Lite efterforskningar har fått det hela att klarna. WMG tycker att de tjänar för lite pengar på att tillåta deras artister ligga uppe på Youtube och har därför sagt upp sitt samarbete med websighten. Efter en sökning på Spotify kunde jag också konstatera att Led Zeppelin tillhör den lilla plågsamt efterblivna, giriga familj som inte samarbetar med Spotify eller internet i övrigt. Det är en så fascinerande form av bakåtsträvande att ordspråket "att skjuta sig själv i foten" inte räcker på långa vägar. Vad de utsätter sina fötter för får bombningarna av Dresden 1945 att likna fotmassage.
Andra som inte heller finns på Spotify är bl.a. Metallica, AC/DC och Beatles. Men vem fan saknar Beatles? Som jag sagt tidigare till vissas förtret - de spelade ut sin roll för 40 år sedan. När Dylan gick av scenen i Manchester Free Trade Hall den där kvällen i Maj 1966 var Beatles med sitt "Obladi Oblada, life goes ooooooon, lalalalalalala" smärtsamt akterseglade. De fanns själva i publiken faktiskt, upprört försökte de tysta buandet från publiken, de var ju hyggliga killar trots allt.
Jag hade tänkt leta upp vilka artister som låg under WMG så att Idiotvind kunde inleda en bojkott mot skivbolaget, men så slog det mig; Varför då? De sköter ju själva bojktten mot sig på ett långt mer effektivt sätt än jag någonsin kan göra.
fredag 31 juli 2009
torsdag 30 juli 2009
"The Battle of Evermore"
Här har vi den då, filmen som sticker WMG så starkt i ögonen att de kastade sig över den likt hungriga, bittra hyenor samma kväll som den laddades upp. Är de rädda för att hela försäljningen av Led Zeppelinskivor ska rasa i botten nu när man lika gärna kan titta på ett litet pingisklipp för att få sig en liten dos Robert Plant och Jimmy Page?
Jag hade förberett en presentation nu när det var premiärkväll och allt men nu tappade jag lusten. Fast å andra sidan får jag ju inget annat läge att använda den så jag kör den här. Plus då en liten minivariant av filmen:
Det kommer hyllningar från världens alla hörn och inte mindre än 36 Youtube-användare har satt upp sig som prenumeranter på mina videoklipp. Så kraven och förväntningarna har tornat upp sig likt en snödriva. Hur ska jag kunna leva upp till dem? Stora planer förhindras av dålig tillgång till bra, nya klipp och för att freda mig själv och köpa lite tid kommer här en film med ett material som inte kan misslyckas.
Femte filmen i ordningen är en liten skildring av superlativens match mellan Kalinikos Kreanga och Christophe Legout. Det är två extrema atleter som gör upp vid bordet, Kreangas yviga svingar har aldrig varit yvigare och de spektakulära slagväxlingarna avlöser varandra.
Tyvärr är bildkvalitén inte den allra bästa men matchen förgylls av ett par underbara brittiska kommentatorer som lyriskt sitter och jublar ikapp medan duellerna blixtrar mellan fransmannen och greken.
Matchen finns redan ihopklippt på Youtube men jag tyckte att jag kunde göra en bättre version. Håll till godo och passa på att blinka nu för när videon väl är igång och Kreanga vevat igång sitt axelparti är det för sent.
Jag hade förberett en presentation nu när det var premiärkväll och allt men nu tappade jag lusten. Fast å andra sidan får jag ju inget annat läge att använda den så jag kör den här. Plus då en liten minivariant av filmen:
Det kommer hyllningar från världens alla hörn och inte mindre än 36 Youtube-användare har satt upp sig som prenumeranter på mina videoklipp. Så kraven och förväntningarna har tornat upp sig likt en snödriva. Hur ska jag kunna leva upp till dem? Stora planer förhindras av dålig tillgång till bra, nya klipp och för att freda mig själv och köpa lite tid kommer här en film med ett material som inte kan misslyckas.
Femte filmen i ordningen är en liten skildring av superlativens match mellan Kalinikos Kreanga och Christophe Legout. Det är två extrema atleter som gör upp vid bordet, Kreangas yviga svingar har aldrig varit yvigare och de spektakulära slagväxlingarna avlöser varandra.
Tyvärr är bildkvalitén inte den allra bästa men matchen förgylls av ett par underbara brittiska kommentatorer som lyriskt sitter och jublar ikapp medan duellerna blixtrar mellan fransmannen och greken.
Matchen finns redan ihopklippt på Youtube men jag tyckte att jag kunde göra en bättre version. Håll till godo och passa på att blinka nu för när videon väl är igång och Kreanga vevat igång sitt axelparti är det för sent.
WMG sabbar premiärkvällen!
Här sitter jag och laddar inför premiären av min nya film och så bara minuter innan det är dags så går Warner Music Group in och plockar bort det från Youtube p.g.a. upphovsrättsanspråk. Vilka äckliga, feta, giriga svin. Som om det inte fanns skäl nog att avsky de där stora skivbolagen ändå. Så många, många timmar och så mycket slit jag lagt ner!
Jag håller just nu på att ladda upp klippet här på bloggen, blir klart när som helst. Men det är så klart inte samma sak som att se det via Youtube. Jag får försöka överlista grisarna på WMG på något sätt.
Jag håller just nu på att ladda upp klippet här på bloggen, blir klart när som helst. Men det är så klart inte samma sak som att se det via Youtube. Jag får försöka överlista grisarna på WMG på något sätt.
Premiär ikväll 22.30
Det blev ju ingen indisk eller iransk medalj i de asiatiska ungdomsmästerskapen. Jag är lite dålig på att följa upp ämnen jag följer när det inte går sm jag vill. Det blev dock inte heller något kinesiskt guld i herrjuniorer. Sydkoreanen Kim Min Seok slog först ut Gananasekaran i kvartsfinal och i finalen besegrade han Yan An.
Annars blev det mest Kina.
Ikväll klockan 22.30 är det premiär för femte pingisfilmen signerad Idiotvind Productions. Missa inte det.
Annars blev det mest Kina.
Ikväll klockan 22.30 är det premiär för femte pingisfilmen signerad Idiotvind Productions. Missa inte det.
onsdag 29 juli 2009
Nummer ett
Jag vet att jag hyllar artister och album och låtar lite då och då. Men nu är det allvar. Skulle jag bara få behålla en av mina skivor skulle det bli den här. "Så kan man inte säga, det finns så många bra" tänker ni kanske nu, men bara ni som inte äger skivan.
Det handlar om Dylans konsert i Manchester Free Trade Hall 17 maj 1966. "The Bootlegs Series Vol. 4 - Bob Dylan Live 1966 - The Royal Albert Hall Concert" heter den. Jag vet, ologiskt. Det finns en förklaring men den får inte plats här. Det finns tusen historier om skivan och konserten men inget av det får plats här.
Konserten har allt. Och nu vet jag vad ni tänker. "Jaha, den har allt, då förstår jag vad han menar, den har allt, så bra". Men nej, den här har verkligen allt, allt, allt. Och allt här är bättre än allt annat allt.
Den har Dylan på sin absoluta, absoluta topp.
Den har en helt overklig låtlista.
Den har en hel skiva med den akustiska Dylan då han är som allra, allra övernaturligt bäst (skiva 1).
Den har en hel skiva med den elektriska Dylan med The Band då de är som allra, allra kusligt bäst (skiva 2).
Den har Dylanpublikens gränslösa hänförelse och kärlek (skiva 1).
Den har Dylanpublikens gränslösa vrede, bittherhet och hat (skiva 2).
Den har den andlösa, sakrala stämningen som belägrade sig över de åskådarmassor Dylan ställde sig inför på 60-talets mitt.
Den har lynchstämningen som Dylan väckte på 60-talets mitt.
Den har musikhistoria som skrivs om för varje sekund som går.
Den har texter som får tiden att stanna och som framförs på det enda en-på-miljarden-sättet de förtjänar att framföras på.
Och den har musik så väl skriven och så väl framförd att det inte går att väja för den
Med en röst som skulle trollbinda ett Red Bull-drickande ADHD-barn inleder han med She Belongs To Me och går sedan direkt in i den så underliga men underbara 4th Time Around. Tystnaden från publiken är brutal då en långsam, släpande version av den överjordiska Visions of Johanna vecklar ut sig i salen.
Varje ord väser, fräser och bränner sig in i It's All Over Now, Baby Blue innan Dylan påbörjar den långa färden genom Desolation Row. Han levererar mästerstyckets alla 120 rader utan att snubbla eller tveka för ett ögonblick och sedan, innan någon hinner hämta andan förutom Dylan själv (behöver han andas?) flödar hans mest fantastiska version av Just Like A Woman ut över publiken. Utan att ett ord har sagts avslutar han första delen med Mr Tambourine Man och munspelet dekorerar lokalen tills det liknar britternas svar på Sixtinska Kapellet.
Dr Jekyll går av scenen och upp kommer Mr Hyde. Han har med sig sina vänner. Rösten är helt plötsligt en annan. Den lågmälda, kontrollerade, stundtals extremt uttröttade rösten är utbytt mot en desperat, sprakande stämma som lyfter sig över alla ljud som plötsligt forsar ut från scen.
Tell Me Momma bara blåser igång utan förvarning och inte en tupé sitter längre kvar på sin plats. Den tidigare akustiska I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met) får en helt ny skepnad och det samma gäller Baby, Let Me Follow You Down. Dylan ylar fram en sagolik Just Like Tom Thumb's Blues och kalla det sväng eller gung eller vad ni vill men Leopard-Skin Pill-Box Hat har, som sagt, allt.
Efter att ha bluffat sig till en tystnad hos den upprörda publiken rullar sedan en helt odödlig version av den en gång så tystlåtna akustiska balladen One Too Many Mornings ut i en om möjligt ännu bättre version. Sedan sätter sig Dylan vid pianot och hamrar fram den svettigaste, mest gastkramande och osande Ballad Of A Thin Man som någonsin hörts. Sedan återstår inget mer än att den där killen långt bak i Manchester Free Trade Hall ska resa sig upp och vråla "Judas!", Dylan svarar med "You're a liar" och vräker sedan ur sig Like A Rolling Stone med vrede, hån och total briljans.
Skivan har nått sitt slut och medan Dylan springer ut bakvägen in i den väntande bilen står jag upp och applåderar, upprymd, uppslukad, uppfylld av uppenbarelsen jag fått uppleva.
Det handlar om Dylans konsert i Manchester Free Trade Hall 17 maj 1966. "The Bootlegs Series Vol. 4 - Bob Dylan Live 1966 - The Royal Albert Hall Concert" heter den. Jag vet, ologiskt. Det finns en förklaring men den får inte plats här. Det finns tusen historier om skivan och konserten men inget av det får plats här.
Konserten har allt. Och nu vet jag vad ni tänker. "Jaha, den har allt, då förstår jag vad han menar, den har allt, så bra". Men nej, den här har verkligen allt, allt, allt. Och allt här är bättre än allt annat allt.
Den har Dylan på sin absoluta, absoluta topp.
Den har en helt overklig låtlista.
Den har en hel skiva med den akustiska Dylan då han är som allra, allra övernaturligt bäst (skiva 1).
Den har en hel skiva med den elektriska Dylan med The Band då de är som allra, allra kusligt bäst (skiva 2).
Den har Dylanpublikens gränslösa hänförelse och kärlek (skiva 1).
Den har Dylanpublikens gränslösa vrede, bittherhet och hat (skiva 2).
Den har den andlösa, sakrala stämningen som belägrade sig över de åskådarmassor Dylan ställde sig inför på 60-talets mitt.
Den har lynchstämningen som Dylan väckte på 60-talets mitt.
Den har musikhistoria som skrivs om för varje sekund som går.
Den har texter som får tiden att stanna och som framförs på det enda en-på-miljarden-sättet de förtjänar att framföras på.
Och den har musik så väl skriven och så väl framförd att det inte går att väja för den
Med en röst som skulle trollbinda ett Red Bull-drickande ADHD-barn inleder han med She Belongs To Me och går sedan direkt in i den så underliga men underbara 4th Time Around. Tystnaden från publiken är brutal då en långsam, släpande version av den överjordiska Visions of Johanna vecklar ut sig i salen.
Varje ord väser, fräser och bränner sig in i It's All Over Now, Baby Blue innan Dylan påbörjar den långa färden genom Desolation Row. Han levererar mästerstyckets alla 120 rader utan att snubbla eller tveka för ett ögonblick och sedan, innan någon hinner hämta andan förutom Dylan själv (behöver han andas?) flödar hans mest fantastiska version av Just Like A Woman ut över publiken. Utan att ett ord har sagts avslutar han första delen med Mr Tambourine Man och munspelet dekorerar lokalen tills det liknar britternas svar på Sixtinska Kapellet.
Dr Jekyll går av scenen och upp kommer Mr Hyde. Han har med sig sina vänner. Rösten är helt plötsligt en annan. Den lågmälda, kontrollerade, stundtals extremt uttröttade rösten är utbytt mot en desperat, sprakande stämma som lyfter sig över alla ljud som plötsligt forsar ut från scen.
Tell Me Momma bara blåser igång utan förvarning och inte en tupé sitter längre kvar på sin plats. Den tidigare akustiska I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met) får en helt ny skepnad och det samma gäller Baby, Let Me Follow You Down. Dylan ylar fram en sagolik Just Like Tom Thumb's Blues och kalla det sväng eller gung eller vad ni vill men Leopard-Skin Pill-Box Hat har, som sagt, allt.
Efter att ha bluffat sig till en tystnad hos den upprörda publiken rullar sedan en helt odödlig version av den en gång så tystlåtna akustiska balladen One Too Many Mornings ut i en om möjligt ännu bättre version. Sedan sätter sig Dylan vid pianot och hamrar fram den svettigaste, mest gastkramande och osande Ballad Of A Thin Man som någonsin hörts. Sedan återstår inget mer än att den där killen långt bak i Manchester Free Trade Hall ska resa sig upp och vråla "Judas!", Dylan svarar med "You're a liar" och vräker sedan ur sig Like A Rolling Stone med vrede, hån och total briljans.
Skivan har nått sitt slut och medan Dylan springer ut bakvägen in i den väntande bilen står jag upp och applåderar, upprymd, uppslukad, uppfylld av uppenbarelsen jag fått uppleva.
tisdag 28 juli 2009
Vanföreställda är vi allihopa
Som tidigare nämnts har jag börjat använda mig av Spotify. För er som missat vad det handlar om så är det ett program som låter en lyssna på massa musik - gratis. Åtminstone är det gratis så länge man accepterar ett litet reklamavbrott då och då, annars kan man betala en liten summa och därmed slippa reklamen.
En reklamsnutt då och då kan väl inte skada tänkte jag när jag satt och med stort nöje lyssnade på lite gammal delta blues från 30-talet med Robert Johnson, Son House och Charley Patton. Ett för mig outforskat område. Så bröts bluestonerna av ett av dessa reklamavbrott och en röst säger:
- Hej mitt namn är Daniel Lindström, köp min nya skiva.
- Vad är det för otäck idiot som har mage att propagera för att jag ska köpa hans förbannade skiva?, hinner jag tänka. Den dynga som sedan strömmar ur högtalarna är så vämjelig, så vedervärdig att blodet stelnar i mina ådror och mina tarmar knyter sig i invecklade knopar som bara riktigt välutbildade scouter kan trassla upp. Jag kan inte tänka klart. I en mer eller mindre utomkroppslig upplevelse ser jag mig falla till golvet och liggandes i fosterställning hör jag hur jag skriker med en vanvettig röst:
- Ja, Spotify, jag ska betala. Jag ger vad som helst. Ta allt jag äger, ta mina armar, ta mina fötter, ta mina ben. Vad som helst, vad kostar det? Ett syskon? Min själ? Allt det röda? Allt det gröna? Bara ingen mer reklam!
Det är en vansinnig värd vi lever i där det görs reklam för vidrig, opersonlig, kladdig smörja och där Style tillåts göra comeback. Vi lever alla med en föreställning att världen befinner sig på en resa, en ständig utvecklingsprocess på väg mot ett mer civiliserat och kultiverat samhälle. Men det var längesen den utvecklingen körde i diket och nu ligger vi där i gyttjan och sjunker bara djupare och djupare ju mer vi plaskar och sprattlar.
En reklamsnutt då och då kan väl inte skada tänkte jag när jag satt och med stort nöje lyssnade på lite gammal delta blues från 30-talet med Robert Johnson, Son House och Charley Patton. Ett för mig outforskat område. Så bröts bluestonerna av ett av dessa reklamavbrott och en röst säger:
- Hej mitt namn är Daniel Lindström, köp min nya skiva.
- Vad är det för otäck idiot som har mage att propagera för att jag ska köpa hans förbannade skiva?, hinner jag tänka. Den dynga som sedan strömmar ur högtalarna är så vämjelig, så vedervärdig att blodet stelnar i mina ådror och mina tarmar knyter sig i invecklade knopar som bara riktigt välutbildade scouter kan trassla upp. Jag kan inte tänka klart. I en mer eller mindre utomkroppslig upplevelse ser jag mig falla till golvet och liggandes i fosterställning hör jag hur jag skriker med en vanvettig röst:
- Ja, Spotify, jag ska betala. Jag ger vad som helst. Ta allt jag äger, ta mina armar, ta mina fötter, ta mina ben. Vad som helst, vad kostar det? Ett syskon? Min själ? Allt det röda? Allt det gröna? Bara ingen mer reklam!
Det är en vansinnig värd vi lever i där det görs reklam för vidrig, opersonlig, kladdig smörja och där Style tillåts göra comeback. Vi lever alla med en föreställning att världen befinner sig på en resa, en ständig utvecklingsprocess på väg mot ett mer civiliserat och kultiverat samhälle. Men det var längesen den utvecklingen körde i diket och nu ligger vi där i gyttjan och sjunker bara djupare och djupare ju mer vi plaskar och sprattlar.
lördag 25 juli 2009
Tiden vänder upp och ner på det mesta
Men egentligen är ju inte det som händer i Asiatiska ungdomsmästerskapen så mycket mer främmande än den utveckling som skett i Europa. Det var ju inte så många år sedan som Sverige dansade sig igenom de Europeiska mästerskapen och vi svenskar såg i stort sett alla europeiska nationer som blåbärsnationer.
Nu pustar vi lättat ut då vi lottas i samma grupp i lagturneringen som Belgien, Tjeckien och Ungern. "Hujedamej", tänker vi "det blir allt svårt att ta sig vidare ur en sån grupp men tack herre min skapare för att vi slapp stornationer som Österrike, Rumänien, Vitryssland och Danmark, då hade vi varit helstekta."
Eller tänk om en svensk fått stryk av en portugis för 15 år sedan, det skulle kunna ha inneburit slutet för konungariket Sverige. Nu sträcker vi på oss lite stolt ifall Robban, PG eller Gnäll-Jens lyckas besegra Monteiro, Apolonia eller Freitas. "Så tokiga är vi inte i Sverige ändå. En och annan portugis kan vi allt sätta på plats ifall vi har en bra dag."
Så med det i baktanke är det ju inte lika avlägset overkligt att Iran och Indien svingar sig in på den asiatiska, bordtennisscenen och därmed också den globala scenen. För övrigt är uppdateringen från Jaipur skandalöst dålig idag...
Nu pustar vi lättat ut då vi lottas i samma grupp i lagturneringen som Belgien, Tjeckien och Ungern. "Hujedamej", tänker vi "det blir allt svårt att ta sig vidare ur en sån grupp men tack herre min skapare för att vi slapp stornationer som Österrike, Rumänien, Vitryssland och Danmark, då hade vi varit helstekta."
Eller tänk om en svensk fått stryk av en portugis för 15 år sedan, det skulle kunna ha inneburit slutet för konungariket Sverige. Nu sträcker vi på oss lite stolt ifall Robban, PG eller Gnäll-Jens lyckas besegra Monteiro, Apolonia eller Freitas. "Så tokiga är vi inte i Sverige ändå. En och annan portugis kan vi allt sätta på plats ifall vi har en bra dag."
Så med det i baktanke är det ju inte lika avlägset overkligt att Iran och Indien svingar sig in på den asiatiska, bordtennisscenen och därmed också den globala scenen. För övrigt är uppdateringen från Jaipur skandalöst dålig idag...
Orientalisk bordtennis
Jag hoppas ni tog mig på orden och lade namnet på minnet. För nu är han där och är het igen, Gananasekaran. Imorgon är det dags för kvartsfinaler i Herrjuniorsingel i Asiatiska ungdomsmästerskapen. Kvartsfinalisterna representerar Kina, Sydkorea, Japan, Taiwan och så Indien och Iran.
Iraniern Noshad Alamiyan, som bl.a. slog självaste Kenta Matsudaira i JVM går mot den än så länge anonyme kinesen Liu Yi som slog ut finalseedade koreanske stjärnan, Seo Hyun Deok, PG:s baneman ni vet.
Indiern Sathiyan Gananasekaran som alltså har två år kvar i juniorklassen är en match ifrån medalj och i vägen står 18:e rankade sydkoreanen Kim Min Seok. Favoritskapet får väl ligga på Kim men räkna inte ut Gananasekaran.
Det kan bli en semifinal i Asiatiska ungdomsmästerskapen mellan Indien och Iran...
Iraniern Noshad Alamiyan, som bl.a. slog självaste Kenta Matsudaira i JVM går mot den än så länge anonyme kinesen Liu Yi som slog ut finalseedade koreanske stjärnan, Seo Hyun Deok, PG:s baneman ni vet.
Indiern Sathiyan Gananasekaran som alltså har två år kvar i juniorklassen är en match ifrån medalj och i vägen står 18:e rankade sydkoreanen Kim Min Seok. Favoritskapet får väl ligga på Kim men räkna inte ut Gananasekaran.
Det kan bli en semifinal i Asiatiska ungdomsmästerskapen mellan Indien och Iran...
Indiens stjärnskott Sathiyan Gananasekaran
Alper och kinesiska drakyngel
Nu börjar de sin färd mot Mont Ventoux. Nästan 14 mils cyklande och sedan börjar stigningen. Två mil uppför som börjar 244 meter över havet och slutar 1912 meter över havsytan. Jag vill se två Schleckbröder på podiet när det hela är över.
I Jaipur i Indien har lagfinalerna spelats. Kina vann pojkkadetter, flickkadetter, herrjuniorer och damjuniorer. Kisar man i pingisens disiga kristallkula för att ana framtiden ser man inget annat än ett drakbo fullt med små krälande yngel som växer sig större och starkare för varje dag. Trots globaliseringen av sporten är Kina mer överlägset än någonsin och det finns inget som talar för att framtiden kommer se annorlunda ut. Utom Kenta då kanske.
Vi andra kan sitta och tjura över obalansen i pingisvärlden och alla kinesiska möten, eller så kan vi imponeras, inspireras och göra så gott vi kan.
I Jaipur i Indien har lagfinalerna spelats. Kina vann pojkkadetter, flickkadetter, herrjuniorer och damjuniorer. Kisar man i pingisens disiga kristallkula för att ana framtiden ser man inget annat än ett drakbo fullt med små krälande yngel som växer sig större och starkare för varje dag. Trots globaliseringen av sporten är Kina mer överlägset än någonsin och det finns inget som talar för att framtiden kommer se annorlunda ut. Utom Kenta då kanske.
Vi andra kan sitta och tjura över obalansen i pingisvärlden och alla kinesiska möten, eller så kan vi imponeras, inspireras och göra så gott vi kan.
Yan An - två år kvar i juniorklassen men dominerade lagturneringen ändå.
fredag 24 juli 2009
O'Malley's Bar; Reprise
Att den tredje delen var den sista är inte helt och hållet sant. Det finns en liten, liten bit till. Den tillför inget till storyn, men ändå. Vi får njuta en liten stund till av stämningen de omsorgsfullt byggt upp under en dryg kvart. Mick Harvey kände väl att han ville plinka fram den där ödesdigra melodislingan på sitt piano några gånger till och Nick Cave kunde nog inte riktigt släppa ifrån sig megafonen.
Det bli ju självklart så att man fokuserar sig på Cave när han står för en sådan här unikt bländande uppvisning. Man glömmer lätt hur galet samspelta och tighta och begåvade hans kompanjoner i The Bad Seeds är.
Tillsammans framför de stycket med en sådan intensitet att ordet intensitet inte räcker till längre. Det är intensivare än så, stämningen de skapar är så förtätad, har så hög densitet att den bara kan jämföras med ett svart hål.
Det bli ju självklart så att man fokuserar sig på Cave när han står för en sådan här unikt bländande uppvisning. Man glömmer lätt hur galet samspelta och tighta och begåvade hans kompanjoner i The Bad Seeds är.
Tillsammans framför de stycket med en sådan intensitet att ordet intensitet inte räcker till längre. Det är intensivare än så, stämningen de skapar är så förtätad, har så hög densitet att den bara kan jämföras med ett svart hål.
Sathiyan Gananasekaran
UEM har knappt hunnit avslutas innan nästa stora ungdomsturnering drar igång, de asiatiska ungdomsmästerskapen. Medan UEM ger en fingervisning som morgondagens europeiska stjärnor ger asiatiska ungdomsmästerskapen en förhandsvisning om morgondagens världsstjärnor.
På herrsidan får väl Japan, Sydkorea, Taiwan och Kina ses som de fyra stora nationerna som det hela står mellan och det är också just dessa fyra nationer som ska mötas i semifinal i juniorklassen. Men oj, oj, oj, oj så nära det var en ordentlig, sabla, brakskräll.
Japanerna som producerar supertalanger på löpande band mötte i sin kvartsfinal hemmanationen Indien. En match där det kan tyckas borde räcka med att ställa in ett par japanska skor i hagen. Men 16 år gamle Sathiyan Gananasekaran, rankad 63:a började med att komfortabelt besegra självaste Jin Ueda, två år äldre och rankad som 14 på Juniorvärldsrankingen. Japan vände sedan till 2-1 innan det var Koki Niwas tur att stånga skallen mot den till synes orubblige Gananasekaran. Seger 11-9 i skilje till indiern och en femte avgörande match. Där fick Jin Ueda sin revanch men han vann med 11-9 i skiljeset mot Soumyajit Ghosh. Jätteskrällen var så nära att jorden fortfarande vacklar lite i sin omloppsbana.
Gananasekaran, lägg det namnet på minnet.
Även Taiwan var tungt pressade mot Iran. Den iranske stjärnan Noshad Alamiyan som skrämde slag på hela pingisvärlden i JVM tog båda sina matcher, bl.a. mot Taiwans stora stjärnnamn Chen Chien-An. Således tvingades också Taiwan till en femte avgörande match som dock vanns komfortabelt.
Bakom de allra största dominanterna verkar pingisen bli allt mer global. Det gillar vi.
Kina ställer som vanligt inte upp med bästa laget, men nu vet jag inte vad de håller på med. Yan An är med men sedan måste de lämnat sina 10-15 bäst rankade hemma, minst. Jag hittar inte ens de flesta av namnen. Givetvis är de livsfarliga ändå. Japan använder sig inte av gudabenådade Kenta Matsudaira och spelar med kadetten Koki Niwa i juniorlaget. Sydkorea däremot spelar med sina starkaste kort, inte minst Seo Hyun Deok som dängde till Pär Gerell ordenligt i VM och sedan slog ut Chiang Peng-Lung.
Så jag tippar Sydkorea som vinnare. Men det blir väl Kina som vanligt.
På herrsidan får väl Japan, Sydkorea, Taiwan och Kina ses som de fyra stora nationerna som det hela står mellan och det är också just dessa fyra nationer som ska mötas i semifinal i juniorklassen. Men oj, oj, oj, oj så nära det var en ordentlig, sabla, brakskräll.
Japanerna som producerar supertalanger på löpande band mötte i sin kvartsfinal hemmanationen Indien. En match där det kan tyckas borde räcka med att ställa in ett par japanska skor i hagen. Men 16 år gamle Sathiyan Gananasekaran, rankad 63:a började med att komfortabelt besegra självaste Jin Ueda, två år äldre och rankad som 14 på Juniorvärldsrankingen. Japan vände sedan till 2-1 innan det var Koki Niwas tur att stånga skallen mot den till synes orubblige Gananasekaran. Seger 11-9 i skilje till indiern och en femte avgörande match. Där fick Jin Ueda sin revanch men han vann med 11-9 i skiljeset mot Soumyajit Ghosh. Jätteskrällen var så nära att jorden fortfarande vacklar lite i sin omloppsbana.
Gananasekaran, lägg det namnet på minnet.
Även Taiwan var tungt pressade mot Iran. Den iranske stjärnan Noshad Alamiyan som skrämde slag på hela pingisvärlden i JVM tog båda sina matcher, bl.a. mot Taiwans stora stjärnnamn Chen Chien-An. Således tvingades också Taiwan till en femte avgörande match som dock vanns komfortabelt.
Bakom de allra största dominanterna verkar pingisen bli allt mer global. Det gillar vi.
Kina ställer som vanligt inte upp med bästa laget, men nu vet jag inte vad de håller på med. Yan An är med men sedan måste de lämnat sina 10-15 bäst rankade hemma, minst. Jag hittar inte ens de flesta av namnen. Givetvis är de livsfarliga ändå. Japan använder sig inte av gudabenådade Kenta Matsudaira och spelar med kadetten Koki Niwa i juniorlaget. Sydkorea däremot spelar med sina starkaste kort, inte minst Seo Hyun Deok som dängde till Pär Gerell ordenligt i VM och sedan slog ut Chiang Peng-Lung.
Så jag tippar Sydkorea som vinnare. Men det blir väl Kina som vanligt.
torsdag 23 juli 2009
O'Malley's Bar; Part 3
Det är med stor glädje jag noterar att både en rumän och en polack redan hittat hit i sitt sökande efter O'Malley's Bar. Men glöm nu inte folk, att "B-Sides & Rarities" är en snygg svart ask med tre skivor fullkomligt knökade av outgivna, fantastiska låtar. Där finns en akustisk version av Deanna, en cover på Roy Orbisons Running Scared med ett alternativt slut, en cover på Neil Youngs Helpless, ett hysteriskt underhållande radioframträdande undernamnet God's Hotel och en sån där Nick Cave-unik låt, (I'll Love You) Til the End of the World. Och det var bara några exempel från skiva ett, jag nämner inte ens låtar som t.ex. Time Jesum Transentum Et Non Riverentum...
Det är med andra ord en investering som lyfter hemmet betydligt mer än vad en ny soffa eller ett nytt kök skulle göra.
Nu är det dags för sista delen av O'Malley's Bar inspelad, som sagt, hos BBC Radio 1's Mark Radcliffe Show måndagen den 26:e februari 1996. I den sista delen ställs huvudpersonen under ett kort ögonblick inför de stora existentiella frågorna på ett sätt som får mig att tänka på Nick Cave som en mer morbid version av Jean-Paul Sartre. Som om inte Sartre var morbid nog.
För övrigt kan jag inte komma på någon artist som kommer i närheten av att se lika ondskefull ut som Nick Cave när han sätter den sidan till (se bilden under O'Malley's Bar Pt. 1). Alla black metal tokar med sitt smink, sina nitar och grimascher kan slänga sig i väggen. Det är väl också därför det är så lätt att se Nick Cave själv i rollen som mannen som löper amok inne på O'Malley's. Eller är det bara jag som gör det?
Det är med andra ord en investering som lyfter hemmet betydligt mer än vad en ny soffa eller ett nytt kök skulle göra.
Nu är det dags för sista delen av O'Malley's Bar inspelad, som sagt, hos BBC Radio 1's Mark Radcliffe Show måndagen den 26:e februari 1996. I den sista delen ställs huvudpersonen under ett kort ögonblick inför de stora existentiella frågorna på ett sätt som får mig att tänka på Nick Cave som en mer morbid version av Jean-Paul Sartre. Som om inte Sartre var morbid nog.
För övrigt kan jag inte komma på någon artist som kommer i närheten av att se lika ondskefull ut som Nick Cave när han sätter den sidan till (se bilden under O'Malley's Bar Pt. 1). Alla black metal tokar med sitt smink, sina nitar och grimascher kan slänga sig i väggen. Det är väl också därför det är så lätt att se Nick Cave själv i rollen som mannen som löper amok inne på O'Malley's. Eller är det bara jag som gör det?
Inte vilken torsdag som helst
Vilken dag vi har framför oss! Den tycks ha allt:
Tempoetapp på touren - kan Andy trampa på tillräckligt för att fortfarande utgöra ett hot inför de avslutande bergsklättringarna? Ska Cancellara briljera ännu en gång på tempocykeln? Vad ska Gnäll-Lance gnälla om?
Den tredje och sista delen av O'Malley's Bar - hur ska det går för den skogstokige mannen som ser stilig ut i en viss vinkel, i ett särskilt ljus? Finns det fler gäster att ta livet av? Ska han komma undan massakern med livet i behåll?
Ok, jag kommer inte på något mer än det. Men som om det skulle behövas mer än så, vad mer kan man önska sig?
Tempoetapp på touren - kan Andy trampa på tillräckligt för att fortfarande utgöra ett hot inför de avslutande bergsklättringarna? Ska Cancellara briljera ännu en gång på tempocykeln? Vad ska Gnäll-Lance gnälla om?
Den tredje och sista delen av O'Malley's Bar - hur ska det går för den skogstokige mannen som ser stilig ut i en viss vinkel, i ett särskilt ljus? Finns det fler gäster att ta livet av? Ska han komma undan massakern med livet i behåll?
Ok, jag kommer inte på något mer än det. Men som om det skulle behövas mer än så, vad mer kan man önska sig?
onsdag 22 juli 2009
O'Malley's Bar; Part 2
Slakten inne på O'Malley's Bar fortsätter men den skenande massmördaren tar sig också tid för en stunds filosoferande och lite medkänsla.
Det går inte att sjunga en sådan här låt och det går inte att läsa en sån här text. Det måste ageras ut, och Nick Cave är en skådespelare ut i fingertopparna. Men till skillndad från andra skådespelare sker allt hans skådespel med rösten.
Mera cykel...
Jag kan inte släppa alla cyklar i alperna. Så när jag får ett svar på uppstuds efter mitt första cykelinlägg, då slänger jag iväg ett till med en gång om mina cykeltankar denna onsdagskväll. Varning! Nu tar vi några extra spadtag och gräver ner oss riktigt, nördigt djupt i cykelvärlden. Ni som inte uppskattar trampandet får vänta till Del 2 av Nick Caves mördarballad ikväll.
Då det Kazakstanska Astana-teamet bestämt att den än så länge dopingavstängde kazaken Vinoukhorov ska köra för teamet nästa år tycks det bli många förändringar i teamet. Samtidigt verkar Armstrong redan ha klart med en ny huvudsponsor och därmed ett helt nytt team.
Så hade det inte varit roligt att se spanjoren Contador i spanska Euskaltel-stallet? Där kan han tillsammans med ett gäng bergsklättrarspanjacker krossa Armstrong utan en massa gnäll från den gamle amerikanen och övriga lagkamrater. Inte för att jag är något stort Contadorfan men ändå, det hade varit kul för Euskaltel.
Nästa år har också Andy Schleck blivit ett år bättre och kan verkligen utmana om de stora titlarna. Hoppas bröderna blir kvar i Saxo Bank och hur kul hade det inte varit att få se Thomas Lövqvist i det sympatiska färgstarka danska teamet?
Då det Kazakstanska Astana-teamet bestämt att den än så länge dopingavstängde kazaken Vinoukhorov ska köra för teamet nästa år tycks det bli många förändringar i teamet. Samtidigt verkar Armstrong redan ha klart med en ny huvudsponsor och därmed ett helt nytt team.
Så hade det inte varit roligt att se spanjoren Contador i spanska Euskaltel-stallet? Där kan han tillsammans med ett gäng bergsklättrarspanjacker krossa Armstrong utan en massa gnäll från den gamle amerikanen och övriga lagkamrater. Inte för att jag är något stort Contadorfan men ändå, det hade varit kul för Euskaltel.
Nästa år har också Andy Schleck blivit ett år bättre och kan verkligen utmana om de stora titlarna. Hoppas bröderna blir kvar i Saxo Bank och hur kul hade det inte varit att få se Thomas Lövqvist i det sympatiska färgstarka danska teamet?
Det är i Frankrike det händer
Eurosport fortsätter glänsa som den överlägsna sportkanalen. Kanske kan TV4 Sport utmana till hösten då det bjuds på små korta bordtennismatcher men nu har de inte så mycket mer att erbjuda än reklam, wrestling och poker.
Då är det inte lätt att mäta sig med Eurosport som med Sveriges två bästa kommentatorer följer Tour de France på ett oerhört professionellt sätt. Dagens etapp överträffade alla förväntningar och själv studsade och dansade jag framför televisionsapparaten som en tangoapa när bröderna Schleck grillade och splittrade Astana-teamet (som får ses som cykelvärldens motsvarihet till Real Madrid) upp för de ohyggliga stigningarna i alperna.
Cyklisterna är dessutom ett ovanligt grinigt och småfult släkte (inte Schleckarna förstås) och efterspelet i form av barnsliga, småsinta kommentarer är förvisso tragiskt men också en extra krydda till dramatiken. Värst är väl gamle Armstrong som otroligt nog lyckats slinka ur dopingkontrollerna under alla år. Han drar sig inte för att spydigt såga en mer lyckosam lagkamrat offentligt direkt efter loppet. Han tycks vara en synnerligen otäck människa.
Just nu lever jag inte för något annat än cyklandet i Frankrike. Det får bli en sjuhelvetes säsong i pingisligan för att TV4 ska kunna matcha något sådant här.
Då är det inte lätt att mäta sig med Eurosport som med Sveriges två bästa kommentatorer följer Tour de France på ett oerhört professionellt sätt. Dagens etapp överträffade alla förväntningar och själv studsade och dansade jag framför televisionsapparaten som en tangoapa när bröderna Schleck grillade och splittrade Astana-teamet (som får ses som cykelvärldens motsvarihet till Real Madrid) upp för de ohyggliga stigningarna i alperna.
Cyklisterna är dessutom ett ovanligt grinigt och småfult släkte (inte Schleckarna förstås) och efterspelet i form av barnsliga, småsinta kommentarer är förvisso tragiskt men också en extra krydda till dramatiken. Värst är väl gamle Armstrong som otroligt nog lyckats slinka ur dopingkontrollerna under alla år. Han drar sig inte för att spydigt såga en mer lyckosam lagkamrat offentligt direkt efter loppet. Han tycks vara en synnerligen otäck människa.
Just nu lever jag inte för något annat än cyklandet i Frankrike. Det får bli en sjuhelvetes säsong i pingisligan för att TV4 ska kunna matcha något sådant här.
O'Malley's Bar; Part 1
Nu går det inte längre, så här kan vi inte ha det. Jag har fått uppfattningen att internet är jättestort. Det tycks mig som om man kan hitta i princip vad som helst. Men att hitta det 18 minuter långa eposet O'Malley's Bar framförd av Nick Cave & The Bad Seeds live i radio på BBC, det tycks ju helt omöjligt. Frustrationen att prata om Nick Cave utan att kunna hänvisa till den blodiga vansinnesballaden är kolossal.
Visst, det finns en version på "Murder Ballads" och den går kanske att hitta. Men den versionen är bara 14:28 och där ges inte alls samma utrymme åt vansinnet. Vansinnigare än det mesta man kan höra i musikväg, men inte alls lika vansinnigt som det vansinne som den vansinnige Nick får utrymme att skapa i radioframträdandet. Inte på långa vägar.
Därför tar jag tag i det nu. För så här kan vi inte ha det.
Egentligen är det några månader kvar tills det är dags för Nick Caves hemsökta röst att erövra lägenheten. Men O'Malley's Bar funkar året om. Därför publicerar jag nu del ett till tre i turordning. Varsågod alla världens internetanvändare, här är den!
Bisarr? Definitivt.
Vansinnig? Absolut.
Så makalöst fantastisk att den vrider om och kramar ur hela nervsystemet som en disktrasa? O ja.
Visst, det finns en version på "Murder Ballads" och den går kanske att hitta. Men den versionen är bara 14:28 och där ges inte alls samma utrymme åt vansinnet. Vansinnigare än det mesta man kan höra i musikväg, men inte alls lika vansinnigt som det vansinne som den vansinnige Nick får utrymme att skapa i radioframträdandet. Inte på långa vägar.
Därför tar jag tag i det nu. För så här kan vi inte ha det.
Egentligen är det några månader kvar tills det är dags för Nick Caves hemsökta röst att erövra lägenheten. Men O'Malley's Bar funkar året om. Därför publicerar jag nu del ett till tre i turordning. Varsågod alla världens internetanvändare, här är den!
Bisarr? Definitivt.
Vansinnig? Absolut.
Så makalöst fantastisk att den vrider om och kramar ur hela nervsystemet som en disktrasa? O ja.
söndag 19 juli 2009
Världens snyggaste mustasch?
Frankrike visar en imponerande dominans bland Europas manliga bordtennisungdomar. Sverige får nöja sig med ett fint dubbelguld inspelat av Karlsson/Översjö och några silvermedaljer.
Men det finns viktigare saker än UEM-medaljer. VM medaljer till exempel.
Och Nick Cave. Han är en av de där tve-eggade artisterna där kreaiviteten flödar ut genom sådana skilda kanaler att hans inre måste vara ständigt plågat av blodiga strider mellan hans olika skepnader.
För oss med öron är det dock tacksamt de få gånger per århundrade, eller vad det kan handla om, då en sådan här begåvad galning föds, hittar sitt rätta element och lyckas slå sig fram. Ännu bättre blir det ju när han odlar mustasch.
Men det finns viktigare saker än UEM-medaljer. VM medaljer till exempel.
Och Nick Cave. Han är en av de där tve-eggade artisterna där kreaiviteten flödar ut genom sådana skilda kanaler att hans inre måste vara ständigt plågat av blodiga strider mellan hans olika skepnader.
För oss med öron är det dock tacksamt de få gånger per århundrade, eller vad det kan handla om, då en sådan här begåvad galning föds, hittar sitt rätta element och lyckas slå sig fram. Ännu bättre blir det ju när han odlar mustasch.
fredag 17 juli 2009
Dramatik!
Liverapporteringen från UEM bjuder på en av årets största sporthändelser hittills.
Anthony Tran tycks göra en bra match mot rumänen Sozs men åker med 2-4. Anthony har dock två år kvar i klassen, han är bra med.
Harald Andersson möter något högre rankade tysken Walther och tar en stark 4-2 seger. Bra Harald!
Kristian Karlsson, rankad 4 i Europa, möter cyprioten Marios Yiangou rankad som nummer 33. Karlsson börjar med att rycka åt sig två stabila set men innan någon hinner blinka står det blötsligt 2-3. Karlsson tar sig dock samman, tar sjätte setet och i skilje kopplar han ett klart grepp med en 6-2 ledning. Men sedan händer något igen, setet vänds upp och ner Krisitan åker ut med 9-11 i skilje. Stor besvikelse och inte godkänt.
Översjö kopplade en 3-1 ledning på britten Gavin Evans. Men sedan händer samma sak som i Krisitans match. Ledningen förvandlas till underläge 9-10 i skilje. Men Mattias ger sig inte, kvitterar till 10-10, hamnar i nytt underläge, kvitterar till 11-11 och sedan tar han sin första matchboll och förvaltar den direkt till 13-11. Starkt, bra!
Harald och Översjö vidare. Hampus Söderlund lätt vidare i kadettklassen medan det blev förlust för Wemmert och Kim. Nu spelar Malin Pettersson för att se till att vi har fyra svenskar kvar i turneringen.
Anthony Tran tycks göra en bra match mot rumänen Sozs men åker med 2-4. Anthony har dock två år kvar i klassen, han är bra med.
Harald Andersson möter något högre rankade tysken Walther och tar en stark 4-2 seger. Bra Harald!
Kristian Karlsson, rankad 4 i Europa, möter cyprioten Marios Yiangou rankad som nummer 33. Karlsson börjar med att rycka åt sig två stabila set men innan någon hinner blinka står det blötsligt 2-3. Karlsson tar sig dock samman, tar sjätte setet och i skilje kopplar han ett klart grepp med en 6-2 ledning. Men sedan händer något igen, setet vänds upp och ner Krisitan åker ut med 9-11 i skilje. Stor besvikelse och inte godkänt.
Översjö kopplade en 3-1 ledning på britten Gavin Evans. Men sedan händer samma sak som i Krisitans match. Ledningen förvandlas till underläge 9-10 i skilje. Men Mattias ger sig inte, kvitterar till 10-10, hamnar i nytt underläge, kvitterar till 11-11 och sedan tar han sin första matchboll och förvaltar den direkt till 13-11. Starkt, bra!
Harald och Översjö vidare. Hampus Söderlund lätt vidare i kadettklassen medan det blev förlust för Wemmert och Kim. Nu spelar Malin Pettersson för att se till att vi har fyra svenskar kvar i turneringen.
torsdag 16 juli 2009
Sena UEM-tankar
Silver för både kadetterna och juniorerna på killsidan. Bra insatser men lite gnetigt att inte få tag i det där guldet. Men det är inte nu som vi ska vinna titlarna. Ungdoms EM är inget annat än en liten hållplats på vägen mot de riktiga titlarna och då det är dags att slåss om dem är det inte bara fransmän som står i vägen.
Då väntar japaner, taiwaneser, koreaner och framförallt kineser. Ska vi slå dem, vilket är vad det hela egentligen handlar om, då är det dags att ta tag i det nu. Det är nu allvaret börjar, det är nu det är dags att försaka allt som inte har med små vita bollar eller bord att göra.
Vi har haft fina framgångar i UEM förut. Guld så sent som 2003. Men namn som Erik Åhman, Lukas Rydén eller Johan Axelqvist är inget som ger kineserna skrämselhicka. Inte ens våra gamla Junior Världsmästare Peter Nilsson och David Gustafsson har lyckats ge kineserna några mardrömmar. Inget ont om dessa spelare i sig, de är alla begåvade spelare som skulle sopa bordet med mig så hårt att färgen flagnade. Jag menar bara att ungdomsframgångar inte säger allt.
Med det sagt är det dock dags att fokusera på svenskarna i singelturneringen. Tjejerna går som väntat svagt, lite ovanligt tråkigt eftersom det är där jag varit inblandad men trots det uteblir framgångarna. På killsidan är alla spelare fortfarande kvar i turneringen, vilket visar på bra bredd. Nu är det dags att visa att bredden är ännu bättre och så ska det helst visas lite spets också.
Personligen hoppas jag lite extra på Översjö. Till skillnad från övriga svenskars relativt behagliga resa så här långt tog sig boråsaren vidare med de smått otroliga setsiffrorna -10, -13, 11, 12, 11, 11. Skallen imponerar. Nu väntar tufft motstånd i Gavin Evans och därefter blir det förmodligen tjecken Sirucek. det ska vara lite knepigt att slå sig fram i ett mästerskap.
Då väntar japaner, taiwaneser, koreaner och framförallt kineser. Ska vi slå dem, vilket är vad det hela egentligen handlar om, då är det dags att ta tag i det nu. Det är nu allvaret börjar, det är nu det är dags att försaka allt som inte har med små vita bollar eller bord att göra.
Vi har haft fina framgångar i UEM förut. Guld så sent som 2003. Men namn som Erik Åhman, Lukas Rydén eller Johan Axelqvist är inget som ger kineserna skrämselhicka. Inte ens våra gamla Junior Världsmästare Peter Nilsson och David Gustafsson har lyckats ge kineserna några mardrömmar. Inget ont om dessa spelare i sig, de är alla begåvade spelare som skulle sopa bordet med mig så hårt att färgen flagnade. Jag menar bara att ungdomsframgångar inte säger allt.
Med det sagt är det dock dags att fokusera på svenskarna i singelturneringen. Tjejerna går som väntat svagt, lite ovanligt tråkigt eftersom det är där jag varit inblandad men trots det uteblir framgångarna. På killsidan är alla spelare fortfarande kvar i turneringen, vilket visar på bra bredd. Nu är det dags att visa att bredden är ännu bättre och så ska det helst visas lite spets också.
Personligen hoppas jag lite extra på Översjö. Till skillnad från övriga svenskars relativt behagliga resa så här långt tog sig boråsaren vidare med de smått otroliga setsiffrorna -10, -13, 11, 12, 11, 11. Skallen imponerar. Nu väntar tufft motstånd i Gavin Evans och därefter blir det förmodligen tjecken Sirucek. det ska vara lite knepigt att slå sig fram i ett mästerskap.
Dylan i kvinnoröst
Att det gjorts många tusen coverversioner på Dylans äldre låtar, det är jag med på. Men jag kunde inte undvika en min av förvåning då jag som nybliven Spotifymedlem hittade 30 artister som framförde sina egna varianter av Make you feel my love. Den släpptes ju faktiskt så sent som 1997. Annars har man ju bilden av en gränslöst inflytelserik Dylan under, i första hand, 60-tal men även 70-tal. Men att han idag lever ett mer nischat liv i musikbranchen. Det stämmer väl till viss del, men tydligen inte helt och hållet.
Jag menar inte att alla dessa inspelningar av Dylans kompositioner skulle bevisa att han står över alla andra låtkompositörer. För det vet vi ju redan.
Jag säger inte heller att ingen version tycks komma i närheten av Bobs. Det säger ju också sig självt.
Vad jag vill ha sagt är bara att jag i mitt fortsatta Spotifyande hittade en version av Not Dark Yet av en norsk jazzsångerska vid namn Kirsti Huke som var riktigt bra. Inte som Bob förstås, men ändå, hon är min nya idol. Kolla upp det alla Spotifysyskon.
Och om man ändå är igång med kvinnliga Dylantolkningar så passar det bra att lyssna på Judy Collins hyllningsalbum från 1993. En magnifik version av Like a Rolling Stone inleder albumet som väntar med flera oväntade låtval som bl.a. Sweetheart Like You och Dark Eyes.
Judy Collins satt för övrigt och sjöng Dylan redan i början på 60-talet, i Pete Seegers hemtrevliga TV-program, i en rolig frisyr.
Jag menar inte att alla dessa inspelningar av Dylans kompositioner skulle bevisa att han står över alla andra låtkompositörer. För det vet vi ju redan.
Jag säger inte heller att ingen version tycks komma i närheten av Bobs. Det säger ju också sig självt.
Vad jag vill ha sagt är bara att jag i mitt fortsatta Spotifyande hittade en version av Not Dark Yet av en norsk jazzsångerska vid namn Kirsti Huke som var riktigt bra. Inte som Bob förstås, men ändå, hon är min nya idol. Kolla upp det alla Spotifysyskon.
Och om man ändå är igång med kvinnliga Dylantolkningar så passar det bra att lyssna på Judy Collins hyllningsalbum från 1993. En magnifik version av Like a Rolling Stone inleder albumet som väntar med flera oväntade låtval som bl.a. Sweetheart Like You och Dark Eyes.
Judy Collins satt för övrigt och sjöng Dylan redan i början på 60-talet, i Pete Seegers hemtrevliga TV-program, i en rolig frisyr.
fredag 10 juli 2009
Lantbrukspoesi
Jag föreställer mig att det bor en bonde i varje skåning. En godmodig jordbrukare som med bastanta gummistövelkliv klafsar fram i den själsliga lervällingen. Det är som om skåningarna lever lite närmare marken än vad vi andra gör. Av de, här i bloggen, hyllade skåningarna är det Ossler som är den som låter de skånska lantbrukarådrorna lysa igenom mest. Det är mycket jord och mylla i hans texter och musik.
"Dimman ligger tät över åkern,
den är nästan lika tät som den var då.
Från den svarta jorden stiger fukten,
som ett minne över gångna svåra år.
Klockorna i tornet var tysta då som nu
och hundarna här, vaknar aldrig före sju."
Jorden får liksom vara med och berätta historien, "set the stage" så att säga. Den har en egen karaktär, ett eget liv.
"Du sa att vinden ifrån öknen når
längre än man tror
Sveper sand utöver bygden här
ingenting kan gro
Jag vill hem till mor"
Orden kommer från en rödgråten skåning som lever på främmande mark och ser hur sanden förstör möjligheterna för myllans liv att spira. I nästa vers är öknen utbytt mot tundran och sanden mot frost. Det spelar ingen roll var det är, om det är varmt eller kallt, sand eller snö, skåningen längtar hem till sin tempererade lövskogsregion på Sveriges sydspets där bokens stam glänser likt elfenben och rapsblommorna skjuter upp ur den svarta, fuktiga jorden likt solstrålar.
"Med min ena hand mot himlen och den andra ner mot dyn"
Man måste vara skåning för att rikta den nedåtriktade handen mot dyn istället för mot marken. Det är ingen vacker, högtravande romantiserande poesi, som den jag själv lallade iväg med i stycket ovan. Det är bara rak, enkel, lerig lantbrukspoesi.
Men det är ju det som är så underbart med en riktig textförfattare, vi får bilder, ord, perspektiv och stämningar som vi aldrig skulle få uppleva annars. Vi är alla lika taskigt dömda att genomleva våra dagar fängslade bakom samma gamla ögon och med samma unkna perspektiv. Men tack vare konstnärerna får vi i alla fall en inblick hur världen skulle kunna se ut ur någon annans ögon. T.ex. genom en skånings lantbrukarsjäl.
"Dimman ligger tät över åkern,
den är nästan lika tät som den var då.
Från den svarta jorden stiger fukten,
som ett minne över gångna svåra år.
Klockorna i tornet var tysta då som nu
och hundarna här, vaknar aldrig före sju."
Jorden får liksom vara med och berätta historien, "set the stage" så att säga. Den har en egen karaktär, ett eget liv.
"Du sa att vinden ifrån öknen når
längre än man tror
Sveper sand utöver bygden här
ingenting kan gro
Jag vill hem till mor"
Orden kommer från en rödgråten skåning som lever på främmande mark och ser hur sanden förstör möjligheterna för myllans liv att spira. I nästa vers är öknen utbytt mot tundran och sanden mot frost. Det spelar ingen roll var det är, om det är varmt eller kallt, sand eller snö, skåningen längtar hem till sin tempererade lövskogsregion på Sveriges sydspets där bokens stam glänser likt elfenben och rapsblommorna skjuter upp ur den svarta, fuktiga jorden likt solstrålar.
"Med min ena hand mot himlen och den andra ner mot dyn"
Man måste vara skåning för att rikta den nedåtriktade handen mot dyn istället för mot marken. Det är ingen vacker, högtravande romantiserande poesi, som den jag själv lallade iväg med i stycket ovan. Det är bara rak, enkel, lerig lantbrukspoesi.
Men det är ju det som är så underbart med en riktig textförfattare, vi får bilder, ord, perspektiv och stämningar som vi aldrig skulle få uppleva annars. Vi är alla lika taskigt dömda att genomleva våra dagar fängslade bakom samma gamla ögon och med samma unkna perspektiv. Men tack vare konstnärerna får vi i alla fall en inblick hur världen skulle kunna se ut ur någon annans ögon. T.ex. genom en skånings lantbrukarsjäl.
torsdag 9 juli 2009
"As the island slowly sank..."
Nu åker jag till Öland i några dagar.
Men jag har schemalagt ett inlägg om jordbruk som dyker upp under fredagen.
Missa inte det och ha en trevlig helg.
Men jag har schemalagt ett inlägg om jordbruk som dyker upp under fredagen.
Missa inte det och ha en trevlig helg.
onsdag 8 juli 2009
En hyllning till Skåne
"Vi blev kallade till motangrepp,
samlades vid ett bränt buskage
matades med faktafel, starköl och civilkurage"
Det är så jag kan tänka mig att det gått till. Jag kan se framför mig hur Bob Hund och Pelle Ossler samlats vid en bränd rodendronbuske en blåsig höstkväll med varsin Pripps och snackat ihop sig och peppat varandra för hur invasionen av Sveriges musikscen från söder ska gå till. Jag menar när självaste Thåström går upp på scen nu för tiden så vill han ha Ossler på sin högra sida och sedan mer eller mindre hela Bob Hund orkestern bakom sig.
Men det är ju inte allt. Tvärtom. Det är en parantes. Det mest noterbara är albumen skåningarna gett ut senaste tiden. Ossler släppte "Ett Brus" i fjol, ett album som fortfarande överröstar det mesta. Nu följde Bob Hund upp med "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk". Och det finns liksom inget att jämföra med.
När Thomas Öberg sjunger; "blommor som du, växer bara på brinnande fartyg" och Conny Nimmersjö, som ser ut som en neanderthalare karvad ur ett granitblock, gnisslar och bänder ur sig ett gitarrsolo upp och ner och ut och in...
Ja, då kan vi bara konstatera att det är i Skåne det händer. Det är därifrån musiken för oss som inte är som folk kommer. Tack så hemskt mycket för det Skåne.
Och då har jag inte ens nämnt Peps!
Och inte Wiehe heller.
samlades vid ett bränt buskage
matades med faktafel, starköl och civilkurage"
Det är så jag kan tänka mig att det gått till. Jag kan se framför mig hur Bob Hund och Pelle Ossler samlats vid en bränd rodendronbuske en blåsig höstkväll med varsin Pripps och snackat ihop sig och peppat varandra för hur invasionen av Sveriges musikscen från söder ska gå till. Jag menar när självaste Thåström går upp på scen nu för tiden så vill han ha Ossler på sin högra sida och sedan mer eller mindre hela Bob Hund orkestern bakom sig.
Men det är ju inte allt. Tvärtom. Det är en parantes. Det mest noterbara är albumen skåningarna gett ut senaste tiden. Ossler släppte "Ett Brus" i fjol, ett album som fortfarande överröstar det mesta. Nu följde Bob Hund upp med "Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk". Och det finns liksom inget att jämföra med.
När Thomas Öberg sjunger; "blommor som du, växer bara på brinnande fartyg" och Conny Nimmersjö, som ser ut som en neanderthalare karvad ur ett granitblock, gnisslar och bänder ur sig ett gitarrsolo upp och ner och ut och in...
Ja, då kan vi bara konstatera att det är i Skåne det händer. Det är därifrån musiken för oss som inte är som folk kommer. Tack så hemskt mycket för det Skåne.
Och då har jag inte ens nämnt Peps!
Och inte Wiehe heller.
Hur blev det så här?
Fascinationen grep tag i mig under TV4:s nyhetsmorgon. Där i soffan satt en trevlig gosse som hette Erik Linder och pratade om sin skiva som släpptes idag. Efter lite efterforskningar till följd av min fascination visade det sig att Erik varit med i ett TV4-program som hette Talang och att han där blev hyllad av Charlotte Perelli.
Albumet som han nu släpper är en samling inspelningar av gamla svenska hits skrivna av bl.a. Thomas Di Leva, Ted Gärdestad, Marie Fredriksson, Eva Dahlgren, Kent och Patrik Isaksson. Alla låtarna verkar göras som finstämda ballader med Eriks späda stämma i centrum.
Att det finns de som anser att denna skiva har någon roll att fylla är mer obegripligt än att man har hår i näsan. Men det räcker ju tydligen med att man kan sjunga rent med ett gulligt ansikte för att något girigt skivbolag ska kräka ur sig dyngan i stora upplagor och exponera sina marionetter via massmedians alla kanaler.
Äckligt är vad det är.
Albumet som han nu släpper är en samling inspelningar av gamla svenska hits skrivna av bl.a. Thomas Di Leva, Ted Gärdestad, Marie Fredriksson, Eva Dahlgren, Kent och Patrik Isaksson. Alla låtarna verkar göras som finstämda ballader med Eriks späda stämma i centrum.
Att det finns de som anser att denna skiva har någon roll att fylla är mer obegripligt än att man har hår i näsan. Men det räcker ju tydligen med att man kan sjunga rent med ett gulligt ansikte för att något girigt skivbolag ska kräka ur sig dyngan i stora upplagor och exponera sina marionetter via massmedians alla kanaler.
Äckligt är vad det är.
tisdag 7 juli 2009
Tungt avbräck
Här på Idiotvind är Mattias Karlsson ett stort framtidshopp. Jag hoppas så att det knakar i golvbrädorna på att han ska lyckas utveckla sitt spel upp på seniornivå. Han skulle kunna bli en pionjär med sin på herrsidan unika spelstil. Att se Mattias spela bordtennis påminner lite om att se Michael Jackson dansa. Lugn nu, låt mig förklara, jag vet att olikheterna är överväldigande...
...men då stackars Herr Jackson dansade var det alltid bra men man satt och väntade på moonwalken och den där posen på tåspetsarna. Och när de väl kom hoppade man till och jublade och blev som ett barn på julafton. Precis så är det med unge Karlsson, bra stabilt, imponerande spel men man sitter otåligt och väntar på den där kortnabbs-forehandsläggan. När den kommer med all sin kompromisslösa hårdhet och kusliga bollbana vill jag inget hellre än att hoppa upp och vifta med en Karlsson-vimpel.
Därför känns det nu väldigt tråkigt att han tvingas lämna återbud till UEM till följd av sin fotskada. Det är en av singelturneringens favoriter och en stor profil som försvinner men ännu värre är att Sveriges herrjuniorer blir av med ett viktigt ankare. Nu får vi sätta ännu större hopp till en skadebenägen Kristian Karlsson och inte minst till Mattias Översjös entré på den stora internationella scenen.
Trots det tunga bakslaget så är Idiotvind oerhört laddade inför UEM som börjar den 10 juni och blickar optimistiskt fram emot turneringen. Samtidigt hoppas vi att Mattias nu får chansen att läka sin fot ordentligt så att han är hel och laddad när han debuterar för Göteborgs elitserielag Warta till hösten.
...men då stackars Herr Jackson dansade var det alltid bra men man satt och väntade på moonwalken och den där posen på tåspetsarna. Och när de väl kom hoppade man till och jublade och blev som ett barn på julafton. Precis så är det med unge Karlsson, bra stabilt, imponerande spel men man sitter otåligt och väntar på den där kortnabbs-forehandsläggan. När den kommer med all sin kompromisslösa hårdhet och kusliga bollbana vill jag inget hellre än att hoppa upp och vifta med en Karlsson-vimpel.
Därför känns det nu väldigt tråkigt att han tvingas lämna återbud till UEM till följd av sin fotskada. Det är en av singelturneringens favoriter och en stor profil som försvinner men ännu värre är att Sveriges herrjuniorer blir av med ett viktigt ankare. Nu får vi sätta ännu större hopp till en skadebenägen Kristian Karlsson och inte minst till Mattias Översjös entré på den stora internationella scenen.
Trots det tunga bakslaget så är Idiotvind oerhört laddade inför UEM som börjar den 10 juni och blickar optimistiskt fram emot turneringen. Samtidigt hoppas vi att Mattias nu får chansen att läka sin fot ordentligt så att han är hel och laddad när han debuterar för Göteborgs elitserielag Warta till hösten.
lördag 4 juli 2009
Efterfester där det lär pratas om vädret
På tal om Tomas Ledin (igen), nu när han ska ut på sommarturné har vi alla blivit välsignade med möjligheten att få efterfesta med honom. Så här skriver han på sin hemsida:
Var är efterfesten? Det är vanligaste frågan i bandet när humöret är på topp efter konserten. Och förhoppningsvis blir svaret hemma hos dig. För när jag och bandet sticker ut på turné den 3 juli i sommar kommer vi efter varje spelning besöka den roligaste efterfesten på orten.
Så vill du och dina vänner förlänga en sommarkväll med oss är det bara att göra följande:
• Var kreativ och hitta på ett roligt fest-tema (vi gillar grillat).
• Skapa ett Facebook-event, gärna med namnet Tomas Ledin och efterfest så jag kan hitta det.
• Bjud in dina vänner
• Sen är det bara att hålla tummarna och vänta på att jag hör av mig.
Jag vet inte vad som är värst.
- Om det är att han har mage att bjuda in sig själv och sitt band på fester som ska ordnas i hans ära.
- Om det är att han har mage att få det att låta som om det är vi potentiella festanordnare som har mest glädje att vinna på arrangemanget.
- Om det är att han har mage att lägga sig i vilken mat som ska serveras på efterfesterna han vill att vi ska ordna åt honom.
- Eller om det är att en sökning på Facebook gav mig en bit över 20 träffar på Tomas Ledin-efterfest-inbjudningar...
...och bara två Anti-Tomas Ledin-efterfest-grupper.
Var är efterfesten? Det är vanligaste frågan i bandet när humöret är på topp efter konserten. Och förhoppningsvis blir svaret hemma hos dig. För när jag och bandet sticker ut på turné den 3 juli i sommar kommer vi efter varje spelning besöka den roligaste efterfesten på orten.
Så vill du och dina vänner förlänga en sommarkväll med oss är det bara att göra följande:
• Var kreativ och hitta på ett roligt fest-tema (vi gillar grillat).
• Skapa ett Facebook-event, gärna med namnet Tomas Ledin och efterfest så jag kan hitta det.
• Bjud in dina vänner
• Sen är det bara att hålla tummarna och vänta på att jag hör av mig.
Jag vet inte vad som är värst.
- Om det är att han har mage att bjuda in sig själv och sitt band på fester som ska ordnas i hans ära.
- Om det är att han har mage att få det att låta som om det är vi potentiella festanordnare som har mest glädje att vinna på arrangemanget.
- Om det är att han har mage att lägga sig i vilken mat som ska serveras på efterfesterna han vill att vi ska ordna åt honom.
- Eller om det är att en sökning på Facebook gav mig en bit över 20 träffar på Tomas Ledin-efterfest-inbjudningar...
...och bara två Anti-Tomas Ledin-efterfest-grupper.
fredag 3 juli 2009
Tio år efter den stora återkomsten
En av konsertens höjdpunkter var under Alla vill till Himlen, då Thåström och rytmsektionen la sig i bakgrunden för att lämna plats åt ett gnisslande, oljudsbändande gitarrsolo från Ossler. Men Ossler satt på huk och slet och ryckte i sina sladdar och pedaler och gitarren var tyst som en enbuske.
"Ossler, för fan!" skriker Thåström och viftar med sina armar som jag nu är helt säker på lever ett helt separat liv långt bortom Thåströms kontroll. Sedan kom Thåströmflinet och i brist på gitarrsolo brände Thåström av ett litet vokalistsolo, det dög bra det med.
GP belönade såklart Thåström med maxbetyg, fem fyrar under rubriken "Thåström i en klass för sig". Jag tröttnade för längesen på recensioner av Thåströmkonserter, han är alltid fantastisk, det vet vi ju redan. Recensionerna blir bara en plågsam kamp för recensenterna att hitta superlativ och liknelser som kan matcha upplevelsen, det lyckas aldrig och det blir bara lamt och pretentiöst.
Gårdagens recensent tyckte synd om alla som missade konserten. Jag tycker inte det minsta synd om dem. Jag tycker bara dom är jubelidioter som får skylla sig själva.
"Ossler, för fan!" skriker Thåström och viftar med sina armar som jag nu är helt säker på lever ett helt separat liv långt bortom Thåströms kontroll. Sedan kom Thåströmflinet och i brist på gitarrsolo brände Thåström av ett litet vokalistsolo, det dög bra det med.
GP belönade såklart Thåström med maxbetyg, fem fyrar under rubriken "Thåström i en klass för sig". Jag tröttnade för längesen på recensioner av Thåströmkonserter, han är alltid fantastisk, det vet vi ju redan. Recensionerna blir bara en plågsam kamp för recensenterna att hitta superlativ och liknelser som kan matcha upplevelsen, det lyckas aldrig och det blir bara lamt och pretentiöst.
Gårdagens recensent tyckte synd om alla som missade konserten. Jag tycker inte det minsta synd om dem. Jag tycker bara dom är jubelidioter som får skylla sig själva.
torsdag 2 juli 2009
Mot ljus eller motljus?
På tal om Tomas Ledin. Jag vill egentligen inte hålla på och smutskasta honom eftersom det finns så många andra som gör det åt mig. Men jag lyssnade precis på titelspåret till hans nya skiva, Håll ut. Jag klarade bara första versen men han verkar spinna vidare på sitt sommaren-är-kort-och-sandalerna-är-av-plast-tema och sjunger ett gäng klichéer med en sån där fejkfräck hes röst som jag hade när jag sjöng Öppna Landskap för mamma, pappa, farmor och farfar när jag var 10 och ville låta som Ulf Lundell.
När ska mörkret ta slut
och vinterns kyla ge sig av?
Allt faller liksom snö
och det är tyst som i en grav.
Varje morgon mitt emot mig,
samma längtan i din blick.
Du tittar ut genom vårt fönster,
tänk att få vakna i ljus.
Håll ut, tiden är vår vän
Håll ut, kommer snart med solen
Håll ut, vi ska klara det här tillsammans (där blev det för mycket för mig, droppen var sättet han sjöng "tillsammans" på)
Vämjeligt, tycker jag, men han talar tydligen till många svenskar som beklagar sig över det svenska vädret, panikslaget njuter av sommaren, fasar höstens antågande och som dessutom vill höra låtar på ämnet. Hans musik är som det alldagliga, stela standard-samtalsämnet om vårt eländiga väder. Kanske måste någon fylla den funktionen.
Men det finns ju de som trampar upp egna stigar i sitt sätt att uttrycka sig och som går lite länge än att sjunga om att sommaren är bra och vintern dålig. Som ser saker från andra hållet. Som Ossler i nyligen nämnda Svartvattenfeber. Han kisar ut i motljus och konstaterar att han trivs bäst där i mörkret. Där talas det inte om att hålla ut, istället undrar han; "kan du leva med det". Fast jag tror inte att det är det gråa februarivädret han talar om:
Alla dom ljud jag blivit varnad för
Satans ackord och djävulens kör
Dom ringer i huvet, är det enda jag hör
Det enda jag hör, det enda jag hör
Kan du leva med det?
Men det finns inga ljus kvar i mitt hus
Finns inga änglar, inte minsta kerub
Mina målade fönster släpper inget ljus
Dom släpper inget ljus, det finns inget ljus
Kan du leva med det?
Inflammerade tankar har börjat gro
Stora behov men ingen tro
Låg tolerans och behöver ny luft
Behöver ny luft, jag behöver ny luft
Kan du leva med det?
Svartvattenfeber och varmkalla bad
Jag ser spöken på dan och har slut på svar
Jag räds för allt och försvinner in i
Försvinner in i annat, försvinner ibland
Kan du leva med det?
Kan du leva med det?
Jag kan leva med det
Jag kan leva med det
När ska mörkret ta slut
och vinterns kyla ge sig av?
Allt faller liksom snö
och det är tyst som i en grav.
Varje morgon mitt emot mig,
samma längtan i din blick.
Du tittar ut genom vårt fönster,
tänk att få vakna i ljus.
Håll ut, tiden är vår vän
Håll ut, kommer snart med solen
Håll ut, vi ska klara det här tillsammans (där blev det för mycket för mig, droppen var sättet han sjöng "tillsammans" på)
Vämjeligt, tycker jag, men han talar tydligen till många svenskar som beklagar sig över det svenska vädret, panikslaget njuter av sommaren, fasar höstens antågande och som dessutom vill höra låtar på ämnet. Hans musik är som det alldagliga, stela standard-samtalsämnet om vårt eländiga väder. Kanske måste någon fylla den funktionen.
Men det finns ju de som trampar upp egna stigar i sitt sätt att uttrycka sig och som går lite länge än att sjunga om att sommaren är bra och vintern dålig. Som ser saker från andra hållet. Som Ossler i nyligen nämnda Svartvattenfeber. Han kisar ut i motljus och konstaterar att han trivs bäst där i mörkret. Där talas det inte om att hålla ut, istället undrar han; "kan du leva med det". Fast jag tror inte att det är det gråa februarivädret han talar om:
Alla dom ljud jag blivit varnad för
Satans ackord och djävulens kör
Dom ringer i huvet, är det enda jag hör
Det enda jag hör, det enda jag hör
Kan du leva med det?
Men det finns inga ljus kvar i mitt hus
Finns inga änglar, inte minsta kerub
Mina målade fönster släpper inget ljus
Dom släpper inget ljus, det finns inget ljus
Kan du leva med det?
Inflammerade tankar har börjat gro
Stora behov men ingen tro
Låg tolerans och behöver ny luft
Behöver ny luft, jag behöver ny luft
Kan du leva med det?
Svartvattenfeber och varmkalla bad
Jag ser spöken på dan och har slut på svar
Jag räds för allt och försvinner in i
Försvinner in i annat, försvinner ibland
Kan du leva med det?
Kan du leva med det?
Jag kan leva med det
Jag kan leva med det
onsdag 1 juli 2009
Typ 21 timmar kvar...
...och på det här klippet från Thåström turné tidigare i år kan vi konstatera att det enda som skiljer i laguppställningen från Osslers spelning på Pustervik i våras är att Thåström står längst fram. Ossler har fått ställa sig lite mer till vänster.
När gör de en gemensam turné i den bemärkelsen att Ossler inte bara reser med som Thåströms briljanta gitarrist utan som Ossler himself? Tänk ifall Långtbort hade avlösts av Svartfattenfeber... Det hade nog varit mer än jag klarat av.
Och så skriver tidningarna spaltmeter om Tomas Ledin!
När gör de en gemensam turné i den bemärkelsen att Ossler inte bara reser med som Thåströms briljanta gitarrist utan som Ossler himself? Tänk ifall Långtbort hade avlösts av Svartfattenfeber... Det hade nog varit mer än jag klarat av.
Och så skriver tidningarna spaltmeter om Tomas Ledin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)