Ni som har ett minne som motsvarar åtminstone den genomsnittlige individen kommer säkert ihåg att två versioner av Dylans It Ain't Me, Babe lagts upp här på bloggen alldeles nyligen. Ni som inte minns behöver bara bläddra tillbaka några inlägg i tiden så kan ni friska upp ert dammiga minne.
Den ena versionen var den då Dylans vålnad framförde låten, den andra var när det unga geniet, sprudlande av liv framförde samma stycke. Nu kommer en tredje version och här står han precis mitt emellan vålnaden och ungdomen.
Poängen med att lägga upp klippet är att för ca tusende gången här på bloggen demonstrera vilken djävulusisk mästare Dylan är på att arrangera om sina egna låtar och vilken fantastisk liveartist han är. Det är en av de faktorer som gör honom så unik bland de stora unika musikkonstnärerna som gör att han är lika spännande idag som han var för 45 år sedan. Något som jag kommer fortsätta tjata om så länge jag har en internetuppkoppling, en smula förstånd och åtminstone ett finger att skriva med.
Vid närmare eftertanke, hade jag inte haft någon internetuppkoppling, tappat förståndet och alla fingrar så hade jag förmodligen sprungit runt på stadens gator med stora plakat där jag med mina tår skrivit typ "Dylan är en outsinlig källa av kreativitet, en ständigt nyskapande rebell" och på andra sidan skulle det säkert stå typ "Hur jävla spännande är Paul McCartney idag?"
Fast det är ju bara vilda spekulationer.
2 kommentarer:
Det var en sjukt bra version! Jag fick lyssna på första raden i andra versen 3 gånger innan jag kunde fortsätta med resten av låten och sen lyssna på den 5 gånger efter jag hade lyssnat på hela. Uj va härligt! Hans scenkläder gör ju versionen ännu fräckare
Jag säger som Ernst-Hugo Järegård, eller i alla fall som Robert Gustafsson när han imiterar Ernst-Hugo Järegård:
"Exxchakt!"
Ni har väl noterat den häftiga basgången som rumlar fram under låten?
Skicka en kommentar