historia menar Mernsten. Fantastisk bordtennis, otroliga bollar, bländande slag och inget gnäll. Grattis Japan till alla fantastiska ungdomar, ta upp kampen med Kina nu!
Herrarns Elitklass var fullspäckad av toppspelare. J-O Waldner, Jens Lundqvist, Mikael Appelgren, Jon Persson, Magnus Månsson, alla bra kinesiska proffs i Sverige; Jiang Chang Hong, Huang Hou Yu, Liu Shan, Guo Kai, spanienproffset Zhao Peng osv.
Och så ett gäng japaner då. Alla unga. Den yngste var 13 år, ca 130 cm lång, han slog Elitseriespelaren Kalle Relsson med 3-0. En annan hette Hiromitsu Kasahara. Han var inte seedad förstås, ingen visste ens vem han var, inte ens pingisoraklet Linus Mernsten hade sett eller hört talas om 19-åringen förut.
Men han smög sig fram till en kvartsfinal där han slog ut Växjös fruktade kines Liu Shan. I semin mötte Kasahara svenska landslagsspelaren Jens Lundqvist, 47:a på världsrankingen, som kämpar för att utmana och slå sig in i världseliten. Kasahara finns inte med på världsrankingen.
Kasahara körde över Jens Lundqvist. Så tråkigt kan man tycka, en svensk som får storstryk av en japan. Det tycker inte jag, jag tycker det är underbart. Jens är ett litet gnälligt barn, redan i första set börjades gnället, snacket, armgesterna osv. När han förlorade kunde han inte unna unge Kasahara ett värdigt "tack för matchen". Ingen berömmande nick eller klapp på axeln, det är ju allt som behövs. Inte ens ett ordentligt handslag kunde han bjuda på.
Istället gjorde han allt han kunde för att visa japanen och publiken hur dåligt han tyckte att han spelat, hur han skämdes. Att han egentligen var mycket bättre. Och på en och en halv meters avstånd sträckte han fram några fingertoppar till japanen, han tittade bort och gav ett av de mest osportsliga, skamliga handslag som skådats. Fy fan Jens. Hoppas du skäms. Men det gör du väl inte för du beter dig lika jävla illa gång efter gång efter gång.
Kasahara fortsatte sedan i finalen att slå min favoritkines i svenska elitserien, Jiang Chang Hong. Hela pingisvärlden gnuggar sig i ögonen. Det är den största skrällen i tävlingens historia menar Mernsten. Fantastisk bordtennis, otroliga bollar, bländande slag och inget gnäll. Grattis Japan till alla fantastiska ungdomar, ta upp kampen med Kina nu!
Underhållning i världsklass i två faser
I Qatar spelas en stjärnspäckad Pro Tour. Jörgen Persson sopades av banan av den japanske pojkvaskern Mizutani och världens bäste för tillfället, Ma Long, skickades hem av den kinesiska pojkvaskern Xu Xin. Omtumlande nog så vi lämnar det där hän.
Det här är ett av mina absoluta favoritklipp på Youtube.
Varje lördag kan vi nu se artister á la Måns Zelmerlöv så slipade i mainstream, så strömlinjeformade och slätstrukna likt de runda stenarna på havets botten. Stylade med vita leenden, svärmorsblickar in i kameralinsen, mediatränade med behagliga röster som aldrig kallar på uppmärksamhet utan simmar diplomatiskt omkring i bakgrunden.
Tom Waits har en röst som är svårare att undvika. Försöker du spela den i bakgrunden medan du bakar bullar eller viker tvätt letar den upp dig och ger dig en smäll på käften. Det känns ungefär som att få stryk av ett rivjärn. Samtidigt passar den på att bränna dina bullar och svetta ner din tvätt.
Det finns ingen som Tom, han är en entertainer ut i fingertopparna. Han är sångare, pianist, gitarrist och skådespelare, han skriver teatermusik, filmmusik, musikaler och texter och har gett ut drygt 20 skivor. Han är ett unikum. Sedan den (r)evolutionerande Swordfishtrombones 1983 har Tom vandrat på en musikalisk stig som väldigt få andra musiker trampat på.
Här är han på besök hos David Letterman.
Först är han där som komiker med sin säregna humor. Letterman skrattar så han kiknar, publiken också. Jag med.
Sen visar han nästa sida, artisten, sångaren, låtskrivaren. Han framför sin låt Make it Rain. Den är kantig och vass, kirurgiskt taktfast, men samtidigt stapplande, kal och ödslig. Det är helt upp till Tom att blåsa liv i den.
Och som han gör det. Med en makalös inlevelse, energi och begåvning.
Det här är ett av mina absoluta favoritklipp på Youtube.
Varje lördag kan vi nu se artister á la Måns Zelmerlöv så slipade i mainstream, så strömlinjeformade och slätstrukna likt de runda stenarna på havets botten. Stylade med vita leenden, svärmorsblickar in i kameralinsen, mediatränade med behagliga röster som aldrig kallar på uppmärksamhet utan simmar diplomatiskt omkring i bakgrunden.
Tom Waits har en röst som är svårare att undvika. Försöker du spela den i bakgrunden medan du bakar bullar eller viker tvätt letar den upp dig och ger dig en smäll på käften. Det känns ungefär som att få stryk av ett rivjärn. Samtidigt passar den på att bränna dina bullar och svetta ner din tvätt.
Det finns ingen som Tom, han är en entertainer ut i fingertopparna. Han är sångare, pianist, gitarrist och skådespelare, han skriver teatermusik, filmmusik, musikaler och texter och har gett ut drygt 20 skivor. Han är ett unikum. Sedan den (r)evolutionerande Swordfishtrombones 1983 har Tom vandrat på en musikalisk stig som väldigt få andra musiker trampat på.
Här är han på besök hos David Letterman.
Först är han där som komiker med sin säregna humor. Letterman skrattar så han kiknar, publiken också. Jag med.
Sen visar han nästa sida, artisten, sångaren, låtskrivaren. Han framför sin låt Make it Rain. Den är kantig och vass, kirurgiskt taktfast, men samtidigt stapplande, kal och ödslig. Det är helt upp till Tom att blåsa liv i den.
Och som han gör det. Med en makalös inlevelse, energi och begåvning.
onsdag 18 februari 2009
En ovanlig händelse
Med undantag från de allra första åren i karriären så brukar Dylan knappt säga ett knyst på scenen mellan låtarna. Ett undantag gjorde han den 10:e december 1978 i Charlotte, Nort Carolina. Då introducerades Señor (Tales of Yankee Power) så här:
"I was riding on a train one time from Durango, Mexico to San Diego. I fell asleep on the train and woke up in this town called Monterrey... and it was, I guess it was about past midnight, not to much after midnight but just maybe around that time...
And a family was getting off the train ... and an old man was stepping up on the platform to get up on the train. And he came down the aisle and took the seat across the aisle from me, in that time the train was still in the station...
Anyway, I was watching this whole thing through the window wich was turned into ... a long mirror, you know. And, finally ... I felt this strange vibrations, I just had to turn and look at this man. He wasn't wearing anything but a blanket.
So I turn my head to look at him ... both his eyes were on fire - I could easily see that. And there was smoke coming out of his nostrils...
I figured that this was a man I had to talk to. So I turned back looking out the mirror again tryin' to gather up the courage to talk to him, the train started movin'... the conversation was something like this:"
Och så börjar det "Señor, señor, can you tell me where we're heading, Lincoln County Road or Armageddon". För en Dylannörd är ju en sån sekvens jämförbar med när en arkeolog hittar ett litet välbevarat nyckelben från en tvefotad Heptoklaustrosaurus.
Annars tycker jag inte att turnén 1978 var något av de där riktigt stora ögonblicken i Dylans karriär. Den maffiga orkestern och körsångerskorna fick låtarna att flyta samman till en salig röra och det känns som Dylan sprungit lite vilse bland sina låtar. Men introduktionen till Señor räcker ju för att för att göra den till ett måste i Dylansamlingen.
Konserten finns att få tag på som bootleg under namnet Hush Hush, Sweet Charlotte som tydligen är taget från någon skräckfilm från 60-talet med samma namn.
Fast det ska ju egentligen inte läsas, det ska ju höras. Dylan skulle kunna läsa instruktionsboken till en ficklampa och folk skulle sitta klistrade och klamra sig fast vid varje stavelse. Det är något med hans röst, det är något med hans betoningar och när han säger saker som "both his eeeeyes were on fire, I could ea-sily see that" så är det som att få stryk och massage samtidigt.
"I was riding on a train one time from Durango, Mexico to San Diego. I fell asleep on the train and woke up in this town called Monterrey... and it was, I guess it was about past midnight, not to much after midnight but just maybe around that time...
And a family was getting off the train ... and an old man was stepping up on the platform to get up on the train. And he came down the aisle and took the seat across the aisle from me, in that time the train was still in the station...
Anyway, I was watching this whole thing through the window wich was turned into ... a long mirror, you know. And, finally ... I felt this strange vibrations, I just had to turn and look at this man. He wasn't wearing anything but a blanket.
So I turn my head to look at him ... both his eyes were on fire - I could easily see that. And there was smoke coming out of his nostrils...
I figured that this was a man I had to talk to. So I turned back looking out the mirror again tryin' to gather up the courage to talk to him, the train started movin'... the conversation was something like this:"
Och så börjar det "Señor, señor, can you tell me where we're heading, Lincoln County Road or Armageddon". För en Dylannörd är ju en sån sekvens jämförbar med när en arkeolog hittar ett litet välbevarat nyckelben från en tvefotad Heptoklaustrosaurus.
Annars tycker jag inte att turnén 1978 var något av de där riktigt stora ögonblicken i Dylans karriär. Den maffiga orkestern och körsångerskorna fick låtarna att flyta samman till en salig röra och det känns som Dylan sprungit lite vilse bland sina låtar. Men introduktionen till Señor räcker ju för att för att göra den till ett måste i Dylansamlingen.
Konserten finns att få tag på som bootleg under namnet Hush Hush, Sweet Charlotte som tydligen är taget från någon skräckfilm från 60-talet med samma namn.
Fast det ska ju egentligen inte läsas, det ska ju höras. Dylan skulle kunna läsa instruktionsboken till en ficklampa och folk skulle sitta klistrade och klamra sig fast vid varje stavelse. Det är något med hans röst, det är något med hans betoningar och när han säger saker som "both his eeeeyes were on fire, I could ea-sily see that" så är det som att få stryk och massage samtidigt.
tisdag 17 februari 2009
Raketforskare/charketurist
En kväll med bara ett par timmar i träningshallen ger tid till en massa annat som inte blir av annars. Ikväll har jag både hunnit putsa handfatet skinande rent och behandla en telefonförsäljare trevligt.
Dessutom har jag hunnit bläddra i genom det nya numret av tidningen Pingis som till min stora glädje ramlade ner på dörrmattan idag. Till en början tyckte jag det var lite roande och samtidigt märkligt att lovande Andreas Törnqvist bland sju snabbfrågor fick frågan "hur snabb är du på hundra meter?". Vad är det för djäkla fråga? Andreas hade ingen aning, vem vet det egentligen? Förutom Usain Bolt och några till då.
Men riktigt roligt blev det först ett par sidor senare. Den meriterade tränaren Anders Karlsson intervjuades angående fuskandet i och med de nya limreglerna och tycker det är dåligt att det inte finns mätinstrument som kan kontrollera racken ordentligt, sen kommer det:
"Vi har tekniken för att flyga till månen och vi kan ta reda på vad som finns i vår köttfärs, då borde vi också kunna skicka racketerna till en kemist som ger svar direkt om gummit."
Köttfärs? Hur kom den in i bilden. Flyga till månen och diagnosera köttfärs, var det de två mest avancerade tekniska framgångar han kunde komma på i mänsklighetens historia?
Jag tycker det är helt fantastiskt, herr Karlsson lyfter upp charketuri-industrin på samma högteknologiska nivå som NASA. Underbart. Och då är jag inte ens halvvägs i tidningen.
Dessutom har jag hunnit bläddra i genom det nya numret av tidningen Pingis som till min stora glädje ramlade ner på dörrmattan idag. Till en början tyckte jag det var lite roande och samtidigt märkligt att lovande Andreas Törnqvist bland sju snabbfrågor fick frågan "hur snabb är du på hundra meter?". Vad är det för djäkla fråga? Andreas hade ingen aning, vem vet det egentligen? Förutom Usain Bolt och några till då.
Men riktigt roligt blev det först ett par sidor senare. Den meriterade tränaren Anders Karlsson intervjuades angående fuskandet i och med de nya limreglerna och tycker det är dåligt att det inte finns mätinstrument som kan kontrollera racken ordentligt, sen kommer det:
"Vi har tekniken för att flyga till månen och vi kan ta reda på vad som finns i vår köttfärs, då borde vi också kunna skicka racketerna till en kemist som ger svar direkt om gummit."
Köttfärs? Hur kom den in i bilden. Flyga till månen och diagnosera köttfärs, var det de två mest avancerade tekniska framgångar han kunde komma på i mänsklighetens historia?
Jag tycker det är helt fantastiskt, herr Karlsson lyfter upp charketuri-industrin på samma högteknologiska nivå som NASA. Underbart. Och då är jag inte ens halvvägs i tidningen.
Fotboll, rädisor och Birro
”Det händer allt mer sällan nu för tiden att man kastas omkull. Förr hände det jämt. Man sveptes med av ett par mörka ögon, av en fotbollsmatch, av en Thåströmlåt, av Maradona, Paolo Rossi eller Sören Börjesson. Nu för tiden är livet inrutat. Ingen slagsida någonstans. Man har sin lilla trädgård, sin täppa och talar som en sinnessjuk till rädisorna i jorden. Tills plötsligt rymdskeppet San Siro landar i en tv nära dig. Tills ett Milanoderby får dig att glömma din ålder.”
Marcus Birro är inte som de andra sportkrönikörerna. Han är mycket bättre.
Nu såg jag inte matchen så hans hyllningar till det nämnda Milanoderbyt kan jag inte relatera till, jag gillar bara att han kastar in Thåström och rädisor.
Fast jag önskar att jag kunde se fotboll på samma passionerade sätt som Birro, förr gjorde jag det. Men nu blir det bara att jag tittar i en kvart tills någon på planen nästan nuddas av en motståndares armbåge och därmed kastar sig på gräset och bölande vrider sig i skenbara plågor. Då dalar min tro på mänskligheten och jag går och gör något annat istället.
Smalt
Ibland tittar jag in på Arbetsförmedlingens hemsida för att ha lite koll på hur arbetsmarknaden ser ut inom mitt blivande yrkesområde. Den är alltid lika fascinerande tunn. Jag kan tänka mig att de flesta annonser får mängder med svar. Ikväll hittade jag dock en som omöjligt kan leda till något bombardemang av ansökningar:
Jockey för tävlingsridning med meriter på högsta internationella nivå och Grupplöpsegrar. Ridvikt 50 Kg. Spansktalande.
Undra om jag inte ska skicka in en ansökan och se ifall de inte kan ha överseende med att jag inte uppfyller riktigt alla kraven. Förresten, vad innebär ridvikt? Är inte det samma sak som ens vikt? Kan det vara så att man får sin ridvikt genom att dra av 30 kg från sin vikt? Annars uppfyller jag inte något av deras kriterier.
Professionell Jockey
Jägersro Trav & Galopp, Stall 29A
Jägersro Trav & Galopp, Stall 29A
Jockey för tävlingsridning med meriter på högsta internationella nivå och Grupplöpsegrar. Ridvikt 50 Kg. Spansktalande.
Undra om jag inte ska skicka in en ansökan och se ifall de inte kan ha överseende med att jag inte uppfyller riktigt alla kraven. Förresten, vad innebär ridvikt? Är inte det samma sak som ens vikt? Kan det vara så att man får sin ridvikt genom att dra av 30 kg från sin vikt? Annars uppfyller jag inte något av deras kriterier.
måndag 16 februari 2009
Att chansa
Är det inte märkligt hur det pratas om att chansa inom den alpina idrotten, åtminstone i det svenska alpina landslaget? ”Jag har lärt mig av i fjol att jag måste stå på och chansa om jag ska nå topp 30” säger Matts Olsson och då Anja skickar upp en rapport om banan till Frida Hansdotter inför hennes andra slalomåk uppmanar Anja henne att våga chansa fullt ut. Alltid detsamma, man måste våga chansa. Det får bära eller brista
I vilka andra idrotter säger man så? Lasse Lagerbäck är ju såklart antitesen. Han vet inte ens vad ordet betyder. Men jag har svårt att se det någon annanstans. Skulle jag gå fram till någon av mina pingisspelande ungdomar och säga ”du måste chansa”, då har jag ju redan gett upp. Jag tror inte Liu Guoliang säger så till Wang Liqin heller: ”Du måste chansa Wang, det får bära eller brista”.
Det känns desperat. Ska man inte vara så bra, så stabil att man kan vinna utan att chansa?
Vi såg ju också hur det gick. Tog sig hälften ner för backarna?
I vilka andra idrotter säger man så? Lasse Lagerbäck är ju såklart antitesen. Han vet inte ens vad ordet betyder. Men jag har svårt att se det någon annanstans. Skulle jag gå fram till någon av mina pingisspelande ungdomar och säga ”du måste chansa”, då har jag ju redan gett upp. Jag tror inte Liu Guoliang säger så till Wang Liqin heller: ”Du måste chansa Wang, det får bära eller brista”.
Det känns desperat. Ska man inte vara så bra, så stabil att man kan vinna utan att chansa?
Vi såg ju också hur det gick. Tog sig hälften ner för backarna?
Besinningslöst attackerad
En grannblogg har angripit Idiotvind på det mest hänsynslösa, vildsinta sätt. Det är inlägget om Ingo som fått en läsare att flyga i taket.
Angreppet börjar med att mitt inlägg ”egentligen är för dumt att ens kommentera”. Men det kommenteras ändå. Det börjar med ett påstående om att mina åsikter egentligen handlar om ”att vara cool och sticka ut hakan”. Det tycker jag är för dumt för att kommentera.
Sedan har angriparen snappat upp en liten jämförelse en annan läsare gjorde i förbigående med att det anses större att vara i bäst i världen i boxning ”än att exempelvis vara bäst i världen på att paddla kanot”. Den upprörde skribenten bemöter detta genom att såga kanotsporten; ”två mekaniska armar med ett batteri kan lösa uppgiften med att föra en båt från en stolpe till en annan. Låt det bästa batteriet vinna.” Han fortsätter med att hylla boxningens alla element (teknik, snabbhet, mod, fysik) och avslutar högdraget med att läsarens argumentation är ”ett okunnigt raljerande”. Vilket givetvis är hysteriskt komiskt eftersom han i meningen innan gjort århundradets raljerande av kanotsporten, och alla andra konditionsidrotter till på köpet. (Dessutom är jag ganska säker på att två mekaniska armar skulle klara sig ganska bra i boxningsringen med.)
Sen kommer så klart huvudargumentet: Jag är äldre än dig, jag vet bättre.
”Käfta aldrig med äldre folk för du vet att dom alltid har rätt” sjunger Thåström sarkastiskt.
Och här erbjuds vi just ett praktexempel på den medelåldersmannens retorik mot de yngre. ”Historielösheten är så skrämmande att den snuddar på gränsen till farlig” skriver han och avslutar kraftfullt med näsan så högt i vädret att vi inte riktigt kan uppfatta hans ord: ”Äldre behöver inte betyda klokare, smartare och kunnigare, men chansen att se saker i rätt perspektiv verkar öka fan så mycket mer ju äldre vi blir.”
Det finns tydligen ett perspektiv som är ”rätt”, alla andra är ”fel”. I det ingår uppenbarligen att Ingos storhet inte får ifrågasättas och gör man det avfärdas man som en upprorisk, historielös tonåring i jakt på uppmärksamhet och förtjänar inte att bemötas med sunda argument. Det påminner om någon slags generationsfascism där de äldre generationerna tar sig rätten att avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Vi yngre generationer förväntas sitta tysta och inte ifrågasätta de överlägsna äldre generationerna tills vi har mer historia att minnas tillbaka på.
Några argument erbjuds inte och vad det rätta perspektivet är får vi aldrig riktigt veta i angriparens långa svada. Vad det är som gör att just Ingo är så stor, det får vi heller aldrig veta (bortsett då från att boxning kräver teknik, fysik, snabbhet och mod). Vad den horribla historielösheten ligger i utvecklas inte heller. Det är mest bara ett cyniskt, arrogant, inskränkt predikande och fördömande från en förbannat hög häst.
Jag påstår inte att Ingo inte är stor, bara att han inte är störst eller tredjen störst. Det finns idrottsmän som blir åsidosatte i vårt Ingohyllande. Jag vill mena att själva poängen med att vara ansedd som en av tidernas största idrottsmän är just att man tål att jämföras och prövas i alla tider. Inte att man sätts på en pidestal och inte får röras, bara dyrkas. Det är en ny tid nu, självklart har jag ett annat perspektiv än 50-talisten, 60-talisten osv men det betyder ju inte att det är fel perspektiv. Vi yngre lär av historien, sen ifrågasätter vi historien, sätter in den i vårt perspektiv. En fullkomligt naturlig process anser jag, t.o.m. nödvändig, inget att brusa upp sig över.
Angreppet börjar med att mitt inlägg ”egentligen är för dumt att ens kommentera”. Men det kommenteras ändå. Det börjar med ett påstående om att mina åsikter egentligen handlar om ”att vara cool och sticka ut hakan”. Det tycker jag är för dumt för att kommentera.
Sedan har angriparen snappat upp en liten jämförelse en annan läsare gjorde i förbigående med att det anses större att vara i bäst i världen i boxning ”än att exempelvis vara bäst i världen på att paddla kanot”. Den upprörde skribenten bemöter detta genom att såga kanotsporten; ”två mekaniska armar med ett batteri kan lösa uppgiften med att föra en båt från en stolpe till en annan. Låt det bästa batteriet vinna.” Han fortsätter med att hylla boxningens alla element (teknik, snabbhet, mod, fysik) och avslutar högdraget med att läsarens argumentation är ”ett okunnigt raljerande”. Vilket givetvis är hysteriskt komiskt eftersom han i meningen innan gjort århundradets raljerande av kanotsporten, och alla andra konditionsidrotter till på köpet. (Dessutom är jag ganska säker på att två mekaniska armar skulle klara sig ganska bra i boxningsringen med.)
Sen kommer så klart huvudargumentet: Jag är äldre än dig, jag vet bättre.
”Käfta aldrig med äldre folk för du vet att dom alltid har rätt” sjunger Thåström sarkastiskt.
Och här erbjuds vi just ett praktexempel på den medelåldersmannens retorik mot de yngre. ”Historielösheten är så skrämmande att den snuddar på gränsen till farlig” skriver han och avslutar kraftfullt med näsan så högt i vädret att vi inte riktigt kan uppfatta hans ord: ”Äldre behöver inte betyda klokare, smartare och kunnigare, men chansen att se saker i rätt perspektiv verkar öka fan så mycket mer ju äldre vi blir.”
Det finns tydligen ett perspektiv som är ”rätt”, alla andra är ”fel”. I det ingår uppenbarligen att Ingos storhet inte får ifrågasättas och gör man det avfärdas man som en upprorisk, historielös tonåring i jakt på uppmärksamhet och förtjänar inte att bemötas med sunda argument. Det påminner om någon slags generationsfascism där de äldre generationerna tar sig rätten att avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Vi yngre generationer förväntas sitta tysta och inte ifrågasätta de överlägsna äldre generationerna tills vi har mer historia att minnas tillbaka på.
Några argument erbjuds inte och vad det rätta perspektivet är får vi aldrig riktigt veta i angriparens långa svada. Vad det är som gör att just Ingo är så stor, det får vi heller aldrig veta (bortsett då från att boxning kräver teknik, fysik, snabbhet och mod). Vad den horribla historielösheten ligger i utvecklas inte heller. Det är mest bara ett cyniskt, arrogant, inskränkt predikande och fördömande från en förbannat hög häst.
Jag påstår inte att Ingo inte är stor, bara att han inte är störst eller tredjen störst. Det finns idrottsmän som blir åsidosatte i vårt Ingohyllande. Jag vill mena att själva poängen med att vara ansedd som en av tidernas största idrottsmän är just att man tål att jämföras och prövas i alla tider. Inte att man sätts på en pidestal och inte får röras, bara dyrkas. Det är en ny tid nu, självklart har jag ett annat perspektiv än 50-talisten, 60-talisten osv men det betyder ju inte att det är fel perspektiv. Vi yngre lär av historien, sen ifrågasätter vi historien, sätter in den i vårt perspektiv. En fullkomligt naturlig process anser jag, t.o.m. nödvändig, inget att brusa upp sig över.
torsdag 12 februari 2009
Skoskav och kix
Schopenhauer verkar ha varit en gammal deppig filosof. Han pratade om hur olyckliga vi människor är som aldrig är glada och tacksamma när vi är friska men som beklagar oss över vår olycka då vi blir sjuka.
Han har ju en poäng där.
Själv brukar jag aldrig hurra över att jag inte har ont i min högra häl. Men då jag efter att ha dragit på mig skoskav efter en dags skidåkande förbannade jag skidpjäxan, människokroppens ömtåliga konstruktion osv.
Samtidigt är det ju dessa stunder som försätter oss i ett annat perspektiv och förmår oss upskatta vårt friska tillstånd. Så då jag nästa dag, efter lite tejpande och plåstrande, kom till rätta med problemet var jag en betydligt gladare skidåkare. Då susade jag fram över ändlösa, bländande vita vidder, likt en vidsträck öken och gled fram genom djupa barrskogar där solens gyllene strålar nyfiket kikade fram under de snötyngda granarnas lägsta grenar trots att skymningen sagt att det är läggdags för längesen.
Jublande glad bara för att inte känna något i höger häl. Hur många av er har jublat över det idag?
Så den gamle surgubben Schopenhauer såg nog mest bara allt från sin mörka sida. Dessutom handlar det väl helt enkelt om vad vi är vana vid. Är vi vana vid att vara friska är det ju inte konstigt att vi blir lite irriterade då vi helt plötsligt inte är det.
Det är ju som jag som kixar lite drygt hälften av mina forehandattacker. Andra pingisspelare blir ju säkert missnöjda då de kixar en viktig forehand då de är bortskämda med att inte göra det så ofta. Men jag som mer eller mindre tar för givet att höra en träaktig klang och se bollen fara iväg likt en komet i en vidsträck omloppsbana blir ju överlycklig och tackar någon högre pingisgud då bollen träffar racket där det är tänkt.
Slutfilosoferat.
Han har ju en poäng där.
Själv brukar jag aldrig hurra över att jag inte har ont i min högra häl. Men då jag efter att ha dragit på mig skoskav efter en dags skidåkande förbannade jag skidpjäxan, människokroppens ömtåliga konstruktion osv.
Samtidigt är det ju dessa stunder som försätter oss i ett annat perspektiv och förmår oss upskatta vårt friska tillstånd. Så då jag nästa dag, efter lite tejpande och plåstrande, kom till rätta med problemet var jag en betydligt gladare skidåkare. Då susade jag fram över ändlösa, bländande vita vidder, likt en vidsträck öken och gled fram genom djupa barrskogar där solens gyllene strålar nyfiket kikade fram under de snötyngda granarnas lägsta grenar trots att skymningen sagt att det är läggdags för längesen.
Jublande glad bara för att inte känna något i höger häl. Hur många av er har jublat över det idag?
Så den gamle surgubben Schopenhauer såg nog mest bara allt från sin mörka sida. Dessutom handlar det väl helt enkelt om vad vi är vana vid. Är vi vana vid att vara friska är det ju inte konstigt att vi blir lite irriterade då vi helt plötsligt inte är det.
Det är ju som jag som kixar lite drygt hälften av mina forehandattacker. Andra pingisspelare blir ju säkert missnöjda då de kixar en viktig forehand då de är bortskämda med att inte göra det så ofta. Men jag som mer eller mindre tar för givet att höra en träaktig klang och se bollen fara iväg likt en komet i en vidsträck omloppsbana blir ju överlycklig och tackar någon högre pingisgud då bollen träffar racket där det är tänkt.
Slutfilosoferat.
söndag 8 februari 2009
Jakten på Gunde
Nu sitter jag i en stadig trästuga omringad av meterdjup snö och arton minusgrader. Den närmsta veckan ska ägnas åt att jaga Gunde Svans själ som han lämnat kvar ute i längdspåren, ständigt framstakandes genom de svenska skogarna.
Uppdateringen av bloggen lär bli kraftigt lidande då dagarna lär gå åt till att valla, staka, flåsa, diagonalåka, frusta, återhämta sig, börja om igen och så äta massa mat. Hoppas ni alla får en trevlig vecka, kanske det blir några små inlägg under veckan.
Uppdateringen av bloggen lär bli kraftigt lidande då dagarna lär gå åt till att valla, staka, flåsa, diagonalåka, frusta, återhämta sig, börja om igen och så äta massa mat. Hoppas ni alla får en trevlig vecka, kanske det blir några små inlägg under veckan.
fredag 6 februari 2009
På andra sidan balansvågen
Vår hatkampanj mot den äckliga Melodifestivalen handlar inte bara om hat och avsky. Den handlar också om balans - att balansera den vidriga musiken men fantastisk att balansera hatet mot falskheten med kärlek till den ärliga musiken.
Sommaren 1988 hade världsstjärnan med den genuina arbetarbakgrunden, den genomtrevlige, alltid sympatiske Bruce Springsteen en spelning i Köpenhamn. Dagarna innan promenerade han gatorna fram i den danska huvudstaden då han stötte på en gatumusiker högst bevandrad bossens musik.
Bruce behövde inget gage, ingen sminkloge, ingen kläder utvalda av ett team stylister, ingen ljussättning, inga piffiga dansare och ingen välplanerad koreografi. Han bara älskar att få spela gitarr och sjunga och han bjuder de förbipasserande danskarna på en orförglömlig upplevelse. För att inte tala om gatumusikanten, han lär inte ha lyckats somna än.
Han spelade tre av sina låtar. I'm on fire, The river och Dancing in the dark. Jag tänkte bara välja en, det spelar ju ingen roll vilken, det är lika magiskt alltihop, men jag valde den sistnämnda. Bruce frågar gatumusikanten vilken han vill köra "he knows my music better than I do" säger Bruce och trubaduren i den gula tröjan kompar strålande.
Jag älskar mänskligeheten när jag tittar på det här. Och Bruce förstås.
Sommaren 1988 hade världsstjärnan med den genuina arbetarbakgrunden, den genomtrevlige, alltid sympatiske Bruce Springsteen en spelning i Köpenhamn. Dagarna innan promenerade han gatorna fram i den danska huvudstaden då han stötte på en gatumusiker högst bevandrad bossens musik.
Bruce behövde inget gage, ingen sminkloge, ingen kläder utvalda av ett team stylister, ingen ljussättning, inga piffiga dansare och ingen välplanerad koreografi. Han bara älskar att få spela gitarr och sjunga och han bjuder de förbipasserande danskarna på en orförglömlig upplevelse. För att inte tala om gatumusikanten, han lär inte ha lyckats somna än.
Han spelade tre av sina låtar. I'm on fire, The river och Dancing in the dark. Jag tänkte bara välja en, det spelar ju ingen roll vilken, det är lika magiskt alltihop, men jag valde den sistnämnda. Bruce frågar gatumusikanten vilken han vill köra "he knows my music better than I do" säger Bruce och trubaduren i den gula tröjan kompar strålande.
Jag älskar mänskligeheten när jag tittar på det här. Och Bruce förstås.
"Mänska, är du för eller emot tillslut?"
Idag börjar Melodifestivalen. Så idag börjar Idiotvinds största hatkampanj hittills.
Nu finns det dom som tycker det är jättedumt att reta upp sig över något så fånigt som Melodifestivalen, att det bara är att strunta i den om man nu inte tycker om den. Fel!
För det första är ju inte det så lätt eftersom radio, TV, tidningar och internetsidor under de närmsta månaderna kommer spy ur sig all Melodifestivalgalla, trycka ner den i vår halsar tills vi inte längre kan andas och lägga all annan nyhetsrapportering på is.
För det andra går det helt emot Idiotvinds policy. Jag har sagt det förr och jag säger det igen ”with our silence, we vote for continuation”. Melodifestivalen är ett gift i vårt samhälle, en symbol för allt som är fel inom dagens musikindustri.
Vad är det då som är så fel? Är det att man tävlar i musik?
Nej. Felet är att den inte har något med musik att göra. Det är en tävling i mediautrymme. Ett skivbolagens pr-jippo. En plastig, glittrig, neonskinande, ytlig, lögnaktig fasad där alla människor är perfekta med bländvita, permanent påklistrade, colgateleenden och en frisyr som det lagts ned tio gånger så mycket själ, möda och fantasi i än låten som de framför.
Så nu tar vi ställning. Mot den tomma, geggiga, falska sörja av musik skapad för ekonomisk profit som är Melodifestivalen. För musik som berör, som betyder något, som säger något som fötts ur ett kreativt sinnes behov att uttrycka sig.
“You’re either with us, or against us”
eller som det heter på italienska
“O con noi o contro di noi”
Det är nu exakt 30 år sedan Pimme, Gurra och Fjodor beklagade sig över musiken som strömmade ur radion. Tänk om de vetat att det bara skulle bli värre och värre. Nu finns den inte bara i radion, den finns i alla våra mediakanaler, ”det bara strömmar in, det kommer aldrig ut”. Man behöver inte ens höra, det räcker att se för att känna ”hur det kryper”.
Nu finns det dom som tycker det är jättedumt att reta upp sig över något så fånigt som Melodifestivalen, att det bara är att strunta i den om man nu inte tycker om den. Fel!
För det första är ju inte det så lätt eftersom radio, TV, tidningar och internetsidor under de närmsta månaderna kommer spy ur sig all Melodifestivalgalla, trycka ner den i vår halsar tills vi inte längre kan andas och lägga all annan nyhetsrapportering på is.
För det andra går det helt emot Idiotvinds policy. Jag har sagt det förr och jag säger det igen ”with our silence, we vote for continuation”. Melodifestivalen är ett gift i vårt samhälle, en symbol för allt som är fel inom dagens musikindustri.
Vad är det då som är så fel? Är det att man tävlar i musik?
Nej. Felet är att den inte har något med musik att göra. Det är en tävling i mediautrymme. Ett skivbolagens pr-jippo. En plastig, glittrig, neonskinande, ytlig, lögnaktig fasad där alla människor är perfekta med bländvita, permanent påklistrade, colgateleenden och en frisyr som det lagts ned tio gånger så mycket själ, möda och fantasi i än låten som de framför.
Så nu tar vi ställning. Mot den tomma, geggiga, falska sörja av musik skapad för ekonomisk profit som är Melodifestivalen. För musik som berör, som betyder något, som säger något som fötts ur ett kreativt sinnes behov att uttrycka sig.
“You’re either with us, or against us”
eller som det heter på italienska
“O con noi o contro di noi”
Det är nu exakt 30 år sedan Pimme, Gurra och Fjodor beklagade sig över musiken som strömmade ur radion. Tänk om de vetat att det bara skulle bli värre och värre. Nu finns den inte bara i radion, den finns i alla våra mediakanaler, ”det bara strömmar in, det kommer aldrig ut”. Man behöver inte ens höra, det räcker att se för att känna ”hur det kryper”.
torsdag 5 februari 2009
"Speedfreak"
Nu är tredje pingisfilmen signerad Idiotvind productions ute på marknaden.
Den här gången får ni spänna fast säkerhetsbältena, ha en hand beredd på nödbromsen och plocka fram de där krokiga stavarna för nu bär det iväg i ett halsbrytande tempo tillsammans med världselitens kvickaste spelare Chuan Chih-Yuan.
På andra sidan bordet står världens bäste backhandspelare Wang Hao som minsann inte tänker släppa bordet bara för att det står en vildsint iller mittemot honom och svingar med racket som om hans liv hängde på det.
Vi bjuds på en sprakande tillställning med mycket vilja, sjukt snabba bolldueller, obegripliga förflyttningar och gudalika backhandattacker från de mest pressade lägen. Några forehandattacker också för den delen.
Ni hittar klippet här, men också i högerkolumnen. Glöm inte välja High Quality!
Den här gången får ni spänna fast säkerhetsbältena, ha en hand beredd på nödbromsen och plocka fram de där krokiga stavarna för nu bär det iväg i ett halsbrytande tempo tillsammans med världselitens kvickaste spelare Chuan Chih-Yuan.
På andra sidan bordet står världens bäste backhandspelare Wang Hao som minsann inte tänker släppa bordet bara för att det står en vildsint iller mittemot honom och svingar med racket som om hans liv hängde på det.
Vi bjuds på en sprakande tillställning med mycket vilja, sjukt snabba bolldueller, obegripliga förflyttningar och gudalika backhandattacker från de mest pressade lägen. Några forehandattacker också för den delen.
Ni hittar klippet här, men också i högerkolumnen. Glöm inte välja High Quality!
onsdag 4 februari 2009
Tassandes bland minor
Trots att han verkade vara en störtskön göteborgare har jag aldrig riktigt fattat storheten med Ingo. Ständigt nämns han som en av de största i svensk idrottshistoria och alla födda i början på 50-talet eller tidigare tycks minnas den där stora stunden då Ingo slog ner Floyd.
Men, en världsmästartitel i boxning för en kort stund. Vad är så förbannat stort med det? Han är inte den förste eller siste världsmästaren vi haft. Vi har många, många flerfaldiga världsmästare i alla möjliga idrotter. Är det större att vinna en världsmästartitel i boxning än i någon annan sport?
Jag skulle kunna rabbla upp mängder med svenska idrottsmän och idrottskvinnor jag håller högre.
Fast nu har jag väl förvirrat mig över gränsen till ett minerat tabuområde igen. Precis som när jag inte stämmer in i den entoniga Beatles-hyllningskören. Jag sätter inte in händelsen i sitt historiska sammanhang. Jag är en historielös 80-talistslyngel som varken förstår storheten i att en svensk åkte till Amerika och blev världsmästare i tungviktsboxning eller hur fantastiska Beatles var i sina oklippta luggar och sin popmusik.
Jag tycker det är större att J-O och Jörgen åkte till Dortmund 1989 och besegrade Kina med 5-0 i lagfinalen och möttes i VM-finalen i singel för att sedan åka till Chiba två år senare och mötas i VM-final igen.
Om några år ska jag förklara för yngre generationer storheten i vad dom gjorde och vilken rebell Jörgen var i sin fluffiga frisyr. Gud nåde den som kommer dragandes med nån sabla Zlatan eller Klüft då.
Men, en världsmästartitel i boxning för en kort stund. Vad är så förbannat stort med det? Han är inte den förste eller siste världsmästaren vi haft. Vi har många, många flerfaldiga världsmästare i alla möjliga idrotter. Är det större att vinna en världsmästartitel i boxning än i någon annan sport?
Jag skulle kunna rabbla upp mängder med svenska idrottsmän och idrottskvinnor jag håller högre.
Fast nu har jag väl förvirrat mig över gränsen till ett minerat tabuområde igen. Precis som när jag inte stämmer in i den entoniga Beatles-hyllningskören. Jag sätter inte in händelsen i sitt historiska sammanhang. Jag är en historielös 80-talistslyngel som varken förstår storheten i att en svensk åkte till Amerika och blev världsmästare i tungviktsboxning eller hur fantastiska Beatles var i sina oklippta luggar och sin popmusik.
Jag tycker det är större att J-O och Jörgen åkte till Dortmund 1989 och besegrade Kina med 5-0 i lagfinalen och möttes i VM-finalen i singel för att sedan åka till Chiba två år senare och mötas i VM-final igen.
Om några år ska jag förklara för yngre generationer storheten i vad dom gjorde och vilken rebell Jörgen var i sin fluffiga frisyr. Gud nåde den som kommer dragandes med nån sabla Zlatan eller Klüft då.
måndag 2 februari 2009
Kostcirkeln är död
Människors dumhet är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Att få uppröras av all idioti som blåser runt i samhället kan lysa upp vilken dag som helst. Just nu är jag lite extra fascinerad av alla bantningsmetoder som spottas ut via media.
"Ät fett och bli smal - med LHCF-dieten"
Är det sant! Så underbart, kan man äta fett och bli smal, hurra, fett som är så gott!
"Nya smalmaten: Grädde och gorgonzola"
Bantningsindustrin har lyckats bygga upp någon mystik kring bantandet, som om det skulle vara något väldigt komplicerat och svårt. Givetvis är det bara de själva som sitter inne på de rätta svaren.
Jag kan avslöja hemligheten bakom att gå ner i vikt nu med en gång: Gör av med mer energi än du äter.
Så. Hade min blogg varit lite mer välbesökt hade jag nu skjutit hela industrin i sank. Så många företag som skulle gå i konkurs och så många färre lösnummer alla kvällstidningar skulle sälja. Men det är klart att alla fantastiska metoder, alla snabba genvägar lockar så det är väl lika bra att låta dem fortsätta med alla dieter och kurer trots att det räcker att ha sett omslaget på en fysiologibok för att man ska förkasta dem omedelbart.
Jag har förresten en egen metod. Läs några artiklar om lata tanter som jublar över att kunna vräka i sig stora lass med grädde och gorgonzola så tappar ni aptiten i minst en vecka.
"Ät fett och bli smal - med LHCF-dieten"
Är det sant! Så underbart, kan man äta fett och bli smal, hurra, fett som är så gott!
"Nya smalmaten: Grädde och gorgonzola"
Bantningsindustrin har lyckats bygga upp någon mystik kring bantandet, som om det skulle vara något väldigt komplicerat och svårt. Givetvis är det bara de själva som sitter inne på de rätta svaren.
Jag kan avslöja hemligheten bakom att gå ner i vikt nu med en gång: Gör av med mer energi än du äter.
Så. Hade min blogg varit lite mer välbesökt hade jag nu skjutit hela industrin i sank. Så många företag som skulle gå i konkurs och så många färre lösnummer alla kvällstidningar skulle sälja. Men det är klart att alla fantastiska metoder, alla snabba genvägar lockar så det är väl lika bra att låta dem fortsätta med alla dieter och kurer trots att det räcker att ha sett omslaget på en fysiologibok för att man ska förkasta dem omedelbart.
Jag har förresten en egen metod. Läs några artiklar om lata tanter som jublar över att kunna vräka i sig stora lass med grädde och gorgonzola så tappar ni aptiten i minst en vecka.
söndag 1 februari 2009
Joggarpoesi
Att vara ute och springa i ett löparspår är en tillfredsställande sysselsättning. Bland annat sätter det ofta igång delar av hjärnan som annars ofta ligger och slumrar. Helt plötsligt börjar kreativa tankebanor strömma genom hjärnan likt gamla tanter på en marknad med rea på strumpor.
Det pratas ofta om all stor konst som kommit till under påverkan av diverse kemiska substanser, jag undrar hur mycket som kommit till under en joggingrunda. Kan Hendrix, Strindberg och de andra haft en okänd del av sin fritid som flitiga motionärer?
Jag kan ju bara tala för mig själv men då jag under dagens runda sprang genom skogar och längs sjöar under en klarblå himmel bubblade rimmen ofrivilligt upp likt när man släpper ner en Treo i ett vattenglas.
Rakryggad och tapper på atleters vis
Far jag fram mellan träden likt en bris
På sjön ligger is
Färden går, kompad av lungornas sång,
Över en vidsträckt myr på en spång
Flera hundra meter lång
Allt negativt vänds upp o ner per automatik
I de branta backarna finns ingen problematik
Bara lockande dramatik
Med lätta steg över frostangripen mark
är jag stigarnas obestridda monark
i öronen besjungs Jean d'Arc
Det blir ju lite lösryckt när man samtidigt måste komma ihåg att andas och det är väl ingen Cohen-klass direkt. Men helt okej joggarpoesi måste det ändå kunna klassas som. Fast kanske inte tillräckligt för att övertyga de större konstnärerna att byta flaskan, pipan och pillerna mot en joggingrunda.
Det pratas ofta om all stor konst som kommit till under påverkan av diverse kemiska substanser, jag undrar hur mycket som kommit till under en joggingrunda. Kan Hendrix, Strindberg och de andra haft en okänd del av sin fritid som flitiga motionärer?
Jag kan ju bara tala för mig själv men då jag under dagens runda sprang genom skogar och längs sjöar under en klarblå himmel bubblade rimmen ofrivilligt upp likt när man släpper ner en Treo i ett vattenglas.
Rakryggad och tapper på atleters vis
Far jag fram mellan träden likt en bris
På sjön ligger is
Färden går, kompad av lungornas sång,
Över en vidsträckt myr på en spång
Flera hundra meter lång
Allt negativt vänds upp o ner per automatik
I de branta backarna finns ingen problematik
Bara lockande dramatik
Med lätta steg över frostangripen mark
är jag stigarnas obestridda monark
i öronen besjungs Jean d'Arc
Det blir ju lite lösryckt när man samtidigt måste komma ihåg att andas och det är väl ingen Cohen-klass direkt. Men helt okej joggarpoesi måste det ändå kunna klassas som. Fast kanske inte tillräckligt för att övertyga de större konstnärerna att byta flaskan, pipan och pillerna mot en joggingrunda.
"Now the flames, they followed Joan of Arc"
Ibland kan en låt trollbinda en i flera timmar. Få tiden att bara flyga förbi och medan den spelas om och om igen läser man allt som finns att komma över om låten, bakgrunden, kompositören och texten plöjs igenom igen och igen och igen.
Det måste ju vara musikvärldens kvalitetsstämpel, dess KRAV-märke. Finns det minst en lyssnare någonstans som dedikerat en hel natt åt att gräva ner sig i låten, ja, då är det en bra låt. Inatt har jag ägnat några timmar åt att med hink och spade girigt gräva mig allt djupare ner i Leonard Cohens Joan of Arc.
Musiken är behaglig som en vaggvisa, texten är strålande bisarr och förgörande bra. Den berättar om relationen mellan Jean d'Arc och elden, delvis genom en konversation mellan de båda. Den erbjuder en labyrint av slående infallsvinklar och perspektiv och den innehåller en del textrader som får en att tappa andan.
Det måste ju vara musikvärldens kvalitetsstämpel, dess KRAV-märke. Finns det minst en lyssnare någonstans som dedikerat en hel natt åt att gräva ner sig i låten, ja, då är det en bra låt. Inatt har jag ägnat några timmar åt att med hink och spade girigt gräva mig allt djupare ner i Leonard Cohens Joan of Arc.
Musiken är behaglig som en vaggvisa, texten är strålande bisarr och förgörande bra. Den berättar om relationen mellan Jean d'Arc och elden, delvis genom en konversation mellan de båda. Den erbjuder en labyrint av slående infallsvinklar och perspektiv och den innehåller en del textrader som får en att tappa andan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)