Allt jag kan tänka på är min nästa stomme. Nu har en helt genial idé slagit ner i min skalle likt en blixt slår ner i en höstack (jag har inte kammat mig på en vecka). Ni läsare ska få vara med och bestämma vilken stomme jag ska välja. Efter en sömnlös natt och många timmars surfande på allehanda pingismaterialhemsidor kan jag nu presentera alternativen. Det kan också vara bra att veta att ett nytt forehandgummi också kommer att beställas, ett Hurricane III tuned no. 19 2,0 mm svart.
Stiga Allround Classic (287 kr)
Stommen som jag nu spelat med i några år. Svensktillverkad, pålitlig, billig, enkel som ger marginal i spelet men alldaglig och tråkig. Jag kan lika gärna byta namn till Sven Svensson, börja gilla ABBA, titta på Allsång på Skansen och äta makaroner med falukorv.
729 Two Speed Carbon (359 kr)
Kinesiskt tillverkad stomme som jag rekommenderat åt en del andra materialspelare. Stommens ena sida är långsammare än den andra vilket ger möjlighet att behålla kontroll i det defensiva backhandspelet och samtidigt erbjuda sting i det mer aggressiva forehandspelet.
Butterfly Andrzej Grubba Allr+ (- kr)
Det mest ekonomiska alternativet då stommen redan finns i min ägo. Men den har känts lite för snabba, bollen har lämnat racket innan jag hunnit ge den tillräckligt med omsorg och respekt.
Butterfly Joo Se Hyuk Def (679 kr)
Det monstruösa alternativet. Stommen är ny på den svenska marknaden, den är dyr och jag har inte fått någon uppfattning om dessa unika karaktär. Men Joo Se Hyuk är den stora idolen, världens bästa defensivspelare med en vidunderlig forehandattack, han är mallen, målen, idealet och stommen är dessutom vansinnigt snygg. Väljer jag den här stommen innebär det att jag måste påbörja en ny elitsatsning, skaffa ett larmat racketfodral i titan med kodlås samt en spjälsäng för racket att sova i på nätterna.
Rösta med omsorg, jag lägger min framtida pingiskarriär i era händer.
onsdag 31 december 2008
tisdag 30 december 2008
Dubbel saltomortal ner i stomhavet
Nu har jag varit i Göteborg i fem dagar utan att vara hemma, gått i en pingishall hela dagarna utan att spela pingis och ätit på en pizzeria två gånger om dagen utan att ha ätit pizza. Så tokigt det kan bli.
Framtiden talar ännu om någon dryg veckas turbulens som lär påverka bloggskrivandet innan regelbundenheten lägger sig som ett tungt ok över vardagen igen.
Lite pingis har jag dock hunnit spela, pyttelite. Fast ändå tillräckligt mycket för att hinna knäcka en stomme. Jag befann mig ca 2,5 meter från bordet då jag fick en diagonal forehandattack med mycket sidoskruv lång, långt ut i min forehand. Med ett par graciösa, spänstiga sidledshopp och tack vare en lång arm nådde jag bollen precis innan golvet. Ståendes mer eller mindre i spagat tänkte jag svara med samma medel, forehandloop med mycket sidoskruv. Bollträffen var perfekt och för en liten stund kände jag mig som Joo Se Hyuk.
Tyvärr var det inte bara bollen jag träffade. En bastant stol stod i vägen, förmodligen hade någon ställt den där och tänkt "här kan den ju inte vara i vägen, så långt från bordet är man ju aldrig". Men då har de inte sett min äventyrliga spelstil.
Nu blir det till att hitta en ny stomme. Egentligen skulle jag vilja hitta ågon ny, häftig, exotisk stomme. Men tyvärr är jag så konservativ att jag aldrig känner mig bekväm med något annat än en Allround Classic Stigastomme vilket måste vara den mest grundläggande, vanligaste - och därmed tråkigaste - stommen i hela pingisvärlden. Men nu ska jag göra en ansträngning att hitta något riktigt annorlunda, typ...
eller varför inte...
Framtiden talar ännu om någon dryg veckas turbulens som lär påverka bloggskrivandet innan regelbundenheten lägger sig som ett tungt ok över vardagen igen.
Lite pingis har jag dock hunnit spela, pyttelite. Fast ändå tillräckligt mycket för att hinna knäcka en stomme. Jag befann mig ca 2,5 meter från bordet då jag fick en diagonal forehandattack med mycket sidoskruv lång, långt ut i min forehand. Med ett par graciösa, spänstiga sidledshopp och tack vare en lång arm nådde jag bollen precis innan golvet. Ståendes mer eller mindre i spagat tänkte jag svara med samma medel, forehandloop med mycket sidoskruv. Bollträffen var perfekt och för en liten stund kände jag mig som Joo Se Hyuk.
Tyvärr var det inte bara bollen jag träffade. En bastant stol stod i vägen, förmodligen hade någon ställt den där och tänkt "här kan den ju inte vara i vägen, så långt från bordet är man ju aldrig". Men då har de inte sett min äventyrliga spelstil.
Nu blir det till att hitta en ny stomme. Egentligen skulle jag vilja hitta ågon ny, häftig, exotisk stomme. Men tyvärr är jag så konservativ att jag aldrig känner mig bekväm med något annat än en Allround Classic Stigastomme vilket måste vara den mest grundläggande, vanligaste - och därmed tråkigaste - stommen i hela pingisvärlden. Men nu ska jag göra en ansträngning att hitta något riktigt annorlunda, typ...
eller varför inte...
torsdag 25 december 2008
Nåden hos en giljotin
Nu är julen slut (enligt min julräkning består julen bara av julafton samt uppladdningen inför julafton), ni undrar säkert var klassiska jullåtar som Vår julskinka har rymt med Werner & Werner tog vägen i jullåtsuppladdningen men jag har aldrig varit mycket för att välja de uppenbara alternativen.
Istället har jag gått och funderat på vilken låt som är den mest störande låten att ha på huvudet en dag. Oj, vad många kandidater det finns. Om man bortser från all Gessle, Ledin, dansband, mix megapolmusik osv. som skulle få en giljotin att se väldigt lockande ut efter bara några minuter, måste den värsta vara In Kommer Gösta med Philemon Arthur and the Dung.
Den är rolig en liten stund men sen...
Istället har jag gått och funderat på vilken låt som är den mest störande låten att ha på huvudet en dag. Oj, vad många kandidater det finns. Om man bortser från all Gessle, Ledin, dansband, mix megapolmusik osv. som skulle få en giljotin att se väldigt lockande ut efter bara några minuter, måste den värsta vara In Kommer Gösta med Philemon Arthur and the Dung.
Den är rolig en liten stund men sen...
måndag 22 december 2008
"The boys of the N.Y.P.D. choir were singing 'Galway bay' and the bells are ringing out for Christmas Day"
Nu är julen så nära, det är ingen idé att spara på den ultimata jullåten längre. Snön må saknas, kylan och jultomten likaså men när Shane McGowans tärda röst hörs sjunga de inledande stroferna på Fairytale of New York finns det inget som kan stoppa julen.
Den finstämda inledningen, den Pogues-typiska irlandsinspirerade musiken, texten om den irlänske immigranten som sover av sig ruset i en fyllecell i New York och minns ett stormigt förhållande förstört av alkohol och droger, duettspelet mellan Shane McGowan och Kirsty McColl, allt bidrar till en briljant sång som tre år i rad (2004-2006) utsetts till tidernas bästa jullåt av VH1 UK.
Som bekant står texten alltid i centrum på den här bloggen och den här låten är fullknökad med minnesvärda fraser. Allt från inledningen i fyllecellen "an old man said to me, "wont see another one" and then he sang a song, the rare old Mountain dew", den poetiska beskrivningen av immigranternas syn på amerika; "they got cars big as bars and rivers of gold, but the wind goes right through you, it's no place for the old" till den fantastiska avslutningen där spelet mellan McGowan och McColl klaffar så ljuvligt:
- "I could have been someone"
- "Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you"
- "I kept them with me babe
I put them with my own
Cant make it all alone
I've built my dreams around you"
Hurra så bra, hurra för tidernas jullåt!
Den finstämda inledningen, den Pogues-typiska irlandsinspirerade musiken, texten om den irlänske immigranten som sover av sig ruset i en fyllecell i New York och minns ett stormigt förhållande förstört av alkohol och droger, duettspelet mellan Shane McGowan och Kirsty McColl, allt bidrar till en briljant sång som tre år i rad (2004-2006) utsetts till tidernas bästa jullåt av VH1 UK.
Som bekant står texten alltid i centrum på den här bloggen och den här låten är fullknökad med minnesvärda fraser. Allt från inledningen i fyllecellen "an old man said to me, "wont see another one" and then he sang a song, the rare old Mountain dew", den poetiska beskrivningen av immigranternas syn på amerika; "they got cars big as bars and rivers of gold, but the wind goes right through you, it's no place for the old" till den fantastiska avslutningen där spelet mellan McGowan och McColl klaffar så ljuvligt:
- "I could have been someone"
- "Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you"
- "I kept them with me babe
I put them with my own
Cant make it all alone
I've built my dreams around you"
Hurra så bra, hurra för tidernas jullåt!
söndag 21 december 2008
Medicin
Efter att ha spenderat en hel kväll med människor fullkomligt ointresserade av bordtennis, en så allvarlig form av självplågeri att det skulle krävas ett helt fotbollslag med Freudianer för att diagnosera vad som är fel när man utsätter sig för sånt, så krävs det nu starka doser för att återställa skadan som gjorts.
Det är som att vara utan syre för länge. Även om man överlever så har massa hjärnceller hunnit dö och man kan få men för livet. Lite samma sak är det att vistas för länge i ett rum med individer som inte till fullo känner samma uppskattning för Jean-Michel Saive, Kalinikos Kreanga och Joo Se Hyuk som man själv gör.
Det här klippet innehåller det som måste vara en av världens längsta ballongplocksdueller, precis vad jag behöver nu.
Det är som att vara utan syre för länge. Även om man överlever så har massa hjärnceller hunnit dö och man kan få men för livet. Lite samma sak är det att vistas för länge i ett rum med individer som inte till fullo känner samma uppskattning för Jean-Michel Saive, Kalinikos Kreanga och Joo Se Hyuk som man själv gör.
Det här klippet innehåller det som måste vara en av världens längsta ballongplocksdueller, precis vad jag behöver nu.
lördag 20 december 2008
Julmusik
Julen rycker allt närmare. Därför ökar vi julfaktorn men sänker den allmäna nivån en aning. Dåligt blir det ju dock inte, bara inte så där Dylan/Waits heligt. Det nutida pudelrockband The Darkness med glimten i ögat (hoppas jag) spelade in den här juldängan, förmodligen för att få in lite extra royalties i juletider.
Nu ska jag på födelsedagskalas så julmusten är tillfälligt utbytt mot julöl, men imorgon blir det mer julmusik och då med julmust igen. Jag längtar redan.
Skål på er!
Nu ska jag på födelsedagskalas så julmusten är tillfälligt utbytt mot julöl, men imorgon blir det mer julmusik och då med julmust igen. Jag längtar redan.
Skål på er!
fredag 19 december 2008
En sabla återfallsförbrytare!
Tro inte att det var första gången han misshandlade en av Tom Waits kompositioner. Han har gett sig på självaste Downtown Train också.
Ifall hela mänskligheten var tvungna att hastigt evakuera jorden p.g.a. att en komet skulle kollidera med vår planet och chefen för mänsklighetens musikbevarande gav mig i uppgift att bränna en skiva som sammanfattade det bästa mänskligheten åstadkommit i musikväg innan allt förstördes. Då skulle Downtown Train vara en av de första låtarna att brännas på skivan.
Helst skulle jag vilja ha en DVD-r skiva så att man kan se videon också för den är kusligt snygg, och snyggast av allt är Tom i sin sedvanliga luffarstil där han rör sig som en marionettdocka längs gatorna.
Rod har inte kommit mycket längre än pekböckerna han hade som liten. Så han börjar sin video med en bild på ett tåg och en bild på en skylt där det står "Downtown". Just det Rod, Downtown Train, så heter den, duktigt.
Offret
Gärningsmannen
Ifall hela mänskligheten var tvungna att hastigt evakuera jorden p.g.a. att en komet skulle kollidera med vår planet och chefen för mänsklighetens musikbevarande gav mig i uppgift att bränna en skiva som sammanfattade det bästa mänskligheten åstadkommit i musikväg innan allt förstördes. Då skulle Downtown Train vara en av de första låtarna att brännas på skivan.
Helst skulle jag vilja ha en DVD-r skiva så att man kan se videon också för den är kusligt snygg, och snyggast av allt är Tom i sin sedvanliga luffarstil där han rör sig som en marionettdocka längs gatorna.
Rod har inte kommit mycket längre än pekböckerna han hade som liten. Så han börjar sin video med en bild på ett tåg och en bild på en skylt där det står "Downtown". Just det Rod, Downtown Train, så heter den, duktigt.
Offret
Gärningsmannen
onsdag 17 december 2008
Vad finns det för straffskala för dessa grova brott?
Så här vackert kan det vara med musik.
Och så här vansinnigt fel kan det gå då ett psykfall utan självdistans och tonat hår förgriper sig på orginalet. Hans idé att odla ett litet skägg är illa nog, men än värre är hans tillgjorda valpblickar in i kameran och den lika tillgjorda drömmande blicken lite vid sidan om kameran. Titta inte på klippet ifall ni har små barn i närheten av datorn! De kan bli skadade för livet.
Och så här vansinnigt fel kan det gå då ett psykfall utan självdistans och tonat hår förgriper sig på orginalet. Hans idé att odla ett litet skägg är illa nog, men än värre är hans tillgjorda valpblickar in i kameran och den lika tillgjorda drömmande blicken lite vid sidan om kameran. Titta inte på klippet ifall ni har små barn i närheten av datorn! De kan bli skadade för livet.
tisdag 16 december 2008
Hur utvecklar man det perfekta?
Ma Long vann Pro Tour finalspelet i helgen. Han slog ut Wang Liqin i kvarten, Ma Lin i semin och Wang Hao i finalen. Det är vad som kallas en tuff lottning det. Ma Long tappade bara ett set på de tre matcherna, det är oroväckande bra.
Vi pingisälskare har pratat om att Kina nu haft en av sina mest dominerande generationer någonsin. Vi har sagt att riktigt så här överlägsna kommer de inte kunna fortsätta vara utan de kommer få konkurrens av japaner, koreaner och förhoppningsvis några européer. Men nu börjar det sakta gå upp för omvärlden att nästa kinesiska generation kanske blir ännu mer överjävlig än den som dominerat världspingisen under hela 2000-talet.
Tråkigt kan man ju tycka, att det även i framtiden bara lär bli helkinesiska finaler i mästerskapen. Men å andra sidan, vilken pingistok vill inte se dagens kinesiska ynglingar ta sporten till nästa övermänskliga nivå?
Så det är bara vänja sig vid syner som den här, och njuta.
Vi pingisälskare har pratat om att Kina nu haft en av sina mest dominerande generationer någonsin. Vi har sagt att riktigt så här överlägsna kommer de inte kunna fortsätta vara utan de kommer få konkurrens av japaner, koreaner och förhoppningsvis några européer. Men nu börjar det sakta gå upp för omvärlden att nästa kinesiska generation kanske blir ännu mer överjävlig än den som dominerat världspingisen under hela 2000-talet.
Tråkigt kan man ju tycka, att det även i framtiden bara lär bli helkinesiska finaler i mästerskapen. Men å andra sidan, vilken pingistok vill inte se dagens kinesiska ynglingar ta sporten till nästa övermänskliga nivå?
Så det är bara vänja sig vid syner som den här, och njuta.
Mer julmusik
Vi är på Irland, det är julaftonsmorgon någon gång för länge, länge sedan. En man är ute och går längs kuststräckan med sin kusin, Arthur McBride. De möter Sergeant Napper, Korpral Vamp och en liten trumslagarpojke. Det lilla militära följet önskar Arthur och hans kusin en god morgon och eftersom det trots allt är jul så hälsar de båda irländarna vänligt tillbaka.
Sergeant Napper passar på att försöka värva de båda till den engelska armén genom en liten monolog där han erbjuder ”ten guineas in gold” och förklarar att en soldat alltid går välklädd och har gott om pengar ”and always is blessed with a charming young wife”.
De båda irländarna verkar dock inte lockade och svarar med en lika övertygande monolog: “I wouldn't be proud of your clothes, for you've only the lend of them, as I suppose”. De klarar sig hellre på egen hand utan guldet och den charmerande unga frun eftersom de annars lär skickas till Frankrike, ”where we would get shot without warning”.
Då surnar Sergeanten till och säger att sådant där prat tänker han minsann inte höra, säger de ett enda ord till hugger han huvudet av dem. Då, eftersom vi är på Irland, utbryter ett kort men våldsamt slagsmål. Arthur McBride och kusinen klubbar ned sergeanten och korpralen med en knölpåk, sedan gör de en fotboll av trumslagarpojkens trumma innan de ”left them for dead in the morning”.
Den gamla irländska folkvisan skrevs ner på 1840-talet. Att Dylan dammar av och blåser liv i en gammal juvel från historiens fördunklade gömmor är inget överraskande. Människans musik- och lyrikhistoria är ständigt närvarande i hans verk. Allt från hans allra första låtar där t.ex. A Hard Rain’s A-Gonna Fall hämtat inspiration i en gammal skotsk pjäs från 1400-talet till hans allra senaste skiva där bl.a. titeln och fragment i refrängen i Nettie Moore hämtats ur en amerikansk folkballad från 1800-talet.
En del menar att det är fusk, att Dylan plagierar, att det inte är samma sak som att skriva något helt eget. Vilka idioter. Att Dylan lyckas skapa något eget samtidigt som han väver in fragment från historiska lämningar, både textmässigt och musikaliskt får mig att fullkomligt baxna över den ofattbara vidd av genialitet som ryms i ett och samma huvud. Hela mänskligheten står i evig tacksamhetsskuld för den insats han gör i att bevara och hålla vid liv våra förfäders konstnärliga arv.
Sergeant Napper passar på att försöka värva de båda till den engelska armén genom en liten monolog där han erbjuder ”ten guineas in gold” och förklarar att en soldat alltid går välklädd och har gott om pengar ”and always is blessed with a charming young wife”.
De båda irländarna verkar dock inte lockade och svarar med en lika övertygande monolog: “I wouldn't be proud of your clothes, for you've only the lend of them, as I suppose”. De klarar sig hellre på egen hand utan guldet och den charmerande unga frun eftersom de annars lär skickas till Frankrike, ”where we would get shot without warning”.
Då surnar Sergeanten till och säger att sådant där prat tänker han minsann inte höra, säger de ett enda ord till hugger han huvudet av dem. Då, eftersom vi är på Irland, utbryter ett kort men våldsamt slagsmål. Arthur McBride och kusinen klubbar ned sergeanten och korpralen med en knölpåk, sedan gör de en fotboll av trumslagarpojkens trumma innan de ”left them for dead in the morning”.
Den gamla irländska folkvisan skrevs ner på 1840-talet. Att Dylan dammar av och blåser liv i en gammal juvel från historiens fördunklade gömmor är inget överraskande. Människans musik- och lyrikhistoria är ständigt närvarande i hans verk. Allt från hans allra första låtar där t.ex. A Hard Rain’s A-Gonna Fall hämtat inspiration i en gammal skotsk pjäs från 1400-talet till hans allra senaste skiva där bl.a. titeln och fragment i refrängen i Nettie Moore hämtats ur en amerikansk folkballad från 1800-talet.
En del menar att det är fusk, att Dylan plagierar, att det inte är samma sak som att skriva något helt eget. Vilka idioter. Att Dylan lyckas skapa något eget samtidigt som han väver in fragment från historiska lämningar, både textmässigt och musikaliskt får mig att fullkomligt baxna över den ofattbara vidd av genialitet som ryms i ett och samma huvud. Hela mänskligheten står i evig tacksamhetsskuld för den insats han gör i att bevara och hålla vid liv våra förfäders konstnärliga arv.
söndag 14 december 2008
Abstinens
En helgdag utan bordtennis, vad gör man då?
Jag kände paniken komma krypande. Rastlösheten spred sig likt en skogsbrand ut i armar och ben. Förtvivlat började jag studsa pingisbollar runt omkring i lägenheten, bollarnas klang av ihålig celluloid dämpade temporärt den mest kvävande panikångesten. Men det var långt ifrån nog.
Paniken fortsätter välla upp likt bubblorna från en treo i ett vattenglas. Maniskt rotar jag bland de gamla VHS-banden och DVD-filmerna, skulle jag se lagfinalen från Malaysia 2000 eller några matcher från VM i Zagreb 2007? Nä, tänkte jag, bara Joo Se Hyuk kan dämpa en pingisabstinens så svår som den jag lider av nu. Mina stela fingrar greppade tag om DVDn med de sista omgångarna i Paris VM 2003, likt vore den repet som drog mig ut ur helvetets portar.
Men jag har sett allt, det duger inte. Paniken har nu kopplat greppet om hela mitt jag. Kraftigt hostande vaknar jag upp ur den värsta psykosen och upptäcker att jag börjat tugga i mig ett gammalt svart Cobra Ultra som jag spelade med som liten. Medan jag håller på att kvävas av det mjuka undergummit som alltid kännetecknat Cobra Ultra slår det mig - "Pro Tour Finalerna!" - "ITtv!" - "Live steaming!" - "Ma Long!"
Som små blippande, livräddande morsekodsignlaer blinkar nyckelorden ut ur mitt kaotiska, svårt medtagna medvetande. Dagen är räddad. Först damfinalen mellan Guo Yan och min favorit bland damkineserna, den lille kvicke Guo Yue och sedan herrfinalen mellan giganterna Ma Long och Wang Hao, live på nätet. Hallelujah!
Jag har en kuslig känsla att Ma Long är den nye orubblige världsdominanten. Igår krossade han Wang Liqin och Ma Lin. Men han brukar ha svårt för Wang Hao...
Jag kände paniken komma krypande. Rastlösheten spred sig likt en skogsbrand ut i armar och ben. Förtvivlat började jag studsa pingisbollar runt omkring i lägenheten, bollarnas klang av ihålig celluloid dämpade temporärt den mest kvävande panikångesten. Men det var långt ifrån nog.
Paniken fortsätter välla upp likt bubblorna från en treo i ett vattenglas. Maniskt rotar jag bland de gamla VHS-banden och DVD-filmerna, skulle jag se lagfinalen från Malaysia 2000 eller några matcher från VM i Zagreb 2007? Nä, tänkte jag, bara Joo Se Hyuk kan dämpa en pingisabstinens så svår som den jag lider av nu. Mina stela fingrar greppade tag om DVDn med de sista omgångarna i Paris VM 2003, likt vore den repet som drog mig ut ur helvetets portar.
Men jag har sett allt, det duger inte. Paniken har nu kopplat greppet om hela mitt jag. Kraftigt hostande vaknar jag upp ur den värsta psykosen och upptäcker att jag börjat tugga i mig ett gammalt svart Cobra Ultra som jag spelade med som liten. Medan jag håller på att kvävas av det mjuka undergummit som alltid kännetecknat Cobra Ultra slår det mig - "Pro Tour Finalerna!" - "ITtv!" - "Live steaming!" - "Ma Long!"
Som små blippande, livräddande morsekodsignlaer blinkar nyckelorden ut ur mitt kaotiska, svårt medtagna medvetande. Dagen är räddad. Först damfinalen mellan Guo Yan och min favorit bland damkineserna, den lille kvicke Guo Yue och sedan herrfinalen mellan giganterna Ma Long och Wang Hao, live på nätet. Hallelujah!
Jag har en kuslig känsla att Ma Long är den nye orubblige världsdominanten. Igår krossade han Wang Liqin och Ma Lin. Men han brukar ha svårt för Wang Hao...
fredag 12 december 2008
Iran in i pingisens finrum
Noshad Alamiyan. Så heter han. Iraniern som skrällde genom att ta sig vidare ur Junior VM:s gruppspel obesegrad. Idag fortsatte han skrälla mot den galne tysken Erik Botroff. Sen skulle det så klart ta stopp mot världsettan Kenta Matsudaira. Men icke! Nu har vi en iransk spelare i kvartsfinal i bordtennisens Junior VM och kan han slå Kenta kan han slå vem som helst.
Det är ju minst sagt vad pingisen behöver. Jag är inte den som brukar beklaga mig över den kinesiska dominansen, inte den som är ointresserad så länge det inte är en europée eller svensk med i bilden. Jag har aldrig fattat poängen med att sympatisera med de spelare/lag som ligger geografiskt närmast ens egna geografiska position.
Men nu börjar den kinesiska dominansen gå till överdrift. Jag har följt Pro Tour finalerna via resultatrapportering och via ITtv:s live streaming under dagen. Sydkoreanen Ryu Seung Min brukade ju kunna hota kineserna, han blir fullkomligt överkörd av Chen Qi idag. Då är Chen Qi Kinas femte bästa spelare, i bästa fall. Hao Shuai, Xu Xin, Zhang Jike m.fl. gör säkert anspråk på förstaplatsen bakom den fantastiska fyran.
Wang Hao som föll mot Mikael Maze i VM 2005 smular idag sönder dansken med en gäspning. Så ser det ut i varje match där en kines är inblandad.
Därför kan vi just idag glädjas åt att det i kvartsfinalerna i Junior VM bara återstår en kines. Han har sällskap av tre koreaner, en taiwanes, en japan, en britt och så då en iranier. Och just idag så kan vi ju strunta i att Kina inte skickat Xu Xin, Xu Ruifeng, Song Sichao och Song Hongyuan som alla är rankade top-10 på juniorernas världsranking.
Det är ju minst sagt vad pingisen behöver. Jag är inte den som brukar beklaga mig över den kinesiska dominansen, inte den som är ointresserad så länge det inte är en europée eller svensk med i bilden. Jag har aldrig fattat poängen med att sympatisera med de spelare/lag som ligger geografiskt närmast ens egna geografiska position.
Men nu börjar den kinesiska dominansen gå till överdrift. Jag har följt Pro Tour finalerna via resultatrapportering och via ITtv:s live streaming under dagen. Sydkoreanen Ryu Seung Min brukade ju kunna hota kineserna, han blir fullkomligt överkörd av Chen Qi idag. Då är Chen Qi Kinas femte bästa spelare, i bästa fall. Hao Shuai, Xu Xin, Zhang Jike m.fl. gör säkert anspråk på förstaplatsen bakom den fantastiska fyran.
Wang Hao som föll mot Mikael Maze i VM 2005 smular idag sönder dansken med en gäspning. Så ser det ut i varje match där en kines är inblandad.
Därför kan vi just idag glädjas åt att det i kvartsfinalerna i Junior VM bara återstår en kines. Han har sällskap av tre koreaner, en taiwanes, en japan, en britt och så då en iranier. Och just idag så kan vi ju strunta i att Kina inte skickat Xu Xin, Xu Ruifeng, Song Sichao och Song Hongyuan som alla är rankade top-10 på juniorernas världsranking.
by courtesy of the ITTF
Julmust och julmusik
Idag går det att läsa artiklar i våra nyhetstidningars nätupplagor där det står om "snökaoset" och att "nu är nästan hela landet lagt under ett tjockt vitt täcke." Jag tittar ut genom mitt fönster, på fotbollsplanen som är precis lika grön som för ett halvår sedan och undrar om det blivit något missförstånd.
Oavsett väderlek börjar julen dock närma sig. En mycket trevlig högtid som kräver sina förberedande traditioner. Jag har inget behov av att bejubla Jesu födelse eller besöka kyrkan, jag när heller ingen längtan att dränka min lägenhet i tomtar och julbordsmaten lockar inte överhuvudtaget.
Men två inslag är otroligt viktiga. Julmust och julmusik. Och med julmusik menar jag inte änglakörer som hurrar för att vår frälsare fötts, jag menar bara musik som av en eller annan anledning väcker de rätta julkänslorna och som framförallt är fantastiskt bra. För det är det julen handlar om, lyssna på riktigt bra musik. Och dricka julmust.
Därför vill jag nu sprida lite julmusik via min blogg. Först ut är den fantastiska, förtrollande, sagolika Tom Waits i ett framträdande hos David Letterman dagarna innan jul 1983. Han får som vanligt Lettermans publik att skratta som små barn framför Kalle Anka men när han sedan slår sig ner vid pianot blir det så vackert och allvarligt att inte en hals är fri från klumpar. Så är det med Tom Waits, man skrattar och man gråter tills man inte längre vet vad som är vad.
Oavsett väderlek börjar julen dock närma sig. En mycket trevlig högtid som kräver sina förberedande traditioner. Jag har inget behov av att bejubla Jesu födelse eller besöka kyrkan, jag när heller ingen längtan att dränka min lägenhet i tomtar och julbordsmaten lockar inte överhuvudtaget.
Men två inslag är otroligt viktiga. Julmust och julmusik. Och med julmusik menar jag inte änglakörer som hurrar för att vår frälsare fötts, jag menar bara musik som av en eller annan anledning väcker de rätta julkänslorna och som framförallt är fantastiskt bra. För det är det julen handlar om, lyssna på riktigt bra musik. Och dricka julmust.
Därför vill jag nu sprida lite julmusik via min blogg. Först ut är den fantastiska, förtrollande, sagolika Tom Waits i ett framträdande hos David Letterman dagarna innan jul 1983. Han får som vanligt Lettermans publik att skratta som små barn framför Kalle Anka men när han sedan slår sig ner vid pianot blir det så vackert och allvarligt att inte en hals är fri från klumpar. Så är det med Tom Waits, man skrattar och man gråter tills man inte längre vet vad som är vad.
Värdens coolaste sport i bilder
Nu är det mycket bra bordtennis. Idag började Pro Tour slutspelet i Macao och i Madrid är Kristian Karlsson och Malin Pettersson kvar i Junior VM inför imorgon då det är dags för 16-delsfinaler. Själv hade jag gärna varit på båda platserna i helgen men får nöja mig med Västsvenska Mästerskapen i Bengtsfors och hålla tillgodo med lite pingiskonst i bildform vad det gäller den internationella pingisen.
I en eventuell kvartsfinal får Kristian Karlsson förmodligen möta Yan An. Det skulle bli en höjdarmatch och Kristian får i så fall se upp med kinesens ossningar.
Annars är ju de allra bästa kineserna inte med i Junior VM och det finns giftiga spelare som brittiske Wayne Rooney look-a-liken Paul Drinkhall och koreanen Seo Hyun Deok att se upp med.
Och så japanerna då. Knatten Koki Niwa är fortfarande med och tävlar med de äldre grabbarna och juniorvärlsettan Kenta Matsudaira, som jag tippar tar hem det hela, har sett orubblig ut hittills. Han tog båda sina matcher i lagsemifinalen mot Kina och han har ännu inte tappat set i singelturneringen.
by courtesy of the ITTF
I en eventuell kvartsfinal får Kristian Karlsson förmodligen möta Yan An. Det skulle bli en höjdarmatch och Kristian får i så fall se upp med kinesens ossningar.
Annars är ju de allra bästa kineserna inte med i Junior VM och det finns giftiga spelare som brittiske Wayne Rooney look-a-liken Paul Drinkhall och koreanen Seo Hyun Deok att se upp med.
