Filmer tilltalar mig sällan på samma sätt som musik. Även de filmer som borde vara bra faller oftast på någon punkt. Någon störande scen, ett fånigt slut, en dålig skådis, för pretentiöst, för överdrivet, för overkligt, för verkligt, nästan alltid är det någon liten eller stor detalj som förstör helhetsintrycket.
Men det finns undantag. Som filmatiseringen av Nick Hornbys High Fidelity. Inte bara för att den kastar ur sig Top 5 listor hela tiden, även om det är en bidragande orsak. Inte heller för att den innehåller två Dylanlåtar (först Tonight I'll be Staying Here With You och sen, med sån där perfekt timing som musik bara kan ha i filmer, Most of the Time).
Utan mest bara därför att stora delar av filmen utspelar sig hos ett gäng musikelitister i en affär full av begagnade skivor som är det trevligaste ställe som finns på jorden (det och en pingishall) och därför att det hela tiden kretsar kring musik och därför att skådespelarna gör ett så fint jobb och därför att jag på något sätt känner igen mig så väl. Och så för att den innehåller citat som:
"... did I listen to popmusic 'cause I was miserable, or was I miserable because I listened to popmusic?"
och...
"I never liked him much then, and I fucking hate him now"
Två fina stunder från skivaffären:
onsdag 31 mars 2010
tisdag 30 mars 2010
Tjatigt
Förra klippet som lades in fick tydligen inte spelas från min blogg. Men det är bara att klicka på det en gång till så öppnas det i ett nytt fönster. Tyvärr är det ju ett minst sagt mediokert, högst tjatigt musikstycke som filmskaparen valt att ackompanjera klippet med. Ungefär lika tjatigt som det måste vara att möta Mizutani när bollen kommer tillbaka igen och igen och igen och igen. Kanske finns en tanke bakom musikvalet där.
Jag kan ockå vara tjatig och tjata om att det anordnas tävlingar där inte de bästa får vara med bara för att vissa fått för sig att det är för mycket kinesisk dominans, att det inte är underhållande att se två kineser mötas och att något måste göras åt det.
Så nu spelar dom sin fina, lilla, nationsjämlika turnering i Guangzhou, där den lyckliga publiken fick se en semifinal mellan en kines och en dansk. 11-4, 11-7, 11-3, 11-6 blev det. Måste ha varit en fantastisk upplevelse och inte alls som ett sånt här avslaget möte:
Jag kan ockå vara tjatig och tjata om att det anordnas tävlingar där inte de bästa får vara med bara för att vissa fått för sig att det är för mycket kinesisk dominans, att det inte är underhållande att se två kineser mötas och att något måste göras åt det.
Så nu spelar dom sin fina, lilla, nationsjämlika turnering i Guangzhou, där den lyckliga publiken fick se en semifinal mellan en kines och en dansk. 11-4, 11-7, 11-3, 11-6 blev det. Måste ha varit en fantastisk upplevelse och inte alls som ett sånt här avslaget möte:
Inte som det var tänkt
Europa har det inte lätt. Trots att ITTF hjälper till på alla sätt och vis och ordnar en liten skyddad tävling med så få asiater som bara är möjligt och stänger ute horder av kineser som annars hade spöat dem, så faller de europeiska hoppen mot de asiater som man trodde att de skulle kunna klara av.
Timo Boll lyckades bara få ihop ett set mot fantomen Joo Se Hyuk och Vladimir Samsonov föll i skilje mot supermannen Jun Mizutani. Så var deras äventyr slut redan i första omgången. Kvar återstår Michael Maze som lyckligtvis lyckades slå medelmåttan Cheung Yuk men som nu måste besegra Ma Long för att inte hela Europa ska putsas bort likt en fettfläck på tv-skärmen. Nu kan lite vad som helst i dessa typer av tramstävlingar, men risken är överhängande att Ma Long kör över Maze så att det bara blir lite smulor till fåglarna kvar.
Bra av Mizutani att slå den gamle spindeln från Minsk. Matchen finns inte på itTV, mycket synd för det hade varit intressant att se hur det såg ut när världselitens två mest säkra och bollvårdande spelare gjorde upp i en sjusetare. Här kommer ett klipp där den unge och lovande Jun får tillbaka bollen en gång till, när man trodde att det var slut. Om och om igen. Så bjuder han på ännu några fina slag, men så kommer till slut en boll som inte går att få tillbaka. Trodde man, men så är Mizutani bara där och viftar tillbaka den med.
Timo Boll lyckades bara få ihop ett set mot fantomen Joo Se Hyuk och Vladimir Samsonov föll i skilje mot supermannen Jun Mizutani. Så var deras äventyr slut redan i första omgången. Kvar återstår Michael Maze som lyckligtvis lyckades slå medelmåttan Cheung Yuk men som nu måste besegra Ma Long för att inte hela Europa ska putsas bort likt en fettfläck på tv-skärmen. Nu kan lite vad som helst i dessa typer av tramstävlingar, men risken är överhängande att Ma Long kör över Maze så att det bara blir lite smulor till fåglarna kvar.
Bra av Mizutani att slå den gamle spindeln från Minsk. Matchen finns inte på itTV, mycket synd för det hade varit intressant att se hur det såg ut när världselitens två mest säkra och bollvårdande spelare gjorde upp i en sjusetare. Här kommer ett klipp där den unge och lovande Jun får tillbaka bollen en gång till, när man trodde att det var slut. Om och om igen. Så bjuder han på ännu några fina slag, men så kommer till slut en boll som inte går att få tillbaka. Trodde man, men så är Mizutani bara där och viftar tillbaka den med.
söndag 28 mars 2010
Dylan Top 100: 46-50
46. Man in the Long Black Coat (Oh Mercy, 1989) [31]
Introt är ett av de bästa, kanske det bästa i hela Dylans repertoar. Atmosfären är så tjock, så påtaglig, att det nästan inte behövs någon musik, den bara finns där. En dov, stilla pulserande rytm i bakgrunden, några ekande strängar, de tycks bara slumpmässigt utströdda men så stramar de plötsligt upp sig, formar en enhet och då slår munspelet till. Bara några djupa fylliga toner, bara några stycken, sen försvinner det igen. Det är fullkomligt magiskt och vi är där allihop i en fuktig, stjärnklar natt.
”Crickets are chirpin/the water is high/there’s a soft cotton dress/on the line hangin’ dry”. Raderna kommer stötvis, som andetag, och vart fjärde eller femte ord betonas kraftigt och bildar en hypnotiserande rytm i sången. Det är fullständigt unikt, bortom allt man hört. Hela musiken andas New Orleansnatten där låten spelades in på första tagningen; ”Window wide open/African trees/Bent over backwards/from a hurricane breeze”, allt är kusligt påtagligt.
47. Positively 4th Street, 1965 (Biograph, 1985) [2]
B-sidan till Like A Rolling Stone-singeln som skrällde sig in på en andraplats på Mojos lista över Dylans 100 bästa låtar är en obönhörlig uppgörelse. ”You gotta lot of nerv, to say you are my friend/when I was down you just stood there grinning/You gotta lot of nerve to say you got a helpin’ hand to lend/you just wanna be on the side that’s winning”. Det finns ingen vrede i Dylans röst, den är helt fri från känslor, men orden dryper av det allra giftigaste förakt och hat och han avslutar:
”I wish that for just one time/you could stand inside my shoes/and for just one moment I culd be you/I wish that for just one time/you could stand inside my shoes/you’d know what a drag it is to see you”.
48. Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again (Blonde on Blonde, 1966) [59]
Ett sådant skinande exempel på hur musiken och orden bara strömmade ut ur Dylan fram till sommaren 1966. Det fanns ingen ansträngning, ingen prestationsångest, inga spår av konstnärens värkande. Vänner omkring honom har berättat hur de såg orden bara flöda ur honom ner på pappret. Skrivmaskinen slamrade som ett åskmoln i några minuter, sen var det klart. Stuck Inside of Mobile... har knappt någon känsla av att blivit skriven alls, den tycks skriva sig själv medan den forsar fram. Texten är så magnetisk, den suger all uppmärksamhet ur sina lyssnare så det är lätt att missa vilka fantastiska musiker Dylan spelar med och vilken fantastisk musik det här är. Men vad hamnar inte i skuggan bakom rader som:
”Mona tried to tell me/To stay away from the train line/She said that all the railroad men/Just drink up your blood like wine/And I said "Oh I didn't know that/But then again there's only one I've met/And he just smoked my eyelids/And punched my cigarette"?
49. Ballad of a Thin Man (Highway 61 Revisited, 1965) [20]
Dylans bana som musiker började mer eller mindre vid ett piano, inpirerad av den där rock n’ rollen som började dyka upp. När rocken började vattnas ur övergav Dylan genren för folkmusiken och en akustisk gitarr och där har vi Dylans första skivor. Han blev en utmärkt akustisk gitarrist men då han gav sig tillbaka till rockmusiken blev det tydligt att han inte alls var samma rockgitarrist som folkmusikgitarrist. Elgitarren har alltid hängt lite avigt på Bob. Rockmusiken har Dylan alltid uttryckt bäst vid pianot, han är en rock och bluespianist ut i fingertopparna, det har han med sig från sin barndom. Det visar han inte minst i Ballad of a Thin Man. Liveversionerna från världsturnén 1966 är något långt bortom det vi kallar vanligheten men det finns där även i studion.
Vad som är mest slående är samspelet med orgeln, mellan piano och orgel, men framförallt mellan orgeln och Dylans sång. Orgeltronerna tycks trigga Dylan, den bitande tonen, sarkasmen, hånet och föraktet tycks växa sig starkare under låtens gång. Känslorna som spelar i Dylans röst, som han förmedlar genom sitt sätt att sjunga och som tycks dyka upp i stundens inspiration och i hans egna process att relatera till sina låtar är en av anledningarna till att Dylan är en av världens bästa sångare.
50. You’re Gonna Make Me Lonesome When You Go (Blood on the Tracks, 1975) [33]
Dylanskt flow i sin renaste form. Skulle jag spela en låt för någon för att förklara vad folk menar med begreppet ”dylanskt flow” så skulle jag spela den här. Det börjar bli tjatigt men Dylans sätt att behandla sina strängar under inspelningarna av Blood on the Tracks är remarkabelt mjuka, flytande, cirkulerande. Det passar sig perfekt till texten han skrivet, exakt avvägd in till minsta stavelse. Orden bara strömmar ut, vissa betonas, plötsligt dras en stavelse ut, så rullar en rad förbi, böljar fram, något fantastiskt fladdrar förbi framför ögonen och så är det borta igen.
Det handlar inte bara om en rullande, rytmisk gitarr och en välbyggd ordföljd, det handlar framförallt om Dylans skicklighet som sångare, hans sångrytm och frasering och totala känsla och kontroll. Det är en av anledningarna till att Dylan är en av världens absolut bästa sångare.
Introt är ett av de bästa, kanske det bästa i hela Dylans repertoar. Atmosfären är så tjock, så påtaglig, att det nästan inte behövs någon musik, den bara finns där. En dov, stilla pulserande rytm i bakgrunden, några ekande strängar, de tycks bara slumpmässigt utströdda men så stramar de plötsligt upp sig, formar en enhet och då slår munspelet till. Bara några djupa fylliga toner, bara några stycken, sen försvinner det igen. Det är fullkomligt magiskt och vi är där allihop i en fuktig, stjärnklar natt.
”Crickets are chirpin/the water is high/there’s a soft cotton dress/on the line hangin’ dry”. Raderna kommer stötvis, som andetag, och vart fjärde eller femte ord betonas kraftigt och bildar en hypnotiserande rytm i sången. Det är fullständigt unikt, bortom allt man hört. Hela musiken andas New Orleansnatten där låten spelades in på första tagningen; ”Window wide open/African trees/Bent over backwards/from a hurricane breeze”, allt är kusligt påtagligt.
47. Positively 4th Street, 1965 (Biograph, 1985) [2]
B-sidan till Like A Rolling Stone-singeln som skrällde sig in på en andraplats på Mojos lista över Dylans 100 bästa låtar är en obönhörlig uppgörelse. ”You gotta lot of nerv, to say you are my friend/when I was down you just stood there grinning/You gotta lot of nerve to say you got a helpin’ hand to lend/you just wanna be on the side that’s winning”. Det finns ingen vrede i Dylans röst, den är helt fri från känslor, men orden dryper av det allra giftigaste förakt och hat och han avslutar:
”I wish that for just one time/you could stand inside my shoes/and for just one moment I culd be you/I wish that for just one time/you could stand inside my shoes/you’d know what a drag it is to see you”.
48. Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again (Blonde on Blonde, 1966) [59]
Ett sådant skinande exempel på hur musiken och orden bara strömmade ut ur Dylan fram till sommaren 1966. Det fanns ingen ansträngning, ingen prestationsångest, inga spår av konstnärens värkande. Vänner omkring honom har berättat hur de såg orden bara flöda ur honom ner på pappret. Skrivmaskinen slamrade som ett åskmoln i några minuter, sen var det klart. Stuck Inside of Mobile... har knappt någon känsla av att blivit skriven alls, den tycks skriva sig själv medan den forsar fram. Texten är så magnetisk, den suger all uppmärksamhet ur sina lyssnare så det är lätt att missa vilka fantastiska musiker Dylan spelar med och vilken fantastisk musik det här är. Men vad hamnar inte i skuggan bakom rader som:
”Mona tried to tell me/To stay away from the train line/She said that all the railroad men/Just drink up your blood like wine/And I said "Oh I didn't know that/But then again there's only one I've met/And he just smoked my eyelids/And punched my cigarette"?
49. Ballad of a Thin Man (Highway 61 Revisited, 1965) [20]
Dylans bana som musiker började mer eller mindre vid ett piano, inpirerad av den där rock n’ rollen som började dyka upp. När rocken började vattnas ur övergav Dylan genren för folkmusiken och en akustisk gitarr och där har vi Dylans första skivor. Han blev en utmärkt akustisk gitarrist men då han gav sig tillbaka till rockmusiken blev det tydligt att han inte alls var samma rockgitarrist som folkmusikgitarrist. Elgitarren har alltid hängt lite avigt på Bob. Rockmusiken har Dylan alltid uttryckt bäst vid pianot, han är en rock och bluespianist ut i fingertopparna, det har han med sig från sin barndom. Det visar han inte minst i Ballad of a Thin Man. Liveversionerna från världsturnén 1966 är något långt bortom det vi kallar vanligheten men det finns där även i studion.
Vad som är mest slående är samspelet med orgeln, mellan piano och orgel, men framförallt mellan orgeln och Dylans sång. Orgeltronerna tycks trigga Dylan, den bitande tonen, sarkasmen, hånet och föraktet tycks växa sig starkare under låtens gång. Känslorna som spelar i Dylans röst, som han förmedlar genom sitt sätt att sjunga och som tycks dyka upp i stundens inspiration och i hans egna process att relatera till sina låtar är en av anledningarna till att Dylan är en av världens bästa sångare.
50. You’re Gonna Make Me Lonesome When You Go (Blood on the Tracks, 1975) [33]
Dylanskt flow i sin renaste form. Skulle jag spela en låt för någon för att förklara vad folk menar med begreppet ”dylanskt flow” så skulle jag spela den här. Det börjar bli tjatigt men Dylans sätt att behandla sina strängar under inspelningarna av Blood on the Tracks är remarkabelt mjuka, flytande, cirkulerande. Det passar sig perfekt till texten han skrivet, exakt avvägd in till minsta stavelse. Orden bara strömmar ut, vissa betonas, plötsligt dras en stavelse ut, så rullar en rad förbi, böljar fram, något fantastiskt fladdrar förbi framför ögonen och så är det borta igen.
Det handlar inte bara om en rullande, rytmisk gitarr och en välbyggd ordföljd, det handlar framförallt om Dylans skicklighet som sångare, hans sångrytm och frasering och totala känsla och kontroll. Det är en av anledningarna till att Dylan är en av världens absolut bästa sångare.
torsdag 25 mars 2010
Vårtecken
Det är lite mycket nu. Bloggandet uteblir även stundande helg på grund av bortresthet. Och det här med bärbara datorer eller bloggande i hotellets lobby, det är inte min grej. Jag behöver sitta i min blogghörna, i min bloggfåtölj, framför min bloggdator för att det ska bli någon ordning.
Men det viktigaste är ju ändå att det klockan 20.00 på söndag dyker upp en ny del av min Top 100 lista över Dylans bästa låtar. Det gör det. Jag vill inte säga för mycket, men vi är så djupt inrotade i toppskiktet av Bobs låtarkiv nu att det den här veckan kommer dyka upp inte mindre än två låtar som hamnade Top 5 på Mojos Top 100!
Annars kan jag också berätta att våren är här. Ni kan springa och leta efter vitsippor, fågelkvitter, plusgrader, torr asfalt rensopad från grus men inget vårtecken är så säkert som när jag får ett skriande behov av att lyssna till Ebba Grön. Idag plockade jag fram skivorna och kompletterade dessutom med lite Ramones. Det är ett vårtecken säkrare än om det skulle växa vitsippor och svalor ur avloppet.
Men det viktigaste är ju ändå att det klockan 20.00 på söndag dyker upp en ny del av min Top 100 lista över Dylans bästa låtar. Det gör det. Jag vill inte säga för mycket, men vi är så djupt inrotade i toppskiktet av Bobs låtarkiv nu att det den här veckan kommer dyka upp inte mindre än två låtar som hamnade Top 5 på Mojos Top 100!
Annars kan jag också berätta att våren är här. Ni kan springa och leta efter vitsippor, fågelkvitter, plusgrader, torr asfalt rensopad från grus men inget vårtecken är så säkert som när jag får ett skriande behov av att lyssna till Ebba Grön. Idag plockade jag fram skivorna och kompletterade dessutom med lite Ramones. Det är ett vårtecken säkrare än om det skulle växa vitsippor och svalor ur avloppet.
tisdag 23 mars 2010
Trams
Trams är vad det är. Till och med tramsigare än ordet "trams" som i sig är oerhört tramsigt.
I hela pingisvärlden finns det folk som grämer sig över den kinesiska dominansen. Detta gäller inte bara pingispubliken i allmänhet utan folket i bordtennisens beslutande finrum i synnerhet. De har nu besämt sig för att använda sin makt för att göra något åt Kinadominansen.
"Göra något åt den? Hur ska gubbarna i slips kunna göra något åt den kinesiska dominansen? Det är väl upp till utomkinesiska tränare och spelare? Ska kineserna stoppas från att tävla eller, haha?" tänker ni nu.
Det är just precis, exakt vad de ska, skratta om ni vill, men det är sant. Det är redan beslutat att i nästa OS ska varje nation bara få ställa upp med två spelare i singelspelet. Inte nog med det, i början på nästa vecka spelas Volkswagen Cup i Guangzhuo, en nyuppfunnen inbjudningsturnering där dam- och herrklassen utgörs av åtta spelare vardera, men bara en från varje nation.
Vi pingisälskare bryr oss tydligen inte så mycket om nivån på pingisen, huvudsaken är att matcherna går mellan spelare från olika länder. Ett urvattnat OS och en tramsturnering är vad vi får. Det är så tramsigt att jag saknar ord och bara kan upprepa; trams!
ITTF gör allt de kan för att snacka upp denna tramsiga tävling och kallar startlistan för "mouth watering". Cheung Yuk och Werner Schlager... krävs lite mer än så för mig att dregla. Trams är vad det är. Jag vill se pingis i världsklass, inte olika landslagströjor. Nu håller jag stenhårt på Ma Long och Liu Shiwen, Kinas representanter i tramstävlingen.
I hela pingisvärlden finns det folk som grämer sig över den kinesiska dominansen. Detta gäller inte bara pingispubliken i allmänhet utan folket i bordtennisens beslutande finrum i synnerhet. De har nu besämt sig för att använda sin makt för att göra något åt Kinadominansen.
"Göra något åt den? Hur ska gubbarna i slips kunna göra något åt den kinesiska dominansen? Det är väl upp till utomkinesiska tränare och spelare? Ska kineserna stoppas från att tävla eller, haha?" tänker ni nu.
Det är just precis, exakt vad de ska, skratta om ni vill, men det är sant. Det är redan beslutat att i nästa OS ska varje nation bara få ställa upp med två spelare i singelspelet. Inte nog med det, i början på nästa vecka spelas Volkswagen Cup i Guangzhuo, en nyuppfunnen inbjudningsturnering där dam- och herrklassen utgörs av åtta spelare vardera, men bara en från varje nation.
Vi pingisälskare bryr oss tydligen inte så mycket om nivån på pingisen, huvudsaken är att matcherna går mellan spelare från olika länder. Ett urvattnat OS och en tramsturnering är vad vi får. Det är så tramsigt att jag saknar ord och bara kan upprepa; trams!
ITTF gör allt de kan för att snacka upp denna tramsiga tävling och kallar startlistan för "mouth watering". Cheung Yuk och Werner Schlager... krävs lite mer än så för mig att dregla. Trams är vad det är. Jag vill se pingis i världsklass, inte olika landslagströjor. Nu håller jag stenhårt på Ma Long och Liu Shiwen, Kinas representanter i tramstävlingen.
Och även om nu Boll eller Samsonov eller någon annan icke-kines skulle vinna, hur stort kan det kännas när man vet att fullt tänkbara vinnare som Ma Lin, Wang Hao, Zhang Jike, Wang Liqin, Xu Xin, Hao Shuai, Chen Qi, Ding Ning, Zhang Yining, Guo Ye, Feng Yalan, Guo Yan eller Li Xiaoaxia inte fick vara med?
Trams!
söndag 21 mars 2010
Dylan Top 100: 51-60
51. Drifter’s Escape (John Wesley Harding, 1967) [66]
Det är ett av Dylans allra enklaste, mest okomplicerade album men samtidigt ett av de allra mest mystiska och kryptiska. Drifter’s Escape stämmer exakt in på beskrivningen. Det är obegripligt att låten skrivits 1967, den andas en stämning och en miljö som mer doftar 1767. Samtidigt doftar det lite Kafka över handlingen när den stackars luffaren ställs inför rätta utan att veta vad han gjort. ”’Oh, help me in my weakness’/I heard the drifter say”. Dylans röst spritter och sjuder av inlevelse men också av spelglädje och trots den rent primitiva ljudbilden så fullkomligt sprudlar musiken; “Well, the judge he cast his robe aside/A tear came to his eye/’You failed to understand’, he said/’Why must you even try?’” Sedan tycks luffaren få hjälp från ovan och medan han flyr bort står vi kvar och undrar: Vad menar du, Bob? Det är så vackert, men vad menar du?
52. Only a Pawn in their Game (The Times They Are A-Changin’, 1964) [49]
En ung Dylan imponerar med en otroligt mogen, sofistikerad “protestsång” om mordet på den svarta medborgarrättsaktivisten Medgar Evers av en Ku Klux Klan-medlem 1963, där mördaren beskrivs som inget mer än en produkt av samhället han fostrats i. Blott 22 år gamle Dylan visar en genial klarsynthet, en förmåga att se hela bilden och att formulera det i slående rader som får en att rygga tillbaka. För det är inte bara textens innebörd. Raderna är som slogans, som slagord, som vapen. Han framför den live i Newport 1963 och fullkomligt spottar ur sig orden, spottar och ylar. ”Today, Medgar Evers was buried from the bullet he caught/They lowered him down as a king”. Jag ryser så att det gör ont. Trots en gripen gärningsman och de överväldigande bevisen dröjde det till 1994 innan mördaren dömdes.
53. Shelter from the Storm (Blood on the Tracks, 1975) [26]
Den där hypnotiserande, böljande musiken som präglar nästan hela Blood on the Tracks. En fascinerande text full av bibliska referenser där Dylan erbjuds en frihamn hos en kvinna; ”I was in another lifetime, one of toil and blood/When blackness was a virtue/and the road was full of mud/I came in from the wilderness a creature void of form/’Come in’ she said/’I'll give you shelter from the storm’”. Jag har alltid sett den som en berättelse om tiden 65-66 då Dylan var som mest helgonförklarad, berömd och jagad och träffade sin blivande fru Sara Lowndes. Genom hela texten framställer han sig just som den Messias han mot sin vilja sågs som; “She walked up to me so gracefully and took my crown of thorns”.
54. Señor (Tales of Yankee Power) (Street Legal, 1978) [90]
Under en spelning på sin världsturné 1978 introducerade Dylan plötsligt Señor med en lång förklaring om hur låten uppstod. Jag har tidigare skrivit ut hela monologen här. En smäktande ballad, både stillsam och storslagen. “Señor, señor, let's overturn these tables/disconnect these cables/This place don't make sense to me no more/Can you tell me what we're waiting for, señor?”
55. Subterranean Homesick Blues (Bringing it all Back Home, 1965) [18]
Det är inte längre mellan 1964 och 1965 än vad det är mellan några andra år. Men i Dylans diskografi skiljer det tusen år och två universum mellan de båda åren. I Subterranean Homesick Blues briserar Dylans kreativitet och kanske också glädje och entusiasm över att ha ett band bakom sig i ett vulkanutbrott av ord, rim, vitsar, skarpa budskap och rader som numera är allmänt vedertagna ordstäv; ”Don’t follow leaders, who watch their parking meters”, ”you don’t need a weather man to know wich way the wind blows” eller ”twenty years of schoolin'/and they put you on the day shift”. En milstolpe i Dylans karriär. En dag ska jag sjunga den utan att snubbla på en enda stavelse.
56. Lonesome Day Blues (Love & Theft, 2001) [88]
Även om han inte ses som någon bluesartist behärskar han ändå bluesen till fullo då han sätter den sidan till. Det gör han i Lonesome Day Blues som också är titeln på en gammal Blind Willie McTell-låt. De texter han skrivit under 2000-talet, fulla av slående one-liners, passar dessutom alldeles utmärkt för att kastas fram mellan blytunga, vådligt gungande bluestakter. Bandet han slagit ihop sig med är otäckt begåvade och Dylans röst är som sjungande asfalt; ”I'm going to spare the defeated/'cause I'm going to speak to the crowd/I'm going to teach peace to the conquered/I'm gonna tame the proud”.
57. Ballad of Hollis Brown (The Times They Are A-Changin’, 1964) [92]
Så svart, så vansinnigt hopplöst deprimerande svart är bilden den unge Dylan målar upp av Hollis Brown, hans fru och fem barn. De spöklika ackorden och de levande raderna gnager ner lyssnarens förstånd, bygger upp den klaustrofobiska desperationen, Dylan kastar oss obarmhärtigt och mästerligt in i Hollis Browns kläder: ”Your baby's eyes look crazy/They're a-tuggin' at your sleeve/You walk the floor and wonder why/With every breath you breathe/…/Your babies are crying louder now/It's pounding on your brain/Your grass is turning black/There's no water in your well”. Tillslut finns ingen utväg, vi ser det lika tydligt som Hollis; ”Your eyes fix on the shotgun/that’s a-hangin’ on the wall/Your brain is a-bleedin'/And your legs can't seem to stand/ Your eyes fix on the shotgun/That you're holdin' in your hand/ There's seven breezes a-blowin'/All around the cabin door/Seven shots ring out/Like the ocean's pounding roar”...
58. Changing of the Guards (Street Legal, 1978) [80]
Det låter inte som något annat Dylan har gjort varken förr eller senare, men det är en så underbar melodi och ett så uppmanande driv som aldrig tänker ge upp. Det är bara så älskvärt på något sätt. Texten är som filmsekvens efter filmsekvens som spelas upp, det går inte att få någon ordning på allt. Men det är som Patti Smith säger; den svage och underlägsne får ofta sista ordet hos Dylan; “’Gentlemen’, he said, ‘I don't need your organization, I've shined your shoes/I've moved your mountains and marked your cards/But Eden is burning either brace yourself for elimination/Or else your hearts must have the courage for the changing of the guards’”.
59. Tell Ol’ Bill (The Bootlegs Series, Vol 8 Tell Tale Signs, 2008) [-]
Finns som originalversion på Soundtracket till filmen North Country. Den framförs med en sådan dansant lätthet av Dylan och hans fantastiska band, så avslappnat, samspelt och lekfullt. ”You trampled on me as you passed/left the coldest kiss upon my brow”, säger Dylan med en stött varsamhet. Tillsammans med musiken tassar han fram, försiktigt men bestämt och rytmiskt; ”Tell ol’ Bill when he comes home/that anything is worth a try/Tell him that I’m not alone/and that the hour has come to do or die”.
60. Romance in Durango (Desire, 1976) [60]
Det här är inget annat än en klassisk västernfilm, de latinska influenser dallrar genom musiken likt luften över en solstekt väg i Mexiko. ”Hot chilli peppers in the blistering sun”, vi är där direkt, i hettan och sanden; ”Me and Magdalena on the run/I think this time we shall escape”. På en häst, med lagens långa hand i hälarna flyr de mot friheten och paradiset i Mexikos Durango. ”No llores mi querida/Dios nos vigila/Soon the horse will take us to Durango”. Jagad, förälskad och dödsförskräckt tar han sig fram genom öknen men förmodligen förstår han hur det ska sluta. ”Was that the thunder that I heard/My head is vibrating, I feel a sharp pain/Come sit by me don't say a word/Oh can it be that I am slain?/Quick, Magdalena, take my gun/Look up in the hills that flash of light/Aim well my little one/We may not make it through the night”.
Det är ett av Dylans allra enklaste, mest okomplicerade album men samtidigt ett av de allra mest mystiska och kryptiska. Drifter’s Escape stämmer exakt in på beskrivningen. Det är obegripligt att låten skrivits 1967, den andas en stämning och en miljö som mer doftar 1767. Samtidigt doftar det lite Kafka över handlingen när den stackars luffaren ställs inför rätta utan att veta vad han gjort. ”’Oh, help me in my weakness’/I heard the drifter say”. Dylans röst spritter och sjuder av inlevelse men också av spelglädje och trots den rent primitiva ljudbilden så fullkomligt sprudlar musiken; “Well, the judge he cast his robe aside/A tear came to his eye/’You failed to understand’, he said/’Why must you even try?’” Sedan tycks luffaren få hjälp från ovan och medan han flyr bort står vi kvar och undrar: Vad menar du, Bob? Det är så vackert, men vad menar du?
52. Only a Pawn in their Game (The Times They Are A-Changin’, 1964) [49]
En ung Dylan imponerar med en otroligt mogen, sofistikerad “protestsång” om mordet på den svarta medborgarrättsaktivisten Medgar Evers av en Ku Klux Klan-medlem 1963, där mördaren beskrivs som inget mer än en produkt av samhället han fostrats i. Blott 22 år gamle Dylan visar en genial klarsynthet, en förmåga att se hela bilden och att formulera det i slående rader som får en att rygga tillbaka. För det är inte bara textens innebörd. Raderna är som slogans, som slagord, som vapen. Han framför den live i Newport 1963 och fullkomligt spottar ur sig orden, spottar och ylar. ”Today, Medgar Evers was buried from the bullet he caught/They lowered him down as a king”. Jag ryser så att det gör ont. Trots en gripen gärningsman och de överväldigande bevisen dröjde det till 1994 innan mördaren dömdes.
53. Shelter from the Storm (Blood on the Tracks, 1975) [26]
Den där hypnotiserande, böljande musiken som präglar nästan hela Blood on the Tracks. En fascinerande text full av bibliska referenser där Dylan erbjuds en frihamn hos en kvinna; ”I was in another lifetime, one of toil and blood/When blackness was a virtue/and the road was full of mud/I came in from the wilderness a creature void of form/’Come in’ she said/’I'll give you shelter from the storm’”. Jag har alltid sett den som en berättelse om tiden 65-66 då Dylan var som mest helgonförklarad, berömd och jagad och träffade sin blivande fru Sara Lowndes. Genom hela texten framställer han sig just som den Messias han mot sin vilja sågs som; “She walked up to me so gracefully and took my crown of thorns”.
54. Señor (Tales of Yankee Power) (Street Legal, 1978) [90]
Under en spelning på sin världsturné 1978 introducerade Dylan plötsligt Señor med en lång förklaring om hur låten uppstod. Jag har tidigare skrivit ut hela monologen här. En smäktande ballad, både stillsam och storslagen. “Señor, señor, let's overturn these tables/disconnect these cables/This place don't make sense to me no more/Can you tell me what we're waiting for, señor?”
55. Subterranean Homesick Blues (Bringing it all Back Home, 1965) [18]
Det är inte längre mellan 1964 och 1965 än vad det är mellan några andra år. Men i Dylans diskografi skiljer det tusen år och två universum mellan de båda åren. I Subterranean Homesick Blues briserar Dylans kreativitet och kanske också glädje och entusiasm över att ha ett band bakom sig i ett vulkanutbrott av ord, rim, vitsar, skarpa budskap och rader som numera är allmänt vedertagna ordstäv; ”Don’t follow leaders, who watch their parking meters”, ”you don’t need a weather man to know wich way the wind blows” eller ”twenty years of schoolin'/and they put you on the day shift”. En milstolpe i Dylans karriär. En dag ska jag sjunga den utan att snubbla på en enda stavelse.
56. Lonesome Day Blues (Love & Theft, 2001) [88]
Även om han inte ses som någon bluesartist behärskar han ändå bluesen till fullo då han sätter den sidan till. Det gör han i Lonesome Day Blues som också är titeln på en gammal Blind Willie McTell-låt. De texter han skrivit under 2000-talet, fulla av slående one-liners, passar dessutom alldeles utmärkt för att kastas fram mellan blytunga, vådligt gungande bluestakter. Bandet han slagit ihop sig med är otäckt begåvade och Dylans röst är som sjungande asfalt; ”I'm going to spare the defeated/'cause I'm going to speak to the crowd/I'm going to teach peace to the conquered/I'm gonna tame the proud”.
57. Ballad of Hollis Brown (The Times They Are A-Changin’, 1964) [92]
Så svart, så vansinnigt hopplöst deprimerande svart är bilden den unge Dylan målar upp av Hollis Brown, hans fru och fem barn. De spöklika ackorden och de levande raderna gnager ner lyssnarens förstånd, bygger upp den klaustrofobiska desperationen, Dylan kastar oss obarmhärtigt och mästerligt in i Hollis Browns kläder: ”Your baby's eyes look crazy/They're a-tuggin' at your sleeve/You walk the floor and wonder why/With every breath you breathe/…/Your babies are crying louder now/It's pounding on your brain/Your grass is turning black/There's no water in your well”. Tillslut finns ingen utväg, vi ser det lika tydligt som Hollis; ”Your eyes fix on the shotgun/that’s a-hangin’ on the wall/Your brain is a-bleedin'/And your legs can't seem to stand/ Your eyes fix on the shotgun/That you're holdin' in your hand/ There's seven breezes a-blowin'/All around the cabin door/Seven shots ring out/Like the ocean's pounding roar”...
58. Changing of the Guards (Street Legal, 1978) [80]
Det låter inte som något annat Dylan har gjort varken förr eller senare, men det är en så underbar melodi och ett så uppmanande driv som aldrig tänker ge upp. Det är bara så älskvärt på något sätt. Texten är som filmsekvens efter filmsekvens som spelas upp, det går inte att få någon ordning på allt. Men det är som Patti Smith säger; den svage och underlägsne får ofta sista ordet hos Dylan; “’Gentlemen’, he said, ‘I don't need your organization, I've shined your shoes/I've moved your mountains and marked your cards/But Eden is burning either brace yourself for elimination/Or else your hearts must have the courage for the changing of the guards’”.
59. Tell Ol’ Bill (The Bootlegs Series, Vol 8 Tell Tale Signs, 2008) [-]
Finns som originalversion på Soundtracket till filmen North Country. Den framförs med en sådan dansant lätthet av Dylan och hans fantastiska band, så avslappnat, samspelt och lekfullt. ”You trampled on me as you passed/left the coldest kiss upon my brow”, säger Dylan med en stött varsamhet. Tillsammans med musiken tassar han fram, försiktigt men bestämt och rytmiskt; ”Tell ol’ Bill when he comes home/that anything is worth a try/Tell him that I’m not alone/and that the hour has come to do or die”.
60. Romance in Durango (Desire, 1976) [60]
Det här är inget annat än en klassisk västernfilm, de latinska influenser dallrar genom musiken likt luften över en solstekt väg i Mexiko. ”Hot chilli peppers in the blistering sun”, vi är där direkt, i hettan och sanden; ”Me and Magdalena on the run/I think this time we shall escape”. På en häst, med lagens långa hand i hälarna flyr de mot friheten och paradiset i Mexikos Durango. ”No llores mi querida/Dios nos vigila/Soon the horse will take us to Durango”. Jagad, förälskad och dödsförskräckt tar han sig fram genom öknen men förmodligen förstår han hur det ska sluta. ”Was that the thunder that I heard/My head is vibrating, I feel a sharp pain/Come sit by me don't say a word/Oh can it be that I am slain?/Quick, Magdalena, take my gun/Look up in the hills that flash of light/Aim well my little one/We may not make it through the night”.
lördag 20 mars 2010
Lägesrapport
Presentationen av Dylans 100 bästa låtar har i och med söndagkvällens del kommit halvvägs. Det börjar bli sjukt spännande. Tycker jag som redan vet hur det går. Då vi går in på Top 50 kommer tempot sjunka en aning. Det är ohållbart att få med tio låtar av denna kaliber varje vecka. Mina kommentarer är redan avskräckande långa och värre lär det bli men jag hoppas att det är någon som läser dem för det ligger vansinnigt många timmar bakom.
Jag känner mig smått invalidiserad av den ångest som listan medför. Dels över att behöva se mina favoritlåtar hamna på så osmickrande platsnummer som typ "52" och "76", dels över att försöka beskriva dem i ett litet stycke. Det finns Dylanlåtar som det skrivits böcker om, filmer och teaterpjäser har baserats på dem - och så har jag några rader på mig. Det är inte anständigt.
Missa inte att listans delar finns länkade en bit ner i högerspalten för er som vill gå tillbaka.
Jag känner mig smått invalidiserad av den ångest som listan medför. Dels över att behöva se mina favoritlåtar hamna på så osmickrande platsnummer som typ "52" och "76", dels över att försöka beskriva dem i ett litet stycke. Det finns Dylanlåtar som det skrivits böcker om, filmer och teaterpjäser har baserats på dem - och så har jag några rader på mig. Det är inte anständigt.
Missa inte att listans delar finns länkade en bit ner i högerspalten för er som vill gå tillbaka.
fredag 19 mars 2010
Deutchland
Som vanligt när det är Pro Tour är jag bortrest, jag tycks aldrig få nöjet att följa tävlingarna direkt.
Axelqvist vann första set mot Koki Niwa, men sen blev det inte så mycket mer. Fyra ganska klara set åt japanen som sedan föll i sista kvalomgången mot Cho Eon Rae. Men Axelqvist är fortfarande ung och har många år framför sig. Koki Niwa är förvisso nio år yngre än Axel så han har väl ännu fler år framför sig...
Ett gäng unga koreaner har slagit sig in i huvudturneringen, Hiromitsu Kasahara och så Jin Ueda, jag kände det på mig. Men den som än en gång imponerar, som visat klass i internationella seniortävlingar tidigare i år är tjecken Tomas Tregler. Han imponerar stort. Tyvärr hade han oflyten att lottas mot Ma Long direkt. Fransmannen Le Breton tog även han en skalp och smet in i huvudturneringen. Nästa generation européer, 90-talisterna, presenterar sig en efter en...
Medan jag sitter i en buss hela fredagen kan ni andra roa er med att följa matcher som PG mot Kishikawa och Kenta Matsudaira mot Seo Hyun Deok här.
Axelqvist vann första set mot Koki Niwa, men sen blev det inte så mycket mer. Fyra ganska klara set åt japanen som sedan föll i sista kvalomgången mot Cho Eon Rae. Men Axelqvist är fortfarande ung och har många år framför sig. Koki Niwa är förvisso nio år yngre än Axel så han har väl ännu fler år framför sig...
Ett gäng unga koreaner har slagit sig in i huvudturneringen, Hiromitsu Kasahara och så Jin Ueda, jag kände det på mig. Men den som än en gång imponerar, som visat klass i internationella seniortävlingar tidigare i år är tjecken Tomas Tregler. Han imponerar stort. Tyvärr hade han oflyten att lottas mot Ma Long direkt. Fransmannen Le Breton tog även han en skalp och smet in i huvudturneringen. Nästa generation européer, 90-talisterna, presenterar sig en efter en...
Medan jag sitter i en buss hela fredagen kan ni andra roa er med att följa matcher som PG mot Kishikawa och Kenta Matsudaira mot Seo Hyun Deok här.
torsdag 18 mars 2010
Dags igen...
Nu har German Open satt igång. Vinst för Fabian i första kvalmatchen, vinst för Jung Young Sik, Hiromitsu Kasahara och Koki Niwa. Fyra intressanta namn som vi noga följer här på bloggen. Men kvalpasset har bara börjat.
Koki Niwa mot Johan Axelqvist, det låter väl intressant? Axel ska först bara köra över en kille från Monaco, på samma sätt som Niwa gjorde, sedan möts de i gruppfinal idag klockan 15.00.
I huvudturneringen är det bra klass, inte absoluta toppklass, men riktigt bra. Håller de högst seedade kommer kvartsfinalerna se ut så här:
Ma Long
Dmitrij Ovtcharov
Chen Qi
Timo Boll
Hao Shuai
Zhang Jike
Michael Maze
Wang Hao
Men det är ju en lång väg dit, för vissa i alla fall. Timo Boll ställs troligtvis mot Kenta i andra omgången, se upp. Wang Hao ska klara Gardos och sedan väntar i så fall förhoppningsvis vesslan Chuang Chih-Yuan (nytt Speedfreakmöte, yeah!). Hao Shuai måste hoppas på att Ryu Seung Min vaknat på fel sida men värst är det för Ovtcharov som måste ta sig förbi Xu Xin. Den gänglige kinesen som ännu inte hunnit högre på rankingen får bara en 1/8-dels seedning och blir därmed den stora mardrömslottningen för alla högre seedade. Men snart är han Top 4, där han ska vara, då slipper Ovthcarov och gänget obehagliga överraskningar.
Och så se upp för kvalspelarna i första omgången, de fyra träsksparvarna, PG, Saive, Apolonia och Jin Ueda kanske? Några av de 32 seedade kommer trampa snett i minfältet redan i första omgången.
Koki Niwa mot Johan Axelqvist, det låter väl intressant? Axel ska först bara köra över en kille från Monaco, på samma sätt som Niwa gjorde, sedan möts de i gruppfinal idag klockan 15.00.
I huvudturneringen är det bra klass, inte absoluta toppklass, men riktigt bra. Håller de högst seedade kommer kvartsfinalerna se ut så här:
Ma Long
Dmitrij Ovtcharov
Chen Qi
Timo Boll
Hao Shuai
Zhang Jike
Michael Maze
Wang Hao
Men det är ju en lång väg dit, för vissa i alla fall. Timo Boll ställs troligtvis mot Kenta i andra omgången, se upp. Wang Hao ska klara Gardos och sedan väntar i så fall förhoppningsvis vesslan Chuang Chih-Yuan (nytt Speedfreakmöte, yeah!). Hao Shuai måste hoppas på att Ryu Seung Min vaknat på fel sida men värst är det för Ovtcharov som måste ta sig förbi Xu Xin. Den gänglige kinesen som ännu inte hunnit högre på rankingen får bara en 1/8-dels seedning och blir därmed den stora mardrömslottningen för alla högre seedade. Men snart är han Top 4, där han ska vara, då slipper Ovthcarov och gänget obehagliga överraskningar.
Och så se upp för kvalspelarna i första omgången, de fyra träsksparvarna, PG, Saive, Apolonia och Jin Ueda kanske? Några av de 32 seedade kommer trampa snett i minfältet redan i första omgången.
onsdag 17 mars 2010
På tal om ingenting
Det slog mig nu, helt spontant, att The Smiths' Jeane sjungen av Sandie Shaw måste vara en av världens bästa låtar. Den går rakt in där i toppen tillsammans med ett par hundra Dylanlåtar och lite annat.
Så jag mindes ett högst besynnerligt klipp på Youtube, lyckades leta upp det och kan nu publicera det. Dom har fått The Smiths att åka buss och besöka nån botanisk trädgård med en brittisk skolklass. Och vips, så dyker Sandie Shaw upp och sjunger Jeane för mellanstadiebarnen i det gröna. De måste alla haft väldigt lätt att relatera till texten. Men det är bra, inte lika magiskt bra som versionen man hittar på Sandie Shaw-plattan Hello Angel (1988), men ändå bra - och mycket bisarrt.
Så jag mindes ett högst besynnerligt klipp på Youtube, lyckades leta upp det och kan nu publicera det. Dom har fått The Smiths att åka buss och besöka nån botanisk trädgård med en brittisk skolklass. Och vips, så dyker Sandie Shaw upp och sjunger Jeane för mellanstadiebarnen i det gröna. De måste alla haft väldigt lätt att relatera till texten. Men det är bra, inte lika magiskt bra som versionen man hittar på Sandie Shaw-plattan Hello Angel (1988), men ändå bra - och mycket bisarrt.
tisdag 16 mars 2010
Klarlagt
Jag hittade en liveversion av Balladen om en Gammal Knarkare där Cornelis efter fjärde versen säger "särskilt tack till Bob Dylan här". Sen hittade jag ett videoklipp (se nedan) där Cornelis börjar med att tacka "medborgare Bob Dylan som jag stulit fyra takter från".
Så nu har vi rett ut det. Men det kommer ta lång tid att smälta att Cornelis tog Dylans "wicked messenger", gjorde honom till en knarkare och lät honom berätta sin livs historia i det där brevet han kom med. Skräckinjagande briljant. Och vilken historia sen...
Och så blir jag ju lika nöjd varje gång jag hittar Dylans fotstpår i andras musik, särskilt när det är sådana giganter som Cornelis. Det ger mig ännu ett bevis på Dylans storhet. För det är ju det som är min vision här i livet, att övertyga folk om Dylans storhet och jag ger mig inte förrän alla erkänner.
Ni vet i Life of Brian, när han slår upp fönsterluckorna och tusentals människor står utanför och välkomnar Messias. Det är vad jag väntar på varje morgon när jag drar upp rullgardinen, fast jag förväntar mig att de ska ropa:
- Du hade rätt vi ger oss! Dylan är musikens allsmäktige! Och han kan visst sjunga!
Och så ser jag till att vara lite mer klädd än han i Life of Brian, för säkerhets skull.
Så nu har vi rett ut det. Men det kommer ta lång tid att smälta att Cornelis tog Dylans "wicked messenger", gjorde honom till en knarkare och lät honom berätta sin livs historia i det där brevet han kom med. Skräckinjagande briljant. Och vilken historia sen...
Och så blir jag ju lika nöjd varje gång jag hittar Dylans fotstpår i andras musik, särskilt när det är sådana giganter som Cornelis. Det ger mig ännu ett bevis på Dylans storhet. För det är ju det som är min vision här i livet, att övertyga folk om Dylans storhet och jag ger mig inte förrän alla erkänner.
Ni vet i Life of Brian, när han slår upp fönsterluckorna och tusentals människor står utanför och välkomnar Messias. Det är vad jag väntar på varje morgon när jag drar upp rullgardinen, fast jag förväntar mig att de ska ropa:
- Du hade rätt vi ger oss! Dylan är musikens allsmäktige! Och han kan visst sjunga!
Och så ser jag till att vara lite mer klädd än han i Life of Brian, för säkerhets skull.
måndag 15 mars 2010
"Heureka!"
Jag har precis gjort en sensationell upptäckt. Häng med nu för det är i sanning en häpnadsväckande upptäckt. Först framstod sambandet lite vagt och jag viftade förstrött bort klockorna som började ringa någonstans inne i hjärnans ventriklar.
Men så dök det upp igen och nu kunde jag inte längre ignorera det. Jag jämförde texterna, jämförde melodierna och även om det inte handlar om någon ren cover, långt därifrån, så är likheterna allt för uppenbara för att kunna avfärdas som slump. Cornelis Vreeswijks Balladen om en Gammal Knarkare bygger delvis på Bob Dylans Wicked Messenger.
Med andan i halsen har jag nu kastat mig in här på bloggen för att delge min upptäckt och nu undrar jag bara; visste alla andra redan om detta eller är jag den första i världen att göra denna upptäckt? Kan nån med ett mer välutvecklat Cornelisbibliotek än mitt kolla vad som anges på de skivor låten förekommer? Nämns något om Dylan?
Kolla här ska ni få se, här är texterna rad för rad, varannan Dylans, varannan Vreeswijks, se hur allt är samma men ändå annorlunda:
There was a wicked messenger, from Eli he did come,
In kom en gammal knarkare på Klara Polisstation
With a mind that multiplied the smallest matter.
Hans skor var våta och hans ögon kalla
When questioned who had sent for him, he answered with his thumb,
Och när han skulle tala fick han inte fram en ton
For his tongue it could not speak, but only flatter.
För han kunde varken sjunga eller tjalla.
He stayed behind the assembly hall, it was there he made his bed,
Vi la honom i en ensamcell: hans säng var våt av blod
Oftentimes he could be seen returning.
Så småningom gick han in och ut som barn i huset
Until one day he just appeared with a note in his hand which read:
En vacker dag dök han plötsligt upp med ett brev och på brevet stod:
"The soles of my feet, I swear they're burning."
"Jag offrar mina skor för det gröna ljuset"
Oh, the leaves began to fallin' and the seas began to part,
Och alla började skratta åt vad som där stod
And the people that confronted him were many.
Och alla telefoner började ringa
And he was told but these few words, which opened up his heart,
Och våran kommissarie han skrek i vredesmod
"If ye cannot bring good news, then don't bring any."
Men så dök det upp igen och nu kunde jag inte längre ignorera det. Jag jämförde texterna, jämförde melodierna och även om det inte handlar om någon ren cover, långt därifrån, så är likheterna allt för uppenbara för att kunna avfärdas som slump. Cornelis Vreeswijks Balladen om en Gammal Knarkare bygger delvis på Bob Dylans Wicked Messenger.
Med andan i halsen har jag nu kastat mig in här på bloggen för att delge min upptäckt och nu undrar jag bara; visste alla andra redan om detta eller är jag den första i världen att göra denna upptäckt? Kan nån med ett mer välutvecklat Cornelisbibliotek än mitt kolla vad som anges på de skivor låten förekommer? Nämns något om Dylan?
Kolla här ska ni få se, här är texterna rad för rad, varannan Dylans, varannan Vreeswijks, se hur allt är samma men ändå annorlunda:
There was a wicked messenger, from Eli he did come,
In kom en gammal knarkare på Klara Polisstation
With a mind that multiplied the smallest matter.
Hans skor var våta och hans ögon kalla
When questioned who had sent for him, he answered with his thumb,
Och när han skulle tala fick han inte fram en ton
For his tongue it could not speak, but only flatter.
För han kunde varken sjunga eller tjalla.
He stayed behind the assembly hall, it was there he made his bed,
Vi la honom i en ensamcell: hans säng var våt av blod
Oftentimes he could be seen returning.
Så småningom gick han in och ut som barn i huset
Until one day he just appeared with a note in his hand which read:
En vacker dag dök han plötsligt upp med ett brev och på brevet stod:
"The soles of my feet, I swear they're burning."
"Jag offrar mina skor för det gröna ljuset"
Oh, the leaves began to fallin' and the seas began to part,
Och alla började skratta åt vad som där stod
And the people that confronted him were many.
Och alla telefoner började ringa
And he was told but these few words, which opened up his heart,
Och våran kommissarie han skrek i vredesmod
"If ye cannot bring good news, then don't bring any."
"Vi vill ha glada buskap eller inga!"
Ni ser, ni ser, det är solklart. Särskilt det sista, men det jag först reagerade på var ordföljden i första versens två sista rader. Det är likt men ändå inte. Som början på andra versen, båda talar om en plats (assembly hall/ensamcell) som han (messenger/knarkare) befinner sig och en säng. Därefter att han kom och gick, men allt annat är annorlunda. Men nu pratar vi bara text. Melodin, rytmen är ju identitisk, dra igång Wicked Messenger och sjung Balladen om en Gammal Knarkare så får ni se.
Nåväl, jag är ju bara i början av denna upptäckt, det här måste analyseras mer. Vreeswijk har ju många fler verser i sin låt, Dylan har bara dessa tre. I Cornelis följande versen öppnas brevet som knarkaren (budbäraren) kommit med och i det berättas knarkarens historia. Cornelis verkar ha använt Dylans verk om en budbärare för att inleda en knarkares berättelse. Storartat! Storartat på så många sätt, jag har bara hunnit se ett par av dem. Det är som att stå i en skog mitt i natten, man ser några träd men anar att det finns betydligt fler.
Ni ser, ni ser, det är solklart. Särskilt det sista, men det jag först reagerade på var ordföljden i första versens två sista rader. Det är likt men ändå inte. Som början på andra versen, båda talar om en plats (assembly hall/ensamcell) som han (messenger/knarkare) befinner sig och en säng. Därefter att han kom och gick, men allt annat är annorlunda. Men nu pratar vi bara text. Melodin, rytmen är ju identitisk, dra igång Wicked Messenger och sjung Balladen om en Gammal Knarkare så får ni se.
Nåväl, jag är ju bara i början av denna upptäckt, det här måste analyseras mer. Vreeswijk har ju många fler verser i sin låt, Dylan har bara dessa tre. I Cornelis följande versen öppnas brevet som knarkaren (budbäraren) kommit med och i det berättas knarkarens historia. Cornelis verkar ha använt Dylans verk om en budbärare för att inleda en knarkares berättelse. Storartat! Storartat på så många sätt, jag har bara hunnit se ett par av dem. Det är som att stå i en skog mitt i natten, man ser några träd men anar att det finns betydligt fler.
"Changing of the Guards"
Rubriken är faktiskt tagen från ITTF:s artikel i ämnet, har dom en Dylantitel i rubriken kan ju inte jag vara sämre.
I fredags spelades den andra omgången av kinesernas uttagningsturnering till Lag VM. Och vet ni vad, min nya idol Zhang Jike gick hela vägen och säkrade en plats i Lag VM truppen. Fantastiskt! Jag som varit så orolig för honom. Han slog Wang Liqin i kvarten, 3-0, Wang Hao i semi (3-1) och i finalen väntade demonen Ma Long som han besegrade med 13-11 i femte avgörande.
Efter två uttagningstävlingar är nu två spelare klara. Zhang Jike, 21 och Xu Xin, 20. Generationsskiftet är ett faktum, de gamla väktarna har blivit avlösta. Nu återstår en kvalturnering, det vore väl själva den om inte världsettan Ma Long lyckas vinna den.
På damsidan är generationsskiftet minst lika tydligt. Guo Yue, 21 och Liu Shiwen, 18 har hittills kvalificerat sig för Lag VM.
Ett klipp på herrarnas final har kommmit ut, lite taskig kvalité, men ändå. Glädjen efteråt är underbar att skåda och inget man vanligtvis ser hos kineser i pingishagen. Men det är klart, vinsten innebar ju mer eller mindre Zhang Jikes första VM-guld, nu återstår bara att åka till Moskva och hämta det.
I fredags spelades den andra omgången av kinesernas uttagningsturnering till Lag VM. Och vet ni vad, min nya idol Zhang Jike gick hela vägen och säkrade en plats i Lag VM truppen. Fantastiskt! Jag som varit så orolig för honom. Han slog Wang Liqin i kvarten, 3-0, Wang Hao i semi (3-1) och i finalen väntade demonen Ma Long som han besegrade med 13-11 i femte avgörande.
Efter två uttagningstävlingar är nu två spelare klara. Zhang Jike, 21 och Xu Xin, 20. Generationsskiftet är ett faktum, de gamla väktarna har blivit avlösta. Nu återstår en kvalturnering, det vore väl själva den om inte världsettan Ma Long lyckas vinna den.
På damsidan är generationsskiftet minst lika tydligt. Guo Yue, 21 och Liu Shiwen, 18 har hittills kvalificerat sig för Lag VM.
Ett klipp på herrarnas final har kommmit ut, lite taskig kvalité, men ändå. Glädjen efteråt är underbar att skåda och inget man vanligtvis ser hos kineser i pingishagen. Men det är klart, vinsten innebar ju mer eller mindre Zhang Jikes första VM-guld, nu återstår bara att åka till Moskva och hämta det.
söndag 14 mars 2010
Dylan Top 100: 61-70
61. Simple Twist of Fate (Blood on the Tracks) [73]
Inledningen, sättet Dylan levererar raderna; “she looked at him and he felt a spark tingle to his bones/it was then he felt alone and wished that he’d gone straight/and watched out for a simple twist of fate”, de säger allt om Dylans förmåga som sångare. Ingen ska någonsin behöva diskutera Dylans sång efter att ha hört något så omvälvande och in i själen skakande. Dessutom, jag har sagt det förr och jag säger det igen, Dylans sätt att spela den akustiska gitarren på Blood on the Tracks är fullständigt fulländat.
62. Leopard-Skin Pill-Box Hat (Blonde on Blonde, 1966) [-]
Musikerna är helt fantastiska, det svänger och gungar och rumlar och tumlar, gitarren skenar iväg i halsbrytande soloräder, pianot klinkar stadigt en trillande rytm men kan inte låta bli att drilla iväg på en och annan utflykt. Men Dylan stjäl hela föreställningen med sin snarstuckna röst som berättar om kvinnan han jagar och hennes splitternya, leopardskinnshatt som balanserar på hennes huvud ”just like a madrass balances on a bottle of wine”. Tydligen har hon en ny pojkvän också, men Dylan är inte allt för imponerad; ”You might think he loves you for your money/but I know what he really loves you for/It’s your brand new leopard-skin pill-box hat.”
63. Caribbean Wind, 1981 (Biograph, 1985) [-]
Det finns två färdiga versioner, jag gillar den som inte är med på Biograph bäst. Minst fyra olika varianter på texten finns, Dylan blev aldrig färdig, tappade inspirationen, glömde varför han börjat skriva den. Ett av mina favoritpartier är när han är på väg att säga ”come on with me girl, I got plenty of room” men samtidigt konstaterar ”but I know I’d be lying” och så direkt efter; ”besides, she had already gone” och vi förstår plötsligt att valet aldrig var hans.
64. Most of the Time (Oh Mercy, 1989) [62]
Som på hela Oh Mercy är atmosfären fantastisk. Texten är typisk Dylanbriljans i all enkelhet. Inga stora åthävor, inget dramatiskt teaterspel. Lågmält och stilla berättar Dylan vad han känner och vi upptäcker att låten handlar om just precis det som Dylan inte berättar. En fantastisk version finns på Bootlegs Series 8, Tell Tale Signs.
65. Farewell Angelina, 1965 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
Melodin sägs ha sitt ursprung i en skotsk sjömanssång från 1850-talet, Farewell to Tarwathie. Till en början kan låten framstå som inget annat än en samling galna bilder, “a chain of flashing images” som Dylan kallade det. King Kong och älvor dansar på taken och i solen sitter en pirat och skjuter prick på tennburkar med ett avsågat hagelgevär medan grannarna jublar vid varje skott. Men omedvetet förmedlas en märklig känsla, omöjlig att sätta ord på, om oundvikliga avsked, minnen, om de som går och de som blev kvar, en avlägsenhet och maktlöshet. ”Shut the eyes of the dead not to embarass anyone”, ”But farewell angelina the sky is erupting and i must go where it is quiet.”
66. Maggie’s Farm (Bringing it All Back Home, 1965) [-]
Låten som fick en hel folkmusikvärld att rasa då den öppnade Dylans elektriska debut på Newport Folk Festival 1965. Inte nog med att han sålt sig genom att spela något så syndigt, fördärvat och kommersiellt som rock n’ roll, han hade dessutom övergett sina politiska budskap och sin samhällskritik. ”Well, I try my best/To be just like I am/But everybody wants you/To be just like them” Men vad är Maggie’s Farm om inte en svidande samhällskritik? Precis som många andra låtar från samma år, även om Dylan kastat pekpinnen och vävt in budskapen i poesi, humor och allt möjligt. ”I aint gonna work for Maggie's pa no more/Well, he puts his cigar/Out in your face just for kicks/His bedroom window/It’s made out of bricks/The National Guard stands around his door/ I aint gonna work for Maggie's pa no more.”
67. Standing in the Doorway (Time out of Mind, 1997) [81]
Slutet är ständigt närvarande genom hela Time out of Mind; “Yesterday everything was goin' too fast/Today it's moving too slow/I got no place left to turn/I got nothing left to burn/.../Maybe they'll get me, and maybe they won't/But not tonight and it won't be here/There are things I could say but I don't/I know the mercy of God must be near.” Skymningen finns där hela tiden, precis i ögonvrån. Drygt 30 år efter att han tolkade och spelade in den traditionella folklåten Moonshiner ("let me eat when I’m hungry/le me drink when I’m dry") konstaterar han nu: ”I'll eat when I'm hungry/Drink when I'm dry” Han tycks se slutet och sammanfattar vart han har kommit. Men kärleken och inspirationskällan finns kvar, kanske i den andra ögonvrån; ”I know I can't win/But my heart just won't give in/Last night I danced with a stranger/But she just reminded me you were the one.”
68. My Back Pages (Another Side of Bob Dylan, 1964) [98]
Dylans stora uppgörelse med sina ”politiska låtar”, sina ”protestsånger”, kom redan 1964 trots det tvingas han fortfarande leva med frågorna om varför han inte längre skriver några ”protestsånger”. Men allt finns här i My Back Pages. “In a soldier's stance, I aimed my hand/At the mongrel dogs who teach/Fearing not that I'd become my enemy/In the instant that I preach.”
69. Lily, Rosemary and the Jack of Hearts (Blood on the Tracks, 1975) [95]
Det är en film, en västernfilm med hjälten The Jack of Hearts i huvudrollen. Men även om storyn är spännande med rån, mord, kärlek, svartsjuka och svek, och även om det är tokigt imponerande hur Dylan knåpat ihop allting på vers, så är det ändå personskildringarna som är den stora behållningen. Som filmens skurk Big Jim eller “Lily was a princess she was fair-skinned and precious as a child/She did whatever she had to do she had that certain flash every time she smiled/She'd come away from a broken home had lots of strange affairs/With men in every walk of life which took her everywhere.”
70. Abandoned Love, 1975 (Biograph, 1985) [-]
“My patron saint is a-fighting with a ghost/He’s always off somewhere when I need him most” En aldrig helt färdigställd komposition som lämnades utanför Desire (1976) till förmån för Joey. Scarlett Riveras smått berusade fiol pyntar de lätt dansanta rytmerna medan Dylan framför en text, högst troligt sprungen ur den sista tiden av hans äktenskap med Sara. ”Won’t you descend from the throne, from where you sit?/Let me feel your love one more time before I abandon it” Uppenbarligen plågad av alla möjliga demoner, ”deceived by the clown inside me”, uppgiven och desillusionerad; “Everybody’s wearing a disguise/To hide what they’ve got left behind their eyes” En fantastisk akustisk liveversion finns men är inte lätt att hitta.
Inledningen, sättet Dylan levererar raderna; “she looked at him and he felt a spark tingle to his bones/it was then he felt alone and wished that he’d gone straight/and watched out for a simple twist of fate”, de säger allt om Dylans förmåga som sångare. Ingen ska någonsin behöva diskutera Dylans sång efter att ha hört något så omvälvande och in i själen skakande. Dessutom, jag har sagt det förr och jag säger det igen, Dylans sätt att spela den akustiska gitarren på Blood on the Tracks är fullständigt fulländat.
62. Leopard-Skin Pill-Box Hat (Blonde on Blonde, 1966) [-]
Musikerna är helt fantastiska, det svänger och gungar och rumlar och tumlar, gitarren skenar iväg i halsbrytande soloräder, pianot klinkar stadigt en trillande rytm men kan inte låta bli att drilla iväg på en och annan utflykt. Men Dylan stjäl hela föreställningen med sin snarstuckna röst som berättar om kvinnan han jagar och hennes splitternya, leopardskinnshatt som balanserar på hennes huvud ”just like a madrass balances on a bottle of wine”. Tydligen har hon en ny pojkvän också, men Dylan är inte allt för imponerad; ”You might think he loves you for your money/but I know what he really loves you for/It’s your brand new leopard-skin pill-box hat.”
63. Caribbean Wind, 1981 (Biograph, 1985) [-]
Det finns två färdiga versioner, jag gillar den som inte är med på Biograph bäst. Minst fyra olika varianter på texten finns, Dylan blev aldrig färdig, tappade inspirationen, glömde varför han börjat skriva den. Ett av mina favoritpartier är när han är på väg att säga ”come on with me girl, I got plenty of room” men samtidigt konstaterar ”but I know I’d be lying” och så direkt efter; ”besides, she had already gone” och vi förstår plötsligt att valet aldrig var hans.
64. Most of the Time (Oh Mercy, 1989) [62]
Som på hela Oh Mercy är atmosfären fantastisk. Texten är typisk Dylanbriljans i all enkelhet. Inga stora åthävor, inget dramatiskt teaterspel. Lågmält och stilla berättar Dylan vad han känner och vi upptäcker att låten handlar om just precis det som Dylan inte berättar. En fantastisk version finns på Bootlegs Series 8, Tell Tale Signs.
65. Farewell Angelina, 1965 (The Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [-]
Melodin sägs ha sitt ursprung i en skotsk sjömanssång från 1850-talet, Farewell to Tarwathie. Till en början kan låten framstå som inget annat än en samling galna bilder, “a chain of flashing images” som Dylan kallade det. King Kong och älvor dansar på taken och i solen sitter en pirat och skjuter prick på tennburkar med ett avsågat hagelgevär medan grannarna jublar vid varje skott. Men omedvetet förmedlas en märklig känsla, omöjlig att sätta ord på, om oundvikliga avsked, minnen, om de som går och de som blev kvar, en avlägsenhet och maktlöshet. ”Shut the eyes of the dead not to embarass anyone”, ”But farewell angelina the sky is erupting and i must go where it is quiet.”
66. Maggie’s Farm (Bringing it All Back Home, 1965) [-]
Låten som fick en hel folkmusikvärld att rasa då den öppnade Dylans elektriska debut på Newport Folk Festival 1965. Inte nog med att han sålt sig genom att spela något så syndigt, fördärvat och kommersiellt som rock n’ roll, han hade dessutom övergett sina politiska budskap och sin samhällskritik. ”Well, I try my best/To be just like I am/But everybody wants you/To be just like them” Men vad är Maggie’s Farm om inte en svidande samhällskritik? Precis som många andra låtar från samma år, även om Dylan kastat pekpinnen och vävt in budskapen i poesi, humor och allt möjligt. ”I aint gonna work for Maggie's pa no more/Well, he puts his cigar/Out in your face just for kicks/His bedroom window/It’s made out of bricks/The National Guard stands around his door/ I aint gonna work for Maggie's pa no more.”
67. Standing in the Doorway (Time out of Mind, 1997) [81]
Slutet är ständigt närvarande genom hela Time out of Mind; “Yesterday everything was goin' too fast/Today it's moving too slow/I got no place left to turn/I got nothing left to burn/.../Maybe they'll get me, and maybe they won't/But not tonight and it won't be here/There are things I could say but I don't/I know the mercy of God must be near.” Skymningen finns där hela tiden, precis i ögonvrån. Drygt 30 år efter att han tolkade och spelade in den traditionella folklåten Moonshiner ("let me eat when I’m hungry/le me drink when I’m dry") konstaterar han nu: ”I'll eat when I'm hungry/Drink when I'm dry” Han tycks se slutet och sammanfattar vart han har kommit. Men kärleken och inspirationskällan finns kvar, kanske i den andra ögonvrån; ”I know I can't win/But my heart just won't give in/Last night I danced with a stranger/But she just reminded me you were the one.”
68. My Back Pages (Another Side of Bob Dylan, 1964) [98]
Dylans stora uppgörelse med sina ”politiska låtar”, sina ”protestsånger”, kom redan 1964 trots det tvingas han fortfarande leva med frågorna om varför han inte längre skriver några ”protestsånger”. Men allt finns här i My Back Pages. “In a soldier's stance, I aimed my hand/At the mongrel dogs who teach/Fearing not that I'd become my enemy/In the instant that I preach.”
69. Lily, Rosemary and the Jack of Hearts (Blood on the Tracks, 1975) [95]
Det är en film, en västernfilm med hjälten The Jack of Hearts i huvudrollen. Men även om storyn är spännande med rån, mord, kärlek, svartsjuka och svek, och även om det är tokigt imponerande hur Dylan knåpat ihop allting på vers, så är det ändå personskildringarna som är den stora behållningen. Som filmens skurk Big Jim eller “Lily was a princess she was fair-skinned and precious as a child/She did whatever she had to do she had that certain flash every time she smiled/She'd come away from a broken home had lots of strange affairs/With men in every walk of life which took her everywhere.”
70. Abandoned Love, 1975 (Biograph, 1985) [-]
“My patron saint is a-fighting with a ghost/He’s always off somewhere when I need him most” En aldrig helt färdigställd komposition som lämnades utanför Desire (1976) till förmån för Joey. Scarlett Riveras smått berusade fiol pyntar de lätt dansanta rytmerna medan Dylan framför en text, högst troligt sprungen ur den sista tiden av hans äktenskap med Sara. ”Won’t you descend from the throne, from where you sit?/Let me feel your love one more time before I abandon it” Uppenbarligen plågad av alla möjliga demoner, ”deceived by the clown inside me”, uppgiven och desillusionerad; “Everybody’s wearing a disguise/To hide what they’ve got left behind their eyes” En fantastisk akustisk liveversion finns men är inte lätt att hitta.
"Det bidde ingenting"
Jag skrev precis ett långt inlägg om några saker jag inte tycker om. Vecklade in mig i ett långt resonemang om att det bästa är att ignorera, men att det ibland inte räcker, att ignorerandet är lite för tyst och passivt i vissa stunder. Men när det väl var klart kände jag att ignorerandet kanske räcker ändå. Jag vill inte behöva nämna såna former av tråkigheter här. De förtjänar inte ens negativ uppmärksamhet. Dessutom var det sådana självklarheter.
Så det blev inget inlägg. Jag mindes en saga man hörde när man var liten där av rubriken, alla har ju hört den så jag behöver ju inte dra den (ifall ingen ber om det, jag råkar faktiskt vara en ganska duglig sagoberättare...).
För att kompensera det negativa fokuset och alla tråkigheter så avslutade jag inlägget (som aldrig blev av) genom att tvätta bloggen med det renaste som finns. Det kan ju få vara kvar ändå, så får vi med det trevliga utan det tråkiga och så blir det i alla fall något:
Så det blev inget inlägg. Jag mindes en saga man hörde när man var liten där av rubriken, alla har ju hört den så jag behöver ju inte dra den (ifall ingen ber om det, jag råkar faktiskt vara en ganska duglig sagoberättare...).
För att kompensera det negativa fokuset och alla tråkigheter så avslutade jag inlägget (som aldrig blev av) genom att tvätta bloggen med det renaste som finns. Det kan ju få vara kvar ändå, så får vi med det trevliga utan det tråkiga och så blir det i alla fall något:
fredag 12 mars 2010
Reptilbalett
Innan det vanliga bloggandet fortsätter måste jag bara kort berömma mig själv för min fantastiska insats att diagnostisera och bekämpa den smitta som drabbat min blogg. Tänk om jag på ett lika smidigt och effektivt sätt hade kunnat utrota det kixvirus som plågat min forehandloop sedan jag var 13.
Hur som helst, jävligt bra gjort.
Nu får alla chansen att ta del av plats 71-80 av min Top 100 Dylanlåtar innan nästa del slår till på söndag och får allt som man egentligen trodde var intressant att framstå lika ospännande som havregrynsgröt.
- Annars då?
- Vadå, "annars då"?
- Ja? Vi har ju inte setts på flera dagar nu på grund av det där viruset du vet, eller vad det nu var...
- Jag blev av med det, tog bort det alldeles själv... utan hjälp...
- Ja, du sa det... annars då?
- Tja, jag vet inte... jag tycker lite mer om Zhang Jike för var dag som går. Han är som en alligator som dansar balett...
- Hur är...
-... i en porslinsaffär.
- I en porslinsaffär? Var det inte Dag Hammarskjöld som sa att han kände sig som en elefant i en porslinsaffär när han träffat Zhou Enlai.
- Jo, det är i alla fall vad jag hört, om jag inte blandar ihop det. Men Zhang Jike är ingen elefant, han är en balettdansande krokodil...
- Alligator sa du ju nyss...
- Sak samma, jag blandar ändå ihop dom...
...hm, min förhoppning var att det skulle leda någonstans. Men det gjorde det inte. Lika bra att jag bara lägger upp filmklippet som jag hade hoppats skulle introducera sig självt genom min introverta konversation.
Hur som helst, jävligt bra gjort.
Nu får alla chansen att ta del av plats 71-80 av min Top 100 Dylanlåtar innan nästa del slår till på söndag och får allt som man egentligen trodde var intressant att framstå lika ospännande som havregrynsgröt.
- Annars då?
- Vadå, "annars då"?
- Ja? Vi har ju inte setts på flera dagar nu på grund av det där viruset du vet, eller vad det nu var...
- Jag blev av med det, tog bort det alldeles själv... utan hjälp...
- Ja, du sa det... annars då?
- Tja, jag vet inte... jag tycker lite mer om Zhang Jike för var dag som går. Han är som en alligator som dansar balett...
- Hur är...
-... i en porslinsaffär.
- I en porslinsaffär? Var det inte Dag Hammarskjöld som sa att han kände sig som en elefant i en porslinsaffär när han träffat Zhou Enlai.
- Jo, det är i alla fall vad jag hört, om jag inte blandar ihop det. Men Zhang Jike är ingen elefant, han är en balettdansande krokodil...
- Alligator sa du ju nyss...
- Sak samma, jag blandar ändå ihop dom...
...hm, min förhoppning var att det skulle leda någonstans. Men det gjorde det inte. Lika bra att jag bara lägger upp filmklippet som jag hade hoppats skulle introducera sig självt genom min introverta konversation.
torsdag 11 mars 2010
Viktigt meddelande
Nåt äckligt virus hade infekterat min blogg och en del kom inte in utan kastades iväg till något annat. När jag själv drabbades tyckte jag att det var dags att ta tag i det. Jag har nu tagit bort en "gadget" (ett av bloggens tillägg) som tycks ha burit på ett virus, jag tror den var boven i dramat. Fördelen är att bloggen verkar funka igen. Nackdelen är att nedräkningen till Pingis VM inte längre finns.
Ni som inte kom in på bloggen förut, funkar det nu? Eller har ni gett upp och kommer aldrig mer tillbaka?
Ni som inte kom in på bloggen förut, funkar det nu? Eller har ni gett upp och kommer aldrig mer tillbaka?
"Vi har fler"
Fascinerande det här med yttrandefrihet, rondellhundar och Muhammed. Vilken oväntad, men samtidigt så dynamisk kombination. Som bloggare och publicerare av åsikter i det offentliga rummet måste ju jag ta ställning i en sådan diskussion.
Yttrandefrihet är ju viktigt, den är vi beredda att kämpa och dö för precis lika mycket som för vår Dylansamling. Men samtidigt, bara för att man får säga vad man vill så måste man ju inte göra det. Visst, du ska ju inte behöva bli mördad av någon galning, men om man nu vet att massor med människor kommer känna sig kränkta, kan man inte låta bli då? Eller var behovet av en Muhammed-rondellhund så otroligt starkt?
Själv känner jag inget behov att provocera (inget jättebehov i alla fall, jag mognar bit för bit), blir folk upprörda av något jag skriver så låter jag väl bli då, så länge det inte handlar om något otroligt viktigt. Det betyder inte att jag ändrat mig eller att jag kränks i min yttrandefrihet, bara att jag inte ser någon anledning att bråka över småsaker.
"Ge spaden till din lillebror" sa mamma "han blir så ledsen annars". Då gjorde jag det, för jag insåg att spaden betydde mer för honom än för mig (det här var mest en retorisk metafor, i verkligheten gav jag aldrig spaden till min bror, jag har den fortfarande).
Muhammed är inte lika betydelsefull för Lars Vilks som för de starkt troende muslimerna, så låt det vara då. Att jävlas bara för att få uppmärksamhet är bara barnsligt. Låt de ha sin Muhammed i fred. Visst, visst, du får om du vill, det är din rätt som svensk, det står i lagen, men varför bråka? Väx upp.
Hur som helst, Johans Glans har gjort en insats i ämnet som jag tycker kan ses som en milstolpe för stå-upp-komiken (det var egentligen hit jag ville komma):
Yttrandefrihet är ju viktigt, den är vi beredda att kämpa och dö för precis lika mycket som för vår Dylansamling. Men samtidigt, bara för att man får säga vad man vill så måste man ju inte göra det. Visst, du ska ju inte behöva bli mördad av någon galning, men om man nu vet att massor med människor kommer känna sig kränkta, kan man inte låta bli då? Eller var behovet av en Muhammed-rondellhund så otroligt starkt?
Själv känner jag inget behov att provocera (inget jättebehov i alla fall, jag mognar bit för bit), blir folk upprörda av något jag skriver så låter jag väl bli då, så länge det inte handlar om något otroligt viktigt. Det betyder inte att jag ändrat mig eller att jag kränks i min yttrandefrihet, bara att jag inte ser någon anledning att bråka över småsaker.
"Ge spaden till din lillebror" sa mamma "han blir så ledsen annars". Då gjorde jag det, för jag insåg att spaden betydde mer för honom än för mig (det här var mest en retorisk metafor, i verkligheten gav jag aldrig spaden till min bror, jag har den fortfarande).
Muhammed är inte lika betydelsefull för Lars Vilks som för de starkt troende muslimerna, så låt det vara då. Att jävlas bara för att få uppmärksamhet är bara barnsligt. Låt de ha sin Muhammed i fred. Visst, visst, du får om du vill, det är din rätt som svensk, det står i lagen, men varför bråka? Väx upp.
Hur som helst, Johans Glans har gjort en insats i ämnet som jag tycker kan ses som en milstolpe för stå-upp-komiken (det var egentligen hit jag ville komma):
tisdag 9 mars 2010
Dylan på TV
Efter tips av Kinski rekommenderar Idiotvind:
Kanalen är Axess. Nästan alla har den. Ni som har comhem har den på kanalplats 42, inget särskilt abbonemang behövs, ingen häftig digitalbox, man bara har den. Ni som har boxer ska också kunna ha kanalen men det kan väl inte jag veta hur det funkar...
Tiderna är följande:
2010-03-09 kl. 14:15
2010-03-10 kl. 12:30
2010-03-11 kl. 16:00
2010-03-13 kl. 23:30
2010-03-14 kl. 14:30
Missa nu inte det här.
Vilken kanal? Vilken tid? undrar ni.Bob Dylan - En ledstjärna
"40 år av amerikansk nutidshistoria genom Dylans fans ögon. Dokumentär om hur Bob Dylans musik och texter påverkat hans fans. Filmen följer elva personer i olika åldrar, från olika samhällsklasser och olika religiösa grupper som berättar om hur Bob Dylan har förändrat deras liv. Varje persons berättelse kopplas samman med en textrad från något av Dylans verk."
Kanalen är Axess. Nästan alla har den. Ni som har comhem har den på kanalplats 42, inget särskilt abbonemang behövs, ingen häftig digitalbox, man bara har den. Ni som har boxer ska också kunna ha kanalen men det kan väl inte jag veta hur det funkar...
Tiderna är följande:
2010-03-09 kl. 14:15
2010-03-10 kl. 12:30
2010-03-11 kl. 16:00
2010-03-13 kl. 23:30
2010-03-14 kl. 14:30
Missa nu inte det här.
söndag 7 mars 2010
Dylan Top 100: 71-80
71. Queen Jane Approximately (Highway 61 Revisited, 1965) [70]
Till en del låtar har man massa argument till hjälp för att kunna förklara varför man tycker så mycket om dem. Andra gillar man bara utan att kunna förklara varför. Som Queen Jane Approximately som bara slingrar sig runt en likt en boaorm i den allra mildaste, vänaste, mest strömlinjeformade rock n’ roll Dylan skapat. Gitarren klingar likt en harpa, orgeln spinner och munspelet är som en honungsdoftande vårvind i maj.
72. It Aint Me Babe (Another Side of Bob Dylan, 1964) [6]
En högt älskad Dylansång som här får finna sig i en mer tillbakadragen placering. Som så många andra av Dylans riktigt stora mästerverk ligger styrkan i enkelheten. Och i det här fallet i textens brutala rättframhet. “Go 'way from my window/Leave at your own chosen speed/.../Go melt back into the night/Everything inside is made of stone/There's nothing in here moving/And anyway I'm not alone”.
73. Tears of Rage, 1967 (The Basement Tapes, 1975) [56]
En av få riktigt seriösa låtar av allt Dylan och The Band spelade in under 67-68 medan Dylan hämtade sig från motorcykelolyckan, undangömd från alla strålkastare som bränt honom intensivt i flera år. Jag läste någonstans hur en av medlemmarna i The Band uppfattade Tears of Rage. Jag hängde inte med riktigt, allt jag fattade var att han tyckte texten var så briljant att han blev lite rädd. Folk som är mer bildade än vad jag är, ser tydliga kopplingar till Shakespeares King Lear. Nybliven familjefar som han är tycks han ge utlopp för faderns fruktan för alienering gentemot sina barn, men den där första raden ger samtidigt känslan av att låten handlar om den amerikanska nationen sedd ur ”the founding fathers” perspektiv. Men jag erkänner, Dylans briljans övergår mitt förstånd.
74. Tangled up in Blue (Blood on the Tracks, 1975) [15]
Nu får jag hålla mig undan från alla Dylanfans. Den allmänna favoriten Tangled up in Blue på en 74:e plats!? Det kan vara hädelse. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen; konkurrensen folk, konkurrensen! Allt har redan sagts i ämnet jag vill mest bara understryka Dylans fantastiska gitarrspel som enligt mig stod på sin topp här. Och så flödet, det Dylanska flowet, det här är en milstolpe. Hur fan hamnade den här nere!?
75. Bye and Bye (Love & Theft, 2001) [-]
Jag utmanar er, lyssna till den här utan att knäppa fingrarna i takt, kasta hatten i luften och ta några nätta danssteg kring er käpp. Det är omöjligt. Jag erkänner att det tog mig lång tid att upptäcka ordvitsen i titeln men jag skrattade direkt åt lustigheten i ”I’m sitting on my watch so I can be on time”. Det är en lättsam, lycklig Dylan, ”breathing a lover’s sigh” och “singin' love's praises with sugar-coated rhyme” men samtidigt beslutsam; “I'm gonna establish my rule through civil war”.
76. When the Ships Come In (The Times They Are A-Changin’, 1964) [-]
Dylan skulle säkert slå ihjäl mig men jag skulle vilja drista mig att kalla det för en protestsångernas psalm, en ”protestpsalm”. Det finns något bibliskt, profetisk över den, dock skriven långt före hans religiösa period. Språket är uråldrigt och sjungande, ingen melodi behövs egentligen, den sjunger sig självt i sin förlamande vältalighet; ”Oh the time will come up/When the winds will stop/And the breeze will cease to be breathin'/Like the stillness in the wind/Before the hurricane begins/The hour that the ship comes in”. Omisskännligt Dylanskt flow - det berömda.
77. I Pity the Poor Immigrant (John Wesley Harding, 1967) [50]
Hela immigrantens melankoliska klagan i sann Moberganda, uttrycks egentligen redan i munspelets inledande toner. Jag har flera gånger försökt förklara storheten i John Wesley Harding-albumet, jag kommer aldrig lyckas, men den är ständigt närvarande här i all sin brutala och geniala musikala och textmässiga enkelhet. ”I pity the poor immigrant/Who wishes he would've stayed home/…/Who passionately hates his life/And likewise fears his death.”
78. Every Grain of Sand (Shot of Love, 1981) [17]
En av få pärlor från Dylans mest bibliska period, delvis för att den lyfter sig till en bredare universell nivå som vi alla kan relatera till, bortom religionen. Delvis för att den i sin vemodigt, vaggande melodislinga och inte minst i ett av Dylans mest finstämda munspelssolon, är bedövande vacker. De bibliska referenserna i rader som; “I have gone from rags to riches/in the sorrow of the night/In the violence of a summer's dream/in the chill of a wintry light” gör sitt för att skänka låten en smått överjordisk aura.
79. Hurricane (Desire, 1976) [25]
Skildringen av hur boxaren Ruben ”Hurricane” Carter sattes i fängelse för ett dubbelmord han aldrig begått är färgstark och omtumlande. I vildsinta sambatakter, med en blixtrande akustisk gitarr och en virvelvind till fiol avslöjar Dylan åtalets lögner och dräper in sina fördömanden; ”if you’re black you might as well not show up on the street/unless you wanna draw the heat” och ”couldn’t help but make me feel ashamed/to live in a land where justice is a game”. Kommande från en redan då ikoniserad legend tog de hårt.
80. With God on our Side (The Times They Are A-Changin’, 1964) [78]
Faktiskt den låt som ledde mig in på Dylan efter att en föreläsare nämnt den för dess utmärkta skildring av den amerikanska mentaliteten och deras syn på historien och omvärlden. Det är en bländande satir över hela den amerikanska krigshistorien och dess ständigt ekande, rättfärdigande retorik om att Gud finns på deras sida. Sättet som verserna sammanfattar USA:s alla krig är briljant men det är i de två sista verserna, då Dylan lägger undan satiren och plockar upp skalpellen i form av klarsynta undringar och iakttagelser som låten verkligen lyfter.
Till en del låtar har man massa argument till hjälp för att kunna förklara varför man tycker så mycket om dem. Andra gillar man bara utan att kunna förklara varför. Som Queen Jane Approximately som bara slingrar sig runt en likt en boaorm i den allra mildaste, vänaste, mest strömlinjeformade rock n’ roll Dylan skapat. Gitarren klingar likt en harpa, orgeln spinner och munspelet är som en honungsdoftande vårvind i maj.
72. It Aint Me Babe (Another Side of Bob Dylan, 1964) [6]
En högt älskad Dylansång som här får finna sig i en mer tillbakadragen placering. Som så många andra av Dylans riktigt stora mästerverk ligger styrkan i enkelheten. Och i det här fallet i textens brutala rättframhet. “Go 'way from my window/Leave at your own chosen speed/.../Go melt back into the night/Everything inside is made of stone/There's nothing in here moving/And anyway I'm not alone”.
73. Tears of Rage, 1967 (The Basement Tapes, 1975) [56]
En av få riktigt seriösa låtar av allt Dylan och The Band spelade in under 67-68 medan Dylan hämtade sig från motorcykelolyckan, undangömd från alla strålkastare som bränt honom intensivt i flera år. Jag läste någonstans hur en av medlemmarna i The Band uppfattade Tears of Rage. Jag hängde inte med riktigt, allt jag fattade var att han tyckte texten var så briljant att han blev lite rädd. Folk som är mer bildade än vad jag är, ser tydliga kopplingar till Shakespeares King Lear. Nybliven familjefar som han är tycks han ge utlopp för faderns fruktan för alienering gentemot sina barn, men den där första raden ger samtidigt känslan av att låten handlar om den amerikanska nationen sedd ur ”the founding fathers” perspektiv. Men jag erkänner, Dylans briljans övergår mitt förstånd.
74. Tangled up in Blue (Blood on the Tracks, 1975) [15]
Nu får jag hålla mig undan från alla Dylanfans. Den allmänna favoriten Tangled up in Blue på en 74:e plats!? Det kan vara hädelse. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen; konkurrensen folk, konkurrensen! Allt har redan sagts i ämnet jag vill mest bara understryka Dylans fantastiska gitarrspel som enligt mig stod på sin topp här. Och så flödet, det Dylanska flowet, det här är en milstolpe. Hur fan hamnade den här nere!?
75. Bye and Bye (Love & Theft, 2001) [-]
Jag utmanar er, lyssna till den här utan att knäppa fingrarna i takt, kasta hatten i luften och ta några nätta danssteg kring er käpp. Det är omöjligt. Jag erkänner att det tog mig lång tid att upptäcka ordvitsen i titeln men jag skrattade direkt åt lustigheten i ”I’m sitting on my watch so I can be on time”. Det är en lättsam, lycklig Dylan, ”breathing a lover’s sigh” och “singin' love's praises with sugar-coated rhyme” men samtidigt beslutsam; “I'm gonna establish my rule through civil war”.
76. When the Ships Come In (The Times They Are A-Changin’, 1964) [-]
Dylan skulle säkert slå ihjäl mig men jag skulle vilja drista mig att kalla det för en protestsångernas psalm, en ”protestpsalm”. Det finns något bibliskt, profetisk över den, dock skriven långt före hans religiösa period. Språket är uråldrigt och sjungande, ingen melodi behövs egentligen, den sjunger sig självt i sin förlamande vältalighet; ”Oh the time will come up/When the winds will stop/And the breeze will cease to be breathin'/Like the stillness in the wind/Before the hurricane begins/The hour that the ship comes in”. Omisskännligt Dylanskt flow - det berömda.
77. I Pity the Poor Immigrant (John Wesley Harding, 1967) [50]
Hela immigrantens melankoliska klagan i sann Moberganda, uttrycks egentligen redan i munspelets inledande toner. Jag har flera gånger försökt förklara storheten i John Wesley Harding-albumet, jag kommer aldrig lyckas, men den är ständigt närvarande här i all sin brutala och geniala musikala och textmässiga enkelhet. ”I pity the poor immigrant/Who wishes he would've stayed home/…/Who passionately hates his life/And likewise fears his death.”
78. Every Grain of Sand (Shot of Love, 1981) [17]
En av få pärlor från Dylans mest bibliska period, delvis för att den lyfter sig till en bredare universell nivå som vi alla kan relatera till, bortom religionen. Delvis för att den i sin vemodigt, vaggande melodislinga och inte minst i ett av Dylans mest finstämda munspelssolon, är bedövande vacker. De bibliska referenserna i rader som; “I have gone from rags to riches/in the sorrow of the night/In the violence of a summer's dream/in the chill of a wintry light” gör sitt för att skänka låten en smått överjordisk aura.
79. Hurricane (Desire, 1976) [25]
Skildringen av hur boxaren Ruben ”Hurricane” Carter sattes i fängelse för ett dubbelmord han aldrig begått är färgstark och omtumlande. I vildsinta sambatakter, med en blixtrande akustisk gitarr och en virvelvind till fiol avslöjar Dylan åtalets lögner och dräper in sina fördömanden; ”if you’re black you might as well not show up on the street/unless you wanna draw the heat” och ”couldn’t help but make me feel ashamed/to live in a land where justice is a game”. Kommande från en redan då ikoniserad legend tog de hårt.
80. With God on our Side (The Times They Are A-Changin’, 1964) [78]
Faktiskt den låt som ledde mig in på Dylan efter att en föreläsare nämnt den för dess utmärkta skildring av den amerikanska mentaliteten och deras syn på historien och omvärlden. Det är en bländande satir över hela den amerikanska krigshistorien och dess ständigt ekande, rättfärdigande retorik om att Gud finns på deras sida. Sättet som verserna sammanfattar USA:s alla krig är briljant men det är i de två sista verserna, då Dylan lägger undan satiren och plockar upp skalpellen i form av klarsynta undringar och iakttagelser som låten verkligen lyfter.
onsdag 3 mars 2010
Djupa filosofiska funderingar
...eller så djupa är de inte. Om filosofin är en flod skulle dessa tankar nog vara ett bra ställe att vada över på, vattnet når nog inte mycket högre än till knäna. Hur som helst...
Jag vill egentligen inte påstå att idrott är konst. På sätt och vis är de väl varandras motsatser. Konsten handlar om estetik, att skapa något som berör något eller flera av människans sinnen, vägen är målet. Idrotten däremot, handlar i slutändan bara om resultat och effektivitet, att på enklast möjliga sätt ta sig från punkt a till punkt b.
Ändå är vi trots allt många som ser något konstnärligt i idrotten. En av konstens kärnor kommer ju alltid vara människan i alla dess aspekter och idrotten är på sätt och vis inget annat än en gigantisk scen där mänsklighetens alla färdigheter, olikheter, brister och egenskaper uppträder.
Dessutom tycks världen fungera så magiskt att den estetiska vägen också ofta är den effektivaste vägen. Inte alltid men ofta. Till exempel tar sig den estetiskt vackert springande löparen ofta fram fortare än den kantige löparen. Och Wang Liqin... ja ni fattar, det här sista var ett sidospår. Jämförelsen, konst - idrott, är det väsentliga.
Jag kom nämligen att tänka på det här när jag tittade på hur Zhang Jike rör sig i första bollen i semifinalmatchen mot Ma Long i Macau. Därför att jag fick samma känsla då som när Dylan sjunger "And if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme/To your tambourine in time, it's just a ragged clown behind/I wouldn't pay it any mind, it's just a shadow you're/Seein' that he's chasing.."
Gemensamt för dessa båda företeelser är att det är något obegripligt vackert som rinner förbi så fort att man inte hinner insupa dess skönhet ordentligt. Det finns där och man ser eller hör det, men det glider undan och försvinner innan man hinner ta in det och insupa dess fullkomlighet. Man spelar det om och om igen och och om igen en gång till och hoppas att nästa gång ska ens känslomässiga jag hinna med, men det är som förgjort.
Man kan läsa texten och titta på Zhang i slow motion, men det blir inte samma sak. Det är just där, i det flyktiga ögonblicket som konsten finns. Ungefär lite som Bellman skrev; "lyckan eljest ut i flykten så vig".
Nu sitter ni och väntar på poängen, men ni väntar förgäves, det finns ingen. Jag tyckte bara att det var en så fin och allmängiltig tanke som slog mig, så jag ville dela med mig av den. Varsågoda.
Jag vill egentligen inte påstå att idrott är konst. På sätt och vis är de väl varandras motsatser. Konsten handlar om estetik, att skapa något som berör något eller flera av människans sinnen, vägen är målet. Idrotten däremot, handlar i slutändan bara om resultat och effektivitet, att på enklast möjliga sätt ta sig från punkt a till punkt b.
Ändå är vi trots allt många som ser något konstnärligt i idrotten. En av konstens kärnor kommer ju alltid vara människan i alla dess aspekter och idrotten är på sätt och vis inget annat än en gigantisk scen där mänsklighetens alla färdigheter, olikheter, brister och egenskaper uppträder.
Dessutom tycks världen fungera så magiskt att den estetiska vägen också ofta är den effektivaste vägen. Inte alltid men ofta. Till exempel tar sig den estetiskt vackert springande löparen ofta fram fortare än den kantige löparen. Och Wang Liqin... ja ni fattar, det här sista var ett sidospår. Jämförelsen, konst - idrott, är det väsentliga.
Jag kom nämligen att tänka på det här när jag tittade på hur Zhang Jike rör sig i första bollen i semifinalmatchen mot Ma Long i Macau. Därför att jag fick samma känsla då som när Dylan sjunger "And if you hear vague traces of skippin' reels of rhyme/To your tambourine in time, it's just a ragged clown behind/I wouldn't pay it any mind, it's just a shadow you're/Seein' that he's chasing.."
Gemensamt för dessa båda företeelser är att det är något obegripligt vackert som rinner förbi så fort att man inte hinner insupa dess skönhet ordentligt. Det finns där och man ser eller hör det, men det glider undan och försvinner innan man hinner ta in det och insupa dess fullkomlighet. Man spelar det om och om igen och och om igen en gång till och hoppas att nästa gång ska ens känslomässiga jag hinna med, men det är som förgjort.
Man kan läsa texten och titta på Zhang i slow motion, men det blir inte samma sak. Det är just där, i det flyktiga ögonblicket som konsten finns. Ungefär lite som Bellman skrev; "lyckan eljest ut i flykten så vig".
Nu sitter ni och väntar på poängen, men ni väntar förgäves, det finns ingen. Jag tyckte bara att det var en så fin och allmängiltig tanke som slog mig, så jag ville dela med mig av den. Varsågoda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)