I Englands öppna åkte Wang Liqin ut i första omgången mot Apolonia, Kina - Portugal 0-1. Sedan fortsatte han med att besegra den i mina ögon överskattade Yang Zi från Singapore. Andrej Gacina skickade hem Oh Sang Eun från den konservativa konservburk vi kallar de brittiska öarna. Monteiro övermannade blogghelgonet Joo Se Hyuk. Och kanske värst av allt, Gnäll-Jens slog ut den i mina ögon överskattade Gao Ning från Singapore (jag har inget emot Singapore, jag tycker bara att deras två högst rankade spelare har en förmåga att sno åt sig billiga rankingpoäng i små Pro Tour tävlingar och få en oförtjänt hög ranking - nu har ju de båda dalat men de smet in i OS lite orättvist och Gao var som bäst uppe på Top 10).
Börjar européerna hitta små, små sprickor i det asiatiska väldet?
Förmodligen inte, det handlar nog snarare om att de stackars asiaterna drabbats av öarnas täta höstvemod och suttit och grubblat för många timmar vid Themsens flodbank, blickandes upp på alla människor som stressar fram över Battersea Bridge...
"...to their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
Inte lätt att gå in och dominera matchen med ett resolut forehandattackspel, väsa backhand på uppstuds eller spika igen på defensiven efter det. Världen vänds liksom upp och ner när man suttit och blickat ner i det svarta vattnet och känt djupets och den dyiga bottnens dragningskraft.
lördag 31 oktober 2009
fredag 30 oktober 2009
Neilhöst
Idag har jag lyssnat på så mycket Neil Young att snart kommer hans klara stämma ringa i mina öron likt tinnitus. Ett ganska tilltalande scenario. Jag har lyssnat genom hela Neil Young-boxen (Neil Young Archive Vol. 1; 1963-1972) som var en fin och generös födelsedagspresent från mina kloka föräldrar.
Jag har konstaterat att Neil Youngs första decennie är utmärkt höstmusik. Fast inte alls på samma sätt som Nick Cave och övrig musik som mer traditionellt klassas som höstmusik. Om Nick Cave är en deprimerande, ensam, kall, mörk kväll i duggregn vid Battersea Bridge, Themsen, London så är Neil Young en sån där kristallkar höstdag med isblå himmel och virvlande röda och gula lönnlöv när det känns som om luften aldrig varit renare och det känns som att man kan andas på riktigt för första gången.
Det är på hösten jag känner mig som hemma. Visst är den populära sommaren trevlig på många sätt och vis men jag känner mig som en turist. En årstidsturist. Inget är som det egentligen ska vara, allt är tillfälligt och nästan falskt och tillgjort och ingen musik passar. Men när löven gulnar, mörkret växer och temperaturen sjunker, då faller allt på plats igen. Sjöar av underbar musik ackompanjerar sinnesstämningen och plötsligt blir allt så mycket mer mer ärligt och på riktigt.
Jag har konstaterat att Neil Youngs första decennie är utmärkt höstmusik. Fast inte alls på samma sätt som Nick Cave och övrig musik som mer traditionellt klassas som höstmusik. Om Nick Cave är en deprimerande, ensam, kall, mörk kväll i duggregn vid Battersea Bridge, Themsen, London så är Neil Young en sån där kristallkar höstdag med isblå himmel och virvlande röda och gula lönnlöv när det känns som om luften aldrig varit renare och det känns som att man kan andas på riktigt för första gången.
Det är på hösten jag känner mig som hemma. Visst är den populära sommaren trevlig på många sätt och vis men jag känner mig som en turist. En årstidsturist. Inget är som det egentligen ska vara, allt är tillfälligt och nästan falskt och tillgjort och ingen musik passar. Men när löven gulnar, mörkret växer och temperaturen sjunker, då faller allt på plats igen. Sjöar av underbar musik ackompanjerar sinnesstämningen och plötsligt blir allt så mycket mer mer ärligt och på riktigt.
torsdag 29 oktober 2009
Avväpnad avskräckning
Idiotvind bjuder idag, lite generöst, på en personlig vardagsanekdot och hoppas att den roar er lika mycket som det roade mig.
Färdandes hemåt längs en cykelbana som löpte likt en nervbana genom höstmörkret överröstades plötsligt Dylantonerna jag hade i öronen av ett brak och en duns. Det var en cyklist några meter framför mig som blivit påkörd av en bilist. Redan på andra försöket lyckades han dock ragla sig upp i en stående ställning och såg ut att ha klarat sig dugligt.
Det måste ha varit någon form av nybörjar-stads-cyklist som räknade med att bilisten skulle lämna företräde för cyklarna som kom cyklandes på cykelbanan bilen försökte korsa. Nu har han i alla fall lärt sig att så jobbar inte bilister. Hade jag cyklat konsekvent efter gällande företrädesregler hade jag blivit påkörd varje dag. Samtidigt finns det ju många cyklelfån som förtjänar att bli påkörda med jämna mellanrum. Men nog om det.
En förbipasserande förälder såg i denna olycka ett gyllene tillfälle att genom ett avskräckande exempel uppfostra de båda mycket små barnen han var ute och spatserade med i gammalt hederligt trafikvett.
- Se nu hur det går när man inte ser sig för efter bilarna, sa han och tog alltså inte alls hänsyn till gällande väjningsregler. Barnen verkade dock inte alltför avskräckta och svaret kom snabbt:
- Han är ju inte död ens.
En kommentar av en sådan kaliber förtjänar egentligen att få avsluta min lilla vardagsanekdot. Men det känns inte helt rätt att undanhålla faderns följande kommentar så jag måste ge er den också:
- Nä, men han kunde ha dött.
Faderns totala brist på medlidande för den påkörda cyklisten kryddas här i den sista kommentaren med ett litet stänk av besvikelse över att han klarade sig så bra som han gjorde. Ett blodigt lik på cykelbanan hade nog haft en betydligt bättre effekt på sönerna.
Färdandes hemåt längs en cykelbana som löpte likt en nervbana genom höstmörkret överröstades plötsligt Dylantonerna jag hade i öronen av ett brak och en duns. Det var en cyklist några meter framför mig som blivit påkörd av en bilist. Redan på andra försöket lyckades han dock ragla sig upp i en stående ställning och såg ut att ha klarat sig dugligt.
Det måste ha varit någon form av nybörjar-stads-cyklist som räknade med att bilisten skulle lämna företräde för cyklarna som kom cyklandes på cykelbanan bilen försökte korsa. Nu har han i alla fall lärt sig att så jobbar inte bilister. Hade jag cyklat konsekvent efter gällande företrädesregler hade jag blivit påkörd varje dag. Samtidigt finns det ju många cyklelfån som förtjänar att bli påkörda med jämna mellanrum. Men nog om det.
En förbipasserande förälder såg i denna olycka ett gyllene tillfälle att genom ett avskräckande exempel uppfostra de båda mycket små barnen han var ute och spatserade med i gammalt hederligt trafikvett.
- Se nu hur det går när man inte ser sig för efter bilarna, sa han och tog alltså inte alls hänsyn till gällande väjningsregler. Barnen verkade dock inte alltför avskräckta och svaret kom snabbt:
- Han är ju inte död ens.
En kommentar av en sådan kaliber förtjänar egentligen att få avsluta min lilla vardagsanekdot. Men det känns inte helt rätt att undanhålla faderns följande kommentar så jag måste ge er den också:
- Nä, men han kunde ha dött.
Faderns totala brist på medlidande för den påkörda cyklisten kryddas här i den sista kommentaren med ett litet stänk av besvikelse över att han klarade sig så bra som han gjorde. Ett blodigt lik på cykelbanan hade nog haft en betydligt bättre effekt på sönerna.
onsdag 28 oktober 2009
Det sura Sverige
I en krönika förklarar Fredrik Virtanen att han delar in alla artister i två kategorier, glada och sura. Underbart. För enkelhetens skull och för könikans skull, är det en utmärkt indelning. Thåström, Lars Winnerbäck, Ulf Lundell och Kent - alla är de sura enligt Virtanen. Per Gessle, Carola, Peter LeMarc, Agnes och Olle Ljungström är glada. Schlagerartister och dansbandsartister är i allmänhet glada. Det finns någon lag på det tror jag.
Virtanen menar att i Sverige är de sura störst, vi har älskat våra sura artister ända sedan Strindbergs dagar. Jag kan ju inte annat än att känna mig manad att begära ordet här. Jag är ju trots allt ett maniskt fan till de sura och buttra, de ljusskygga och aviga. Men varför är det så bra med surt?
Kanske är det för att jag själv är sur och att jag därför lättast känner igen mig i sura medmänniskor samtidigt som jag känner en spontan motvilja och ett visst mått av illamående inför de artister som med glada, käcka leenden poserar i färgglada klädesplagg och pratar och sjunger om hur härligt det är att leva. Självklart, så måste det vara.
Kanske är det också därför att för mig är musiken större än artisten och därför vill jag inte ha några mediakändisar som blir större än sin musik. Carola, till exempel, är mer känd än sin musik. Det beror dels på att hon är en urusel artist men också därför att hon ställer upp i allt från intervjuer i typ ICA-kuriren till något inredningsprogram på trean. Så skulle aldrig de sura göra. De tar sitt artisteri på allvar. De värker ur sig sina kreationer, släpper dem för allmänheten att ta del av och kryper sedan tillbaka till sitt skuggiga hörn och låter musiken tala för dem. Det hade varit mycket svårare, för att inte säga omöjligt, att beröras av Thåströms Långbort ifall man samtidigt såg honom i Kändisdjungeln, laga mat med Mat-Tina och i ett bildreportage i Hänt Extra från hans solsemester i något kändis-semester-paradis.
Egentligen kanske det inte behöver analyseras djupare än så. Kanske räcker det med att säga; "jag är svensk, jag är sur, ge mig sur musik". För vi vill alla ha musik som stämmer överens med vår sinnesstämning, de glada vill ha glad musik, de sura vill ha sur musik. I Sverige är vi sura, i alla fall vi med någon form av självaktning.
Eller som Virtanen avslutar: "Sura är vi. Sura är våra största artister. Surt är Sverige. Hurra."
Virtanen menar att i Sverige är de sura störst, vi har älskat våra sura artister ända sedan Strindbergs dagar. Jag kan ju inte annat än att känna mig manad att begära ordet här. Jag är ju trots allt ett maniskt fan till de sura och buttra, de ljusskygga och aviga. Men varför är det så bra med surt?
Kanske är det för att jag själv är sur och att jag därför lättast känner igen mig i sura medmänniskor samtidigt som jag känner en spontan motvilja och ett visst mått av illamående inför de artister som med glada, käcka leenden poserar i färgglada klädesplagg och pratar och sjunger om hur härligt det är att leva. Självklart, så måste det vara.
Kanske är det också därför att för mig är musiken större än artisten och därför vill jag inte ha några mediakändisar som blir större än sin musik. Carola, till exempel, är mer känd än sin musik. Det beror dels på att hon är en urusel artist men också därför att hon ställer upp i allt från intervjuer i typ ICA-kuriren till något inredningsprogram på trean. Så skulle aldrig de sura göra. De tar sitt artisteri på allvar. De värker ur sig sina kreationer, släpper dem för allmänheten att ta del av och kryper sedan tillbaka till sitt skuggiga hörn och låter musiken tala för dem. Det hade varit mycket svårare, för att inte säga omöjligt, att beröras av Thåströms Långbort ifall man samtidigt såg honom i Kändisdjungeln, laga mat med Mat-Tina och i ett bildreportage i Hänt Extra från hans solsemester i något kändis-semester-paradis.
Egentligen kanske det inte behöver analyseras djupare än så. Kanske räcker det med att säga; "jag är svensk, jag är sur, ge mig sur musik". För vi vill alla ha musik som stämmer överens med vår sinnesstämning, de glada vill ha glad musik, de sura vill ha sur musik. I Sverige är vi sura, i alla fall vi med någon form av självaktning.
Eller som Virtanen avslutar: "Sura är vi. Sura är våra största artister. Surt är Sverige. Hurra."
söndag 25 oktober 2009
Top 50 mest spelade låtarna: 1-10
Slutligen, de tio mest spelade låtarna under det senaste året. Medan det blir ett allt tätare getingbo ju längre ner i listan man kommer så är det en ganska klar segrare som ståtar med 85 spelningar jämfört med tvåans 78. Tyvärr tror jag inte min dator överlever ytterligare ett år men skulle den göra det blir det en ny lista då med förhoppningsvis, men inte troligtvis, många nykomlingar.
1. Mississippi - Bob Dylan (Love & Theft, 2001)
2. You Belong To Me - Bob Dylan (Filmmusik - Natural Born Killers, 1994)
3. Den Druckne Matrosens Sång - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
4. Not Dark Yet - Bob Dylan (Time out of Mind, 1997)
5. Anger Blues - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
6. Downtown Train - Tom Waits (Rain Dogs, 1985)
7. Thrasher - Neil Young (Rust Never Sleeps, 1979)
8. Up To Me - Bob Dylan (Blood on the Tapes bootleg, 1975)
9. Tryin' to get to Heaven - Bob Dylan (Time out of Mind, 1997)
10. I'll Remember You - Bob Dylan (Filmmusik - Masked and Anonymous, 2003)
1. Mississippi - Bob Dylan (Love & Theft, 2001)
2. You Belong To Me - Bob Dylan (Filmmusik - Natural Born Killers, 1994)
3. Den Druckne Matrosens Sång - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
4. Not Dark Yet - Bob Dylan (Time out of Mind, 1997)
5. Anger Blues - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
6. Downtown Train - Tom Waits (Rain Dogs, 1985)
7. Thrasher - Neil Young (Rust Never Sleeps, 1979)
8. Up To Me - Bob Dylan (Blood on the Tapes bootleg, 1975)
9. Tryin' to get to Heaven - Bob Dylan (Time out of Mind, 1997)
10. I'll Remember You - Bob Dylan (Filmmusik - Masked and Anonymous, 2003)
Top 50 mest spelade låtarna: 11-20
Det börjar närma sig och till och med jag tycker att det är spännande, trots att jag redan sitter med facit.
11. 'Cross the Green Mountain - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs, 2008)
12. Långbort - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
13. Into My Arms - Nick Cave & The Bad Seeds (Boatman's Call, 1997)
14. People Ain't No Good - Nick Cave & The Bad Seeds (Boatman's Call, 1997)
15. Lergraven - Ossler (Ett Brus, 2008)
16. Grief Came Riding - Nick Cave (B-Sides & Rarities, 2005)
17. Nettie Moore - Bob Dylan (Modern Times, 2006)
18. Lucky Jim - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
19. Hela Mitt Liv - Ossler (Ett Brus, 2008)
20. Hold On - Tom Waits (Mule Variations, 1999)
11. 'Cross the Green Mountain - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs, 2008)
12. Långbort - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
13. Into My Arms - Nick Cave & The Bad Seeds (Boatman's Call, 1997)
14. People Ain't No Good - Nick Cave & The Bad Seeds (Boatman's Call, 1997)
15. Lergraven - Ossler (Ett Brus, 2008)
16. Grief Came Riding - Nick Cave (B-Sides & Rarities, 2005)
17. Nettie Moore - Bob Dylan (Modern Times, 2006)
18. Lucky Jim - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
19. Hela Mitt Liv - Ossler (Ett Brus, 2008)
20. Hold On - Tom Waits (Mule Variations, 1999)
lördag 24 oktober 2009
Det allra mestaste osannolikaste
Äntligen fredagkväll efter en lång veckas slit och det gäller att investera den väl. Jag valde att sätta mig i soffan med en stor tallrik kolhydrater och titta på vad som mycket väl kan vara en av idrottshistoriens mest overkliga vändningar.
Den insatte känner till historien. Dansken Michael Maze möter kinesen Hao Shuai, kvartsfinal i VM i Shanghai 2005. Det sitter drygt 20 000 högljudda och vilt hejande kineser på läktaren. Allt går som på räls för unge Hao, han går upp till en 3-0 ledning - 11-5, 11-8, 11-6. I fjärde går han upp till 10-7 och har tre matchbollar. Det blir 10-9 och Hao lyckas manövrera ut Maze till den grad att dansken sitter på golvet och Hao får en halvhög, kort boll i forehand. Men Hao lyckas med bedriften att missa och hela matchen vänder.
Men det är bara halva historien. "Hur kunde han vända det?" undrar den frågvise. "Genom att ballongplocka" får han som svar. Vid underläge 0-3, 5-9 hamnar Maze långt, långt bak och börjar hissa upp bollarna mot taket i Shanghai Indoor Stadium, Hao missar precis som vid två liknande tillfällen tidigare i matchen. Bollen efter - samma sak igen. Strax därefter, vid underläge 8-10 är han där igen och Hao vräker in smasharna för att förvalta sin andra matchboll. Men samma sak, miss och kameran visar den kinesiske coachens ansikte som uttrycker skräck, chock och vanmakt.
Resten av matchen är mer eller mindre en defilering av dansken mot en knäckt, desillusionerad kines. Maze mer eller mindre söker efter tillfällen att få gå bak och fiska upp bollarna mot taket och det slutar likadant varje gång. Hao Shuai har inget svar, ingen lösning, grenen är så total, så kompakt. Hao har trätt på en vante stor nog att täcka hela Lovikka.
Jag var själv där, i pingisens hjärta, jag satt där på läktaren och såg det allsmäktiga Kina, världens överlägsna pingisnation ballongplockas ut av en dansk. Mazes segervrål efteråt är underbart, de tomma kinesiska ansiktena är plågsamma att skåda. Ens inre är ett slagfält mellan medlidandets humana trupper som vildsint attackeras av rödvita, segerrusiga styrkor. Och mitt i slagfältets kaos springer ens förstånd panikslaget runt och försöker förtvivlat samla ihop allt han trodde att han visste.
När får vi se något sådant igen, i någon idrott?
Den insatte känner till historien. Dansken Michael Maze möter kinesen Hao Shuai, kvartsfinal i VM i Shanghai 2005. Det sitter drygt 20 000 högljudda och vilt hejande kineser på läktaren. Allt går som på räls för unge Hao, han går upp till en 3-0 ledning - 11-5, 11-8, 11-6. I fjärde går han upp till 10-7 och har tre matchbollar. Det blir 10-9 och Hao lyckas manövrera ut Maze till den grad att dansken sitter på golvet och Hao får en halvhög, kort boll i forehand. Men Hao lyckas med bedriften att missa och hela matchen vänder.
Men det är bara halva historien. "Hur kunde han vända det?" undrar den frågvise. "Genom att ballongplocka" får han som svar. Vid underläge 0-3, 5-9 hamnar Maze långt, långt bak och börjar hissa upp bollarna mot taket i Shanghai Indoor Stadium, Hao missar precis som vid två liknande tillfällen tidigare i matchen. Bollen efter - samma sak igen. Strax därefter, vid underläge 8-10 är han där igen och Hao vräker in smasharna för att förvalta sin andra matchboll. Men samma sak, miss och kameran visar den kinesiske coachens ansikte som uttrycker skräck, chock och vanmakt.
Resten av matchen är mer eller mindre en defilering av dansken mot en knäckt, desillusionerad kines. Maze mer eller mindre söker efter tillfällen att få gå bak och fiska upp bollarna mot taket och det slutar likadant varje gång. Hao Shuai har inget svar, ingen lösning, grenen är så total, så kompakt. Hao har trätt på en vante stor nog att täcka hela Lovikka.
Jag var själv där, i pingisens hjärta, jag satt där på läktaren och såg det allsmäktiga Kina, världens överlägsna pingisnation ballongplockas ut av en dansk. Mazes segervrål efteråt är underbart, de tomma kinesiska ansiktena är plågsamma att skåda. Ens inre är ett slagfält mellan medlidandets humana trupper som vildsint attackeras av rödvita, segerrusiga styrkor. Och mitt i slagfältets kaos springer ens förstånd panikslaget runt och försöker förtvivlat samla ihop allt han trodde att han visste.
När får vi se något sådant igen, i någon idrott?
fredag 23 oktober 2009
Top 50 mest spelade låtarna: 21-30
I hög fart fortsätter listandet av de mest spelade låtarna i min Windows Media Player. Målet är att presentera Top 10 under söndagkvällen. Det är 30 låtar kvar att presentera, sju flitigt återkommande artister står för alla 30, om jag räknat rätt. Men jag förmodar att ingen sitter här och undrar ifall Dylan kommer att finnas med på Top 30. Ni som däremot är nyfikna på vilka Dylan låtar som kommer högst, ni har en spännande helg framför er...
21. Born in Time - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs)
22. Po' Boy - Bob Dylan (Love and Theft, 2001)
23. Love Sick - Bob Dylan (Time Out of Mind, 1997)
24. Pocahontas - Neil Young (Rust Never Sleeps, 1979)
25. Om Black Jim - Thåström (Skebokvarnsv. 209, 2005)
26. Little Rain (for Clyde) - Tom Waits (Bone Machine, 1992)
27. I Want You - Bob Dylan (Blonde on Blonde, 1966)
28. Huck's Tune - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs, 2008)
29. I Feel a Change Comin' On - Bob Dylan (Together Through Life, 2009)
30. Cold Water - Tom Waits (Mule Variations, 1999)
21. Born in Time - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs)
22. Po' Boy - Bob Dylan (Love and Theft, 2001)
23. Love Sick - Bob Dylan (Time Out of Mind, 1997)
24. Pocahontas - Neil Young (Rust Never Sleeps, 1979)
25. Om Black Jim - Thåström (Skebokvarnsv. 209, 2005)
26. Little Rain (for Clyde) - Tom Waits (Bone Machine, 1992)
27. I Want You - Bob Dylan (Blonde on Blonde, 1966)
28. Huck's Tune - Bob Dylan (Bootlegs Series Vol. 8: Tell Tale Signs, 2008)
29. I Feel a Change Comin' On - Bob Dylan (Together Through Life, 2009)
30. Cold Water - Tom Waits (Mule Variations, 1999)
Sveriges ende rör på sig
Thåström ska vara med i Skavlan. Där är ju en nyhet som kommer underlätta många tidiga morgontimmar med tjutande väckarklocka och många regniga cykelturer i motvind. Den 27 november ska han sitta där i en TV studio och bli intervjuad. En händelse som sker ungefär lika ofta som helvetet drabbas av ett lågtryck med växlande molnighet och skurar.
Dessutom släpper han en samlingsskiva med medföljande DVD och bonusskiva med 13 outgivna spår för att fira 20 år som soloartist.
Och så ska han ut på en miniturné. Sju spelningar blir det i januari och februari. Tre i Norge, två i Stockholm, en i Göteborg och en i Köpenhamn. Jag skulle kunna skriva; "att se Thåström live är som att..." men det går inte för att se Thåström live är inte som någonting. Det kan inte jämföras, kan inte beskrivas, bara upplevas.
Dessutom släpper han en samlingsskiva med medföljande DVD och bonusskiva med 13 outgivna spår för att fira 20 år som soloartist.
Och så ska han ut på en miniturné. Sju spelningar blir det i januari och februari. Tre i Norge, två i Stockholm, en i Göteborg och en i Köpenhamn. Jag skulle kunna skriva; "att se Thåström live är som att..." men det går inte för att se Thåström live är inte som någonting. Det kan inte jämföras, kan inte beskrivas, bara upplevas.
Top 50 mest spelade låtarna: 31-40
Nedräkningen fortsätter. Ett genomgående slående tema i denna episka lista är den totala bristen på variation. Det är Bob och Bob igen och så lite Tom och någon Nick och så Bob igen. Jag vet att ifall någon sådan där popnördig musikrecensent som Fredrik Strage skulle göra en likadan lista skulle det vara en superhäftig lista med 50 olika artister, var av jag skulle ha hört talas om två av dem. Och den skulle innehålla allt från oväntat populära mainstream artister till flummiga garageband som bara grannarna känner till och det skulle finnas hip hop, hårdrock, experementiell industrirock, indie, ska, reggae, punk, postpunk och såklart nördpop.
Och det visar ju vilken kunnig, vidsynt, äventyrlig musiklyssnare han är. Själv är jag en insnöad, butter lyssnare som föredrar att lyssna till gamla gubbars bekymmer. Och jag trivs ofantligt bra med det.
31. As I Went Out One Morning - Bob Dylan (John Wesley Harding, 1967)
32. Cry a While - Bob Dylan (Love and Theft, 2001)
33. Tired Eyes - Neil Young (Tonight's the Night, 1975)
34. It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry - Bob Dylan (Highway 61 Revisited, 1965)
35. The Distance From Her to There - Lambchop (Nixon, 2000)
36. As I Sat Sadly By Her Side - Nick Cave & The Bad Seeds (No More Shall We Part, 2001)
37. Dignity - Bob Dylan (The Essential Bob Dylan, 2001)
38. Make You Feel My Love - Bob Dylan (Time Out of Mind, 1997)
39. Främling Överallt - Thåström (Skebokvarnsv. 209, 2005)
40. All the World is Green - Tom Waits (Blood Money, 2002)
Och det visar ju vilken kunnig, vidsynt, äventyrlig musiklyssnare han är. Själv är jag en insnöad, butter lyssnare som föredrar att lyssna till gamla gubbars bekymmer. Och jag trivs ofantligt bra med det.
31. As I Went Out One Morning - Bob Dylan (John Wesley Harding, 1967)
32. Cry a While - Bob Dylan (Love and Theft, 2001)
33. Tired Eyes - Neil Young (Tonight's the Night, 1975)
34. It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry - Bob Dylan (Highway 61 Revisited, 1965)
35. The Distance From Her to There - Lambchop (Nixon, 2000)
36. As I Sat Sadly By Her Side - Nick Cave & The Bad Seeds (No More Shall We Part, 2001)
37. Dignity - Bob Dylan (The Essential Bob Dylan, 2001)
38. Make You Feel My Love - Bob Dylan (Time Out of Mind, 1997)
39. Främling Överallt - Thåström (Skebokvarnsv. 209, 2005)
40. All the World is Green - Tom Waits (Blood Money, 2002)
torsdag 22 oktober 2009
Top 50 mest spelade låtarna: 41-50
Jag kom på att det var ungefär ett år sedan som min daot havererade och fick genomgå omformateringens skärseld. Det var efter det som jag upptäckte Windows Media Players "play count" funktion och ett par gånger presenterade jag en lista på de mest spelade låtarna på min dator.
Nu har det alltså gått ett år och därför känns det helt självklart att publicera en ligatabell över de flitigast spelade låtarna. Jag ser detta som ett utmärkt tillfälle att göra reklam för fantastisk musik och förhoppningsvis leder det till att några läsare upptäcker någon av låtarna jag spelar om och om igen. För det ska ju sägas att jag är en väldigt tjatig lyssnare, jag spelare samma låtar gång på gång på gång eftersom jag upptäckt att de mest kvalititativa låtarna kräver mängder med lyssningar innan de uppskattas till fullo.
Det måste finnas någon mer än jag som tycker det här är en otroligt bra idé så nu kommer Idiotvindredaktionens 50 mest spelade låtar mellan oktober 2008 och oktober 2009. Av flera, flera tusen låtar så är detta det absoluta toppskiktet. Vi börjar nerifrån med plats 50-41:
41. Kort Biografi med litet Testamente - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
42. A Good Man is Hard to Find - Tom Waits (Blood Money, 2002)
43. With a Little Help From My Friends - Joe Cocker (With a Little Help From My Friends, 1969)
44. Make it Rain - Tom Waits (Real Gone, 2004)
45. Kamata Hollywood City - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
46. Svartvattenfeber - Ossler (Krank, 2005)
47. One of Us Must Know (Sooner or Later) - Bob Dylan (Blonde on Blonde, 1966)
48. Sweet old World - Emmylou Harris (Wrecking Ball, 1995)
49. Ner i Säcken - Ossler (Ett Brus, 2008)
50. That Feel - Tom Waits (Bone Machine, 1992)
Nu har det alltså gått ett år och därför känns det helt självklart att publicera en ligatabell över de flitigast spelade låtarna. Jag ser detta som ett utmärkt tillfälle att göra reklam för fantastisk musik och förhoppningsvis leder det till att några läsare upptäcker någon av låtarna jag spelar om och om igen. För det ska ju sägas att jag är en väldigt tjatig lyssnare, jag spelare samma låtar gång på gång på gång eftersom jag upptäckt att de mest kvalititativa låtarna kräver mängder med lyssningar innan de uppskattas till fullo.
Det måste finnas någon mer än jag som tycker det här är en otroligt bra idé så nu kommer Idiotvindredaktionens 50 mest spelade låtar mellan oktober 2008 och oktober 2009. Av flera, flera tusen låtar så är detta det absoluta toppskiktet. Vi börjar nerifrån med plats 50-41:
41. Kort Biografi med litet Testamente - Thåström (Kärlek är för Dom, 2009)
42. A Good Man is Hard to Find - Tom Waits (Blood Money, 2002)
43. With a Little Help From My Friends - Joe Cocker (With a Little Help From My Friends, 1969)
44. Make it Rain - Tom Waits (Real Gone, 2004)
45. Kamata Hollywood City - Gun Club (Lucky Jim, 1994)
46. Svartvattenfeber - Ossler (Krank, 2005)
47. One of Us Must Know (Sooner or Later) - Bob Dylan (Blonde on Blonde, 1966)
48. Sweet old World - Emmylou Harris (Wrecking Ball, 1995)
49. Ner i Säcken - Ossler (Ett Brus, 2008)
50. That Feel - Tom Waits (Bone Machine, 1992)
Elitister i alla länder förenen eder!
Även om jag krupit tillbaka in i min idylliska bloggbubbla så betyder inte det att äckliga individer som den där Jimmie "Babyface" Åkesson går säkra. Jag kan ju fortfarande attackera honom på min blogghemmaplan.
För några dagar sedan skrev han en debattartikel om "kultureliten" som, enligt honom, håller vår nation i ett strypgrepp. Åkesson menar att den här "kulturradikala eliten" hånler åt "verklighetens folk" som föredrar Allsång på Skansen medan de själva "är mer intresserade av tjeckisk operett".
Jag hade lite svårt att hänga med till en början. Jag vet liksom inte riktigt vad det är för bild Åkesson har av kultureliten, jag vet inte ens vad en kulturelit är eller om det överhuvudtaget existerar en sådan. Men att intressera sig för tjeckisk operett låter ju inte så sabla radikalt i alla fall.
Men så insåg jag, när jag läste det där om allsången; det är ju jag som är kultureliten. Jag och alla andra som hånskrattar åt alla allsångsfånar som får ett enfaldigt leende i ansiktet, klappar händerna och sjunger med så fort de hör en trallvänlig melodi till en text om svensk sommar. Men vi lyssnar inte på tjeckisk operett, vi lyssnar på Bob Dylan och Nick Cave och massa annan musik som säger något och som känns.
Så här är jag Jimmie! Jag kan vara kulturelitens ansikte för dig. Låt mig vara din mardröm, din fiendes ansikte. Min blogg är kulturelitismens hovsal. Jag avskyr allt möjligt simpelt, vanligt svenskt som "verklighetens folk" gillar; dansband, Carola, melodifestivalen, Tomas Ledin, Gyllene Tider och allsång. Bränn allt i stora bokbål i en radikal kulturrevolution! Jag är för stor för sån dynga, för belevad, för kultiverad, jag står över "verklighetens folk". Elitist, javisst! Jag är allt som tar mig längre ifrån dig och den bild av Sverige och "verklighetens folk" som du vill klumpa in mig i.
För några dagar sedan skrev han en debattartikel om "kultureliten" som, enligt honom, håller vår nation i ett strypgrepp. Åkesson menar att den här "kulturradikala eliten" hånler åt "verklighetens folk" som föredrar Allsång på Skansen medan de själva "är mer intresserade av tjeckisk operett".
Jag hade lite svårt att hänga med till en början. Jag vet liksom inte riktigt vad det är för bild Åkesson har av kultureliten, jag vet inte ens vad en kulturelit är eller om det överhuvudtaget existerar en sådan. Men att intressera sig för tjeckisk operett låter ju inte så sabla radikalt i alla fall.
Men så insåg jag, när jag läste det där om allsången; det är ju jag som är kultureliten. Jag och alla andra som hånskrattar åt alla allsångsfånar som får ett enfaldigt leende i ansiktet, klappar händerna och sjunger med så fort de hör en trallvänlig melodi till en text om svensk sommar. Men vi lyssnar inte på tjeckisk operett, vi lyssnar på Bob Dylan och Nick Cave och massa annan musik som säger något och som känns.
Så här är jag Jimmie! Jag kan vara kulturelitens ansikte för dig. Låt mig vara din mardröm, din fiendes ansikte. Min blogg är kulturelitismens hovsal. Jag avskyr allt möjligt simpelt, vanligt svenskt som "verklighetens folk" gillar; dansband, Carola, melodifestivalen, Tomas Ledin, Gyllene Tider och allsång. Bränn allt i stora bokbål i en radikal kulturrevolution! Jag är för stor för sån dynga, för belevad, för kultiverad, jag står över "verklighetens folk". Elitist, javisst! Jag är allt som tar mig längre ifrån dig och den bild av Sverige och "verklighetens folk" som du vill klumpa in mig i.
onsdag 21 oktober 2009
Vid Battersea Bridge
Tillbaka i den så mycket behagligare bloggverkligheten, tillbaka i Nick Caves London. Hans mångsidighet har redan diskuterats här och inte minst hans mer morbida och brutala sida har tillåtits briljera i O'Malley's Bar del 1, 2 och 3. Nu är det hans mest stilla vemodiga och deprimerande sida som lagt sig likt en tjock dimma i lägenheten.
Han sitter vid Themsens flodbank med de mest nattsvarta tankar krypandes och krälandes inombords och med konstnärens begåvade penseldrag målar han upp sin sinnesstämning.
"I started thinkin' about London
How nothing good ever came from this town
and if the Thames weren’t so filthy
I would jump in the river and drown"
Det är precis vad som diskuterades här om dagen. Nick Caves egna London, och nu är det mörkare, kallare och ensligare än någonsin. En kall vind blåser under Battersea Bridge och lyriken såväl som musiken växer, staplas på vartannat, kulminerar, mollackorden hamras ner med fastare fingarar för varje vers som går och crescendot nås då han vänder blicken upp mot alla människor som stressar fram över den gamla bron.
"Hear the ancient iron bridge
And listen to it groan
with the weight of a thousand people
Leavin' or returning home
To their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
Hade jag haft en sån där brittisk trenchcoat på mig hade jag dragit åt den långt upp i halsen för höstens fuktiga kyla kryper långt in i själen då Caves melankoliska toner dämpar den nyss så uppbrusade stämningen. Blicken vänder sig åter igen till det svarta, iskalla vattnet.
"Now look there just below the water
See the saviour of the human race,
with the fishes and the frogs,
Has found his final resting place
Don't be afraid
Come on down
I'm just sittin' here
Thinking loud"
Han sitter vid Themsens flodbank med de mest nattsvarta tankar krypandes och krälandes inombords och med konstnärens begåvade penseldrag målar han upp sin sinnesstämning.
"I started thinkin' about London
How nothing good ever came from this town
and if the Thames weren’t so filthy
I would jump in the river and drown"
Det är precis vad som diskuterades här om dagen. Nick Caves egna London, och nu är det mörkare, kallare och ensligare än någonsin. En kall vind blåser under Battersea Bridge och lyriken såväl som musiken växer, staplas på vartannat, kulminerar, mollackorden hamras ner med fastare fingarar för varje vers som går och crescendot nås då han vänder blicken upp mot alla människor som stressar fram över den gamla bron.
"Hear the ancient iron bridge
And listen to it groan
with the weight of a thousand people
Leavin' or returning home
To their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
Hade jag haft en sån där brittisk trenchcoat på mig hade jag dragit åt den långt upp i halsen för höstens fuktiga kyla kryper långt in i själen då Caves melankoliska toner dämpar den nyss så uppbrusade stämningen. Blicken vänder sig åter igen till det svarta, iskalla vattnet.
"Now look there just below the water
See the saviour of the human race,
with the fishes and the frogs,
Has found his final resting place
Don't be afraid
Come on down
I'm just sittin' here
Thinking loud"
måndag 19 oktober 2009
Nödgad att tillfälligt vakna upp
I mitt bloggande finns, precis som i många andra bloggar, en nästan undermedveten vilja eller dröm om att låta hela världen kretsa kring just mina intresseområden. En slags strävan om att leva i en värld som bara handlar om musik och bordtennis där hjältarna heter Wang, Joo, Bob, Tom osv och där den värsta ondskan gestaltar sig i form av typer som t.ex. Tomas Ledin och Per Gessle.
Men det finns stunder då det faktiskt är ens skyldighet att kliva ur sin lilla låtsasvärld och erkänna verkligeheten som finns utanför. Stunder då den alltid så envist närvarande verkligheten pockar så febrilt på uppmärksamhet att det skulle vara ansvarslöst vansinne att stanna kvar inne i sin bloggbubbla med slutna ögon och händerna för öronen, panikslaget sjungandes "lalalalalalalalalala".
Men finns det inte alltid alarmerande ämnen i verkligheten som förtjänar uppmärksamhet och kräver ställningstagande? Jo, det är så sant. Men jag har kommit fram till att det helt enkelt gäller att välja sina tillfällen. Dagens samhälle står i brand och de hungriga vargflockarna stryker omkring överallt. Därför får man vänta med att ropa "vargen kommer!" tills han verkligen står och tuggar på ett av fåren och först när självaste husknuten står i brand ringer man brandkåren (observera nu att detta är rent bildliga exempel och inga tips på hur ni ska sköta ert arbete som herdar eller er brandsäkerhet).
Men nu står självaste Fan och knackar på så nu är det dags att lossa reglerna, öppna dörren och för en liten stund släppa in verkligheten så att vi kan säga åt det där fanskapet att springa till skogs och aldrig komma tillbaka.
Det är Jimmy Åkesson (och jag känner mig skändad över att ha behövt yttra hans namn i min blogg), partiledare för Sverigedemokraterna, som idag spyr ur sig sina stinkande åsikter i en debattartikel. Hans resonemang är en kopia av nazitysklands antisemitiska retorik från 30-talet och artikeln är så fullproppad av primitiv rasism, lögner, en naiv, hatisk rädsla för allt som är främmande och en skrämmande, inskränkt cynism att det vänder sig i magen på mig. Det är ohyggligt och vedervärdigt äckligt.
Tyvärr finns det skrämmande många vämjeliga svin som håller med honom och det är vår förbannade skyldighet, vi övriga människor som fortfarande har någon mänsklighet kvar i oss, att mycket högt och tydligt tala om vad vi tycker om hans hatiska, fientliga rasism.
Men det finns stunder då det faktiskt är ens skyldighet att kliva ur sin lilla låtsasvärld och erkänna verkligeheten som finns utanför. Stunder då den alltid så envist närvarande verkligheten pockar så febrilt på uppmärksamhet att det skulle vara ansvarslöst vansinne att stanna kvar inne i sin bloggbubbla med slutna ögon och händerna för öronen, panikslaget sjungandes "lalalalalalalalalala".
Men finns det inte alltid alarmerande ämnen i verkligheten som förtjänar uppmärksamhet och kräver ställningstagande? Jo, det är så sant. Men jag har kommit fram till att det helt enkelt gäller att välja sina tillfällen. Dagens samhälle står i brand och de hungriga vargflockarna stryker omkring överallt. Därför får man vänta med att ropa "vargen kommer!" tills han verkligen står och tuggar på ett av fåren och först när självaste husknuten står i brand ringer man brandkåren (observera nu att detta är rent bildliga exempel och inga tips på hur ni ska sköta ert arbete som herdar eller er brandsäkerhet).
Men nu står självaste Fan och knackar på så nu är det dags att lossa reglerna, öppna dörren och för en liten stund släppa in verkligheten så att vi kan säga åt det där fanskapet att springa till skogs och aldrig komma tillbaka.
Det är Jimmy Åkesson (och jag känner mig skändad över att ha behövt yttra hans namn i min blogg), partiledare för Sverigedemokraterna, som idag spyr ur sig sina stinkande åsikter i en debattartikel. Hans resonemang är en kopia av nazitysklands antisemitiska retorik från 30-talet och artikeln är så fullproppad av primitiv rasism, lögner, en naiv, hatisk rädsla för allt som är främmande och en skrämmande, inskränkt cynism att det vänder sig i magen på mig. Det är ohyggligt och vedervärdigt äckligt.
Tyvärr finns det skrämmande många vämjeliga svin som håller med honom och det är vår förbannade skyldighet, vi övriga människor som fortfarande har någon mänsklighet kvar i oss, att mycket högt och tydligt tala om vad vi tycker om hans hatiska, fientliga rasism.
söndag 18 oktober 2009
"Imagine there's no countries"
Kanske är det den allmäna utmattningen efter en lång helg som gör att jag dristar mig till att säga emot pingissveriges stora bloggcelebrity men jag kan inte hålla med honom när han skriver; "...kul för sporten" apropå att Samsonov segrade i World Cup.
Jag ser hellre en ung frejdig kines eller japan damma hem titeln, än en gammal sävlig och bitter vitryss. Trots att han är från vårt älskade Europa och tillfälligt bryter den kinesiska dominansen. Mina pingisögon är blinda för geografisk och kulturell härkomst, allt jag vill se är hängivna, övermänskliga individer som ständigt lyfter pingisen till nya nivåer.
Därmed inte sagt att jag inte hoppas på en global och öppen sport som utvecklas i - och representeras av - alla världens hörn. Nog sagt för den här veckan, inga skandalartade uttalanden i klass med Äpplet, men det här är allt jag kan bjuda på.
Jag ser hellre en ung frejdig kines eller japan damma hem titeln, än en gammal sävlig och bitter vitryss. Trots att han är från vårt älskade Europa och tillfälligt bryter den kinesiska dominansen. Mina pingisögon är blinda för geografisk och kulturell härkomst, allt jag vill se är hängivna, övermänskliga individer som ständigt lyfter pingisen till nya nivåer.
Därmed inte sagt att jag inte hoppas på en global och öppen sport som utvecklas i - och representeras av - alla världens hörn. Nog sagt för den här veckan, inga skandalartade uttalanden i klass med Äpplet, men det här är allt jag kan bjuda på.
lördag 17 oktober 2009
Oh!
Efter en mycket lång dag i en pingishall hinner man inte mer än att duscha, äta, sova och kolla resultaten från World Cup innan det är dags att gå upp långt innan solen och tillbringa ytterligare en dag i hallen.
Oh Sang Eun besegrade Ma Long efter seger i sjunde avgörande set med 12-10. Det hade jag velat se. Hade jag haft en jättelång stege och någon som kunde hålla den åt mig hade jag klättrat upp och målat ett stort kors i det kinesiska taket som vilar över pingisvärlden. Som om inte det vore nog åkte Chen Qi på stryk mot Samsonov.
Det är ju dock inte lika roligt eftersom Samsonov är en hängig, lamt spelande gnetare som aldrig kommer förlåtas för poängen han försökte sno mot Jörgen i OS. Men att Oh Sang Eun tycks vara tillbaka efter den långa formsvackan han hade efter sin axeloperation är ju glädjande. Vi hyllar honom med att återigen publicera vad som måste vara en av världens bästa bollar alla kategorier. Visserligen förlorar han bollen men så möter han ju också en demon och Ohs roll är trots allt högst påtaglig, väsentlig och imponerande.
Nu ska jag stirra paralyserat på den här bollen om och om igen tills mina ögon torkat ut, sen ska jag sova.
Oh Sang Eun besegrade Ma Long efter seger i sjunde avgörande set med 12-10. Det hade jag velat se. Hade jag haft en jättelång stege och någon som kunde hålla den åt mig hade jag klättrat upp och målat ett stort kors i det kinesiska taket som vilar över pingisvärlden. Som om inte det vore nog åkte Chen Qi på stryk mot Samsonov.
Det är ju dock inte lika roligt eftersom Samsonov är en hängig, lamt spelande gnetare som aldrig kommer förlåtas för poängen han försökte sno mot Jörgen i OS. Men att Oh Sang Eun tycks vara tillbaka efter den långa formsvackan han hade efter sin axeloperation är ju glädjande. Vi hyllar honom med att återigen publicera vad som måste vara en av världens bästa bollar alla kategorier. Visserligen förlorar han bollen men så möter han ju också en demon och Ohs roll är trots allt högst påtaglig, väsentlig och imponerande.
Nu ska jag stirra paralyserat på den här bollen om och om igen tills mina ögon torkat ut, sen ska jag sova.
fredag 16 oktober 2009
Caves London
Nick Cave inleder Brompton Oratory med ett bibelcitat:
""Up those stone steps I climb
Hail this joyful day's return
Into its great shadowed vault I go
Hail the Pentecostal morn"
The reading is from Luke 24
Where Christ returns to his loved ones"
Fast jag har letat i Lukas: 24, jag har lagt beslag på en gammal släktklenod till Bibel tryckt 1934, men jag hittar inte det där stycket ordagrant, hittar inget skrivet med en sådan bländande poesi. Men det stämmer onekligen att Lukas: 24 handlar om Jesus uppståndelse.
Brompton Oratory är också namnet på en katolsk kyrka, The Church of the Immaculate Heart of Mary, belägen i London. Berättaren i texten tycks vandra kring i kyrkan, den sakrala stämningen vilar likt ett flera tusen ton tungt kyrktak i välvd marmor över låten men berättaren, som jag är övertygad om är Nick själv, konstaterar där bland alla apostlar i sten att ingen religion kan få honom att känna lika starkt som avsaknaden av hon som lämnat honom gör.
Vad jag egentligen hade tänkt säga var att det är mycket London i Nick Caves lyrik, men jag spårade ur redan innan jag hann börja säga det. Men det är inte bara London i största allmänhet, utan ett särskilt London. Ett Caveianskt London, vi får se London ur Nick Caves ögon. Vad han visar är en mörk, stillsam, vemodig baksida av den stora världsmetropolen. Det finns inget Picadilly Circus, inga ståtliga vakter i enorma, håriga hjälmar och absolut ingen O2 arena i Nick Caves London.
Det känns som att Nick Cave blottlägger mångmiljonstadens uråldriga, ensamma själ. Det må låta vansinnigt fånigt allt det här, men det är i dessa banor tankarna vandrar en regnig höstmorgon då Boatman's Call (1997) är lika viktig och klockren som mina långa nabbar är när jag ska returnera mycket överskruv. Och det här inlägget var egentligen bara tänkt som en liten inledning till inlägget om Caves verkliga Londonepos. Så det kommer mer...
""Up those stone steps I climb
Hail this joyful day's return
Into its great shadowed vault I go
Hail the Pentecostal morn"
The reading is from Luke 24
Where Christ returns to his loved ones"
Fast jag har letat i Lukas: 24, jag har lagt beslag på en gammal släktklenod till Bibel tryckt 1934, men jag hittar inte det där stycket ordagrant, hittar inget skrivet med en sådan bländande poesi. Men det stämmer onekligen att Lukas: 24 handlar om Jesus uppståndelse.
Brompton Oratory är också namnet på en katolsk kyrka, The Church of the Immaculate Heart of Mary, belägen i London. Berättaren i texten tycks vandra kring i kyrkan, den sakrala stämningen vilar likt ett flera tusen ton tungt kyrktak i välvd marmor över låten men berättaren, som jag är övertygad om är Nick själv, konstaterar där bland alla apostlar i sten att ingen religion kan få honom att känna lika starkt som avsaknaden av hon som lämnat honom gör.
Vad jag egentligen hade tänkt säga var att det är mycket London i Nick Caves lyrik, men jag spårade ur redan innan jag hann börja säga det. Men det är inte bara London i största allmänhet, utan ett särskilt London. Ett Caveianskt London, vi får se London ur Nick Caves ögon. Vad han visar är en mörk, stillsam, vemodig baksida av den stora världsmetropolen. Det finns inget Picadilly Circus, inga ståtliga vakter i enorma, håriga hjälmar och absolut ingen O2 arena i Nick Caves London.
Det känns som att Nick Cave blottlägger mångmiljonstadens uråldriga, ensamma själ. Det må låta vansinnigt fånigt allt det här, men det är i dessa banor tankarna vandrar en regnig höstmorgon då Boatman's Call (1997) är lika viktig och klockren som mina långa nabbar är när jag ska returnera mycket överskruv. Och det här inlägget var egentligen bara tänkt som en liten inledning till inlägget om Caves verkliga Londonepos. Så det kommer mer...
onsdag 14 oktober 2009
Fotbollsfjantar och pingisfantaster
Tack gode gud för att det är pingis man engagerar sig i och inte den där fotbollen. Vilket slit det verkar vara för alla de där fotbollsfansen som ständigt måste hävda sina åsikter bland alla miljontals andra som ska hävda sina åsikter. Alla tror de sig veta bäst tar sina åsikter som absoluta sanningar. Det verkar finnas så mycket hat, frustration, avundsjuka, enögdhet och besserwissrighet i den där världen.
Alla är lika övertygade om att just deras favoritlag är allra bäst och det är bara en global konspiration som gör att inte alla andra inser samma sak. Ingen drar sig för att idiotförklara tränare, förbundskaptener och experter och alla är lika ivriga i att totalsåga vissa av spelarna i världseliten som om deras närvaro där grundar sig på rena missförstånd.
Så funkar det inte inom pingisen. Aldrig är det någon diskussion om att t.ex. Wang Liqin eller Timo Boll egentligen är urusla. Vi pingisfantaster kan konsten att uppskatta och beundra alla de begåvade individer som genom hårt slit slagit sig in i världstoppen, oavsett vilket land de kommer ifrån eller vilken klubb de spelar för. Medan fotbollsfansen, likt små barn, ser världen som ond och god med elaka och snälla klubbar och spelare, så ser vi pingisfantaster bara en stor familj skickliga bollkonstnärer som på ett ärligt sätt gör upp om all den där äran och berömmelsen som det tydligen handlar om.
Så nu medan fotbollsfansen bråkar om vilket spelsystem Sverige ska spela med, huruvida Zlatan är överskattad eller inte och så vidare, så lutar vi pingisfans oss tillbaka och njuter av vår vackra sport. Det här är bilder från vårens fantastiska VM och det gör oss inget att det nästan bara är asiater som briljerar i klippet för det är sporten vi älskar inte tröjan de spelar i.
Alla är lika övertygade om att just deras favoritlag är allra bäst och det är bara en global konspiration som gör att inte alla andra inser samma sak. Ingen drar sig för att idiotförklara tränare, förbundskaptener och experter och alla är lika ivriga i att totalsåga vissa av spelarna i världseliten som om deras närvaro där grundar sig på rena missförstånd.
Så funkar det inte inom pingisen. Aldrig är det någon diskussion om att t.ex. Wang Liqin eller Timo Boll egentligen är urusla. Vi pingisfantaster kan konsten att uppskatta och beundra alla de begåvade individer som genom hårt slit slagit sig in i världstoppen, oavsett vilket land de kommer ifrån eller vilken klubb de spelar för. Medan fotbollsfansen, likt små barn, ser världen som ond och god med elaka och snälla klubbar och spelare, så ser vi pingisfantaster bara en stor familj skickliga bollkonstnärer som på ett ärligt sätt gör upp om all den där äran och berömmelsen som det tydligen handlar om.
Så nu medan fotbollsfansen bråkar om vilket spelsystem Sverige ska spela med, huruvida Zlatan är överskattad eller inte och så vidare, så lutar vi pingisfans oss tillbaka och njuter av vår vackra sport. Det här är bilder från vårens fantastiska VM och det gör oss inget att det nästan bara är asiater som briljerar i klippet för det är sporten vi älskar inte tröjan de spelar i.
måndag 12 oktober 2009
1. Dylan pluggar in
Av alla Dylans tvära omkast i karriären råder det ingen som helst tvekan om vilket som är det mest dramatiska som mötts med starkast reaktioner. Jag har redan skrivit så mycket om det så därför har jag nu satt ihop en liten film om det hat som mötte Dylan då han tog med sig ett band upp på scen och kopplade sin gitarr till en förstärkare. Vad som är så fascinerande är att all denna uppståndelse måste ställas i kontrast till att Dylan bara varit känd i 2-3 år, kanske bara ett år, för den stora massan innan förvandligen.
Det hela började den 19:e juli 1965 på Newport Folk Festival och även om det finns bra klipp från när han blev utbuad den gången så fokuserar min film helt och hållet på det bemötande han fick på den efterföljande världsturnén 1966. Allt filmmaterial är från turnéns avslutande spelningar i Storbrittanien och britternas reaktioner på den nya Dylan. Som vi alla vet är ju britterna ett synnerligen radikalt och öppensinnat folk alltid benägna att snabbt ta till sig förändringar.
Vissa må uppleva de sju minuterna, som klippet utgör, som en lång och viktig del av sin dag men då får ni inte glömma all möda jag lagt ner på filmen, betydligt mer än sju minuter kan jag avslöja. Vad ni ser är resultatet av min söndagkväll helt enkelt. Man får heller inte glömma att det här onekligen är ett av hela musikhistoriens mest fascinerande och häpnadsväckande avsnitt som genom mina flinka redigeringsfingrar kokats ihop och koncentrerats till sju minuter, tio sekunder och tjugonio hundradelar.
Det hela började den 19:e juli 1965 på Newport Folk Festival och även om det finns bra klipp från när han blev utbuad den gången så fokuserar min film helt och hållet på det bemötande han fick på den efterföljande världsturnén 1966. Allt filmmaterial är från turnéns avslutande spelningar i Storbrittanien och britternas reaktioner på den nya Dylan. Som vi alla vet är ju britterna ett synnerligen radikalt och öppensinnat folk alltid benägna att snabbt ta till sig förändringar.
Vissa må uppleva de sju minuterna, som klippet utgör, som en lång och viktig del av sin dag men då får ni inte glömma all möda jag lagt ner på filmen, betydligt mer än sju minuter kan jag avslöja. Vad ni ser är resultatet av min söndagkväll helt enkelt. Man får heller inte glömma att det här onekligen är ett av hela musikhistoriens mest fascinerande och häpnadsväckande avsnitt som genom mina flinka redigeringsfingrar kokats ihop och koncentrerats till sju minuter, tio sekunder och tjugonio hundradelar.
söndag 11 oktober 2009
2. Dylan blir frälst
Bob Dylan är av judisk härkomst. Hans farfar Zigman Zimmerman föddes i Odessa 1875 men emigrerade till USA år 1905 till följd av kraftiga antisemitiska strömningar i Ryssland. Hans sonson Robert Zimmerman, mer känd som Bob Dylan, har alltid verkat väl bevandrad inom den religiösa litteraturen och de bibliska referenserna har i alla tider funnits i hans texter. Dock tycktes han ha ett sunt, förnuftigt och verklighetssinnat förhållande till religionen.
Hans presentation av Masters of War under en spelning i Town Hall, New York den 12:e april 1963 ger en liten bild av vad jag försöker säga:
"I don't mind the ten commandments, I believe in the ten commandments. The first one; "I'm the Lord, thy God" is a great commandment if it's not said by the wrong people."
Men i slutet av 70-talet gick allt snett. Det här är den svartaste fläcken i min Dylanbevandring och jag vill helst inte prata om det. Men Dylan konverterar från judendomen och blir någon slags baptistvän med Jesus som sin bästa vän. Hans konserter blir gospelliknande väckelsemöten och han skriver texter som:
Saved,
And I'm so glad.
Yes, I'm so glad,
I'm so glad,
So glad,
I want to thank You, Lord,
I just want to thank You, Lord,
Thank You, Lord.
Jag vill verkligen inte prata om det här, det är hemskt. Den religiösa nojan försvann så långsamt bort ur hans musik och texter tills den tillslut återtog ungefär samma roll som den gjorde före hans otäcka religiösa förfall. Ingen julskiva kan någonsin jämföras med den chock som detta kapitel av hans karriär innebar. Inte ens om han spelar in julklassiker med Christer Sjögren.
Hans presentation av Masters of War under en spelning i Town Hall, New York den 12:e april 1963 ger en liten bild av vad jag försöker säga:
"I don't mind the ten commandments, I believe in the ten commandments. The first one; "I'm the Lord, thy God" is a great commandment if it's not said by the wrong people."
Men i slutet av 70-talet gick allt snett. Det här är den svartaste fläcken i min Dylanbevandring och jag vill helst inte prata om det. Men Dylan konverterar från judendomen och blir någon slags baptistvän med Jesus som sin bästa vän. Hans konserter blir gospelliknande väckelsemöten och han skriver texter som:
Saved,
And I'm so glad.
Yes, I'm so glad,
I'm so glad,
So glad,
I want to thank You, Lord,
I just want to thank You, Lord,
Thank You, Lord.
Jag vill verkligen inte prata om det här, det är hemskt. Den religiösa nojan försvann så långsamt bort ur hans musik och texter tills den tillslut återtog ungefär samma roll som den gjorde före hans otäcka religiösa förfall. Ingen julskiva kan någonsin jämföras med den chock som detta kapitel av hans karriär innebar. Inte ens om han spelar in julklassiker med Christer Sjögren.
3. Dylan blir en redneck
Dylan var under 60-talet nyskaparen som omkullkastade gammal traditionell musik. För den nya generationen som höll fast vid Dylanmyten och hans fantasifulla kreationer var countrymusiken något fult som representerade det konservativa, inskränkta, den amerikanska redneck-högern. Då släppte Dylan Nashville Skyline (1969).
Vad hade hänt med hans röst? Var det verkligen Dylan som sjöng? Kunde han verkligen sjunga på riktigt trots allt? Var var den nasala, den hesa, den oskolade, den utdragna rösten som lett en hel generation genom det omvälvande 60-talet?
Ur högtalarna strömmade en varm, fyllig, mjuk röst som vem som helst kunde älska. Och den sjöng de mest banala, simpla kärlekslåtarna. Skivan var ett renodlat countryalbum med ett omslag som visade ett glatt, pojkaktigt ansikte.
Ingenting som tidigare känneteckan Dylan fanns längre kvar. Borta var det aviga, suddiga ansikte som prydde Blonde on Blonde (1966). Borta var de abstrakta texterna som skingrades likt rök om man greppade efter dem, borta var nyskapandet, borta var budskapen, borta var poesin. Av talesmannen för den nya generationen fanns inte ett spår kvar.
Vad hade hänt med hans röst? Var det verkligen Dylan som sjöng? Kunde han verkligen sjunga på riktigt trots allt? Var var den nasala, den hesa, den oskolade, den utdragna rösten som lett en hel generation genom det omvälvande 60-talet?
Ur högtalarna strömmade en varm, fyllig, mjuk röst som vem som helst kunde älska. Och den sjöng de mest banala, simpla kärlekslåtarna. Skivan var ett renodlat countryalbum med ett omslag som visade ett glatt, pojkaktigt ansikte.
Ingenting som tidigare känneteckan Dylan fanns längre kvar. Borta var det aviga, suddiga ansikte som prydde Blonde on Blonde (1966). Borta var de abstrakta texterna som skingrades likt rök om man greppade efter dem, borta var nyskapandet, borta var budskapen, borta var poesin. Av talesmannen för den nya generationen fanns inte ett spår kvar.
lördag 10 oktober 2009
Atlantluften bor i mina steg
Efter att jag under förra helgens vistelse i Kiruna själv dammade av spaden för att visa adepterna hur den ska svingas har jag fått många positiva reaktioner för den andra plats i Herrar Elit som äventyret slutade i. En del lite väl positiva, som om mina framgångar kom som en total överraskning för dem, jag menar, Norrland är ju trots allt inte pingisens epicentrum. Det är särskilt segern över en Herr Lindmark som väckt uppmärksamhet och några har undrat om inte ett blogginlägg i ämnet vore på sin plats. Att rikta bloggens strålkastarljus mot mig själv är något jag alltid gör med en blygsam tveksamhet men för att sprida ljus och klarhet har jag nu beslutat att berätta hur det hela gick till.
En norrländsk legion, ledd av Kebnekaises hemmaspelare, hade radat upp sig för att sätta stopp för inkräktaren från Göteborg. Men trots rutin och kunnande lika vidsträckt som fjällvidderna hade de norrländska landkrabborna med rötterna djupt i det svenska urberget förvånansvärt svårt att rå på deffen från västkusten som spelade med Atlantluftens bris i ryggen. Med ett böljande rörelseschema likt de vita gässen som rider in på Kattegatts vågor och en saltstänkt, frejdig defensiv som ekade av fiskmåsarnas rop avfärdades den ene norrlänningen efter den andra.
Men precis då det tycktes som om atlantbrisen skulle svepa bort den kalla, tjocka dimman som vilade över Kirunas djupa gruvor möttes den av Svarta Havets ljumma fläktande vindar, blandade med en pust av den massiva kalluften från den sibiriska tundran. I tusen mil hade han färdats, en rysk björn från Slavyansk na Kubani och med en furstlig teknik och en forehand lika ostoppbar som 1917 års revolution kuvades och tvingades göteborgaren tillbaka till räktrålaren han tittat fram ur.
Ungefär så gick det till.
En norrländsk legion, ledd av Kebnekaises hemmaspelare, hade radat upp sig för att sätta stopp för inkräktaren från Göteborg. Men trots rutin och kunnande lika vidsträckt som fjällvidderna hade de norrländska landkrabborna med rötterna djupt i det svenska urberget förvånansvärt svårt att rå på deffen från västkusten som spelade med Atlantluftens bris i ryggen. Med ett böljande rörelseschema likt de vita gässen som rider in på Kattegatts vågor och en saltstänkt, frejdig defensiv som ekade av fiskmåsarnas rop avfärdades den ene norrlänningen efter den andra.
Men precis då det tycktes som om atlantbrisen skulle svepa bort den kalla, tjocka dimman som vilade över Kirunas djupa gruvor möttes den av Svarta Havets ljumma fläktande vindar, blandade med en pust av den massiva kalluften från den sibiriska tundran. I tusen mil hade han färdats, en rysk björn från Slavyansk na Kubani och med en furstlig teknik och en forehand lika ostoppbar som 1917 års revolution kuvades och tvingades göteborgaren tillbaka till räktrålaren han tittat fram ur.
Ungefär så gick det till.
fredag 9 oktober 2009
4. Dylans comeback på toppen
Efter det tumultartade 60-talet där Dylan skrev om musikhistorien flera gånger såg han ut att ha gjort sitt. Hans 70-tal började med praktfiaskot Self Portrait (1970) som fascinerat omvärlden med sin uselhet. Det följdes snabbt upp med New Morning (1970), ett helt okej album för en föredetting, för någon som haft sina glansdagar men som nu var slut som artist och konstnär.
Sen blev det tyst, åren gick, han komponerade filmmusiken till Pat Garett & Billy the Kid (1973) och skivans Knockin' on Heavens Door blev så småningom känd. Fast i första hand med andra artister. Så började det talas om en comeback turné. Dylan hade inte turnerat på åtta år, knappt ett framträdande hade han gjort sedan 1966. Planet Waves (1974) gavs ut och blev så småningom älskat av de hängivna Dylanfansen, Before the Flood-turnén blev en publikmässig succé men det stod lika självklart fast att Dylan var en pensionerad stjärna som levde på gamla meriter.
Så kom det 1975:e året till världen och ingen, ingen, ingen hade kunnat ana vad som skulle hända. Ingen. Dylan släppte albumet Blood on the Tracks. Med åren har det blivit ett av världens mest älskade och berömda album, alla som plockat upp en akustisk gitarr, alla sing & songwriter, alla har de på ett eller annat sätt påverkats av Blood on the Tracks. För att inte tala om texternas inflytande. Aldrig har så mycket sorg, vemot och smärta uttryckts på ett sådant sätt.
Aldrig har en artist gjort en sådan comeback. Ni kan leta hur mycket ni vill i musikens historieböcker. Alla de storheter som kom fram under samma tid, Beatles, Rolling Stones, Neil Young, alla har de haft sina storhetsdagar och sedan tonat ut eller försvunnit mer abrupt.
Det värsta är att Dylan har ytterligare två likadana comebacker till den yttersta toppnivån. Först med Oh Mercy (1989) och sedan med Time out of Mind (1997). Och det håller i sig än, i och med släppet av Modern Times (2006) fick han sin första förstaplacering på den amerikanska försäljningslistan sedan Desire (1976). Den som tror att Dylan är en gammal gubbe som lever på nostalgi och fornstora dagar misstar sig å det grövsta.
Sen blev det tyst, åren gick, han komponerade filmmusiken till Pat Garett & Billy the Kid (1973) och skivans Knockin' on Heavens Door blev så småningom känd. Fast i första hand med andra artister. Så började det talas om en comeback turné. Dylan hade inte turnerat på åtta år, knappt ett framträdande hade han gjort sedan 1966. Planet Waves (1974) gavs ut och blev så småningom älskat av de hängivna Dylanfansen, Before the Flood-turnén blev en publikmässig succé men det stod lika självklart fast att Dylan var en pensionerad stjärna som levde på gamla meriter.
Så kom det 1975:e året till världen och ingen, ingen, ingen hade kunnat ana vad som skulle hända. Ingen. Dylan släppte albumet Blood on the Tracks. Med åren har det blivit ett av världens mest älskade och berömda album, alla som plockat upp en akustisk gitarr, alla sing & songwriter, alla har de på ett eller annat sätt påverkats av Blood on the Tracks. För att inte tala om texternas inflytande. Aldrig har så mycket sorg, vemot och smärta uttryckts på ett sådant sätt.
Aldrig har en artist gjort en sådan comeback. Ni kan leta hur mycket ni vill i musikens historieböcker. Alla de storheter som kom fram under samma tid, Beatles, Rolling Stones, Neil Young, alla har de haft sina storhetsdagar och sedan tonat ut eller försvunnit mer abrupt.
Det värsta är att Dylan har ytterligare två likadana comebacker till den yttersta toppnivån. Först med Oh Mercy (1989) och sedan med Time out of Mind (1997). Och det håller i sig än, i och med släppet av Modern Times (2006) fick han sin första förstaplacering på den amerikanska försäljningslistan sedan Desire (1976). Den som tror att Dylan är en gammal gubbe som lever på nostalgi och fornstora dagar misstar sig å det grövsta.
torsdag 8 oktober 2009
5. Dylan reser hundra år bakåt i tiden
I mitten av 60-talet var Dylan av det coolaste, hippaste som jorden hade att erbjuda. Hans kläder, hans stora hår, hans solglasögon, han var som en utomjording, han var flera mil från alla andra. Och musiken kom från samma plats, från framtiden, musiken på Blonde on Blonde (1966), texterna, liveframträdandena med The Band. Samtiden kunde inte förstå honom, det var först långt senare som erkännandet kom på riktigt, som omvärlden förstod.
Ett år senare, bara ett år senare, släppte Dylan John Wesley Harding (1967). Han hade då flyttat ut på landet, försvunnit totalt från rampljuset, blivit familjefar och de randiga kostymerna och solglasögonen var utbytta mot praktiska, oömma kläder och en enkel hatt. Hans skapelser som året innan hade kommit till oss från framtiden kom nu istället ikapp oss från dåtiden. Den tidigare drogosande, abstrakta, drömlika, hallucinerande poesin på Blonde on Blonde byttes mot de enklaste berättelserna om rätt och fel, moral och hårt arbete, bibliska visioner, mysiga hemmakvällar, åkrar, laglösa, luffare, immigranter och godsägare i sann Vilhelm Moberg anda.
Hans språk var helt annorlunda, ålderdomligt, istället för inledande rader som:
"Nobody feels any pain, tonight as I stand inside the rain"
började låtarna nu med rader som:
"I pity the poor immigrant, who wishes he would have stayed home"
och
"As I went out one morning, to breathe the air around Tom Paine's
I spied the fairest damsel, that ever did walk in chains"
Musiken bestod av ett tystlåtet trumset, en mumlande bas, Dylans akustiska gitarr och hans munspel som skrek ut immigrantens och luffarens vemodiga klagan. Skivan är så tystlåten, så enkel, så avskalad, det låter som den är inspelad 1867 istället för 1967. Det är inte svårt att sätta sig in i den chock detta innebar för alla Dylanfans. Jag erfor den själv då jag införskaffade skivan och det tog lång tid innan mina öron började upptäcka dess storhet.
Att göra en sådan helomvänding och ändå bevara personlighet, karaktär, all skönhet och briljans i musiken, att inom så kort tid göra två hyllade mästerverk inom två så brutalt skilda områden visar på en genialitet så gränslös och omvälvande att jag faktiskt blir tårögd av vördnad och tacksamhet när jag tänker på det.
Ett år senare, bara ett år senare, släppte Dylan John Wesley Harding (1967). Han hade då flyttat ut på landet, försvunnit totalt från rampljuset, blivit familjefar och de randiga kostymerna och solglasögonen var utbytta mot praktiska, oömma kläder och en enkel hatt. Hans skapelser som året innan hade kommit till oss från framtiden kom nu istället ikapp oss från dåtiden. Den tidigare drogosande, abstrakta, drömlika, hallucinerande poesin på Blonde on Blonde byttes mot de enklaste berättelserna om rätt och fel, moral och hårt arbete, bibliska visioner, mysiga hemmakvällar, åkrar, laglösa, luffare, immigranter och godsägare i sann Vilhelm Moberg anda.
Hans språk var helt annorlunda, ålderdomligt, istället för inledande rader som:
"Nobody feels any pain, tonight as I stand inside the rain"
började låtarna nu med rader som:
"I pity the poor immigrant, who wishes he would have stayed home"
och
"As I went out one morning, to breathe the air around Tom Paine's
I spied the fairest damsel, that ever did walk in chains"
Musiken bestod av ett tystlåtet trumset, en mumlande bas, Dylans akustiska gitarr och hans munspel som skrek ut immigrantens och luffarens vemodiga klagan. Skivan är så tystlåten, så enkel, så avskalad, det låter som den är inspelad 1867 istället för 1967. Det är inte svårt att sätta sig in i den chock detta innebar för alla Dylanfans. Jag erfor den själv då jag införskaffade skivan och det tog lång tid innan mina öron började upptäcka dess storhet.
Att göra en sådan helomvänding och ändå bevara personlighet, karaktär, all skönhet och briljans i musiken, att inom så kort tid göra två hyllade mästerverk inom två så brutalt skilda områden visar på en genialitet så gränslös och omvälvande att jag faktiskt blir tårögd av vördnad och tacksamhet när jag tänker på det.
Nobels litteraturpris
Knappt tre timmar kvar till Nobels litteraturpris tillkännages. Som vanligt hoppas jag på att Svenska Akademiens ständige sekreterare, som inte är helt och hållet ständig, ska kliva ut genom dörren och utropa; Bob Dylan!
Det pratas om det varje år och han har blivit nominerad varje år sedan 1996. Visst, han har fått Polarpriset, Pulitzerpriset och Kennedy Center Awards, mängder med Grammisar, någon Oscar och han har blivit invald i massa Hall Of Fame och Dylan själv tycks inte bry sig det minsta, men jag gör det. Och borde inte Nobelpriset smickra även självaste Bob?
Hos unibet har Dylan det sjunde lägsta oddset, tio gånger pengarna. Jag har ingen blekaste gissning om vem som har störst chans att få det. Men jag är tveksam till att det är någon som haft ett större inflytande med sina texter och vars poesi nått ut till och uppskattats av ett större antal människor än Dylans.
Kom igen nu Bob! Var röstar man?
Det pratas om det varje år och han har blivit nominerad varje år sedan 1996. Visst, han har fått Polarpriset, Pulitzerpriset och Kennedy Center Awards, mängder med Grammisar, någon Oscar och han har blivit invald i massa Hall Of Fame och Dylan själv tycks inte bry sig det minsta, men jag gör det. Och borde inte Nobelpriset smickra även självaste Bob?
Hos unibet har Dylan det sjunde lägsta oddset, tio gånger pengarna. Jag har ingen blekaste gissning om vem som har störst chans att få det. Men jag är tveksam till att det är någon som haft ett större inflytande med sina texter och vars poesi nått ut till och uppskattats av ett större antal människor än Dylans.
Kom igen nu Bob! Var röstar man?
onsdag 7 oktober 2009
Idiotvind räknar ner med de största Dylanchockerna
Vilken härligt intressant omröstning som pågår.
Det är nu bara en knapp vecka kvar tills Dylans andra skiva för i år släpps. Det är det juliga välgörenhetsalbumet Christmas in the Heart som väntar på att få spridas över världens alla skivhyllor. Att Dylan spelar in en julskiva överraskar, förvånar, förnärmar och förbryllar många. Inte bara Dylanfans. Välkomna in i gemenskapen allesammans. Vi sällar oss till en gigantiskt stor grupp människor som etappvis utökats och blivit mer och mer folkrik sedan tidigt 60-tal.
Historien har lärt oss att det enda vi kan förvänta oss av Dylan är att vi aldrig får vad vi förväntar oss. Den som tror sig ha en bild av Dylan, som tror sig veta vem han är, vet ingenting om Dylan.
Många menar säkert nu att detta är hans mest drastiska, oväntade drag. Nej, nej, nej, oj, oj, oj. Inte på långa, långa vägar. Som den outsinliga Dylanlektion Idiotvind är har en liten lista över Dylans mest omskakande, upprörande och överrumplande karriärvändningar satts ihop. Det blir en om dagen, vi börjar nerifrån och när vinnaren presenterats är det dags för oss alla att knata ner till vår lokala skivförsäljare och inhandla Christmas in the Heart.
Det är nu bara en knapp vecka kvar tills Dylans andra skiva för i år släpps. Det är det juliga välgörenhetsalbumet Christmas in the Heart som väntar på att få spridas över världens alla skivhyllor. Att Dylan spelar in en julskiva överraskar, förvånar, förnärmar och förbryllar många. Inte bara Dylanfans. Välkomna in i gemenskapen allesammans. Vi sällar oss till en gigantiskt stor grupp människor som etappvis utökats och blivit mer och mer folkrik sedan tidigt 60-tal.
Historien har lärt oss att det enda vi kan förvänta oss av Dylan är att vi aldrig får vad vi förväntar oss. Den som tror sig ha en bild av Dylan, som tror sig veta vem han är, vet ingenting om Dylan.
Många menar säkert nu att detta är hans mest drastiska, oväntade drag. Nej, nej, nej, oj, oj, oj. Inte på långa, långa vägar. Som den outsinliga Dylanlektion Idiotvind är har en liten lista över Dylans mest omskakande, upprörande och överrumplande karriärvändningar satts ihop. Det blir en om dagen, vi börjar nerifrån och när vinnaren presenterats är det dags för oss alla att knata ner till vår lokala skivförsäljare och inhandla Christmas in the Heart.
Med fel hand
I Glasgow gjorde precis Ronnie O'Sullivan en hundraserie med vänstern. Inte många idrottsmän i världen som kan mäta sig med honom när han är på humör. Men det är ju inte alltid han är på humör. Efter gårdagens vinst förklarade han att han är nöjd så länge han kan spela utan att vilja ta livet av sig.
Under tiden Ronnie lirar med fel hand förklarar Kim Hartman att förr i tiden användes bara bollar av elfenben. "...det blev väldigt slitsamt för elefanterna".
Skönt att snookersäsongen är igång på allvar.
Under tiden Ronnie lirar med fel hand förklarar Kim Hartman att förr i tiden användes bara bollar av elfenben. "...det blev väldigt slitsamt för elefanterna".
Skönt att snookersäsongen är igång på allvar.
tisdag 6 oktober 2009
Opinionsundersökning
Det är resor långtbort, långtbort och ont om tid, jobba, jobba och äta lunch är allt jag hinner med och under tiden ligger inkassoräkningarna och fyller år på mitt golv. Då är det svårt att finna tid att sitta och tycka och tänka och bygga meningar i en blogg. Särskilt om alla meningar ska vara som den ovan med referenser till tre olika Thåströmtexter.
I förra veckan hamnade Idiotvind i rampljuset då hyllningen till Hans Thalin länkades i Sveriges största pingisblogg. Plötsligt var det hundratals pingismänniskor här och läste om Hans, vilket känns väldigt roligt eftersom jag tycker jag sa något som borde eka land och rike runt. Kanske passade några av alla de nya besökarna på att läsa något om Bob också.
Eftersom jag är lite osäker på karaktären på bloggens lilla läsarskara tänkte jag göra en liten undersökning. Bloggen är splittrad och sammanflätad av skilda områden, är läsarskaran lika splittrad? Är det fler här som vet åt vilket håll nabbarna pekar på ett Feint Long III än som vet vad det är för katt som diplomaten brukar bära på sin axel? Sånt måste undersökas.
I förra veckan hamnade Idiotvind i rampljuset då hyllningen till Hans Thalin länkades i Sveriges största pingisblogg. Plötsligt var det hundratals pingismänniskor här och läste om Hans, vilket känns väldigt roligt eftersom jag tycker jag sa något som borde eka land och rike runt. Kanske passade några av alla de nya besökarna på att läsa något om Bob också.
Eftersom jag är lite osäker på karaktären på bloggens lilla läsarskara tänkte jag göra en liten undersökning. Bloggen är splittrad och sammanflätad av skilda områden, är läsarskaran lika splittrad? Är det fler här som vet åt vilket håll nabbarna pekar på ett Feint Long III än som vet vad det är för katt som diplomaten brukar bära på sin axel? Sånt måste undersökas.
torsdag 1 oktober 2009
Jag var så mycket äldre då, jag är yngre än så nu
Jag har märkt en personlig utveckling som går åt det mer barnsliga, okultiverade hållet. Till skillnad från mitt tidigare jag som kämpade sig igenom Myten om Sisyfos av Albert Camus och lämnade krogen i protest då husbandet spelade Sommaren är kort, sitter jag nu och tittar på Idol.
Det kan ju ses som en allvarlig form av fördumning eller konformisering men jag ser det mer som ett viktigt led i mognadsprocessen. Den tidigare så svart-vita världen som jag tog mig fram genom med en kompromisslös principfasthet har nu börjat gråna en aning medan jag samtidigt släpper det hårda greppet om några av de mera överflödiga principerna.
"Crimson flames tied through my ears
Rollin high and mighty traps
Pounced with fire on flaming roads
Using ideas as my maps"
Denna påstådda utveckling kan te sig en aningen motsägelsfull då jag använder just den här bloggen för att stimulera mina mer omogna, svart-vita sidor. Men kanske är det också just tack vare bloggen som en mer allmän personlig utveckling kunnat träda i kraft.
Anledningen till att jag babblar om allt detta (det här är ju egentligen ingen berätta-om-mig-och-min-shopping-blogg) är att Dylan skrivit en låt som säger exakt det här (en eloge till alla er som redan sitter och nynnar på den). Han gjorde det när han var 22-23 år gammal, den heter My Back Pages och är helt fantastisk.
"Half-wracked prejudice leaped forth
Rip down all hate, I screamed
Lies that life is black and white
Spoke from my skull. I dreamed
Romantic facts of musketeers
Foundationed deep, somehow.
Ah, but I was so much older then,
Im younger than that now."
Han tar där avstånd från sina s.k. "protestsånger", sitt högmod och sin tidigare så hetsporriga, kompromisslösa framtoning. Har man väl hört My Back Pages är det inte svårt att förstå Dylans idiotförklaring av alla fans och journalister som plågade honom med frågor och krav på hans politiska engagemang och protestsånger i decennier därefter. Allt fanns ju där i texten.
"In a soldiers stance, I aimed my hand
At the mongrel dogs who teach
Fearing not that I'd become my enemy
In the instant that I preach"
Jag minns att My Back Pages var en av de första gångerna som Dylans uppriktighet, klarsynthet och vältalighet genom sina texter drabbade mig med full kraft. Sedan dess har det hänt många fler gånger.
Man skulle kunna säga att det är så här det fungerar att vara jag. Allting kretsar kring Dylans skapelser. Fast man skulle också kunna säga att Dylans skapelser kretsar kring allt, så slipper jag hänga ut mig själv som en fanatisk Dylanoman.
Det kan ju ses som en allvarlig form av fördumning eller konformisering men jag ser det mer som ett viktigt led i mognadsprocessen. Den tidigare så svart-vita världen som jag tog mig fram genom med en kompromisslös principfasthet har nu börjat gråna en aning medan jag samtidigt släpper det hårda greppet om några av de mera överflödiga principerna.
"Crimson flames tied through my ears
Rollin high and mighty traps
Pounced with fire on flaming roads
Using ideas as my maps"
Denna påstådda utveckling kan te sig en aningen motsägelsfull då jag använder just den här bloggen för att stimulera mina mer omogna, svart-vita sidor. Men kanske är det också just tack vare bloggen som en mer allmän personlig utveckling kunnat träda i kraft.
Anledningen till att jag babblar om allt detta (det här är ju egentligen ingen berätta-om-mig-och-min-shopping-blogg) är att Dylan skrivit en låt som säger exakt det här (en eloge till alla er som redan sitter och nynnar på den). Han gjorde det när han var 22-23 år gammal, den heter My Back Pages och är helt fantastisk.
"Half-wracked prejudice leaped forth
Rip down all hate, I screamed
Lies that life is black and white
Spoke from my skull. I dreamed
Romantic facts of musketeers
Foundationed deep, somehow.
Ah, but I was so much older then,
Im younger than that now."
Han tar där avstånd från sina s.k. "protestsånger", sitt högmod och sin tidigare så hetsporriga, kompromisslösa framtoning. Har man väl hört My Back Pages är det inte svårt att förstå Dylans idiotförklaring av alla fans och journalister som plågade honom med frågor och krav på hans politiska engagemang och protestsånger i decennier därefter. Allt fanns ju där i texten.
"In a soldiers stance, I aimed my hand
At the mongrel dogs who teach
Fearing not that I'd become my enemy
In the instant that I preach"
Jag minns att My Back Pages var en av de första gångerna som Dylans uppriktighet, klarsynthet och vältalighet genom sina texter drabbade mig med full kraft. Sedan dess har det hänt många fler gånger.
Man skulle kunna säga att det är så här det fungerar att vara jag. Allting kretsar kring Dylans skapelser. Fast man skulle också kunna säga att Dylans skapelser kretsar kring allt, så slipper jag hänga ut mig själv som en fanatisk Dylanoman.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)