"Friday I'm in love"

Är det något som slukar tid, så är det att skriva blogginlägg. Åtminstone om man har ambitioner att lägga någon tanke bakom vad man skriver. Jag sliter med att lyckas formulera och få ut något som är bland det viktigaste bloggen åstadkommit. Men det är tusen trådar som drar åt olika håll och det är tusen sidospår som alla leder till olika ställen.

Hur som helst får det vänta lite. På fredagskvällen ska hela bloggredaktionen gå och lyssna på Daniel Norgren. Så nu laddar vi alla inför det!

Ägget kläcks

Spotify har lagt upp lite Dylan. Framförallt är det en underbar konsert från Carnegie Chapter Hall, New York, den fjärde november 1961. En 20 år gammal, pratsam Dylan har precis börjat skriva sitt egna material men de flesta låtar är fortfarande gamla folksånger och Woody Guthrie-låtar.

Spelningen är från en tid då den övernaturliga gnistan precis börjat sprida ett sken kring den unge fattiglappen. Det är bara månader, eller veckor, tills den fullkomligt ska explodera i odödliga mästerverk som Don't Think Twice (It's Allright), Ballad of Hollis Brown och A Hard Rain's A-Gonna Fall. För var dag som går blir hans liveframträdanden allt mer uppseendeväckande och magnetiska.

Men det kan ändå vara svårt att förstå, då man hör den unge, fnissige mannen, att han inom ett år (och under många år framöver) skulle skriva om hela musikhistorien. Men det finns tendenser. Som i hans ohämmade prov på humor i Talking Bear Mountain Picnic Massacre Blues eller briljansen i Song to Woody.

Men tendenserna finns också i de små detaljerna. Som i tonfallet, den genuina inlevelsen och känslosamma rösten som naglar fast lyssnaren, då han i den helt fantastiska Black Cross sjunger;

"...and they hung Hezekiah,
as high as a pigeon"

Jag tänker på Strange Fruit och bilderna på de dinglande kropparna i träden.

Passiv rökning dödar

Jag ska inte säga att det var idag jag upptäckte det. Men det var idag jag konstaterade det. Ungefär som Columbus. Han upptäckte inte den amerikanska kontinenten 1492. Den var redan upptäckt. Han konstaterade bara att den fanns.

- Jaha... här var den, tänkte han säkert. Men sen gick ju allt snett då han med bestämdhet förutsatte att det var Indien, av alla ställen, som han hittat.

Hur som helst. Jag har konstaterat ett fenomen. Jag har börjat irritera mig på folks som irriterar sig på någon som heter Justin Bieber. Det börjar bli väldigt tjatigt. Det är någon form av andrahandsstörning. Jag blir störd av folk som blir störda på någon tredje person. På sätt och vis stör jag mig också lite på den här Bieber. Indirekt. På ungefär samma sätt som passiv rökning fungerar. Själv har jag aldrig begripit vem den här Justin Bieber är, jag vet inte hur han ser ut, jag vet inte hur han låter, jag har bara förstått att han tydligen är en artist inom musikbranchen.

Jag är övertygad om att även jag skulle irritera mig på honom ifall jag fick chansen. Men varför skulle jag ge honom den chansen? Jag undrar vilka kretsar dessa Bieber-trötta människor rör sig i för att utsättas för honom gång på gång? I min värld tar han upp lika lite plats som en vindpust som fastnat i ett vindskydd.

Jag tittar i min skivsamling. Där är han inte.
Jag letar i mina Spotifyspellistor. Där är han inte.
Jag lever i en helt Bieber-fri värld. Utan att ens försöka.

Det andra jag undrar över är: Borde inte dessa frustrerade människor helt enkelt börja röra sig i andra mediala kretsar? Hela musikbranschen är full av äckliga artister. Vi behöver ju inte göra saken värre genom att springa och leta efter dom.

"Vad fan angår dig, Polens affärer?"

Fantastiskt glädjande seger i Polens Pro Tour för Robert Svensson och Mattias Karlsson. Med sin outtröttliga fighterattityd är de två utmärkta förebilder för Sveriges kommande generationer. Dessutom en semifinal för Jens Lundqvist i singeln som han till på köpet avslutade med en riktigt snygg tackning för matchen. Fyra segrar, var av tre i skilje, imponerade och var välbehövliga efter ett tapp på världsrankingen.

Är Sverige på gång?



Annars är det Lee Sang Su jag minns från Polens tävlingar, Japans insats vill jag glömma fort. Den 20-årige koreanen är helt fantastisk. Tack vare sin glimrande teknik behärskar han ett besinningslöst tempo, samtidigt är han taktiskt drillad, har dödande attacker från både forehand och backhand och tycks dessutom ha en minst sagt otäck serve.

Hans match mot Jens påminde, bortsett från tackningen, mycket om förra årets möte. Torpeder i backhanddiagonalen, tusen blixtsnabba attacker mot fickan, piskrappattacker med såväl backhand som forehand, servarna såg ännu jobbigare ut i år och så kom de där korta returerna i forehand och då ser inte Jens ut att tycka bordtennis är roligt längre.

De väluppfostrade ekvilibristerna

Japan har det tufft nu. De behöver lite stöd och uppmuntran. Har jag sagt att jag älskar det japanska bordtennislandslaget?

Jag tror jag har nämnt det nån gång. De förkroppsligar den optimalt professionella idrottaren. Alltid fokuserade till 100%, oavsett motstånd. Uppträder aldrig nonchalant mot sämre spelare eller vid stora ledningar - viker aldrig ner sig mot bättre spelare eller vid stora underlägen.

De är tekniskt och taktiskt drillade likt pingisprofessorer, de är fysiskt tränade som om de vore genetiskt framodlade för pingis. De är snyggt klädda med en egen stil och inte bara klädda i en standardtröja från någon pingisfabrikant som tolv andra nationer också har.

Framförallt har de en perfekt attityd. Aldrig gnäll, alltid artiga, alltid ödmjuka, alltid sportsliga. De låter alltid spelet tala för dem. Hade alla människor varit som Japans landslagsspelare hade det inte funnits krig, svält, fattigdom eller några melodifestivaler.

Här visar Ai Fukuhara, Kasumi Ishikawa, Kenta Matsudaira och Jun Mizutani upp sig i japansk TV. Det är underbart att beskåda. Mest för deras prestigelösa, barnsligt oskyldiga och positiva attityd. Men även precisionen i Kentas serve och i Mizutanis loop runt nät. Och Kasumis fokusering när hon samlar sig och luftslår några forehandslag inför deras inslagning på de två små öarna av bordet. Och Fukuharas blick, med huvudet på sned, följt av det lilla taktiksnacket med Kasumi, då nätet flyttas fram första gången.

Jag önskar jag förstod vad dom säger...

Många kinesiska namn...

Tydligen är det alltså så att Wang Hao, Zhang Jike, Ma Long och, hör och häpna, Hao Shuai är uttagna till singelspelet i VM i Rotterdam i maj. Kina har dock sju platser att fylla. Både ett och annat talar väl för att det är Wang Liqin, Ma Lin och Xu Xin.

Ska alltså Chen Qi, som visade ett så fantastiskt spel i England då han stod som slutsegrare efter vinster över bland annat Wang Liqin och Ma Lin, missa VM?

Eller blir det någon av de två mest rutinerade som lämnas utanför?

Eller blir det en jätteskräll? Den vänsterhänte, handskaksfattade, Zhou Yu sägs ha tagit klivet upp i seniortruppen och i uttagningarna slog han självaste Xu Xin i gruppspelet. Därmed verkar det som att Zhou, som jag tror är 93:a, har sprungit om jämngamle Yan An och 92:an Fang Bo som annars fått stort förtroende. Han har också armbågat sig före Song Hongyuan och Lin Gaouyuan som slutade före honom i Junior-VM senast.

Vad det gäller uttagningarna har jag sett alla resultat från gruppspel och slutspel. Utöver Zhou Yus seger över Xu Xin i gruppspelet var de mest anmärkningsvärda resultaten Wang Haos förlust mot någon Liu Yi och Hao Shuais klara 4-1 mot Ma Lin. Grupp D var en riktig dödens grupp med Xu Xin, Wang Liqin, Chen Qi och Zhou Yu.

I slutspelet tog sig Ma Long, Ma Lin, Wang Liqin och Zhang Jike vidare från kvartsfinalerna och slutligen blev det alltså final mellan Zhang Jike och Ma Lin som Zhang vann. Hur Wang Hao och Hao Shuai blev klara på VM på det begriper jag inte. Det känns som jag missat något.

Den som vill gräva djupare i saken kan ju börja sätta sig in i slutspelsschemat:

Från Peking hörs det massor...

Det händer så mycket i den kinesiska pingisen nu så jag vet inte var jag ska börja.

De har spelat en uttagningsturnering till VM i Rotterdam som faktiskt börjar närma sig på riktigt nu. De har tagit upp en ny spelare i seniorlandslaget. Liu Guoliang har uttalat sig om några av sina spelare. Spekulationerna om hur de ska handskas med Timo Boll i VM hettar upp hela den globala internettrafiken. Ma Long lär ha byt stomme.

Men jag hinner inte skriva om det nu. Tiden är ett sådant bekymmer. Men jag ville ändå nämna allt så ni vet var ni såg det först.

Här är i alla fall finalen från de första kinesiska uttagningarna.

"Waitin' around to die"

För

Nu räcker inte orden till längre.

Det här är för bra. För snyggt. För storartat. För vackert. För stämningsfullt.

Melodin är för stark. Instrumenten för imponerande. Martin Scorceces scenregi för mäktig. Bandmedlemmarna för musikaliska. För briljanta. För multibegåvade. För geniala. För snygga.

Jag har inte vokabulär för att beskriva eller ens presentera något så här storartat.

"All my powers and expressions, could never do you justice in reason or rhyme"

"A figment of speech"

Nu så...

Det var längesen sist. Men nu publicerar Idiotvind sin nästa Spotifyplaylist. Det finns ingen röd tråd, inget tema, ingen tanke bakom, bara en massa högkvalitativ musik som ekat mellan mina väggar på sistone.

Daniel Norgren, såklart. Walk Away Renee, såklart. Nyheter som Me and My Army, klassiker som Do You Wanna Dance och Unforgettable. Låtar jag lyssnat på tusen gånger som, låtar jag nyss hittat. Soundtracket till den fantastiska filmen Crazy Heart med Jeff Bridges i huvudrollen, som dock är bättre i den scenen i filmen då Jeffs karaktär just komponerar låten - det är magiskt, David Bowies sång om Dylan, The Rolling Stones med Keith Richards på sång...

Kvällen är räddad.

Storheter i kubik

På tal om den store Hank Williams...

Det kan låta för bra för att vara sant, men Johnny Cash och Nick Cave har spelat in en duett då de sjunger en av mina absoluta favorit-Hank-Williams-låtar.

Storartat.

Annars tänker jag alltid på Dylan när jag hör I'm so Lonesome I Could Cry och ser honom framför mig på det där hotellrummet när han sitter och spelar Lost Highway tillsammans med Joan Baez och Bobby Neuwirth och sedan kastar sig rakt in i I'm so lonesome... Fast det klippet finns inte på nätet. Jag borde lägga upp det nån gång.

Countrykungen

Viktig dag för Idiotvind idag.

Medierna är fulla av tramset som ska sändas på bästa sändningstid i statlig television ikväll. Till och med de som tycker det är dåligt pratar om det.

Idiotvind är motvikten.

Idiotvind är fyrbåken i lördagskvällen som leder er bort från det neonrosa, falska ljuset. Här är vi som respekterar musik och oss själva. Här kommer riktig musik spelas hela kvällen.

Än så länge är det bara gråfuktig eftermiddag. Men jag börjar redan nu.

Nu är det nästan 60 år sedan Hank Williams, kungen av country, gick bort bara 30 år gammal. Jag älskar hur han presenterar sin Cold, Cold Heart i en TV-sändning nån gång på 50-talets början:

- I've got a song here, that i'd like to do that's been awful kind to me and the boys, it's bought us quite a few beans and biscuits, this is the best song we've ever had... financially. A tune called Cold, Cold Heart...

Jag älskar dialekten.

Minspelet.

Tonfallet.

Självironin.

Och jag älskar låten.

Utrymme för nya stjärnor i Polen

Efter en extremt intensiv period är det nu lite stiltje på den internationella pingisscenen. Men nästa helg är det dags för Polska Öppna och Sverige skickar en förehållandevis stor trupp med bl.a. årets stjärnskott Robert Eriksson. Ingen Översjö dock, men förhoppningsvis får hans chansen snart.

Annars saknas stora delar av den yppersta eliten. Det är förvisso något speciellt då de allra största namnen deltar men de mindre turneringarna har också sin charm. Det finns mycket utrymme för skrällar och många ser sin chans att få ett ordentligt genombrott.

Kina skickar ett gäng ungdomar, de jag känner till är födda kring 94-95. Men där finns också ett par okända namn som ska bli intressanta att följa. Koreanerna representeras bland annat av Seo Hyun Deok och bland japanerna finns Kasahara, Koki Niwa och bröderna Matsudaira med. Det räcker för att jag ska se fram emot turneringen med stort intresse.

Saknar man de största namnen kan man alltid gå tillbaka till förra månadens alla gigantmöten. Timo Boll var enastående i German Open men måste alltid slå 2-3 kineser för att kunna gå hela vägen. I finalen mot Zhang Jike var kinesen briljant och slog Boll lika klart som Xu Xin gjorde i Qatar några veckor tidigare. Men tysken, som alltid uppträder proffsigt och som är bäst i världseliten på att tacka för matchen och borde hålla en kurs i ämnet för övriga pingisspelare, stod för en av årets bästa matcher så här långt då han besegrade Ma Lin i semifinalen.

Ur annat perspektiv

Även om min närvaro, på grund av en utbildningskonferens, inte var fullständig under SM-helgen tycker jag mig ändå ha sett tillräckligt för att kunna ge en ingående recension.

Det var ett på många sätt fantastiskt väl genomfört arrangemang, med en imponerande marknadsföring och en uppfriskande strävan att göra något mer av tävlingarna än bara en bordtennistävling. Något nytt, något friskare, modernare och trendigare. Tyvärr lät de nya krafter som gjort ett fantastiskt jobb med arrangemanget en gammal unken fisk slinka genom förnyelsens nät.

Låtlistan. Såklart. Precis som Idiotvind befarade inför mästerskapet. Visserligen slapp mina arma öron Cotton Eye Joe, fast den spelades säkert under någon av mina frånvarande stunder. Men, När vi gräver guld i USA... Tomas Ledin... Det är inte okej. Det är faktiskt inte okej.

We Will Rock You... visst i all ära, men den är så super-mega-dunder-sönderspelad att allt den säger är att tankeverksamheten i låtvalet är på en nivå som annars bara påträffas hos encelliga livsformer.

Som bloggen med Sveriges bästa musiksmak tar Idiotvind givetvis på sig uppdraget att fräscha upp idrottsevenemangens spellista. Som läsarkretsen med Sveriges bästa musiksmak får ni gärna komma med förslag...

Tungt

Fullkomligt besatt av Daniel Norgren och så ska man åka till Stockholm i tre dagar. Jag förstår inte hur det ska gå? De lär ju inte spela boråsaren i hallen under tävlingarna. Oddsen på det är så låg att de faktiskt inte finns. Oddsen på att de spelar Eye of the Tiger och Cotton Eye Joe är däremot skyhöga. Någon borde verkligen uppdatera Idrotts-evenemangs-DJ:arnas låtlista.

The Comedian - det är den stora favoriten nu. Men Poor Heart Avenue, Purse, Before I Go, Prettiest World, Mean Old Devil Got On, Let Me Go, Saddle My Heart... jag kommer sakna dem alla likt "öknen saknar regnet" - som någon sjöng i ett poetiskt misslyckande där man glömde bort själva förutsättningen för en öken. Det hade ju vart självutplånande av öknen att sakna regnet. Å andra sidan kan det ju vart just så de menade. I så fall är det ju briljant.

Det är för tidigt för såna resonemang. Jag skulle bara säga att jag kommer sakna Daniel Norgren i dagarna tre. Lyssna på honom åt mig.

"Though it aches"

Idiotvind fortsätter kämpa mot strömmen och uppmärksammar musik som är bra. Nu blir det, högst förbryllande, musik från Borås. Jag trodde man behövde vara född i en rostig Buick och uppväxt i en fallfärdig lada i Wisconsin eller på en veranda i New Orleans för att kunna göra sådan här musik. Inte i Borås.

Jag var i alla fall helt övertygad om att man behövde kompas av ett gäng försupna sjömän, bygga sina instrument av skrot, ha luffat några hundra mil längs dammiga landsvägar, sovit under broar och cypresser och blivit uppjagad i ett träd av hin håles svarta hundar.

Hur som helst måste han i alla fall ha gått till den berömda korsningen och sålt sin själ till djävulen. Kanske var det inte i korsningen mellan Highway 61 och Highway 49, där Robert Johnson sålde sin själ till ondskans makter. Det är möjligt att han nöjde sig med att utföra transaktionen utanför Ellos vid Nabbamotet på riksväg 40, om mörkrets herre någonsin kommer till Borås vill säga. Men själen är såld och utbytt, det är det inget snack om.

Musik är en så ofantligt stor, en så ofattbart gigantiskt stor, bärare av kulturer, traditioner och stilar. Så trots att Daniel Norgren fötts hundra år för sent och några tusen mil fel - i ABBA:s, Carolas, Roxettes och Vikingarnas land, långt från Mississipifloden, bomullsfälten och magnolian - så kan han, tack vare sin förmåga att tolka och fånga musikens undervattensströmmar, skapa och uttrycka musik som osar av rå blues, ohelig gospel och skuggsvart country. Han är som en inplanterad gen i den svenska DNA-stegen.

Ständigt blir han jämförd med Tom Waits. Såklart. Och en bättre komplimang går ju inte att få, men man får inte glömma att Tom Waits fötts ur samma häxkittel. Eller ungefär samma. Tom Waits kom inte på något nytt som nu Daniel kopierar. Nej, de är båda bärare av uråldriga musikala traditioner. De bär dem bara mycket bättre än de flesta andra samtidigt som de lyckas skapa något eget av den magiska blandningen.

Ringarna fortplantar sig

Apropå The Left Banke...

De hade två stora hits. Dels Walk Away Renee, dels Pretty Ballerina som bl.a. tolkats av Alice Cooper. Den ska dock inte blandas ihop ABBA:s horribla vederstyggelse till låt, Nina, Pretty Ballerina.

På svenskt territorium har Freddie Wadling spelat in Left Banke's andra hit tillsammans med Fläskkvartetten. Det är en mäktig skapelse. Hela låten är lite som en kår. Det beror mycket på Wadlings röst förstås, men även Fläskkvartettens stämningsbyggande stråkspel bidrar till att skapa den där ensamma kåren som långsamt kryper fram längs ryggraden likt en liten larv.

En kall kår förstås, men det säger väl sig självt.