"...after losing every battle"

Ackorden växlar i styrka och tempo, de cirkulerar kring varandra, de bygger små broar mellan varandra, ritar upp små kartor, konstruerar små samhällen, inga stora, men små feodalsamhällen ungefär, de skriver små noveller alldeles för sig själva som de kanske ger ut på något mindre förlag och tjänar en liten hacka. De bildar små studiecirklar, umgås tillsammans och gör sånt som både du och jag gör, men de är alltid redo att med orubblig beslutsamhet sluta upp bakom hans ord och understryka dem med bergfast lojalitet.

Dylan har en intuitiv förmåga att slå an ackorden så att de uttrycker något. Hans stil är helt okonventionell. Det är precis som med hans sång, den är inte bäst rent tekniskt men den har en förmåga att uttrycka sånt som ingen annan kan uttrycka.

Allt det här framgår av de första tio sekunderna av den akustiska version av Idiot Wind som ratades för fullbandsversionen. Jag kan dem utantill, jag kan se dem framför mig som en bild. Jag älskar de små ekon han ger de fyra huvudackorden i introt och hur de fyra i sig ekar till varandra som svar genom oktavregistren. Det är en sådan extrem förfining, en sådan millimeterprecision att det är bortom tekniska termer, det ligger långt borta i det oförklarliga området för konstnärens individuella signum.

Den länge outgivna versionen är också intressant på andra områden. Jämfört med den officiella albumversionen skiljer sig texten åt på flera ställen. Vissa rader är helt utbytta, andra är förändrade. Prästen sitter inte stilla med ett stenansikte då byggnaden brinner utan "valsar omkring". Som i så många andra fall är de olika versionerna guldgruvor vad det gäller studiet i hur Dylan arbetar och resonerar kring sina texter, men framförallt är de ovärderliga i sina tillgångar på några extra fantastiska rader och bilder som vi annars blivit utan.

Dylan Top 100: 9

9. Idiot Wind (Blood on the Tracks, 1975) [19]
Blood on the Tracks är fylld av ett stilla vemod framförd med den ömmaste av Dylans alla röster men Idiot Wind briserar i en symfoni av förbittrad vrede med en sådan kraft att den kastar lyssnaren ur stolen. Det är en brutalt uppriktig och ojämförligt kraftfull uppgörelse och skildring av de känslomässiga aspekterna i ett uppslitande skilsmässodrama men den börjar med en vidräkning med pressen och alla rykten, uppmärksamheten och berömmelsens baksidor; ”People see me all the time and they just can't remember how to act/their minds are filled with big ideas, images and distorted facts” och plötsligt vänder han sig om, riktar sig bort från främlingarna och mot den som står honom närmast, tillsynes vansinnig men också sårad; ”Even you yesterday you had to ask me where it was at/I couldn't believe after all these years you didn't know even me better than that/Sweet lady”.
Och så kastas vi in en orkan av de mest förtvivlade och fruktansvärda känslor, fantastiska bilder som vi aldrig annars hade sett och otäckt grymma förebråelser och förbannelser;

I ran into the fortune-teller who said beware of lightning that might strike
I haven't known peace and quit for so long I can't remember what it's like
There's a lone soldier on the cross smoke pouring out of a boxcar door
You didn't know it you didn't think it could be done in the final end he won the wars
After losing every battle.

The priest wore black on the seventh day and sat stone faced while the building burned
I waited for you on the running boards, near the cypress trees while the springtime turned
Slowly into autumn

Dylan har sitt unika och oefterhärmliga sätt att betona och lägga vikt i orden och här skjuts ord som ”strike” och ”like” skjuter iväg som missiler. Att läsa texten på papper ger bara halva bilden, det är Dylans ojämförliga briljans som sångare som blåser liv i raderna och skapar något bortom all jämförelse.
Men att kalla Idiot Wind för en skilsmässosång är en förenkling av hädiska mått. Det är en av Dylans största begåvningar. Han kan sätta ett ämne i fokus men sedan kasta sig in och ut ur det, hamna på sidospår och gå från mikro till makronivå, från de mest detaljerade och specifika personliga reflektioner till de mest universella nivåer inom loppet av en bråkdels ögonblick, utan att någonsin tappa den röda tråden.
Idiotvinden blir så mycket mer än bara kraften som slet de båda isär. Den är alla rykten och skvaller som följer berömmelsen, den är till och med vansinnet som drev Nixon till Watergateskandalen, den blåser ”through the button of your coat”, ”through the flowers on your tomb” och ”from the Grand Coulee Dam to the Capitol”. Idiotvinden blir till en gigantisk tornado, en tromb som sveper genom all mänsklig dårskap innan den återgår till orkanen som slet Bob och Sara Dylan isär. Men mot slutet nås ändå någon slags tragisk form av förlåtande, ett erkännande att haveriet var bådas fel, ”du” ersätts av ”vi”, ”dina” har bytts ut mot ”våra”:

Idiot wind blowing through the buttons of our coats
Blowing through the letters that we wrote
Idiot wind blowing through the dust upon our shelves
We're idiots babe
It's a wonder we can even feed ourselves.

Dylan spelade in två akustiska versioner innan den slutgiltiga versionen. Båda finns med på bootlegen men New Yorkinspelningarna som går under namnet Blood on the Tapes. Framförallt den ena av dem är fullkomligt makalös och helt uppe i klass med fullbandsversionen på Blood on the Tracks. Dylanfans kommer i alla tider debattera vilken version som är bäst. Själv är jag bara tacksam att båda två finns.

Strax...

Kvällens Dylanlåt, den nionde placerade, blir aningen, aningen sen. Kolla på The Final Fantastic Four en gång till så är den klar sen...

"The Final Fantastic Four"

När jag gick på gymnasiet kunde jag och en god vän spela ett litet, litet stycke av A New Level, Pantera. Min gode vän hade lärt sig ett riff i låten och jag kunde spela just den biten på trumsetet som till stor del gick ut på att gå loss på ridercymbalen som Kreanga går loss på pingisbollen. Det var inte det enda vi kunde spela. Vi kunde introt på Metallicas Motorbreath också.

Vad jag vill säga med denna fullständigt värdelösa (och för min del föga smickrande) information är att A New Level, det är precis vad det handlar om i bloggens senaste egenhändigt tillverkade pingisfilm The Final Fantastic Four. Den består av bollar från mötena mellan de fyra sist kvarvarande spelarna i Pro Tour Grand Finals och jag vill inte säga för mycket men kan säga att ni aldrig sett något liknande. Tekniskt fulländad pingis i ett galet tempo och så en underbart lyrisk kommentator som bonus.

För er som fortfarande lever kvar i den gamla pingisverkligheten, den med Ma Lin och Boll och Samsonov eller som kanske stannat ännu längre tillbaka i tiden med Persson, Waldner, Gatien, Grubba eller kanske Ogimura och Tage Flisberg. Det här är det nya nu, en ny nivå. Som vanligt finns det en Dylanfras som beskriver precis vad jag säger:

"The game is the same it's just up on another level"

Dylan Top 100: 10

10. It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding) (Bringing it all Back Home, 1965)

Vad Allen Ginsberg, legendarisk poet och nära vän till Dylan, uppmärksammade då han såg Dylan uppträda 1965 var hur fokuserad han var på sin andning, Dylan hade, tyckte Ginsberg, likt en schaman funnit ett sätt att lägga all sin koncentration på sina andetag och blivit en ”column of air” där han var ”identical wih his breath”. I It’s Alright, Ma sjunger Dylan de flesta av de femton verserna utan att dra ett enda andetag mellan raderna. Orden forsar fram, men det är en fors under Dylans totala kontroll.
It’s Alright, Ma handlar om brutal alienering och utanförskap, om en individs totala främlingsskap inför samhället han lever i. Åt vilket håll han än vänder sig åt ser han bara lögner, bedragare och missförhållanden. Ingenstans kan han känna sig hemma. Orden som används för att måla upp bilderna är svindlande, varje vers målar upp kaotiska, abstrakta konstverk i neonsvarta färger.

While one who sings with his tongue on fire
Gargles in the rat race choir
Bent out of shape from society's pliers
Cares not to come up any higher
But rather get you down in the hole
That he's in.

Det är bara sex rader, fem och en halv egentligen. Men det tar en livstid att ta in vad den säger och hur den säger det för alla oss som också känner oss ”bent out of shape from society’s pliers”. Texten är fylld av slagfärdiga punch-lines, flera har fått ett eget liv med ordspråksstatus; ”Money doesn’t talk it swears”, ”meantime life outside goes on all around you”, “even the president of the United States sometimes must have to stand naked”.
Efter var tredje andlös vers stannar tiraden upp och Dylan tar sig så nära en refräng han kommer då han reflekterar och där den tredje raden riktar sig till ”ma” med en förtröstansfull men uppgiven kommentar;

A question in your nerves is lit
Yet you know there is no answer fit to satisfy
Insure you not to quit
To keep it in your mind and not forget
That it is not he or she or them or it
That you belong to.

Although the masters make the rules
For the wise men and the fools
I got nothing, Ma, to live up to.

Jag ser i It’s Alright, Ma en förklaring till varför Dylan övergav de ”politiska sångerna”, varför han lämnade den rörelse inom musiken som strävade för att förändra samhället till det bättre. Hans bild av samhället var alldeles för mörk och misstroende för att rymma något hopp om att en förändring var möjlig. Fast mest allt ser jag en överbegåvad konstnär. En otäckt överbegåvad, klarsynt men svartsynt, konstnär.

And if my thought-dreams could be seen
They'd probably put my head in a guillotine
But it's alright, Ma, it's life and life only.

Stress och siffror

Jag känner ett outplånligt behov över att beklaga mig över hur mycket som ska göras. Så mycket mail som ska läsas, skrivas, skickas, möten som ska planeras, genomföras och uppföljas och varje möte och varje mail leder till nya uppgifter, projekt, möten och mail som skrivas och läsas. Och som om inte det vore nog ger jag mig in på Top 10 över Dylans bästa låtar, kanske det viktigaste och mest avgörande projektet i hela min karriär.

Det är bara 10 låtar kvar på listan över Dylans 100 bästa låtar. Den mänskliga hjärnan har svårt att greppa om frågor som rör universums omfång, hur det uppkom, vad som finns bortom osv. På samma sätt är det svårt för den mänskliga hjärnan att greppa om Dylans låtarkiv. Det är för omfattande och för mångdimensionellt för att kunna hanteras. Därför är det nästan omöjligt att begripa vilken unik liten skara musikstycken som nu återstår.

Dylan har släppt 34 studioalbum.
Dessutom 6 stycken livealbum.
Lite beroende på hur man räknar, 8 samlingsalbum.
Därutöver den ovärderliga Bootlegsserien, det är 8 album i den serien hittills. Allt i dubbel eller trippelskivor.

Med andra ord, 54 album.

Någonstans har jag läst att Dylan officiellt givit ut 458 låtar.

Utöver det officiellt utgivna materialet finns en uppsjö av inspelningar som cirkulerar i Dylankretsar. Det handlar om hundratals låtar. Samtidigt inkluderar ovan nämnda lista allt han givit ut på skiva, därmed inkluderas flera coverlåtar. De räknas inte på min Top 100.

Jag gick igenom mitt eget Dylanarkiv, räknade inte med några av alla de låtar han spelat in som någon annan skrivit och kom fram till en summa på nästan 600 unika låtar.

Det skulle innebära att de där tio låtarna som nu återstår utgör 1,6% av Dylans låtarkiv. De 1,6 bästa procenten. Fast å andra sidan, om jag räknar allt, allt, allt jag har med Dylan på min minst sagt värdefulla hårddisk, alla versioner alla av alla låtar, då blir summan 3864 låtar. Det tar 307 timmar att lyssna igenom dem. Räknat på den summan utgör den Top 10 som nu väntar 0,0026%. Med andra ord 0,026 ‰, tror jag, mina mattelärare och jag kom aldrig överens.

Utbrändheten är nära.

Namnmemorering

Det är nyttigt att titta till någon annan sport ibland och få lite perspektiv. Jag klagar på ITTF och deras påfund ibland, men än så länge behöver vi inte gå och undra vad den kommande VM-bollen kommer att ha för kvalitéer. Kanske blir det en lättare boll så att spelarna slår ut sig i början av turneringen? Kanske blir det en boll som passar defensivspelarna bäst? Kanske blir det en lite fladdrigare boll för att göra det lustigare för publiken att titta på? Det kan väl vara skoj om bollen vobblar lite i luften så det blir lite mer slumpartat och lite oväntade missar?

En kille som tycks ha ganska bra koll på den tråkigt förutsägbara pingisbollen är Zheng Peifeng. Lägg namnet på minnet. Kinas juniorer visar sig inte ute på juniorturneringar alltför ofta så de var inte toppseedade någonstans i hemma tävlingen i Chengdu. De vann allt ändå.

Herrjuniorernas lagturnering vanns av Kina C, Zheng Peifeng var ankaret som gick obesegrad genom lagturneringen. Sedan följde han upp lagguldet med guld i singel där han i semi och final slog de två toppseedade och välrespekterade japanerna Masaki Yoshida och Asuka Machi. Guldmedaljören i OS 2016? Några rörliga bilder verkar inte finnas att se men av stillbilden att döma kan vi konstatera att det är ännu en pennfattad världsstjärna på gång. Underbart.

På tjejsidan blev Zhu Yuling lite ledsen när hon förlorade semin i kadetturneringen så hon tröstade sig med att vinna juniorturneringen istället bland de betydligt äldre motståndarna där 7 av 8 i kvart var kinesiskor.

Dylan Top 100: 11-13

11. Don’t Think Twice (It’s Allright) (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [46]
Det är en av de där riktigt stora Dylanlåtarna, högt älskad även långt bortom Dylanfansens värld. Jag tror det är för allt den säger och uttrycker med så otroligt små och enkla medel. Det är en av de där låtar som miljontals människor känner igen sig i så väl, utan att de själva någonsin skulle kunna uttrycka det.
Låten är de sista orden i en förbittrad relations definitiva slut. Texten är fylld av illasinnade, sylvassa kommentarer som tar relationen bortom all räddning, långt förbi alla möjligheter till försoning eller värdigt slut, ”goodbye is to good a word, babe/so I just say fare thee well”, de finns där för att såra med sin brutala likgiltighet för vad som varit ”I ain’t saying you treated me unkind/you could have done better but I don’t mind/you just kind of wasted my precious time/But don’t think twice, it’s allright”.
Men hur mycket han än försöker demonstrera att det inte bekommer honom finns det hela tiden så tydligt där, någonstans mellan varenda rad och i den vemodiga, värkande melodin framplockad under Dylans raska fingertoppar - det är en av Dylans bästa prestationer på gitarren. Han vill såra för att ge igen för all skada han själv tagit. Ibland blir det synligt, en ångerfull sida hos den resignerade öppnas men försvinner lika fort igen bakom den likgiltiga fasaden;

I wish there was somethin’ you would do or say
to try make me change my mind and stay
but we never did too much talkin’ anyway
so don’t think twice it’s allright

So it ain’t no use in calling out my name, gal
like you’ve never done before
it ain’t no use calling out my name, gal
I can’t hear you anymore

12. ‘Cross the Green Mountain, 2002 (Bootlegs Series Vol. 8, Tell Tale Signs, 2008) [-]
Den är skriven till filmen Gods and Generals som är en lång och pompös avhandling av det amerikanska inbördeskriget. Att Dylan skulle skriva ledmotivet till ett sådant projekt förefaller fullkomligt självklart. Han har mer eller mindre levt i den tidsepoken genom all den musik, litteratur och poesi från den tiden som han konsumerat och använt sig av. Han till och med klär sig som om han klivit direkt av en flodbåt från 1860-talets Mississippi in i vår tid. Dylan är en oskiljbar del av den amerikanska historien, inte bara för vad han själv åstadkommit utan också för all amerikansk historia som han kanaliserar.
I ett sakta mak släpar sig musiken fram, ömt och stillsamt med en viskande trumma som påminner om militärens marschtrumma med sina små virvlar och så en fiol som med fantastiska melodislingor summerar varje vers.
Med ett språk som klingar som ett eko av amerikanska 1800-talspoeter och en ljuvligt mild röst kantad av vassa hörn sjunger Dylan ur sig rader som bär på en så högtidlig och monumental skönhet att man vill rama in dem. Man har så fullt upp med att fylla famnen med alla formuleringar och intryck att man nästan missar den vagt formade handling som döljer sig bakom.
Det tycks som om textens tankar tänks av en soldat som i stillhet under bar himmel inväntar det annalkande dödsögonblicket.Han ser krigets fasor, brutalitet och sorger ”all brave blood do spill”, ”pride will vanish/glory will rot/but virtue lives/can not be forgot” och den meningslösa heroismen; ”Serve God and meet your foe/Look upward beyond/Beyond the darkness that masks/the surprises of dawn/In the deep green grasses/and the blood stained woods/They never dreamed of surrendering/They fell where they stood”.
Han tänker på hur han ska minnas av eftervärlden; "The bells/of evening have rung/There's blasphemy/on every tongue/Let them say that I walked/in fair nature's light/And that I was loyal/to truth and to right” och mot slutet då modern tar emot dödsbrevet hämtat ur den amerikanske nationalskalden Walt Whitmans verk Come up From the Fields, Father tycks han lämna jordelivet, dels i; “Chilled are the skies/keen is the frost/And the ground's froze hard/and the morning is lost” och så det definitiva:

I'm ten miles outside the city
And I'm lifted away
In an ancient light
That is not of day
They were calm they were blunt
We knew 'em all too well
We loved each other more than
we ever dared to tell

En mer djupgående och detaljerad redogörelse har tidigare lämnat här på bloggen kan återfinnas här.

13. The Times They Are A-Changin’ (The Times They Are A-Changin’, 1964) [22]
Under 1964-65 var The Times They Are A-Changin’ Dylans öppningsnummer under hans konserter. I en ensam strålkastares sken klev han ut på scenen med sin akustiska gitarr och munspelet monterat runt halsen till publikens enorma jubel och proklamerade högljutt de profetiskt upproriska raderna.
Det är inte bara en låt, det är ett historiskt monument. Mordet på John F Kennedy, Martin Luther Kings berömda I have a dream-tal, den kubanska missilkrisen och The Times They Are A-Changin’. På den nivån är det, händelser som skakade, påverkade och formade USA i sina fundament i början av 60-talet. Dylan är en lika fundamental del av den amerikanska historien som vilken president som helst. Det handlar inte bara om The Times They Are A-Changin’, med Blowin’ in the Wind, The Lonesome Death of Hattie Carrol, Masters of War och några till, alla utgivna 63-64, blev Dylan en politisk kraft, omöjlig att bortse från. Med dessa låtar rör sig ämnet bort från den rena musikhistorien in i den politiska historien. Alla de som idag förringar Dylans betydelse har inte lyckats förstå den delen av hans arbete.
”This was definitely a song with a purpose” har Dylan berättat, ”I knew exactly what I wanted to say and for whom I wanted to say it. I wanted to write a big song, some kind of theme song, ya know, with short concise verses that piled up on each other i a hypnotic way”. Han lyckades. Faktum är att det inte går att beskriva låten bättre än precis så. Verserna är oemotståndliga, raderna forsar fram och orden är så tätt och naturligt sammanlänkade att det låter som de funnits nedskrivna på gamla stentavlor som förutbestämda budord. Rad efter rad, rim efter rim klingar likt slagord, likt ordspråk som funnits i alla tider.
Men samtidigt är det extremt aktuellt, den talar i det absoluta nuet och skapar känslan av att det är nu det avgörs. ”Come senators, congressmen/Please heed the call/Don't stand in the doorway/Don't block up the hall/For he that gets hurt/Will be he who has stalled/There's a battle outside/And it is ragin'/It'll soon shake your windows/And rattle your walls/For the times they are a-changin'.”
Och sättet som Dylan ger orden vingar. Det är omöjligt att värja sig, The Times They Are A-Changin’ är en av de mest grundläggande orsakerna till att Dylan fick namnet ”The spokesman of a generation”, därför att han i de fem kortfattade verserna lyckades uttrycka precis vad så många kände men som ingen hade lyckats formulera. I den sista versen håller Dylan hela framtiden i sitt grepp, han sjunger den som vanligt lugnt och nästan nonchalant men han kunde lika gärna stå på en bergstopp med en mantel och vinden slitande i sitt hår medan blixtar slår som regnskurar runt honom;

The line it is drawn
The curse it is cast
The slow one now
Will later be fast
As the present now
Will later be past
The order is
Rapidly fadin'
And the first one now
Will later be last
For the times they are a-changin'

Cygnet Committee

Jag är den förste att erkänna att jag inte begriper ens hälften av allt David Bowie gjort. Men de finns små fält där mitt förstånd och hans verk kan mötas. Likt små fönster som åtminstone tillåter mig att kika in i hans kosmos.

När han med en akustisk gitarr i famnen framför sitt stora, men gravt förbisedda epos Cygnet Committee live i en radiosändning 1970 förstår jag. Ett sådant fängslande framträdande, en sådan övertygelse är det inte många som kan uppbringa. Det är framförallt efter de första fyra minuterna, när han börjar bli varm och verkligen eldar på som framförandet stiger till legendariska proportioner.

Det är inget fel på studioversionen men framförandet hos BBC, som kan hittas på Bowie at the Beeb (2000), är något i hästväg och eftersom Youtube och Spotify bara erbjuder studioversionen fick jag ordna det på egen hand. Varsågoda. Och som sagt, sista fyra...

Dylan Top 100: 14-16

14. Nettie Moore (Modern Times, 2006) [-]
Rytmen är som en gammal trött mans hjärtslag, det låter som om de skulle kunna stanna när som helst. ”Lost John’s sittin’ on the railroad track” – dunk…dunk…dunk… - ”something’s out of wack” – dunk…dunk…dunk…- ”blues this morning fallin’ down like hail” – dunk…dunk…dunk… - “gonna leave a greasy trail” – dunk…dunk…dunk…
Det är fantastiska ord som vi får lite extra tid att insupa i den stilla takten, inte som i så många andra Dylanlåtar där briljansen rinner förbi som lyktstolparna utanför vindrutan. I sakta mak tar han sig fram, mer talande än sjungande, men med det där melodiska talet som vi alla lärt oss älska och högakta. Vissa av de där stilla, atmosfäriska raderna som bara en gammal man som slutat springa, som nu stannat upp och slagit sig ner, tar sig tid att tänka, passar idealiskt till den stilla rytmen; ”Getting light outside, the temperature dropped/I think the rain has stopped”- dunk… dunk… dunk... Lyssnaren kastas in i samma takt, livet går i slow motion.
Men de stilla verserna dämmer upp en hel melodiflod och när refrängen kommer släpper den taktfasta rytmen sitt grepp och melodin flyter stillsamt ut som utspilld mjölk och honung medan Dylan brister ut i något av den mest gripande sång vi upplevt; ”Oooh, I miss you, Nettie Moore/and my happiness is over/winter’s gone, the river’s on the rise/I loved you then, and ever shall/but there’s no one left here to tell/the world has gone black before my eyes”. Det är perfektionen efter 50 års övning som ger resultat. Det är också kvävande vemodigt.
Vad som dessutom gör det så ännu mycket mer oändligt vackert är att Dylan tagit de två första raderna i refrängen rakt av från en amerikansk visa skriven på 1860-talet, kallad Gentle Nettie Moore. Det är hans förmåga att lyfta sedan länge bortglömda kulturreliker och blåsa nytt liv i dem som gör att Dylan höjer sig över alla andra. Kopplingen till en sedan länge svunnen tid ger dessutom sången ett så mycket mer mångbottnat vemod och en helt annan dimension av autenticitet.
Texten innehåller flera rader med den där känslan som vi fick på Time out of Mind, att det är en gammal mans ord som står vid slutet och blickar tillbaka och summerar. ”Everything I've ever known to be right has been proven wrong/I’ll be drifting along” eller ”I'm the oldest son of a crazy man/I'm in a cowboy band”. Men det är bara en bråkdel, det finns så mycket mer där i. Det finns inget sätt jag kan beskriva hur vackert och fantastiskt det är, jag kan bara hoppas och önska att ni upplever samma sak.

15. It Takes A lot Laugh, It Takes a Train to Cry (Highway 61 Revisited, 1965) [87]
Från början var det en mycket snabbare, energisk rocklåt i stil med Tombstone Blues. Men Dylan var inte nöjd med hur det lät och under en lunchrast då han hade studion för sig själv satt han vid pianot och prövade några ackord, gjorde några anteckningar och då de övriga återvände till studion hade låten helt bytt karaktär.
Medan ett piano, en bas och trummorna håller en kyligt taktfast rytm tillåts gitarren glida fram på några utspridda mumlande toner samtidigt som ett andra piano har fått helt fria tyglar att klanka an de mest bluesiga, klangfulla ackord. Ibland slår det an mellan två takter, nästa gång drillar det som en lärka och så kommer Dylans munspel in ylar, skränar, betonar och framhäver den avspända melodin. För avspänt är det, lekfullt ledigt och enkelt, precis som Just Like Tom Thumb’s Blues, fast nästan ännu mer. Fast samtidigt finns det något omutligt framåtsträvande driv, som om Dylan och musiken lyckats förkroppsliga tågets väsen, det sakta, makliga drivet hos ett godståg.
För det gamla, vaggande tåget är ständigt närvarande, både i rytmen och i orden; ”I ride on a mailtrain, babe/can’t by a thrill”, börjar det. Texten är fylld av fraser från urgamla blueslåtar, den handlar om ingenting och allting på samma gång. Dylans sång är bara perfekt. Den är retfullt nonchalant och tillbakalutad, samtidigt är den knivskarp och full av energi. Verserna börjar sansat men byggs upp mot ett crescendo där orden dras ut på samma sätt som munspelstonerna. Ibland vet man inte vad som är Dylan och vad som är munspel.

Now the wintertime is coming
The windows are filled with frost
I went to tell everybody
But I could not get across
Well, I wanna be your lover, baby
I don't wanna be your boss
Don't say I never warned you
When your train gets lost.

16. Boots of Spanish Leather (The Times They Are A-Changin’ 1964) [-]
Dylan medverkade i radioprogrammet Stud’s Terkel’s Wax Museum 1963. Han satt med gitarren i knäet och intervjuades och spelade låtar om vartannat. ”…a love song…?” säger programledaren ”Yeah, you wanna hear a love song?” säger Dylan. ”Yeah (...) ...here’s Bob Dylan - boy meets girl” Dylan ger ett litet generat skratt och säger ”This is what I call girl leaves boy”. Och så sjunger han Boots of Spanish Leather hänsynslöst vackert.
Han är brysk mot sitt verk när han gör en så brutal sammanfattning. Men visst, det stämmer, även om man behöver läsa mellan raderna för att se vad som egentligen händer. Hela handlingen spelas upp framför lyssnaren i form av en konversation. Till en början en direkt konversation, i ett senare skede som en brevkonversation.
De spanska stövlarna kan tyckas kryptiska och malplacerade men de spelar en avgörande roll, stövlarna är vad som blir kvar av en utdöende romans. Inledningsvis får han frågan ifall han vill att hon ska skicka något ”either from the mountains of Madrid/or from the coast of Barcelona”. Men han svarar att han inte vill något annat än att hon kommer tillbaka. Hon frågar honom till och med en andra gång men han svarar envist, nästan sårat, att det inte finns något han önskar sig. Men då brevet kommer från andra sidan Atlanten och han kan tyda att han inte längre är i hennes tankar inser han att han inte kan få vad han önskar sig mest, han får nöja sig med något mindre, ta vad som finns kvar av relationen: ”And yes, there's something you can send back to me/spanish boots of spanish leather.”
Det blir nästan fånigt, men bara nästan. Skulle någon annan gjort samma sak skulle det aldrig hålla. Men Dylan lyckas, inte minst genom ett fantastiskt framförande. Han stod under den här tiden på toppen av sin förmåga som gitarrist, åtminstone när det gäller ”fingerpicking-stilen”, och hans förmåga att som sångare förmedla en texts känslor står bortom jämförelse. Men trots allt är det de litterära bedrifterna som står i centrum i det här fallet. Konsten att kunna skriva ihop vad Dylan gjort i Boots of Spanish Leather och få texten att förmedla allt som den nu förmedlar, det måste vara försvinnande få förunnat.

Idiotvind rentvår

Eftersom Cancellara, också känd som "Spartacus", är en av mina favoriter på cykelcirkusen är jag fortfarande lite extra förbannad över anklagelserna och inte minst på SVT. Jag hade högre tankar om dem. Därför vill jag nu dra mitt strå till stacken för att fria Cancellara från dessa idiotiska anklagelser och den smutskastning som jag passivt medverkat till med mina skattepengar.

Här presenterar jag därför ett gäng argument som fullkomligt utplånar anklagelserna:

• Alla cyklar kontrolleras givetvis av tävlingsledning innan loppen, reglerna för hur cyklarna får se ut är extremt detaljerade
• bilderna som påstås visa att Cancellara trycker på en knapp precis innan han drar ifrån visar helt enkelt att han växlar, man brukar liksom göra det inför ett ryck
• den där elmotorn låter ganska mycket, borde inte någon bli misstänksam ifall någon kommer åkande på en tjutande cykel?
• hur kan ett så litet batteri driva en cykel plus cyklist, 70-80 kg, i 50 km/h? Enligt experter som tillfrågats skulle cykeln behöva en kärra för att få med sig ett så kraftigt batteri
• när Cancellara drar ifrån i uppförsbacken på Flandern runt är det i jämförelse med spurtspecialisten Boonen, Cancellara ska vara starkare än honom uppför, Boonen berättade dessutom efteråt att han hade kramp
  
• I samma lopp fick Cancellara problem med bromsarna och gjorde ett oplanerat byte av cykel inför sista delen av loppet, har han en elmotor i alla?
• I Paris-Roubaix som visar det andra klippet när han drar ifrån på en raka har han precis innan klippet börjar ställt sig upp och gjort ett ryck för att svara på ett annat ryck, det vi får se är andra delen när han redan har en högre fart än konkurrenterna p.g.a. ett tidigare ryck vi alltså inte fick se
• Cancellara har varit en supertalang och ett monster på cykeln i många, många år. Har han alltid kört med en motor i cykeln?
• Cancellara är en av de absolut bästa, på tempolopp är han den bästa, det är inte så konstigt att han kan köra ifrån ett gäng. Som allas vår expert Roberto Vacchi skrev; "att Cancellara kan trampa ifrån så många konkurrenter fast han bara sitter ner, ja det är ju jätteförvånande..."
  

Pat McQuaid, ordföranden för internationella cykelförbundet (UCI) har uttalat sig i ärendet. Det var dock inget SVT valde att ta upp, de tyckte att det räckte med Youtubeklippet. Så här har han kommenterat ärendet:

- Vi har ingen anledning att tror att det här är ett faktum. Men vi vill vara helt säkra, eftersom cyklar som går på batterier utvecklats, att UCI kan övervaka om något sådant används på ett orättvist sätt

Dags för SVT att be om ursäkt. Eller har de redan gjort det? Jag kollar aldrig på Sportnytt.

Här är ett Youtubeklipp som gjorts som en replik på de förra. SVT borde ju göra ett inslag grundat på det här också för att balansera sin "nyhetrapportering":

Fiasko SVT

Nu har ju SVT skämt ut sig ordentligt. Aftonbladet med, men det är ju inget nytt.

Vad är det med dagens journalister egentligen? Går mina skattepengar till sån här pajasjournalistik!?

Jag ger en bakgrund för er som inte direkt kopplar vad jag pratar om.

Den italienska TV-kanalen RAI gjorde ett reportage där f.d. cykelproffset Cassani visar att det finns ett batteri som kan installeras i vevpartiet på en cykel och som kan få cykeln att gå i 50 km/h. Det demonstreras hur det hela fungerar och han hävdar också att den som gav honom cykeln påstår att professionella cyklister använder detta. Redan här är nyheten tveksam av många skäl, men vänta, det blir mycket värre, "now ain't the time for your tears" som Dylan sjunger.

Därefter har någon suttit hemma och gjort en hobbyfilm på Youtube där han klippt ihop inslaget från RAI med helt andra bilder på Cancellara där han påstår att det finns tecken som tyder på att Cancellara kört med en sådan "e-dopad" cykel. Påståendena är helt grundlösa, människan som gjort klippet är uppenbarligen en idiot, men han har ändå haft vett att tydligt klargöra i sitt klipp att bara första delen är från RAI, det andra har han hämtat från andra källor.

Trots det hoppar mediadrevet på storyn utan att reflektera för en sekund och i SVT, på bästa sändningstid i Sportnytt, presenteras nyheten att Cancellara är misstänkt för att köra med en motor i sin cykel. De visar dessutom bilder på fuskbatteriet och på Cancellara, allt hämtat direkt från hobbyfilmen på Yotube. SVT gör alltså ett helt reportage enbart grundat på en hobbyfilm på Youtube. Dessutom påstår de att Cassani på RAI anklagar Cancellara, trots att idioten som gjort filmen själv förklarar att det bara är första delen av klippet som är från RAI, anklagelserna mot Cancellara är hans egna. Ingen seriös människa har kopplat de eldrivna cyklarna till Cancellara, bara den här tomten som klippt ihop en Youtubefilm. Det kan vara du eller jag som gjort den, mest troligt några som är illa sinnade mot Cancellara. Hur står det till med källkritiken hos SVT!?

Det är skräckinjagande! Högstadieelever hade fått underkänt för det arbetet.

Hade jag vetat att det var så lätt att få genom en nyhet hade jag för längesen klippt ihop något reportage om bloddoping tillsammans med bilder på Lance Armstrong när han cyklar ifrån sina konkurrenter på någon bergsetapp. Finns det på Youtube måste det ju vara sant, eller?

"Bury the rag, deep in your face
now is the time for your tears"

Här är först det fuskanklagande Youtubeklippet och sedan SVT:s fiaskoinslag. Säg till om ni någon gång under youtubeklippet framgår (typ med en gång kanske) att inte hela klippet är hämtat från RAI och att det sedermera inte är Cassani som anklagar Cancellara...

Den slöe, den ädle och nörden

Jag tycker det går lite trögt med filmklippen från Moskva. Otåligt sitter jag och väntar på några högkvalitativa rörliga bilder från Sydkorea - Japan. Så länge duger det med ett litet klipp där Zhang Jike gör pytt i panna av Dimitrios Papadimitriou. Det är egentligen allt som behövs, jag kräver inga banbrytande, dramatiska matcher, spännande som högspänningsledningar. Det räcker att Zhang ser så där lite sömnig och slö ut som bara han kan och viftar lite med sin avslappnade, nästan lealösa arm.



Fast, med tanke på mina känslor för Zhang Jike som bara växer sig starkare dag för dag krävs det knappt en match överhuvudtaget. Det är som med Xu Xin, jag sitter klistrad framför skärmen när han väljer bollar. De där långa, smala fingrarna med de där underligt formade naglarna, kanske är det bara inbillning men jag tycker mig se hans personligt utmärkande spelstil just där. Det är något alviskt över både hans fingrar och hans forehand, något elegant och mycket graciöst. Ädelt nästan. Man rör sig inte som han gör och man greppar inte ett rack som han gör, ifall man har små knubbiga fingrar med trubbiga naglar.

Den sömnige, den ädle och så jag då - nörden. Så slutade den onsdagen.

Bobspot

Dags för nästa Spotify lista och vad kan passa bättre än en Dylanlista nu när Top 100 listan sköts upp en vecka. Dylan har ju plockats bort från Spotify, men det betyder inte att det inte finns någon Dylan alls att hitta där. Trots att hans album saknas, finns det så många meningslösa samlingsalbum, filmmusikalbum och allt möjligt skräp, som alla givetvis tagit med en Dylanlåt i sin blandning.

Så för den som ger sig tid att leta igenom allt krafs, finns det en hel del riktigt intressant att hitta, även för den mest välbevandrade Dylanlyssnaren. Några kommentarer till Dylanspellistan:

• Låten som betitlas Farewell Angelina heter egentligen bara Farewell. Den ska inte blandas ihop med Farewell Angelina som Dylan skrev ett par år senare och som nådde en smickrande 65:e plats på Idiotvinds Top 100 lista
• All along the Watchtower (radio edit) är en överraskning för alla och måste höras. Dylan goes dancefloor
• Versionen av Tell Ol' Bill är från filmmusiken till North Country och är inte samma version som den man kan höra på Bootlegs Series Vol. 8; Teel Tale Signs (2008)
  
• Waitin for You är skriven till filmen Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood och kan inte hittas på något Dylanalbum
• Framförandet av Fourth Time Around är hämtat från Bootlegs Series Vol. 4: Live at Royal Albert Hall 1966 (1998), det är en helt fantastisk liveversion av en helt fantastisk låt
• Roll on John är tagen från Dylans besök på Cynthia Goodings radioprogram Folksingers Choice som sändes den 11 mars 1962. Det är en ovärderlig bootleg för alla Dylannördar, där går dock låten under titeln Long John
• I Can't Get You Off of My Mind är en Hank Williams cover som finns på en hyllningsskiva till den gamle countrylegenden, den går inte att hitta någonstans i Dylanarkiven
• My Blue Eyed Jane är en Jimmie Rodgers cover som jag hittills bara haft på bootlegsserien Hard to Find Vol. 5 och Vol. 7
• Pretty Boy Floyd är en fantastisk Woody Guthrie cover inspelad på senare år, till skillnad från de flesta av Dylans inspelningar av Guthrielåtar som skedde alldeles i början av hans karriär
• Framförandet av Johnny Cashlåten Train of Love skedde via satellit under en hyllningskväll till gamle Johnny och inleds med några rörande ord av Bob
• Ja, Dylans cover på You Belong To Me från filmen Natural Born Killers finns med och är något av det bästa Dylan gjort.