Det är något visst med de gamla svenska poeterna.
"Den här är ju så fullständigt välskriven. Det är få texter som går att ställa mot den, tycker jag. Man bara häpnar. Den tar andan ur en."
Så säger Thåström om En Spelmans Jordafärd och tar liksom orden ur munnen på mig. För Dan Anderssons tonsatta dikt om Olle spelmans kistas färd är verkligen något som inte kan jämföras med så mycket annat. Thåström tycks bara kunna jämföra den med Bellmans Märk Hur Vår Skugga, Taubes Briggen Blue Bird av Hull, Nick Caves A Box for Black Paul och så några Dan Andersson till. Han menar att det finns en svärta i dem som tilltalar honom och att de är så geniala att han inte kan låta bli att sjunga dem. Så kanske får vi också höra honom sjunga sin favorit med Cave en dag.
Men det är verkligen något visst med den gamla svenska poesin.
"Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år.
-Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!"
Det ligger hela tiden något som inte riktigt går att ta på bakom de fantastiskt konstnärligt lagda orden. Ord som samtidigt trillar fram i en sådan obruten rytmisk ström. Och medan jag skriver inser jag att jag aldrig trivs bättre än just nu när jag får name droppa lite låtar och artister och kasta ur mig lite citat. Att få klä sin blogg med Dan Anderssoncitat är väl ungefär som att få spela med Wang Liqins rack.
"Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben."
Att Thåström nu sjungit in verket inför allas lyssnan är som en cirkel som slutits. Två Dan Andersson tolkningar har det nu blivit, för mig får det gärna bli en hel skiva. Låten har sjungits in flera gånger tidigare. En gång av Thorsten Flinck som låter så här och en gång av Thorstein Bergman då det lät så här. Sen kom Thåström och fick det att låta så här.
Det är något väldigt visst med Thåström också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar