Allt jag kan tänka på är min nästa stomme. Nu har en helt genial idé slagit ner i min skalle likt en blixt slår ner i en höstack (jag har inte kammat mig på en vecka). Ni läsare ska få vara med och bestämma vilken stomme jag ska välja. Efter en sömnlös natt och många timmars surfande på allehanda pingismaterialhemsidor kan jag nu presentera alternativen. Det kan också vara bra att veta att ett nytt forehandgummi också kommer att beställas, ett Hurricane III tuned no. 19 2,0 mm svart.
Stiga Allround Classic (287 kr)
Stommen som jag nu spelat med i några år. Svensktillverkad, pålitlig, billig, enkel som ger marginal i spelet men alldaglig och tråkig. Jag kan lika gärna byta namn till Sven Svensson, börja gilla ABBA, titta på Allsång på Skansen och äta makaroner med falukorv.
729 Two Speed Carbon (359 kr)
Kinesiskt tillverkad stomme som jag rekommenderat åt en del andra materialspelare. Stommens ena sida är långsammare än den andra vilket ger möjlighet att behålla kontroll i det defensiva backhandspelet och samtidigt erbjuda sting i det mer aggressiva forehandspelet.
Butterfly Andrzej Grubba Allr+ (- kr)
Det mest ekonomiska alternativet då stommen redan finns i min ägo. Men den har känts lite för snabba, bollen har lämnat racket innan jag hunnit ge den tillräckligt med omsorg och respekt.
Butterfly Joo Se Hyuk Def (679 kr)
Det monstruösa alternativet. Stommen är ny på den svenska marknaden, den är dyr och jag har inte fått någon uppfattning om dessa unika karaktär. Men Joo Se Hyuk är den stora idolen, världens bästa defensivspelare med en vidunderlig forehandattack, han är mallen, målen, idealet och stommen är dessutom vansinnigt snygg. Väljer jag den här stommen innebär det att jag måste påbörja en ny elitsatsning, skaffa ett larmat racketfodral i titan med kodlås samt en spjälsäng för racket att sova i på nätterna.
Rösta med omsorg, jag lägger min framtida pingiskarriär i era händer.
onsdag 31 december 2008
tisdag 30 december 2008
Dubbel saltomortal ner i stomhavet
Nu har jag varit i Göteborg i fem dagar utan att vara hemma, gått i en pingishall hela dagarna utan att spela pingis och ätit på en pizzeria två gånger om dagen utan att ha ätit pizza. Så tokigt det kan bli.
Framtiden talar ännu om någon dryg veckas turbulens som lär påverka bloggskrivandet innan regelbundenheten lägger sig som ett tungt ok över vardagen igen.
Lite pingis har jag dock hunnit spela, pyttelite. Fast ändå tillräckligt mycket för att hinna knäcka en stomme. Jag befann mig ca 2,5 meter från bordet då jag fick en diagonal forehandattack med mycket sidoskruv lång, långt ut i min forehand. Med ett par graciösa, spänstiga sidledshopp och tack vare en lång arm nådde jag bollen precis innan golvet. Ståendes mer eller mindre i spagat tänkte jag svara med samma medel, forehandloop med mycket sidoskruv. Bollträffen var perfekt och för en liten stund kände jag mig som Joo Se Hyuk.
Tyvärr var det inte bara bollen jag träffade. En bastant stol stod i vägen, förmodligen hade någon ställt den där och tänkt "här kan den ju inte vara i vägen, så långt från bordet är man ju aldrig". Men då har de inte sett min äventyrliga spelstil.
Nu blir det till att hitta en ny stomme. Egentligen skulle jag vilja hitta ågon ny, häftig, exotisk stomme. Men tyvärr är jag så konservativ att jag aldrig känner mig bekväm med något annat än en Allround Classic Stigastomme vilket måste vara den mest grundläggande, vanligaste - och därmed tråkigaste - stommen i hela pingisvärlden. Men nu ska jag göra en ansträngning att hitta något riktigt annorlunda, typ...
eller varför inte...
Framtiden talar ännu om någon dryg veckas turbulens som lär påverka bloggskrivandet innan regelbundenheten lägger sig som ett tungt ok över vardagen igen.
Lite pingis har jag dock hunnit spela, pyttelite. Fast ändå tillräckligt mycket för att hinna knäcka en stomme. Jag befann mig ca 2,5 meter från bordet då jag fick en diagonal forehandattack med mycket sidoskruv lång, långt ut i min forehand. Med ett par graciösa, spänstiga sidledshopp och tack vare en lång arm nådde jag bollen precis innan golvet. Ståendes mer eller mindre i spagat tänkte jag svara med samma medel, forehandloop med mycket sidoskruv. Bollträffen var perfekt och för en liten stund kände jag mig som Joo Se Hyuk.
Tyvärr var det inte bara bollen jag träffade. En bastant stol stod i vägen, förmodligen hade någon ställt den där och tänkt "här kan den ju inte vara i vägen, så långt från bordet är man ju aldrig". Men då har de inte sett min äventyrliga spelstil.
Nu blir det till att hitta en ny stomme. Egentligen skulle jag vilja hitta ågon ny, häftig, exotisk stomme. Men tyvärr är jag så konservativ att jag aldrig känner mig bekväm med något annat än en Allround Classic Stigastomme vilket måste vara den mest grundläggande, vanligaste - och därmed tråkigaste - stommen i hela pingisvärlden. Men nu ska jag göra en ansträngning att hitta något riktigt annorlunda, typ...
eller varför inte...
torsdag 25 december 2008
Nåden hos en giljotin
Nu är julen slut (enligt min julräkning består julen bara av julafton samt uppladdningen inför julafton), ni undrar säkert var klassiska jullåtar som Vår julskinka har rymt med Werner & Werner tog vägen i jullåtsuppladdningen men jag har aldrig varit mycket för att välja de uppenbara alternativen.
Istället har jag gått och funderat på vilken låt som är den mest störande låten att ha på huvudet en dag. Oj, vad många kandidater det finns. Om man bortser från all Gessle, Ledin, dansband, mix megapolmusik osv. som skulle få en giljotin att se väldigt lockande ut efter bara några minuter, måste den värsta vara In Kommer Gösta med Philemon Arthur and the Dung.
Den är rolig en liten stund men sen...
Istället har jag gått och funderat på vilken låt som är den mest störande låten att ha på huvudet en dag. Oj, vad många kandidater det finns. Om man bortser från all Gessle, Ledin, dansband, mix megapolmusik osv. som skulle få en giljotin att se väldigt lockande ut efter bara några minuter, måste den värsta vara In Kommer Gösta med Philemon Arthur and the Dung.
Den är rolig en liten stund men sen...
måndag 22 december 2008
"The boys of the N.Y.P.D. choir were singing 'Galway bay' and the bells are ringing out for Christmas Day"
Nu är julen så nära, det är ingen idé att spara på den ultimata jullåten längre. Snön må saknas, kylan och jultomten likaså men när Shane McGowans tärda röst hörs sjunga de inledande stroferna på Fairytale of New York finns det inget som kan stoppa julen.
Den finstämda inledningen, den Pogues-typiska irlandsinspirerade musiken, texten om den irlänske immigranten som sover av sig ruset i en fyllecell i New York och minns ett stormigt förhållande förstört av alkohol och droger, duettspelet mellan Shane McGowan och Kirsty McColl, allt bidrar till en briljant sång som tre år i rad (2004-2006) utsetts till tidernas bästa jullåt av VH1 UK.
Som bekant står texten alltid i centrum på den här bloggen och den här låten är fullknökad med minnesvärda fraser. Allt från inledningen i fyllecellen "an old man said to me, "wont see another one" and then he sang a song, the rare old Mountain dew", den poetiska beskrivningen av immigranternas syn på amerika; "they got cars big as bars and rivers of gold, but the wind goes right through you, it's no place for the old" till den fantastiska avslutningen där spelet mellan McGowan och McColl klaffar så ljuvligt:
- "I could have been someone"
- "Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you"
- "I kept them with me babe
I put them with my own
Cant make it all alone
I've built my dreams around you"
Hurra så bra, hurra för tidernas jullåt!
Den finstämda inledningen, den Pogues-typiska irlandsinspirerade musiken, texten om den irlänske immigranten som sover av sig ruset i en fyllecell i New York och minns ett stormigt förhållande förstört av alkohol och droger, duettspelet mellan Shane McGowan och Kirsty McColl, allt bidrar till en briljant sång som tre år i rad (2004-2006) utsetts till tidernas bästa jullåt av VH1 UK.
Som bekant står texten alltid i centrum på den här bloggen och den här låten är fullknökad med minnesvärda fraser. Allt från inledningen i fyllecellen "an old man said to me, "wont see another one" and then he sang a song, the rare old Mountain dew", den poetiska beskrivningen av immigranternas syn på amerika; "they got cars big as bars and rivers of gold, but the wind goes right through you, it's no place for the old" till den fantastiska avslutningen där spelet mellan McGowan och McColl klaffar så ljuvligt:
- "I could have been someone"
- "Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you"
- "I kept them with me babe
I put them with my own
Cant make it all alone
I've built my dreams around you"
Hurra så bra, hurra för tidernas jullåt!
söndag 21 december 2008
Medicin
Efter att ha spenderat en hel kväll med människor fullkomligt ointresserade av bordtennis, en så allvarlig form av självplågeri att det skulle krävas ett helt fotbollslag med Freudianer för att diagnosera vad som är fel när man utsätter sig för sånt, så krävs det nu starka doser för att återställa skadan som gjorts.
Det är som att vara utan syre för länge. Även om man överlever så har massa hjärnceller hunnit dö och man kan få men för livet. Lite samma sak är det att vistas för länge i ett rum med individer som inte till fullo känner samma uppskattning för Jean-Michel Saive, Kalinikos Kreanga och Joo Se Hyuk som man själv gör.
Det här klippet innehåller det som måste vara en av världens längsta ballongplocksdueller, precis vad jag behöver nu.
Det är som att vara utan syre för länge. Även om man överlever så har massa hjärnceller hunnit dö och man kan få men för livet. Lite samma sak är det att vistas för länge i ett rum med individer som inte till fullo känner samma uppskattning för Jean-Michel Saive, Kalinikos Kreanga och Joo Se Hyuk som man själv gör.
Det här klippet innehåller det som måste vara en av världens längsta ballongplocksdueller, precis vad jag behöver nu.
lördag 20 december 2008
Julmusik
Julen rycker allt närmare. Därför ökar vi julfaktorn men sänker den allmäna nivån en aning. Dåligt blir det ju dock inte, bara inte så där Dylan/Waits heligt. Det nutida pudelrockband The Darkness med glimten i ögat (hoppas jag) spelade in den här juldängan, förmodligen för att få in lite extra royalties i juletider.
Nu ska jag på födelsedagskalas så julmusten är tillfälligt utbytt mot julöl, men imorgon blir det mer julmusik och då med julmust igen. Jag längtar redan.
Skål på er!
Nu ska jag på födelsedagskalas så julmusten är tillfälligt utbytt mot julöl, men imorgon blir det mer julmusik och då med julmust igen. Jag längtar redan.
Skål på er!
fredag 19 december 2008
En sabla återfallsförbrytare!
Tro inte att det var första gången han misshandlade en av Tom Waits kompositioner. Han har gett sig på självaste Downtown Train också.
Ifall hela mänskligheten var tvungna att hastigt evakuera jorden p.g.a. att en komet skulle kollidera med vår planet och chefen för mänsklighetens musikbevarande gav mig i uppgift att bränna en skiva som sammanfattade det bästa mänskligheten åstadkommit i musikväg innan allt förstördes. Då skulle Downtown Train vara en av de första låtarna att brännas på skivan.
Helst skulle jag vilja ha en DVD-r skiva så att man kan se videon också för den är kusligt snygg, och snyggast av allt är Tom i sin sedvanliga luffarstil där han rör sig som en marionettdocka längs gatorna.
Rod har inte kommit mycket längre än pekböckerna han hade som liten. Så han börjar sin video med en bild på ett tåg och en bild på en skylt där det står "Downtown". Just det Rod, Downtown Train, så heter den, duktigt.
Offret
Gärningsmannen
Ifall hela mänskligheten var tvungna att hastigt evakuera jorden p.g.a. att en komet skulle kollidera med vår planet och chefen för mänsklighetens musikbevarande gav mig i uppgift att bränna en skiva som sammanfattade det bästa mänskligheten åstadkommit i musikväg innan allt förstördes. Då skulle Downtown Train vara en av de första låtarna att brännas på skivan.
Helst skulle jag vilja ha en DVD-r skiva så att man kan se videon också för den är kusligt snygg, och snyggast av allt är Tom i sin sedvanliga luffarstil där han rör sig som en marionettdocka längs gatorna.
Rod har inte kommit mycket längre än pekböckerna han hade som liten. Så han börjar sin video med en bild på ett tåg och en bild på en skylt där det står "Downtown". Just det Rod, Downtown Train, så heter den, duktigt.
Offret
Gärningsmannen
onsdag 17 december 2008
Vad finns det för straffskala för dessa grova brott?
Så här vackert kan det vara med musik.
Och så här vansinnigt fel kan det gå då ett psykfall utan självdistans och tonat hår förgriper sig på orginalet. Hans idé att odla ett litet skägg är illa nog, men än värre är hans tillgjorda valpblickar in i kameran och den lika tillgjorda drömmande blicken lite vid sidan om kameran. Titta inte på klippet ifall ni har små barn i närheten av datorn! De kan bli skadade för livet.
Och så här vansinnigt fel kan det gå då ett psykfall utan självdistans och tonat hår förgriper sig på orginalet. Hans idé att odla ett litet skägg är illa nog, men än värre är hans tillgjorda valpblickar in i kameran och den lika tillgjorda drömmande blicken lite vid sidan om kameran. Titta inte på klippet ifall ni har små barn i närheten av datorn! De kan bli skadade för livet.
tisdag 16 december 2008
Hur utvecklar man det perfekta?
Ma Long vann Pro Tour finalspelet i helgen. Han slog ut Wang Liqin i kvarten, Ma Lin i semin och Wang Hao i finalen. Det är vad som kallas en tuff lottning det. Ma Long tappade bara ett set på de tre matcherna, det är oroväckande bra.
Vi pingisälskare har pratat om att Kina nu haft en av sina mest dominerande generationer någonsin. Vi har sagt att riktigt så här överlägsna kommer de inte kunna fortsätta vara utan de kommer få konkurrens av japaner, koreaner och förhoppningsvis några européer. Men nu börjar det sakta gå upp för omvärlden att nästa kinesiska generation kanske blir ännu mer överjävlig än den som dominerat världspingisen under hela 2000-talet.
Tråkigt kan man ju tycka, att det även i framtiden bara lär bli helkinesiska finaler i mästerskapen. Men å andra sidan, vilken pingistok vill inte se dagens kinesiska ynglingar ta sporten till nästa övermänskliga nivå?
Så det är bara vänja sig vid syner som den här, och njuta.
Vi pingisälskare har pratat om att Kina nu haft en av sina mest dominerande generationer någonsin. Vi har sagt att riktigt så här överlägsna kommer de inte kunna fortsätta vara utan de kommer få konkurrens av japaner, koreaner och förhoppningsvis några européer. Men nu börjar det sakta gå upp för omvärlden att nästa kinesiska generation kanske blir ännu mer överjävlig än den som dominerat världspingisen under hela 2000-talet.
Tråkigt kan man ju tycka, att det även i framtiden bara lär bli helkinesiska finaler i mästerskapen. Men å andra sidan, vilken pingistok vill inte se dagens kinesiska ynglingar ta sporten till nästa övermänskliga nivå?
Så det är bara vänja sig vid syner som den här, och njuta.
Mer julmusik
Vi är på Irland, det är julaftonsmorgon någon gång för länge, länge sedan. En man är ute och går längs kuststräckan med sin kusin, Arthur McBride. De möter Sergeant Napper, Korpral Vamp och en liten trumslagarpojke. Det lilla militära följet önskar Arthur och hans kusin en god morgon och eftersom det trots allt är jul så hälsar de båda irländarna vänligt tillbaka.
Sergeant Napper passar på att försöka värva de båda till den engelska armén genom en liten monolog där han erbjuder ”ten guineas in gold” och förklarar att en soldat alltid går välklädd och har gott om pengar ”and always is blessed with a charming young wife”.
De båda irländarna verkar dock inte lockade och svarar med en lika övertygande monolog: “I wouldn't be proud of your clothes, for you've only the lend of them, as I suppose”. De klarar sig hellre på egen hand utan guldet och den charmerande unga frun eftersom de annars lär skickas till Frankrike, ”where we would get shot without warning”.
Då surnar Sergeanten till och säger att sådant där prat tänker han minsann inte höra, säger de ett enda ord till hugger han huvudet av dem. Då, eftersom vi är på Irland, utbryter ett kort men våldsamt slagsmål. Arthur McBride och kusinen klubbar ned sergeanten och korpralen med en knölpåk, sedan gör de en fotboll av trumslagarpojkens trumma innan de ”left them for dead in the morning”.
Den gamla irländska folkvisan skrevs ner på 1840-talet. Att Dylan dammar av och blåser liv i en gammal juvel från historiens fördunklade gömmor är inget överraskande. Människans musik- och lyrikhistoria är ständigt närvarande i hans verk. Allt från hans allra första låtar där t.ex. A Hard Rain’s A-Gonna Fall hämtat inspiration i en gammal skotsk pjäs från 1400-talet till hans allra senaste skiva där bl.a. titeln och fragment i refrängen i Nettie Moore hämtats ur en amerikansk folkballad från 1800-talet.
En del menar att det är fusk, att Dylan plagierar, att det inte är samma sak som att skriva något helt eget. Vilka idioter. Att Dylan lyckas skapa något eget samtidigt som han väver in fragment från historiska lämningar, både textmässigt och musikaliskt får mig att fullkomligt baxna över den ofattbara vidd av genialitet som ryms i ett och samma huvud. Hela mänskligheten står i evig tacksamhetsskuld för den insats han gör i att bevara och hålla vid liv våra förfäders konstnärliga arv.
Sergeant Napper passar på att försöka värva de båda till den engelska armén genom en liten monolog där han erbjuder ”ten guineas in gold” och förklarar att en soldat alltid går välklädd och har gott om pengar ”and always is blessed with a charming young wife”.
De båda irländarna verkar dock inte lockade och svarar med en lika övertygande monolog: “I wouldn't be proud of your clothes, for you've only the lend of them, as I suppose”. De klarar sig hellre på egen hand utan guldet och den charmerande unga frun eftersom de annars lär skickas till Frankrike, ”where we would get shot without warning”.
Då surnar Sergeanten till och säger att sådant där prat tänker han minsann inte höra, säger de ett enda ord till hugger han huvudet av dem. Då, eftersom vi är på Irland, utbryter ett kort men våldsamt slagsmål. Arthur McBride och kusinen klubbar ned sergeanten och korpralen med en knölpåk, sedan gör de en fotboll av trumslagarpojkens trumma innan de ”left them for dead in the morning”.
Den gamla irländska folkvisan skrevs ner på 1840-talet. Att Dylan dammar av och blåser liv i en gammal juvel från historiens fördunklade gömmor är inget överraskande. Människans musik- och lyrikhistoria är ständigt närvarande i hans verk. Allt från hans allra första låtar där t.ex. A Hard Rain’s A-Gonna Fall hämtat inspiration i en gammal skotsk pjäs från 1400-talet till hans allra senaste skiva där bl.a. titeln och fragment i refrängen i Nettie Moore hämtats ur en amerikansk folkballad från 1800-talet.
En del menar att det är fusk, att Dylan plagierar, att det inte är samma sak som att skriva något helt eget. Vilka idioter. Att Dylan lyckas skapa något eget samtidigt som han väver in fragment från historiska lämningar, både textmässigt och musikaliskt får mig att fullkomligt baxna över den ofattbara vidd av genialitet som ryms i ett och samma huvud. Hela mänskligheten står i evig tacksamhetsskuld för den insats han gör i att bevara och hålla vid liv våra förfäders konstnärliga arv.
söndag 14 december 2008
Abstinens
En helgdag utan bordtennis, vad gör man då?
Jag kände paniken komma krypande. Rastlösheten spred sig likt en skogsbrand ut i armar och ben. Förtvivlat började jag studsa pingisbollar runt omkring i lägenheten, bollarnas klang av ihålig celluloid dämpade temporärt den mest kvävande panikångesten. Men det var långt ifrån nog.
Paniken fortsätter välla upp likt bubblorna från en treo i ett vattenglas. Maniskt rotar jag bland de gamla VHS-banden och DVD-filmerna, skulle jag se lagfinalen från Malaysia 2000 eller några matcher från VM i Zagreb 2007? Nä, tänkte jag, bara Joo Se Hyuk kan dämpa en pingisabstinens så svår som den jag lider av nu. Mina stela fingrar greppade tag om DVDn med de sista omgångarna i Paris VM 2003, likt vore den repet som drog mig ut ur helvetets portar.
Men jag har sett allt, det duger inte. Paniken har nu kopplat greppet om hela mitt jag. Kraftigt hostande vaknar jag upp ur den värsta psykosen och upptäcker att jag börjat tugga i mig ett gammalt svart Cobra Ultra som jag spelade med som liten. Medan jag håller på att kvävas av det mjuka undergummit som alltid kännetecknat Cobra Ultra slår det mig - "Pro Tour Finalerna!" - "ITtv!" - "Live steaming!" - "Ma Long!"
Som små blippande, livräddande morsekodsignlaer blinkar nyckelorden ut ur mitt kaotiska, svårt medtagna medvetande. Dagen är räddad. Först damfinalen mellan Guo Yan och min favorit bland damkineserna, den lille kvicke Guo Yue och sedan herrfinalen mellan giganterna Ma Long och Wang Hao, live på nätet. Hallelujah!
Jag har en kuslig känsla att Ma Long är den nye orubblige världsdominanten. Igår krossade han Wang Liqin och Ma Lin. Men han brukar ha svårt för Wang Hao...
Jag kände paniken komma krypande. Rastlösheten spred sig likt en skogsbrand ut i armar och ben. Förtvivlat började jag studsa pingisbollar runt omkring i lägenheten, bollarnas klang av ihålig celluloid dämpade temporärt den mest kvävande panikångesten. Men det var långt ifrån nog.
Paniken fortsätter välla upp likt bubblorna från en treo i ett vattenglas. Maniskt rotar jag bland de gamla VHS-banden och DVD-filmerna, skulle jag se lagfinalen från Malaysia 2000 eller några matcher från VM i Zagreb 2007? Nä, tänkte jag, bara Joo Se Hyuk kan dämpa en pingisabstinens så svår som den jag lider av nu. Mina stela fingrar greppade tag om DVDn med de sista omgångarna i Paris VM 2003, likt vore den repet som drog mig ut ur helvetets portar.
Men jag har sett allt, det duger inte. Paniken har nu kopplat greppet om hela mitt jag. Kraftigt hostande vaknar jag upp ur den värsta psykosen och upptäcker att jag börjat tugga i mig ett gammalt svart Cobra Ultra som jag spelade med som liten. Medan jag håller på att kvävas av det mjuka undergummit som alltid kännetecknat Cobra Ultra slår det mig - "Pro Tour Finalerna!" - "ITtv!" - "Live steaming!" - "Ma Long!"
Som små blippande, livräddande morsekodsignlaer blinkar nyckelorden ut ur mitt kaotiska, svårt medtagna medvetande. Dagen är räddad. Först damfinalen mellan Guo Yan och min favorit bland damkineserna, den lille kvicke Guo Yue och sedan herrfinalen mellan giganterna Ma Long och Wang Hao, live på nätet. Hallelujah!
Jag har en kuslig känsla att Ma Long är den nye orubblige världsdominanten. Igår krossade han Wang Liqin och Ma Lin. Men han brukar ha svårt för Wang Hao...
fredag 12 december 2008
Iran in i pingisens finrum
Noshad Alamiyan. Så heter han. Iraniern som skrällde genom att ta sig vidare ur Junior VM:s gruppspel obesegrad. Idag fortsatte han skrälla mot den galne tysken Erik Botroff. Sen skulle det så klart ta stopp mot världsettan Kenta Matsudaira. Men icke! Nu har vi en iransk spelare i kvartsfinal i bordtennisens Junior VM och kan han slå Kenta kan han slå vem som helst.
Det är ju minst sagt vad pingisen behöver. Jag är inte den som brukar beklaga mig över den kinesiska dominansen, inte den som är ointresserad så länge det inte är en europée eller svensk med i bilden. Jag har aldrig fattat poängen med att sympatisera med de spelare/lag som ligger geografiskt närmast ens egna geografiska position.
Men nu börjar den kinesiska dominansen gå till överdrift. Jag har följt Pro Tour finalerna via resultatrapportering och via ITtv:s live streaming under dagen. Sydkoreanen Ryu Seung Min brukade ju kunna hota kineserna, han blir fullkomligt överkörd av Chen Qi idag. Då är Chen Qi Kinas femte bästa spelare, i bästa fall. Hao Shuai, Xu Xin, Zhang Jike m.fl. gör säkert anspråk på förstaplatsen bakom den fantastiska fyran.
Wang Hao som föll mot Mikael Maze i VM 2005 smular idag sönder dansken med en gäspning. Så ser det ut i varje match där en kines är inblandad.
Därför kan vi just idag glädjas åt att det i kvartsfinalerna i Junior VM bara återstår en kines. Han har sällskap av tre koreaner, en taiwanes, en japan, en britt och så då en iranier. Och just idag så kan vi ju strunta i att Kina inte skickat Xu Xin, Xu Ruifeng, Song Sichao och Song Hongyuan som alla är rankade top-10 på juniorernas världsranking.
Det är ju minst sagt vad pingisen behöver. Jag är inte den som brukar beklaga mig över den kinesiska dominansen, inte den som är ointresserad så länge det inte är en europée eller svensk med i bilden. Jag har aldrig fattat poängen med att sympatisera med de spelare/lag som ligger geografiskt närmast ens egna geografiska position.
Men nu börjar den kinesiska dominansen gå till överdrift. Jag har följt Pro Tour finalerna via resultatrapportering och via ITtv:s live streaming under dagen. Sydkoreanen Ryu Seung Min brukade ju kunna hota kineserna, han blir fullkomligt överkörd av Chen Qi idag. Då är Chen Qi Kinas femte bästa spelare, i bästa fall. Hao Shuai, Xu Xin, Zhang Jike m.fl. gör säkert anspråk på förstaplatsen bakom den fantastiska fyran.
Wang Hao som föll mot Mikael Maze i VM 2005 smular idag sönder dansken med en gäspning. Så ser det ut i varje match där en kines är inblandad.
Därför kan vi just idag glädjas åt att det i kvartsfinalerna i Junior VM bara återstår en kines. Han har sällskap av tre koreaner, en taiwanes, en japan, en britt och så då en iranier. Och just idag så kan vi ju strunta i att Kina inte skickat Xu Xin, Xu Ruifeng, Song Sichao och Song Hongyuan som alla är rankade top-10 på juniorernas världsranking.
by courtesy of the ITTF
Julmust och julmusik
Idag går det att läsa artiklar i våra nyhetstidningars nätupplagor där det står om "snökaoset" och att "nu är nästan hela landet lagt under ett tjockt vitt täcke." Jag tittar ut genom mitt fönster, på fotbollsplanen som är precis lika grön som för ett halvår sedan och undrar om det blivit något missförstånd.
Oavsett väderlek börjar julen dock närma sig. En mycket trevlig högtid som kräver sina förberedande traditioner. Jag har inget behov av att bejubla Jesu födelse eller besöka kyrkan, jag när heller ingen längtan att dränka min lägenhet i tomtar och julbordsmaten lockar inte överhuvudtaget.
Men två inslag är otroligt viktiga. Julmust och julmusik. Och med julmusik menar jag inte änglakörer som hurrar för att vår frälsare fötts, jag menar bara musik som av en eller annan anledning väcker de rätta julkänslorna och som framförallt är fantastiskt bra. För det är det julen handlar om, lyssna på riktigt bra musik. Och dricka julmust.
Därför vill jag nu sprida lite julmusik via min blogg. Först ut är den fantastiska, förtrollande, sagolika Tom Waits i ett framträdande hos David Letterman dagarna innan jul 1983. Han får som vanligt Lettermans publik att skratta som små barn framför Kalle Anka men när han sedan slår sig ner vid pianot blir det så vackert och allvarligt att inte en hals är fri från klumpar. Så är det med Tom Waits, man skrattar och man gråter tills man inte längre vet vad som är vad.
Oavsett väderlek börjar julen dock närma sig. En mycket trevlig högtid som kräver sina förberedande traditioner. Jag har inget behov av att bejubla Jesu födelse eller besöka kyrkan, jag när heller ingen längtan att dränka min lägenhet i tomtar och julbordsmaten lockar inte överhuvudtaget.
Men två inslag är otroligt viktiga. Julmust och julmusik. Och med julmusik menar jag inte änglakörer som hurrar för att vår frälsare fötts, jag menar bara musik som av en eller annan anledning väcker de rätta julkänslorna och som framförallt är fantastiskt bra. För det är det julen handlar om, lyssna på riktigt bra musik. Och dricka julmust.
Därför vill jag nu sprida lite julmusik via min blogg. Först ut är den fantastiska, förtrollande, sagolika Tom Waits i ett framträdande hos David Letterman dagarna innan jul 1983. Han får som vanligt Lettermans publik att skratta som små barn framför Kalle Anka men när han sedan slår sig ner vid pianot blir det så vackert och allvarligt att inte en hals är fri från klumpar. Så är det med Tom Waits, man skrattar och man gråter tills man inte längre vet vad som är vad.
Värdens coolaste sport i bilder
Nu är det mycket bra bordtennis. Idag började Pro Tour slutspelet i Macao och i Madrid är Kristian Karlsson och Malin Pettersson kvar i Junior VM inför imorgon då det är dags för 16-delsfinaler. Själv hade jag gärna varit på båda platserna i helgen men får nöja mig med Västsvenska Mästerskapen i Bengtsfors och hålla tillgodo med lite pingiskonst i bildform vad det gäller den internationella pingisen.
I en eventuell kvartsfinal får Kristian Karlsson förmodligen möta Yan An. Det skulle bli en höjdarmatch och Kristian får i så fall se upp med kinesens ossningar.
Annars är ju de allra bästa kineserna inte med i Junior VM och det finns giftiga spelare som brittiske Wayne Rooney look-a-liken Paul Drinkhall och koreanen Seo Hyun Deok att se upp med.
Och så japanerna då. Knatten Koki Niwa är fortfarande med och tävlar med de äldre grabbarna och juniorvärlsettan Kenta Matsudaira, som jag tippar tar hem det hela, har sett orubblig ut hittills. Han tog båda sina matcher i lagsemifinalen mot Kina och han har ännu inte tappat set i singelturneringen.
by courtesy of the ITTF
I en eventuell kvartsfinal får Kristian Karlsson förmodligen möta Yan An. Det skulle bli en höjdarmatch och Kristian får i så fall se upp med kinesens ossningar.
Annars är ju de allra bästa kineserna inte med i Junior VM och det finns giftiga spelare som brittiske Wayne Rooney look-a-liken Paul Drinkhall och koreanen Seo Hyun Deok att se upp med.
Och så japanerna då. Knatten Koki Niwa är fortfarande med och tävlar med de äldre grabbarna och juniorvärlsettan Kenta Matsudaira, som jag tippar tar hem det hela, har sett orubblig ut hittills. Han tog båda sina matcher i lagsemifinalen mot Kina och han har ännu inte tappat set i singelturneringen.
by courtesy of the ITTF
onsdag 10 december 2008
Rogers vita Opel
Jag kan inte låta Rogers horribla version ligga där utan jämförelse. I Dylans version står orden i centrum, inte någon lättsåld, flamsig meloditrudelutt. Men det här Dylanframträdandet är fantastiskt på många sätt, inte bara musikaliskt.
Situationen är fantastisk. Det här är minuterna efter det att han buats av scenen av en rasande publik som upprörts av hans elektriska framträdande, hans förräderi mot publiken som älskar honom som den nye Messias. Här går han ut igen, tillbaka till pöbeln som precis avvisat och fördömt honom och med en akustisk gitarr sluter han fred.
Men det är helt oförberett, han har inget munspel med sig, åtminstone inte i rätt tonart. Så han frågar sin pöbel, har någon av dem ett E-munspel? Munspelen regnar över scenen.
Fantastiskt är också mörkret, ljussättningen och kameraarbetet. Det måste ha varit så här Moses velat filmas och belysas då han kom ner med de tio budorden. I en ensam strålkastares sken lyser Dylans ikoniserade profil i skarp kontrast mot den kolsvarta nattens bakgrund och stundtals slukas nästan hela han av mörkrets glupska skuggor.
Det ser nästan overkligt ut. Och tiden står still.
Dylans gitarr, hans munspel och hans röst. Och så de fantastiska verserna. Det Dylanska flowet. “Though you might hear laughing, spinning, swinging madly across the sun, it's not aimed at anyone, it's just escaping on the run and but for the sky there are no fences facing.”
Det blir för mycket, vi behöver betänketid för att ta in allt men det finns ingen tid, ord och bilder bara väller och forsar ut ”And if you hear vague traces of skipping reels of rhyme to your tambourine in time, it's just a ragged clown behind, I wouldn't pay it any mind, it's just a shadow you're seeing that he's chasing”.
Situationen är fantastisk. Det här är minuterna efter det att han buats av scenen av en rasande publik som upprörts av hans elektriska framträdande, hans förräderi mot publiken som älskar honom som den nye Messias. Här går han ut igen, tillbaka till pöbeln som precis avvisat och fördömt honom och med en akustisk gitarr sluter han fred.
Men det är helt oförberett, han har inget munspel med sig, åtminstone inte i rätt tonart. Så han frågar sin pöbel, har någon av dem ett E-munspel? Munspelen regnar över scenen.
Fantastiskt är också mörkret, ljussättningen och kameraarbetet. Det måste ha varit så här Moses velat filmas och belysas då han kom ner med de tio budorden. I en ensam strålkastares sken lyser Dylans ikoniserade profil i skarp kontrast mot den kolsvarta nattens bakgrund och stundtals slukas nästan hela han av mörkrets glupska skuggor.
Det ser nästan overkligt ut. Och tiden står still.
Dylans gitarr, hans munspel och hans röst. Och så de fantastiska verserna. Det Dylanska flowet. “Though you might hear laughing, spinning, swinging madly across the sun, it's not aimed at anyone, it's just escaping on the run and but for the sky there are no fences facing.”
Det blir för mycket, vi behöver betänketid för att ta in allt men det finns ingen tid, ord och bilder bara väller och forsar ut ”And if you hear vague traces of skipping reels of rhyme to your tambourine in time, it's just a ragged clown behind, I wouldn't pay it any mind, it's just a shadow you're seeing that he's chasing”.
Leta rätt på den vita Opeln istället Roger!
Roger McGuinn, han gillar vi inte här på bloggen. Varför?
På tre olika ställen har jag hört honom berätta hur duktig han var då han tog Dylans Mr Tambourine Man, ändrade den så den blev mer radiovänlig och fick en jättehit tillsammans med sitt band The Byrds med låten samma år som Dylan släppte den.
Därför blev det ju komiskt när jag hittade det här klippet på Youtube. Först en liten intervju innan låten ska spelas, sedan introducerar intervjuaren låten, ”oj, hann han inte berätta sin favorithistoria den här gången” hinner jag tänka, men Roger avbryter värden: ”vänta, vänta jag vill berätta om hur jag ändrade låten först”. Patetiska nolla! Så får vi höra historien igen:
”Dylan den idioten gjorde låten på sitt eget sätt (här imiterar han Dylan dåligt). Men det var ju inte så musiken som spelades på radion lät, den blir aldrig populär tänkte vi (för det är ju det musik handlar om). Så jag gjorde den mer trallig och ”kicked it up with a Beatle-beat” (nu plockar han pluspoäng) så att den blev en hit bland alla skivköpande tonårstjejer och så blev vi kända och rika”.
Fast Dylan gillar tydligen Roger, han har fått hänga med Dylan på turné flera gånger. Jag tycker att Dylan istället borde sparka Roger hårt i skrevet och säga typ: "Tack Roger för att du tog låten med en av mina allra vackraste texter och förvandlade den till en lallande fåndänga. Kan du inte berätta historien igen, hur gjorde du nu när du ändrade den? Snälla lär mig, du är ju så mycket duktigare och mer framgångsrik än mig."
På tre olika ställen har jag hört honom berätta hur duktig han var då han tog Dylans Mr Tambourine Man, ändrade den så den blev mer radiovänlig och fick en jättehit tillsammans med sitt band The Byrds med låten samma år som Dylan släppte den.
Därför blev det ju komiskt när jag hittade det här klippet på Youtube. Först en liten intervju innan låten ska spelas, sedan introducerar intervjuaren låten, ”oj, hann han inte berätta sin favorithistoria den här gången” hinner jag tänka, men Roger avbryter värden: ”vänta, vänta jag vill berätta om hur jag ändrade låten först”. Patetiska nolla! Så får vi höra historien igen:
”Dylan den idioten gjorde låten på sitt eget sätt (här imiterar han Dylan dåligt). Men det var ju inte så musiken som spelades på radion lät, den blir aldrig populär tänkte vi (för det är ju det musik handlar om). Så jag gjorde den mer trallig och ”kicked it up with a Beatle-beat” (nu plockar han pluspoäng) så att den blev en hit bland alla skivköpande tonårstjejer och så blev vi kända och rika”.
Fast Dylan gillar tydligen Roger, han har fått hänga med Dylan på turné flera gånger. Jag tycker att Dylan istället borde sparka Roger hårt i skrevet och säga typ: "Tack Roger för att du tog låten med en av mina allra vackraste texter och förvandlade den till en lallande fåndänga. Kan du inte berätta historien igen, hur gjorde du nu när du ändrade den? Snälla lär mig, du är ju så mycket duktigare och mer framgångsrik än mig."
Remi
Nu har jag gått och laddat för den tredje avgörande ronden i duellen mellan Hendrix och Dylan i nästan en vecka. Men precis då jag ska avfyra startskottet väller tvivlets mörka skugga över mig likt en snölavin.
Det går ju inte att tävla i musik. Eller, det går ju inte att utse en vinnare och en förlorare mellan två av musikhistoriens allra största då de båda står för ett sådant mästerligt framträdande som det nu är frågan om. Så det får bli oavgjort.
Hela böcker har skrivits om enbart den här låten. Dylan har i en radiointervju berättat att han fann sig själv skriva "this long piece of vomit about 20 pages long, and out of it I took Like a Rolling Stone" och att det från början var "just a rhythm thing on paper all about my steady hatred, directed at some point that was honest".
Och trots att låten var chockerande lång för dåtidens musikindustri och fick delas upp i två delar på singeln så seglade den upp till en andra plats på USA:s försäljningslista 1966. Etta var någon låt med de där engelska gossarna med charmiga leenden, matchande kostymer och busigt oklippta luggar som alla tonårsflickor var så tokiga i.
Dylans version är makalös. En ljudvägg, en kakafoni som slår gnistor av energi och som med nöd och näppe lyckas hålla sig tillräckligt tyglad för att forma ett stycke musik. Och Dylans röst är så där iskallt nollställd som bara Dylans kan vara medan orden fräser, sprakar och målar upp vansinniga bilder som bara Dylans kan.
Hendrix version är också makalös. Han gör det så löjligt enkelt, så lekfullt. Men framförallt gör han den på sitt alldeles egna sätt. Framträdandet är från den berömda Montereyfestivalen 1967 då Hendrix tog hela musikvärlden med storm medan ett gäng pojkar från Liverpool satt och mediterade hos sin andlige ledare Maharishi.
Det går ju inte att tävla i musik. Eller, det går ju inte att utse en vinnare och en förlorare mellan två av musikhistoriens allra största då de båda står för ett sådant mästerligt framträdande som det nu är frågan om. Så det får bli oavgjort.
Hela böcker har skrivits om enbart den här låten. Dylan har i en radiointervju berättat att han fann sig själv skriva "this long piece of vomit about 20 pages long, and out of it I took Like a Rolling Stone" och att det från början var "just a rhythm thing on paper all about my steady hatred, directed at some point that was honest".
Och trots att låten var chockerande lång för dåtidens musikindustri och fick delas upp i två delar på singeln så seglade den upp till en andra plats på USA:s försäljningslista 1966. Etta var någon låt med de där engelska gossarna med charmiga leenden, matchande kostymer och busigt oklippta luggar som alla tonårsflickor var så tokiga i.
Dylans version är makalös. En ljudvägg, en kakafoni som slår gnistor av energi och som med nöd och näppe lyckas hålla sig tillräckligt tyglad för att forma ett stycke musik. Och Dylans röst är så där iskallt nollställd som bara Dylans kan vara medan orden fräser, sprakar och målar upp vansinniga bilder som bara Dylans kan.
Hendrix version är också makalös. Han gör det så löjligt enkelt, så lekfullt. Men framförallt gör han den på sitt alldeles egna sätt. Framträdandet är från den berömda Montereyfestivalen 1967 då Hendrix tog hela musikvärlden med storm medan ett gäng pojkar från Liverpool satt och mediterade hos sin andlige ledare Maharishi.
tisdag 9 december 2008
Lee Sang Su
Men det är ju inte bara på bänken som det behövs ett ordentligt engagemang. Det är ju minst lika viktigt vid bordet. Det är för många spelare som tycker det räcker att glida runt och fila lite på bollen. Det är väl därför pingisen fått sitt mesiga rykte. Och då lockar vi till oss fler som tror att pingis är en sport för dem som vill smålira lite. Det blir en ond cirkel, en självuppfyllande profetia.
Men om man vill komma någon vart behöver man satsa allt, i varje läge, som Le Sang Su. Då blir det dessutom konst. Långt mycket vackrare än någon fjantig, tåtrippande balett.
Men om man vill komma någon vart behöver man satsa allt, i varje läge, som Le Sang Su. Då blir det dessutom konst. Långt mycket vackrare än någon fjantig, tåtrippande balett.
måndag 8 december 2008
Bänk-Oooss
Tillbaka efter några dagar i djupaste Småland där nätterna spenderats på ett ensligt glasbruk långt ifrån all IT-uppkoppling.
I Madrid spelas Junior VM och de svenska juniorerna föll idag i kvarten trots en fantastisk insats mot Japan där Krisitan Karlsson slog supertalangen Koki Niwa och Mattias Karlsson slog självaste Kenta Matsudaira.
Svenska juniortruppen är ett bra gäng tokseriösa, ambitiösa, laddade spelare som inte minst den här fantastiska bilden visar. Ofta är man van vid måttligt intresserade medspelare som följer sina lagkamrater med ett halvt öga och kanske hinner klappa lite grann med ena baksidan av handen så vida de inte skriver ett livsviktigt sms eller pratar om elaka mattelärare.
Så här ska det se ut på lagbänken.
Hampus Söderlund & Kristian Karlsson.
I Madrid spelas Junior VM och de svenska juniorerna föll idag i kvarten trots en fantastisk insats mot Japan där Krisitan Karlsson slog supertalangen Koki Niwa och Mattias Karlsson slog självaste Kenta Matsudaira.
Svenska juniortruppen är ett bra gäng tokseriösa, ambitiösa, laddade spelare som inte minst den här fantastiska bilden visar. Ofta är man van vid måttligt intresserade medspelare som följer sina lagkamrater med ett halvt öga och kanske hinner klappa lite grann med ena baksidan av handen så vida de inte skriver ett livsviktigt sms eller pratar om elaka mattelärare.
Så här ska det se ut på lagbänken.
Hampus Söderlund & Kristian Karlsson.
by courtesy of the ITTF
fredag 5 december 2008
Offentlighetens årtionde
Vi lever i offentlighetens tidevarv. Allt kan skötas offentligt, inget är för privat och TV-jättarna vältrar sig i framgångarna av kopierade programidéer där Svenssonvardagen exponeras till alla andra Svenssons förtjusning.
Är du en ensamstående mamma som vill hitta en livspartner och en trygg fadersgestalt för dina barn? Var med i vårt TV-program så blir du kändis på köpet! Vill du gå ner i vikt? Bli popstjärna? Få ordning på dina bråkiga barn? Behöver du lära dig sköta din ekonomi eller bara renovera ditt kök? Vi har TV-programmet för dig!
Är du deprimerad, paranoid eller bara galen? Kom och träffa vår psykolog på bästa sändningstid. Du vinner på det, vi vinner på det, tittarna vinner på det, alla vinner!
Med min blogg är jag ju en del av det, för det samma gäller ju bloggarna. Dagboken är ett uråldrigt fenomen. Men idag har vi bytt ut den där lilla rosa dagboken med en kattunge på omslaget och ett litet hänglås i plast som håller ihop pärmarna kring det hemliga innehållet. Istället lägger vi upp de där hemliga sidorna till hela världens beskådan på internet.
Ser ni ironin?
När jag gick i mellanstadiet hade man kunnat offra sin splitternya 21-växlade mountainbike med Shimanobromsar för att få läsa tjejerna i klassens dagböcker. Tjejerna vaktade dem med sina liv, som om alla världens hemligheter var samlade där i och de själva var hemligheternas ödesutnämnda väktare. Nu, efter att ha läst Blondinbellas och Ebba von Sydows ”dagböcker” inser man att alla års nyfiken vånda var helt bortkastade.
Man hade blivit gruvligt besviken. Man hade sprungit halvnaken genom nattens ösregn och förtvivlat vrålat och vädjat till den orättvisa världen av villfarelser att ge tillbaka cykeln som man offrade för att läsa om ögonskuggor, koftor och hur ljuvligt och syndigt gott det är med choklad.
Är du en ensamstående mamma som vill hitta en livspartner och en trygg fadersgestalt för dina barn? Var med i vårt TV-program så blir du kändis på köpet! Vill du gå ner i vikt? Bli popstjärna? Få ordning på dina bråkiga barn? Behöver du lära dig sköta din ekonomi eller bara renovera ditt kök? Vi har TV-programmet för dig!
Är du deprimerad, paranoid eller bara galen? Kom och träffa vår psykolog på bästa sändningstid. Du vinner på det, vi vinner på det, tittarna vinner på det, alla vinner!
Med min blogg är jag ju en del av det, för det samma gäller ju bloggarna. Dagboken är ett uråldrigt fenomen. Men idag har vi bytt ut den där lilla rosa dagboken med en kattunge på omslaget och ett litet hänglås i plast som håller ihop pärmarna kring det hemliga innehållet. Istället lägger vi upp de där hemliga sidorna till hela världens beskådan på internet.
Ser ni ironin?
När jag gick i mellanstadiet hade man kunnat offra sin splitternya 21-växlade mountainbike med Shimanobromsar för att få läsa tjejerna i klassens dagböcker. Tjejerna vaktade dem med sina liv, som om alla världens hemligheter var samlade där i och de själva var hemligheternas ödesutnämnda väktare. Nu, efter att ha läst Blondinbellas och Ebba von Sydows ”dagböcker” inser man att alla års nyfiken vånda var helt bortkastade.
Man hade blivit gruvligt besviken. Man hade sprungit halvnaken genom nattens ösregn och förtvivlat vrålat och vädjat till den orättvisa världen av villfarelser att ge tillbaka cykeln som man offrade för att läsa om ögonskuggor, koftor och hur ljuvligt och syndigt gott det är med choklad.
Blasfemi!
En grannblogg har lagt upp en Dylancover som inte håller högsta klass. Jag vill ju inte vara sämre. Ni med gott minne kanske minns att jag för ett tag sedan nämnde Huck's Tune som en av mina favoriter på Dylans nya skiva Tell Tale Signs.
Tyvärr finns bara en ett klipp av låten på Youtube med Dylans version och den kommer serverad tillsammans med en märklig video från en inte alltför betagande park. Att regissören dessutom lyckats pricka textraden "behind every tree, there's something to see" med att kvinnan i videon kikar fram bakom ett träd tjänar ju som ett utmärkt sätt att förlöjliga låten.
Fast det är ju ingenting mot den andra versionen. Aldrig har jag hört en låt slaktas så kallblodigt och brutalt. Det fascinerande är att kommentarerna till klippet är genomgående positiva.
Dylans:
...och så slakten.
Tyvärr finns bara en ett klipp av låten på Youtube med Dylans version och den kommer serverad tillsammans med en märklig video från en inte alltför betagande park. Att regissören dessutom lyckats pricka textraden "behind every tree, there's something to see" med att kvinnan i videon kikar fram bakom ett träd tjänar ju som ett utmärkt sätt att förlöjliga låten.
Fast det är ju ingenting mot den andra versionen. Aldrig har jag hört en låt slaktas så kallblodigt och brutalt. Det fascinerande är att kommentarerna till klippet är genomgående positiva.
Dylans:
...och så slakten.
torsdag 4 december 2008
Vilken nivå?
Bob Dylan kommer till Sverige i slutet av Mars. Även om det är en fantastiskt trevlig nyhet är det ingen total överraskning. Sedan början av 90-talet har han varit ute på vad som kommit att kallas The Never Ending Tour och Sverige besöks med jämna mellanrum.
Även Aftonbladet presenterade nyheten idag och där fanns också en länk till hans senaste släppta album, bootlegsamlingen Tell Tale Signs. Jag hade inte läst den innan. Markus Larsson som gav Dylan ett "-" då han recenserade en spelning i Stockholm för tre år sedan gav nu skivan tre stycken Aftonbladetplus.
Markus tyckte att det krävdes "ett intensivt, nästan dåraktigt intresse" för att "älska varje sekund av skivan". Han tar ett exempel ur albumets häfte där Larry "Ratso" Sloman skrivit att han skulle kunna lyssna på en hel skiva med bara olika versioner av låten Mississippi.
"På den nivån är det", skriver Markus.
Markus har inte förstått. Vad är det för konstigt att bara lyssna på en skiva med Mississippi-versioner? Jag skulle med glädje lyssna igenom en skiva med bara orginalverisonen av Mississippi. Låten börjar komma till sin rätt först när man spelat den för tredje kanske fjärde gången i rad.
Jag läste nyligen på ett forum om ett Dylanfan som bränt en skiva med sina 21 favoritversioner av Don't Think Twice (It's allright). Jag har en bootleg som heter The Greatest Single Ever Made, den innehåller samtliga studiotagningar av Like A Rolling Stone. Fantastisk skiva.
Även Aftonbladet presenterade nyheten idag och där fanns också en länk till hans senaste släppta album, bootlegsamlingen Tell Tale Signs. Jag hade inte läst den innan. Markus Larsson som gav Dylan ett "-" då han recenserade en spelning i Stockholm för tre år sedan gav nu skivan tre stycken Aftonbladetplus.
Markus tyckte att det krävdes "ett intensivt, nästan dåraktigt intresse" för att "älska varje sekund av skivan". Han tar ett exempel ur albumets häfte där Larry "Ratso" Sloman skrivit att han skulle kunna lyssna på en hel skiva med bara olika versioner av låten Mississippi.
"På den nivån är det", skriver Markus.
Markus har inte förstått. Vad är det för konstigt att bara lyssna på en skiva med Mississippi-versioner? Jag skulle med glädje lyssna igenom en skiva med bara orginalverisonen av Mississippi. Låten börjar komma till sin rätt först när man spelat den för tredje kanske fjärde gången i rad.
Jag läste nyligen på ett forum om ett Dylanfan som bränt en skiva med sina 21 favoritversioner av Don't Think Twice (It's allright). Jag har en bootleg som heter The Greatest Single Ever Made, den innehåller samtliga studiotagningar av Like A Rolling Stone. Fantastisk skiva.
Kanske är det inte normalt, kanske är vi Dylanfans inte som alla andra. Men det är ju bara för att Dylans musik inte är som alla andras. Det säger ingenting om oss som fans, det säger något om Dylans musik.
onsdag 3 december 2008
De kvävande produktionskraven
Vissa dagar är produktiviteten lägre än vissa andra dagar. Vissa dagar kan man sätta sig vid tangentbordet för att uträtta sitt dagsverke bara för att med en gång känna att det här kommer inte bli någon bra arbetsdag. Dessa dagar är det lätt att bli distraherad, typ:
”Nämen, vad är det som ligger där borta i hörnet? Ett dammkorn! Jaha, lika bra att jag dammsuger hela lägenheten och när jag ändå är i gång kan jag lika gärna passa på att tvätta fönstren och putsa alla kopparkittlar. Nämen, bara två dammsugarpåsar kvar. Jaha, lika bra att gå och köpa nya, dom lär ju ta slut innan man vet ordet av.”
Man gör helt enkelt vad som helst för att undvika att sätta sig framför datorn bara för att känna frånvaron av produktivitet. Och när man väl sätter sig klickar man sig in på sin blogg och skriver långa inlägg om hur det är att inte kunna producera och man hänger på Youtube, hittar konstiga klipp och undrar om den här serven är skitsnygg eller jätteful.
”Nämen, vad är det som ligger där borta i hörnet? Ett dammkorn! Jaha, lika bra att jag dammsuger hela lägenheten och när jag ändå är i gång kan jag lika gärna passa på att tvätta fönstren och putsa alla kopparkittlar. Nämen, bara två dammsugarpåsar kvar. Jaha, lika bra att gå och köpa nya, dom lär ju ta slut innan man vet ordet av.”
Man gör helt enkelt vad som helst för att undvika att sätta sig framför datorn bara för att känna frånvaron av produktivitet. Och när man väl sätter sig klickar man sig in på sin blogg och skriver långa inlägg om hur det är att inte kunna producera och man hänger på Youtube, hittar konstiga klipp och undrar om den här serven är skitsnygg eller jätteful.
- Vilket rakt hår du har. - Jaaaaaaahh!
Nu var det jättelängesen jag kommenterade bloggkonkurrensen och de främsta av mina konkurrenter, de verkligt stora bloggarna. Fast å andra sidan har ju inget förändrats. Efter en snabb titt på två av Sveriges största bloggar drivna av två unga, blonda, käcka, framgångsrika flickor kan man konstatera att allt är som det brukar vara.
Allt är fortfarande skrikigt rosa, bilderna på bloggarna själva i olika utstyrslar svämmar fortfarande över och allt fokus ligger fortfarande på kläder, smink och hur man gör sig själv så fin som möjligt.
Jag får ju dåligt samvete för att jag suttit och sågat det kvinnliga släktets utseendefixering här på bloggen, vad har de för alternativ när de växer upp med dessa förebilder. Bloggar och veckotidningar om hur man fixar extra långa ögonfransar, hur man får till den där hollywoodfrisyren, omröstningar om vilka kändiskillar som ser snyggast ut på de där smygtagna bilderna då de badar och vilka kändiskvinnor som ser tjockast och äckligast ut då de badar med ett extra kilo på semestern.
Men nu blev det alldeles för seriöst, jag som ska vara politiskt korrekt (=förlamande neutral). Jag kompenserar det med ett klipp som är nära besläktat, föregångaren, till det andra Anders & Måns klippet jag la upp igår. En äkta modern klassiker:
Allt är fortfarande skrikigt rosa, bilderna på bloggarna själva i olika utstyrslar svämmar fortfarande över och allt fokus ligger fortfarande på kläder, smink och hur man gör sig själv så fin som möjligt.
Jag får ju dåligt samvete för att jag suttit och sågat det kvinnliga släktets utseendefixering här på bloggen, vad har de för alternativ när de växer upp med dessa förebilder. Bloggar och veckotidningar om hur man fixar extra långa ögonfransar, hur man får till den där hollywoodfrisyren, omröstningar om vilka kändiskillar som ser snyggast ut på de där smygtagna bilderna då de badar och vilka kändiskvinnor som ser tjockast och äckligast ut då de badar med ett extra kilo på semestern.
Men nu blev det alldeles för seriöst, jag som ska vara politiskt korrekt (=förlamande neutral). Jag kompenserar det med ett klipp som är nära besläktat, föregångaren, till det andra Anders & Måns klippet jag la upp igår. En äkta modern klassiker:
Folkkära Orup?
Det är för lite humor här på bloggen. Alldeles för mycket allvar, som läsare måste man ju kunna få sig ett gott skratt emellanåt och inte bara brottas med tunga ämnen som Hendrix, Dylan och Kreanga.
... och så en framtidsvision som är otroligt mycket mer skrämmande än George Orwells otäcka 1984:
... och så en framtidsvision som är otroligt mycket mer skrämmande än George Orwells otäcka 1984:
tisdag 2 december 2008
Duellen 4 Rond 2
Jaja, jag fattar. Även jag får vika mig för mina läsares övertygande argumentationer, t.o.m. Dylan började ju ganska tidigt framföra låten á la Hendrix.
Han ringde mig nyss, Bob alltså, mitt i natten. Det är konstigt det där, trots sin visdom, sin respektabla ålder och alla resor han gjort runt jorden har han inte fattat det här med tidsskillnad.
– ”Let us not talk falsely now, the hour is getting late”, sa han med sin röst man kan plöja en åker med.
– Vad vill du? sa jag, lite gramse på honom för att ha blivit väckt mitt i min allra djupaste sömn, the hour is not getting late, it is already too late, it’s the middle of the night here in Sweden, förklarade jag så pedagogiskt jag kunde med min göteborgska svengelska.
– “It’s not dark yet, but it’s getting there”, sa han.
Jag suckade, trött av den sena timmen, trött på hans problem med tidsskillnader och trött på att han bara kan tala genom att citera sina egna låtar. Och så började han tjata om omröstningen, han är en otroligt dålig förlorare.
– ”Honey, just allow me one more chance”, sa han om och om igen. Smickrad över att få bli kallad “honey” började jag mjukna en aning.
– Men tänk om du får stryk igen, sa jag – fast på engelska då.
– ”When you aint got nothing, you got nothing to lose”, fick jag så klart som svar, det borde jag ju listat ut.
– Jajajaja, sa jag, bara du slutar tjata. Fick du mitt brev förresten?
– “Yes, I received your letter yesterday, about the time the door knob broke. When you asked me how I was doing, was that some kind of joke?
All these people that you mention, yes, I know them, they're quite lame
I had to rearrange their faces and give them all another name”
- Surgubbe, tänkte jag och kravlade upp för att lägga upp rond två i duellen Dylan vs. Hendrix.
Jimi måste ha gillat John Wesley Harding för det blir ännu en låt därifrån. Den här gången är det Drifter's Escape, en av mina favoriter på skivan. Dylans röst ylar i vanmakt och medlidande över den stackars luffaren som inte förstår vad han gjort för att hamna i rättvisans hårda klor och hans munspel uttrycker en än större vanmakt och förtvivlan.
Han ringde mig nyss, Bob alltså, mitt i natten. Det är konstigt det där, trots sin visdom, sin respektabla ålder och alla resor han gjort runt jorden har han inte fattat det här med tidsskillnad.
– ”Let us not talk falsely now, the hour is getting late”, sa han med sin röst man kan plöja en åker med.
– Vad vill du? sa jag, lite gramse på honom för att ha blivit väckt mitt i min allra djupaste sömn, the hour is not getting late, it is already too late, it’s the middle of the night here in Sweden, förklarade jag så pedagogiskt jag kunde med min göteborgska svengelska.
– “It’s not dark yet, but it’s getting there”, sa han.
Jag suckade, trött av den sena timmen, trött på hans problem med tidsskillnader och trött på att han bara kan tala genom att citera sina egna låtar. Och så började han tjata om omröstningen, han är en otroligt dålig förlorare.
– ”Honey, just allow me one more chance”, sa han om och om igen. Smickrad över att få bli kallad “honey” började jag mjukna en aning.
– Men tänk om du får stryk igen, sa jag – fast på engelska då.
– ”When you aint got nothing, you got nothing to lose”, fick jag så klart som svar, det borde jag ju listat ut.
– Jajajaja, sa jag, bara du slutar tjata. Fick du mitt brev förresten?
– “Yes, I received your letter yesterday, about the time the door knob broke. When you asked me how I was doing, was that some kind of joke?
All these people that you mention, yes, I know them, they're quite lame
I had to rearrange their faces and give them all another name”
- Surgubbe, tänkte jag och kravlade upp för att lägga upp rond två i duellen Dylan vs. Hendrix.
Jimi måste ha gillat John Wesley Harding för det blir ännu en låt därifrån. Den här gången är det Drifter's Escape, en av mina favoriter på skivan. Dylans röst ylar i vanmakt och medlidande över den stackars luffaren som inte förstår vad han gjort för att hamna i rättvisans hårda klor och hans munspel uttrycker en än större vanmakt och förtvivlan.
måndag 1 december 2008
Veckans femstjärniga rack
Nu är det december. Det betyder att jag plockar fram min vinterskiva nummer 1 - Sisters of Mercy Floodland. Här finns inget av briljansen i klippen nedan, ingen epokavgörande genialitet som man alltid måste handskas med då man har med Dylan och Hendrix att göra.
Men Andrew Eldritch, ständigt dold bakom ett par kusligt snygga pilotbrillor, har byggt upp något alldeles eget, en mörk, industriell värld full av tunga basgångar och "a rythm that could run a marathon" som en recensent så träffande beskrivit en av låtarna. Floodland anses vara en milstolpe inom Goth-genren och utan att ha någon enorm erfarenhet inom genren kan jag bara konstatera att skivans taktfasta hamrande fungerar som min pacemaker under årets mörkaste månader.
Vad mer kan sägas är att Andrew måste gilla Leonard Cohen. Bandnamnet Sisters of Mercy är ju direkt taget från en Cohenlåt med samma namn och när bandet sedan släppte sin singelsamling döptes albumet till Some Girls Wander By Mistake vilket bara kan vara hämtat från Cohens Teachers som innehåller textraden:
"Some girls wander by mistake
into the mess that scalpels make"
Men Andrew Eldritch, ständigt dold bakom ett par kusligt snygga pilotbrillor, har byggt upp något alldeles eget, en mörk, industriell värld full av tunga basgångar och "a rythm that could run a marathon" som en recensent så träffande beskrivit en av låtarna. Floodland anses vara en milstolpe inom Goth-genren och utan att ha någon enorm erfarenhet inom genren kan jag bara konstatera att skivans taktfasta hamrande fungerar som min pacemaker under årets mörkaste månader.
Vad mer kan sägas är att Andrew måste gilla Leonard Cohen. Bandnamnet Sisters of Mercy är ju direkt taget från en Cohenlåt med samma namn och när bandet sedan släppte sin singelsamling döptes albumet till Some Girls Wander By Mistake vilket bara kan vara hämtat från Cohens Teachers som innehåller textraden:
"Some girls wander by mistake
into the mess that scalpels make"
söndag 30 november 2008
Duellen 4
Efter förra veckans överkörning har jag nu letat upp en ny motståndare till Mr Dylan. Den här gången blir det ett tungviktsmöte utan dess like då självaste Hendrix väntar i andra ringhörnan.
Dylan har skrivit låten och knåpat ihop en makalös text med så många smygande underliggande innebörder att man på allvar börja betvivla att han är helt och hållet mänsklig. Den italienske konstnären Giovanni Rabuffetti har knökat in textens alla bildliga uttryck på en och samma tavla som vi får se medan vi lyssnar på låten.
Jimi Hendrix gör covern, en cover han gjorde så flitigt och så bra att låten mer eller mindre blivit ansedd som Jimis låt. Här framför han den på festivalen The Isle of White 1970, en festival där även Dylan gjorde sitt första framträdande sedan motorcykelolyckan fyra år tidigare.
Dylan har skrivit låten och knåpat ihop en makalös text med så många smygande underliggande innebörder att man på allvar börja betvivla att han är helt och hållet mänsklig. Den italienske konstnären Giovanni Rabuffetti har knökat in textens alla bildliga uttryck på en och samma tavla som vi får se medan vi lyssnar på låten.
Jimi Hendrix gör covern, en cover han gjorde så flitigt och så bra att låten mer eller mindre blivit ansedd som Jimis låt. Här framför han den på festivalen The Isle of White 1970, en festival där även Dylan gjorde sitt första framträdande sedan motorcykelolyckan fyra år tidigare.
lördag 29 november 2008
Vi väljer alla vår väg att vandra
Ikväll, lördag, klockan 21:14 gick jag och slängde mina kassar återvinningsskräp. Jag såg precis vad det uppklädda sällskapet jag mötte i porten tänkte, de piffigt uppklädda damerna och de stiligt machoklädda herrarna:
- Oj, oj, där är en grabb som lever livet som om "there is no tomorrow", tänkte dom.
Jag tänkte forma fingarna till ett V-tecken och säga:
- "I'll sleep when I'm dead", men så kände jag att det var lite överflödigt. Mina träningsbyxor och påsarna med tomma konservburkar och gamla mjölkpaket talade ju sitt tydliga språk att jag vandrar på den vilda sidan här i livet.
Hade jag verkligen velat imponera på gänget på väg ut att roa sig i Göteborgs nöjesnatt hade jag ju kunnat avslöja att jag tillbringat fredagkvällen och natten samt hela lördagen i Långemåla. Då hade de vetat vilken hårding de hade att göra med.
Tyvärr innebar ju Långemålavistelsen med övernattning i en friggebod att bloggen legat död som en fisk på ett tefat i ett dygn. Och inte lär det bli bättre nästa helg då det är nästa småländska avkroks tur att erbjuda mig sitt nattkvarter.
Livet som pingistränare är, som många skulle påstå, inte så glamoröst. Inga kappsäckar med guldmynt, inga diamanter, inga sidenlakan eller privatflygplan och ingen rysk kaviar. Men det är rikt på vardagsglamour; en Loka inköpt på Statoil, en insutten Volvofåtölj och välbekanta medhavda lakan. Jag skulle inte vilja byta det mot något.
- Oj, oj, där är en grabb som lever livet som om "there is no tomorrow", tänkte dom.
Jag tänkte forma fingarna till ett V-tecken och säga:
- "I'll sleep when I'm dead", men så kände jag att det var lite överflödigt. Mina träningsbyxor och påsarna med tomma konservburkar och gamla mjölkpaket talade ju sitt tydliga språk att jag vandrar på den vilda sidan här i livet.
Hade jag verkligen velat imponera på gänget på väg ut att roa sig i Göteborgs nöjesnatt hade jag ju kunnat avslöja att jag tillbringat fredagkvällen och natten samt hela lördagen i Långemåla. Då hade de vetat vilken hårding de hade att göra med.
Tyvärr innebar ju Långemålavistelsen med övernattning i en friggebod att bloggen legat död som en fisk på ett tefat i ett dygn. Och inte lär det bli bättre nästa helg då det är nästa småländska avkroks tur att erbjuda mig sitt nattkvarter.
Livet som pingistränare är, som många skulle påstå, inte så glamoröst. Inga kappsäckar med guldmynt, inga diamanter, inga sidenlakan eller privatflygplan och ingen rysk kaviar. Men det är rikt på vardagsglamour; en Loka inköpt på Statoil, en insutten Volvofåtölj och välbekanta medhavda lakan. Jag skulle inte vilja byta det mot något.
fredag 28 november 2008
Min Guns n’ Roses-saga, Del 3: Psykfallet (sista delen)
Axl Rose är mer än bara rockstjärnegalen. Han är ett psykfall på riktigt. Vi svenskar fick ett litet smakprov på hans mentala hälsa då han under ett Stockholmsbesök för inte så länge sedan blev arresterad efter att ha bitit en säkerhetsvakt i benet. Redan tidigt i karriären fanns det tecken på att allt inte stod rätt till. Slash har berättat att han under en bilresa lite försiktigt tog upp att det var dumt av Axl att lägga sig och sova i mormors soffa hemma hos Slash, hon hade ingenstans att ta vägen. Axl svarade med att kasta sig ur bilen…
Men desto värre är hans ständiga misshandlingar av sina supermodellflickvänner och hans sätt att diktatoriskt leda ett av världens största band likt en barnunge tills alla bandmedlemmar lämnat honom. Inför en stor spelning i början av 90-talet vägrade Axl gå på scenen ifall inte alla medlemmarna i bandet skrev på ett kontrakt som gav Axl ensamrätt till bandnamnet Guns n’ Roses. Det är frukterna av denna sunda förhandlingsstil vi nu ser genom släppet av Chinese Democracy.
Men inga historier kan ge en bättre bild av Axl Roses galenskap än det här klippet, som förmodligen är det roligaste som finns på Youtube. Axl upptäcker mitt under en låt att en kille i publiken har en kamera, det får man inte ha. Då säkerhetsvakterna inte reagerar omedelbart bestämmer sig Axl för att själv göra något åt saken…
Men desto värre är hans ständiga misshandlingar av sina supermodellflickvänner och hans sätt att diktatoriskt leda ett av världens största band likt en barnunge tills alla bandmedlemmar lämnat honom. Inför en stor spelning i början av 90-talet vägrade Axl gå på scenen ifall inte alla medlemmarna i bandet skrev på ett kontrakt som gav Axl ensamrätt till bandnamnet Guns n’ Roses. Det är frukterna av denna sunda förhandlingsstil vi nu ser genom släppet av Chinese Democracy.
Men inga historier kan ge en bättre bild av Axl Roses galenskap än det här klippet, som förmodligen är det roligaste som finns på Youtube. Axl upptäcker mitt under en låt att en kille i publiken har en kamera, det får man inte ha. Då säkerhetsvakterna inte reagerar omedelbart bestämmer sig Axl för att själv göra något åt saken…
Min Guns n’ Roses-saga, Del 2: Use Your Illusion
Det var någonstans i mellanstadiet som idén slog mig att hårdrock verkade otroligt häftigt. Några namn hade jag lyckats snappa upp och därför skrev jag ”skivor med Guns n’ Roses och Metallica” på min önskelista. Då födelsedagen kom fick jag och min tvillingbror två skivor. Metallicas Black Album och Guns n’ Roses Use Your Illusion II.
Metallica var alldeles för hårda, det gick inte att lyssna på. Men Guns n’ Roses, jag var fast innan jag öppnat skivan. Loggan med två revolvrar inslingrade i rosor och så det blå-lila omslaget som jag inte förstod alls men jag älskade det. Precis som albumets titel som jag inte heller förstod ett dugg av.
Med många års distans har många frågor väckts. När blev de så stora? Hur kan ett band bestående av alkoholister och heroinister i moralkakornas USA släppa en stökig, hårdrocksskiva där alla texter behandlar ämnen som Adam och Eva började tänka på först efter att de börjat äta äpplen återkomma efter flera års tystnad och vara världens största band och spela för miljontals åskådare världen över?
Och vad hade egentligen hänt med deras musik? Körsångerskor, keyboard, flöjt och saxofon på scenen? Och vem hade kunnat förvänta sig att sångaren, den där rödhårige, svettige, gapige, hyperaktive tokstollen skulle slå sig ner vid en stor flygel, klädd i en karmosinröd rock med guldornament, låta fingrarna dansa över tangenterna ljudandes de allra vackraste av toner och leda sitt band in i en hårdrockballad kallad November Rain?
Musiken på Use Your Illusion-albumen har kallats pretentiös och de har beskyllts för att innehålla många utfyllnadslåtar. Det finns väl ett par teskedar sanning bakom dessa anklaganden som jag kan hålla med om men inget kan få mig att backa från åsikten som en mellanstadiegrabb med pottfrisyr, tandställning och Guns n’ Roses t-shirt inköpt på Potatisfestivalen en gång närde, att Use Your Illusion skivorna innehåller något av den bästa häftigaste musiken som hörts.
Någon flitig hemmaredigerare har gjort ett gediget jobb i att klippa ihop olika liveframträdanden av Estranged till en musikvideo. Låten tjänar som ett lysande kalejdoskop över bandets alla egenskaper, bortsett då från det korta, raka kompromisslösa, det är ju svårt att få med det i en tio-minuterslåt uppbyggd i massa olika partier.
För mig får Estranged gälla som Guns n’ Roses avsked
”Seems everything We've ever known's here
Why must it drift away and die”
…och så den passande avslutningen:
"But everything we've ever known's here
I never wanted it to die"
Precis som Guns n’ Roses som drev iväg och dog trots att vi aldrig ville ha det så.
Metallica var alldeles för hårda, det gick inte att lyssna på. Men Guns n’ Roses, jag var fast innan jag öppnat skivan. Loggan med två revolvrar inslingrade i rosor och så det blå-lila omslaget som jag inte förstod alls men jag älskade det. Precis som albumets titel som jag inte heller förstod ett dugg av.
Med många års distans har många frågor väckts. När blev de så stora? Hur kan ett band bestående av alkoholister och heroinister i moralkakornas USA släppa en stökig, hårdrocksskiva där alla texter behandlar ämnen som Adam och Eva började tänka på först efter att de börjat äta äpplen återkomma efter flera års tystnad och vara världens största band och spela för miljontals åskådare världen över?
Och vad hade egentligen hänt med deras musik? Körsångerskor, keyboard, flöjt och saxofon på scenen? Och vem hade kunnat förvänta sig att sångaren, den där rödhårige, svettige, gapige, hyperaktive tokstollen skulle slå sig ner vid en stor flygel, klädd i en karmosinröd rock med guldornament, låta fingrarna dansa över tangenterna ljudandes de allra vackraste av toner och leda sitt band in i en hårdrockballad kallad November Rain?
Musiken på Use Your Illusion-albumen har kallats pretentiös och de har beskyllts för att innehålla många utfyllnadslåtar. Det finns väl ett par teskedar sanning bakom dessa anklaganden som jag kan hålla med om men inget kan få mig att backa från åsikten som en mellanstadiegrabb med pottfrisyr, tandställning och Guns n’ Roses t-shirt inköpt på Potatisfestivalen en gång närde, att Use Your Illusion skivorna innehåller något av den bästa häftigaste musiken som hörts.
Någon flitig hemmaredigerare har gjort ett gediget jobb i att klippa ihop olika liveframträdanden av Estranged till en musikvideo. Låten tjänar som ett lysande kalejdoskop över bandets alla egenskaper, bortsett då från det korta, raka kompromisslösa, det är ju svårt att få med det i en tio-minuterslåt uppbyggd i massa olika partier.
För mig får Estranged gälla som Guns n’ Roses avsked
”Seems everything We've ever known's here
Why must it drift away and die”
…och så den passande avslutningen:
"But everything we've ever known's here
I never wanted it to die"
Precis som Guns n’ Roses som drev iväg och dog trots att vi aldrig ville ha det så.
torsdag 27 november 2008
Gravskiva?
Musikjournalisten Jonathan Wingate har sagt att alla som plockat upp en akustisk gitarr lyssnat på Dylans Blood on the Tracks. Jag tog det som ett bildligt, lite överdrivet uttryck men efter att ha sökt på Youtube efter You’re gonna make me lonesome when you go (se klippet nedan) som är med på Blood on the Tracks så får jag ändra uppfattning. Jag hittade minst 30 ”amatörcovers” på låten och det var ju bara de som valt att lägga ut sitt försök på Youtube. Jag letade därför efter den vida mer allmänt populära Tangled up in Blue - hundratals covers. Så han hade nog rätt, Mr Wingate.
Han sa också en annan sak om Blood on the Tracks: ”This album is the album you would take to your grave”. Jag trodde det också var bildspråk. Nu ska jag upp till Östra Kyrkogården med en spade och en kofot…
Han sa också en annan sak om Blood on the Tracks: ”This album is the album you would take to your grave”. Jag trodde det också var bildspråk. Nu ska jag upp till Östra Kyrkogården med en spade och en kofot…
Dylanskt flow
Ett begrepp som jag stött på flera gånger senaste tiden är "Dylanskt flow". Recensenterna skriver att den och den artisten nästan har ett Dylanskt flow i sina texter. Det betyder att några begåvade själar har lyckats knåpa ihop några rader på ett välkomponerat sätt samt besitter förmågan och tekniken att framföra dem så att det blir ett väldigt naturligt flyt.
Men jag har aldrig hört att någon skulle stå i paritet med Dylan i flow-konsten, men det säger väl sig självt. När Dylan flowar fram sina textrader med en frasering som få kan mäta sig med så får man en känsla av att precis så här satt orden ihop från början. Innan någon bröt isär hela ordpusslet och blandade dem huller och buller så att vi fick möjligheten att använda dem i den ordningen vi ville. Och förmodligen spelades just de ackorden i exakt den rytmen då pusslet sattes ihop en gång i tiden.
Det låter som Dylan sätter ihop pusslet igen. Ord som "naturligt" och "sjävklart" blir till underdrifter när Dylan börjar flowa med sitt Dylanska flowande.
Men jag har aldrig hört att någon skulle stå i paritet med Dylan i flow-konsten, men det säger väl sig självt. När Dylan flowar fram sina textrader med en frasering som få kan mäta sig med så får man en känsla av att precis så här satt orden ihop från början. Innan någon bröt isär hela ordpusslet och blandade dem huller och buller så att vi fick möjligheten att använda dem i den ordningen vi ville. Och förmodligen spelades just de ackorden i exakt den rytmen då pusslet sattes ihop en gång i tiden.
Det låter som Dylan sätter ihop pusslet igen. Ord som "naturligt" och "sjävklart" blir till underdrifter när Dylan börjar flowa med sitt Dylanska flowande.
onsdag 26 november 2008
Konfliktdrabbad blogg
Dylan tog hem en förkrossande seger och nollade Jo Stafford i duellen om vem som gör You Belong To Me bäst. Måste kännas tungt för en så duktig sångerska att få stryk av en gammal gubbe som inte kan sjunga.
Nu blir det en lite annorlunda omröstning. Efter första delen av min personliga Guns n' Roses odyssé har en hätsk debatt blossat upp mellan två generationer. Debatten gäller vilka som egentligen har rätt att kalla Paradise City för sin generations nationalsång. Är det 70-talisterna eller 80-talisterna?
Jag ska givetvis vara neutral nu när jag presenterar omröstningen och bara lägga min röst som alla andra. Så se nu till att ta ställning i denna heta omröstning som måste engagera en stor läsarskara och låt er inte bli påverkade i er åsikt av faktum som att låten är skriven, inspelad och utgiven på 80-talet eller att de där jävla 70-talisterna alltid levt ett utsvävande slösande lyxliv och låtit oss 80-talister betala genom ständiga sparkrav och nu vill komma och ta vår nationalsång ifrån oss också!
Nu blir det en lite annorlunda omröstning. Efter första delen av min personliga Guns n' Roses odyssé har en hätsk debatt blossat upp mellan två generationer. Debatten gäller vilka som egentligen har rätt att kalla Paradise City för sin generations nationalsång. Är det 70-talisterna eller 80-talisterna?
Jag ska givetvis vara neutral nu när jag presenterar omröstningen och bara lägga min röst som alla andra. Så se nu till att ta ställning i denna heta omröstning som måste engagera en stor läsarskara och låt er inte bli påverkade i er åsikt av faktum som att låten är skriven, inspelad och utgiven på 80-talet eller att de där jävla 70-talisterna alltid levt ett utsvävande slösande lyxliv och låtit oss 80-talister betala genom ständiga sparkrav och nu vill komma och ta vår nationalsång ifrån oss också!
Den lastbreda, sylvassa spetsen
Världens svåraste tävling har precis spelats. Jag pratar så klart om de kinesiska mästerskapen i bordtennis, ingenstans kan konkurrensen vara hårdare. Ungefär 290 spelare deltar i tävlingarna, 290 spelare som i stort sett skulle platsa i vilket landslag som helst. Världsstjärnorna som sopar banan med övriga världen får kämpa mot helt okända spelare, de får slita för att slå tolvåringar.
Men vem vann då? Höll damernas världsetta Li Xiaoxia för trycket, eller överraskade världstvåan, världstrean, världsfyran eller världsfemman? Nä, Wen Jia vann, rankad som nummer 90 i världen.
Förra säsongen tog hon sig till final i en internationell ungdomsturnering men där förlorade hon mot sin landsmaninna Yang Yang. Nu gick 19-åringen hela vägen i världens svåraste turnering. Men hon lär få finna sig i att befinna sig i skuggan av Li Xiaoxia, Guo Yue och Zhang Yining ett tag till ute på de internationella tävlngarna.
Herrsidan då? Vem i den magiska kvartetten tog hem det? Ma Lin? Wang Liqin? Wang Hao? Ma Long? Ingen av dom? Okej, då skrällde väl Chen Qi eller kanske Hao Shuai? Nä, 19-åringen Zhang Jike som hittills mest spelat ungdomsturneringar tog hem segern efter att slagit ut Ma Lin i kvarten och Wang Hao i finalen.
I Sverige är vi glada ifall våra 19-åringar får chansen att känna på motståndet och skaffa erfarenhet i den mediokra Elitserien. Det ser ut som om Kina kommer stanna på bordtennistronen ett tag till.
Jag lägger upp samma klipp som Sveriges största pingisblogg la upp idag och så säger jag samma sak: Kolla hastigheten i armen vid bollen som börjar 2.04...
Men vem vann då? Höll damernas världsetta Li Xiaoxia för trycket, eller överraskade världstvåan, världstrean, världsfyran eller världsfemman? Nä, Wen Jia vann, rankad som nummer 90 i världen.
Förra säsongen tog hon sig till final i en internationell ungdomsturnering men där förlorade hon mot sin landsmaninna Yang Yang. Nu gick 19-åringen hela vägen i världens svåraste turnering. Men hon lär få finna sig i att befinna sig i skuggan av Li Xiaoxia, Guo Yue och Zhang Yining ett tag till ute på de internationella tävlngarna.
Herrsidan då? Vem i den magiska kvartetten tog hem det? Ma Lin? Wang Liqin? Wang Hao? Ma Long? Ingen av dom? Okej, då skrällde väl Chen Qi eller kanske Hao Shuai? Nä, 19-åringen Zhang Jike som hittills mest spelat ungdomsturneringar tog hem segern efter att slagit ut Ma Lin i kvarten och Wang Hao i finalen.
I Sverige är vi glada ifall våra 19-åringar får chansen att känna på motståndet och skaffa erfarenhet i den mediokra Elitserien. Det ser ut som om Kina kommer stanna på bordtennistronen ett tag till.
Jag lägger upp samma klipp som Sveriges största pingisblogg la upp idag och så säger jag samma sak: Kolla hastigheten i armen vid bollen som börjar 2.04...
tisdag 25 november 2008
Min Guns n’ Roses-saga, Del 1: Appetite for Destruction
Nu har det slutligen hänt, ”Guns n’ Roses” släpper sitt nya album Chinese Democracy. En skamfläck är vad det är. Att Axl Rose äger rättigheterna till bandets namn och nu kan skymfa det på det här sättet är så sorgligt. Själv tänker jag inte bevärdiga albumet med en blick.
Men det fanns en tid då det riktiga Guns n’ Roses var det största som fanns, jag gick i mellanstadiet då. På den tiden spelades det Guns n’ Roses på klassens fredagspartyn. Jag och mina klasskamrater var bara sex år då deras debutalbum Appetite for Destruction släpptes. När vi började mellanstadiet släpptes deras andra album Use Your Illusion I &II, då hade Appetite for Destruction redan hunnit bli en klassiker.
Den var stökig, bråkig, skitig, ful, löjligt dekadent och alldeles, alldeles briljant. Aldrig hade myten om ”sex, drugs and rock n’ roll” förkroppsligats så tydligt i musiken, de andra banden levde bara myten. Men samtidigt var den nyskapande i en tid då hårdrocken dominerades av pudelrockens pråliga, utseendefixerade nonsens. Och trots sin provokativa, smutsiga yta finns det inte många hårdrocksalbum som blivit så brett älskade som Appetite for Destruction. Den spred sig långt utanför hårdrocksnischen den föddes inom.
Jag var 11, hade pottfrisyr och tandställning men när jag köpte min första Guns n Roses t-shirt på Potatisfestivalen i Alingsås kändes det som jag hörde hemma i nattkvarteren i Los Angeles törstandes efter en flaska Jack Daniels och ett slagsmål. Vi hörde alla hemma där. Kunde du inte sjunga med i refrängen till Paradise City sköt alla klasskamrater taskiga bollar på dig under rastens King Out-turnering, ingen frågade chans på dig ifall du inte höll med om att Slash var Gibsongitarrens helgon och på musiklektionen fick vi lära oss spela Sweet Child O’ Mine.
Jag minns morgonen jag fick Appetite for Destruction, det var min födelsedag. Det var första gången jag hörde Welcome to the Jungle, innan hade jag bara hört talas om den. Det är så Appetite for Destruction börjar, med några ekande, hemsökta ackord, sedan blir ingenting vad det än gång varit.
”Welcome to the Jungle – watch it bring you to your kn-kn-kn-kn-kn-kn-kneeees”
Det tog ett tag innan jag fattade att djungeln Axl sjöng om var storstadsdjungeln och inte någon regnskogsdjungel. Det var mycket vi inte förstod, vilket hårt liv My Michelle levde, att Nightrain var en referens till ett billigt vin eller att Mr Brownstone var ett annat namn för heroin, men vad spelade det för roll? Inte blev låtarna sämre för det.
”I got one chance left
In a nine live cat
I got a dog eat dog sly smile
I got a Molotov cocktail with a match to go
I smoke my cigarette with style”
Mitt i albumet ligger Paradise City, 80-talisternas nationalsång. Det perfekta introt som mynnar ut i det bästa gitarrsolo jag någonsin hade hört, jag kunde varenda not utan till, jag kände eufori för första gången i mitt liv. Precis som i introt till Sweet Child O’ Mine.
”Where do we go,
Where do we go now”
Vi hade ingen aning om vart vi var på väg, hade inte ens förstått att vi var på väg. Vi bara fanns där just då med våra nerknarkade idoler som skapat ett stycke mästerverk format ur nutidens mest babyloniska förfall men betraktat ur barnets oskuldsfulla ögon.
Men det fanns en tid då det riktiga Guns n’ Roses var det största som fanns, jag gick i mellanstadiet då. På den tiden spelades det Guns n’ Roses på klassens fredagspartyn. Jag och mina klasskamrater var bara sex år då deras debutalbum Appetite for Destruction släpptes. När vi började mellanstadiet släpptes deras andra album Use Your Illusion I &II, då hade Appetite for Destruction redan hunnit bli en klassiker.
Den var stökig, bråkig, skitig, ful, löjligt dekadent och alldeles, alldeles briljant. Aldrig hade myten om ”sex, drugs and rock n’ roll” förkroppsligats så tydligt i musiken, de andra banden levde bara myten. Men samtidigt var den nyskapande i en tid då hårdrocken dominerades av pudelrockens pråliga, utseendefixerade nonsens. Och trots sin provokativa, smutsiga yta finns det inte många hårdrocksalbum som blivit så brett älskade som Appetite for Destruction. Den spred sig långt utanför hårdrocksnischen den föddes inom.
Jag var 11, hade pottfrisyr och tandställning men när jag köpte min första Guns n Roses t-shirt på Potatisfestivalen i Alingsås kändes det som jag hörde hemma i nattkvarteren i Los Angeles törstandes efter en flaska Jack Daniels och ett slagsmål. Vi hörde alla hemma där. Kunde du inte sjunga med i refrängen till Paradise City sköt alla klasskamrater taskiga bollar på dig under rastens King Out-turnering, ingen frågade chans på dig ifall du inte höll med om att Slash var Gibsongitarrens helgon och på musiklektionen fick vi lära oss spela Sweet Child O’ Mine.
Jag minns morgonen jag fick Appetite for Destruction, det var min födelsedag. Det var första gången jag hörde Welcome to the Jungle, innan hade jag bara hört talas om den. Det är så Appetite for Destruction börjar, med några ekande, hemsökta ackord, sedan blir ingenting vad det än gång varit.
”Welcome to the Jungle – watch it bring you to your kn-kn-kn-kn-kn-kn-kneeees”
Det tog ett tag innan jag fattade att djungeln Axl sjöng om var storstadsdjungeln och inte någon regnskogsdjungel. Det var mycket vi inte förstod, vilket hårt liv My Michelle levde, att Nightrain var en referens till ett billigt vin eller att Mr Brownstone var ett annat namn för heroin, men vad spelade det för roll? Inte blev låtarna sämre för det.
”I got one chance left
In a nine live cat
I got a dog eat dog sly smile
I got a Molotov cocktail with a match to go
I smoke my cigarette with style”
Mitt i albumet ligger Paradise City, 80-talisternas nationalsång. Det perfekta introt som mynnar ut i det bästa gitarrsolo jag någonsin hade hört, jag kunde varenda not utan till, jag kände eufori för första gången i mitt liv. Precis som i introt till Sweet Child O’ Mine.
”Where do we go,
Where do we go now”
Vi hade ingen aning om vart vi var på väg, hade inte ens förstått att vi var på väg. Vi bara fanns där just då med våra nerknarkade idoler som skapat ett stycke mästerverk format ur nutidens mest babyloniska förfall men betraktat ur barnets oskuldsfulla ögon.
måndag 24 november 2008
Youtubefynd
Här har jag hittat vad hela pingisvärlden letat efter i nästan 20 år. Ett klipp där Kalinikos Kreanga lär ut och demonstrerar sin legendariska backhandslägga. Se och lär.
söndag 23 november 2008
Målet uppnått eller förlorat?
Nu orkar jag inte leta urusla citat längre. Jag tycker jag gjort min poäng väldigt tydlig, det finns väldigt mycket urusla texter i musikvärlden. Mina favoriter är de som är skrivna av kända artister som haft stora framgångar med sina låtar där de urusla raderna smugit med mer eller mindre oupptäckta eller bara är en accepterad inventarie.
Fast ibland behövs det ingen världsstjärna eller folkkär svärmorsdröm för att göra det riktigt uruselt. Min favorit kanske trots allt ändå är Martin Svenssons Fiskar som Viskar och bortsett från hans urusla text, vem minns egentligen honom?
"Vi är som fåglar, fåglar som frågar
Vad ska vi göra?
Varför ska vi tänka?
Vi behöver bara sjunga "la lala lala lala"
Vi är som blommor, blommor som blommar
Vi är som svanar, svanar som talar
Vi är som ålar, ålar som vrålar
Vi är som fiskar, fiskar som viskar"
Mer uruselt blir det ju inte. Men det som gör att man tappar modet att fortsätta är alla urusla texter som bara är så intetsägande, ordbajsande, klichéstaplande, meningslöst urusla. De går inte att citera så de kommer undan och jag kan inte leva med det. Nyss satt jag och läste texten till The Poodles & E-Types bidrag till förra årets Melodifestival:
"Here tonight
I show you what I believe in
And all the good in life you know
I want it all
I'm gonna sing my song
And no matter who's listening
So I will make my bow and then
I give it all
'Cause you're making me free
In the line of fire
And I stood the test of time
I walked the line
'Cause you're making me see
You take me higher
I am on my way tonight
I let it shine"
Någon som förstår någonting? Säger detta er något överhuvutaget? Det är så förbannat sabla uruselt, jag blir vansinnig! Jag vet inte om uppdraget är slutfört eller om jag ger upp men nu orkar jag inte mer.
Fast ibland behövs det ingen världsstjärna eller folkkär svärmorsdröm för att göra det riktigt uruselt. Min favorit kanske trots allt ändå är Martin Svenssons Fiskar som Viskar och bortsett från hans urusla text, vem minns egentligen honom?
"Vi är som fåglar, fåglar som frågar
Vad ska vi göra?
Varför ska vi tänka?
Vi behöver bara sjunga "la lala lala lala"
Vi är som blommor, blommor som blommar
Vi är som svanar, svanar som talar
Vi är som ålar, ålar som vrålar
Vi är som fiskar, fiskar som viskar"
Mer uruselt blir det ju inte. Men det som gör att man tappar modet att fortsätta är alla urusla texter som bara är så intetsägande, ordbajsande, klichéstaplande, meningslöst urusla. De går inte att citera så de kommer undan och jag kan inte leva med det. Nyss satt jag och läste texten till The Poodles & E-Types bidrag till förra årets Melodifestival:
"Here tonight
I show you what I believe in
And all the good in life you know
I want it all
I'm gonna sing my song
And no matter who's listening
So I will make my bow and then
I give it all
'Cause you're making me free
In the line of fire
And I stood the test of time
I walked the line
'Cause you're making me see
You take me higher
I am on my way tonight
I let it shine"
Någon som förstår någonting? Säger detta er något överhuvutaget? Det är så förbannat sabla uruselt, jag blir vansinnig! Jag vet inte om uppdraget är slutfört eller om jag ger upp men nu orkar jag inte mer.
FTETB
Ett faktum man aldrig kan komma ifrån inom pingisen är att det på alla tävlingar, förutom spelare, är fullt av föräldrar i hallen. Det är med all säkerhet samma inom alla andra sporter. Vart man än vänder sig så ser man föräldrar i alla dess former. De flesta hanterar rollen som förälder-till-ett-tävlingsidrottande-barn (FTETB, som jag kallar dem) alldeles utmärkt. Men sedan finns det ju de som sätter foten i någon av de fallgropar som finns på vägen.
Som tränare utvecklar man ett väldigt tränat öga för de olika föräldratyperna och noterar uppmärksamt skillnaderna eftersom de givetvis påverkar adepterna i oerhört stor utsträckning. Här kan jag nu bjuda på en liten sammanställning av de farligaste typerna av FTETB-beteende.
Cyklopen – Till skillnad från många andra föräldrar som ser tävlingsverksamheten som en social verksamhet, som kan glädjas med andra ungdomars framgångar och lida med dem i deras motgångar så har Cyklopföräldern bara ett enda öga och det är ständigt låst på det egna barnet. Hela arrangemanget, förmodligen hela världen kretsar kring detta unika barn, all möjlig hänsyn och alla världens undantagsregler ska tillämpas för att livet ska bli en enda lång dans på rosor. Föräldern själv har tagit på sig rollen som huvudansvarig för planterandet av rosorna och bortrensandet av minsta lilla löjliga antydan till taggar eller ogräs.
Revanscheraren – En annan kategori är de föräldrar som bär på en bitterhet över att de själva aldrig lyckats uppnå något stort. Därför ska de nu få känna på den välsmakande framgångens sötma genom sina barn istället för den bittra eftersmaken av medelmåtta och misslyckanden de tuggat på så länge. Dessa föräldrar är oerhört resultatfixerade och pressar barnen hårt. Framgångarna kommer i första hand, barndomen i andra hand.
Utageraren – Sen finns det de föräldrar som av någon anledning inte kan hålla sina känslor i styr. Dessa är de mest tragiska men samtidigt de mest underhållande. Vredesutbrott och utskällningar riktade mot domare, funktionärer, motståndare och inte minst de egna barnen är inte ovanligt då deras besvikelse får flöda fritt. Men det finns också mildare men ack så barnsliga och skadliga varianter då föräldern låter sin besvikelse läcka ut i fel riktning (”Nu har du missat två upplägg i rad” sa en pappa högt idag då sonen tappade 9-7 till 9-9). Även om det på långt håll kan se roligt ut borde dessa föräldrar inte få komma i närheten av en idrottshall.
Drömmaren – Slutligen har vi en försvinnande liten kategori föräldrar som själva är aktiva, som ser sin egen karriär som betydligt viktigare än barnets och som inte gett upp hoppet om framgångar. Då de lottas mot sina barn i tävlingar ser de inga problem i att köra över dem för att sedan sträcka en segerrusig näve i skyn och med eldig blick bryta ut i ett ”SSCCHOOOLLEEEE!!!”…
Som tränare utvecklar man ett väldigt tränat öga för de olika föräldratyperna och noterar uppmärksamt skillnaderna eftersom de givetvis påverkar adepterna i oerhört stor utsträckning. Här kan jag nu bjuda på en liten sammanställning av de farligaste typerna av FTETB-beteende.
Cyklopen – Till skillnad från många andra föräldrar som ser tävlingsverksamheten som en social verksamhet, som kan glädjas med andra ungdomars framgångar och lida med dem i deras motgångar så har Cyklopföräldern bara ett enda öga och det är ständigt låst på det egna barnet. Hela arrangemanget, förmodligen hela världen kretsar kring detta unika barn, all möjlig hänsyn och alla världens undantagsregler ska tillämpas för att livet ska bli en enda lång dans på rosor. Föräldern själv har tagit på sig rollen som huvudansvarig för planterandet av rosorna och bortrensandet av minsta lilla löjliga antydan till taggar eller ogräs.
Revanscheraren – En annan kategori är de föräldrar som bär på en bitterhet över att de själva aldrig lyckats uppnå något stort. Därför ska de nu få känna på den välsmakande framgångens sötma genom sina barn istället för den bittra eftersmaken av medelmåtta och misslyckanden de tuggat på så länge. Dessa föräldrar är oerhört resultatfixerade och pressar barnen hårt. Framgångarna kommer i första hand, barndomen i andra hand.
Utageraren – Sen finns det de föräldrar som av någon anledning inte kan hålla sina känslor i styr. Dessa är de mest tragiska men samtidigt de mest underhållande. Vredesutbrott och utskällningar riktade mot domare, funktionärer, motståndare och inte minst de egna barnen är inte ovanligt då deras besvikelse får flöda fritt. Men det finns också mildare men ack så barnsliga och skadliga varianter då föräldern låter sin besvikelse läcka ut i fel riktning (”Nu har du missat två upplägg i rad” sa en pappa högt idag då sonen tappade 9-7 till 9-9). Även om det på långt håll kan se roligt ut borde dessa föräldrar inte få komma i närheten av en idrottshall.
Drömmaren – Slutligen har vi en försvinnande liten kategori föräldrar som själva är aktiva, som ser sin egen karriär som betydligt viktigare än barnets och som inte gett upp hoppet om framgångar. Då de lottas mot sina barn i tävlingar ser de inga problem i att köra över dem för att sedan sträcka en segerrusig näve i skyn och med eldig blick bryta ut i ett ”SSCCHOOOLLEEEE!!!”…
fredag 21 november 2008
Utbud och efterfrågan
Vad är det egentligen som avgör vilka CD-skivor som trycks, hur många ex de trycks i, ifall de ska importeras till Sverige osv.? Kan det verkligen vara efterfrågan som styr det? Det verkar ju helt otroligt i så fall, alla känner ju till att ca 90% av Sveriges befolkning har en urusel musiksmak. Vi med bra musiksmak drabbas ju oerhört av detta.
Jag har länge försökt få tag på Gun Clubs sista skiva, Lucky Jim men det är som om den aldrig spelats in. Igår gav jag upp hoppet på våra svenska skivgrossister och hittade ett begagnat exemplar på amazon.com. Visst blev det lite dyrare än de prissänkta skivor jag vanligtvis köper nu mera men $26.68 är ju ändå inget mot vad skivan är värd mätt i artistisk valuta.
Men vad som förbryllar mig är hur den uppskattade leveranstiden kan vara en dryg månad? Skivan ska skickas från New York, man tycker ändå att det borde finnas ganska bra förbindelser som kan få hit min skiva fortare än så. Eller ska säljaren bygga en flotte, ro över Atlanten och personligen leverera skivan?
Nu blir det ju en fruktansvärt otålig och jobbig väntan…
Jag har länge försökt få tag på Gun Clubs sista skiva, Lucky Jim men det är som om den aldrig spelats in. Igår gav jag upp hoppet på våra svenska skivgrossister och hittade ett begagnat exemplar på amazon.com. Visst blev det lite dyrare än de prissänkta skivor jag vanligtvis köper nu mera men $26.68 är ju ändå inget mot vad skivan är värd mätt i artistisk valuta.
Men vad som förbryllar mig är hur den uppskattade leveranstiden kan vara en dryg månad? Skivan ska skickas från New York, man tycker ändå att det borde finnas ganska bra förbindelser som kan få hit min skiva fortare än så. Eller ska säljaren bygga en flotte, ro över Atlanten och personligen leverera skivan?
Nu blir det ju en fruktansvärt otålig och jobbig väntan…
Bollbegåvning
Känner att det är min plikt att lägga upp det här klippet från veckans Boston Tea Party avsnitt. J-O kan tillbringa resten av sin yrkesföra ålder med såna här framträdanden, hans backhand med snusdosan är minst sagt imponerande.
Philip Hammar imponerar också då han namedroppar Jiang Jialiang, det var ju ändå 20 år sedan han var aktuell.
Men framförallt! Kolla på J-O:s felskruv i första matchen när han spelar med vanligt rack och säger "nu då, nu har du chansen... oj" och så skrattar vi alla åt Philip som blir grundlurad när bollen studsar åt fel håll. Men kolla rörelsen, den går åt vänster och bollen borde studsa åt höger, det måste vara en liten minimal rörelse åt andra hållet precis i bollträffen som jag aldrig hinner se. Jag hade också gått på den...
... sen passar han ju på att dra en runt nät också, fast det är ju standard...
Philip Hammar imponerar också då han namedroppar Jiang Jialiang, det var ju ändå 20 år sedan han var aktuell.
Men framförallt! Kolla på J-O:s felskruv i första matchen när han spelar med vanligt rack och säger "nu då, nu har du chansen... oj" och så skrattar vi alla åt Philip som blir grundlurad när bollen studsar åt fel håll. Men kolla rörelsen, den går åt vänster och bollen borde studsa åt höger, det måste vara en liten minimal rörelse åt andra hållet precis i bollträffen som jag aldrig hinner se. Jag hade också gått på den...
... sen passar han ju på att dra en runt nät också, fast det är ju standard...
Veckans femstjärniga rack
Bellmans lyrik, Thåströms röst - den heliga tvåenigheten.
Men det går inte att sätta ord på det här, inget att jämföra med...
"...though I cannot explain that in lines"
...som Dylan sjöng.
Fredmans Epistel N:o 81
Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven.
Dedicerad till Doktor Blad
"Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère,
Inom ett mörker sig slutar,
Hur guld och purpur i skoveln, den där
Byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv,
Mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv
Gravsten över vår syster!
Lillklockan klämtar till storklockans dön,
Lövad står kantorn i porten
Och vid de skrålande gossarnas bön
Helgar denna orten.
Vägen upp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad,
Multnade plankor och bårar,
Till dess den långa och svartklädda rad
Djupt sig bugar med tårar.
Så gick till vila från slagsmål och bal,
Grälmakar Lövberg din maka,
Där, ditåt gräset långhalsig och smal,
Hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes idag
Och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi är torstiga alla."
Men det går inte att sätta ord på det här, inget att jämföra med...
"...though I cannot explain that in lines"
...som Dylan sjöng.
Fredmans Epistel N:o 81
Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven.
Dedicerad till Doktor Blad
"Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère,
Inom ett mörker sig slutar,
Hur guld och purpur i skoveln, den där
Byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv,
Mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv
Gravsten över vår syster!
Lillklockan klämtar till storklockans dön,
Lövad står kantorn i porten
Och vid de skrålande gossarnas bön
Helgar denna orten.
Vägen upp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad,
Multnade plankor och bårar,
Till dess den långa och svartklädda rad
Djupt sig bugar med tårar.
Så gick till vila från slagsmål och bal,
Grälmakar Lövberg din maka,
Där, ditåt gräset långhalsig och smal,
Hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes idag
Och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi är torstiga alla."
onsdag 19 november 2008
Rödljussyndromet
Jag vet inte om alla icke-cyklister har någon uppfattning om hur otroligt underprivilegierade vi cyklister är i trafikljuskön. Många cyklisters liv har passerat förbi i revy vid ett rödljus. Bland oss reguljära stadscyklister är "rödljussyndromet" ett känt och vanligt begrepp. Det är en åkomma som drabbar cyklister som, ofta vid en svag tidpunkt i sitt liv, blir stående alldeles för länge vid ett rödljus medan spårvagnar, fotgängare och lönnfeta bilister strömmar förbi.
Den som drabbas av rödljussyndromet utvecklar kraftigt depressiva tankar i form av "Är jag redan 73 år, vad har jag egentligen uppnått med mitt liv? Jag har tillbringat det framför ett rödljus!"
Eller...
"I Karibien blåser ljumma vindar över ett kristallklart turkost vatten, och nu är vindruvorna mogna på Toscanas böljande kullar, utanför Ystad flyger kanadagässen över rapsfälten i ett perfekt format V och här står jag vid en trafikled, på en cykel med rostig kedja och dåliga bromsar och stirrar på ett rödljus."
Symptomenerna varierar, de vanligaste är plötslig apati, panikattacker, besinningslösa vredesutbrott, vansinniga skrattanfall - i samtliga fall slutar det med kollaps. Vi medcyklister är vana och vet vad vi ska göra. Först lyfter vi försiktigt den drabbades ögonlock och lyser in lite grönt ljus i ögonen. Sedan skruvar vi av ventillocket till framdäcket och låter den medvetslöse sniffa in lite gammal däckluft, då brukar de vakna.
Den som drabbas av rödljussyndromet utvecklar kraftigt depressiva tankar i form av "Är jag redan 73 år, vad har jag egentligen uppnått med mitt liv? Jag har tillbringat det framför ett rödljus!"
Eller...
"I Karibien blåser ljumma vindar över ett kristallklart turkost vatten, och nu är vindruvorna mogna på Toscanas böljande kullar, utanför Ystad flyger kanadagässen över rapsfälten i ett perfekt format V och här står jag vid en trafikled, på en cykel med rostig kedja och dåliga bromsar och stirrar på ett rödljus."
Symptomenerna varierar, de vanligaste är plötslig apati, panikattacker, besinningslösa vredesutbrott, vansinniga skrattanfall - i samtliga fall slutar det med kollaps. Vi medcyklister är vana och vet vad vi ska göra. Först lyfter vi försiktigt den drabbades ögonlock och lyser in lite grönt ljus i ögonen. Sedan skruvar vi av ventillocket till framdäcket och låter den medvetslöse sniffa in lite gammal däckluft, då brukar de vakna.
Desperation
Idrottspsykologi är ett intressant område. Ordvalet är ju väldigt viktigt och också väldigt avslöjande. Jag hittade det här citatet idag, sagt av lagkaptenen i ett av elitseriens hockeylag efter en förlust:
"- Vi är inte tillräckligt desperata. Vi måste visa att vi kan vara ett smart, hårt arbetande hockeylag och vi måste visa det nu"
Det är ju väldigt intressant. "Desperat" känns ju inte direkt som något positivt laddat ord inom idrottspsykologin. Jag kan aldrig minnas att jag önskat lite mer desperation i spelet, tvärtom brukar man ju prata om att hålla sig lugn och avslappnad. Och hur väl går det ihop att vara ett smart lag och samtidigt vara mer desperata? Hur många av världens smarta och förnuftiga resonemang har förts under desperation?
Nedan finns en liten hyllningsvideo till en av tidernas absolut största idrottsmän. Låt oss leta antalet tillfällen där vi kan ana desperation och panik i hans spel.
(Upphovsmannen till hyllningsvideon har gjort ett minst sagt intressant låtval då vi får stå ut med Rod Stewarts sliskiga och modifierade cover av Dylans Forever Young.)
"- Vi är inte tillräckligt desperata. Vi måste visa att vi kan vara ett smart, hårt arbetande hockeylag och vi måste visa det nu"
Det är ju väldigt intressant. "Desperat" känns ju inte direkt som något positivt laddat ord inom idrottspsykologin. Jag kan aldrig minnas att jag önskat lite mer desperation i spelet, tvärtom brukar man ju prata om att hålla sig lugn och avslappnad. Och hur väl går det ihop att vara ett smart lag och samtidigt vara mer desperata? Hur många av världens smarta och förnuftiga resonemang har förts under desperation?
Nedan finns en liten hyllningsvideo till en av tidernas absolut största idrottsmän. Låt oss leta antalet tillfällen där vi kan ana desperation och panik i hans spel.
(Upphovsmannen till hyllningsvideon har gjort ett minst sagt intressant låtval då vi får stå ut med Rod Stewarts sliskiga och modifierade cover av Dylans Forever Young.)
Duellen 3
Nu är det dags för Mäster Dylan att ge sig in i sin första duell, pallar han för favorittrycket?
Det är Jo Stafford, en klassisk sångerska som slog igenom redan på 30-talet och som var en av efterkrigstidens mest populära sångerskor som står för motståndet. Det ska sägas att den ursprungliga versionen av låten spelades in av Sue Thompson men eftersom den inte gått att få tag på och eftersom Jo Staffords version blev den mest populära då den släpptes 1952 duger den minst lika bra.
Dylan är allmänt erkänd som en av världens mest bevandrade människor när det gäller gammal, i första hand, amerikansk musik. Han hyser en enorm kunskap och kärlek för de förenta staternas musikhistoria och han har bl.a. ett eget radioprogram där han blåser dammet av gamla, sedan länge glömda låtar. När han själv tar sig an dessa låtar går det inte att ta miste på respekten och tillgivenheten. Låten spelades in som filmmusik till Natural Born Killers
Jo Stafford (1952)
Bob Dylan (1994)
Det är Jo Stafford, en klassisk sångerska som slog igenom redan på 30-talet och som var en av efterkrigstidens mest populära sångerskor som står för motståndet. Det ska sägas att den ursprungliga versionen av låten spelades in av Sue Thompson men eftersom den inte gått att få tag på och eftersom Jo Staffords version blev den mest populära då den släpptes 1952 duger den minst lika bra.
Dylan är allmänt erkänd som en av världens mest bevandrade människor när det gäller gammal, i första hand, amerikansk musik. Han hyser en enorm kunskap och kärlek för de förenta staternas musikhistoria och han har bl.a. ett eget radioprogram där han blåser dammet av gamla, sedan länge glömda låtar. När han själv tar sig an dessa låtar går det inte att ta miste på respekten och tillgivenheten. Låten spelades in som filmmusik till Natural Born Killers
Jo Stafford (1952)
Bob Dylan (1994)
tisdag 18 november 2008
Långnabb på SVT
Det är ju så olika vad man lägger märke till. Givetvis beror det mycket på hur väl insatt man är i ett ämne. Exempelvis ser en konstkännare en mängd fascinerande detaljer då han/hon studerar en tavla medan jag bara ser en massa kladd.
Samma sak gäller kvällens inslag i Lilla Sportspegeln. Den genomsnittlige TV-tittaren såg två tjejer smasha mot Jörgen Persson som ballongplockade. Jag, å andra sidan, såg Linda Bergström och Erica Åkerlind från Ängby spela mot Jörgen Persson. Och det intressanta var givetvis hur Linda hanterade bollarna som kom på hennes backhandsida.
Men för att tycka det är intressant måste man ju veta att Linda blev deff i somras och därför spelar med långnabb på backhand. Tre fina servereturer hann hon med och tvingades dessutom skära ner en hög boll med sitt långnabb när hon var för långsam att gå runt och attackera forehand från sitt backhandhörn. Hur som helst så var det vansinnigt uppfriskande att få höra ljudet av långa nabbar böja sig för den lilla vita bollen på prime time i SVT.
Samma sak gäller kvällens inslag i Lilla Sportspegeln. Den genomsnittlige TV-tittaren såg två tjejer smasha mot Jörgen Persson som ballongplockade. Jag, å andra sidan, såg Linda Bergström och Erica Åkerlind från Ängby spela mot Jörgen Persson. Och det intressanta var givetvis hur Linda hanterade bollarna som kom på hennes backhandsida.
Men för att tycka det är intressant måste man ju veta att Linda blev deff i somras och därför spelar med långnabb på backhand. Tre fina servereturer hann hon med och tvingades dessutom skära ner en hög boll med sitt långnabb när hon var för långsam att gå runt och attackera forehand från sitt backhandhörn. Hur som helst så var det vansinnigt uppfriskande att få höra ljudet av långa nabbar böja sig för den lilla vita bollen på prime time i SVT.
söndag 16 november 2008
Veckans femstjärniga rack
Det måste bli två klipp. Det finns inget sätt att kommentera den här låten - förutom genom ett annat klipp. Båda är ju såklart stolligt femstjärniga.
Bruce Springsteen - Thunder Road, aukustisk version från Hammersmith Odeon 1975.
"The screen door slams
Mary' dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays
Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only"
Hur magiskt blir det inte då när man kan få höra Roy sjunga om de ensamma, som att få kliva in i Bruce's uppdiktade värld.
Roy Orbison - Only for the Lonely
Bruce Springsteen - Thunder Road, aukustisk version från Hammersmith Odeon 1975.
"The screen door slams
Mary' dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays
Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only"
Hur magiskt blir det inte då när man kan få höra Roy sjunga om de ensamma, som att få kliva in i Bruce's uppdiktade värld.
Roy Orbison - Only for the Lonely
fredag 14 november 2008
På resande fötter
Stort grattis till Red House Painters som mycket rättvist tog hem segern i veckans coverduell. De såg länge ut att åka på en tung förlust mot sminkrockarna men började sedan knappa in steg för steg för att alldeles på slutet ta sig förbi med en noslängd.
Jag tillbringar helgen på ett pingiskonvent i Köping så bloggandet blir lite sporadiskt. Dagens Dylancitat och Dagens urusla text får helt enkelt bli Helgens Dylancitat och Helgens Urusla text. En ny duell och ett nytt femstjärnigt rack dyker upp vid hemkomst skulle jag tro.
Kvällen har spenderats i sällskap med många av landets förnämsta tränare, inte minst förbundskaptenerna Erik Lindh, Thomas von Scheele och Pernilla Andersson som sa både ett och annat som antecknades i pingisanteckningsblocket.
Jag konstaterar med glädje att senaste inlägget resulterade i ett par kommentarer av mina annars så tystlåtna läsare. Jag tackar för dessa och noterar att inlägg om vägarbeten tydligen är ett sätt att lossa fjättrade tungor, eller fingrar i det här fallet.
Jag tillbringar helgen på ett pingiskonvent i Köping så bloggandet blir lite sporadiskt. Dagens Dylancitat och Dagens urusla text får helt enkelt bli Helgens Dylancitat och Helgens Urusla text. En ny duell och ett nytt femstjärnigt rack dyker upp vid hemkomst skulle jag tro.
Kvällen har spenderats i sällskap med många av landets förnämsta tränare, inte minst förbundskaptenerna Erik Lindh, Thomas von Scheele och Pernilla Andersson som sa både ett och annat som antecknades i pingisanteckningsblocket.
Jag konstaterar med glädje att senaste inlägget resulterade i ett par kommentarer av mina annars så tystlåtna läsare. Jag tackar för dessa och noterar att inlägg om vägarbeten tydligen är ett sätt att lossa fjättrade tungor, eller fingrar i det här fallet.
torsdag 13 november 2008
Vägarbeten?
Alltså, en bloggkonkurrent tog upp frågan för ett litet tag sedan. Nu måste jag också undra. På min väg mellan hemmet och universitetet, en cykelresa på ca 12-13 minuter passerar jag 8 vägarbeten som mer eller mindre påverkar min resa. Vad är grejen med alla dessa vägarbeten?
Jag har en teori:
Det militärindustriella begreppet är ju ett känt begrepp som handlar om hur beroende samhällen och hela nationer är av den enorma militära industrin och vilken makt den därför har. USA är ju det bästa exemplet. I dåliga tider ser de till att starta ett litet krig och sätter på så sätt fart på den inhemska industrin då vapenföretag som t.ex. Lockheed Martin med mångmiljard-belopp i omsättning får mycket att göra. Arbetslösheten minskar, investeringarna ökar, börserna stiger, den nationella andan stiger osv.
Ingen har ju förfinat denna konst och använt den så effektivt som Bushadministrationen. Med tanke på att landet har ett budgetunderskott på ca 450 miljarder dollar för budgetåret 2008 och en statsskuld som nu passerat 10 biljoner dollar så kan man ju bara föreställa sig hur illa det gått annars.
Min teori är att Sverige använder vägarbeten på samma sätt som USA använder krigsekonomin. I dåliga tider putsar vi till vägarna lite extra, gräver ner några kablar och byter ut någon bro vilket kräver massor med folk som annars skulle gå arbetslösa och därför inte ha någon lön att spendera och på så sätt hålla marknadens hjul i snurrning. Nu när vi gått in i en verklig låpgkonjunktur har jag hört lösa rykten om att ett jättelångt lakritssnöre ska grävas ner längs hela E20.
Jag vill understryka att jag som vanligt, då det gäller politik, inte tar någon som helst ställning. Jag är neutral. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. En stat tar sig ur krisen genom att bygga, skapa och förbättra en annan stat tar sig ur krisen genom att bringa död och förstörelse. Alla väljer vad de tycker fungerar bäst.
Jag har en teori:
Det militärindustriella begreppet är ju ett känt begrepp som handlar om hur beroende samhällen och hela nationer är av den enorma militära industrin och vilken makt den därför har. USA är ju det bästa exemplet. I dåliga tider ser de till att starta ett litet krig och sätter på så sätt fart på den inhemska industrin då vapenföretag som t.ex. Lockheed Martin med mångmiljard-belopp i omsättning får mycket att göra. Arbetslösheten minskar, investeringarna ökar, börserna stiger, den nationella andan stiger osv.
Ingen har ju förfinat denna konst och använt den så effektivt som Bushadministrationen. Med tanke på att landet har ett budgetunderskott på ca 450 miljarder dollar för budgetåret 2008 och en statsskuld som nu passerat 10 biljoner dollar så kan man ju bara föreställa sig hur illa det gått annars.
Min teori är att Sverige använder vägarbeten på samma sätt som USA använder krigsekonomin. I dåliga tider putsar vi till vägarna lite extra, gräver ner några kablar och byter ut någon bro vilket kräver massor med folk som annars skulle gå arbetslösa och därför inte ha någon lön att spendera och på så sätt hålla marknadens hjul i snurrning. Nu när vi gått in i en verklig låpgkonjunktur har jag hört lösa rykten om att ett jättelångt lakritssnöre ska grävas ner längs hela E20.
Jag vill understryka att jag som vanligt, då det gäller politik, inte tar någon som helst ställning. Jag är neutral. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. En stat tar sig ur krisen genom att bygga, skapa och förbättra en annan stat tar sig ur krisen genom att bringa död och förstörelse. Alla väljer vad de tycker fungerar bäst.
onsdag 12 november 2008
Stalledrängen saknades
Idag sändes Supercupen på Eurosport. Jörgen Persson tog sig till semifinal men där fick han stryk av överlägnse Timo Boll. I andra semifinalen vände Werner Schlager 1-5 i skilje mot Samsonov till 11-9. Tyvärr blev det sedan förlust i finalen mot Boll men pingisprofessorn Schlager var kvällens behållning och bjöd som vanligt på sagolika slag.
Trots bra spel och stora namn saknades den riktiga gnistan i Eurosports sändning. Kanske behövs det en kines, eller åtminstone en sydkorean eller japan för den riktiga pingisstämningen. Men vi vet ju alla att vad som verkligen saknades var en Staffan. Det spelar ingen roll om ingen lyckas utmana Boll, hade Staffan Lindeborg varit kommentator hade han ändå lyckats skapa en sådan spänning att jag hade legat och tuggat på parkettgolvet så att flisorna skvätte.
Lite Schlager...
Trots bra spel och stora namn saknades den riktiga gnistan i Eurosports sändning. Kanske behövs det en kines, eller åtminstone en sydkorean eller japan för den riktiga pingisstämningen. Men vi vet ju alla att vad som verkligen saknades var en Staffan. Det spelar ingen roll om ingen lyckas utmana Boll, hade Staffan Lindeborg varit kommentator hade han ändå lyckats skapa en sådan spänning att jag hade legat och tuggat på parkettgolvet så att flisorna skvätte.
Lite Schlager...
tisdag 11 november 2008
2000-talets helgon
Det finns väl en förutfattad mening att forskare är ett märkligt, avigt släkte som ägnar dagarna åt att sitta på sin kammare och grubbla. Men nu skulle jag vilja påstå att de tvärtom kanske är den vänligaste och mest hjälpsamma yrkeskår vi har här i landet.
I mitt sökande efter källmaterial för min uppsats hittade jag via en sökning i en stor internationell databas en sammanfattning av en undersökning som verkade vara precis vad jag behövde. Men trots idoga försök lyckades jag inte hitta rapporten i sin helhet.
Därför letade jag upp författarnas mailadresser via det universitet de skrivit för. Jag skickade iväg ett mail där jag förklarade att jag var student letade material till min uppsats och ville få tag på deras artikel. "Hur kan jag få tag på er artikel?" För säkerhets skulle skickade jag mailet till båda två, det ökar ju chanserna tänkte jag.
Nu vet jag ju att forskare är ett upptaget släkte. Ofta är de på resande fot, de skriver böcker, recenserar andras böcker och rapporter, har fullt upp med sina projekt och ska samtidigt hinna ge föreläsningar på diverse universitet. Men det skadar ju inte att fråga, tänkte jag.
Klockan var 12:28 då mailet lämnade min dator. 12:57 svarade den ena av författarna. "Här kommer en kopia i PDF-format". Sen gav han ett par tips och avslutade med "Lycka till, och skicka gärna ditt slutresultat".
13:13 svarade den andre författaren. "Tack för ditt intresse i min forskning. Bifogar artikeln i Pdf-fil." Blott 45 minuter efter mitt mail skickats hade jag helt gratis fått två kopior på deras forkningsrapport samt tips och lyckönskningar ut över det, de uttryckte t.o.m. intresse för min uppsats.
Säg mig nu, vilken annan yrkeskår visar upp en lika generös, varm och hjälpsam attityd?
I mitt sökande efter källmaterial för min uppsats hittade jag via en sökning i en stor internationell databas en sammanfattning av en undersökning som verkade vara precis vad jag behövde. Men trots idoga försök lyckades jag inte hitta rapporten i sin helhet.
Därför letade jag upp författarnas mailadresser via det universitet de skrivit för. Jag skickade iväg ett mail där jag förklarade att jag var student letade material till min uppsats och ville få tag på deras artikel. "Hur kan jag få tag på er artikel?" För säkerhets skulle skickade jag mailet till båda två, det ökar ju chanserna tänkte jag.
Nu vet jag ju att forskare är ett upptaget släkte. Ofta är de på resande fot, de skriver böcker, recenserar andras böcker och rapporter, har fullt upp med sina projekt och ska samtidigt hinna ge föreläsningar på diverse universitet. Men det skadar ju inte att fråga, tänkte jag.
Klockan var 12:28 då mailet lämnade min dator. 12:57 svarade den ena av författarna. "Här kommer en kopia i PDF-format". Sen gav han ett par tips och avslutade med "Lycka till, och skicka gärna ditt slutresultat".
13:13 svarade den andre författaren. "Tack för ditt intresse i min forskning. Bifogar artikeln i Pdf-fil." Blott 45 minuter efter mitt mail skickats hade jag helt gratis fått två kopior på deras forkningsrapport samt tips och lyckönskningar ut över det, de uttryckte t.o.m. intresse för min uppsats.
Säg mig nu, vilken annan yrkeskår visar upp en lika generös, varm och hjälpsam attityd?
Den gamle Mästaren
Ni vet i alla filmer där huvudpersonen åker till någon avlägsen plats, går upp för tusen trappsteg och träffar någon gammal vis man som kan lära dem slåss bättre? Och trots att huvudpersonen är ung, frisk och vältränad får han ändå spö av den gamle mannen eftersom den gamle genom sin visdom nått en högre, mer eller mindre övermänsklig nivå genom en övernaturlig koncentrationsförmåga. En nivå där styrkan inte har med muskler eller ålder att göra. Sedan blir den gamle mannen huvudpersonens läromästare och när han/hon lärt sig allt återvänder huvudpersonen till civilisationen och besegrar hundra skurkar på egen hand och tar revansch på sin gamla ärkefiende.
Precis samma är det med Dylan. Han är den gamle mannen som uppnått övermänskliga krafter. Trots att han är gammal med en sliten röst som har genomlevt mer än vi kan föreställa oss så spöar han hundra konkurrenter åt gången som ingenting. Det finns så många fantastiska sångare som kan sjunga starkt, träffa höga C, waila, pitcha, sjunga i harmonier och allt vad dom gör. Men deras ansträngningar är meningslösa när Dylan till synes utan ansträngning slår han ett ackord och sätter stämbanden i gungning.
Han har på något sätt hittat den övernaturliga koncentrationsförmågan att lägga sin själ i precis varje stavelse och ton. Inget lämnas åt slumpen, han kramar det sista ur varje ord. I den vackliga filmen Masked And Anonymous med ett löjligt stjärnspäckat startfält är Dylans musikaliska framträdanden så vansinnigt fenomenala att de med råge väger upp filmens svagare delar.
Studera hans ansikte fårat av ålder och det hårda livet - en mask av koncentration. Bandmedlemmerna runt omkring honom hade kunnat förvandlas till dansande grävlingar, han hade bara fortsatt, varenda gnutta koncentration och uppmärksamhet ligger i rösten.
“Though I'd never saaaaaaaay
That I did it the waaaaaaaaaaaaaaay”
Precis samma är det med Dylan. Han är den gamle mannen som uppnått övermänskliga krafter. Trots att han är gammal med en sliten röst som har genomlevt mer än vi kan föreställa oss så spöar han hundra konkurrenter åt gången som ingenting. Det finns så många fantastiska sångare som kan sjunga starkt, träffa höga C, waila, pitcha, sjunga i harmonier och allt vad dom gör. Men deras ansträngningar är meningslösa när Dylan till synes utan ansträngning slår han ett ackord och sätter stämbanden i gungning.
Han har på något sätt hittat den övernaturliga koncentrationsförmågan att lägga sin själ i precis varje stavelse och ton. Inget lämnas åt slumpen, han kramar det sista ur varje ord. I den vackliga filmen Masked And Anonymous med ett löjligt stjärnspäckat startfält är Dylans musikaliska framträdanden så vansinnigt fenomenala att de med råge väger upp filmens svagare delar.
Studera hans ansikte fårat av ålder och det hårda livet - en mask av koncentration. Bandmedlemmerna runt omkring honom hade kunnat förvandlas till dansande grävlingar, han hade bara fortsatt, varenda gnutta koncentration och uppmärksamhet ligger i rösten.
“Though I'd never saaaaaaaay
That I did it the waaaaaaaaaaaaaaay”
Så urbota dumt
Idag läste jag om en fascinerande dum idé. Kalmar FF är aktuella för Bragdguldet. Man får jobba länge för att komma på något som kan konkurrera på samma nivå av idioti. Att ge ut en bok med Hammerfalls samlade texter är det närmsta jag kan komma (sida upp och sida ner med ordbajsande på Heavy Metal-språk).
Bragdguldet för att vinna den nationella ligan? Med motiveringen att man är en klubb med knappa resurser från ”landet”.
Va fan, något lag måste ju vinna i den slaskhink vi kallar Allsvenskan. Det betyder ju inte att det är en bragd, det är ju enkel sannolikhetslära. Och vadå ”landet”? Kalmar har 35000 invånare, Eslöv har 16000 och de har vunnit pingisens Elitserie fem år i rad. De borde ju vara givna bragdmedaljörer med det resonemanget och letar vi runt i de olika idrotternas nationella seriesystem hittar vi säkert mängder med liknande exempel.
Idiotvind placerar alla individer som kläckt och stöttat denna idé i det permanenta idiotfacket. Det finns ingen återvändo för dessa förlorade själar.
Bragdguldet för att vinna den nationella ligan? Med motiveringen att man är en klubb med knappa resurser från ”landet”.
Va fan, något lag måste ju vinna i den slaskhink vi kallar Allsvenskan. Det betyder ju inte att det är en bragd, det är ju enkel sannolikhetslära. Och vadå ”landet”? Kalmar har 35000 invånare, Eslöv har 16000 och de har vunnit pingisens Elitserie fem år i rad. De borde ju vara givna bragdmedaljörer med det resonemanget och letar vi runt i de olika idrotternas nationella seriesystem hittar vi säkert mängder med liknande exempel.
Idiotvind placerar alla individer som kläckt och stöttat denna idé i det permanenta idiotfacket. Det finns ingen återvändo för dessa förlorade själar.
måndag 10 november 2008
Höstrenovering
Bloggen har fått en lite ny design. Kändes som det var dags för en liten förändring och med min fingertoppskänsla för spännande färgkombinationer hittade jag snabbt ett nytt attraktivt utseende.
Angående röstningen har jag förstått att det är många som inte lyckas få sin röst registrerad. Jag vet inte hur utbrett detta bekymmer är så jag tänkte ta en omröstning för att få reda på hur många som inte lyckas rösta. Det tog sedan ett litet tag för en förståndig tanke att knuffa och armbåga sig fram genom den tjocka, tröga massa av glömda händelser, felkopplade kablar och halvfärdiga tankar som är min hjärna. När den väl nådde fram insåg jag nästan direkt nackdelen med min plan.
Hur som helst, fortsätt försöka, det fungerar säkert förr eller senare (lite av mitt motto). Ni som inte ens försökt behöver bara scrolla ner lite och betrakta de två versionerna av Shock Me och lägga er röst.
Angående röstningen har jag förstått att det är många som inte lyckas få sin röst registrerad. Jag vet inte hur utbrett detta bekymmer är så jag tänkte ta en omröstning för att få reda på hur många som inte lyckas rösta. Det tog sedan ett litet tag för en förståndig tanke att knuffa och armbåga sig fram genom den tjocka, tröga massa av glömda händelser, felkopplade kablar och halvfärdiga tankar som är min hjärna. När den väl nådde fram insåg jag nästan direkt nackdelen med min plan.
Hur som helst, fortsätt försöka, det fungerar säkert förr eller senare (lite av mitt motto). Ni som inte ens försökt behöver bara scrolla ner lite och betrakta de två versionerna av Shock Me och lägga er röst.
Veckans femstjärninga rack
Här kommer andra delen i serien "Veckans femstjärniga rack". Ian Anderson är galen, skvatt galen. Gitarristen är klädd som Obelix. Ian blir bara galnare och galnare. Man glömmer nästan bort hur bra det är. Jethro Tull - Aqualung:
Knut
Glad och käck musik har jag aldrig begripit mig på. Jag letade igenom min skivsamling efter glad och käck musik, det närmaste jag kom var Peps Perssons Oboy. Motsatsen till glad musik hittade jag desto mer av. Jag förmodar att det beror på att jag inte är den glada och käcka typen, ”käck”, är ju ett ganska kraftigt skällsord om ni frågar mig.
Och man vill ju inte höra musik som inte stämmer överens med ens sinnesstämning. Att spela någon musik som överhuvudtaget innehåller någon form av positiv energi en mörk höstkväll då det mesta ter sig från sin mörkare sida är ju som att äta hallonglass med julkorv och senap. Eftersom tunga förluster blir tio gånger tyngre som ledare än vad de var som spelare har jag därför fått gräva fram en gammal favorit (med ett fasligt snyggt skivomslag) bland de allra mörkaste hörnen i skivhyllan.
Det är ju anmärkningsvärt att inte ens Galenskaparna & After Shaves representant i mitt digitala musikarkiv är en glad och käck låt. Men bra är det och Knut Agnred är mer än bara en pajas, en förträfflig röst har han också.
Och man vill ju inte höra musik som inte stämmer överens med ens sinnesstämning. Att spela någon musik som överhuvudtaget innehåller någon form av positiv energi en mörk höstkväll då det mesta ter sig från sin mörkare sida är ju som att äta hallonglass med julkorv och senap. Eftersom tunga förluster blir tio gånger tyngre som ledare än vad de var som spelare har jag därför fått gräva fram en gammal favorit (med ett fasligt snyggt skivomslag) bland de allra mörkaste hörnen i skivhyllan.
Det är ju anmärkningsvärt att inte ens Galenskaparna & After Shaves representant i mitt digitala musikarkiv är en glad och käck låt. Men bra är det och Knut Agnred är mer än bara en pajas, en förträfflig röst har han också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)