Efter att jag under förra helgens vistelse i Kiruna själv dammade av spaden för att visa adepterna hur den ska svingas har jag fått många positiva reaktioner för den andra plats i Herrar Elit som äventyret slutade i. En del lite väl positiva, som om mina framgångar kom som en total överraskning för dem, jag menar, Norrland är ju trots allt inte pingisens epicentrum. Det är särskilt segern över en Herr Lindmark som väckt uppmärksamhet och några har undrat om inte ett blogginlägg i ämnet vore på sin plats. Att rikta bloggens strålkastarljus mot mig själv är något jag alltid gör med en blygsam tveksamhet men för att sprida ljus och klarhet har jag nu beslutat att berätta hur det hela gick till.
En norrländsk legion, ledd av Kebnekaises hemmaspelare, hade radat upp sig för att sätta stopp för inkräktaren från Göteborg. Men trots rutin och kunnande lika vidsträckt som fjällvidderna hade de norrländska landkrabborna med rötterna djupt i det svenska urberget förvånansvärt svårt att rå på deffen från västkusten som spelade med Atlantluftens bris i ryggen. Med ett böljande rörelseschema likt de vita gässen som rider in på Kattegatts vågor och en saltstänkt, frejdig defensiv som ekade av fiskmåsarnas rop avfärdades den ene norrlänningen efter den andra.
Men precis då det tycktes som om atlantbrisen skulle svepa bort den kalla, tjocka dimman som vilade över Kirunas djupa gruvor möttes den av Svarta Havets ljumma fläktande vindar, blandade med en pust av den massiva kalluften från den sibiriska tundran. I tusen mil hade han färdats, en rysk björn från Slavyansk na Kubani och med en furstlig teknik och en forehand lika ostoppbar som 1917 års revolution kuvades och tvingades göteborgaren tillbaka till räktrålaren han tittat fram ur.
Ungefär så gick det till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar