"Though it aches"

Idiotvind fortsätter kämpa mot strömmen och uppmärksammar musik som är bra. Nu blir det, högst förbryllande, musik från Borås. Jag trodde man behövde vara född i en rostig Buick och uppväxt i en fallfärdig lada i Wisconsin eller på en veranda i New Orleans för att kunna göra sådan här musik. Inte i Borås.

Jag var i alla fall helt övertygad om att man behövde kompas av ett gäng försupna sjömän, bygga sina instrument av skrot, ha luffat några hundra mil längs dammiga landsvägar, sovit under broar och cypresser och blivit uppjagad i ett träd av hin håles svarta hundar.

Hur som helst måste han i alla fall ha gått till den berömda korsningen och sålt sin själ till djävulen. Kanske var det inte i korsningen mellan Highway 61 och Highway 49, där Robert Johnson sålde sin själ till ondskans makter. Det är möjligt att han nöjde sig med att utföra transaktionen utanför Ellos vid Nabbamotet på riksväg 40, om mörkrets herre någonsin kommer till Borås vill säga. Men själen är såld och utbytt, det är det inget snack om.

Musik är en så ofantligt stor, en så ofattbart gigantiskt stor, bärare av kulturer, traditioner och stilar. Så trots att Daniel Norgren fötts hundra år för sent och några tusen mil fel - i ABBA:s, Carolas, Roxettes och Vikingarnas land, långt från Mississipifloden, bomullsfälten och magnolian - så kan han, tack vare sin förmåga att tolka och fånga musikens undervattensströmmar, skapa och uttrycka musik som osar av rå blues, ohelig gospel och skuggsvart country. Han är som en inplanterad gen i den svenska DNA-stegen.

Ständigt blir han jämförd med Tom Waits. Såklart. Och en bättre komplimang går ju inte att få, men man får inte glömma att Tom Waits fötts ur samma häxkittel. Eller ungefär samma. Tom Waits kom inte på något nytt som nu Daniel kopierar. Nej, de är båda bärare av uråldriga musikala traditioner. De bär dem bara mycket bättre än de flesta andra samtidigt som de lyckas skapa något eget av den magiska blandningen.