Trots att det verkar vara en trevlig grabb har jag aldrig varit något stort fan av Lars Winnerbäcks musik. Därmed inte sagt att jag anser det vara dåligt. Ibland har jag hört honom slå huvudet på spiken, eller åtminstone otäckt nära.
Nu har jag dock hört hur det låter då han träffar rätt med en klockren briljans. Som så ofta är den enkelheten som leder till de riktigt höga nivåerna. För det är med en förstummande välformulerad enkelhet han på några enstaka rader avväpnar och avslöjar vår tids bisarra dokusåpafenomen.
Stackars dom som stänger in sig
100 dagar utan heder
stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur märkligt kan man må?
Pang, bara.
torsdag 30 december 2010
tisdag 28 december 2010
tisdag 21 december 2010
"Diktaturens kreatur"
Ok, Europas "sista diktatur" visade sitt fula ansikte i söndags. Nu gäller det Fidde! Folket har valt dig att leda vår nation, så tala nu kraftfullt med nationens enade röst. Du kan få ett litet tips, så här gjorde din föregångare 1975 då han inte uppskattade diktaturen i Tjeckoslovakien:
Nu kräver jag inte att du ska komma med lika fantastiska formuleringar... "så talar diktaturens kreatur till varandra"... sånt är överkurs. Vi kräver inte heller att du ska våga uttala dig lika kraftfullt och provocerande giftigt - för guds skull - vi får ju inte bli osams med diktatorn. Men även om vi inte förväntar oss att du visar Palmes mod, vilja, engagemang och givetvis inte hans enastående förmåga som talare så kan vi väl få höra något i alla fall? Ett "aja baja" åtminstone?
Nu kräver jag inte att du ska komma med lika fantastiska formuleringar... "så talar diktaturens kreatur till varandra"... sånt är överkurs. Vi kräver inte heller att du ska våga uttala dig lika kraftfullt och provocerande giftigt - för guds skull - vi får ju inte bli osams med diktatorn. Men även om vi inte förväntar oss att du visar Palmes mod, vilja, engagemang och givetvis inte hans enastående förmåga som talare så kan vi väl få höra något i alla fall? Ett "aja baja" åtminstone?
måndag 20 december 2010
Bra förhandlingsläge
Högst glädjande att Mizutani lyckades vinna Pro Tour "Grand" Finals.
På en annan, betydligt mindre inflytelserik pingisblogg, påstods det att anledningen till att kineserna inte tävlat i Europa i år och därför inte kvalificerat sig till Pro Tour Grand Finals är en protest mot beslutet att bara två spelare från varje nation får spela singelturneringen i OS 2012.
Mycket intressant.
Därför att flera beslut har tagits under de senaste åren i försök att bryta den kinesiska dominansen. Det har inte ens hymlats med det, representanterna från ITTF, inte minst president Sharara, har vid upprepade tillfällen gått ut och beklagat sig över den kinesiska dominansen och allt ifrån startbegränsningar till övergången till den lilla bollen har åtminstone delvis motiverats med att det är försök att begränsa Kinas överlägsenhet.
Kineserna har än så länge tagit förändringarna som tävlingsmänniskor. De har tagit det som en utmaning, utan att gnälla, anpassat sig till varje förändring och fortsatt vara överlägsna.
Men kanske börjar måttet nu att rågas. Vad skulle hända om kineserna tröttnade helt? Genom sin blotta frånvaro har de precis skjutit ITTF:s stolta regalskepp, Pro Tour Grand Finals, i sank. Sänkt det till bottens dyiga nivå. Vad händer ifall de gör samma sak i VM? Eller OS?
Minns att Kina inte började delta i OS förrän 1984. De har avstått spektaklet förr. De skulle mycket väl kunna säga:
- Vi har vår egen liga. Den är bäst i världen. Vi har våra nationella mästerskap. De är svårare att vinna än någon annan turnering. Varför ska vi åka runt i världen och slå massa dussinspelare bara för att ändå möta varandra i semifinal och final tillslut? Ni kan väl höra av er igen när ni slutat missgynna oss och istället blivit lite bättre på det här med bordtennis.
På en annan, betydligt mindre inflytelserik pingisblogg, påstods det att anledningen till att kineserna inte tävlat i Europa i år och därför inte kvalificerat sig till Pro Tour Grand Finals är en protest mot beslutet att bara två spelare från varje nation får spela singelturneringen i OS 2012.
Mycket intressant.
Därför att flera beslut har tagits under de senaste åren i försök att bryta den kinesiska dominansen. Det har inte ens hymlats med det, representanterna från ITTF, inte minst president Sharara, har vid upprepade tillfällen gått ut och beklagat sig över den kinesiska dominansen och allt ifrån startbegränsningar till övergången till den lilla bollen har åtminstone delvis motiverats med att det är försök att begränsa Kinas överlägsenhet.
Kineserna har än så länge tagit förändringarna som tävlingsmänniskor. De har tagit det som en utmaning, utan att gnälla, anpassat sig till varje förändring och fortsatt vara överlägsna.
Men kanske börjar måttet nu att rågas. Vad skulle hända om kineserna tröttnade helt? Genom sin blotta frånvaro har de precis skjutit ITTF:s stolta regalskepp, Pro Tour Grand Finals, i sank. Sänkt det till bottens dyiga nivå. Vad händer ifall de gör samma sak i VM? Eller OS?
Minns att Kina inte började delta i OS förrän 1984. De har avstått spektaklet förr. De skulle mycket väl kunna säga:
- Vi har vår egen liga. Den är bäst i världen. Vi har våra nationella mästerskap. De är svårare att vinna än någon annan turnering. Varför ska vi åka runt i världen och slå massa dussinspelare bara för att ändå möta varandra i semifinal och final tillslut? Ni kan väl höra av er igen när ni slutat missgynna oss och istället blivit lite bättre på det här med bordtennis.
lördag 18 december 2010
B-tävlingen fortsätter
Så nära jag var att tippa rätt i semifinalen på den undre halvan. Ifall man talar det språk de talar i Sarkasmitanien. Båda spelarna jag trodde på åkte ut redan i 1/8-delsfinal. Ovtcharov lyckades på något sätt förlora i skilje mot Skallgång-Steger och Lee Sang Su besegrades med 15-13 i sjunde avgörande mot Shamrath Kamal Achanta.
En Ryu Seung Min, med klart tyngre fötter och en forehandslägga som inte är lika dräpande och framförallt inte lika säker och som annonserat att det här kan vara hans sista säsong har lyckats krångla till sig två segrar i skiljeset och möter nu Bastian Steger i semifinal. I Pro Tour Grand Finals. Hmpf.
På den övre halvan är dock allt som det ska. Samsonov mot Mizutani.
På damsidan, där den asiatiska dominansen är ännu starkare än på herrsidan, finns en europé kvar bland de fyra bästa. Det är ju fantastiskt roligt. Det är Holland som lyckats med denna imponerande bedrift att få fram en spelare som kan konkurrera med asiaterna. Så stort grattis till Holland och deras Li Jiao...
En Ryu Seung Min, med klart tyngre fötter och en forehandslägga som inte är lika dräpande och framförallt inte lika säker och som annonserat att det här kan vara hans sista säsong har lyckats krångla till sig två segrar i skiljeset och möter nu Bastian Steger i semifinal. I Pro Tour Grand Finals. Hmpf.
På den övre halvan är dock allt som det ska. Samsonov mot Mizutani.
På damsidan, där den asiatiska dominansen är ännu starkare än på herrsidan, finns en europé kvar bland de fyra bästa. Det är ju fantastiskt roligt. Det är Holland som lyckats med denna imponerande bedrift att få fram en spelare som kan konkurrera med asiaterna. Så stort grattis till Holland och deras Li Jiao...
fredag 17 december 2010
Atlantens långa kust
Jag har i flera omgångar brottats med mitt vokabulär och min, trots allt, begränsade fattningsförmåga i mina försök att förstå och förklara storheten i Dylans epos om det amerikanska inbördeskriget, 'Cross the Green Mountain, skriven till filmen Gods and Generals. Ungefär som en nutida Sisyfos som oförtrutet rullar och baxar sitt otympliga stenblock uppför den branta backen.
Textens omfång och rikedom gör att man, oavsett hur många gånger man hört den, ständigt drabbas av rader som man hittills inte gett tillräckligt med uppmärksamhet. Idag slogs jag plötsligt av:
Along the dim Atlantic line
The ravaged land lies for miles behind
Det är ju en fantastisk bild av den då krigshärjade nordamerikanske kontinenten. Dessutom fick raderna mig att tänka på Evert Taube och hans mest kända, eller en av hans mest kända, kompositioner:
Samborombon, en liten by förutan gata
Den ligger inte långt från Rio de la Plata
Nästan vid kanten av den blåa Atlanten
och med Pampas bakom sig flera hundra gröna mil
Likheterna är slående, även om Dylans blick från Atlantens kust inåt land, med rätta, framstår betydligt dystrare. Han ska ju trots allt inte inåt landet och dansa tango med Carmencita utan vada i blodig lera och skjuta sina landsmän eller skjutas själv.
Textens omfång och rikedom gör att man, oavsett hur många gånger man hört den, ständigt drabbas av rader som man hittills inte gett tillräckligt med uppmärksamhet. Idag slogs jag plötsligt av:
Along the dim Atlantic line
The ravaged land lies for miles behind
Det är ju en fantastisk bild av den då krigshärjade nordamerikanske kontinenten. Dessutom fick raderna mig att tänka på Evert Taube och hans mest kända, eller en av hans mest kända, kompositioner:
Samborombon, en liten by förutan gata
Den ligger inte långt från Rio de la Plata
Nästan vid kanten av den blåa Atlanten
och med Pampas bakom sig flera hundra gröna mil
Likheterna är slående, även om Dylans blick från Atlantens kust inåt land, med rätta, framstår betydligt dystrare. Han ska ju trots allt inte inåt landet och dansa tango med Carmencita utan vada i blodig lera och skjuta sina landsmän eller skjutas själv.
torsdag 16 december 2010
Ungdomarna roar mer
U21-turneringen är mycket roligare. Den kallas U21-turnering men de flesta som är med är inte mer än 15, 16, 17, 18 år. Det är åtta riktigt intressant spelare som gör upp i två ordentliga getingbon till grupper. Här kommer en kort sammanfattning av de första två omgångarna i endast två meningar:
I första gruppen vann Seo Hyun Deok derbyt mot Jung Young Sik och sen följde han upp segern med ytterligare en vinst med solklara 4-0 mot silvermedaljören i JVM Lin Gaoyuan riktigt imponerande av Deok men den blott 15-årige kinesen Lin hade innan den tunga förlusten mot den 18-årige koreanen tagit en viktig seger mot den 14-årige japanen Koki Niwa men den lille japanen revanscherade sig direkt med en imponerande seger mot koreanen Jung Young Sik hänger ni med?
I andra gruppen inledde ungdomstävlingens enda europé Paul Drinkhall med en förlust mot Kenji Matsudaira men det blev en kortvarig glädje för japanen som i andra matchen besegrades av den respektingivande koreanen Kim Min Seok som i sin första match totalkrossat Taiwans supertalang Chen Chien-An men taiwanesen återupprättade sitt rykte då han i sin tur totalt demolerade britten Drinkhall.
Två av de spännande nya koreanerna, som här på bloggen tidigare gått under samlingsnamnet "träsksparvarna" av anledningarn jag inte längre minns, är alltså ensamma om att vara obesegrade inför morgondagens sista gruppspelsmatch. Europas hopp måste känna sig ungefär som en välfriserad och parfymerad tamkatt skulle känna sig då den råkat hoppa över stängslet in till en kennel för rabiessmittade rottweilers. Dessutom väntar obesegrade Kim Min Seok för honom imorgon. Det lär bli en lång resa med den tilltufsade svansen mellan benen hem till det fallna imperiet för honom imorgon.
I första gruppen vann Seo Hyun Deok derbyt mot Jung Young Sik och sen följde han upp segern med ytterligare en vinst med solklara 4-0 mot silvermedaljören i JVM Lin Gaoyuan riktigt imponerande av Deok men den blott 15-årige kinesen Lin hade innan den tunga förlusten mot den 18-årige koreanen tagit en viktig seger mot den 14-årige japanen Koki Niwa men den lille japanen revanscherade sig direkt med en imponerande seger mot koreanen Jung Young Sik hänger ni med?
I andra gruppen inledde ungdomstävlingens enda europé Paul Drinkhall med en förlust mot Kenji Matsudaira men det blev en kortvarig glädje för japanen som i andra matchen besegrades av den respektingivande koreanen Kim Min Seok som i sin första match totalkrossat Taiwans supertalang Chen Chien-An men taiwanesen återupprättade sitt rykte då han i sin tur totalt demolerade britten Drinkhall.
Två av de spännande nya koreanerna, som här på bloggen tidigare gått under samlingsnamnet "träsksparvarna" av anledningarn jag inte längre minns, är alltså ensamma om att vara obesegrade inför morgondagens sista gruppspelsmatch. Europas hopp måste känna sig ungefär som en välfriserad och parfymerad tamkatt skulle känna sig då den råkat hoppa över stängslet in till en kennel för rabiessmittade rottweilers. Dessutom väntar obesegrade Kim Min Seok för honom imorgon. Det lär bli en lång resa med den tilltufsade svansen mellan benen hem till det fallna imperiet för honom imorgon.
Pro Tour Grand Finals
Tanken är väl att det är världens 16 bästa spelare som ska mötas i Pro Tour Grand Finals. Tävlingen där de som samlat flest poäng under säsongen ska göra upp om vem som verkligen är bäst. Fast det handlar egentligen inte om vem som samlat flest poäng. Man måste ha ställt upp i ett visst antal tävlingar och besökt ett visst antal världsdelar för att få vara med. Därför ser truppen med de 16 "bästa" ut så här:
Europa
Samsonov, Chen Weixing, Smirnov, Lundqvist, Ovtcharov och Bastian "skallgången" Steger.
Asien
Chuang Chih-Yuan, Tang Peng, Oh "backhandblixten" Sang Eun, Jung Young Sik, Mizutani, Lee Sang Su, Achanta, Ryu Seung Min, Gao Ning och Seo Hyun Deok.
Det är ju lite beiget.
I de första 1/8-delsfinalerna försvann backhandblixten Oh tyvärr mot Tang Peng. Vesslan Chuang avfärdade Smirnov. Spindeln från Minsk körde över Chen och Mizutani slog Jung Young Sik.
Imorgon blir det en av Koreas stigande stjärnor Lee Sang Su, mot Indiens Shamrath Kamal Achanta, nästa korean på uppgång, Seo Hyun Deok, mot Gao Ning och den dalande koreanska stjärnan med grodlåren, Ryu Seung Min, mot Lundqvist. Till sist blir det ett tyskmöte mellan Ovtcharov mot Steger. Tyskarna är säkert jättenöjda att få mötas direkt.
Men Steger ska inte klaga (som han brukar). Han ska bara hålla tyst och vara glad att han är där överhuvudtaget.
Jag tippar både med hjärtat och med hjärnan då jag säger att semifinalerna kommer se ut enligt följande:
Samsonov - Mizutani
Lee Sang Su - Ovtcharov
Europa
Samsonov, Chen Weixing, Smirnov, Lundqvist, Ovtcharov och Bastian "skallgången" Steger.
Asien
Chuang Chih-Yuan, Tang Peng, Oh "backhandblixten" Sang Eun, Jung Young Sik, Mizutani, Lee Sang Su, Achanta, Ryu Seung Min, Gao Ning och Seo Hyun Deok.
Det är ju lite beiget.
I de första 1/8-delsfinalerna försvann backhandblixten Oh tyvärr mot Tang Peng. Vesslan Chuang avfärdade Smirnov. Spindeln från Minsk körde över Chen och Mizutani slog Jung Young Sik.
Imorgon blir det en av Koreas stigande stjärnor Lee Sang Su, mot Indiens Shamrath Kamal Achanta, nästa korean på uppgång, Seo Hyun Deok, mot Gao Ning och den dalande koreanska stjärnan med grodlåren, Ryu Seung Min, mot Lundqvist. Till sist blir det ett tyskmöte mellan Ovtcharov mot Steger. Tyskarna är säkert jättenöjda att få mötas direkt.
Men Steger ska inte klaga (som han brukar). Han ska bara hålla tyst och vara glad att han är där överhuvudtaget.
Jag tippar både med hjärtat och med hjärnan då jag säger att semifinalerna kommer se ut enligt följande:
Samsonov - Mizutani
Lee Sang Su - Ovtcharov
tisdag 14 december 2010
Medicin, Virtanen och Waldner
Jag måste bli frisk. Snabbt. Just nu prövar jag vitlöksbröd och te med mjölk, honung och en skvätt rom. Är det nån som har någon annan idé? Jag bryr mig egentligen inte om ifall det verkligen fungerar, bara ni låter övertygande, jag sätter ändå min största tilltro till placeboeffekten.
Samtidigt läser jag Fredrik Virtanen säga det som Idiotvind hela tiden försöker säga. Tack för hjälpen. Med tanke på inflytandet vi två mediakolosser har tror jag att vi härmed har majoritet. Säger Idiotvind och Virtanen samma sak, då är det sant.
Medan mina vita blodkroppar gör sitt jobb ska jag nu koppla av med två av mina barndomsidoler. Bortsett från Thåström och Joey Tempest då.
Samtidigt läser jag Fredrik Virtanen säga det som Idiotvind hela tiden försöker säga. Tack för hjälpen. Med tanke på inflytandet vi två mediakolosser har tror jag att vi härmed har majoritet. Säger Idiotvind och Virtanen samma sak, då är det sant.
Medan mina vita blodkroppar gör sitt jobb ska jag nu koppla av med två av mina barndomsidoler. Bortsett från Thåström och Joey Tempest då.
måndag 13 december 2010
Kinesisk ungdomlighet
Jag har inte kommenterat Junior VM någonting.
Egentligen skulle jag bara vilja säga en sak. Lin Gaoyuan, den kinesiske silvermedaljören i herrklassen, bakom den kinesiske guldmedaljören Song Hongyuan men före de kinesiska bronsmedaljörerna Wu Jiaji och Zhou Yu, han är 95:a. I JVM fick 92:or vara med.
Vi är ju alla imponerade över den japanske supertalangen Koki Niwa, som var toppseedad i JVM, född 1994. För att inte tala om hur fascinerade vi är över vårt svenska hopp Hampus Söderlund, också 94:a.
Men Lin är alltså 95:a och har tre år kvar i klassen. Och då vet de fan om han är bättre än Yin Hang, en annan kinesisk 95:a som, och nu blir det otäckt, slog ut Chen Qi i kinesiska mästerskapen tidigare i år. Jepp, den Chen Qi som tillhört världseliten de senaste fem åren.
Finns det inga äldre kineser som är ännu bättre? Jodå. Men några av de bästa 93:orna, Yan An och Bo Fang, som egentligen har ytterligare ett år i klassen, de var med förra året och möttes i finalen. Så nu var det väl nästa generations tur.
Kineserna beskylls ibland för att fiffla med åldrarna. Att 93:or egentligen är 91:or och så vidare. Spelar det egentligen någon roll?
Det sägs att fusket sker på regional nivå för att de olika provinserna ska få in sina spelare på de bästa elitpingisskolorna. Kan det vara så att landslagledningen har koll på det här och bara låter de som har rätt ålder inne spela? Att Yan An och Bo Fang är 91:or och därför inte togs ut, därför att kineserna vill vinna utan fusk. Jag menar, vad har de egentligen för anledning att fuska?
Här är årets final i Junior VM:
Egentligen skulle jag bara vilja säga en sak. Lin Gaoyuan, den kinesiske silvermedaljören i herrklassen, bakom den kinesiske guldmedaljören Song Hongyuan men före de kinesiska bronsmedaljörerna Wu Jiaji och Zhou Yu, han är 95:a. I JVM fick 92:or vara med.
Vi är ju alla imponerade över den japanske supertalangen Koki Niwa, som var toppseedad i JVM, född 1994. För att inte tala om hur fascinerade vi är över vårt svenska hopp Hampus Söderlund, också 94:a.
Men Lin är alltså 95:a och har tre år kvar i klassen. Och då vet de fan om han är bättre än Yin Hang, en annan kinesisk 95:a som, och nu blir det otäckt, slog ut Chen Qi i kinesiska mästerskapen tidigare i år. Jepp, den Chen Qi som tillhört världseliten de senaste fem åren.
Finns det inga äldre kineser som är ännu bättre? Jodå. Men några av de bästa 93:orna, Yan An och Bo Fang, som egentligen har ytterligare ett år i klassen, de var med förra året och möttes i finalen. Så nu var det väl nästa generations tur.
Kineserna beskylls ibland för att fiffla med åldrarna. Att 93:or egentligen är 91:or och så vidare. Spelar det egentligen någon roll?
Det sägs att fusket sker på regional nivå för att de olika provinserna ska få in sina spelare på de bästa elitpingisskolorna. Kan det vara så att landslagledningen har koll på det här och bara låter de som har rätt ålder inne spela? Att Yan An och Bo Fang är 91:or och därför inte togs ut, därför att kineserna vill vinna utan fusk. Jag menar, vad har de egentligen för anledning att fuska?
Här är årets final i Junior VM:
lördag 11 december 2010
Lördagsbön
Jag vill bara berätta att jag lyssnar på Dylan.
Jag har inte gjort det på länge. Väldigt länge. En sak slår mig. Säga vad man vill om Bruce Springsteen, han slog huvudet på spiken då han sa: "Dylan is besides everybody else". Det går liksom inte att sätta in honom på en rankinglista. "Bättre än honom", sämre än henne", "ungefär som dom", "påminner om honom". Inget sånt funkar på Dylan.
Som Clinton Heylin sa: "There's Dylan and there's everybody else".
Många av dom där andra är väldigt bra, de flesta är dåliga, det stora flertalet är urusla, men det finns ändå många, många fantastiskt bra. Som Tom Waits. Eller Nick Cave. Men ingen är Dylan.
Fast min åsikt räknas inte längre. Jag är ju ett Dylanfan, så jag är partisk.
Men-asså-hallå-det-är-ju-typ-orättvist-jag-menar-typ-man-måste-ju-liksom-börja-nån-gång. Jag föddes ju liksom inte som Dylanfan. Bob är ju inte min farbror, eller f.d. granne. Jag var hårdrockare. Dödsmetall. Gärna en blandning av Death Metal och Thrash Metal. Slaughter of the Soul (1995) med At the Gates, så skulle det låta. Eller Deathrace King (2000) med The Crown. Ojojoj. När jag var 20 kunde jag kanske nämna 5 Dylanlåtar.
Men så tänkte jag; "Den där Dylan borde man kolla upp, han verkar ju ha påverkat det mesta." Så jag beställde hans två första skivor.
Och, som man brukar säga, på den vägen är det. Nu sitter jag här med dryga 60-talet skivor, 30 GB, böcker, filmer, tröjor och tavlor. På två år, det är helt sant, lyssnade jag inte på något annat än Bob. Albumen köptes hem i kronologisk ordning. När jag tillslut satte i en icke-Dylanskiva i min nu avlidna CD-spelare, då kände jag mig som en förrädare mot Bob.
Det är vad som väntar oss alla som öppnar oss, gör oss mottagliga och släpper in vår Herre Bob. Amen.
Jag har inte gjort det på länge. Väldigt länge. En sak slår mig. Säga vad man vill om Bruce Springsteen, han slog huvudet på spiken då han sa: "Dylan is besides everybody else". Det går liksom inte att sätta in honom på en rankinglista. "Bättre än honom", sämre än henne", "ungefär som dom", "påminner om honom". Inget sånt funkar på Dylan.
Som Clinton Heylin sa: "There's Dylan and there's everybody else".
Många av dom där andra är väldigt bra, de flesta är dåliga, det stora flertalet är urusla, men det finns ändå många, många fantastiskt bra. Som Tom Waits. Eller Nick Cave. Men ingen är Dylan.
Fast min åsikt räknas inte längre. Jag är ju ett Dylanfan, så jag är partisk.
Men-asså-hallå-det-är-ju-typ-orättvist-jag-menar-typ-man-måste-ju-liksom-börja-nån-gång. Jag föddes ju liksom inte som Dylanfan. Bob är ju inte min farbror, eller f.d. granne. Jag var hårdrockare. Dödsmetall. Gärna en blandning av Death Metal och Thrash Metal. Slaughter of the Soul (1995) med At the Gates, så skulle det låta. Eller Deathrace King (2000) med The Crown. Ojojoj. När jag var 20 kunde jag kanske nämna 5 Dylanlåtar.
Men så tänkte jag; "Den där Dylan borde man kolla upp, han verkar ju ha påverkat det mesta." Så jag beställde hans två första skivor.
Och, som man brukar säga, på den vägen är det. Nu sitter jag här med dryga 60-talet skivor, 30 GB, böcker, filmer, tröjor och tavlor. På två år, det är helt sant, lyssnade jag inte på något annat än Bob. Albumen köptes hem i kronologisk ordning. När jag tillslut satte i en icke-Dylanskiva i min nu avlidna CD-spelare, då kände jag mig som en förrädare mot Bob.
Det är vad som väntar oss alla som öppnar oss, gör oss mottagliga och släpper in vår Herre Bob. Amen.
fredag 10 december 2010
Maskerad och insnöade tyskar
Apropå att Idiotvind nyligen slog några små försiktiga slag för den till synes självklara yttrandefriheten så är ju den senaste tidens händelser fascinerande. Då gällde det Pete Seeger och Judas Priest, nu gäller det massmedia.
Häpnandsväckande är ett svagt ord för att beskriva det faktum att det helt plötsligt talas helt öppet om att tysta, stoppa, gripa och åtala massmediala aktörer. Jag tror inte vi hunnit omfamna den historiska signifikans de senaste veckornas händelser har.
Ledare för "demokratiska stater" gör inte ens, som de brukar, ett försök att dölja sina avsikter. Helt öppet jagar, angriper och fördömer de en organisation som inte gjort något annat än en lyckad källsökning - research som jag tror det heter inom journalistvärlden. På så sätt raserar de den mest fundamentala grund som staterna de valt att leda står på.
Helt plötsligt, utan att tveka, har de kastat den förklädnad av "demokrati" och "liberalism" och allt de påstått sig vara och visat sitt sanna jag. Förvisso är vi många som aldrig lurats av deras maskeraddräkter, det har varit en rätt genomskinlig förklädnad, men att de skulle avslöja sig själva bara så där, till synes helt utan skam...
Häpnadsväckande är som sagt bara förordet.
Apropå häpnadsväckande. Jag kollade på finalen av fåniga Wolksvagen Cup. Timo Boll besegrade Ma Lin. Det är väl häpnadsväckande i sig men både resultatet och spelet bleknade då jag hörde hur de tyska arrangörerna i en setpaus spelade Cotton Eye Joe med Rednex. Fortfarande!? Har dom inte kommit över den än? Vad håller dom på med i Tyskland? Kunde vi inte ha lämnat den på 90-talets avskrädeshög?
Häpnandsväckande är ett svagt ord för att beskriva det faktum att det helt plötsligt talas helt öppet om att tysta, stoppa, gripa och åtala massmediala aktörer. Jag tror inte vi hunnit omfamna den historiska signifikans de senaste veckornas händelser har.
Ledare för "demokratiska stater" gör inte ens, som de brukar, ett försök att dölja sina avsikter. Helt öppet jagar, angriper och fördömer de en organisation som inte gjort något annat än en lyckad källsökning - research som jag tror det heter inom journalistvärlden. På så sätt raserar de den mest fundamentala grund som staterna de valt att leda står på.
Helt plötsligt, utan att tveka, har de kastat den förklädnad av "demokrati" och "liberalism" och allt de påstått sig vara och visat sitt sanna jag. Förvisso är vi många som aldrig lurats av deras maskeraddräkter, det har varit en rätt genomskinlig förklädnad, men att de skulle avslöja sig själva bara så där, till synes helt utan skam...
Häpnadsväckande är som sagt bara förordet.
Apropå häpnadsväckande. Jag kollade på finalen av fåniga Wolksvagen Cup. Timo Boll besegrade Ma Lin. Det är väl häpnadsväckande i sig men både resultatet och spelet bleknade då jag hörde hur de tyska arrangörerna i en setpaus spelade Cotton Eye Joe med Rednex. Fortfarande!? Har dom inte kommit över den än? Vad håller dom på med i Tyskland? Kunde vi inte ha lämnat den på 90-talets avskrädeshög?
lördag 4 december 2010
Mera Oh!
Jag vet, man kan inte få nog av honom.
Om ni undrar om det verkligen är värt att kolla på det här klippet så kan jag säga att filmskaparen valt Yngwie Malmsteen som soundtrack - och det är ändå värt att se det. Då fattar ni vilken galet hög nivå det är på bordtennisen.
Och den där serven vid 3:01, har någon spelare i modern tid någonsin blivit mer grundlurad? Stackars Schlager.
Men som sagt, musiken är kräkmedel, jag är verkligen ledsen över det. Stäng av ljudet och spela min spellista med den smidiga titeln "The shivers on the spine could be what we had in mind" istället. Ni kommer bli förvånade över hur väl sydkoreansk bordtennisbriljans passar till Hank Williams och hans planer på att dränka sig i en iskall flod.
Om ni undrar om det verkligen är värt att kolla på det här klippet så kan jag säga att filmskaparen valt Yngwie Malmsteen som soundtrack - och det är ändå värt att se det. Då fattar ni vilken galet hög nivå det är på bordtennisen.
Och den där serven vid 3:01, har någon spelare i modern tid någonsin blivit mer grundlurad? Stackars Schlager.
Men som sagt, musiken är kräkmedel, jag är verkligen ledsen över det. Stäng av ljudet och spela min spellista med den smidiga titeln "The shivers on the spine could be what we had in mind" istället. Ni kommer bli förvånade över hur väl sydkoreansk bordtennisbriljans passar till Hank Williams och hans planer på att dränka sig i en iskall flod.
Oh!
Apropå Billie Holiday, ungerska självmordslåtar och Judas Priest.
Jag har kommit fram till vem som har världens bästa backhandattack på uppstuds. När backhandattacken kommer på tal brukar folk börja tala om Kreanga.
- A jo, okej, men visst... fast den här killen hinner dra tio stenhårda backhandattacker på samma tid som Kreanga hinner veva in en av sina vildsinta attacker.
Det är bara så olidligt synd att Oh Sang Eun, som jag förstått det, drog på sig den där axelskadan och tvingades till operation. Han kom aldrig riktigt tillbaka och det känns som vi aldrig fick se det bästa av honom, hela kapaciteten utnyttjades aldrig. Han var som vassast kring 2005. Då var han också i semi i VM, men där mötte han en overklig Wang Liqin. Mötet resulterade i världens bästa boll. Där får vi se tre prov på den där backhandattacken. Det är bara det att, ja, Wang Liqin var övermänsklig i Shanghai 2005. Utomjordisk.
Året efter mötte Oh Sang Eun kinesen som skulle toppa världsrankingen de kommande åren, Wang Hao. Där fick vi se hela sydkoreanens kapacitet utnyttjas. Han förnedrar Wang Hao. Backhandattackerna är som piskslag med en kraftledning. Wang Hao är en åskådare. En skolpojke. En bortsprungen hundvalp.
Oh är Tor med sin hammare.
Jag har kommit fram till vem som har världens bästa backhandattack på uppstuds. När backhandattacken kommer på tal brukar folk börja tala om Kreanga.
- A jo, okej, men visst... fast den här killen hinner dra tio stenhårda backhandattacker på samma tid som Kreanga hinner veva in en av sina vildsinta attacker.
Det är bara så olidligt synd att Oh Sang Eun, som jag förstått det, drog på sig den där axelskadan och tvingades till operation. Han kom aldrig riktigt tillbaka och det känns som vi aldrig fick se det bästa av honom, hela kapaciteten utnyttjades aldrig. Han var som vassast kring 2005. Då var han också i semi i VM, men där mötte han en overklig Wang Liqin. Mötet resulterade i världens bästa boll. Där får vi se tre prov på den där backhandattacken. Det är bara det att, ja, Wang Liqin var övermänsklig i Shanghai 2005. Utomjordisk.
Året efter mötte Oh Sang Eun kinesen som skulle toppa världsrankingen de kommande åren, Wang Hao. Där fick vi se hela sydkoreanens kapacitet utnyttjas. Han förnedrar Wang Hao. Backhandattackerna är som piskslag med en kraftledning. Wang Hao är en åskådare. En skolpojke. En bortsprungen hundvalp.
Oh är Tor med sin hammare.
fredag 3 december 2010
"Gloomy Sunday"
Apropå Judas Priest som anklagades bära ansvaret för ett självmord.
På spellistan kan man också höra Billie Holliday sjunga Gloomy Sunday. Det är från början en ungersk komposition som blev känd som "den ungerska självmordslåten". Det sägs t.o.m. att den blev förbjuden eftersom folk som hörde den hade en tendens att hoppa ut genom närmsta fönster i jakt på efterlivets eventuella välsignelse.
Den skrevs av Rezsoe Seress som (jag vet att det är ironiskt, men ni får lova att inte skratta) ändade sitt jordeliv 1968 då han hoppade ut ur fönstret på en alldeles för hög byggnad. Kort sagt skulle man kunna säga att låten är en motsats till Monty Pythons Funniest Joke in the World som handlade om ett skämt som var så roligt att det dödade.
Den engelska översättningen sägs vara betydligt mindre deprimerande än den ungerska varianten. Jag tycker den är rätt så förbaskat svartsynt ändå, men mina begränsningar i den ungerska språkkonsten hindrar mig från en jämförelse.
På spellistan kan man också höra Billie Holliday sjunga Gloomy Sunday. Det är från början en ungersk komposition som blev känd som "den ungerska självmordslåten". Det sägs t.o.m. att den blev förbjuden eftersom folk som hörde den hade en tendens att hoppa ut genom närmsta fönster i jakt på efterlivets eventuella välsignelse.
Den skrevs av Rezsoe Seress som (jag vet att det är ironiskt, men ni får lova att inte skratta) ändade sitt jordeliv 1968 då han hoppade ut ur fönstret på en alldeles för hög byggnad. Kort sagt skulle man kunna säga att låten är en motsats till Monty Pythons Funniest Joke in the World som handlade om ett skämt som var så roligt att det dödade.
Den engelska översättningen sägs vara betydligt mindre deprimerande än den ungerska varianten. Jag tycker den är rätt så förbaskat svartsynt ändå, men mina begränsningar i den ungerska språkkonsten hindrar mig från en jämförelse.
torsdag 2 december 2010
"The shivers on the spine could be what we had in mind"
Jag skulle vilja publicera en spellista jag har på spotify. Den har liksom sakta tagit form, gradvis ändrat gestalt, kanske är den fortfarande under förändring. Jag tror den befinner sig i vad Dylan skulle kalla "constant state of becoming".
Oavsett tycker jag det är en lista värdig att avsluta året. Eller åtminstone en lista värdig att avsluta början på slutet, som Winston Churchill skulle sagt.
Här finns gamla bluesklassiker som Elmore James fantastiska It Hurts me Too och ett liveframträdande där Stones spelar sin cover på Robert Johnsons Love in Vain. Och Gun Club är med två gånger och är bara så förbannat bra.
Här finns dagsfärska inspelningar och uråldriga låtar som Blind Willie McTells Statesboro Blues, Louis Armstrong gör en långsam version av sin hit från 1928, St James Infirmary som Dylan senare använde då han skrev sin hyllningslåt till Blind Willie McTell och Dolly Parton sjunger Merle Travis Dark as a Dungeon om det hårda livet i kolgruvan.
Vi får höra en legendarisk röst från graven i beatnikpoeten Jack Kerouacs egenkomponerade On the Road följd av Tom Waits enastående cover, kallad Home I'll Never Be, som skulle få Kerouac att gråta av lycka i graven ifall han hört den.
Det är överhuvudtaget mycket coverinspelningar. Sisters of Mercy med sin överraskande cover på Hot Chocolates Emma, Caitlin Rose sjunger Rolling Stones, Nick Cave gör en makalös version av The Singer, Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan framför sin svenska version av Falling Down som sedan följs av originalet och Pete Seeger sjunger Woody Guthries underbara Deportees (Plane Wreck at Los Gatos). Woody dyker förresten upp i egen hög person med sin 1913 Massacre.
Det finns dessutom mycket, mycket mer och så avslutas det hela med de tre bästa jullåtar jag vet. Allt på bara ett klicks avstånd till höger.
Oavsett tycker jag det är en lista värdig att avsluta året. Eller åtminstone en lista värdig att avsluta början på slutet, som Winston Churchill skulle sagt.
Här finns gamla bluesklassiker som Elmore James fantastiska It Hurts me Too och ett liveframträdande där Stones spelar sin cover på Robert Johnsons Love in Vain. Och Gun Club är med två gånger och är bara så förbannat bra.
Här finns dagsfärska inspelningar och uråldriga låtar som Blind Willie McTells Statesboro Blues, Louis Armstrong gör en långsam version av sin hit från 1928, St James Infirmary som Dylan senare använde då han skrev sin hyllningslåt till Blind Willie McTell och Dolly Parton sjunger Merle Travis Dark as a Dungeon om det hårda livet i kolgruvan.
Vi får höra en legendarisk röst från graven i beatnikpoeten Jack Kerouacs egenkomponerade On the Road följd av Tom Waits enastående cover, kallad Home I'll Never Be, som skulle få Kerouac att gråta av lycka i graven ifall han hört den.
Det är överhuvudtaget mycket coverinspelningar. Sisters of Mercy med sin överraskande cover på Hot Chocolates Emma, Caitlin Rose sjunger Rolling Stones, Nick Cave gör en makalös version av The Singer, Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan framför sin svenska version av Falling Down som sedan följs av originalet och Pete Seeger sjunger Woody Guthries underbara Deportees (Plane Wreck at Los Gatos). Woody dyker förresten upp i egen hög person med sin 1913 Massacre.
Det finns dessutom mycket, mycket mer och så avslutas det hela med de tre bästa jullåtar jag vet. Allt på bara ett klicks avstånd till höger.
onsdag 1 december 2010
Efterlyst men trygg
Jag har aldrig fattat vad Twitter är. Jag tycker smått intensivt illa om folk som säger att de "kollar twitterflöden".
- Jo, men... det är som små korta meddelanden, säger alltid någon modern fåne som vill förklara.
Jaha? Ok, korta meddelanden, något slags sms-bloggande? Vad är grejen med det? Var finns dom nånstans, twitter-meddelandena? Och framförallt, vem läser?
Bry er inte om att svara, jag bryr mig inte. Jag vill inte veta. Det tycker jag är det ultimata sättet att hantera dåliga idéer. Det är som han som härmar kungen från den där humorgruppen på TV4. Han är en jävligt dålig idé. Han och hans kollegor är det sämsta jag sett, därför är jag inte ens nära att veta vad han heter. Det skulle vara att skända min hjärna. Nu blev jag förbannad bara av att tänka på honom.
Skulle alla ni som uppskattar honom kunna lämna min blogg nu genast och aldrig mer komma tillbaka? Tack.
Hur som helst. Vad jag egentligen skulle säga, innan sidospåren förvillade mig, var att jag läste ett roligt twittermeddelande idag. Inte på twitter, men det var tydligen ursprungligen från twitter. Var nu än twitter finns:
"Sarah Palin says Julian Assange should be hunted down like Osama bin Laden. So he should be safe for at least a decade."
Det tyckte jag var roligt. Jätteroligt. Människan som skrev det borde göra något vettigare än att twittra.
- Jo, men... det är som små korta meddelanden, säger alltid någon modern fåne som vill förklara.
Jaha? Ok, korta meddelanden, något slags sms-bloggande? Vad är grejen med det? Var finns dom nånstans, twitter-meddelandena? Och framförallt, vem läser?
Bry er inte om att svara, jag bryr mig inte. Jag vill inte veta. Det tycker jag är det ultimata sättet att hantera dåliga idéer. Det är som han som härmar kungen från den där humorgruppen på TV4. Han är en jävligt dålig idé. Han och hans kollegor är det sämsta jag sett, därför är jag inte ens nära att veta vad han heter. Det skulle vara att skända min hjärna. Nu blev jag förbannad bara av att tänka på honom.
Skulle alla ni som uppskattar honom kunna lämna min blogg nu genast och aldrig mer komma tillbaka? Tack.
Hur som helst. Vad jag egentligen skulle säga, innan sidospåren förvillade mig, var att jag läste ett roligt twittermeddelande idag. Inte på twitter, men det var tydligen ursprungligen från twitter. Var nu än twitter finns:
"Sarah Palin says Julian Assange should be hunted down like Osama bin Laden. So he should be safe for at least a decade."
Det tyckte jag var roligt. Jätteroligt. Människan som skrev det borde göra något vettigare än att twittra.
söndag 28 november 2010
"Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Carter, Reagan, Bush and Clinton"
Jag såg att min spellista över de få Dylanlåtar som ligger undangömda på Spotify plundrats å det grövsta. Mer än hälften av låtarna var bortplockade så en uppdatering var onekligen på sin plats. Jag hittade ett par låtar som tidigare inte funnits tillgängliga på Spotify. Bland annat får vi en extra jultouch på spellistan eftersom Dylans julhit Must Be Santa finns tillgänglig.
Jag får ibland frågan vad jag tycker om Dylans julskiva. Frågan ställs alltid med ett tonfall som om skivan är en stor skam som jag förväntas beklaga mig över och fördöma.
Jag älskar den.
Jag menar, hur kan man inte älska sin idol när han visar upp den här graden av självdistans. Det är ju en milstolpe i Dylans karriär. Dessutom är det här en helt fantastisk låt med rader som "Who laughs this way; hohoho? Santa laughs this way, hohoho". Som Dylan dessutom valt att framföra i ett halsbrytande dragspelstempo.
Underbart!
Och på slutet, när orginalversionen rabblar namnen på tomtens alla renar, då slänger Dylan dessutom in några amerikanska presidenter, allt i en hastig perfekt rytm:
Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon
Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Carter, Reagan, Bush and Clinton
Underbart!
Jag får ibland frågan vad jag tycker om Dylans julskiva. Frågan ställs alltid med ett tonfall som om skivan är en stor skam som jag förväntas beklaga mig över och fördöma.
Jag älskar den.
Jag menar, hur kan man inte älska sin idol när han visar upp den här graden av självdistans. Det är ju en milstolpe i Dylans karriär. Dessutom är det här en helt fantastisk låt med rader som "Who laughs this way; hohoho? Santa laughs this way, hohoho". Som Dylan dessutom valt att framföra i ett halsbrytande dragspelstempo.
Underbart!
Och på slutet, när orginalversionen rabblar namnen på tomtens alla renar, då slänger Dylan dessutom in några amerikanska presidenter, allt i en hastig perfekt rytm:
Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon
Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Carter, Reagan, Bush and Clinton
Underbart!
fredag 26 november 2010
Ondskan personifierad
Apropå om "frihetens land" så är det ju lite lustigt att den nu 91-årige människorättskämpen och folksångaren Pete Seeger kallades till förhör 1955. Anledningen var att han uttryckt vänsterorienterade politiska åsikter.
Han fick frågor om sina politiska, religiösa och filosofiska åsikter och vad han röstade på i senaste valet. Pete vägrade dock svara på frågorna genom att åberopa det första tillägget i den amerikanska konstitutionen som bl.a. skyddar åsiktsfriheten.
Han dömdes för "contempt for congress" och var under några år tvungen att meddela myndigheter varje gång han skulle lämna sin hemort. 1960 dömdes han till 10 års fängelse för domstolstrots och samma år krävde en konsertarrangör att han skrev på ett avtal innan han gick på scen där han lovade att inte uttrycka några kommunistiska åsikter. Han vägrade. Han och hans grupp The Weavers svartlistades dessutom från en mängd radiostationer, deras skivor bannlystes från skivaffärer och det var omöjligt för dem att få några spelningar.
In the land of the free and home of the brave alltså.
Det var så de jobbade, "världens största demokrati", eftersom de var lite oroliga att frihetens land annars skulle bli som Sovjet där staten inkräktade på folks frihet och kontrollerade vad medborgarna fick tycka, tänka och säga... .... ....
Jag säger det igen: ...
Det är t.o.m. värt lite extra punkter och betänketid trots att det bryter mot svenskans skrivregler: ...................
Här har vi honom - hotet mot friheten, den gudlösa kommunisten, stalinisten, som vill göra USA till en militärdiktatur, ondskan personifierad helt enkelt - sjungandes sin klassiska kommunistiska kampsång Where have all the flowers gone. Akta så att ni inte blir förhäxade av hans kommunistiska lockrop:
Han fick frågor om sina politiska, religiösa och filosofiska åsikter och vad han röstade på i senaste valet. Pete vägrade dock svara på frågorna genom att åberopa det första tillägget i den amerikanska konstitutionen som bl.a. skyddar åsiktsfriheten.
Han dömdes för "contempt for congress" och var under några år tvungen att meddela myndigheter varje gång han skulle lämna sin hemort. 1960 dömdes han till 10 års fängelse för domstolstrots och samma år krävde en konsertarrangör att han skrev på ett avtal innan han gick på scen där han lovade att inte uttrycka några kommunistiska åsikter. Han vägrade. Han och hans grupp The Weavers svartlistades dessutom från en mängd radiostationer, deras skivor bannlystes från skivaffärer och det var omöjligt för dem att få några spelningar.
In the land of the free and home of the brave alltså.
Det var så de jobbade, "världens största demokrati", eftersom de var lite oroliga att frihetens land annars skulle bli som Sovjet där staten inkräktade på folks frihet och kontrollerade vad medborgarna fick tycka, tänka och säga... .... ....
Jag säger det igen: ...
Det är t.o.m. värt lite extra punkter och betänketid trots att det bryter mot svenskans skrivregler: ...................
Här har vi honom - hotet mot friheten, den gudlösa kommunisten, stalinisten, som vill göra USA till en militärdiktatur, ondskan personifierad helt enkelt - sjungandes sin klassiska kommunistiska kampsång Where have all the flowers gone. Akta så att ni inte blir förhäxade av hans kommunistiska lockrop:
torsdag 25 november 2010
Gör det inte!
Apropå Judas Priest som nyligen dök upp här på bloggen och sjöng Joan Baez's ballad om Dylan så finns det ett litet, litet men ytterst underhållande klipp där deras sångare Rob Halford sjunger i rätten.
Historien hur han hamnade där, sjungandes i förhörsstolen, börjar med att en ung man tog livet av sig och hans vän försökte ta livet av sig. De hade lyssnat på Judas Priests cover på Better By You, Better Than Me. Riktigt, riktigt smarta människor som sedan lyssnade på låten tyckte sig höra att Judas Priest smugit in två fruktansvärda ord i låten:
"Do it"
Jag kan inte höra dem, men jag är förmodligen inte smart nog. Dessa ord, som säkert finns där, sågs som en medveten uppmuntran till folk att ta livet av sig. Såklart. Det måste ju det betyda. Så in med den förskräcklige hårdrockaren i rätten och beskyll honom för ett självmord och allmän uppvigling till självmord, det känns ju som en helt förnuftig och rättvis anklagelse.
Sånt kan bara hända "in the land of the free".
Historien hur han hamnade där, sjungandes i förhörsstolen, börjar med att en ung man tog livet av sig och hans vän försökte ta livet av sig. De hade lyssnat på Judas Priests cover på Better By You, Better Than Me. Riktigt, riktigt smarta människor som sedan lyssnade på låten tyckte sig höra att Judas Priest smugit in två fruktansvärda ord i låten:
"Do it"
Jag kan inte höra dem, men jag är förmodligen inte smart nog. Dessa ord, som säkert finns där, sågs som en medveten uppmuntran till folk att ta livet av sig. Såklart. Det måste ju det betyda. Så in med den förskräcklige hårdrockaren i rätten och beskyll honom för ett självmord och allmän uppvigling till självmord, det känns ju som en helt förnuftig och rättvis anklagelse.
Sånt kan bara hända "in the land of the free".
Asiatisk mästare
Pingisens singelturneringen i Asian Games avgjordes för några dagar sedan. Det går inte att ta miste på hur stor och prestigefylld turneringen är för asiaterna. Wang Hao har, efter sin svacka, verkligen hittat tillbaka till gammal god form och han är trots allt bara 26...
Och Ma Long verkar vara tillbaka fint efter sin fotskada, han ser smått sylvass ut.
Och Ma Long verkar vara tillbaka fint efter sin fotskada, han ser smått sylvass ut.
onsdag 24 november 2010
Danstävling
Jag kanske inte har berättat det, men Idiotvind anordnade nyligen en danstävling. Hela världseliten var där och själv satt jag i juryn i sällskap med jordens allra kunnigaste dans-förstå-sig-påare. Inte minst den där britten Nigel Lythgoe från So You Think You Can Dance.
Bland deltagarna fanns ryska balettdansöser, nätta som snöflingor, där fanns överdådiga tangopar med eld i blicken. Michael Jackson gjorde ett återbesök hos oss och körde sin moonwalk och till sist dök t.o.m. Mick Jagger upp och körde sin Start Me Up-dans vilket fick mig att fullkomligt tappa mitt jury-stenansikte och brista ut i ett euforiskt jubel.
När alla framträtt, scenen släckts ned och juryn var på väg undan för att överlägga skedde dock något överraskande. En vaktmästare kom inspringande och ropade mellan flämtande andetag:
- En till! Det finns en tävlande till! Det står en gammal man med megafon i gränden utanför sceningången.
Vi i juryn var på gott humör efter Jaggers rytmiska dans i otakt så vi tyckte inte det kunde skada att släppa in en luffare från gatan och ge honom sina minuter i rampljuset.
Så kom han in med sitt band som satte igång att spela ett komp som lät ungefär som en soppa kokad på skrot och skelett måste smaka. Han plockade fram sin megafon och började... sjunga... i brist på bättre ord. Bredvid sig hade han man med en banjo som lät som om den var gjord av konservburkar, i bakgrunden satt en man och slog på en rockring av metall så att dammet yrde och en annan tycktes spela fel låt på en sprucken orgel men det blev ändå rätt. Det var fantastiskt. Enastående. Utan att märka något sögs vi in i en suggestiv takt. Och så kom dansen!
Det var en dikt skriven med kroppsrörelser. Den varade bara i 40 sekunder men det var ett estetiskt skådespel, framfört i ett egenhändigt skapat konfettiregn.
Det blev aldrig några överläggningar. Enhälligt beslutade en lyriskt gråtande och jublande jury att förstaplatsen tillhörde mannen med megafonen. Och i en jättesal, där dansarna satt i rad, så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa:
- Länge leve Tom Waits, den störste av oss alla!
Bland deltagarna fanns ryska balettdansöser, nätta som snöflingor, där fanns överdådiga tangopar med eld i blicken. Michael Jackson gjorde ett återbesök hos oss och körde sin moonwalk och till sist dök t.o.m. Mick Jagger upp och körde sin Start Me Up-dans vilket fick mig att fullkomligt tappa mitt jury-stenansikte och brista ut i ett euforiskt jubel.
När alla framträtt, scenen släckts ned och juryn var på väg undan för att överlägga skedde dock något överraskande. En vaktmästare kom inspringande och ropade mellan flämtande andetag:
- En till! Det finns en tävlande till! Det står en gammal man med megafon i gränden utanför sceningången.
Vi i juryn var på gott humör efter Jaggers rytmiska dans i otakt så vi tyckte inte det kunde skada att släppa in en luffare från gatan och ge honom sina minuter i rampljuset.
Så kom han in med sitt band som satte igång att spela ett komp som lät ungefär som en soppa kokad på skrot och skelett måste smaka. Han plockade fram sin megafon och började... sjunga... i brist på bättre ord. Bredvid sig hade han man med en banjo som lät som om den var gjord av konservburkar, i bakgrunden satt en man och slog på en rockring av metall så att dammet yrde och en annan tycktes spela fel låt på en sprucken orgel men det blev ändå rätt. Det var fantastiskt. Enastående. Utan att märka något sögs vi in i en suggestiv takt. Och så kom dansen!
Det var en dikt skriven med kroppsrörelser. Den varade bara i 40 sekunder men det var ett estetiskt skådespel, framfört i ett egenhändigt skapat konfettiregn.
Det blev aldrig några överläggningar. Enhälligt beslutade en lyriskt gråtande och jublande jury att förstaplatsen tillhörde mannen med megafonen. Och i en jättesal, där dansarna satt i rad, så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa:
- Länge leve Tom Waits, den störste av oss alla!
söndag 21 november 2010
Bordtennisens snåriga stigar
Efter att ha kastat ur mig några smått nedvärderande ord om portugisen Thiago Apolonia har jag fått en del negativa reaktioner. Hotmailen trillar kontinuerligt in på min hotmail (jag har ingen hotmail, jag ville bara ordvitsa (egentligen får jag inga hotmail heller, jag bara överdriver - "bloggifierar")). Jag ska förklara mig.
Jag har inget emot portugisen, han är underhållande, men för att dra det till sin spets ser jag honom som en produkt av den mentalitet som varit så vanlig i bl.a. Sverige och kanske hela Europa där fokus ligger på att visa upp bollkänsla, sätta snygga slag och ha en "skön träff" med nylimmade plattor som det klickar ordentligt om (jag anklagar honom inte för limfusk). Många är de talanger, oändligt är antalet, som kastat bort sina möjligheter på grund av just den mentaliteten.
Apolonia har visat att man kan komma rätt långt med en sådan mentalitet ändå, också lite beroende på den låga nivån på europeisk pingis nu för tiden. Men längre kommer han inte. Vinsten mot Boll var en engångsföreteelse.
Han går en alldeles för krokig och omständlig väg. Han försätter sig själv i svåra situationer och räknar med att hans bollkänsla och lite publikpingis ska rädda honom. Det funkar inte så, man vinner inte hela matcher så (bortsett från Maze 2005). Bara enstaka bollar och sympatisörer. Asiaternas väg till poäng är mycket rakare. Den är spikrak. De vet exakt vad de ska göra. De är tränade till yttersta möjliga effektivitet.
Och ja, jag vet att Kenta Matsudaira var chanslös mot honom i Österrike. Men något var fel. Kenta träffade inte bollen. Han är fortfarande ung, fem år yngre än Apolonia. Hör mig när jag säger att han kommer få sin revansch. Många gånger om. Se bara hur Apolonia ständigt hamnade i underläge och fick springa och jaga och slita mot den säkre, tydlige, disciplinerade Kasahara.
Apolonia kanske framstår som ett roligare och fräschare alternativ för Europas framtid än t.ex. den torre, anonyme Patrick Baum. Häftigare, snyggare, modernare, ballare med sina sköna träff och sin gangsta'-stil, sin kaxiga brother-from-the-hood-attityd eller vad det nu är. Men Baum kommer nå längre, han är tydligare, rakare och mer effektiv. För att inte tala om en spelare som Ovtcharov. Han är ute i pingisdjungeln med en tydligt ritad vägbeskrivning, Apolonia springer runt lite på måfå. Charmigt måhända, men han hittar inte den vinnande väg genom djungeln som Ovtcharovs karta leder till.
Jag har inget emot portugisen, han är underhållande, men för att dra det till sin spets ser jag honom som en produkt av den mentalitet som varit så vanlig i bl.a. Sverige och kanske hela Europa där fokus ligger på att visa upp bollkänsla, sätta snygga slag och ha en "skön träff" med nylimmade plattor som det klickar ordentligt om (jag anklagar honom inte för limfusk). Många är de talanger, oändligt är antalet, som kastat bort sina möjligheter på grund av just den mentaliteten.
Apolonia har visat att man kan komma rätt långt med en sådan mentalitet ändå, också lite beroende på den låga nivån på europeisk pingis nu för tiden. Men längre kommer han inte. Vinsten mot Boll var en engångsföreteelse.
Han går en alldeles för krokig och omständlig väg. Han försätter sig själv i svåra situationer och räknar med att hans bollkänsla och lite publikpingis ska rädda honom. Det funkar inte så, man vinner inte hela matcher så (bortsett från Maze 2005). Bara enstaka bollar och sympatisörer. Asiaternas väg till poäng är mycket rakare. Den är spikrak. De vet exakt vad de ska göra. De är tränade till yttersta möjliga effektivitet.
Och ja, jag vet att Kenta Matsudaira var chanslös mot honom i Österrike. Men något var fel. Kenta träffade inte bollen. Han är fortfarande ung, fem år yngre än Apolonia. Hör mig när jag säger att han kommer få sin revansch. Många gånger om. Se bara hur Apolonia ständigt hamnade i underläge och fick springa och jaga och slita mot den säkre, tydlige, disciplinerade Kasahara.
Apolonia kanske framstår som ett roligare och fräschare alternativ för Europas framtid än t.ex. den torre, anonyme Patrick Baum. Häftigare, snyggare, modernare, ballare med sina sköna träff och sin gangsta'-stil, sin kaxiga brother-from-the-hood-attityd eller vad det nu är. Men Baum kommer nå längre, han är tydligare, rakare och mer effektiv. För att inte tala om en spelare som Ovtcharov. Han är ute i pingisdjungeln med en tydligt ritad vägbeskrivning, Apolonia springer runt lite på måfå. Charmigt måhända, men han hittar inte den vinnande väg genom djungeln som Ovtcharovs karta leder till.
lördag 20 november 2010
Judas Priest saknar Dylan
Anledningen till att Diamonds & Rust lyfter då man känner till historien bakom beror på, har jag kommit fram till, att texten inte är skriven på ett universellt språk. Den är ingenting vem som helst kan relatera till, den rör en specifik situation, en specifik relation och en specifik person. Texter som rör sig på en mer allmängiltig nivå, även om de har ursprung i en specifik händelse/person, såna som bl.a. Dylan är så duktig på att knåpa ihop, som alla kan identifiera sig med, känner man inget behov av att veta bakgrunden till.
Därför blir det så roligt när Judas Priest, av alla band, valt att göra en cover på Diamonds & Rust. Jag vill inte klaga på Judas Priest, jag säger inte att det är dåligt. Det är bara lite komiskt - och bisarrt.
Även om de har plockat bort några av de mest personliga bitarna kan jag inte låta bli att undra vad han känner för texten, Rob Halford, när han står där i nitar och läder och med inlevelse i falsett tjuter ut sin vemodiga kärlek till Bob Dylan, den tid de hade tillsammans och sin beundran för hans sätt att hålla texterna vaga.
Men det är ändå fint att Judas Priest visar sin uppskattning till den fantastiska låten och presenterar en annan, mjukare sida av sig själva. Nu får jag dåligt samvete för att jag skrattar åt deras version, det är både djärvt och rörande. Faktum är att de stiger i mina ögon i och med sin version av Diamonds & Rust.
Fast det är ändå lustigt.
Här kommer två varianter. En gammal från 1982 med Judas Priest i högform och en mer modern version där ett comebackande Judas Priest har valt en mer dämpad och stämningsfull tappning...
Därför blir det så roligt när Judas Priest, av alla band, valt att göra en cover på Diamonds & Rust. Jag vill inte klaga på Judas Priest, jag säger inte att det är dåligt. Det är bara lite komiskt - och bisarrt.
Även om de har plockat bort några av de mest personliga bitarna kan jag inte låta bli att undra vad han känner för texten, Rob Halford, när han står där i nitar och läder och med inlevelse i falsett tjuter ut sin vemodiga kärlek till Bob Dylan, den tid de hade tillsammans och sin beundran för hans sätt att hålla texterna vaga.
Men det är ändå fint att Judas Priest visar sin uppskattning till den fantastiska låten och presenterar en annan, mjukare sida av sig själva. Nu får jag dåligt samvete för att jag skrattar åt deras version, det är både djärvt och rörande. Faktum är att de stiger i mina ögon i och med sin version av Diamonds & Rust.
Fast det är ändå lustigt.
Här kommer två varianter. En gammal från 1982 med Judas Priest i högform och en mer modern version där ett comebackande Judas Priest har valt en mer dämpad och stämningsfull tappning...
fredag 19 november 2010
Djärva fysiska experiment i hemmet
"Don't try this at home" har användaren lagt till i sin beskrivning av klippet.
Fast det var exakt vad jag gjorde. Jag försökte, men det gick inte. Jag kom nästan ner i startläget. Men upp kom jag aldrig. Det var inte ens nära. Hade någon tittat på hade denne någon inte ens sett att jag försökte komma upp. Å andra sidan skadade jag mig inte heller. Åtminstone inte akut. Det var bara ett tragiskt, menlöst försök.
Man kan tycka att Xu Xin, när han visar upp såna här akrobatiska färdigheter mellan bollarna, borde ta död på myten om de otränade pingisspelarna.
Men den lär leva vidare ändå. Så länge det finns folk som tror på bibelns skapelseberättelse lär det finnas folk som tror att bordtennis är en sport som inte ställer några fysiska krav på utövaren.
Fast det var exakt vad jag gjorde. Jag försökte, men det gick inte. Jag kom nästan ner i startläget. Men upp kom jag aldrig. Det var inte ens nära. Hade någon tittat på hade denne någon inte ens sett att jag försökte komma upp. Å andra sidan skadade jag mig inte heller. Åtminstone inte akut. Det var bara ett tragiskt, menlöst försök.
Man kan tycka att Xu Xin, när han visar upp såna här akrobatiska färdigheter mellan bollarna, borde ta död på myten om de otränade pingisspelarna.
Men den lär leva vidare ändå. Så länge det finns folk som tror på bibelns skapelseberättelse lär det finnas folk som tror att bordtennis är en sport som inte ställer några fysiska krav på utövaren.
torsdag 18 november 2010
"I need some of that vagueness now"
Vissa sånger föredrar man att hålla som mysterier, andra växer då de blir satta i de sammanhang de skrevs ur. Joan Baez har aldrig varit någon låtskriverska, det är hon den förste att erkänna. Hennes karriär, som varat i över 50 år, har alltid varit synonym med hennes röst.
...my poetry was lousy you said...
Men en kväll i mitten av 70-talet satt hon hemma och skrev på en låt då telefonen ringde. Från en telefonkiosk långt borta ringde Bob Dylan, hennes livskamrat för tio år sedan som lämnade henne på det mest brutala sätt, och under deras samtal läste han upp hela sin nyskrivna Lily, Rosemary and the Jack of Hearts. När samtalet var slut började hon om och skrev en helt annan låt.
Well I'll be damned
Here comes your ghost again
But that's not unusual
It's just that the moon is full
And you happened to call
And here I sit
Hand on the telephone
Hearing a voice I'd known
A couple of light years ago
Heading straight for a fall
10 år tidigare var hon folkmusikens odiskutabla drottning, majestätisk i sin utstrålning, änglalik i sin stämma. Dylan slog igenom från ingenstans, på ett ögonblick var han folkmusikens konung. Som om allt vore en saga blev de ett par under en kort intensiv tid. Kung och drottning folkmusik.
Well you burst on the scene
Already a legend
The unwashed phenomenon
The original vagabond
You strayed into my arms
Men lika snabbt som han dykt upp försvann han igen, lämnade både henne och deras kungadöme, förpassade dem till historieböckerna inom loppet av ett ögonblick. Övergav kampen för sociala rättvisor, den akustiska folkmusikvärlden, pluggade in gitarren i förstärkaren och försvann in i en psykadelisk värld av poesi, droger och rock n' roll. Efter telefonsamtalet blixtrar minnesbilder från tio år tillbaka genom hennes huvud.
Now you're smiling out the window
Of that crummy hotel
Over Washington Square
Our breath comes out white clouds
Mingles and hangs in the air
Speaking strictly for me
We both could have died then and there
Man kan fråga sig om det var en ren tillfällighet. Den blinda hönans tur att finna ett korn. Eller om det var för att allt hon burit på under de senaste tio åren frigjordes perfekt i och med det där telefonsamtalet. Något fick henne att skriva ihop en makalös skapelse. Och det det är i sista versen som hon når de odödligas nivå, det är där hon bländar alla Joan-skeptiker. Och dom är många, jag är en av dom, men briljansen är omöjlig att värja sig emot.
Now you're telling me
You're not nostalgic
Then give me another word for it
You who are so good with words
And at keeping things vague
Because I need some of that vagueness now
It's all come back too clearly
Yes I loved you dearly
And if you're offering me diamonds and rust
I've already paid
Klippet är från en Dylankonsert den 22 april 1976 då de återförenats på scen och orden i början gäller Dylan efter ett infall han precis haft i låten innan.
...my poetry was lousy you said...
Men en kväll i mitten av 70-talet satt hon hemma och skrev på en låt då telefonen ringde. Från en telefonkiosk långt borta ringde Bob Dylan, hennes livskamrat för tio år sedan som lämnade henne på det mest brutala sätt, och under deras samtal läste han upp hela sin nyskrivna Lily, Rosemary and the Jack of Hearts. När samtalet var slut började hon om och skrev en helt annan låt.
Well I'll be damned
Here comes your ghost again
But that's not unusual
It's just that the moon is full
And you happened to call
And here I sit
Hand on the telephone
Hearing a voice I'd known
A couple of light years ago
Heading straight for a fall
10 år tidigare var hon folkmusikens odiskutabla drottning, majestätisk i sin utstrålning, änglalik i sin stämma. Dylan slog igenom från ingenstans, på ett ögonblick var han folkmusikens konung. Som om allt vore en saga blev de ett par under en kort intensiv tid. Kung och drottning folkmusik.
Well you burst on the scene
Already a legend
The unwashed phenomenon
The original vagabond
You strayed into my arms
Men lika snabbt som han dykt upp försvann han igen, lämnade både henne och deras kungadöme, förpassade dem till historieböckerna inom loppet av ett ögonblick. Övergav kampen för sociala rättvisor, den akustiska folkmusikvärlden, pluggade in gitarren i förstärkaren och försvann in i en psykadelisk värld av poesi, droger och rock n' roll. Efter telefonsamtalet blixtrar minnesbilder från tio år tillbaka genom hennes huvud.
Now you're smiling out the window
Of that crummy hotel
Over Washington Square
Our breath comes out white clouds
Mingles and hangs in the air
Speaking strictly for me
We both could have died then and there
Man kan fråga sig om det var en ren tillfällighet. Den blinda hönans tur att finna ett korn. Eller om det var för att allt hon burit på under de senaste tio åren frigjordes perfekt i och med det där telefonsamtalet. Något fick henne att skriva ihop en makalös skapelse. Och det det är i sista versen som hon når de odödligas nivå, det är där hon bländar alla Joan-skeptiker. Och dom är många, jag är en av dom, men briljansen är omöjlig att värja sig emot.
Now you're telling me
You're not nostalgic
Then give me another word for it
You who are so good with words
And at keeping things vague
Because I need some of that vagueness now
It's all come back too clearly
Yes I loved you dearly
And if you're offering me diamonds and rust
I've already paid
Klippet är från en Dylankonsert den 22 april 1976 då de återförenats på scen och orden i början gäller Dylan efter ett infall han precis haft i låten innan.
onsdag 17 november 2010
En hyllning och en sågning i litet format
Kina vann igår Asian Games löjligt enkelt på både dam- och herrsidan. Mer oväntad var Hiromitsu Kasaharas seger över Thiago Apolonia i Polens Pro Tour, som spelades i helgen. Helt klart tävlingens höjdpunkt, det tror jag alla svenska pingisbloggare kan hålla med om.
(Personligen tycker jag att Apolonia, förvisso en begåvad spelare, saknar de verkliga kvalitéerna som krävs för att utmana toppen. En bra spelare i Europa, men alldeles för okonkret och omständlig för att kunna utmana de effektiva asiaterna.)
För snart två år sedan var en då helt okänd Hiromitsu Kasahara i Örebro och skrällde genom att oseedad vinna Elitklassen i Safir före landslagsspelare och Elitseriekineser. Jens Lundqvist skämdes så mycket över att förlora mot den unge japanen att han nätt och jämnt lyckades tacka för matchen.
Kanske kan skammen lägga sig en aning nu när samme Kasahara i första omgången i Polen slog ut Apolonia som nyligen spöade hela Europaeliten, bl.a. genom att finalslå Boll, då han tog hem Österrikes Pro Tour. Kasahara följde upp segern med vinster över Eloi och Prokopcov innan han åkte ut mot Ovtcharov i kvarten.
Som alltid när vi pratar om japaner är det en disciplinerad, fokuserad och mycket sevärd spelare.
(Personligen tycker jag att Apolonia, förvisso en begåvad spelare, saknar de verkliga kvalitéerna som krävs för att utmana toppen. En bra spelare i Europa, men alldeles för okonkret och omständlig för att kunna utmana de effektiva asiaterna.)
För snart två år sedan var en då helt okänd Hiromitsu Kasahara i Örebro och skrällde genom att oseedad vinna Elitklassen i Safir före landslagsspelare och Elitseriekineser. Jens Lundqvist skämdes så mycket över att förlora mot den unge japanen att han nätt och jämnt lyckades tacka för matchen.
Kanske kan skammen lägga sig en aning nu när samme Kasahara i första omgången i Polen slog ut Apolonia som nyligen spöade hela Europaeliten, bl.a. genom att finalslå Boll, då han tog hem Österrikes Pro Tour. Kasahara följde upp segern med vinster över Eloi och Prokopcov innan han åkte ut mot Ovtcharov i kvarten.
Som alltid när vi pratar om japaner är det en disciplinerad, fokuserad och mycket sevärd spelare.
tisdag 16 november 2010
Pingisgala och Billy Corgan
Tanken slog mig under dagen när jag såg artiklar och rubriker överallt om fotbollsgalan. Jag tänkte något i stil med:
"Vilket meningslöst, fånigt trams... jag borde ordna en pingisgala".
Logiken i tankekedjan är väldigt fördunklad, för att inte säga obefintlig, men jag har ändå tänkt fullfölja min idé innan årets slut. Vi får se hur det går, det var en väldigt spontan och fortfarande färsk tanke, tiden får utvisa hur den står sig.
Kom gärna med nomineringar och förslag på kategorier.
På tal om något helt annat. Jag begriper inte hur något kan vara så här bra och inte nämnas oftare på min blogg. Det är så bra att man nästan blir förbannad.
"Vilket meningslöst, fånigt trams... jag borde ordna en pingisgala".
Logiken i tankekedjan är väldigt fördunklad, för att inte säga obefintlig, men jag har ändå tänkt fullfölja min idé innan årets slut. Vi får se hur det går, det var en väldigt spontan och fortfarande färsk tanke, tiden får utvisa hur den står sig.
Kom gärna med nomineringar och förslag på kategorier.
På tal om något helt annat. Jag begriper inte hur något kan vara så här bra och inte nämnas oftare på min blogg. Det är så bra att man nästan blir förbannad.
måndag 15 november 2010
"All man and beast will mourn"
Det går lite trögt med min artikelserie med Nick Caves största låtar.
Problemet är att jag inte kan skriva om mina favoriter på The Boatman's Call (1997). Det skulle bli en enda sentimental sörja och vem vill läsa det? Och även om det finns någon som skulle vilja läsa det så återstår bekymret att jag inte vill skriva det. Men en läsare har kommenterat mitt Nick Cave projekt med uppskattande ord och det är allt som krävs för att jag ska fortsätta.
Problemet är att jag inte kan skriva om mina favoriter på The Boatman's Call (1997). Det skulle bli en enda sentimental sörja och vem vill läsa det? Och även om det finns någon som skulle vilja läsa det så återstår bekymret att jag inte vill skriva det. Men en läsare har kommenterat mitt Nick Cave projekt med uppskattande ord och det är allt som krävs för att jag ska fortsätta.
Lay Me Low (Let Love In, 1994)
En låt som textmässigt är uppbyggd ungefär som en lavin. Det börjar med några snöflingor och slutar med att hela berg störtar samman. Det verkar som Nick Cave har tagit en tanke och bit för bit dragit den till sin yttersta spets.
Hur kommer folk bete sig när jag dör? tycks han ha frågat sig. Först och främst kommer folk skratta och jubla. Där tar tankeresan sin början, sen låter Nick Cave de bisarra överdrifterna staplas på varandra tills det når sin kulmen. De kommer kontakta hans bror som avslöjar någon gammal historia om något ex som han knappt minns, de kommer informera polischefen;
who'll breath a sigh of relief
he'll say i was a malanderer and a badlanderer and a thief
when I go
they'll interview my teacher
who'll say i was one of god's sorrier creatures
they'll print informative six page features
when i go
Nu har snöbollen börjat få fart och drar med sig hela snöskred. Auktoriteterna tycks inte komma att sakna honom men han föreställer sig ändå ett minst sagt storartat avsked...
they'll bang a big old gong
the motorcade will be ten miles long
the world'll join together for a farewell song
when they put me down below
they'll sound a fluegelhorn
and the sea will rage and the sky will storm
all man and beast will mourn
when I go
Grand Final fiasko
Sista Pro Touren för året är spelad och vi som hoppats på en repris från förra årets historiska uppvisning i Pro Tour Grand Finals, där de 16 som samlat flest poäng under säsongens Pro Tour tävlingar gör upp, vi får drömma vidare. Kineser i topp poängmässigt såklart, men ingen uppfyller kravet på att ha deltagit i minst 6 deltävlingar eller på 3 kontinenter. Detsamma gäller bl.a. Timo Boll. En Grand Final utan kineser är ingen Grand Final.
Varför Kina valt att inte bry sig om Pro Tour slutspelet vet jag inte. En gissning kan ju vara att det finns både en och två och tio tävlingar som förväntas ha högsta status. Pro Tour Grand Finals måste varje år konkurrera med World Cup, World Team Cup, EM/Asiastiska Mästerskapen, Tournament of Champions, Wolksvagen Cup och inte minst Asian Games som spelas just nu och som som sägs vara det största efter OS i Asien. Dessutom tillkommer inhemska ligor och mästerskap.
Som tur är håller fortfarande VM och OS sin status och Världsmästerskapen i Eindhoven i vår prioriteras helt riktigt före alla andra jippon. Själv nöjer jag mig med att för tusende gången njuta av förra årets utomjordiska föreställning och och hoppas att någon av de 16 kvalificerade i år lämnar återbud eftersom Kenta Matsudaira är första reserv.
Varför Kina valt att inte bry sig om Pro Tour slutspelet vet jag inte. En gissning kan ju vara att det finns både en och två och tio tävlingar som förväntas ha högsta status. Pro Tour Grand Finals måste varje år konkurrera med World Cup, World Team Cup, EM/Asiastiska Mästerskapen, Tournament of Champions, Wolksvagen Cup och inte minst Asian Games som spelas just nu och som som sägs vara det största efter OS i Asien. Dessutom tillkommer inhemska ligor och mästerskap.
Som tur är håller fortfarande VM och OS sin status och Världsmästerskapen i Eindhoven i vår prioriteras helt riktigt före alla andra jippon. Själv nöjer jag mig med att för tusende gången njuta av förra årets utomjordiska föreställning och och hoppas att någon av de 16 kvalificerade i år lämnar återbud eftersom Kenta Matsudaira är första reserv.
lördag 13 november 2010
Jag tycker så mycket om japans bordtennisspelare.
Redan i tidig ålder framstår de som extremt välutbildade i ämnet bordtennis och de är alltid, alltid, alltid fantastiskt disciplinerade, fokuserade och motiverade. Inget gnäll, inget slarv, vet alltid vad de ska göra.
De är ett praktexemplar av människan. Skulle jag få välja ut en grupp människor som skulle åka till en främmande planet för att göra reklam för mänskligheten, så hade jag skickat det japanska pingislandslaget.
Klädda i sina svarta och neongula Mizunotröjor.
Nu för tiden har de så många begåvade ungdomar som härjar likt friska fläktar i pingisvärlden. Alla med häftiga namn. Kenta Matsudaira, Jin Ueda, Koki Niwa, Kasumi Ishikawa, Hiromitsu Kasahara, Masataka Morizono, Asuka Machi, Misaki Morizono, Kentaro Miuchi, Kenji Matsudaira, Yuto Muramatsu.
Tänk om de kunde höja sig ett par nivåer till och utmana Kina. Tänk om VM och OS var en tvekamp mellan Kina och Japan, med länder som Sydkorea och
Sverige som farliga outsiders.
Här är en fantastisk match från World Team Cup tidigare i höst som jag sett om och om igen. Blott 17 år gamle Kasumi Ishikawa möter världstvåan Feng Tianwei som tidigare i år raserade den kinesiska muren då hon med sina två segrar ledde Singapore till ett historiskt guld i Lag VM.
"Lämnad vid Cajsa-Lisas säng, sent om en afton"
När jag har varit inne på facebook och läst om alla mina "vänner", som jag knappt känner, när de tävlar om vem som har det mest lyckade livet med de ballaste festerna och de mest händelserika dagarna - då spelar jag Leonard Cohens Avalanche och den fungerar som stålull som skrubbar bort all smuts. Det är en hypnotiserande svärta som får vilken fasad som helst att rämna.
Varför hamnar jag där överhuvudtaget?
Det fick mig att tänka på något. Under en period slukade jag Bellman på ett nästan maniskt vis. Fred Åkerströms tolkningar av vår nationalskald spelades dygnet runt i hemmet. På Youtube finns vad som mycket väl kan vara det vackraste som skrivits på svenska, den ljuvliga Glimmande Nymf (Epistel 72) som Fred framför brutalt, nästan besinningslöst, men samtidigt vördnadsfullt ömt.
Här finns ingen förställning, ingen fasad, bara ett innerligt, totalt utlämnande, helhjärtat framförande.
Varför hamnar jag där överhuvudtaget?
Det fick mig att tänka på något. Under en period slukade jag Bellman på ett nästan maniskt vis. Fred Åkerströms tolkningar av vår nationalskald spelades dygnet runt i hemmet. På Youtube finns vad som mycket väl kan vara det vackraste som skrivits på svenska, den ljuvliga Glimmande Nymf (Epistel 72) som Fred framför brutalt, nästan besinningslöst, men samtidigt vördnadsfullt ömt.
Här finns ingen förställning, ingen fasad, bara ett innerligt, totalt utlämnande, helhjärtat framförande.
fredag 12 november 2010
"you know the story, here it comes again..."
Jag fick ett sms imorse klockan 07:07; "Make it Rain är typ världens bästa låt". Ja, så är det.
Jag älskar den där raden i början. "you know the story, here it comes again". I den här låten är Tom Waits en bitter man, han vet att han har gnällt över det här förut, att hans omgivning har fått stå ut med hans klagosång om och om igen. Han bryr sig inte, nu får ni höra den igen. Det är allt han har kvar.
She took all my money
And my best friend
You know the story
Here it comes again
I have no pride
I have no shame
You gotta make it rain
Laurie Anderson skriver om Make it Rain i Mojo (juli 2010), i deras artikelserie Last Night a Record Changed my Life: "He walks a high-wire between the sidewalk and the gutter, the serious and the comic...". Det är en klockren beskrivning. För det finns en sådan svärta i texten, men något hos Tom trivialiserar den. Som Laurie också skriver; "I like things that makes life seem less meaningful". Hade inte Toms enastående komiska gnista funnits där hade det blivit en sådan tragisk, deprimerande sörja att ingen hade orkat lyssna på den.
Since you gone
Deep inside it hurts
I'm just another sad guest
On this dark earth
Musikbranschen är full av deprimerade, beklagande eländen som tycker synd om sig själva. De bygger sina karriärer på att berätta och förstora upp sitt lidande. Därför är Tom så befriande.
Och hela självdistansen och humorn finns i den där inledande raden. Och i framförandet. Han iklär sig rollen som denne gamle, bittre, svikne man. All världens olycka har drabbat honom, vi känner medlidande med honom men texten fungerar mest som en hjärtlig nidbild av den ultimata olycksalige mannen, komiskt överdriven. En eländets karikatyr. Det är så Tom arbetar.
I'm close to heaven
Crushed at the gate
They sharpen their knives
On my mistakes
...
Without her love
Without your kiss
Hell can't burn me
More than this
I'm burning up all this pain
Open up the heavens
Make it rain
Jag älskar den där raden i början. "you know the story, here it comes again". I den här låten är Tom Waits en bitter man, han vet att han har gnällt över det här förut, att hans omgivning har fått stå ut med hans klagosång om och om igen. Han bryr sig inte, nu får ni höra den igen. Det är allt han har kvar.
She took all my money
And my best friend
You know the story
Here it comes again
I have no pride
I have no shame
You gotta make it rain
Laurie Anderson skriver om Make it Rain i Mojo (juli 2010), i deras artikelserie Last Night a Record Changed my Life: "He walks a high-wire between the sidewalk and the gutter, the serious and the comic...". Det är en klockren beskrivning. För det finns en sådan svärta i texten, men något hos Tom trivialiserar den. Som Laurie också skriver; "I like things that makes life seem less meaningful". Hade inte Toms enastående komiska gnista funnits där hade det blivit en sådan tragisk, deprimerande sörja att ingen hade orkat lyssna på den.
Since you gone
Deep inside it hurts
I'm just another sad guest
On this dark earth
Musikbranschen är full av deprimerade, beklagande eländen som tycker synd om sig själva. De bygger sina karriärer på att berätta och förstora upp sitt lidande. Därför är Tom så befriande.
Och hela självdistansen och humorn finns i den där inledande raden. Och i framförandet. Han iklär sig rollen som denne gamle, bittre, svikne man. All världens olycka har drabbat honom, vi känner medlidande med honom men texten fungerar mest som en hjärtlig nidbild av den ultimata olycksalige mannen, komiskt överdriven. En eländets karikatyr. Det är så Tom arbetar.
I'm close to heaven
Crushed at the gate
They sharpen their knives
On my mistakes
...
Without her love
Without your kiss
Hell can't burn me
More than this
I'm burning up all this pain
Open up the heavens
Make it rain
onsdag 10 november 2010
"if you live outside the law..."
Svenska journalistförbundet är upprörda och menar att Keith Richards ska polisanmälas. Anledningen är att han slagit till Aftonbladets anställde musiktyckare nummer 1, Markus Larsson under en intervju och hotat med att ge honom stryk.
För det första.
Alla musikrecensenter som säljer sina åsikter till något så sjaskigt som Aftonbladet och som i sin strävan efter uppmärksamhet och berömmelse slänger ur sig några busigt kontroversiella och ogrundade utspel med jämna mellanrum - de får väl vara vara beredda på att få lite stryk? Själv är han nu givetvis gråtfärdig av lycka p.g.a. den publicitet Keith nu skänkt honom.
För det andra.
Har inte journalistförbundet fattat att Keith Richards är en halvgud som står över svensk lag. Vad för slags samhälle lever vi annars i där Keith Richards kan åtalas för brott men inte Kung Carl Gustaf? Det hade ju vart helt bisarrt. Har man komponerat riffen i låtar som Brown Sugar, Jumpin' Jack Flash, Beast of Burden m.m., har man man bidragit till skapandet av I got the Blues, då står man över oss andra och våra lagar. Se klippet nedan med den mytiska gestalt i mer eller mindre mänsklig form som går under namnet Keith Richards. Det är en ära för en liten, totalt obetydlig musikrecensent att ens hamna i hans blickfång.
För det tredje.
Samme lille fjant gav Bob Dylan ett streck (-) för sin spelning i Stockholm för några år sedan och kallade den "ett haveri" så slå honom en gång till för Bobs skull Keith!
(fast den heter You got the Silver)
För det första.
Alla musikrecensenter som säljer sina åsikter till något så sjaskigt som Aftonbladet och som i sin strävan efter uppmärksamhet och berömmelse slänger ur sig några busigt kontroversiella och ogrundade utspel med jämna mellanrum - de får väl vara vara beredda på att få lite stryk? Själv är han nu givetvis gråtfärdig av lycka p.g.a. den publicitet Keith nu skänkt honom.
För det andra.
Har inte journalistförbundet fattat att Keith Richards är en halvgud som står över svensk lag. Vad för slags samhälle lever vi annars i där Keith Richards kan åtalas för brott men inte Kung Carl Gustaf? Det hade ju vart helt bisarrt. Har man komponerat riffen i låtar som Brown Sugar, Jumpin' Jack Flash, Beast of Burden m.m., har man man bidragit till skapandet av I got the Blues, då står man över oss andra och våra lagar. Se klippet nedan med den mytiska gestalt i mer eller mindre mänsklig form som går under namnet Keith Richards. Det är en ära för en liten, totalt obetydlig musikrecensent att ens hamna i hans blickfång.
För det tredje.
Samme lille fjant gav Bob Dylan ett streck (-) för sin spelning i Stockholm för några år sedan och kallade den "ett haveri" så slå honom en gång till för Bobs skull Keith!
(fast den heter You got the Silver)
tisdag 9 november 2010
Stones säljer
Nu ser det mycket bättre ut. Vilken lättnad.
Jag är ingen insatt dataspelare. Mitt favoritdataspel är från 90-talet tror jag. Men så läste jag en artikel om att något populärt spel släpptes idag och att de använde Rolling Stones' Sympathy for the Devil högst effektfullt som en del av historien. Och så fanns det en länk till en trailer där man fick se explosioner i en minut, ackompanjerat av Gimme Shelter.
Spontant känner jag att det här spelet måste jag ha. Precis så lättlurad är jag.
Jag är ingen insatt dataspelare. Mitt favoritdataspel är från 90-talet tror jag. Men så läste jag en artikel om att något populärt spel släpptes idag och att de använde Rolling Stones' Sympathy for the Devil högst effektfullt som en del av historien. Och så fanns det en länk till en trailer där man fick se explosioner i en minut, ackompanjerat av Gimme Shelter.
Spontant känner jag att det här spelet måste jag ha. Precis så lättlurad är jag.
torsdag 4 november 2010
World Cup
Som tur är känner inte jag något övergripande ansvar att kommentera alllt viktigt som sker i pingisvärlden. Det finns ju redan en blogg som tagit på sig den uppgiften. Själv har jag inte bråkdelen av den disciplin som krävs för att följa upp alla intressanta och ointressanta händelser.
Jag kan snacka upp en turnering i en vecka, se den, inte orka kommentera den utan prata om Tom Waits istället och sedan gå och lägga mig utan minsta samvetskval. Dessutom slipper jag lågt begåvade läsare, starkt centrerade kring sitt ego, som upprörs över att just deras lokala serie eller tävling inte kommenteras.
Men nu tänkte jag ändå ge mig på en pliktskyldig kommentar om World Cup.
Ojojojojoj:
Jag kan snacka upp en turnering i en vecka, se den, inte orka kommentera den utan prata om Tom Waits istället och sedan gå och lägga mig utan minsta samvetskval. Dessutom slipper jag lågt begåvade läsare, starkt centrerade kring sitt ego, som upprörs över att just deras lokala serie eller tävling inte kommenteras.
Men nu tänkte jag ändå ge mig på en pliktskyldig kommentar om World Cup.
Ojojojojoj:
I total vördnad
Tom Waits och hans helt oöverskådliga låtskatt förtjänar egentligen en genomgång i klass med den Dylan fått. Det är en så ovärderlig rikedom. Ikväll blev jag, som så många gånger förr, helt paralyserad av hans konst. Som en liten hyllning listar jag därför en Top 10 över mina favoritcitat med Mr Waits just nu:
1.
god's green hair is where I slept last
he balanced a diamond on a blade of grass
now I woke me up with a cardinal bird
and when I want to talk he hangs on every word
they sharpen their knives
on my mistakes
3.
and Matilda asks the sailors are those dreams
or are those prayers?
so, she left Monte Rio, son
just like a bullet leaves a gun
with charcoal eyes and Monroe hips
she went and took that California trip
well they call me William the Pleaser
I sold opium, fireworks and lead
now I'm telling my troubles to strangers
when the shadows get long I'll be dead
a long dead soldier looks out from the frame
no one remembers his war; no one
remembers his name
the ocean doesn't want me today
but I'll be back tomorrow to play
and the strangels will take me
down deep in their brine
well he came home from the war
with a party in his head
and an idea for a fireworks display
'cause there's nothin' strange
about an axe with bloodstains in the barn
there's always some killin'
you got to do around the farm
uncle Bill
will never leave a will
and the tumour is as
big as an egg
he has a mistress
she's Puerto Rican
and I heard she has
a wooden leg
1.
god's green hair is where I slept last
he balanced a diamond on a blade of grass
now I woke me up with a cardinal bird
and when I want to talk he hangs on every word
Bottom of the World (Orphans; Brawlers, 2006)
2.they sharpen their knives
on my mistakes
Make it Rain (Real Gone, 2004)
3.
and Matilda asks the sailors are those dreams
or are those prayers?
Time (Rain Dogs, 1985)
4. so, she left Monte Rio, son
just like a bullet leaves a gun
with charcoal eyes and Monroe hips
she went and took that California trip
Hold On (Mule Variations, 1999)
5.well they call me William the Pleaser
I sold opium, fireworks and lead
now I'm telling my troubles to strangers
when the shadows get long I'll be dead
Lucinda (Orphans; Brawlers, 2006)
6.a long dead soldier looks out from the frame
no one remembers his war; no one
remembers his name
A Good Man is Hard to Find (Blood Money, 2002)
7.the ocean doesn't want me today
but I'll be back tomorrow to play
and the strangels will take me
down deep in their brine
The Ocean Doesn't Want Me Today (Bone Machine, 1992)
8.well he came home from the war
with a party in his head
and an idea for a fireworks display
Swordfishtrombone (Swordfishtrombone, 1983)
9.'cause there's nothin' strange
about an axe with bloodstains in the barn
there's always some killin'
you got to do around the farm
Murder in the Red Barn (Bone Machine, 1992)
10.uncle Bill
will never leave a will
and the tumour is as
big as an egg
he has a mistress
she's Puerto Rican
and I heard she has
a wooden leg
Cemetary Polka (Rain Dogs, 1985)
lördag 30 oktober 2010
"John Finn's Wife"
John Finn's Wife (Henry's Dream, 1992)
Det går inte att skriva om John Finn's Wife utan att prata om slutet. Musiken är underordnad berättelsen, den är lite obekväm och kaotisk. Men avslutningen bryter av tvärt mot vad vi hört så långt - det är som om himlens portar öppnar sig och den allra ljuvaste musik strömmar ut.
Låten är en narrativ skapelse som kretsar kring "the brand new wife of mad John Finn" i en liten by där alla bybor samlats för någon ceremoni; "Dancers writhed and squirmed and then/Came apart and then writhed again/They're like squirming flies on a pin/In the heat and in the din". Den mystiske frun till John Finn är under allas uppmärksamhet "And in she came, did John Finn's wife/With legs like scissors and butcher's knives/A tattooed breast and flaming eyes/And a crimson carnation in her teeth".
Den galne John Finn, "with his quick black eyes and black cheroot/with his filled-down teeth and a hobnail boot" hamnar givetvis i en utsatt position och trots hans "fists full of pistols" slutar kvällen för hans del med en "bolo knife in the neck".
Det är då himlamusiken bryter ut. I total kontrast till den tidigare uppretade, frenetiska musiken sköljer den mest underbara melodi över oss och Nick Caves röst förändras från aggressiv till honungslen samtidigt som en kör av änglar faller in:
And John Finns' wife Took all the flowers down From her hair And threw them on the ground And the flies did hum And the flies did buzz around Poor John Finn Lying dead upon the ground Lying dead upon the ground
Det går inte att skriva om John Finn's Wife utan att prata om slutet. Musiken är underordnad berättelsen, den är lite obekväm och kaotisk. Men avslutningen bryter av tvärt mot vad vi hört så långt - det är som om himlens portar öppnar sig och den allra ljuvaste musik strömmar ut.
Låten är en narrativ skapelse som kretsar kring "the brand new wife of mad John Finn" i en liten by där alla bybor samlats för någon ceremoni; "Dancers writhed and squirmed and then/Came apart and then writhed again/They're like squirming flies on a pin/In the heat and in the din". Den mystiske frun till John Finn är under allas uppmärksamhet "And in she came, did John Finn's wife/With legs like scissors and butcher's knives/A tattooed breast and flaming eyes/And a crimson carnation in her teeth".
Den galne John Finn, "with his quick black eyes and black cheroot/with his filled-down teeth and a hobnail boot" hamnar givetvis i en utsatt position och trots hans "fists full of pistols" slutar kvällen för hans del med en "bolo knife in the neck".
Det är då himlamusiken bryter ut. I total kontrast till den tidigare uppretade, frenetiska musiken sköljer den mest underbara melodi över oss och Nick Caves röst förändras från aggressiv till honungslen samtidigt som en kör av änglar faller in:
And John Finns' wife Took all the flowers down From her hair And threw them on the ground And the flies did hum And the flies did buzz around Poor John Finn Lying dead upon the ground Lying dead upon the ground
fredag 29 oktober 2010
"They are a sick breath at my hind"
Hösten är så otroligt närvarande och presentationen av mörkrets och höstruskets furste, Nick Cave, och hans skapelser måste accelerera. Därför presenteras nu några mästerverk lite mer kortfattat.
Babe, You Turn Me On (The Lyre of Orpheus, 2004)
En låt som utmärker sig på tre sätt. Först, därför att det är en så finstämd ballad. För det andra därför att han till en så vacker ballad har skrivit en text, på typiskt Cave-manér, som inte levererar vad man förväntar sig av en stillsam pianoballad. Det blir som tydligast och bäst redan i de första raderna: "The butcher bird makes it's noise/And asks you to agree/With it's brutal nesting habits/And it's pointless savagery". Fyra rader om brutaliteten i fågelvärlden är ingenting man förväntar sig.
Det tredje utmärkande draget för låten sker alldeles i slutet. Igen, det är inget man förväntar sig att någon slänger in i en mördande vacker pianoballad. Men då Nick Cave för sista gången sjungit "Babe, you turn me on/like an idea/like an atom bomb" så känner han ett behov av att demonstrera hur atombomben låter så det sista vi hör är Nick Cave:
"pwowwchchch...."
The Ship Song (The Good Son, 1990)
Kan det vara den mest heligt vackra låt som skapats? Med sin varma stämma och överjordiska melodi får Nick Cave ner oss på knä. Den mest maskuline, skäggige skogshuggaren, som äter bark till frukost och rått kött till middag, faller på knä med tårar glänsande i ögonen när Nick Cave spelar sin Ship Song.
Jesus of the Moon (Dig!!! Lazarus, Dig!!!, 2008)
Till det mest behagliga ackompanjemang som väcker en djupt rotad instinkt att knäppa fingrarna och vagga lite rytmiskt med överkroppen sjunger Nick Caves förtrollande röst helt fantastiska rader som alla hänger ihop och flödar fram som om de var sammanlänkade likt en kedja. Innan tvärflöjten kommer in och gör stämningen ännu behagligare har Nick Cave hänfört med sina introspektiva rader:
Well, I kept thinking about what the weatherman said
And if the voices of the living can be heard by the dead
Well, the day is gonna come when we find out
And in some kinda way I take a little comfort from that now and then
Cause people often talk about being scared of change
But for me I'm more afraid of things staying the same
Cause the game is never won by standing in any one place for too long
The Mercy Seat (New Morning, 1988)
Nick Caves skildring av en dödsdömds slutgiltiga tankar är skrämmande briljant med sina sylvassa, brännande tankar. Kaoset finns där såväl i texten som i musiken, men bland allt kaos och all fruktan, framträder de mest genomskärande och samtidigt förvridna tankar.
In Heaven His throne is made of gold
The ark of his Testament is stowed
A throne from which I'm told
All history does unfold.
Down here it's made of wood and wire
And my body is on fire
And God is never far away
Into the mercy seat I climb
My head is shaved, my head is wired
And like a moth that tries
To enter the bright eye
I go shuffling out of life
Just to hide in death awhile
And anyway I never lied
Men kaoset tar sakta över mer och mer, de välformulerade, poetiska tankarna får ge vika för ett besatt upprepande av bilderna han ser för sitt inre hur han kommer kokas, brännas ihjäl i rättvisans tvivelaktiga namn.
På Youtube finns ett framträdande Nick Cave gjorde live i japansk TV. Det är Mercy Seat som en stilla ballad istället för albumets uppslitande kaos. Hela situationen tycks bisarr, platsen för sändningen och kontrasten mellan den buttre Nick Cave och den överkäcka japanska TV-värdinnan. Men det blir ett sånt där framträdande som man inte får uppleva väldigt ofta. Nick Caves inlevelse är total, pianot, fiolen, hans röst, låten, allting kopplar ett järnhårt strypgrepp om lyssnaren.
Babe, You Turn Me On (The Lyre of Orpheus, 2004)
En låt som utmärker sig på tre sätt. Först, därför att det är en så finstämd ballad. För det andra därför att han till en så vacker ballad har skrivit en text, på typiskt Cave-manér, som inte levererar vad man förväntar sig av en stillsam pianoballad. Det blir som tydligast och bäst redan i de första raderna: "The butcher bird makes it's noise/And asks you to agree/With it's brutal nesting habits/And it's pointless savagery". Fyra rader om brutaliteten i fågelvärlden är ingenting man förväntar sig.
Det tredje utmärkande draget för låten sker alldeles i slutet. Igen, det är inget man förväntar sig att någon slänger in i en mördande vacker pianoballad. Men då Nick Cave för sista gången sjungit "Babe, you turn me on/like an idea/like an atom bomb" så känner han ett behov av att demonstrera hur atombomben låter så det sista vi hör är Nick Cave:
"pwowwchchch...."
The Ship Song (The Good Son, 1990)
Kan det vara den mest heligt vackra låt som skapats? Med sin varma stämma och överjordiska melodi får Nick Cave ner oss på knä. Den mest maskuline, skäggige skogshuggaren, som äter bark till frukost och rått kött till middag, faller på knä med tårar glänsande i ögonen när Nick Cave spelar sin Ship Song.
Jesus of the Moon (Dig!!! Lazarus, Dig!!!, 2008)
Till det mest behagliga ackompanjemang som väcker en djupt rotad instinkt att knäppa fingrarna och vagga lite rytmiskt med överkroppen sjunger Nick Caves förtrollande röst helt fantastiska rader som alla hänger ihop och flödar fram som om de var sammanlänkade likt en kedja. Innan tvärflöjten kommer in och gör stämningen ännu behagligare har Nick Cave hänfört med sina introspektiva rader:
Well, I kept thinking about what the weatherman said
And if the voices of the living can be heard by the dead
Well, the day is gonna come when we find out
And in some kinda way I take a little comfort from that now and then
Cause people often talk about being scared of change
But for me I'm more afraid of things staying the same
Cause the game is never won by standing in any one place for too long
The Mercy Seat (New Morning, 1988)
Nick Caves skildring av en dödsdömds slutgiltiga tankar är skrämmande briljant med sina sylvassa, brännande tankar. Kaoset finns där såväl i texten som i musiken, men bland allt kaos och all fruktan, framträder de mest genomskärande och samtidigt förvridna tankar.
In Heaven His throne is made of gold
The ark of his Testament is stowed
A throne from which I'm told
All history does unfold.
Down here it's made of wood and wire
And my body is on fire
And God is never far away
Into the mercy seat I climb
My head is shaved, my head is wired
And like a moth that tries
To enter the bright eye
I go shuffling out of life
Just to hide in death awhile
And anyway I never lied
Men kaoset tar sakta över mer och mer, de välformulerade, poetiska tankarna får ge vika för ett besatt upprepande av bilderna han ser för sitt inre hur han kommer kokas, brännas ihjäl i rättvisans tvivelaktiga namn.
På Youtube finns ett framträdande Nick Cave gjorde live i japansk TV. Det är Mercy Seat som en stilla ballad istället för albumets uppslitande kaos. Hela situationen tycks bisarr, platsen för sändningen och kontrasten mellan den buttre Nick Cave och den överkäcka japanska TV-värdinnan. Men det blir ett sånt där framträdande som man inte får uppleva väldigt ofta. Nick Caves inlevelse är total, pianot, fiolen, hans röst, låten, allting kopplar ett järnhårt strypgrepp om lyssnaren.
"Vi tog färjan till Travemünde"
Tanken är väl att man ska vara förväntansfull och engagerad i World Cup som börjar under fredagen. Men hur spännande är det egentligen? 16 spelare i fyra grupper. Två kineser, några andra asiater, några européer och så ett gäng blåbär var av en får nöjet att möta de riktiga pingisspelarna.
Dessa små kvoterade tävlingar känns alltid smått avslagna. Visst, visst, det är inte VM eller OS så Boll och Samsonov har en chans att överraska. Men hur många tror egentligen på att Kreanga slår Wang Hao på lördag? Hand upp. Det känns helt enkelt alldeles för urvattnat då många av de bästa inte får vara med p.g.a. sin nationalitet.
Och jag vet att jag borde vara mer patriotisk och lojal mot mina mest närbesläktade folkslag, kulturer och rent geografiska grannar. Jag borde hoppas på våra europeiska bröder mot de där främlingarna från andra sidan jorden. Men det gör jag inte, jag vet inte vad det är för fel på mig. När jag var liten höll jag på Brasilien när de mötte Sverige i fotboll.
Nog älskar jag vårt fantastiska Europa alltid och det är inte utan lite darr på rösten som jag sjunger med i Jan Hammarlunds Jag vill leva i Europa. Men när det gäller sport har aldrig lokalpatriotism varit min grej.
Så jag vill se Mizutani och Zhang Jike i final. Därför att deras spel är lite mer utomjordiskt än vad några européer kan åstadkomma.
Dessa små kvoterade tävlingar känns alltid smått avslagna. Visst, visst, det är inte VM eller OS så Boll och Samsonov har en chans att överraska. Men hur många tror egentligen på att Kreanga slår Wang Hao på lördag? Hand upp. Det känns helt enkelt alldeles för urvattnat då många av de bästa inte får vara med p.g.a. sin nationalitet.
Och jag vet att jag borde vara mer patriotisk och lojal mot mina mest närbesläktade folkslag, kulturer och rent geografiska grannar. Jag borde hoppas på våra europeiska bröder mot de där främlingarna från andra sidan jorden. Men det gör jag inte, jag vet inte vad det är för fel på mig. När jag var liten höll jag på Brasilien när de mötte Sverige i fotboll.
Nog älskar jag vårt fantastiska Europa alltid och det är inte utan lite darr på rösten som jag sjunger med i Jan Hammarlunds Jag vill leva i Europa. Men när det gäller sport har aldrig lokalpatriotism varit min grej.
Så jag vill se Mizutani och Zhang Jike i final. Därför att deras spel är lite mer utomjordiskt än vad några européer kan åstadkomma.
tisdag 26 oktober 2010
"From Her to Eternity"
From Her to Eternity (From Her to Eternity, 1984)
Stämningen är så laddad att man sitter på helspänn varje gång man hör titelspåret på Nick Cave & the Bad Seeds första skiva. Neurotiskt tuggar den sig fram, bygger och bygger och bygger upp spänningen. Nick Caves röst är besatt. Orden berättar om hon som bor i våningen ovanför. Hennes tårar droppar ner mellan golvplankorna.
I catch'em in my mouth!
I catch'em in my mouth!
I catch'em in my mouth!