Och så japanerna då. Knatten Koki Niwa är fortfarande med och tävlar med de äldre grabbarna och juniorvärlsettan Kenta Matsudaira, som jag tippar tar hem det hela, har sett orubblig ut hittills. Han tog båda sina matcher i lagsemifinalen mot Kina och han har ännu inte tappat set i singelturneringen.
by courtesy of the ITTF
onsdag 10 december 2008
Rogers vita Opel
Jag kan inte låta Rogers horribla version ligga där utan jämförelse. I Dylans version står orden i centrum, inte någon lättsåld, flamsig meloditrudelutt. Men det här Dylanframträdandet är fantastiskt på många sätt, inte bara musikaliskt.
Situationen är fantastisk. Det här är minuterna efter det att han buats av scenen av en rasande publik som upprörts av hans elektriska framträdande, hans förräderi mot publiken som älskar honom som den nye Messias. Här går han ut igen, tillbaka till pöbeln som precis avvisat och fördömt honom och med en akustisk gitarr sluter han fred.
Men det är helt oförberett, han har inget munspel med sig, åtminstone inte i rätt tonart. Så han frågar sin pöbel, har någon av dem ett E-munspel? Munspelen regnar över scenen.
Fantastiskt är också mörkret, ljussättningen och kameraarbetet. Det måste ha varit så här Moses velat filmas och belysas då han kom ner med de tio budorden. I en ensam strålkastares sken lyser Dylans ikoniserade profil i skarp kontrast mot den kolsvarta nattens bakgrund och stundtals slukas nästan hela han av mörkrets glupska skuggor.
Det ser nästan overkligt ut. Och tiden står still.
Dylans gitarr, hans munspel och hans röst. Och så de fantastiska verserna. Det Dylanska flowet. “Though you might hear laughing, spinning, swinging madly across the sun, it's not aimed at anyone, it's just escaping on the run and but for the sky there are no fences facing.”
Det blir för mycket, vi behöver betänketid för att ta in allt men det finns ingen tid, ord och bilder bara väller och forsar ut ”And if you hear vague traces of skipping reels of rhyme to your tambourine in time, it's just a ragged clown behind, I wouldn't pay it any mind, it's just a shadow you're seeing that he's chasing”.
Situationen är fantastisk. Det här är minuterna efter det att han buats av scenen av en rasande publik som upprörts av hans elektriska framträdande, hans förräderi mot publiken som älskar honom som den nye Messias. Här går han ut igen, tillbaka till pöbeln som precis avvisat och fördömt honom och med en akustisk gitarr sluter han fred.
Men det är helt oförberett, han har inget munspel med sig, åtminstone inte i rätt tonart. Så han frågar sin pöbel, har någon av dem ett E-munspel? Munspelen regnar över scenen.
Fantastiskt är också mörkret, ljussättningen och kameraarbetet. Det måste ha varit så här Moses velat filmas och belysas då han kom ner med de tio budorden. I en ensam strålkastares sken lyser Dylans ikoniserade profil i skarp kontrast mot den kolsvarta nattens bakgrund och stundtals slukas nästan hela han av mörkrets glupska skuggor.
Det ser nästan overkligt ut. Och tiden står still.
Dylans gitarr, hans munspel och hans röst. Och så de fantastiska verserna. Det Dylanska flowet. “Though you might hear laughing, spinning, swinging madly across the sun, it's not aimed at anyone, it's just escaping on the run and but for the sky there are no fences facing.”
Det blir för mycket, vi behöver betänketid för att ta in allt men det finns ingen tid, ord och bilder bara väller och forsar ut ”And if you hear vague traces of skipping reels of rhyme to your tambourine in time, it's just a ragged clown behind, I wouldn't pay it any mind, it's just a shadow you're seeing that he's chasing”.
Leta rätt på den vita Opeln istället Roger!
Roger McGuinn, han gillar vi inte här på bloggen. Varför?
På tre olika ställen har jag hört honom berätta hur duktig han var då han tog Dylans Mr Tambourine Man, ändrade den så den blev mer radiovänlig och fick en jättehit tillsammans med sitt band The Byrds med låten samma år som Dylan släppte den.
Därför blev det ju komiskt när jag hittade det här klippet på Youtube. Först en liten intervju innan låten ska spelas, sedan introducerar intervjuaren låten, ”oj, hann han inte berätta sin favorithistoria den här gången” hinner jag tänka, men Roger avbryter värden: ”vänta, vänta jag vill berätta om hur jag ändrade låten först”. Patetiska nolla! Så får vi höra historien igen:
”Dylan den idioten gjorde låten på sitt eget sätt (här imiterar han Dylan dåligt). Men det var ju inte så musiken som spelades på radion lät, den blir aldrig populär tänkte vi (för det är ju det musik handlar om). Så jag gjorde den mer trallig och ”kicked it up with a Beatle-beat” (nu plockar han pluspoäng) så att den blev en hit bland alla skivköpande tonårstjejer och så blev vi kända och rika”.
Fast Dylan gillar tydligen Roger, han har fått hänga med Dylan på turné flera gånger. Jag tycker att Dylan istället borde sparka Roger hårt i skrevet och säga typ: "Tack Roger för att du tog låten med en av mina allra vackraste texter och förvandlade den till en lallande fåndänga. Kan du inte berätta historien igen, hur gjorde du nu när du ändrade den? Snälla lär mig, du är ju så mycket duktigare och mer framgångsrik än mig."
På tre olika ställen har jag hört honom berätta hur duktig han var då han tog Dylans Mr Tambourine Man, ändrade den så den blev mer radiovänlig och fick en jättehit tillsammans med sitt band The Byrds med låten samma år som Dylan släppte den.
Därför blev det ju komiskt när jag hittade det här klippet på Youtube. Först en liten intervju innan låten ska spelas, sedan introducerar intervjuaren låten, ”oj, hann han inte berätta sin favorithistoria den här gången” hinner jag tänka, men Roger avbryter värden: ”vänta, vänta jag vill berätta om hur jag ändrade låten först”. Patetiska nolla! Så får vi höra historien igen:
”Dylan den idioten gjorde låten på sitt eget sätt (här imiterar han Dylan dåligt). Men det var ju inte så musiken som spelades på radion lät, den blir aldrig populär tänkte vi (för det är ju det musik handlar om). Så jag gjorde den mer trallig och ”kicked it up with a Beatle-beat” (nu plockar han pluspoäng) så att den blev en hit bland alla skivköpande tonårstjejer och så blev vi kända och rika”.
Fast Dylan gillar tydligen Roger, han har fått hänga med Dylan på turné flera gånger. Jag tycker att Dylan istället borde sparka Roger hårt i skrevet och säga typ: "Tack Roger för att du tog låten med en av mina allra vackraste texter och förvandlade den till en lallande fåndänga. Kan du inte berätta historien igen, hur gjorde du nu när du ändrade den? Snälla lär mig, du är ju så mycket duktigare och mer framgångsrik än mig."
Remi
Nu har jag gått och laddat för den tredje avgörande ronden i duellen mellan Hendrix och Dylan i nästan en vecka. Men precis då jag ska avfyra startskottet väller tvivlets mörka skugga över mig likt en snölavin.
Det går ju inte att tävla i musik. Eller, det går ju inte att utse en vinnare och en förlorare mellan två av musikhistoriens allra största då de båda står för ett sådant mästerligt framträdande som det nu är frågan om. Så det får bli oavgjort.
Hela böcker har skrivits om enbart den här låten. Dylan har i en radiointervju berättat att han fann sig själv skriva "this long piece of vomit about 20 pages long, and out of it I took Like a Rolling Stone" och att det från början var "just a rhythm thing on paper all about my steady hatred, directed at some point that was honest".
Och trots att låten var chockerande lång för dåtidens musikindustri och fick delas upp i två delar på singeln så seglade den upp till en andra plats på USA:s försäljningslista 1966. Etta var någon låt med de där engelska gossarna med charmiga leenden, matchande kostymer och busigt oklippta luggar som alla tonårsflickor var så tokiga i.
Dylans version är makalös. En ljudvägg, en kakafoni som slår gnistor av energi och som med nöd och näppe lyckas hålla sig tillräckligt tyglad för att forma ett stycke musik. Och Dylans röst är så där iskallt nollställd som bara Dylans kan vara medan orden fräser, sprakar och målar upp vansinniga bilder som bara Dylans kan.
Hendrix version är också makalös. Han gör det så löjligt enkelt, så lekfullt. Men framförallt gör han den på sitt alldeles egna sätt. Framträdandet är från den berömda Montereyfestivalen 1967 då Hendrix tog hela musikvärlden med storm medan ett gäng pojkar från Liverpool satt och mediterade hos sin andlige ledare Maharishi.
Det går ju inte att tävla i musik. Eller, det går ju inte att utse en vinnare och en förlorare mellan två av musikhistoriens allra största då de båda står för ett sådant mästerligt framträdande som det nu är frågan om. Så det får bli oavgjort.
Hela böcker har skrivits om enbart den här låten. Dylan har i en radiointervju berättat att han fann sig själv skriva "this long piece of vomit about 20 pages long, and out of it I took Like a Rolling Stone" och att det från början var "just a rhythm thing on paper all about my steady hatred, directed at some point that was honest".
Och trots att låten var chockerande lång för dåtidens musikindustri och fick delas upp i två delar på singeln så seglade den upp till en andra plats på USA:s försäljningslista 1966. Etta var någon låt med de där engelska gossarna med charmiga leenden, matchande kostymer och busigt oklippta luggar som alla tonårsflickor var så tokiga i.
Dylans version är makalös. En ljudvägg, en kakafoni som slår gnistor av energi och som med nöd och näppe lyckas hålla sig tillräckligt tyglad för att forma ett stycke musik. Och Dylans röst är så där iskallt nollställd som bara Dylans kan vara medan orden fräser, sprakar och målar upp vansinniga bilder som bara Dylans kan.
Hendrix version är också makalös. Han gör det så löjligt enkelt, så lekfullt. Men framförallt gör han den på sitt alldeles egna sätt. Framträdandet är från den berömda Montereyfestivalen 1967 då Hendrix tog hela musikvärlden med storm medan ett gäng pojkar från Liverpool satt och mediterade hos sin andlige ledare Maharishi.
tisdag 9 december 2008
Lee Sang Su
Men det är ju inte bara på bänken som det behövs ett ordentligt engagemang. Det är ju minst lika viktigt vid bordet. Det är för många spelare som tycker det räcker att glida runt och fila lite på bollen. Det är väl därför pingisen fått sitt mesiga rykte. Och då lockar vi till oss fler som tror att pingis är en sport för dem som vill smålira lite. Det blir en ond cirkel, en självuppfyllande profetia.
Men om man vill komma någon vart behöver man satsa allt, i varje läge, som Le Sang Su. Då blir det dessutom konst. Långt mycket vackrare än någon fjantig, tåtrippande balett.
Men om man vill komma någon vart behöver man satsa allt, i varje läge, som Le Sang Su. Då blir det dessutom konst. Långt mycket vackrare än någon fjantig, tåtrippande balett.
måndag 8 december 2008
Bänk-Oooss
Tillbaka efter några dagar i djupaste Småland där nätterna spenderats på ett ensligt glasbruk långt ifrån all IT-uppkoppling.
I Madrid spelas Junior VM och de svenska juniorerna föll idag i kvarten trots en fantastisk insats mot Japan där Krisitan Karlsson slog supertalangen Koki Niwa och Mattias Karlsson slog självaste Kenta Matsudaira.
Svenska juniortruppen är ett bra gäng tokseriösa, ambitiösa, laddade spelare som inte minst den här fantastiska bilden visar. Ofta är man van vid måttligt intresserade medspelare som följer sina lagkamrater med ett halvt öga och kanske hinner klappa lite grann med ena baksidan av handen så vida de inte skriver ett livsviktigt sms eller pratar om elaka mattelärare.
Så här ska det se ut på lagbänken.
Hampus Söderlund & Kristian Karlsson.
I Madrid spelas Junior VM och de svenska juniorerna föll idag i kvarten trots en fantastisk insats mot Japan där Krisitan Karlsson slog supertalangen Koki Niwa och Mattias Karlsson slog självaste Kenta Matsudaira.
Svenska juniortruppen är ett bra gäng tokseriösa, ambitiösa, laddade spelare som inte minst den här fantastiska bilden visar. Ofta är man van vid måttligt intresserade medspelare som följer sina lagkamrater med ett halvt öga och kanske hinner klappa lite grann med ena baksidan av handen så vida de inte skriver ett livsviktigt sms eller pratar om elaka mattelärare.
Så här ska det se ut på lagbänken.
Hampus Söderlund & Kristian Karlsson.
by courtesy of the ITTF
fredag 5 december 2008
Offentlighetens årtionde
Vi lever i offentlighetens tidevarv. Allt kan skötas offentligt, inget är för privat och TV-jättarna vältrar sig i framgångarna av kopierade programidéer där Svenssonvardagen exponeras till alla andra Svenssons förtjusning.
Är du en ensamstående mamma som vill hitta en livspartner och en trygg fadersgestalt för dina barn? Var med i vårt TV-program så blir du kändis på köpet! Vill du gå ner i vikt? Bli popstjärna? Få ordning på dina bråkiga barn? Behöver du lära dig sköta din ekonomi eller bara renovera ditt kök? Vi har TV-programmet för dig!
Är du deprimerad, paranoid eller bara galen? Kom och träffa vår psykolog på bästa sändningstid. Du vinner på det, vi vinner på det, tittarna vinner på det, alla vinner!
Med min blogg är jag ju en del av det, för det samma gäller ju bloggarna. Dagboken är ett uråldrigt fenomen. Men idag har vi bytt ut den där lilla rosa dagboken med en kattunge på omslaget och ett litet hänglås i plast som håller ihop pärmarna kring det hemliga innehållet. Istället lägger vi upp de där hemliga sidorna till hela världens beskådan på internet.
Ser ni ironin?
När jag gick i mellanstadiet hade man kunnat offra sin splitternya 21-växlade mountainbike med Shimanobromsar för att få läsa tjejerna i klassens dagböcker. Tjejerna vaktade dem med sina liv, som om alla världens hemligheter var samlade där i och de själva var hemligheternas ödesutnämnda väktare. Nu, efter att ha läst Blondinbellas och Ebba von Sydows ”dagböcker” inser man att alla års nyfiken vånda var helt bortkastade.
Man hade blivit gruvligt besviken. Man hade sprungit halvnaken genom nattens ösregn och förtvivlat vrålat och vädjat till den orättvisa världen av villfarelser att ge tillbaka cykeln som man offrade för att läsa om ögonskuggor, koftor och hur ljuvligt och syndigt gott det är med choklad.
Är du en ensamstående mamma som vill hitta en livspartner och en trygg fadersgestalt för dina barn? Var med i vårt TV-program så blir du kändis på köpet! Vill du gå ner i vikt? Bli popstjärna? Få ordning på dina bråkiga barn? Behöver du lära dig sköta din ekonomi eller bara renovera ditt kök? Vi har TV-programmet för dig!
Är du deprimerad, paranoid eller bara galen? Kom och träffa vår psykolog på bästa sändningstid. Du vinner på det, vi vinner på det, tittarna vinner på det, alla vinner!
Med min blogg är jag ju en del av det, för det samma gäller ju bloggarna. Dagboken är ett uråldrigt fenomen. Men idag har vi bytt ut den där lilla rosa dagboken med en kattunge på omslaget och ett litet hänglås i plast som håller ihop pärmarna kring det hemliga innehållet. Istället lägger vi upp de där hemliga sidorna till hela världens beskådan på internet.
Ser ni ironin?
När jag gick i mellanstadiet hade man kunnat offra sin splitternya 21-växlade mountainbike med Shimanobromsar för att få läsa tjejerna i klassens dagböcker. Tjejerna vaktade dem med sina liv, som om alla världens hemligheter var samlade där i och de själva var hemligheternas ödesutnämnda väktare. Nu, efter att ha läst Blondinbellas och Ebba von Sydows ”dagböcker” inser man att alla års nyfiken vånda var helt bortkastade.
Man hade blivit gruvligt besviken. Man hade sprungit halvnaken genom nattens ösregn och förtvivlat vrålat och vädjat till den orättvisa världen av villfarelser att ge tillbaka cykeln som man offrade för att läsa om ögonskuggor, koftor och hur ljuvligt och syndigt gott det är med choklad.
Blasfemi!
En grannblogg har lagt upp en Dylancover som inte håller högsta klass. Jag vill ju inte vara sämre. Ni med gott minne kanske minns att jag för ett tag sedan nämnde Huck's Tune som en av mina favoriter på Dylans nya skiva Tell Tale Signs.
Tyvärr finns bara en ett klipp av låten på Youtube med Dylans version och den kommer serverad tillsammans med en märklig video från en inte alltför betagande park. Att regissören dessutom lyckats pricka textraden "behind every tree, there's something to see" med att kvinnan i videon kikar fram bakom ett träd tjänar ju som ett utmärkt sätt att förlöjliga låten.
Fast det är ju ingenting mot den andra versionen. Aldrig har jag hört en låt slaktas så kallblodigt och brutalt. Det fascinerande är att kommentarerna till klippet är genomgående positiva.
Dylans:
...och så slakten.
Tyvärr finns bara en ett klipp av låten på Youtube med Dylans version och den kommer serverad tillsammans med en märklig video från en inte alltför betagande park. Att regissören dessutom lyckats pricka textraden "behind every tree, there's something to see" med att kvinnan i videon kikar fram bakom ett träd tjänar ju som ett utmärkt sätt att förlöjliga låten.
Fast det är ju ingenting mot den andra versionen. Aldrig har jag hört en låt slaktas så kallblodigt och brutalt. Det fascinerande är att kommentarerna till klippet är genomgående positiva.
Dylans:
...och så slakten.
torsdag 4 december 2008
Vilken nivå?
Bob Dylan kommer till Sverige i slutet av Mars. Även om det är en fantastiskt trevlig nyhet är det ingen total överraskning. Sedan början av 90-talet har han varit ute på vad som kommit att kallas The Never Ending Tour och Sverige besöks med jämna mellanrum.
Även Aftonbladet presenterade nyheten idag och där fanns också en länk till hans senaste släppta album, bootlegsamlingen Tell Tale Signs. Jag hade inte läst den innan. Markus Larsson som gav Dylan ett "-" då han recenserade en spelning i Stockholm för tre år sedan gav nu skivan tre stycken Aftonbladetplus.
Markus tyckte att det krävdes "ett intensivt, nästan dåraktigt intresse" för att "älska varje sekund av skivan". Han tar ett exempel ur albumets häfte där Larry "Ratso" Sloman skrivit att han skulle kunna lyssna på en hel skiva med bara olika versioner av låten Mississippi.
"På den nivån är det", skriver Markus.
Markus har inte förstått. Vad är det för konstigt att bara lyssna på en skiva med Mississippi-versioner? Jag skulle med glädje lyssna igenom en skiva med bara orginalverisonen av Mississippi. Låten börjar komma till sin rätt först när man spelat den för tredje kanske fjärde gången i rad.
Jag läste nyligen på ett forum om ett Dylanfan som bränt en skiva med sina 21 favoritversioner av Don't Think Twice (It's allright). Jag har en bootleg som heter The Greatest Single Ever Made, den innehåller samtliga studiotagningar av Like A Rolling Stone. Fantastisk skiva.
Även Aftonbladet presenterade nyheten idag och där fanns också en länk till hans senaste släppta album, bootlegsamlingen Tell Tale Signs. Jag hade inte läst den innan. Markus Larsson som gav Dylan ett "-" då han recenserade en spelning i Stockholm för tre år sedan gav nu skivan tre stycken Aftonbladetplus.
Markus tyckte att det krävdes "ett intensivt, nästan dåraktigt intresse" för att "älska varje sekund av skivan". Han tar ett exempel ur albumets häfte där Larry "Ratso" Sloman skrivit att han skulle kunna lyssna på en hel skiva med bara olika versioner av låten Mississippi.
"På den nivån är det", skriver Markus.
Markus har inte förstått. Vad är det för konstigt att bara lyssna på en skiva med Mississippi-versioner? Jag skulle med glädje lyssna igenom en skiva med bara orginalverisonen av Mississippi. Låten börjar komma till sin rätt först när man spelat den för tredje kanske fjärde gången i rad.
Jag läste nyligen på ett forum om ett Dylanfan som bränt en skiva med sina 21 favoritversioner av Don't Think Twice (It's allright). Jag har en bootleg som heter The Greatest Single Ever Made, den innehåller samtliga studiotagningar av Like A Rolling Stone. Fantastisk skiva.
Kanske är det inte normalt, kanske är vi Dylanfans inte som alla andra. Men det är ju bara för att Dylans musik inte är som alla andras. Det säger ingenting om oss som fans, det säger något om Dylans musik.
onsdag 3 december 2008
De kvävande produktionskraven
Vissa dagar är produktiviteten lägre än vissa andra dagar. Vissa dagar kan man sätta sig vid tangentbordet för att uträtta sitt dagsverke bara för att med en gång känna att det här kommer inte bli någon bra arbetsdag. Dessa dagar är det lätt att bli distraherad, typ:
”Nämen, vad är det som ligger där borta i hörnet? Ett dammkorn! Jaha, lika bra att jag dammsuger hela lägenheten och när jag ändå är i gång kan jag lika gärna passa på att tvätta fönstren och putsa alla kopparkittlar. Nämen, bara två dammsugarpåsar kvar. Jaha, lika bra att gå och köpa nya, dom lär ju ta slut innan man vet ordet av.”
Man gör helt enkelt vad som helst för att undvika att sätta sig framför datorn bara för att känna frånvaron av produktivitet. Och när man väl sätter sig klickar man sig in på sin blogg och skriver långa inlägg om hur det är att inte kunna producera och man hänger på Youtube, hittar konstiga klipp och undrar om den här serven är skitsnygg eller jätteful.
”Nämen, vad är det som ligger där borta i hörnet? Ett dammkorn! Jaha, lika bra att jag dammsuger hela lägenheten och när jag ändå är i gång kan jag lika gärna passa på att tvätta fönstren och putsa alla kopparkittlar. Nämen, bara två dammsugarpåsar kvar. Jaha, lika bra att gå och köpa nya, dom lär ju ta slut innan man vet ordet av.”
Man gör helt enkelt vad som helst för att undvika att sätta sig framför datorn bara för att känna frånvaron av produktivitet. Och när man väl sätter sig klickar man sig in på sin blogg och skriver långa inlägg om hur det är att inte kunna producera och man hänger på Youtube, hittar konstiga klipp och undrar om den här serven är skitsnygg eller jätteful.
- Vilket rakt hår du har. - Jaaaaaaahh!
Nu var det jättelängesen jag kommenterade bloggkonkurrensen och de främsta av mina konkurrenter, de verkligt stora bloggarna. Fast å andra sidan har ju inget förändrats. Efter en snabb titt på två av Sveriges största bloggar drivna av två unga, blonda, käcka, framgångsrika flickor kan man konstatera att allt är som det brukar vara.
Allt är fortfarande skrikigt rosa, bilderna på bloggarna själva i olika utstyrslar svämmar fortfarande över och allt fokus ligger fortfarande på kläder, smink och hur man gör sig själv så fin som möjligt.
Jag får ju dåligt samvete för att jag suttit och sågat det kvinnliga släktets utseendefixering här på bloggen, vad har de för alternativ när de växer upp med dessa förebilder. Bloggar och veckotidningar om hur man fixar extra långa ögonfransar, hur man får till den där hollywoodfrisyren, omröstningar om vilka kändiskillar som ser snyggast ut på de där smygtagna bilderna då de badar och vilka kändiskvinnor som ser tjockast och äckligast ut då de badar med ett extra kilo på semestern.
Men nu blev det alldeles för seriöst, jag som ska vara politiskt korrekt (=förlamande neutral). Jag kompenserar det med ett klipp som är nära besläktat, föregångaren, till det andra Anders & Måns klippet jag la upp igår. En äkta modern klassiker:
Allt är fortfarande skrikigt rosa, bilderna på bloggarna själva i olika utstyrslar svämmar fortfarande över och allt fokus ligger fortfarande på kläder, smink och hur man gör sig själv så fin som möjligt.
Jag får ju dåligt samvete för att jag suttit och sågat det kvinnliga släktets utseendefixering här på bloggen, vad har de för alternativ när de växer upp med dessa förebilder. Bloggar och veckotidningar om hur man fixar extra långa ögonfransar, hur man får till den där hollywoodfrisyren, omröstningar om vilka kändiskillar som ser snyggast ut på de där smygtagna bilderna då de badar och vilka kändiskvinnor som ser tjockast och äckligast ut då de badar med ett extra kilo på semestern.
Men nu blev det alldeles för seriöst, jag som ska vara politiskt korrekt (=förlamande neutral). Jag kompenserar det med ett klipp som är nära besläktat, föregångaren, till det andra Anders & Måns klippet jag la upp igår. En äkta modern klassiker:
Folkkära Orup?
Det är för lite humor här på bloggen. Alldeles för mycket allvar, som läsare måste man ju kunna få sig ett gott skratt emellanåt och inte bara brottas med tunga ämnen som Hendrix, Dylan och Kreanga.
... och så en framtidsvision som är otroligt mycket mer skrämmande än George Orwells otäcka 1984:
... och så en framtidsvision som är otroligt mycket mer skrämmande än George Orwells otäcka 1984:
tisdag 2 december 2008
Duellen 4 Rond 2
Jaja, jag fattar. Även jag får vika mig för mina läsares övertygande argumentationer, t.o.m. Dylan började ju ganska tidigt framföra låten á la Hendrix.
Han ringde mig nyss, Bob alltså, mitt i natten. Det är konstigt det där, trots sin visdom, sin respektabla ålder och alla resor han gjort runt jorden har han inte fattat det här med tidsskillnad.
– ”Let us not talk falsely now, the hour is getting late”, sa han med sin röst man kan plöja en åker med.
– Vad vill du? sa jag, lite gramse på honom för att ha blivit väckt mitt i min allra djupaste sömn, the hour is not getting late, it is already too late, it’s the middle of the night here in Sweden, förklarade jag så pedagogiskt jag kunde med min göteborgska svengelska.
– “It’s not dark yet, but it’s getting there”, sa han.
Jag suckade, trött av den sena timmen, trött på hans problem med tidsskillnader och trött på att han bara kan tala genom att citera sina egna låtar. Och så började han tjata om omröstningen, han är en otroligt dålig förlorare.
– ”Honey, just allow me one more chance”, sa han om och om igen. Smickrad över att få bli kallad “honey” började jag mjukna en aning.
– Men tänk om du får stryk igen, sa jag – fast på engelska då.
– ”When you aint got nothing, you got nothing to lose”, fick jag så klart som svar, det borde jag ju listat ut.
– Jajajaja, sa jag, bara du slutar tjata. Fick du mitt brev förresten?
– “Yes, I received your letter yesterday, about the time the door knob broke. When you asked me how I was doing, was that some kind of joke?
All these people that you mention, yes, I know them, they're quite lame
I had to rearrange their faces and give them all another name”
- Surgubbe, tänkte jag och kravlade upp för att lägga upp rond två i duellen Dylan vs. Hendrix.
Jimi måste ha gillat John Wesley Harding för det blir ännu en låt därifrån. Den här gången är det Drifter's Escape, en av mina favoriter på skivan. Dylans röst ylar i vanmakt och medlidande över den stackars luffaren som inte förstår vad han gjort för att hamna i rättvisans hårda klor och hans munspel uttrycker en än större vanmakt och förtvivlan.
Han ringde mig nyss, Bob alltså, mitt i natten. Det är konstigt det där, trots sin visdom, sin respektabla ålder och alla resor han gjort runt jorden har han inte fattat det här med tidsskillnad.
– ”Let us not talk falsely now, the hour is getting late”, sa han med sin röst man kan plöja en åker med.
– Vad vill du? sa jag, lite gramse på honom för att ha blivit väckt mitt i min allra djupaste sömn, the hour is not getting late, it is already too late, it’s the middle of the night here in Sweden, förklarade jag så pedagogiskt jag kunde med min göteborgska svengelska.
– “It’s not dark yet, but it’s getting there”, sa han.
Jag suckade, trött av den sena timmen, trött på hans problem med tidsskillnader och trött på att han bara kan tala genom att citera sina egna låtar. Och så började han tjata om omröstningen, han är en otroligt dålig förlorare.
– ”Honey, just allow me one more chance”, sa han om och om igen. Smickrad över att få bli kallad “honey” började jag mjukna en aning.
– Men tänk om du får stryk igen, sa jag – fast på engelska då.
– ”When you aint got nothing, you got nothing to lose”, fick jag så klart som svar, det borde jag ju listat ut.
– Jajajaja, sa jag, bara du slutar tjata. Fick du mitt brev förresten?
– “Yes, I received your letter yesterday, about the time the door knob broke. When you asked me how I was doing, was that some kind of joke?
All these people that you mention, yes, I know them, they're quite lame
I had to rearrange their faces and give them all another name”
- Surgubbe, tänkte jag och kravlade upp för att lägga upp rond två i duellen Dylan vs. Hendrix.
Jimi måste ha gillat John Wesley Harding för det blir ännu en låt därifrån. Den här gången är det Drifter's Escape, en av mina favoriter på skivan. Dylans röst ylar i vanmakt och medlidande över den stackars luffaren som inte förstår vad han gjort för att hamna i rättvisans hårda klor och hans munspel uttrycker en än större vanmakt och förtvivlan.
måndag 1 december 2008
Veckans femstjärniga rack
Nu är det december. Det betyder att jag plockar fram min vinterskiva nummer 1 - Sisters of Mercy Floodland. Här finns inget av briljansen i klippen nedan, ingen epokavgörande genialitet som man alltid måste handskas med då man har med Dylan och Hendrix att göra.
Men Andrew Eldritch, ständigt dold bakom ett par kusligt snygga pilotbrillor, har byggt upp något alldeles eget, en mörk, industriell värld full av tunga basgångar och "a rythm that could run a marathon" som en recensent så träffande beskrivit en av låtarna. Floodland anses vara en milstolpe inom Goth-genren och utan att ha någon enorm erfarenhet inom genren kan jag bara konstatera att skivans taktfasta hamrande fungerar som min pacemaker under årets mörkaste månader.
Vad mer kan sägas är att Andrew måste gilla Leonard Cohen. Bandnamnet Sisters of Mercy är ju direkt taget från en Cohenlåt med samma namn och när bandet sedan släppte sin singelsamling döptes albumet till Some Girls Wander By Mistake vilket bara kan vara hämtat från Cohens Teachers som innehåller textraden:
"Some girls wander by mistake
into the mess that scalpels make"
Men Andrew Eldritch, ständigt dold bakom ett par kusligt snygga pilotbrillor, har byggt upp något alldeles eget, en mörk, industriell värld full av tunga basgångar och "a rythm that could run a marathon" som en recensent så träffande beskrivit en av låtarna. Floodland anses vara en milstolpe inom Goth-genren och utan att ha någon enorm erfarenhet inom genren kan jag bara konstatera att skivans taktfasta hamrande fungerar som min pacemaker under årets mörkaste månader.
Vad mer kan sägas är att Andrew måste gilla Leonard Cohen. Bandnamnet Sisters of Mercy är ju direkt taget från en Cohenlåt med samma namn och när bandet sedan släppte sin singelsamling döptes albumet till Some Girls Wander By Mistake vilket bara kan vara hämtat från Cohens Teachers som innehåller textraden:
"Some girls wander by mistake
into the mess that scalpels make"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)