Ibland blir de små detaljerna så avgörande, de kan slita upp avgrundsdjupa, milsvidda raviner. Det finns massor med människor som man har väldigt lite gemensamt med, människor som ser ut som vem som helst men som visar sig vara ens totala motsats. Som om jag sitter på nordpolen och skriver en bok medan de är på sydpolen och organiserar bokbål.
T.ex. de som söker in och deltar i Ensam mamma söker eller hon som jag såg i Lund som gick på ett tåg med en reflexväst, en sån där neongul väst med reflexband. Jag fick en sådan väst en gång av någon som tyckte att jag cyklade för mycket och syntes för lite. Jag förklarade att jag aldrig skulle kunna använda den, jag skulle känna mig alldeles för dum. Jag fick den ändå. Jag kan dock förstå varför man klär sig i en när man cyklar. Men varför åker man tåg med den?
Eller de vuxna människor som köper Abolute Dance 2009 på Statoil, eller de som lyssnar på Per Gessle, eller Per Gessle själv. Det finns så många exempel.
Idag såg jag en av de där människorna som kör med nervevad fönsterruta i minusgrader. Jag kunde lika gärna sett en utomjording. Det var det jag egentligen ville ha sagt.
lördag 31 januari 2009
fredag 30 januari 2009
"Desolation Row"
Liverpool är, precis som många andra brittiska städer, en märkligt ful stad. Men även om man inte skulle vilja vara där personligen så erbjuder dess fulhet fantastiska möjligheter att skapa högklassig fotokonst så länge man lyckas få dit en skicklig fotograf och en ikonografisk personlighet.
Den 14 maj 1966 besöktes Liverpools , deprimerande, hopplöst, intensivt gråa och smutsiga stadsmiljö av båda dessa och allting föll på plats. Tillsammans promenerade de längs gigantiska, ödsliga, skräckinjagande fasader som hotfullt tycks luta sig över de stenkalla, livlösa gatorna under blytunga, blyfärgade, blyfyllda skyar. De stötte på små, små ljuspunkter av liv, likt maskrosor som tittar upp ur asfalten och kontrasterna blev så starka att fotografierna som togs kommer trollbinda eftervärlden för all framtid.
Två världar kolliderade. Geniet, med kreativiteten sprakande ur fingertopparna, med världen för sina fötter och långt före sin tid mötte de glömda barnen utan tid med sina liv utstakade, cementerade i den gråa, livlösa staden fördömd och kuvad under industriskorstenarnas rök.
Den 14 maj 1966 besöktes Liverpools , deprimerande, hopplöst, intensivt gråa och smutsiga stadsmiljö av båda dessa och allting föll på plats. Tillsammans promenerade de längs gigantiska, ödsliga, skräckinjagande fasader som hotfullt tycks luta sig över de stenkalla, livlösa gatorna under blytunga, blyfärgade, blyfyllda skyar. De stötte på små, små ljuspunkter av liv, likt maskrosor som tittar upp ur asfalten och kontrasterna blev så starka att fotografierna som togs kommer trollbinda eftervärlden för all framtid.
Två världar kolliderade. Geniet, med kreativiteten sprakande ur fingertopparna, med världen för sina fötter och långt före sin tid mötte de glömda barnen utan tid med sina liv utstakade, cementerade i den gråa, livlösa staden fördömd och kuvad under industriskorstenarnas rök.
torsdag 29 januari 2009
"Some people will offer you their hand and some won't"
Det blir mycket tennis i dessa dagar för oss med Eurosport. Idag såg jag en av tidernas största idrottsmän möta en liten bortskämd, gnällig barnunge i semifinalen i Australian Open. Den stora idrottsmannen vann förstås, med 3-0.
Jag har tidigare i ett annat forum gjort en jämförelse mellan pingis och tennis där jag kom fram till att pingisen var den häftigaste sporten av de två eftersom den hade en extra höjddimension då spelet kan pågå under spelytans nivå samt att det betydligt mer skruvorienterade spelet adderade ytterligare en dimension. Klipska läsare höll med men påpekade också att tennisen hade en egen dimension i sitt volleyspel. Så rätt.
Men sådana jämförelser görs ju bara för vårt egna höga nöjes skull, det finns ju ingen vits i att tävla i vilken sport som är roligast. Däremot skulle jag vilja fortsätta jämförelsen med två små iakttagelser där ett utbyte skulle tjäna båda sporterna.
Tennisen...
...skulle kunna ta efter pingisen i en begränsning i hur ofta man får torka sig med handduken. I pingisen är det var sjätte boll, i tennisen är det flera som gör det mellan varje boll. Gäsp.
Pingisen...
...och dess spelare borde titta på hur tennisspelarna tackar varandra efter matchen. Vi pingisspelare skryter alltid om vår sportsliga, trevliga sport men det ser för jävligt ut när världsstjärnorna går fram sträcker fram en sladdrig handutan att ens se varandra i ögonen efter matchen. Man får skämmas.
Till och med respektlösa, vidriga kräk som amerikanen Andy Roddick, som hånar och skäller på domaren, förnedrar de unga linjedomarna och bollkallarna, drygar sig mot publiken och behandlar hela omgivningen som lägre stående varelser i någon slags postkolonialistisk anda har ändå anständighet nog att ge sin motståndare ett ordentligt handslag, en ryggdunk och ett par artiga ord efter matchen.
Jag har tidigare i ett annat forum gjort en jämförelse mellan pingis och tennis där jag kom fram till att pingisen var den häftigaste sporten av de två eftersom den hade en extra höjddimension då spelet kan pågå under spelytans nivå samt att det betydligt mer skruvorienterade spelet adderade ytterligare en dimension. Klipska läsare höll med men påpekade också att tennisen hade en egen dimension i sitt volleyspel. Så rätt.
Men sådana jämförelser görs ju bara för vårt egna höga nöjes skull, det finns ju ingen vits i att tävla i vilken sport som är roligast. Däremot skulle jag vilja fortsätta jämförelsen med två små iakttagelser där ett utbyte skulle tjäna båda sporterna.
Tennisen...
...skulle kunna ta efter pingisen i en begränsning i hur ofta man får torka sig med handduken. I pingisen är det var sjätte boll, i tennisen är det flera som gör det mellan varje boll. Gäsp.
Pingisen...
...och dess spelare borde titta på hur tennisspelarna tackar varandra efter matchen. Vi pingisspelare skryter alltid om vår sportsliga, trevliga sport men det ser för jävligt ut när världsstjärnorna går fram sträcker fram en sladdrig handutan att ens se varandra i ögonen efter matchen. Man får skämmas.
Till och med respektlösa, vidriga kräk som amerikanen Andy Roddick, som hånar och skäller på domaren, förnedrar de unga linjedomarna och bollkallarna, drygar sig mot publiken och behandlar hela omgivningen som lägre stående varelser i någon slags postkolonialistisk anda har ändå anständighet nog att ge sin motståndare ett ordentligt handslag, en ryggdunk och ett par artiga ord efter matchen.
Vi lever redan i framtiden
Dagens teknik är fantastisk. Nu hittade jag ett litet verktyg som gör att jag kan ha mina videoskapelser i högerspalten så att alla kan hitta dem omgående. Dessutom upptäckte jag att det dyker upp en liten ruta nere till höger i bildkant där det står "HQ", d.v.s. High Quality, så nu behöver man inte lämna bloggen för att få se klippen med bra kvalité.
Har den funnits där hela tiden utan att jag sett den, eller är det en nyhet?
Har den funnits där hela tiden utan att jag sett den, eller är det en nyhet?
onsdag 28 januari 2009
The Hero - Redux
I höstas gjorde jag en pingisfilm som handlade om Jörgen Perssons sagolika OS i Peking. Själv var jag jättenöjd men CNN Sports var inte lika nöjda, de tyckte att Jörgens OS-stunder var deras och att jag inte fick visa dem för någon så dom tog bort klippet från Youtube.
Men dom vet inte vad dom gett sig in på. Det är som att försöka få en tupp att sluta gala varje gång solen går upp. Nu har jag förbättrat klippet, gjort det snyggare, bättre, mer dynamiskt, så nu lägger jag upp det igen.
Nu vill jag inte vara den som häver ur mig för stora ord rörande mina egna verk men The Hero är helt enkelt en genial skapelse som revolutionerar pingisfilmbranchen. Den har en storyline, med hjälp av bilder och musik får vi följa Jörgens resa genom OS. Filmen är uppdelad i fyra delar som tar åskådaren genom alla de känsloladdade faser idrottsmannen går igenom under resan in i historieböckerna. Här kommer en liten guide till det episka verket:
Del 1: Inledningen, cliffhangern där vi får se det mest magiska ögonblicket i hela OS.
Del 2: Segermarchen - Här får vi se Jörgen storma fram genom 1/16-delsfinal, 1/8-delsfinal och kvartsfinal till tonerna av Foo Fighters My Hero.
Del 3: Den kinesiska muren - Metallicas melankoliska Hero of the Day återkommer från introt och leder åskådaren in i filmens uppförsbacke med de två förlustmatcherna i semifinal och bronsmatch mot de övermäktiga kineserna. För första gången får vi se Jörgen förlora bollar och det hela slutar i en ångestgripande kavalkad i kinesiskt jubel medan James Hetfield vrålar ut "Mama, they try to break me!"
Del 4: Pånyttfödelsen - Då vi tror allt är slut, att allt är över, då återföds Jörgen. Det är vi som pånyttföder honom då vi tolkar låttiteln på vårt eget sätt och säger att vi inte behöver någon annan hjälte. Jörgen är vår hjälte. "Will our stories shine like the light, or end in the dark?" frågar sig Tina Turner och frågan besvaras omgående då sista delen badar i ljus.
Men dom vet inte vad dom gett sig in på. Det är som att försöka få en tupp att sluta gala varje gång solen går upp. Nu har jag förbättrat klippet, gjort det snyggare, bättre, mer dynamiskt, så nu lägger jag upp det igen.
Nu vill jag inte vara den som häver ur mig för stora ord rörande mina egna verk men The Hero är helt enkelt en genial skapelse som revolutionerar pingisfilmbranchen. Den har en storyline, med hjälp av bilder och musik får vi följa Jörgens resa genom OS. Filmen är uppdelad i fyra delar som tar åskådaren genom alla de känsloladdade faser idrottsmannen går igenom under resan in i historieböckerna. Här kommer en liten guide till det episka verket:
Del 1: Inledningen, cliffhangern där vi får se det mest magiska ögonblicket i hela OS.
Del 2: Segermarchen - Här får vi se Jörgen storma fram genom 1/16-delsfinal, 1/8-delsfinal och kvartsfinal till tonerna av Foo Fighters My Hero.
Del 3: Den kinesiska muren - Metallicas melankoliska Hero of the Day återkommer från introt och leder åskådaren in i filmens uppförsbacke med de två förlustmatcherna i semifinal och bronsmatch mot de övermäktiga kineserna. För första gången får vi se Jörgen förlora bollar och det hela slutar i en ångestgripande kavalkad i kinesiskt jubel medan James Hetfield vrålar ut "Mama, they try to break me!"
Del 4: Pånyttfödelsen - Då vi tror allt är slut, att allt är över, då återföds Jörgen. Det är vi som pånyttföder honom då vi tolkar låttiteln på vårt eget sätt och säger att vi inte behöver någon annan hjälte. Jörgen är vår hjälte. "Will our stories shine like the light, or end in the dark?" frågar sig Tina Turner och frågan besvaras omgående då sista delen badar i ljus.
måndag 26 januari 2009
"Through a bullet of light"
Jag kan inte låta bli att dra till med lite mer Barry Feinstein-Dylan-foto-konst.
"Then take me disappearin' through the smoke rings of my mind"
Barry Feinstein
Det finns många fotografer som gjort sig kända för sina Dylanfoton. Faktum är att det finns en hel uppsjö legendariska Dylanbilder av högsta konstnärliga kvalité. Om det beror på att Dylan varit omgiven av skickliga fotografer eller om det beror på att Dylan är ett tacksamt objekt att fotografera är svårt att säga, själv tror jag det är en kombination.
Få ansikten är så ikoniserade som Dylans, den enda jag kan komma på som bräcker honom är Che Guevara, fast då glömmer jag säkert en del.
Hur som helst så är Barry Feinstein min favorit Dylanfotograf, han har tagit dussintals med fantastiska bilder. Dessa måste ju uppmärksammas här på min blogg. Så det får bli som en liten serie, Barrys Dylanbilder. Först ut är det vida berömda omslaget till The Times They Are A-Changin' som skiljer sig en aning från större delen av Feinsteins Dylankatalog som består av foton av en något, något äldre Dylan med ett stort vilt hår, nattsvarta solglasögon och små stiliga kostymer tagna under Dylans Englandsturné 1966.
Men det här är från 1964 då Dylan fortfarande levde i sin folkmusikskepnad.
Feinstein berättar:
"It was one of the easiest and quickest sessions I've ever done... and the whole thing took less then 10 minutes... when I saw his face against the sky, wich was all whited out, I knew we had something that would endure."
Få ansikten är så ikoniserade som Dylans, den enda jag kan komma på som bräcker honom är Che Guevara, fast då glömmer jag säkert en del.
Hur som helst så är Barry Feinstein min favorit Dylanfotograf, han har tagit dussintals med fantastiska bilder. Dessa måste ju uppmärksammas här på min blogg. Så det får bli som en liten serie, Barrys Dylanbilder. Först ut är det vida berömda omslaget till The Times They Are A-Changin' som skiljer sig en aning från större delen av Feinsteins Dylankatalog som består av foton av en något, något äldre Dylan med ett stort vilt hår, nattsvarta solglasögon och små stiliga kostymer tagna under Dylans Englandsturné 1966.
Men det här är från 1964 då Dylan fortfarande levde i sin folkmusikskepnad.
Feinstein berättar:
"It was one of the easiest and quickest sessions I've ever done... and the whole thing took less then 10 minutes... when I saw his face against the sky, wich was all whited out, I knew we had something that would endure."
Hektisk framtid för Idiotvind productions
Min succé på Youtube fortsätter. Det lilla klippet med världens tre bästa forehandattacker har nu visats snart 500 gånger. Jag har dessutom fått förfrågningar om att bli youtube-vän med tre stycken användare och en annan youtube-avändare har satt upp sig som prenumerant på mina videos.
Det sätter ju en del press på mig. Folk från hela världen går alltså och väntar på nästa video signerad Idiotvind productions. Och mer blir det ju förstås. Det är bara det att det är en väldigt tidskrävande process, inte minst ska timtals med pingis gås igenom för att hitta de där juvelerna man är ute efter.
Men mer blir det. Idiotvind productions brinner för fina pingisfilmer skapade med mottona:
- Bra bildkvalité (och inget jävla suddigt skräp där man inte ser bollen)
- Bra, passande filmmusik (och ingen jävla techno eller amerikansk städad pop-punk-rock som 98% av dagens pingisfilmer har)
- Temainriktade filmer (och inte bara en rörig sörja med trevliga bollar)
Det sätter ju en del press på mig. Folk från hela världen går alltså och väntar på nästa video signerad Idiotvind productions. Och mer blir det ju förstås. Det är bara det att det är en väldigt tidskrävande process, inte minst ska timtals med pingis gås igenom för att hitta de där juvelerna man är ute efter.
Men mer blir det. Idiotvind productions brinner för fina pingisfilmer skapade med mottona:
- Bra bildkvalité (och inget jävla suddigt skräp där man inte ser bollen)
- Bra, passande filmmusik (och ingen jävla techno eller amerikansk städad pop-punk-rock som 98% av dagens pingisfilmer har)
- Temainriktade filmer (och inte bara en rörig sörja med trevliga bollar)
Filmmusik
Har ni tänkt på vad det är som är så bra med filmmusik? Det gjorde jag här om dagen.
Man kan ha hört en låt tusen gånger och så hör man den i en film och då är den plötsligt mycket bättre, man hör den på ett helt nytt sätt. Filmhistoriens mest magiska stunder innehåller nästan alltid stor musik.
Varför blir det bättre genom TV-rutan än i stereon?
Därför att filmskaparen, om han/hon nu är en duktig filmskapare, har försatt åskådarna i en viss sinnesstämning och om filmskaparen då är så begåvad att han/hon valt en låt som passar sinnesstämningen så...
PANG!
...faller alla bitar på plats och det blir en helt överjordisk upplevelse. Det säger ju lite om hur känsligt det är med en bra låt. En filmskapare kanske behöver en timme för att få publiken mottaglig, i rätt sinnesstämning för att ta emot låten på rätt sätt. Tänk då så många gånger vi avfärdar låtar efter en, eller en halv, genomlyssning utan att ta minsta hänsyn till på vilket sätt vi hör den. Hur och när och var och vilka förvätningar vi har.
Jag menar, jag skulle kunna lägga upp Trough My Sails med Neil Young här, några skulle kanske lyssna men chansen att någon är i rätt sinnesstämning för att uppskatta låten är ju minimal. Någon skulle höra den på kontoret, någon annan i datasalen och någon annan hemma medan de äter lunch, läser mailen och pratar i telefon samtidigt.
Men alla skulle älska den om de satt på ett tåg, en sen kväll, på väg hem, på väg in i sömnen, stirrandes ut genom fönstret med reflektionen av den gamle mannen på sätet tvärs emot som en genomskinlig ridå framför det förbifarande mörkret. Då hade låten borrat genom varje själ likt vitglödgade grillpinnar.
Det är det filmen gör, sätter oss alla på det där tåget, den där kvällen - till exempel.
Det är det som är så bra med filmmusik.
Man kan ha hört en låt tusen gånger och så hör man den i en film och då är den plötsligt mycket bättre, man hör den på ett helt nytt sätt. Filmhistoriens mest magiska stunder innehåller nästan alltid stor musik.
Varför blir det bättre genom TV-rutan än i stereon?
Därför att filmskaparen, om han/hon nu är en duktig filmskapare, har försatt åskådarna i en viss sinnesstämning och om filmskaparen då är så begåvad att han/hon valt en låt som passar sinnesstämningen så...
PANG!
...faller alla bitar på plats och det blir en helt överjordisk upplevelse. Det säger ju lite om hur känsligt det är med en bra låt. En filmskapare kanske behöver en timme för att få publiken mottaglig, i rätt sinnesstämning för att ta emot låten på rätt sätt. Tänk då så många gånger vi avfärdar låtar efter en, eller en halv, genomlyssning utan att ta minsta hänsyn till på vilket sätt vi hör den. Hur och när och var och vilka förvätningar vi har.
Jag menar, jag skulle kunna lägga upp Trough My Sails med Neil Young här, några skulle kanske lyssna men chansen att någon är i rätt sinnesstämning för att uppskatta låten är ju minimal. Någon skulle höra den på kontoret, någon annan i datasalen och någon annan hemma medan de äter lunch, läser mailen och pratar i telefon samtidigt.
Men alla skulle älska den om de satt på ett tåg, en sen kväll, på väg hem, på väg in i sömnen, stirrandes ut genom fönstret med reflektionen av den gamle mannen på sätet tvärs emot som en genomskinlig ridå framför det förbifarande mörkret. Då hade låten borrat genom varje själ likt vitglödgade grillpinnar.
Det är det filmen gör, sätter oss alla på det där tåget, den där kvällen - till exempel.
Det är det som är så bra med filmmusik.
fredag 23 januari 2009
Svår humor
Eftertänksamhet - det måste vara ett av nyckelorden då man letar efter kärnan till vad det är som gör Kim Hartman så förbaskat rolig. Kim kommenterar en av idrottsvärldens långsammaste sporter, ändå gör han det i ett tempo som inte riktigt hänger med i snookerns saktfärdiga takt och trots det tvingas han ständigt korrigera sina uttalanden efter ytterligare en stunds eftertanke.
Det och så att han kommer med de mest oväntade liknelser och samtalsämnen, som t.ex. i dagens exempel.
Dagens Kim Hartman-citat blir dessutom en liten special då det går att höra i direktsändning via ett litet Youtubeklipp. Det adderar ju en extra dimension till humorn.
Det och så att han kommer med de mest oväntade liknelser och samtalsämnen, som t.ex. i dagens exempel.
Dagens Kim Hartman-citat blir dessutom en liten special då det går att höra i direktsändning via ett litet Youtubeklipp. Det adderar ju en extra dimension till humorn.
torsdag 22 januari 2009
"Only way to feel the noise is when it's good and loud"
Min Sony Ericsson Walkman telefon är en av mina högst älskade ägodelar. Att kunna ha telefon och Mp3-spelare i en och samma apparat rankar jag som en av de största uppfinningarna någonsin tillsammans med väderkvarnen, hjulet och långnabbet.
Här om dagen renoverade jag stora delar av telefonens musikbibliotek då många låtar legat där länge och börjat mögla. En ingivelse fick mig att gräva lite i skivhyllan efter gammal hårdrock som jag inte hört på länge. Vilken strålande idé det var, massor av storartad musik dammades av och förgyller nu mina cykelturer. Entombed, Motörhead, The Hellacopters, Venom, Sodom, Kreator...
Sådan musik görs inte längre.
All "hårdrock" som släpps nu är så polerad, så perfektionistisk i produktionen, så välordnat, tillrättalagt, plastigt och tråkigt. Förutsägbart. Vi upplever en ny pudelrock-era fast utan pudelfrisyrer där hårdrockbanden bryr sig lika mycket om utseende och stil som om musiken. Allt som kommer nu känns som en kliché, en digitaliserad, förskönad variant av vad som redan gjorts.
Hårdrocken som föddes genom en anarkistisk känsla, med en inställning att riva ner det där kladdigt iordninggjorda, det pedantiskt välarrangerade och alla påklistrade leenden. Den ruskade om och skrämde livet ur moralsamhället, idealbilderna av det glada och perfekta.
Hårdrocken kunde vara svårlyssnad, den hade inga käcka melodier man skulle lära sig tycka om första gången man hörde låten. Den kunde vara halsbrytande snabb, brutal, ondskefull och flera hundra kilo tung. Den var spontan, den var stökig, skitig, svettig och ful. Något som gjorde den så otroligt kraftfull, uppfriskande och unik.
Här om dagen renoverade jag stora delar av telefonens musikbibliotek då många låtar legat där länge och börjat mögla. En ingivelse fick mig att gräva lite i skivhyllan efter gammal hårdrock som jag inte hört på länge. Vilken strålande idé det var, massor av storartad musik dammades av och förgyller nu mina cykelturer. Entombed, Motörhead, The Hellacopters, Venom, Sodom, Kreator...
Sådan musik görs inte längre.
All "hårdrock" som släpps nu är så polerad, så perfektionistisk i produktionen, så välordnat, tillrättalagt, plastigt och tråkigt. Förutsägbart. Vi upplever en ny pudelrock-era fast utan pudelfrisyrer där hårdrockbanden bryr sig lika mycket om utseende och stil som om musiken. Allt som kommer nu känns som en kliché, en digitaliserad, förskönad variant av vad som redan gjorts.
Hårdrocken som föddes genom en anarkistisk känsla, med en inställning att riva ner det där kladdigt iordninggjorda, det pedantiskt välarrangerade och alla påklistrade leenden. Den ruskade om och skrämde livet ur moralsamhället, idealbilderna av det glada och perfekta.
Hårdrocken kunde vara svårlyssnad, den hade inga käcka melodier man skulle lära sig tycka om första gången man hörde låten. Den kunde vara halsbrytande snabb, brutal, ondskefull och flera hundra kilo tung. Den var spontan, den var stökig, skitig, svettig och ful. Något som gjorde den så otroligt kraftfull, uppfriskande och unik.
De nästan oslagbara
Vi som pratar mycket pingis lever väldigt rika och lyckliga liv. Fast det var inte det jag egentligen skulle säga.
Vi som pratar mycket pingis pratar mycket om kineser. Vi pratar mycket om de kinesiska demonerna. Ettan, tvåan, trean och fyran i världen som slår alla japaner, koreaner, taiwaneser och européer och som delar på alla segrar och medaljer i OS, VM, Pro Tour, World Cup osv. De oslagbara som ingen annan kan rå på.
Fast det är ju inte helt sant. Det finns ju dom som kan slå de oslagbara. Men dom finns också i Kina och utgör nästa generation oslagbara kineser. Därför fick de oslagbara med sina högar av medaljer klara sig utan guldet i de kinesiska mästerskapen.
Här ser vi den 19-årige Zhang Jike i finalen mot den nästan oslagbare Wang Hao.
Vi som pratar mycket pingis pratar mycket om kineser. Vi pratar mycket om de kinesiska demonerna. Ettan, tvåan, trean och fyran i världen som slår alla japaner, koreaner, taiwaneser och européer och som delar på alla segrar och medaljer i OS, VM, Pro Tour, World Cup osv. De oslagbara som ingen annan kan rå på.
Fast det är ju inte helt sant. Det finns ju dom som kan slå de oslagbara. Men dom finns också i Kina och utgör nästa generation oslagbara kineser. Därför fick de oslagbara med sina högar av medaljer klara sig utan guldet i de kinesiska mästerskapen.
Här ser vi den 19-årige Zhang Jike i finalen mot den nästan oslagbare Wang Hao.
tisdag 20 januari 2009
"People Are Strange"
Min pingisfilm har fått ett fint mottagande på Youtube med ca 300 visningar under dessa första dagar. Hur många storbloggare kan skryta med en sådan bedrift? Jag slår vad om att Blondinbella aldrig lyckats klippa ihop en ordentlig pingisfilm, åtminstone inte en som kompas av Mustasch - I Hunt Alone.
Å andra sidan skulle hon förmodligen få hundra gånger så många visningar ifall hon la ut ett klipp där hon satt vid sitt köksbord, käka filmjölk och lyssnade på P1. Fast det säger ju ingenting om mig, eller om henne.
Det säger ju bara någonting om hennes läsare och den märkliga värld vi lever i.
Att folk är konstiga. Att världen är konstig.
Det är de förnuftiga, de kloka, de med god smak som är de annorlunda - minoriteten. En liten ö mitt i ett hav ABBA-lyssnare, Gyllene Tider-fan, Blondinbellaläsare, dokusåpatittare, de normala - majoriteten. Ni är en försvinnande liten minoritet kära läsare som har vett nog att besöka min blogg. Eller som jag föredrar att kalla det - en intellektuell elit.
Å andra sidan skulle hon förmodligen få hundra gånger så många visningar ifall hon la ut ett klipp där hon satt vid sitt köksbord, käka filmjölk och lyssnade på P1. Fast det säger ju ingenting om mig, eller om henne.
Det säger ju bara någonting om hennes läsare och den märkliga värld vi lever i.
Att folk är konstiga. Att världen är konstig.
Det är de förnuftiga, de kloka, de med god smak som är de annorlunda - minoriteten. En liten ö mitt i ett hav ABBA-lyssnare, Gyllene Tider-fan, Blondinbellaläsare, dokusåpatittare, de normala - majoriteten. Ni är en försvinnande liten minoritet kära läsare som har vett nog att besöka min blogg. Eller som jag föredrar att kalla det - en intellektuell elit.
Tack och adjö
Nu blir det presidentbyte i USA. Den avgående presidenten borde ju avtackas på något fint sätt för lång och trogen tjänst. Finns det ingen duktig artist som skrivit någon fin avskedssång till hans ära. Ett ögonblick så ska jag leta igenom internet och se vad jag hittar...
...ah, här har vi något. Neil Young, en av de stora, har skrivit en låt tillägnad den avgående högste chefen. Låten finns också tillgänglig att ladda ner gratis på neilyoung.com.
...ah, här har vi något. Neil Young, en av de stora, har skrivit en låt tillägnad den avgående högste chefen. Låten finns också tillgänglig att ladda ner gratis på neilyoung.com.
måndag 19 januari 2009
Smickrande
Poststämpeln hann nätt och jämnt torka på paketet med min Joo Se Hyuk-stomme innan priset steg från 611 kronor till 789 kronor hos TTEX. Det är ju minst sagt smickrande. Jag kan se framför mig hur det gick till:
En lätt tunnhårig man, svettig, med glasögonen på sned, slipsknuten nedhasad och översta skjortknappen uppknäppt kommer inspringandes på TTEX mångdagsmöte. Han viftar med en skrynklig papperslapp.
- Jag har fått ett telegram från en av våra utsända i Göteborg, flämtar han - delvis p.g.a. sitt upphetsade tillstånd och delvis p.g.a. att han inte motionerat sedan gymnastiklektionerna i slutet på 80-talet samtidigt som bacon, majonnäs och glasyr är det bästa han vet. Plus att den där trappan upp till konferensrummet faktiskt har åtta stycken riktigt höga trappsteg.
- ..., säger TTEX-bossen med en lätt förnärmad och otålig min - irriterad över att blivit avbruten i sitt anförande om förra veckans försäljningssiffror.
- Han den där deffen i Göteborg, ni vet, Joo Se Hyuk-kopian, han har precis köpt stommen - lyckas den svettige mannen få ur sig mellan flämtningarna.
Bossens ansiktsuttryck förändras på en nanosekund, hans ögon blir lika stora och runda som LP-skivor.
- För helvete, utbrister han och dunkar näven i bordet så att sekreterarens kaffekopp välter och spiller ljummet kaffe över dagordningen, det här kommer ju öka efterfrågan något alldeles vansinnigt! Höj genast priset med 35%!
En lätt tunnhårig man, svettig, med glasögonen på sned, slipsknuten nedhasad och översta skjortknappen uppknäppt kommer inspringandes på TTEX mångdagsmöte. Han viftar med en skrynklig papperslapp.
- Jag har fått ett telegram från en av våra utsända i Göteborg, flämtar han - delvis p.g.a. sitt upphetsade tillstånd och delvis p.g.a. att han inte motionerat sedan gymnastiklektionerna i slutet på 80-talet samtidigt som bacon, majonnäs och glasyr är det bästa han vet. Plus att den där trappan upp till konferensrummet faktiskt har åtta stycken riktigt höga trappsteg.
- ..., säger TTEX-bossen med en lätt förnärmad och otålig min - irriterad över att blivit avbruten i sitt anförande om förra veckans försäljningssiffror.
- Han den där deffen i Göteborg, ni vet, Joo Se Hyuk-kopian, han har precis köpt stommen - lyckas den svettige mannen få ur sig mellan flämtningarna.
Bossens ansiktsuttryck förändras på en nanosekund, hans ögon blir lika stora och runda som LP-skivor.
- För helvete, utbrister han och dunkar näven i bordet så att sekreterarens kaffekopp välter och spiller ljummet kaffe över dagordningen, det här kommer ju öka efterfrågan något alldeles vansinnigt! Höj genast priset med 35%!
Kim Hartman ersätter Dylan
Söndagkvällen bjöd på Snookerunderhållning genom finalen i The Masters mellan Ronnie O'Sullivan och Mark Selby. Det var 220 volt dramatik som tillslut idolen Ronnie "The Rocket" gick segrande ur.
Som vanligt är Kim Hartman med sin sävliga, nästan meditativa kommentatorsstämma en ständig källa till underhållning och välmående under Eurosports snookersändningar. Eftersom jag helt kom ur rytm med mina dagliga Dylancitat slog det mig nu att de skulle kunna ersättas av några veckor med dagliga Kimcitat.
Personligen tycker jag det är en krutbra bra idé och eftersom jag är envåldshärskare här på bloggen är det allt som krävs för att idén ska gå från en liten informell lobbyverksamhet inne bland hjärncellernas salonger till ren och äkta verklighet.
Så håll till godo, det här är underhållning när den är som allra bäst och precis vad vi alla behöver för att ta oss igenom januarikylans blåsiga slaskdagar.
För er som inte är insatta i Snookerns underbara värld kan det ju vara bra att veta att det handlar om ett stilla, värdigt, artigt, tystlåtet, biljardliknande spel med röda, svarta, gula, blåa, gröna, bruna, vita och rosa bollar där kampen mot de egna nerverna alltid är större än kampen mot motståndaren.
Som vanligt är Kim Hartman med sin sävliga, nästan meditativa kommentatorsstämma en ständig källa till underhållning och välmående under Eurosports snookersändningar. Eftersom jag helt kom ur rytm med mina dagliga Dylancitat slog det mig nu att de skulle kunna ersättas av några veckor med dagliga Kimcitat.
Personligen tycker jag det är en krutbra bra idé och eftersom jag är envåldshärskare här på bloggen är det allt som krävs för att idén ska gå från en liten informell lobbyverksamhet inne bland hjärncellernas salonger till ren och äkta verklighet.
Så håll till godo, det här är underhållning när den är som allra bäst och precis vad vi alla behöver för att ta oss igenom januarikylans blåsiga slaskdagar.
För er som inte är insatta i Snookerns underbara värld kan det ju vara bra att veta att det handlar om ett stilla, värdigt, artigt, tystlåtet, biljardliknande spel med röda, svarta, gula, blåa, gröna, bruna, vita och rosa bollar där kampen mot de egna nerverna alltid är större än kampen mot motståndaren.
söndag 18 januari 2009
Andäktigt
Omröstningen talade sitt tydliga språk, det var ingen tvekan vilken stomme som skulle få efterträda den brutna, uttjänta föregångaren. Det var en upprymd, andlig, helt obeskrivlig känsla att få greppa dess handtag.
"All my powers and expression, and thoughts so sublime"
can never do you justice in reason or rhyme"
Det vilar något heligt, tyngdlöst över stommen och sedan jag haft den i min lägenhet har jag haft en konstant känsla av att jag inte är ensam att det finns någon annan närvaro under samma tak.
"I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there's someone there, other times it's only me."
Då fingrarna sluts kring dess utsökta trä söker sig armen nästan automatiskt, hypnotiskt upp mot vänsteraxeln och laddar för en backhanddeff. Som om Joo Se Hyuks ande lever i stommen och visar vägen.
"In the fury of the moment I can see the Master's hand"
"All my powers and expression, and thoughts so sublime"
can never do you justice in reason or rhyme"
Det vilar något heligt, tyngdlöst över stommen och sedan jag haft den i min lägenhet har jag haft en konstant känsla av att jag inte är ensam att det finns någon annan närvaro under samma tak.
"I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there's someone there, other times it's only me."
Då fingrarna sluts kring dess utsökta trä söker sig armen nästan automatiskt, hypnotiskt upp mot vänsteraxeln och laddar för en backhanddeff. Som om Joo Se Hyuks ande lever i stommen och visar vägen.
"In the fury of the moment I can see the Master's hand"
torsdag 15 januari 2009
Ett kungadöme för en sån forehand!
Nu är det dags för Idiotvind productions att presentera sin senaste pingisfilm. Det är ett litet klipp med världens tre bästa forehandslag genom tiderna. Det finns säkert några till i samma klass, har ni några bra förslag så upplys gärna om dem så kan vi utöka Top 3 till en Top 5 kanske.
Men notera att det handlar om forehandattacker långt, långt bortom det vanliga.
Tyvärr misshandlar Youtube klippet något fruktansvärt och både ljud och bild är fullkomligt bedrövligt ifall man inte väljer att se det i hög kvalité. Det kan man göra om man ser klippet på deras sida. Gör därför så här. När ni har startat klippet, klicka på videorutan en gång till så öppnas videon i ett nytt fönster. Där kan ni klicka på "watch in high quality":
Men notera att det handlar om forehandattacker långt, långt bortom det vanliga.
Tyvärr misshandlar Youtube klippet något fruktansvärt och både ljud och bild är fullkomligt bedrövligt ifall man inte väljer att se det i hög kvalité. Det kan man göra om man ser klippet på deras sida. Gör därför så här. När ni har startat klippet, klicka på videorutan en gång till så öppnas videon i ett nytt fönster. Där kan ni klicka på "watch in high quality":
Då blir det kalasbra kvalité och så kan ni njuta i fulla drag av dessa tre guldklimpar i idrottens historia.
Fosfor
Israel använder kemiska stridsmedel mot Gazas befolkning, fosforgranater, det är strängeligen förbjudet.
Kemi är inte min starka sida men söka på wikipedia kan jag:
"Vit fosfor självantänder snart om det förvaras i luft... fräter på blottad hud (och in i skelettet), och används därför i (vit-)fosforbomber... reagerar våldsamt med syre och bildar frätande oxider som reagerar under häftig värmeutveckling med vatten och med ämnen som kan avspjälka vatten. Även ångor av vit fosfor ger kroniska inre skador, lever- & njurskador benskörhet."
Fosfor antänder vid beröring, du börjar "brinna" om du nuddar fosfor. Det går inte att släcka med vatten. Hoppar du ner i en sjö fortsätter du fräta så fort du går upp ur sjön igen. Israel har själva erkänt att de använde fosforgranater mot befolkningen i Libanan 1982, nu gör de det igen.
Fast nu bombas t.o.m. FN-högkvarter med vit fosfor, mer uppenbart kan det ju inte bli och mer brottsligt kan det ju inte heller bli. Organet som ska upprätthålla internationella lagar angrips med vapen som samma organ har förbjudit.
Man tycker att det borde spikas upp tydliga rubriker om detta även på svenska nyhetssidor och inte bara nämnas lite i förbigående som i citatet i nedanstående inlägg. Rubriken för samma nyhet på Times nyhetssida var "UN in Gaza hit by 'white phosphorus' shells".
Man tycker att Herr Reinfeldt och alla andra statsledare åtminstone kunde knysta något när de mest grundläggande internationella lagarna så uppenbart bryts, annars blir ju dessa lagar inget annat än ett skämt. Fast det är väl dom redan.
Mer bildbevis:
Kemi är inte min starka sida men söka på wikipedia kan jag:
"Vit fosfor självantänder snart om det förvaras i luft... fräter på blottad hud (och in i skelettet), och används därför i (vit-)fosforbomber... reagerar våldsamt med syre och bildar frätande oxider som reagerar under häftig värmeutveckling med vatten och med ämnen som kan avspjälka vatten. Även ångor av vit fosfor ger kroniska inre skador, lever- & njurskador benskörhet."
Fosfor antänder vid beröring, du börjar "brinna" om du nuddar fosfor. Det går inte att släcka med vatten. Hoppar du ner i en sjö fortsätter du fräta så fort du går upp ur sjön igen. Israel har själva erkänt att de använde fosforgranater mot befolkningen i Libanan 1982, nu gör de det igen.
Fast nu bombas t.o.m. FN-högkvarter med vit fosfor, mer uppenbart kan det ju inte bli och mer brottsligt kan det ju inte heller bli. Organet som ska upprätthålla internationella lagar angrips med vapen som samma organ har förbjudit.
Man tycker att det borde spikas upp tydliga rubriker om detta även på svenska nyhetssidor och inte bara nämnas lite i förbigående som i citatet i nedanstående inlägg. Rubriken för samma nyhet på Times nyhetssida var "UN in Gaza hit by 'white phosphorus' shells".
Man tycker att Herr Reinfeldt och alla andra statsledare åtminstone kunde knysta något när de mest grundläggande internationella lagarna så uppenbart bryts, annars blir ju dessa lagar inget annat än ett skämt. Fast det är väl dom redan.
Mer bildbevis:
Som sagt: "step lightly on the ground"
Vad jag har gjort idag:
- Haft lite sovmorgon
- Skurat och städat lite i köket
- Studerat lite
- Lyssnat på Dylankonserter från 1964-1965
- Gjort färdigt en pingisfilm som ska publiceras ikväll.
Vad Israel har gjort idag:
- Bombat ett sjukhus
- Bombat en byggnad med utlänska journalister
- Bombat en FN-byggnad
- Bombat en massa annat i största allmänhet
- Tvingat iväg ännu ett fartyg på väg till Gaza med läkare och hjälpsändningar
- Mördat ännu fler palestinier och är nu uppe i ca 1100 stycken.
Vem är det som säger att det är så jävla farligt att vara lite inproduktiv och lat? Vi ser ju hur det går annars.
"– All mat, alla madrasser, allt ris förvaras där (i FN-högkvarteret som bombades, reds. anm). Allt gods som vi hade för avsikt att leverera över hela Gazaremsan i dag står just nu i lågor."
Byggnaden ska ha träffats av granater innehållande vit fosfor. Ett ämne som inte går att släcka med vatten eller skum-släckare.
"– Man behöver sand och vi har inte tillgång till sådana mängder som skulle behövas. Vi har just nu inga möjligheter att släcka elden. Israels armé har exakta GPS-koordinater för alla våra installationer i Gazaremsan. De vet vad varje byggnad i högkvarteret rymmer. Ändå landar nu projektiler på den mest sårbara delen av området." (Johan Eriksson, talesman UNRWA, Gaza)
- Haft lite sovmorgon
- Skurat och städat lite i köket
- Studerat lite
- Lyssnat på Dylankonserter från 1964-1965
- Gjort färdigt en pingisfilm som ska publiceras ikväll.
Vad Israel har gjort idag:
- Bombat ett sjukhus
- Bombat en byggnad med utlänska journalister
- Bombat en FN-byggnad
- Bombat en massa annat i största allmänhet
- Tvingat iväg ännu ett fartyg på väg till Gaza med läkare och hjälpsändningar
- Mördat ännu fler palestinier och är nu uppe i ca 1100 stycken.
Vem är det som säger att det är så jävla farligt att vara lite inproduktiv och lat? Vi ser ju hur det går annars.
"– All mat, alla madrasser, allt ris förvaras där (i FN-högkvarteret som bombades, reds. anm). Allt gods som vi hade för avsikt att leverera över hela Gazaremsan i dag står just nu i lågor."
Byggnaden ska ha träffats av granater innehållande vit fosfor. Ett ämne som inte går att släcka med vatten eller skum-släckare.
"– Man behöver sand och vi har inte tillgång till sådana mängder som skulle behövas. Vi har just nu inga möjligheter att släcka elden. Israels armé har exakta GPS-koordinater för alla våra installationer i Gazaremsan. De vet vad varje byggnad i högkvarteret rymmer. Ändå landar nu projektiler på den mest sårbara delen av området." (Johan Eriksson, talesman UNRWA, Gaza)
"Ssss...tep lightly from the ledge"
Det är ju precis så som en av mina läsare kommenterade förra inlägget. Det är så man behöver lyssna på Bob Dylan, att låta honom gå i bakgrunden medan man läser sin Liza Marklund är ju, som det gamla ordspråket säger, som att kasta pärlor åt svin.
Dylan har en förmåga att ta ett enda ord, ett enda litet sketet ord, eller en liten, liten mening och blåsa liv i den på ett sätt man inte trodde var möjligt. "Ett ord sagt av Dylan säger mer än tusen ord sagt av någon annan" som jag brukar säga. Det går ju inte upp mot de gamla kinesiska ordspråken men de verkar ju inte göra ordspråk längre så någon måste ju ta över.
"And I try to harmoniiiiiize with songs, the lonesome sparrow sings" från hans framförande av Gates of Eden i Philharmonic Hall 1964 är ett annat exempel som jag kommer på nu så där spontant.
Dylan har en förmåga att ta ett enda ord, ett enda litet sketet ord, eller en liten, liten mening och blåsa liv i den på ett sätt man inte trodde var möjligt. "Ett ord sagt av Dylan säger mer än tusen ord sagt av någon annan" som jag brukar säga. Det går ju inte upp mot de gamla kinesiska ordspråken men de verkar ju inte göra ordspråk längre så någon måste ju ta över.
"And I try to harmoniiiiiize with songs, the lonesome sparrow sings" från hans framförande av Gates of Eden i Philharmonic Hall 1964 är ett annat exempel som jag kommer på nu så där spontant.
onsdag 14 januari 2009
"Step lightly on the ground"
Ni som har ett minne som motsvarar åtminstone den genomsnittlige individen kommer säkert ihåg att två versioner av Dylans It Ain't Me, Babe lagts upp här på bloggen alldeles nyligen. Ni som inte minns behöver bara bläddra tillbaka några inlägg i tiden så kan ni friska upp ert dammiga minne.
Den ena versionen var den då Dylans vålnad framförde låten, den andra var när det unga geniet, sprudlande av liv framförde samma stycke. Nu kommer en tredje version och här står han precis mitt emellan vålnaden och ungdomen.
Poängen med att lägga upp klippet är att för ca tusende gången här på bloggen demonstrera vilken djävulusisk mästare Dylan är på att arrangera om sina egna låtar och vilken fantastisk liveartist han är. Det är en av de faktorer som gör honom så unik bland de stora unika musikkonstnärerna som gör att han är lika spännande idag som han var för 45 år sedan. Något som jag kommer fortsätta tjata om så länge jag har en internetuppkoppling, en smula förstånd och åtminstone ett finger att skriva med.
Vid närmare eftertanke, hade jag inte haft någon internetuppkoppling, tappat förståndet och alla fingrar så hade jag förmodligen sprungit runt på stadens gator med stora plakat där jag med mina tår skrivit typ "Dylan är en outsinlig källa av kreativitet, en ständigt nyskapande rebell" och på andra sidan skulle det säkert stå typ "Hur jävla spännande är Paul McCartney idag?"
Fast det är ju bara vilda spekulationer.
Den ena versionen var den då Dylans vålnad framförde låten, den andra var när det unga geniet, sprudlande av liv framförde samma stycke. Nu kommer en tredje version och här står han precis mitt emellan vålnaden och ungdomen.
Poängen med att lägga upp klippet är att för ca tusende gången här på bloggen demonstrera vilken djävulusisk mästare Dylan är på att arrangera om sina egna låtar och vilken fantastisk liveartist han är. Det är en av de faktorer som gör honom så unik bland de stora unika musikkonstnärerna som gör att han är lika spännande idag som han var för 45 år sedan. Något som jag kommer fortsätta tjata om så länge jag har en internetuppkoppling, en smula förstånd och åtminstone ett finger att skriva med.
Vid närmare eftertanke, hade jag inte haft någon internetuppkoppling, tappat förståndet och alla fingrar så hade jag förmodligen sprungit runt på stadens gator med stora plakat där jag med mina tår skrivit typ "Dylan är en outsinlig källa av kreativitet, en ständigt nyskapande rebell" och på andra sidan skulle det säkert stå typ "Hur jävla spännande är Paul McCartney idag?"
Fast det är ju bara vilda spekulationer.
tisdag 13 januari 2009
Kanske ändå...
Att cykla i kraftig motvind, ösregn och ca 3 graders värme i den dyngsura luften är en spännande erfarenhet. Man märker då att man ligger en liten bit på andra sidan av gränsen för vad den mänskliga kroppen är utrustad för, det är en fascinerande upplevelse.
Dessa tre faktorer; motvinden, regnet och den låga lufttemperaturen i kombination med cyklandet som förstärker motvinden bidrar tillsammans till att skapa en imponerande nedkylande effekt.
Fingrar och tår domnar givetvis bort och det nästan nollgradiga regnvattnet gör byxorna genomblöta och de liksom klistrar sig kring benen och bidrar till att skapa en häpnadsväckande stark känsla av obehag.
Men de mest anmärkningsvärda åverkningarna äger rum i ansiktets anatomi. Ansiktet består ju av en massa små muskler som gör det möjligt för oss människor att uttrycka mängder av olika ansiktsuttryck. I kylan slutar dessa muskler fungera en efter en.
Bit för bit tappar man förmågan att uttrycka sina känslor. Uttrycket för salig glädje är det första som försvinner, "förvåning", bekymran" och "begrundan" försvinner också tidigt då pannmuskulaturen är hårt ansatt. Efter ännu en stunds cyklande får ansiktsuttryck som "förakt", "djup koncentration" och "stolthet" ge vika för ansiktskrampen. Lite senare är det för sent att uttrycka "vrede" och den där minen man använder när man imponerats av renässansens mest slående konstformer. Till sist ger också uttrycket för likgiltighet med sig.
Kvar finns då bara uttrycket "kraftigt plågad". Å andra sidan är det ju det enda man har användning för...
...tänk vad praktiskt uttänkt allt är ändå. Det är när man stöter på sådana väl uträknade sammanträffanden som man börjar undra ifall det kanske ändå finns en Skapare någonstans.
Dessa tre faktorer; motvinden, regnet och den låga lufttemperaturen i kombination med cyklandet som förstärker motvinden bidrar tillsammans till att skapa en imponerande nedkylande effekt.
Fingrar och tår domnar givetvis bort och det nästan nollgradiga regnvattnet gör byxorna genomblöta och de liksom klistrar sig kring benen och bidrar till att skapa en häpnadsväckande stark känsla av obehag.
Men de mest anmärkningsvärda åverkningarna äger rum i ansiktets anatomi. Ansiktet består ju av en massa små muskler som gör det möjligt för oss människor att uttrycka mängder av olika ansiktsuttryck. I kylan slutar dessa muskler fungera en efter en.
Bit för bit tappar man förmågan att uttrycka sina känslor. Uttrycket för salig glädje är det första som försvinner, "förvåning", bekymran" och "begrundan" försvinner också tidigt då pannmuskulaturen är hårt ansatt. Efter ännu en stunds cyklande får ansiktsuttryck som "förakt", "djup koncentration" och "stolthet" ge vika för ansiktskrampen. Lite senare är det för sent att uttrycka "vrede" och den där minen man använder när man imponerats av renässansens mest slående konstformer. Till sist ger också uttrycket för likgiltighet med sig.
Kvar finns då bara uttrycket "kraftigt plågad". Å andra sidan är det ju det enda man har användning för...
...tänk vad praktiskt uttänkt allt är ändå. Det är när man stöter på sådana väl uträknade sammanträffanden som man börjar undra ifall det kanske ändå finns en Skapare någonstans.
måndag 12 januari 2009
I blankettbyråkratins kryphål
Nu har jag varit inne på CSN:s hemsida och ansökt om studiemedel för våren -09. Efter att nu gjort detta ett stort antal gånger och tack vare digitaliseringen som skett under dessa år är det numera en enkel, snabb och smidig process.
Det finns dock små inslag i ansökan som kan göra även den bäste förvirrad. Ett steg i ansökan heter "Övriga uppgifter" och där finns det en stor blank ruta där man själv kan få skriva lite vad man vill istället för att som annars bara kryssa i förutbestämda alternativ.
Vad är det dom vill att man ska skriva då? Vilka "övriga uppgifter" vill de ha? Ja, CSN hjälper till med ett litet exempel:
"Här lämnar du övriga uppgifter som kan ha betydelse för din ansökan… Det är exempelvis här du fyller i födelsedatum för de barn du har vårdnaden om utomlands."
Jaha, såna där grejer, då förstår jag precis, tänkte jag. Så nu har jag fyllt i att en omröstning på min blogg pekar åt att jag ska investera i en ny stomme för drygt 600 spänn, att lyxutgåvan av Dylans Tell Tale Signs kostar över tusen kronor och att jag när som helst kan få en vansinnig, nästan bedövande lust att köpa något nytt pingisgummi som jag ännu inte har.
Så nu får vi se ifall det blir några extra kronor till studiebidraget.
Det finns dock små inslag i ansökan som kan göra även den bäste förvirrad. Ett steg i ansökan heter "Övriga uppgifter" och där finns det en stor blank ruta där man själv kan få skriva lite vad man vill istället för att som annars bara kryssa i förutbestämda alternativ.
Vad är det dom vill att man ska skriva då? Vilka "övriga uppgifter" vill de ha? Ja, CSN hjälper till med ett litet exempel:
"Här lämnar du övriga uppgifter som kan ha betydelse för din ansökan… Det är exempelvis här du fyller i födelsedatum för de barn du har vårdnaden om utomlands."
Jaha, såna där grejer, då förstår jag precis, tänkte jag. Så nu har jag fyllt i att en omröstning på min blogg pekar åt att jag ska investera i en ny stomme för drygt 600 spänn, att lyxutgåvan av Dylans Tell Tale Signs kostar över tusen kronor och att jag när som helst kan få en vansinnig, nästan bedövande lust att köpa något nytt pingisgummi som jag ännu inte har.
Så nu får vi se ifall det blir några extra kronor till studiebidraget.
söndag 11 januari 2009
Kenta
Angående diskussionen i ett av föregående inlägg - här är ett klipp med den lille japanen Kenta Matsudaira som vi förhoppningsvis får se mer av i framtiden.
Obs! Det är inte jag som gjort klippet.
Obs! Det är inte jag som gjort klippet.
lördag 10 januari 2009
Spurtossning
Angående föregående klipp med lite highlights från deffarnas värld så vill jag bara uppmärksamma er alla på en liten detalj. Det är ju ingen idé att prata om själva bollarna eftersom alla med två ögon komplett utrustade med hornhinna, lins, tappar och stavar osv. ser att det är idrott på allra högsta nivå och att det produceras hinkvis med massiv underskruv.
Men missa inte Li Gun Sangs spurtossning mot Koji Matsushita i bollen ca 45 sekunder in i klippet. Han ossar sig ur bild!
Det är en av världshistoriens mest beryktade matcher. Världens två bästa deffar möttes i VM i Dortmund 1989. Den ena sidan attackerade, andra sidan deffade, tills den som låg på defensiven fick ett läge att attackera, då bytte de roller. Ibland bytte de flera gånger samma boll.
Hur kan man bättre understryka en ossning än att, medan man ossar, lägga in en snabb liten rusch?
Men missa inte Li Gun Sangs spurtossning mot Koji Matsushita i bollen ca 45 sekunder in i klippet. Han ossar sig ur bild!
Det är en av världshistoriens mest beryktade matcher. Världens två bästa deffar möttes i VM i Dortmund 1989. Den ena sidan attackerade, andra sidan deffade, tills den som låg på defensiven fick ett läge att attackera, då bytte de roller. Ibland bytte de flera gånger samma boll.
Hur kan man bättre understryka en ossning än att, medan man ossar, lägga in en snabb liten rusch?
"Defender - Ride like the Wind"
Defensivspelet har i alla tider varit en del i människans historia. Oavsett om det handlar strategin för ett blodigt fältslag, taktiken för ett norskt fotbollslandslag eller eller något politiskt partis debattstrategi så ligger alltid den defensiva taktiken lockande nära till hands.
Inom idrotten förknippas den defensiva inställningen ofta med ord som tråkigt, fegt och destruktivt. Björn Borg spelade sig in i historieböckerna med ett tålmodigt, defensivt baslinjespel, men hur roligt var det att titta på? (Obs! Ingen retorisk fråga, jag var inte född så jag vet inte, hur roligt var det?)
Grekland vann EM i fotboll trots ett anonymt lag tack vare en tät defensiv men fotbollspublikens uppskattning lyckades de aldrig vinna p.g.a. sitt destruktiva sätt att utöva sin idrott.
Men alla dessa meningar om defensivens negativa karaktär omkullkastas å det grövsta då det kommer till pingisens förtrollade värld. Här är defensivspelarna inte tråkiga utan lika spännande och händelserika som en actionfilm med Bruce Willis, de är inte fega utan lika djärva och våghalsiga som Bruce Willis i en actionfilm och de är inte destruktiva utan konstruktiva, kreativa och nyskapande likt ett manus till en actionfilm med Bru... fan, jag trodde verkligen den liknelsen skulle hålla hela vägen.
De är akrobater, bollgenier, cirkusartister, äventyrare, konstnärer, de är pingisvärldens ninjor, de är Indiana Jones, Picasso och Bruce Lee på samma gång.
Jag säger som Manowar i sin hyllningslåt till pingisens defensivspelare:
"Defender
Ride like the wind
Fight proud, my son
You're the Defender
God has sent"
Inom idrotten förknippas den defensiva inställningen ofta med ord som tråkigt, fegt och destruktivt. Björn Borg spelade sig in i historieböckerna med ett tålmodigt, defensivt baslinjespel, men hur roligt var det att titta på? (Obs! Ingen retorisk fråga, jag var inte född så jag vet inte, hur roligt var det?)
Grekland vann EM i fotboll trots ett anonymt lag tack vare en tät defensiv men fotbollspublikens uppskattning lyckades de aldrig vinna p.g.a. sitt destruktiva sätt att utöva sin idrott.
Men alla dessa meningar om defensivens negativa karaktär omkullkastas å det grövsta då det kommer till pingisens förtrollade värld. Här är defensivspelarna inte tråkiga utan lika spännande och händelserika som en actionfilm med Bruce Willis, de är inte fega utan lika djärva och våghalsiga som Bruce Willis i en actionfilm och de är inte destruktiva utan konstruktiva, kreativa och nyskapande likt ett manus till en actionfilm med Bru... fan, jag trodde verkligen den liknelsen skulle hålla hela vägen.
De är akrobater, bollgenier, cirkusartister, äventyrare, konstnärer, de är pingisvärldens ninjor, de är Indiana Jones, Picasso och Bruce Lee på samma gång.
Jag säger som Manowar i sin hyllningslåt till pingisens defensivspelare:
"Defender
Ride like the wind
Fight proud, my son
You're the Defender
God has sent"
"Go melt back into the night"
Inte mindre än 50 olika versioner av It Ain't Me, Babe finns på min hårddisk. Det kan ju tyckas vara i överkant men fördelen är ju att man kan glömma bort en version för att sedan återupptäcka den lite senare. Notera lite extra:
01:45 - Dylans diskreta men ack så ondskefulla lilla skrockande "Go lightly from the ledge, babe, Go lightly... haha... on the ground."
04:29 - Dylans uttal av "alone". "And anyway, I'm not al...oOone" (som för övrigt måste vara en av de mest kallhjärtade och elaka kommentarer i musikhistorien).
Men varje sekund är ju så bra att gåshudsinvasionen är effektivare än Nazitysklands ockupation av Frankrike, framförallt Dylans överjordiska avgrundsröst och hans frasering, men likaså arrangemanget. Här kommer ett litet klipp från hur låten lät från början.
01:45 - Dylans diskreta men ack så ondskefulla lilla skrockande "Go lightly from the ledge, babe, Go lightly... haha... on the ground."
04:29 - Dylans uttal av "alone". "And anyway, I'm not al...oOone" (som för övrigt måste vara en av de mest kallhjärtade och elaka kommentarer i musikhistorien).
Men varje sekund är ju så bra att gåshudsinvasionen är effektivare än Nazitysklands ockupation av Frankrike, framförallt Dylans överjordiska avgrundsröst och hans frasering, men likaså arrangemanget. Här kommer ett litet klipp från hur låten lät från början.
fredag 9 januari 2009
"Leave at your own choosen speed"
Dylan är död. Men han har återvänt. Hans vålnad turnerar jorden runt, fyller arenor varje kväll. Ingen vet när det hände, när hans ande lämnade oss och när hans vålnad återvände. Kanske var det redan i den där motorcykelolyckan 1966, kanske var det under de mörka, förvirrade åren i slutet på 70-talet, eller kanske var den där hjärtsjukdomen i mitten på 90-talet betydligt allvarligare än vi trodde.
Men vi borde ju ha förstått något. Det är ju bara att lyssna till honom. Dylan skrev It aint me babe 1964, här framförs den exakt 40 år senare. Så här låter inte en levande, mänsklig varelse, det är en vålnad som sjunger.
Men vi borde ju ha förstått något. Det är ju bara att lyssna till honom. Dylan skrev It aint me babe 1964, här framförs den exakt 40 år senare. Så här låter inte en levande, mänsklig varelse, det är en vålnad som sjunger.
torsdag 8 januari 2009
"My silence will convict me"
Jag vet att jag brukar hävda min neutralitet här på bloggen, förvisso ofta med en viss sarkastisk ton. Men nu går det inte längre. Jag känner mig mer och mer medskyldig för varje dag som går utan att jag säger något. "With our silence we vote for continuation" som Refused sjunger/vrålar ut på sitt strålande album Songs to Fan the Flames of Discontent.
Gaza är ju ett fruktansvärt ställe att leva på i vanliga fall. 1,5 miljoner människor, ca hälften av dem lever som flyktingar, på en yta ungefär som Orust. Världens största fängelse, omgivet av en gigantisk mur, isolerat från omvärlden med stor brist på el och vatten och ständigt terroriserat av militära attacker. Denna utfattiga, trasiga lilla landplätt blir nu totaldemolerad av en av världens starkaste militära makter.
Journalister har stängts ute, hjälpsändningar har inte tillåtits komma in och när de väl släppts in har de beskjutits, idag sköts en FN-arbetare till döds. Förhoppningen var att få slakta palestinier utan någon internationell insyn. Men de missade tydligen ett par norska läkare som rapporterat om hur offren strömmar in på sjukhuset.
Och inte en jävel slår näven i bordet. FN tar veckor på sig att komma överens om en förmaning och ett varnande finger "Ajabaja, det där borde ni helst sluta med, tycker i alla fall vi". Min egen röst är ju inte på långa vägar lika starkt som FN:s så jag får ju ta i lite mer.
STOPPA ISREALS FOLKMORD!
STOPPA ISRAELS FOLKMORD!
STOPPA ISRAELS FOLKMORD!
Gaza är ju ett fruktansvärt ställe att leva på i vanliga fall. 1,5 miljoner människor, ca hälften av dem lever som flyktingar, på en yta ungefär som Orust. Världens största fängelse, omgivet av en gigantisk mur, isolerat från omvärlden med stor brist på el och vatten och ständigt terroriserat av militära attacker. Denna utfattiga, trasiga lilla landplätt blir nu totaldemolerad av en av världens starkaste militära makter.
Journalister har stängts ute, hjälpsändningar har inte tillåtits komma in och när de väl släppts in har de beskjutits, idag sköts en FN-arbetare till döds. Förhoppningen var att få slakta palestinier utan någon internationell insyn. Men de missade tydligen ett par norska läkare som rapporterat om hur offren strömmar in på sjukhuset.
Och inte en jävel slår näven i bordet. FN tar veckor på sig att komma överens om en förmaning och ett varnande finger "Ajabaja, det där borde ni helst sluta med, tycker i alla fall vi". Min egen röst är ju inte på långa vägar lika starkt som FN:s så jag får ju ta i lite mer.
STOPPA ISREALS FOLKMORD!
STOPPA ISRAELS FOLKMORD!
STOPPA ISRAELS FOLKMORD!
onsdag 7 januari 2009
Vilse i gråzonen
Jag känner ett behov att rentvå mitt samvete. Jag for med osanning i mitt förra inlägg. Jag läser inte TTEX-katalogen innan jag somnar, jag har inte ens en TTEX-katalog.
Jag gör så ibland när jag bloggar, far med osanning. Fast jag skulle inte vilja kalla det lögner, inte ens vita lögner, det handlar bara om att krydda till sanningen en aning, göra verkligheten mer lämpad för bloggen, mer intressant.
I den inre dialog som ständigt pågår i mitt huvud kallar jag det för "bloggifiering". Man anpassar ett verkligt skeende för att bättre fungera som ett blogginlägg. Vissa människor lever ju väldigt intressanta liv (t.ex. Lindsay Lohan) så de behöver ju inte krydda eller anpassa sanningen, andra bloggare har dessutom väldigt intressanta saker att komma med (t.ex. Blondinbella), dom behöver ju inte heller översätta verkligheten till bloggvärlden.
Det räcker ju att de dementerar ryktena som florerar i pressen, att de faktiskt inte har gjort slut med sin pojkvän eller tar en liten bild på "dagens outfit" så har de ju några hundratusen läsare med en gång.
Men jag som aldrig omges av några rykten i skvallerpressen och vars enda outfit antingen är Yasakaoverallen eller Stigaoverallen, jag måste ju göra något för att väcka intresse, jag måste bloggifiera sanningen.
Jag har letat en stund i den heliga skrift - Bibeln - efter vad vår fader, den helige ande, säger om bloggifiering men har inte hittat något användbart än. Klart är att det inte nämns i de tio budorden och så länge det inte finns en tretusen år gammal stentavla som säger "Du skall icke bloggifiera" så kan det ju inte vara så farligt.
Jag gör så ibland när jag bloggar, far med osanning. Fast jag skulle inte vilja kalla det lögner, inte ens vita lögner, det handlar bara om att krydda till sanningen en aning, göra verkligheten mer lämpad för bloggen, mer intressant.
I den inre dialog som ständigt pågår i mitt huvud kallar jag det för "bloggifiering". Man anpassar ett verkligt skeende för att bättre fungera som ett blogginlägg. Vissa människor lever ju väldigt intressanta liv (t.ex. Lindsay Lohan) så de behöver ju inte krydda eller anpassa sanningen, andra bloggare har dessutom väldigt intressanta saker att komma med (t.ex. Blondinbella), dom behöver ju inte heller översätta verkligheten till bloggvärlden.
Det räcker ju att de dementerar ryktena som florerar i pressen, att de faktiskt inte har gjort slut med sin pojkvän eller tar en liten bild på "dagens outfit" så har de ju några hundratusen läsare med en gång.
Men jag som aldrig omges av några rykten i skvallerpressen och vars enda outfit antingen är Yasakaoverallen eller Stigaoverallen, jag måste ju göra något för att väcka intresse, jag måste bloggifiera sanningen.
Jag har letat en stund i den heliga skrift - Bibeln - efter vad vår fader, den helige ande, säger om bloggifiering men har inte hittat något användbart än. Klart är att det inte nämns i de tio budorden och så länge det inte finns en tretusen år gammal stentavla som säger "Du skall icke bloggifiera" så kan det ju inte vara så farligt.
Pingispyssel
I väntan på att ödet om min framtida stomme ska avgöras har jag idag suttit och limmat lite gamla rack. Det är en trevligt pusslande där det gäller att fundera ordentligt.
"Det här gamla, slitna, superlångsamma Tackiness C kanske skulle fungera bra på min Yasakastomme tillsammans med ett svart 1615?", "Vilka gummin är värdiga nog att beklä den sönderhackade Stellanstommen, kanske det där LKT Torrent gummit med de sjukt breda nabbarna på undersidan".
Tillsammans med de lagom giftiga, uppiggande lösningsmedlen i ett nu mera förbjudet Stiga Victory lim fungerar de små, små, bekymren i den lilla, lilla pingismaterialvärlden som en liten spabehandling för själen där de större bekymren kan lägga sig och vila en stund och masseras medhårs.
För övrigt drömde jag inatt att det gamla Yasakagummit Visco, som alltid fick högsta siffrorna i skruvtabellen, hette Svingo och att Yasaka stavades med ett c, Yasacka. Jag vaknade kallsvettig, förvirrad, det kändes som marken jag stod på hade rämnat, jag kunde inte se mitt förflutna och framtiden stirrade mot mig som ett stort, svart, gapande hål.
Jag måste sluta läsa TTEX-katalogen som kvällslektyr.
"Det här gamla, slitna, superlångsamma Tackiness C kanske skulle fungera bra på min Yasakastomme tillsammans med ett svart 1615?", "Vilka gummin är värdiga nog att beklä den sönderhackade Stellanstommen, kanske det där LKT Torrent gummit med de sjukt breda nabbarna på undersidan".
Tillsammans med de lagom giftiga, uppiggande lösningsmedlen i ett nu mera förbjudet Stiga Victory lim fungerar de små, små, bekymren i den lilla, lilla pingismaterialvärlden som en liten spabehandling för själen där de större bekymren kan lägga sig och vila en stund och masseras medhårs.
För övrigt drömde jag inatt att det gamla Yasakagummit Visco, som alltid fick högsta siffrorna i skruvtabellen, hette Svingo och att Yasaka stavades med ett c, Yasacka. Jag vaknade kallsvettig, förvirrad, det kändes som marken jag stod på hade rämnat, jag kunde inte se mitt förflutna och framtiden stirrade mot mig som ett stort, svart, gapande hål.
Jag måste sluta läsa TTEX-katalogen som kvällslektyr.
måndag 5 januari 2009
"Ooh, how can I explain?"
Vad som slår åtminstone mig då jag ser på mitt fantastiskt fint gjorda klipp med Dylans intervju och de små glimtarna från It's Alright Ma är hur unikt det är. Man kan tycka vad man vill, man behöver inte ens tycka det är bra. Men något liknande finns inte. Som Bruce Springsteen sa: "He stand apart, I think, from everybody else". Vi behöver inte säga att han står över alla andra, vi kan bara säga att han står vid sidan av alla andra, i sin egen division, eller i sin egen gren.
Ingen annan har fyllt gigantiska konserthallar världen över helt ensam på scen med sin gitarr och sitt munspel. Ingen annan har trollbundit åskådare till den grad att man skulle höra en knappnål falla under långa låtar ibland nästan utan melodi med de mest komplexa texter och som i nästa stund får publiken att brista ut i gapskratt med humoristiska låtar och infall.
Nu ska jag jämföra med Beatles igen. Jag ska jämföra deras publik, eller snarare, hur deras publik låter. En av dem har en publik som lyssnar, den andra har inte det.
På köpet får vi ett magnetiskt, magiskt, sprakande, fullkomligt överdådigt framträdande.
Ingen annan har fyllt gigantiska konserthallar världen över helt ensam på scen med sin gitarr och sitt munspel. Ingen annan har trollbundit åskådare till den grad att man skulle höra en knappnål falla under långa låtar ibland nästan utan melodi med de mest komplexa texter och som i nästa stund får publiken att brista ut i gapskratt med humoristiska låtar och infall.
Nu ska jag jämföra med Beatles igen. Jag ska jämföra deras publik, eller snarare, hur deras publik låter. En av dem har en publik som lyssnar, den andra har inte det.
På köpet får vi ett magnetiskt, magiskt, sprakande, fullkomligt överdådigt framträdande.
Så mycket tid finns inte
Jag har aldrig varit någon matematiker. Men jag försöker ändå göra en avancerad kalkylering på hur mycket träning som behövs för att jag ska nå upp till samma nivå som Joo Se Hyuk om det nu visar sig att det är hans stomme som ska beställas.
Oavsett om jag räknar rätt eller fel lär jag ju komma fram till en väldigt stor summa timmar. Fler timmar än jag har att förfoga över. Joo Se Hyuk har ju förmånen att vara född i Sydkorea där duktiga spelare får chansen att spela i t.ex. Korea Armed Forces Athletic Corps. Då behöver man inte bekymra sig om så mycket annat än bordtennis, staten sköter resten.
Själv skulle jag ju givetvis spela bordtennis på heltid om jag fick chansen. Då skulle jag träna tills jag hade en lika tät backhanddeff, en lika omutlig forehandattack och minst lika starka, explosiva, spänstiga ben som Joo.
Oavsett om jag räknar rätt eller fel lär jag ju komma fram till en väldigt stor summa timmar. Fler timmar än jag har att förfoga över. Joo Se Hyuk har ju förmånen att vara född i Sydkorea där duktiga spelare får chansen att spela i t.ex. Korea Armed Forces Athletic Corps. Då behöver man inte bekymra sig om så mycket annat än bordtennis, staten sköter resten.
Själv skulle jag ju givetvis spela bordtennis på heltid om jag fick chansen. Då skulle jag träna tills jag hade en lika tät backhanddeff, en lika omutlig forehandattack och minst lika starka, explosiva, spänstiga ben som Joo.
söndag 4 januari 2009
Det gör inget morsan!
På tal om giljotiner...
...så tänker jag ju omedelbart på avslutningsfrasen till It's Allrigt Ma (I'm Only Bleeding) då jag tänker på giljotiner. Det och så franska revolutionen och Robespierre och hela den där vevan så klart.
It's Allright Ma (I'm Only Bleeding) är ju en av Dylans största poetiska epos skriven då han stod på toppen av sin otäckt skarpa naturbegåvning. För sina skrivna verk i mitten av 60-talet välkomnades han med öppna armar av den inflytelserika beat-poet-generationen ledd av huvudpersoner som Allen Ginsberg och Jack Kerouac som nästan tycktes buga sig i hänförelse för vad Dylan åstadkom.
Även Dylan själv har på senare år erkänt sig imponerad av bl.a. It's Allright Ma. I december 2004 chockade han alla då han inte bara ställde upp på en intervju i 60 minutes efter decenniers tystnad utan dessutom pratade om sin egen musik på ett sätt han aldrig gjort tidigare. Så det här är ett värdefullt litet klipp som jag med mycket omsorg bakat in med lite fina bilder och ljud.
...så tänker jag ju omedelbart på avslutningsfrasen till It's Allrigt Ma (I'm Only Bleeding) då jag tänker på giljotiner. Det och så franska revolutionen och Robespierre och hela den där vevan så klart.
It's Allright Ma (I'm Only Bleeding) är ju en av Dylans största poetiska epos skriven då han stod på toppen av sin otäckt skarpa naturbegåvning. För sina skrivna verk i mitten av 60-talet välkomnades han med öppna armar av den inflytelserika beat-poet-generationen ledd av huvudpersoner som Allen Ginsberg och Jack Kerouac som nästan tycktes buga sig i hänförelse för vad Dylan åstadkom.
Även Dylan själv har på senare år erkänt sig imponerad av bl.a. It's Allright Ma. I december 2004 chockade han alla då han inte bara ställde upp på en intervju i 60 minutes efter decenniers tystnad utan dessutom pratade om sin egen musik på ett sätt han aldrig gjort tidigare. Så det här är ett värdefullt litet klipp som jag med mycket omsorg bakat in med lite fina bilder och ljud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)