Likt ett litet barn som jagar snöflingor med tungan fångar han hennes tårar. Det sägs att fullmånen kan göra människan galen. From Her to Eternity är som ett musikstycke mångalenskap. Det finns ett vansinne som genomsyrar varje cell av låten. Jag kan se en ung, mager, likblek och vildögd Nick Cave med stripigt hår, isolerad och ensam i sina kala lägenhet, upplyst av månens kalla sken. Varje gång man hör From Her to Eternity blir man lite galnare än man var innan. Varje lyssning är ett steg närmare galenskapen. Förnuftets gränser suddas ut och blir allt otydligare.
O tell me why? O tell me why?
Oh Why? Why? Why?
O tell me why and don't tell me a lie!
Why the ceiling still shakes? Shakes! Shakes! Shakes!
Why the fixtures turn to serpents and snakes?
Stämningen är så laddad att man sitter på helspänn varje gång man hör titelspåret på Nick Cave & the Bad Seeds första skiva. Neurotiskt tuggar den sig fram, bygger och bygger och bygger upp spänningen. Nick Caves röst är besatt. Orden berättar om hon som bor i våningen ovanför. Hennes tårar droppar ner mellan golvplankorna.
I catch'em in my mouth!
I catch'em in my mouth!
I catch'em in my mouth!
Likt ett litet barn som jagar snöflingor med tungan fångar han hennes tårar. Det sägs att fullmånen kan göra människan galen. From Her to Eternity är som ett musikstycke mångalenskap. Det finns ett vansinne som genomsyrar varje cell av låten. Jag kan se en ung, mager, likblek och vildögd Nick Cave med stripigt hår, isolerad och ensam i sina kala lägenhet, upplyst av månens kalla sken. Varje gång man hör From Her to Eternity blir man lite galnare än man var innan. Varje lyssning är ett steg närmare galenskapen. Förnuftets gränser suddas ut och blir allt otydligare.
O tell me why? O tell me why?
Oh Why? Why? Why?
O tell me why and don't tell me a lie!
Why the ceiling still shakes? Shakes! Shakes! Shakes!
Why the fixtures turn to serpents and snakes?
måndag 25 oktober 2010
Varning
Jag glömde ju att lägga upp ett magiskt framträdande under inlägget om Sad Waters. Det kommer här, men jag varnar er! Se till att ha de närmsta timmarna fria innan ni kollar på klippet för ni kommer vara helt lamslagna efteråt. Missa heller inte originalversionen med de dubbla rösterna som finns i en av Spotifylänkarna till höger.
lördag 23 oktober 2010
Kenta ftw!
För tillfället sitter jag och tuggar på mina tapeter i en brutalt otålig väntan på filmklipp från Österrike som visar hur det såg ut när Kenta Matsudaira slog Mizutani med 4-0. Så länge får man nöja sig med lite bilder från första omgången där Kenta skickade hem Bastian Steger.
Med Kentas form övervägde jag inte ens möjligheten att Kenta skulle lägga den matchen. Bastian hade tydligen andra förväntningar, frustrationen är högst påtaglig. Första gången han kastar racket blir han varnad, andra gången får han poängstraff.
Och oj, vad han gör bort sig när han får spel på domaren och vill få publiken med sig på att hånapplådera åt honom. Publiken verkar tänka något i stil med:
- Ööööh, nej? Vad vill du, din gnällige tysk? Först klampade ni in med era trupper och anslöt oss till nazityskland och nu kommer ni tillbaka och kastar rack omkring er. Och ni tror vi ska ställa oss på er sida? Väx upp.
Jag har full förståelse för de kastade racken, klart det är tungt att känna sig som en gammal utdöende dinosaurie inför den blixtsnabbe och tekniskt briljante Kenta. Men han är för gammal för att börja bete sig som en barnunge och nån gång under sin karriär borde han ju snappat upp att racketkastning är förbjudet så bestraffningen borde inte komma som någon överraskning.
Kenta skulle aldrig någonsin, aldrig, aldrig, aldrig, kasta sitt rack.
Å andra sidan skulle han heller aldrig klampa ut i sin forehand som en snubblande flodhäst.
Med Kentas form övervägde jag inte ens möjligheten att Kenta skulle lägga den matchen. Bastian hade tydligen andra förväntningar, frustrationen är högst påtaglig. Första gången han kastar racket blir han varnad, andra gången får han poängstraff.
Och oj, vad han gör bort sig när han får spel på domaren och vill få publiken med sig på att hånapplådera åt honom. Publiken verkar tänka något i stil med:
- Ööööh, nej? Vad vill du, din gnällige tysk? Först klampade ni in med era trupper och anslöt oss till nazityskland och nu kommer ni tillbaka och kastar rack omkring er. Och ni tror vi ska ställa oss på er sida? Väx upp.
Jag har full förståelse för de kastade racken, klart det är tungt att känna sig som en gammal utdöende dinosaurie inför den blixtsnabbe och tekniskt briljante Kenta. Men han är för gammal för att börja bete sig som en barnunge och nån gång under sin karriär borde han ju snappat upp att racketkastning är förbjudet så bestraffningen borde inte komma som någon överraskning.
Kenta skulle aldrig någonsin, aldrig, aldrig, aldrig, kasta sitt rack.
Å andra sidan skulle han heller aldrig klampa ut i sin forehand som en snubblande flodhäst.
Storspel av Mattias Karlsson
Mattias Karlsson i final i U21-turneringen i Ungern. Mycket bra!Mattias, rankad 67:a i världen bland U21, fick kvala in och efter två vinster i kvalgruppen slog han i huvudturneringens första omgång ut tjecken Tomas Tregler, rankad 24:a. Starkt gjort.
Sedan fortsatte han med att slå rumänen Ovidiu Ionescu, rankad 37:a. I kvartsfinalen väntade japanen Koki Niwa, 11 i världen. Vinst där i sjunde avgörande och samma sak i semifinalen mot tysken Patrick Franziska, rankad 33:a. Trots underläge 1-3 i set och en dålig start i avgörande som innebar 2-6, 7-9 och 8-10. Men Karlsson vände och kunde tillslut vinna med 14-12.
Stort!
I finalen väntar Kenji Matsudaira, rankad 8:a i världen. Varför inte?
fredag 22 oktober 2010
"Sad Waters"
Sad Waters (Your Funeral... My Trial, 1986)
Det finns likheter mellan Sad Waters och den senare Green Eyes då båda framförs med dubbla sångröster. Båda rösterna tillhör Nick Cave, men de framför texten på två helt olika sätt, samtidigt. Den ena mer berättande, den andra sjungandes. Den ena nära, den andra mer avlägset. Det är mycket effektfullt. Den fördubblade texten består av en samling rader förkrossande vacker poesi. Nick Caves mjuka stämma (och berättarstämma) fungerar som en pensel som målar upp de mest fantastiska scener för lyssnarens inre.
Down the road I look and there runs Mary
Hair of gold and lips like cherries
We go down to the river where the willows weep
Take a naked root for a lovers seat
That rose out of the bitten soil
But bound to the ground by creeping ivy coils
Det är rasande vackert, såväl språket som bilderna som målas upp. Samtidigt ligger en tung, tjock dimma av vemod över hela skapelsen. Men det är svårt att avgöra ifall vemodet kommer från musiken, Nick Caves röst eller ifall den sipprar ut mellan raderna i textens uppbyggnad. Kanske är det en kombination. Gripande är det i alla fall. Gastkramande till och med.
And with a toss of her curls
That little girl goes wading in
Rollin her dress up past her knee
Turning these waters into wine
Jag blir inte klok på den. Det är en oförglömlig stund i den naturskönaste av miljöer som målas upp, det är förtrollande vackert. Så varför kan jag inte bli fri från den vemodiga, rent kusliga, spöklika känsla som alltid kryper över mig då jag hör den? Finns Mary verkligen? Eller är det bara en fantasi hos en ensam man som sitter där vid vattenbrynet, i ett vackert men samtidigt kallt, rått och ogästvänligt landskap?
Mary in the shallows laughing
Over where the carp dart
Spooked by the new shadows that she cast
Across these sad waters and across my heart
Det finns likheter mellan Sad Waters och den senare Green Eyes då båda framförs med dubbla sångröster. Båda rösterna tillhör Nick Cave, men de framför texten på två helt olika sätt, samtidigt. Den ena mer berättande, den andra sjungandes. Den ena nära, den andra mer avlägset. Det är mycket effektfullt. Den fördubblade texten består av en samling rader förkrossande vacker poesi. Nick Caves mjuka stämma (och berättarstämma) fungerar som en pensel som målar upp de mest fantastiska scener för lyssnarens inre.
Down the road I look and there runs Mary
Hair of gold and lips like cherries
We go down to the river where the willows weep
Take a naked root for a lovers seat
That rose out of the bitten soil
But bound to the ground by creeping ivy coils
Det är rasande vackert, såväl språket som bilderna som målas upp. Samtidigt ligger en tung, tjock dimma av vemod över hela skapelsen. Men det är svårt att avgöra ifall vemodet kommer från musiken, Nick Caves röst eller ifall den sipprar ut mellan raderna i textens uppbyggnad. Kanske är det en kombination. Gripande är det i alla fall. Gastkramande till och med.
And with a toss of her curls
That little girl goes wading in
Rollin her dress up past her knee
Turning these waters into wine
Jag blir inte klok på den. Det är en oförglömlig stund i den naturskönaste av miljöer som målas upp, det är förtrollande vackert. Så varför kan jag inte bli fri från den vemodiga, rent kusliga, spöklika känsla som alltid kryper över mig då jag hör den? Finns Mary verkligen? Eller är det bara en fantasi hos en ensam man som sitter där vid vattenbrynet, i ett vackert men samtidigt kallt, rått och ogästvänligt landskap?
Mary in the shallows laughing
Over where the carp dart
Spooked by the new shadows that she cast
Across these sad waters and across my heart
torsdag 21 oktober 2010
"God is in the House"
Jag hade, som sagt, tänkt presentera små portionsförpackade listor med mina absoluta favoriter med Nick Cave & The Bad Seeds. De hör hösten till lika mycket som gula löv. Men det går inte. Jag har försökt. Men låtarna är alldeles för mångdimensionerade och rika på innehåll för att kunna beskrivas kortfattat så det blir alldeles för långt.
Därför har jag nu bestämt mig för att presentera dem en och en. Min förhoppning är att någon kommer upptäcka en Nick Cave låt som ni hittills missat. Eller, ännu bättre, att någon upptäcker Nick Cave. Till höger finns en länk till en levande Spotifylista som uppdateras allteftersom. Här kommer den första.
God is in the House (No More Shall We Part, 2001)
I den stillsamma och allra, allra ljuvligaste av ballader ger Nick Cave en skildring av den amerikanska småstadsidyllens insnöade strävan efter just idyllen. Musiken är lika vacker som bilden av det perfekta, lilla kristna samhället. Nick Cave sjunger ur bybornas synvinkel och låter dem berätta om sin perfekta småstad
We've bred all our kittens white
So that you can see them in the night
We have a tiny little force
But we need them of course
For the kittens in the trees
Our town is very pretty
We have a pretty little square
We have a woman for a mayor
Our policy is firm but fair
Men något bryter av mot idyllen. Det finns i Nick Caves röst. Där kan man höra taggtråden som krävs för att hålla omvärlden - verkligheten - utanför. En taggtråd av desperation, inskränkthet och bakåtsträvande, men framförallt av fruktan. Rösten och orden dryper av fruktan. Rädsla för det okända, det moderna, det okristna som finns där utanför.
Homos roaming the streets in packs
Queer bashers with tyre-jacks
Lesbian counter-attacks
That stuff is for the big cities
Hela deras bild av det perfekta lilla samhället är dränkt av en fruktan för den förvanskade bild av omvärlden de skapat sig. Och till slut - då Nick Caves sång övergår till ett hest viskande - en ren gudsfruktan. Som om alla draperier fallit undan och blottat kärnan till all jakt på det perfekta och det genuint goda. Allting tycks bottna i en rädsla, en besatt fruktan av deras bild av en närvarande gudomlig kraft. En desperat fruktan för att Gud inte ska finnas där hos dem, och samtidigt en skräckslagen fruktan för att Gud finns där.
There's no fear about
If we all hold hands and very quietly shout
Hallelujah
God is in the house
Nick Cave viskskriker "Hallelujah" och vi ser en samling skräckslagna framför oss, som panikslaget kramar varandras händer. Likbleka i ansiktet där de står på knä i sin vita kyrka i sin idylliska småstad. På samma sätt som Nick Caves desperata röst väser mitt i den idylliskt vackra pianoballaden.
Därför har jag nu bestämt mig för att presentera dem en och en. Min förhoppning är att någon kommer upptäcka en Nick Cave låt som ni hittills missat. Eller, ännu bättre, att någon upptäcker Nick Cave. Till höger finns en länk till en levande Spotifylista som uppdateras allteftersom. Här kommer den första.
God is in the House (No More Shall We Part, 2001)
I den stillsamma och allra, allra ljuvligaste av ballader ger Nick Cave en skildring av den amerikanska småstadsidyllens insnöade strävan efter just idyllen. Musiken är lika vacker som bilden av det perfekta, lilla kristna samhället. Nick Cave sjunger ur bybornas synvinkel och låter dem berätta om sin perfekta småstad
We've bred all our kittens white
So that you can see them in the night
We have a tiny little force
But we need them of course
For the kittens in the trees
Our town is very pretty
We have a pretty little square
We have a woman for a mayor
Our policy is firm but fair
Men något bryter av mot idyllen. Det finns i Nick Caves röst. Där kan man höra taggtråden som krävs för att hålla omvärlden - verkligheten - utanför. En taggtråd av desperation, inskränkthet och bakåtsträvande, men framförallt av fruktan. Rösten och orden dryper av fruktan. Rädsla för det okända, det moderna, det okristna som finns där utanför.
Homos roaming the streets in packs
Queer bashers with tyre-jacks
Lesbian counter-attacks
That stuff is for the big cities
Hela deras bild av det perfekta lilla samhället är dränkt av en fruktan för den förvanskade bild av omvärlden de skapat sig. Och till slut - då Nick Caves sång övergår till ett hest viskande - en ren gudsfruktan. Som om alla draperier fallit undan och blottat kärnan till all jakt på det perfekta och det genuint goda. Allting tycks bottna i en rädsla, en besatt fruktan av deras bild av en närvarande gudomlig kraft. En desperat fruktan för att Gud inte ska finnas där hos dem, och samtidigt en skräckslagen fruktan för att Gud finns där.
There's no fear about
If we all hold hands and very quietly shout
Hallelujah
God is in the house
Nick Cave viskskriker "Hallelujah" och vi ser en samling skräckslagna framför oss, som panikslaget kramar varandras händer. Likbleka i ansiktet där de står på knä i sin vita kyrka i sin idylliska småstad. På samma sätt som Nick Caves desperata röst väser mitt i den idylliskt vackra pianoballaden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)