Jag hade, som sagt, tänkt presentera små portionsförpackade listor med mina absoluta favoriter med Nick Cave & The Bad Seeds. De hör hösten till lika mycket som gula löv. Men det går inte. Jag har försökt. Men låtarna är alldeles för mångdimensionerade och rika på innehåll för att kunna beskrivas kortfattat så det blir alldeles för långt.
Därför har jag nu bestämt mig för att presentera dem en och en. Min förhoppning är att någon kommer upptäcka en Nick Cave låt som ni hittills missat. Eller, ännu bättre, att någon upptäcker Nick Cave. Till höger finns en länk till en levande Spotifylista som uppdateras allteftersom. Här kommer den första.
God is in the House (No More Shall We Part, 2001)
I den stillsamma och allra, allra ljuvligaste av ballader ger Nick Cave en skildring av den amerikanska småstadsidyllens insnöade strävan efter just idyllen. Musiken är lika vacker som bilden av det perfekta, lilla kristna samhället. Nick Cave sjunger ur bybornas synvinkel och låter dem berätta om sin perfekta småstad
We've bred all our kittens white
So that you can see them in the night
We have a tiny little force
But we need them of course
For the kittens in the trees
Our town is very pretty
We have a pretty little square
We have a woman for a mayor
Our policy is firm but fair
Men något bryter av mot idyllen. Det finns i Nick Caves röst. Där kan man höra taggtråden som krävs för att hålla omvärlden - verkligheten - utanför. En taggtråd av desperation, inskränkthet och bakåtsträvande, men framförallt av fruktan. Rösten och orden dryper av fruktan. Rädsla för det okända, det moderna, det okristna som finns där utanför.
Homos roaming the streets in packs
Queer bashers with tyre-jacks
Lesbian counter-attacks
That stuff is for the big cities
Hela deras bild av det perfekta lilla samhället är dränkt av en fruktan för den förvanskade bild av omvärlden de skapat sig. Och till slut - då Nick Caves sång övergår till ett hest viskande - en ren gudsfruktan. Som om alla draperier fallit undan och blottat kärnan till all jakt på det perfekta och det genuint goda. Allting tycks bottna i en rädsla, en besatt fruktan av deras bild av en närvarande gudomlig kraft. En desperat fruktan för att Gud inte ska finnas där hos dem, och samtidigt en skräckslagen fruktan för att Gud finns där.
There's no fear about
If we all hold hands and very quietly shout
Hallelujah
God is in the house
Nick Cave viskskriker "Hallelujah" och vi ser en samling skräckslagna framför oss, som panikslaget kramar varandras händer. Likbleka i ansiktet där de står på knä i sin vita kyrka i sin idylliska småstad. På samma sätt som Nick Caves desperata röst väser mitt i den idylliskt vackra pianoballaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar