Nu har jag gått och laddat för den tredje avgörande ronden i duellen mellan Hendrix och Dylan i nästan en vecka. Men precis då jag ska avfyra startskottet väller tvivlets mörka skugga över mig likt en snölavin.
Det går ju inte att tävla i musik. Eller, det går ju inte att utse en vinnare och en förlorare mellan två av musikhistoriens allra största då de båda står för ett sådant mästerligt framträdande som det nu är frågan om. Så det får bli oavgjort.
Hela böcker har skrivits om enbart den här låten. Dylan har i en radiointervju berättat att han fann sig själv skriva "this long piece of vomit about 20 pages long, and out of it I took Like a Rolling Stone" och att det från början var "just a rhythm thing on paper all about my steady hatred, directed at some point that was honest".
Och trots att låten var chockerande lång för dåtidens musikindustri och fick delas upp i två delar på singeln så seglade den upp till en andra plats på USA:s försäljningslista 1966. Etta var någon låt med de där engelska gossarna med charmiga leenden, matchande kostymer och busigt oklippta luggar som alla tonårsflickor var så tokiga i.
Dylans version är makalös. En ljudvägg, en kakafoni som slår gnistor av energi och som med nöd och näppe lyckas hålla sig tillräckligt tyglad för att forma ett stycke musik. Och Dylans röst är så där iskallt nollställd som bara Dylans kan vara medan orden fräser, sprakar och målar upp vansinniga bilder som bara Dylans kan.
Hendrix version är också makalös. Han gör det så löjligt enkelt, så lekfullt. Men framförallt gör han den på sitt alldeles egna sätt. Framträdandet är från den berömda Montereyfestivalen 1967 då Hendrix tog hela musikvärlden med storm medan ett gäng pojkar från Liverpool satt och mediterade hos sin andlige ledare Maharishi.
2 kommentarer:
Jag förstår det hela med att två mästerverk inte skall stå mot varandra, och att ett tävlande därför blir omöjligt. Men det kan samtidigt väcka misstankar om ett slags Vitryskt val där de demokratiska följderna kan bli obekväma för makthavarna.
Jag tror däremot inte att det var avsikten i just denna omröstning. Efter att ha lyssnat på båda versionerna så kan jag återigen bara konstatera att det är en absolut fantastisk låt. Och att upphovsmannen tillhör de riktigt stora, (men kängorna som Beatles fick känns dock lite ovidkommande och lämnas därför utan respons..
Jag var lite rädd för att dessa misstankar skulle vakna till liv. Men jag kunde inte ha en omröstning som skulle leda till att någon av de två alternativen skulle utses till förlorare.
Å andra sidan är jag inte så rädd för att bli sedd som en smygdiktator här på min blogg och en omröstning med bara ett alternativ tycker jag är en utmärkt idé i sann diktatoranda.
Kängorna mot Beatles fick mig att må lite extra bra. Av alla de stora klassikerna inom musikhistorien är väl det bara Beatles (och kanske Elvis) som aldrig skulle lyckas tvinga fram en remi här på min smått diktatoriska blogg med skenomröstningar.
Och som tidigare sagts i frågan, eftersom de ständigt nämns som något av de allra största mänskligheten har att skryta med så får de stå ut med att ständigt bli jämförda. I det här fallet är det slående hur knockade de blir av sina samtida kollegor. Därför passade jag på att sparka på dem lite medan de ändå låg ner så att säga.
Förstår inte vad som hände med mitt Anti-Beatleskorståg, dags att väcka det till liv igen.
Skicka en kommentar