En ovanlig händelse

Med undantag från de allra första åren i karriären så brukar Dylan knappt säga ett knyst på scenen mellan låtarna. Ett undantag gjorde han den 10:e december 1978 i Charlotte, Nort Carolina. Då introducerades Señor (Tales of Yankee Power) så här:

"I was riding on a train one time from Durango, Mexico to San Diego. I fell asleep on the train and woke up in this town called Monterrey... and it was, I guess it was about past midnight, not to much after midnight but just maybe around that time...
And a family was getting off the train ... and an old man was stepping up on the platform to get up on the train. And he came down the aisle and took the seat across the aisle from me, in that time the train was still in the station...
Anyway, I was watching this whole thing through the window wich was turned into ... a long mirror, you know. And, finally ... I felt this strange vibrations, I just had to turn and look at this man. He wasn't wearing anything but a blanket.
So I turn my head to look at him ... both his eyes were on fire - I could easily see that. And there was smoke coming out of his nostrils...
I figured that this was a man I had to talk to. So I turned back looking out the mirror again tryin' to gather up the courage to talk to him, the train started movin'... the conversation was something like this:"

Och så börjar det "Señor, señor, can you tell me where we're heading, Lincoln County Road or Armageddon". För en Dylannörd är ju en sån sekvens jämförbar med när en arkeolog hittar ett litet välbevarat nyckelben från en tvefotad Heptoklaustrosaurus.

Annars tycker jag inte att turnén 1978 var något av de där riktigt stora ögonblicken i Dylans karriär. Den maffiga orkestern och körsångerskorna fick låtarna att flyta samman till en salig röra och det känns som Dylan sprungit lite vilse bland sina låtar. Men introduktionen till Señor räcker ju för att för att göra den till ett måste i Dylansamlingen.

Konserten finns att få tag på som bootleg under namnet Hush Hush, Sweet Charlotte som tydligen är taget från någon skräckfilm från 60-talet med samma namn.

Fast det ska ju egentligen inte läsas, det ska ju höras. Dylan skulle kunna läsa instruktionsboken till en ficklampa och folk skulle sitta klistrade och klamra sig fast vid varje stavelse. Det är något med hans röst, det är något med hans betoningar och när han säger saker som "both his eeeeyes were on fire, I could ea-sily see that" så är det som att få stryk och massage samtidigt.