"Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Carter, Reagan, Bush and Clinton"

Jag såg att min spellista över de få Dylanlåtar som ligger undangömda på Spotify plundrats å det grövsta. Mer än hälften av låtarna var bortplockade så en uppdatering var onekligen på sin plats. Jag hittade ett par låtar som tidigare inte funnits tillgängliga på Spotify. Bland annat får vi en extra jultouch på spellistan eftersom Dylans julhit Must Be Santa finns tillgänglig.

Jag får ibland frågan vad jag tycker om Dylans julskiva. Frågan ställs alltid med ett tonfall som om skivan är en stor skam som jag förväntas beklaga mig över och fördöma.

Jag älskar den.

Jag menar, hur kan man inte älska sin idol när han visar upp den här graden av självdistans. Det är ju en milstolpe i Dylans karriär. Dessutom är det här en helt fantastisk låt med rader som "Who laughs this way; hohoho? Santa laughs this way, hohoho". Som Dylan dessutom valt att framföra i ett halsbrytande dragspelstempo.

Underbart!

Och på slutet, när orginalversionen rabblar namnen på tomtens alla renar, då slänger Dylan dessutom in några amerikanska presidenter, allt i en hastig perfekt rytm:

Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon
Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Carter, Reagan, Bush and Clinton

Underbart!

Ondskan personifierad

Apropå om "frihetens land" så är det ju lite lustigt att den nu 91-årige människorättskämpen och folksångaren Pete Seeger kallades till förhör 1955. Anledningen var att han uttryckt vänsterorienterade politiska åsikter.

Han fick frågor om sina politiska, religiösa och filosofiska åsikter och vad han röstade på i senaste valet. Pete vägrade dock svara på frågorna genom att åberopa det första tillägget i den amerikanska konstitutionen som bl.a. skyddar åsiktsfriheten.

Han dömdes för "contempt for congress" och var under några år tvungen att meddela myndigheter varje gång han skulle lämna sin hemort. 1960 dömdes han till 10 års fängelse för domstolstrots och samma år krävde en konsertarrangör att han skrev på ett avtal innan han gick på scen där han lovade att inte uttrycka några kommunistiska åsikter. Han vägrade. Han och hans grupp The Weavers svartlistades dessutom från en mängd radiostationer, deras skivor bannlystes från skivaffärer och det var omöjligt för dem att få några spelningar.

In the land of the free and home of the brave alltså.

Det var så de jobbade, "världens största demokrati", eftersom de var lite oroliga att frihetens land annars skulle bli som Sovjet där staten inkräktade på folks frihet och kontrollerade vad medborgarna fick tycka, tänka och säga... .... ....

Jag säger det igen: ...

Det är t.o.m. värt lite extra punkter och betänketid trots att det bryter mot svenskans skrivregler: ...................

Här har vi honom - hotet mot friheten, den gudlösa kommunisten, stalinisten, som vill göra USA till en militärdiktatur, ondskan personifierad helt enkelt - sjungandes sin klassiska kommunistiska kampsång Where have all the flowers gone. Akta så att ni inte blir förhäxade av hans kommunistiska lockrop:

Gör det inte!

Apropå Judas Priest som nyligen dök upp här på bloggen och sjöng Joan Baez's ballad om Dylan så finns det ett litet, litet men ytterst underhållande klipp där deras sångare Rob Halford sjunger i rätten.

Historien hur han hamnade där, sjungandes i förhörsstolen, börjar med att en ung man tog livet av sig och hans vän försökte ta livet av sig. De hade lyssnat på Judas Priests cover på Better By You, Better Than Me. Riktigt, riktigt smarta människor som sedan lyssnade på låten tyckte sig höra att Judas Priest smugit in två fruktansvärda ord i låten:

"Do it"

Jag kan inte höra dem, men jag är förmodligen inte smart nog. Dessa ord, som säkert finns där, sågs som en medveten uppmuntran till folk att ta livet av sig. Såklart. Det måste ju det betyda. Så in med den förskräcklige hårdrockaren i rätten och beskyll honom för ett självmord och allmän uppvigling till självmord, det känns ju som en helt förnuftig och rättvis anklagelse.

Sånt kan bara hända "in the land of the free".

Asiatisk mästare

Pingisens singelturneringen i Asian Games avgjordes för några dagar sedan. Det går inte att ta miste på hur stor och prestigefylld turneringen är för asiaterna. Wang Hao har, efter sin svacka, verkligen hittat tillbaka till gammal god form och han är trots allt bara 26...

Och Ma Long verkar vara tillbaka fint efter sin fotskada, han ser smått sylvass ut.

Danstävling

Jag kanske inte har berättat det, men Idiotvind anordnade nyligen en danstävling. Hela världseliten var där och själv satt jag i juryn i sällskap med jordens allra kunnigaste dans-förstå-sig-påare. Inte minst den där britten Nigel Lythgoe från So You Think You Can Dance.

Bland deltagarna fanns ryska balettdansöser, nätta som snöflingor, där fanns överdådiga tangopar med eld i blicken. Michael Jackson gjorde ett återbesök hos oss och körde sin moonwalk och till sist dök t.o.m. Mick Jagger upp och körde sin Start Me Up-dans vilket fick mig att fullkomligt tappa mitt jury-stenansikte och brista ut i ett euforiskt jubel.

När alla framträtt, scenen släckts ned och juryn var på väg undan för att överlägga skedde dock något överraskande. En vaktmästare kom inspringande och ropade mellan flämtande andetag:

- En till! Det finns en tävlande till! Det står en gammal man med megafon i gränden utanför sceningången.

Vi i juryn var på gott humör efter Jaggers rytmiska dans i otakt så vi tyckte inte det kunde skada att släppa in en luffare från gatan och ge honom sina minuter i rampljuset.

Så kom han in med sitt band som satte igång att spela ett komp som lät ungefär som en soppa kokad på skrot och skelett måste smaka. Han plockade fram sin megafon och började... sjunga... i brist på bättre ord. Bredvid sig hade han man med en banjo som lät som om den var gjord av konservburkar, i bakgrunden satt en man och slog på en rockring av metall så att dammet yrde och en annan tycktes spela fel låt på en sprucken orgel men det blev ändå rätt. Det var fantastiskt. Enastående. Utan att märka något sögs vi in i en suggestiv takt. Och så kom dansen!

Det var en dikt skriven med kroppsrörelser. Den varade bara i 40 sekunder men det var ett estetiskt skådespel, framfört i ett egenhändigt skapat konfettiregn.

Det blev aldrig några överläggningar. Enhälligt beslutade en lyriskt gråtande och jublande jury att förstaplatsen tillhörde mannen med megafonen. Och i en jättesal, där dansarna satt i rad, så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa:

- Länge leve Tom Waits, den störste av oss alla!

Bordtennisens snåriga stigar

Efter att ha kastat ur mig några smått nedvärderande ord om portugisen Thiago Apolonia har jag fått en del negativa reaktioner. Hotmailen trillar kontinuerligt in på min hotmail (jag har ingen hotmail, jag ville bara ordvitsa (egentligen får jag inga hotmail heller, jag bara överdriver - "bloggifierar")). Jag ska förklara mig.

Jag har inget emot portugisen, han är underhållande, men för att dra det till sin spets ser jag honom som en produkt av den mentalitet som varit så vanlig i bl.a. Sverige och kanske hela Europa där fokus ligger på att visa upp bollkänsla, sätta snygga slag och ha en "skön träff" med nylimmade plattor som det klickar ordentligt om (jag anklagar honom inte för limfusk). Många är de talanger, oändligt är antalet, som kastat bort sina möjligheter på grund av just den mentaliteten.

Apolonia har visat att man kan komma rätt långt med en sådan mentalitet ändå, också lite beroende på den låga nivån på europeisk pingis nu för tiden. Men längre kommer han inte. Vinsten mot Boll var en engångsföreteelse.

Han går en alldeles för krokig och omständlig väg. Han försätter sig själv i svåra situationer och räknar med att hans bollkänsla och lite publikpingis ska rädda honom. Det funkar inte så, man vinner inte hela matcher så (bortsett från Maze 2005). Bara enstaka bollar och sympatisörer. Asiaternas väg till poäng är mycket rakare. Den är spikrak. De vet exakt vad de ska göra. De är tränade till yttersta möjliga effektivitet.

Och ja, jag vet att Kenta Matsudaira var chanslös mot honom i Österrike. Men något var fel. Kenta träffade inte bollen. Han är fortfarande ung, fem år yngre än Apolonia. Hör mig när jag säger att han kommer få sin revansch. Många gånger om. Se bara hur Apolonia ständigt hamnade i underläge och fick springa och jaga och slita mot den säkre, tydlige, disciplinerade Kasahara.

Apolonia kanske framstår som ett roligare och fräschare alternativ för Europas framtid än t.ex. den torre, anonyme Patrick Baum. Häftigare, snyggare, modernare, ballare med sina sköna träff och sin gangsta'-stil, sin kaxiga brother-from-the-hood-attityd eller vad det nu är. Men Baum kommer nå längre, han är tydligare, rakare och mer effektiv. För att inte tala om en spelare som Ovtcharov. Han är ute i pingisdjungeln med en tydligt ritad vägbeskrivning, Apolonia springer runt lite på måfå. Charmigt måhända, men han hittar inte den vinnande väg genom djungeln som Ovtcharovs karta leder till.

Judas Priest saknar Dylan

Anledningen till att Diamonds & Rust lyfter då man känner till historien bakom beror på, har jag kommit fram till, att texten inte är skriven på ett universellt språk. Den är ingenting vem som helst kan relatera till, den rör en specifik situation, en specifik relation och en specifik person. Texter som rör sig på en mer allmängiltig nivå, även om de har ursprung i en specifik händelse/person, såna som bl.a. Dylan är så duktig på att knåpa ihop, som alla kan identifiera sig med, känner man inget behov av att veta bakgrunden till.

Därför blir det så roligt när Judas Priest, av alla band, valt att göra en cover på Diamonds & Rust. Jag vill inte klaga på Judas Priest, jag säger inte att det är dåligt. Det är bara lite komiskt - och bisarrt.

Även om de har plockat bort några av de mest personliga bitarna kan jag inte låta bli att undra vad han känner för texten, Rob Halford, när han står där i nitar och läder och med inlevelse i falsett tjuter ut sin vemodiga kärlek till Bob Dylan, den tid de hade tillsammans och sin beundran för hans sätt att hålla texterna vaga.

Men det är ändå fint att Judas Priest visar sin uppskattning till den fantastiska låten och presenterar en annan, mjukare sida av sig själva. Nu får jag dåligt samvete för att jag skrattar åt deras version, det är både djärvt och rörande. Faktum är att de stiger i mina ögon i och med sin version av Diamonds & Rust.

Fast det är ändå lustigt.

Här kommer två varianter. En gammal från 1982 med Judas Priest i högform och en mer modern version där ett comebackande Judas Priest har valt en mer dämpad och stämningsfull tappning...

Djärva fysiska experiment i hemmet

"Don't try this at home" har användaren lagt till i sin beskrivning av klippet.

Fast det var exakt vad jag gjorde. Jag försökte, men det gick inte. Jag kom nästan ner i startläget. Men upp kom jag aldrig. Det var inte ens nära. Hade någon tittat på hade denne någon inte ens sett att jag försökte komma upp. Å andra sidan skadade jag mig inte heller. Åtminstone inte akut. Det var bara ett tragiskt, menlöst försök.

Man kan tycka att Xu Xin, när han visar upp såna här akrobatiska färdigheter mellan bollarna, borde ta död på myten om de otränade pingisspelarna.

Men den lär leva vidare ändå. Så länge det finns folk som tror på bibelns skapelseberättelse lär det finnas folk som tror att bordtennis är en sport som inte ställer några fysiska krav på utövaren.

Xu Xin vs. Mizutani

Färska bilder från Asian Games. Ingen idrott kan konkurrera med det här.

"I need some of that vagueness now"

Vissa sånger föredrar man att hålla som mysterier, andra växer då de blir satta i de sammanhang de skrevs ur. Joan Baez har aldrig varit någon låtskriverska, det är hon den förste att erkänna. Hennes karriär, som varat i över 50 år, har alltid varit synonym med hennes röst.

...my poetry was lousy you said...

Men en kväll i mitten av 70-talet satt hon hemma och skrev på en låt då telefonen ringde. Från en telefonkiosk långt borta ringde Bob Dylan, hennes livskamrat för tio år sedan som lämnade henne på det mest brutala sätt, och under deras samtal läste han upp hela sin nyskrivna Lily, Rosemary and the Jack of Hearts. När samtalet var slut började hon om och skrev en helt annan låt.

Well I'll be damned
Here comes your ghost again
But that's not unusual
It's just that the moon is full
And you happened to call
And here I sit
Hand on the telephone
Hearing a voice I'd known
A couple of light years ago
Heading straight for a fall

10 år tidigare var hon folkmusikens odiskutabla drottning, majestätisk i sin utstrålning, änglalik i sin stämma. Dylan slog igenom från ingenstans, på ett ögonblick var han folkmusikens konung. Som om allt vore en saga blev de ett par under en kort intensiv tid. Kung och drottning folkmusik.

Well you burst on the scene
Already a legend
The unwashed phenomenon
The original vagabond
You strayed into my arms

Men lika snabbt som han dykt upp försvann han igen, lämnade både henne och deras kungadöme, förpassade dem till historieböckerna inom loppet av ett ögonblick. Övergav kampen för sociala rättvisor, den akustiska folkmusikvärlden, pluggade in gitarren i förstärkaren och försvann in i en psykadelisk värld av poesi, droger och rock n' roll. Efter telefonsamtalet blixtrar minnesbilder från tio år tillbaka genom hennes huvud.

Now you're smiling out the window
Of that crummy hotel
Over Washington Square
Our breath comes out white clouds
Mingles and hangs in the air
Speaking strictly for me
We both could have died then and there

Man kan fråga sig om det var en ren tillfällighet. Den blinda hönans tur att finna ett korn. Eller om det var för att allt hon burit på under de senaste tio åren frigjordes perfekt i och med det där telefonsamtalet. Något fick henne att skriva ihop en makalös skapelse. Och det det är i sista versen som hon når de odödligas nivå, det är där hon bländar alla Joan-skeptiker. Och dom är många, jag är en av dom, men briljansen är omöjlig att värja sig emot.

Now you're telling me
You're not nostalgic
Then give me another word for it
You who are so good with words
And at keeping things vague
Because I need some of that vagueness now
It's all come back too clearly
Yes I loved you dearly
And if you're offering me diamonds and rust
I've already paid

Klippet är från en Dylankonsert den 22 april 1976 då de återförenats på scen och orden i början gäller Dylan efter ett infall han precis haft i låten innan.

En hyllning och en sågning i litet format

Kina vann igår Asian Games löjligt enkelt på både dam- och herrsidan. Mer oväntad var Hiromitsu Kasaharas seger över Thiago Apolonia i Polens Pro Tour, som spelades i helgen. Helt klart tävlingens höjdpunkt, det tror jag alla svenska pingisbloggare kan hålla med om.

(Personligen tycker jag att Apolonia, förvisso en begåvad spelare, saknar de verkliga kvalitéerna som krävs för att utmana toppen. En bra spelare i Europa, men alldeles för okonkret och omständlig för att kunna utmana de effektiva asiaterna.)

För snart två år sedan var en då helt okänd Hiromitsu Kasahara i Örebro och skrällde genom att oseedad vinna Elitklassen i Safir före landslagsspelare och Elitseriekineser. Jens Lundqvist skämdes så mycket över att förlora mot den unge japanen att han nätt och jämnt lyckades tacka för matchen.

Kanske kan skammen lägga sig en aning nu när samme Kasahara i första omgången i Polen slog ut Apolonia som nyligen spöade hela Europaeliten, bl.a. genom att finalslå Boll, då han tog hem Österrikes Pro Tour. Kasahara följde upp segern med vinster över Eloi och Prokopcov innan han åkte ut mot Ovtcharov i kvarten.

Som alltid när vi pratar om japaner är det en disciplinerad, fokuserad och mycket sevärd spelare.

Pingisgala och Billy Corgan

Tanken slog mig under dagen när jag såg artiklar och rubriker överallt om fotbollsgalan. Jag tänkte något i stil med:

"Vilket meningslöst, fånigt trams... jag borde ordna en pingisgala".

Logiken i tankekedjan är väldigt fördunklad, för att inte säga obefintlig, men jag har ändå tänkt fullfölja min idé innan årets slut. Vi får se hur det går, det var en väldigt spontan och fortfarande färsk tanke, tiden får utvisa hur den står sig.

Kom gärna med nomineringar och förslag på kategorier.

På tal om något helt annat. Jag begriper inte hur något kan vara så här bra och inte nämnas oftare på min blogg. Det är så bra att man nästan blir förbannad.

"All man and beast will mourn"

Det går lite trögt med min artikelserie med Nick Caves största låtar.

Problemet är att jag inte kan skriva om mina favoriter på The Boatman's Call (1997). Det skulle bli en enda sentimental sörja och vem vill läsa det? Och även om det finns någon som skulle vilja läsa det så återstår bekymret att jag inte vill skriva det. Men en läsare har kommenterat mitt Nick Cave projekt med uppskattande ord och det är allt som krävs för att jag ska fortsätta.

För att komma runt problemet med The Boatman's Call har jag bestämt mig för att lägga in mina favoriter från albumet på spellistan utan kommentarer. Och så går vi vidare.


Lay Me Low (Let Love In, 1994)
En låt som textmässigt är uppbyggd ungefär som en lavin. Det börjar med några snöflingor och slutar med att hela berg störtar samman. Det verkar som Nick Cave har tagit en tanke och bit för bit dragit den till sin yttersta spets.

Hur kommer folk bete sig när jag dör? tycks han ha frågat sig. Först och främst kommer folk skratta och jubla. Där tar tankeresan sin början, sen låter Nick Cave de bisarra överdrifterna staplas på varandra tills det når sin kulmen. De kommer kontakta hans bror som avslöjar någon gammal historia om något ex som han knappt minns, de kommer informera polischefen;

who'll breath a sigh of relief
he'll say i was a malanderer and a badlanderer and a thief
when I go

they'll interview my teacher
who'll say i was one of god's sorrier creatures
they'll print informative six page features
when i go

Nu har snöbollen börjat få fart och drar med sig hela snöskred. Auktoriteterna tycks inte komma att sakna honom men han föreställer sig ändå ett minst sagt storartat avsked...

they'll bang a big old gong
the motorcade will be ten miles long
the world'll join together for a farewell song
when they put me down below

they'll sound a fluegelhorn
and the sea will rage and the sky will storm
all man and beast will mourn
when I go

Grand Final fiasko

Sista Pro Touren för året är spelad och vi som hoppats på en repris från förra årets historiska uppvisning i Pro Tour Grand Finals, där de 16 som samlat flest poäng under säsongens Pro Tour tävlingar gör upp, vi får drömma vidare. Kineser i topp poängmässigt såklart, men ingen uppfyller kravet på att ha deltagit i minst 6 deltävlingar eller på 3 kontinenter. Detsamma gäller bl.a. Timo Boll. En Grand Final utan kineser är ingen Grand Final.

Varför Kina valt att inte bry sig om Pro Tour slutspelet vet jag inte. En gissning kan ju vara att det finns både en och två och tio tävlingar som förväntas ha högsta status. Pro Tour Grand Finals måste varje år konkurrera med World Cup, World Team Cup, EM/Asiastiska Mästerskapen, Tournament of Champions, Wolksvagen Cup och inte minst Asian Games som spelas just nu och som som sägs vara det största efter OS i Asien. Dessutom tillkommer inhemska ligor och mästerskap.

Som tur är håller fortfarande VM och OS sin status och Världsmästerskapen i Eindhoven i vår prioriteras helt riktigt före alla andra jippon. Själv nöjer jag mig med att för tusende gången njuta av förra årets utomjordiska föreställning och och hoppas att någon av de 16 kvalificerade i år lämnar återbud eftersom Kenta Matsudaira är första reserv.

Jag tycker så mycket om japans bordtennisspelare.

Redan i tidig ålder framstår de som extremt välutbildade i ämnet bordtennis och de är alltid, alltid, alltid fantastiskt disciplinerade, fokuserade och motiverade. Inget gnäll, inget slarv, vet alltid vad de ska göra.

De är ett praktexemplar av människan. Skulle jag få välja ut en grupp människor som skulle åka till en främmande planet för att göra reklam för mänskligheten, så hade jag skickat det japanska pingislandslaget.

Klädda i sina svarta och neongula Mizunotröjor.

Nu för tiden har de så många begåvade ungdomar som härjar likt friska fläktar i pingisvärlden. Alla med häftiga namn. Kenta Matsudaira, Jin Ueda, Koki Niwa, Kasumi Ishikawa, Hiromitsu Kasahara, Masataka Morizono, Asuka Machi, Misaki Morizono, Kentaro Miuchi, Kenji Matsudaira, Yuto Muramatsu.

Tänk om de kunde höja sig ett par nivåer till och utmana Kina. Tänk om VM och OS var en tvekamp mellan Kina och Japan, med länder som Sydkorea och
Sverige som farliga outsiders.

Här är en fantastisk match från World Team Cup tidigare i höst som jag sett om och om igen. Blott 17 år gamle Kasumi Ishikawa möter världstvåan Feng Tianwei som tidigare i år raserade den kinesiska muren då hon med sina två segrar ledde Singapore till ett historiskt guld i Lag VM.

"Lämnad vid Cajsa-Lisas säng, sent om en afton"

När jag har varit inne på facebook och läst om alla mina "vänner", som jag knappt känner, när de tävlar om vem som har det mest lyckade livet med de ballaste festerna och de mest händelserika dagarna - då spelar jag Leonard Cohens Avalanche och den fungerar som stålull som skrubbar bort all smuts. Det är en hypnotiserande svärta som får vilken fasad som helst att rämna.

Varför hamnar jag där överhuvudtaget?

Det fick mig att tänka på något. Under en period slukade jag Bellman på ett nästan maniskt vis. Fred Åkerströms tolkningar av vår nationalskald spelades dygnet runt i hemmet. På Youtube finns vad som mycket väl kan vara det vackraste som skrivits på svenska, den ljuvliga Glimmande Nymf (Epistel 72) som Fred framför brutalt, nästan besinningslöst, men samtidigt vördnadsfullt ömt.

Här finns ingen förställning, ingen fasad, bara ett innerligt, totalt utlämnande, helhjärtat framförande.

"you know the story, here it comes again..."

Jag fick ett sms imorse klockan 07:07; "Make it Rain är typ världens bästa låt". Ja, så är det.

Jag älskar den där raden i början. "you know the story, here it comes again". I den här låten är Tom Waits en bitter man, han vet att han har gnällt över det här förut, att hans omgivning har fått stå ut med hans klagosång om och om igen. Han bryr sig inte, nu får ni höra den igen. Det är allt han har kvar.

She took all my money
And my best friend
You know the story
Here it comes again
I have no pride
I have no shame
You gotta make it rain

Laurie Anderson skriver om Make it Rain i Mojo (juli 2010), i deras artikelserie Last Night a Record Changed my Life: "He walks a high-wire between the sidewalk and the gutter, the serious and the comic...". Det är en klockren beskrivning. För det finns en sådan svärta i texten, men något hos Tom trivialiserar den. Som Laurie också skriver; "I like things that makes life seem less meaningful". Hade inte Toms enastående komiska gnista funnits där hade det blivit en sådan tragisk, deprimerande sörja att ingen hade orkat lyssna på den.

Since you gone
Deep inside it hurts
I'm just another sad guest
On this dark earth

Musikbranschen är full av deprimerade, beklagande eländen som tycker synd om sig själva. De bygger sina karriärer på att berätta och förstora upp sitt lidande. Därför är Tom så befriande.

Och hela självdistansen och humorn finns i den där inledande raden. Och i framförandet. Han iklär sig rollen som denne gamle, bittre, svikne man. All världens olycka har drabbat honom, vi känner medlidande med honom men texten fungerar mest som en hjärtlig nidbild av den ultimata olycksalige mannen, komiskt överdriven. En eländets karikatyr. Det är så Tom arbetar.

I'm close to heaven
Crushed at the gate
They sharpen their knives
On my mistakes
...
Without her love
Without your kiss
Hell can't burn me
More than this
I'm burning up all this pain
Open up the heavens
Make it rain

"if you live outside the law..."

Svenska journalistförbundet är upprörda och menar att Keith Richards ska polisanmälas. Anledningen är att han slagit till Aftonbladets anställde musiktyckare nummer 1, Markus Larsson under en intervju och hotat med att ge honom stryk.

För det första.
Alla musikrecensenter som säljer sina åsikter till något så sjaskigt som Aftonbladet och som i sin strävan efter uppmärksamhet och berömmelse slänger ur sig några busigt kontroversiella och ogrundade utspel med jämna mellanrum - de får väl vara vara beredda på att få lite stryk? Själv är han nu givetvis gråtfärdig av lycka p.g.a. den publicitet Keith nu skänkt honom.

För det andra.
Har inte journalistförbundet fattat att Keith Richards är en halvgud som står över svensk lag. Vad för slags samhälle lever vi annars i där Keith Richards kan åtalas för brott men inte Kung Carl Gustaf? Det hade ju vart helt bisarrt. Har man komponerat riffen i låtar som Brown Sugar, Jumpin' Jack Flash, Beast of Burden m.m., har man man bidragit till skapandet av I got the Blues, då står man över oss andra och våra lagar. Se klippet nedan med den mytiska gestalt i mer eller mindre mänsklig form som går under namnet Keith Richards. Det är en ära för en liten, totalt obetydlig musikrecensent att ens hamna i hans blickfång.

För det tredje.
Samme lille fjant gav Bob Dylan ett streck (-) för sin spelning i Stockholm för några år sedan och kallade den "ett haveri" så slå honom en gång till för Bobs skull Keith!

(fast den heter You got the Silver)

Stones säljer

Nu ser det mycket bättre ut. Vilken lättnad.

Jag är ingen insatt dataspelare. Mitt favoritdataspel är från 90-talet tror jag. Men så läste jag en artikel om att något populärt spel släpptes idag och att de använde Rolling Stones' Sympathy for the Devil högst effektfullt som en del av historien. Och så fanns det en länk till en trailer där man fick se explosioner i en minut, ackompanjerat av Gimme Shelter.

Spontant känner jag att det här spelet måste jag ha. Precis så lättlurad är jag.

Vad har hänt med min blogg?

Så här ska det väl inte se ut?

World Cup

Som tur är känner inte jag något övergripande ansvar att kommentera alllt viktigt som sker i pingisvärlden. Det finns ju redan en blogg som tagit på sig den uppgiften. Själv har jag inte bråkdelen av den disciplin som krävs för att följa upp alla intressanta och ointressanta händelser.
Jag kan snacka upp en turnering i en vecka, se den, inte orka kommentera den utan prata om Tom Waits istället och sedan gå och lägga mig utan minsta samvetskval. Dessutom slipper jag lågt begåvade läsare, starkt centrerade kring sitt ego, som upprörs över att just deras lokala serie eller tävling inte kommenteras.

Men nu tänkte jag ändå ge mig på en pliktskyldig kommentar om World Cup.

Ojojojojoj:

I total vördnad

Tom Waits och hans helt oöverskådliga låtskatt förtjänar egentligen en genomgång i klass med den Dylan fått. Det är en så ovärderlig rikedom. Ikväll blev jag, som så många gånger förr, helt paralyserad av hans konst. Som en liten hyllning listar jag därför en Top 10 över mina favoritcitat med Mr Waits just nu:

1.
god's green hair is where I slept last
he balanced a diamond on a blade of grass
now I woke me up with a cardinal bird
and when I want to talk he hangs on every word

Bottom of the World (Orphans; Brawlers, 2006)

2.
they sharpen their knives
on my mistakes

Make it Rain (Real Gone, 2004)

3.
and Matilda asks the sailors are those dreams
or are those prayers?

Time (Rain Dogs, 1985)

4.
so, she left Monte Rio, son
just like a bullet leaves a gun
with charcoal eyes and Monroe hips
she went and took that California trip

Hold On (Mule Variations, 1999)

5.
well they call me William the Pleaser
I sold opium, fireworks and lead
now I'm telling my troubles to strangers
when the shadows get long I'll be dead

Lucinda (Orphans; Brawlers, 2006)

6.
a long dead soldier looks out from the frame
no one remembers his war; no one
remembers his name

A Good Man is Hard to Find (Blood Money, 2002)

7.
the ocean doesn't want me today
but I'll be back tomorrow to play
and the strangels will take me
down deep in their brine

The Ocean Doesn't Want Me Today (Bone Machine, 1992)

8.
well he came home from the war
with a party in his head
and an idea for a fireworks display

Swordfishtrombone (Swordfishtrombone, 1983)

9.
'cause there's nothin' strange
about an axe with bloodstains in the barn
there's always some killin'
you got to do around the farm

Murder in the Red Barn (Bone Machine, 1992)

10.
uncle Bill
will never leave a will
and the tumour is as
big as an egg
he has a mistress
she's Puerto Rican
and I heard she has
a wooden leg

Cemetary Polka (Rain Dogs, 1985)