11. Don’t Think Twice (It’s Allright) (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [46]
Det är en av de där riktigt stora Dylanlåtarna, högt älskad även långt bortom Dylanfansens värld. Jag tror det är för allt den säger och uttrycker med så otroligt små och enkla medel. Det är en av de där låtar som miljontals människor känner igen sig i så väl, utan att de själva någonsin skulle kunna uttrycka det.
Låten är de sista orden i en förbittrad relations definitiva slut. Texten är fylld av illasinnade, sylvassa kommentarer som tar relationen bortom all räddning, långt förbi alla möjligheter till försoning eller värdigt slut, ”goodbye is to good a word, babe/so I just say fare thee well”, de finns där för att såra med sin brutala likgiltighet för vad som varit ”I ain’t saying you treated me unkind/you could have done better but I don’t mind/you just kind of wasted my precious time/But don’t think twice, it’s allright”.
Men hur mycket han än försöker demonstrera att det inte bekommer honom finns det hela tiden så tydligt där, någonstans mellan varenda rad och i den vemodiga, värkande melodin framplockad under Dylans raska fingertoppar - det är en av Dylans bästa prestationer på gitarren. Han vill såra för att ge igen för all skada han själv tagit. Ibland blir det synligt, en ångerfull sida hos den resignerade öppnas men försvinner lika fort igen bakom den likgiltiga fasaden;
I wish there was somethin’ you would do or say
to try make me change my mind and stay
but we never did too much talkin’ anyway
so don’t think twice it’s allright
So it ain’t no use in calling out my name, gal
like you’ve never done before
it ain’t no use calling out my name, gal
I can’t hear you anymore
12. ‘Cross the Green Mountain, 2002 (Bootlegs Series Vol. 8, Tell Tale Signs, 2008) [-]
Den är skriven till filmen Gods and Generals som är en lång och pompös avhandling av det amerikanska inbördeskriget. Att Dylan skulle skriva ledmotivet till ett sådant projekt förefaller fullkomligt självklart. Han har mer eller mindre levt i den tidsepoken genom all den musik, litteratur och poesi från den tiden som han konsumerat och använt sig av. Han till och med klär sig som om han klivit direkt av en flodbåt från 1860-talets Mississippi in i vår tid. Dylan är en oskiljbar del av den amerikanska historien, inte bara för vad han själv åstadkommit utan också för all amerikansk historia som han kanaliserar.
I ett sakta mak släpar sig musiken fram, ömt och stillsamt med en viskande trumma som påminner om militärens marschtrumma med sina små virvlar och så en fiol som med fantastiska melodislingor summerar varje vers.
Med ett språk som klingar som ett eko av amerikanska 1800-talspoeter och en ljuvligt mild röst kantad av vassa hörn sjunger Dylan ur sig rader som bär på en så högtidlig och monumental skönhet att man vill rama in dem. Man har så fullt upp med att fylla famnen med alla formuleringar och intryck att man nästan missar den vagt formade handling som döljer sig bakom.
Det tycks som om textens tankar tänks av en soldat som i stillhet under bar himmel inväntar det annalkande dödsögonblicket.Han ser krigets fasor, brutalitet och sorger ”all brave blood do spill”, ”pride will vanish/glory will rot/but virtue lives/can not be forgot” och den meningslösa heroismen; ”Serve God and meet your foe/Look upward beyond/Beyond the darkness that masks/the surprises of dawn/In the deep green grasses/and the blood stained woods/They never dreamed of surrendering/They fell where they stood”.
Han tänker på hur han ska minnas av eftervärlden; "The bells/of evening have rung/There's blasphemy/on every tongue/Let them say that I walked/in fair nature's light/And that I was loyal/to truth and to right” och mot slutet då modern tar emot dödsbrevet hämtat ur den amerikanske nationalskalden Walt Whitmans verk Come up From the Fields, Father tycks han lämna jordelivet, dels i; “Chilled are the skies/keen is the frost/And the ground's froze hard/and the morning is lost” och så det definitiva:
I'm ten miles outside the city
And I'm lifted away
In an ancient light
That is not of day
They were calm they were blunt
We knew 'em all too well
We loved each other more than
we ever dared to tell
En mer djupgående och detaljerad redogörelse har tidigare lämnat här på bloggen kan återfinnas här.
13. The Times They Are A-Changin’ (The Times They Are A-Changin’, 1964) [22]
Under 1964-65 var The Times They Are A-Changin’ Dylans öppningsnummer under hans konserter. I en ensam strålkastares sken klev han ut på scenen med sin akustiska gitarr och munspelet monterat runt halsen till publikens enorma jubel och proklamerade högljutt de profetiskt upproriska raderna.
Det är inte bara en låt, det är ett historiskt monument. Mordet på John F Kennedy, Martin Luther Kings berömda I have a dream-tal, den kubanska missilkrisen och The Times They Are A-Changin’. På den nivån är det, händelser som skakade, påverkade och formade USA i sina fundament i början av 60-talet. Dylan är en lika fundamental del av den amerikanska historien som vilken president som helst. Det handlar inte bara om The Times They Are A-Changin’, med Blowin’ in the Wind, The Lonesome Death of Hattie Carrol, Masters of War och några till, alla utgivna 63-64, blev Dylan en politisk kraft, omöjlig att bortse från. Med dessa låtar rör sig ämnet bort från den rena musikhistorien in i den politiska historien. Alla de som idag förringar Dylans betydelse har inte lyckats förstå den delen av hans arbete.
”This was definitely a song with a purpose” har Dylan berättat, ”I knew exactly what I wanted to say and for whom I wanted to say it. I wanted to write a big song, some kind of theme song, ya know, with short concise verses that piled up on each other i a hypnotic way”. Han lyckades. Faktum är att det inte går att beskriva låten bättre än precis så. Verserna är oemotståndliga, raderna forsar fram och orden är så tätt och naturligt sammanlänkade att det låter som de funnits nedskrivna på gamla stentavlor som förutbestämda budord. Rad efter rad, rim efter rim klingar likt slagord, likt ordspråk som funnits i alla tider.
Men samtidigt är det extremt aktuellt, den talar i det absoluta nuet och skapar känslan av att det är nu det avgörs. ”Come senators, congressmen/Please heed the call/Don't stand in the doorway/Don't block up the hall/For he that gets hurt/Will be he who has stalled/There's a battle outside/And it is ragin'/It'll soon shake your windows/And rattle your walls/For the times they are a-changin'.”
Och sättet som Dylan ger orden vingar. Det är omöjligt att värja sig, The Times They Are A-Changin’ är en av de mest grundläggande orsakerna till att Dylan fick namnet ”The spokesman of a generation”, därför att han i de fem kortfattade verserna lyckades uttrycka precis vad så många kände men som ingen hade lyckats formulera. I den sista versen håller Dylan hela framtiden i sitt grepp, han sjunger den som vanligt lugnt och nästan nonchalant men han kunde lika gärna stå på en bergstopp med en mantel och vinden slitande i sitt hår medan blixtar slår som regnskurar runt honom;
The line it is drawn
The curse it is cast
The slow one now
Will later be fast
As the present now
Will later be past
The order is
Rapidly fadin'
And the first one now
Will later be last
For the times they are a-changin'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar