Joggarpoesi

Att vara ute och springa i ett löparspår är en tillfredsställande sysselsättning. Bland annat sätter det ofta igång delar av hjärnan som annars ofta ligger och slumrar. Helt plötsligt börjar kreativa tankebanor strömma genom hjärnan likt gamla tanter på en marknad med rea på strumpor.

Det pratas ofta om all stor konst som kommit till under påverkan av diverse kemiska substanser, jag undrar hur mycket som kommit till under en joggingrunda. Kan Hendrix, Strindberg och de andra haft en okänd del av sin fritid som flitiga motionärer?

Jag kan ju bara tala för mig själv men då jag under dagens runda sprang genom skogar och längs sjöar under en klarblå himmel bubblade rimmen ofrivilligt upp likt när man släpper ner en Treo i ett vattenglas.

Rakryggad och tapper på atleters vis
Far jag fram mellan träden likt en bris
På sjön ligger is

Färden går, kompad av lungornas sång,
Över en vidsträckt myr på en spång
Flera hundra meter lång

Allt negativt vänds upp o ner per automatik
I de branta backarna finns ingen problematik
Bara lockande dramatik

Med lätta steg över frostangripen mark
är jag stigarnas obestridda monark
i öronen besjungs Jean d'Arc

Det blir ju lite lösryckt när man samtidigt måste komma ihåg att andas och det är väl ingen Cohen-klass direkt. Men helt okej joggarpoesi måste det ändå kunna klassas som. Fast kanske inte tillräckligt för att övertyga de större konstnärerna att byta flaskan, pipan och pillerna mot en joggingrunda.