Jag kan inte låta Rogers horribla version ligga där utan jämförelse. I Dylans version står orden i centrum, inte någon lättsåld, flamsig meloditrudelutt. Men det här Dylanframträdandet är fantastiskt på många sätt, inte bara musikaliskt.
Situationen är fantastisk. Det här är minuterna efter det att han buats av scenen av en rasande publik som upprörts av hans elektriska framträdande, hans förräderi mot publiken som älskar honom som den nye Messias. Här går han ut igen, tillbaka till pöbeln som precis avvisat och fördömt honom och med en akustisk gitarr sluter han fred.
Men det är helt oförberett, han har inget munspel med sig, åtminstone inte i rätt tonart. Så han frågar sin pöbel, har någon av dem ett E-munspel? Munspelen regnar över scenen.
Fantastiskt är också mörkret, ljussättningen och kameraarbetet. Det måste ha varit så här Moses velat filmas och belysas då han kom ner med de tio budorden. I en ensam strålkastares sken lyser Dylans ikoniserade profil i skarp kontrast mot den kolsvarta nattens bakgrund och stundtals slukas nästan hela han av mörkrets glupska skuggor.
Det ser nästan overkligt ut. Och tiden står still.
Dylans gitarr, hans munspel och hans röst. Och så de fantastiska verserna. Det Dylanska flowet. “Though you might hear laughing, spinning, swinging madly across the sun, it's not aimed at anyone, it's just escaping on the run and but for the sky there are no fences facing.”
Det blir för mycket, vi behöver betänketid för att ta in allt men det finns ingen tid, ord och bilder bara väller och forsar ut ”And if you hear vague traces of skipping reels of rhyme to your tambourine in time, it's just a ragged clown behind, I wouldn't pay it any mind, it's just a shadow you're seeing that he's chasing”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar