"Jag har verkligen tänkt slå ihjäl däj, Tore Johnson"

Likt en mumie i sin sarkofag tillbringade jag eftermiddagen raklång på rygg i min soffa. I hörlurarna gick Thåströms nya skiva runt, runt.

Kanske var det skivans jämna, dystra, sakta lunk med de stundtals klumpiga texterna utan riktigt flyt som fick mig att slumra till medan skivan malde på omedvetet i bakgrunden. Men jag blev klarvaken då jag hörde "Lyft glaset från bordet och sjung, Tore Johnson! Varför sitter du stendöv och trist?". Så börjar Den Druckne Matrosens Sång, skriven av en av Thåströms favoritpoeter, Dan Andersson.

Precis som de andra stora poeternas verk så bärs de välskrivna orden fram av en rytm, ett flyt. Thåströms framförande är perfekt och hans röst är hjärtslitande. Paralleller till hans tidigare helgonförklarade tolkningar av gamla svenska visskatter - Taubes Briggen Blue Bird av Hull, Bellmans Märk Hur Vår Skugga, Wreesvijks Personliga Persson och, icke att förglömma, Ferlins En Valsmelodi - är oundvikliga.

Det här är precis lika magiskt. Det är för mycket, igen. Beskrivningar och superlativ gör ingen nytta, de är meningslösa. Jag har aldrig hittat någon röst som kan jämföras Thåströms. Det finns så många stora sångare som kan skicka rysningar ner för en ryggrad. Bara inom lilla Sverige har vi förärats röster som Freddie Wadlings och Totta Näslunds.

Men Thåström har något som ingen annan har. Jag har inte den blekaste aning om vad det är.

Han borde få en anställning av staten på livstid med uppdrag att spela in låtar från den svenska musikhistorien. Dan Andersson, Cornelis Wreesvijk, Taube, Ferlin, Bellman. Det är skandal att inte statens kulturråd tar vara på vad som måste vara Sveriges allra värdefullaste naturresurs. Det är deras förbannade skyldighet.