Neil Young är en av De Fyra Stora (som är lika centrala för den här bloggen som de fyra väderstrecken är för geografin) och han har precis bevisat att han förtjänar sin plats i kvartetten. Han släppte nyligen ett alldeles nytt album. Och det handlar inte om nostalgi eller om att upprepa gamla trollformler och redan beprövade recept.
Gemensamt för De Fyra Stora är att de alla haft en lång karriär, samt att de aldrig stannat. De har alltid utvecklats, funnit nya vägar och alltid haft något att säga. Alla fyra respresenterar ett till synes oändligt kreativt flöde. De vara innovativa och unika då de slog igenom för många årtionden sedan och de är fortfarande innovativa och unika som artister. Jag undrar hur många av dagens artister som vi kommer att kunna säga det samma om, om 30 år.
Så många av gårdagens stora artister lever idag ett tillbakalutat liv långt från rampljuset. Eller så klamrar de sig fast i i strålkastarnas sken med hjälp av sina gamla meriter som de dammar av gång på gång. Endast ett fåtal tycks jagade, plågade, förhäxade och välsignade med en ständigt brinnande kreativ låga.
Det är nu 39 år sedan Neil Young såg ut att stå på sin absoluta topp. Alltså fyra årtionden sedan han framträdde med en aura och en röst som hade en glimmande strimma av något överjordiskt i sig då han framförde sina kompositioner som känns mer levande och verkliga än människor.
Nu är han tillbaka med ett spöklikt album som river ner hyllande recensioner världen över. Albumet är en förädlande sammansmältning av hans två musikala sidor. Hans högljudda, stökiga elektriska musik och hans ömma, klara akustiska musik på en och samma gång. Neil Young ensam med sin gitarr, men den elektriska gitarren, i en ekande Daniel Lanois-katedral.
Här är Love and War, Le Noise (2010) från Neil Youngs officiella Youtubekanal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar