Trots att han verkade vara en störtskön göteborgare har jag aldrig riktigt fattat storheten med Ingo. Ständigt nämns han som en av de största i svensk idrottshistoria och alla födda i början på 50-talet eller tidigare tycks minnas den där stora stunden då Ingo slog ner Floyd.
Men, en världsmästartitel i boxning för en kort stund. Vad är så förbannat stort med det? Han är inte den förste eller siste världsmästaren vi haft. Vi har många, många flerfaldiga världsmästare i alla möjliga idrotter. Är det större att vinna en världsmästartitel i boxning än i någon annan sport?
Jag skulle kunna rabbla upp mängder med svenska idrottsmän och idrottskvinnor jag håller högre.
Fast nu har jag väl förvirrat mig över gränsen till ett minerat tabuområde igen. Precis som när jag inte stämmer in i den entoniga Beatles-hyllningskören. Jag sätter inte in händelsen i sitt historiska sammanhang. Jag är en historielös 80-talistslyngel som varken förstår storheten i att en svensk åkte till Amerika och blev världsmästare i tungviktsboxning eller hur fantastiska Beatles var i sina oklippta luggar och sin popmusik.
Jag tycker det är större att J-O och Jörgen åkte till Dortmund 1989 och besegrade Kina med 5-0 i lagfinalen och möttes i VM-finalen i singel för att sedan åka till Chiba två år senare och mötas i VM-final igen.
Om några år ska jag förklara för yngre generationer storheten i vad dom gjorde och vilken rebell Jörgen var i sin fluffiga frisyr. Gud nåde den som kommer dragandes med nån sabla Zlatan eller Klüft då.
10 kommentarer:
En 40-talist som instämmer med 80-talistslyngeln
Hurra!
Hej. En 70-talist också. Ingo vann en jevla boxningsmatch. Han förlorade ju två gånger sen mot Floyd.
Jag håller ju givetvis inte med. Ursäkta längden på inlägget men det tycks mig angeläget på något sätt.
Ingo gick ett antal matcher mot bra motstånd innan han mötte Floyd. Bl.a knockade han Eddie Machen som var den främsta utmanaren till tungviktstiteln. Så visst var han en värdig utmanare. Jämförelsen med andra sporter blir ju lite fel, där har vi starka traditioner och överraskningen blir därför inte så fundamentalt stor. Vi har tagit storartade medaljer med jämna mellanrum under väldig lång tid, så den normala breda publiken kanske inte hoppar jämfota av glädje.
Storheten och det unika ligger ju just i att göra det ouppnåliga en enda gång, ingen trodde det var möjlig, inte den mest inbitne levde i villfarelsen att han kunde bonka Floyd på sin hemmamark. Vinner Sverige guld för många gånger i en idrott så går det inflation i skiten, kolla bara på den löjliga innebandyn. Folks vetskap eller tro på svårigheten i att ta guld är avgörande.
Samma år blev han utsedd till Årets idrottsman av ansedda Sports Illustrated, mig veterligen har bara Björn Borg lyckats med detta. Och jag tror inte att den juryn var så bländad av Ingemar Johanssons skådespelartakter.
Sen förstår jag inte jämförelsen Bordtennis - Johansson? Waldner har väl alltid hamnat top 3 under omröstningar, och fått sin välförtjänta plats i historien.
Däremot är jag helt överens med Idiotvind om de övriga tre namnen som nämns i slutet.
"Storheten och det unika ligger ju just i att göra det ouppnåeliga en enda gång, ingen trodde det var möjligt..."
Ok, enligt den logiken så borde J-O, Jörgen och Äpplet inte gjort något mer väsen av sig efter 5-0 vinsten över Kina i Dortmund 1989. Då hade de gjort "det ouppnåeliga en enda gång".
Klantigt att de fortsatte vinna och dominera i drygt tio år till...
Att det går inflation i det betyder ju inte att det är mindre stort. Snarare tvärtom.
Och, jämförelsen med bordtennis och Top 3. Jo, i svenska folkets omröstning av århundradets idrottsmän:
1. Björn Borg
2. Ingemar Stenmark
3. Ingemar Johansson
4. Jan-Ove Waldner
Däremot jämförelsen med innebandyn. Det är väl inte så konstigt att det inte är så stort att vinna VM-guld i en sport som tre nationer spelar? Det handlar ju inte om antalet vinster. Hade vi vunnit fotbolls VM 6 gånger i rad hade det nog inte gått så mycket inflation i det.
Eller på tal om Björn Borg och Ingemar Stenmark.
Var finns inflationen i Borgs 5 raka Wibledonsegrar och 6 segrar i Franska Öppna eller Stenmarks otaliga världscupsegrar?
I folks medvetande verkar det ibland fungera så, sen kan vi försöka logiskt förklara det. I det här fallet verkar det ha fungerat alldeles utmärkt med en bedrift vid ett tillfälle.
Jag tror inte Ingemar Johansson hade varit så mycket större om han hade piskat Floyd en andra och tredje gång. Hur intressant var den andra och tredje månlandningen när motståndet var ungefär detsamma?
Boxarna jobbar ju oftast i samma generation, och kan kanske inte jämföras med Bordtennisens skiftande. Därför blev en match något helvetiskt stort när det begav sig.
”Och, jämförelsen med bordtennis och Top 3. Jo, i svenska folkets omröstning av århundradets idrottsmän:
1. Björn Borg
2. Ingemar Stenmark
3. Ingemar Johansson
4. Jan-Ove Waldner”
Men ändå en mycket hedrande 4-plats. Och lika mycket som jag gärna vill placera Waldner i toppen så förstår jag att Sverige inte stannade av och drog ett djupt andetag när Bordtennislandslaget spelade i Dortmund och kanske inte någon gång under den tioårsperioden.
Jag valde innebandyn som en sport i den nedre skalan av respekt på hur illa de kan se ut med guldinflation, och för att understryka en bedrifts unika karaktär - inte som en jämförelse med andra idrotter, och givetvis inte med 6 VM guld i fotboll, Stenmark, Borg, Waldner osv.
Därtill skrev jag också att folks vetskap eller tro på svårigheten i att ta guld är avgörande. (det borde förklarat den missade radbrytningen)
Jag instämmer totalt.
Ingo-yran är något oförklarlig. Ok, han var bäst i världen i sin idrott under en kort tidsperiod. Imponerande ja, men inte särskilt speciellt. Det finns mängder av andra svenska idrottare genom tiderna som varit bäst i världen.
Problemet (om man ser det så) är att boxning är en urtypisk machosport som är otroligt enkel att relatera till. Att vara bäst i världen på att slåss ses av allmänheten som viktigare och större än att exemplevis vara bäst i världen på att paddla kanot.
Ingo var världsmästare under en kort tid och kom tvåa i OS en gång. Jag kan inte förstå hur det ens placerar honom på top 20-listan på svenska idrottare genom tiderna.
Ah, just när jag gick och undrade var gamle Benke Bus tagit vägen dyker han upp och slår huvudet på spiken.
Ja, jag tänkte att det var dags att dyka upp här igen. Jag har haft långa oupplysta utflykter i naiva bloggprinsessors vardagsbekymmer och saknade den verklighetsförankring man får genom att läsa om pingis och Dylan.
Lite variation skadar aldrig, bloggprinsessorna har ju mycket information att erbjuda som jag aldrig kan ge.
Men ditt är beslut att återvända är glädjande, välkommen tillbaka!
Skicka en kommentar