God Jul

Virtanen har ju haft nästan oförskämt mycket att säga till om här i bloggen så nu får han tycka till om julmusiken också.

"JULSÅNGER. Ja okej, visst, självklart, ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl är förstås, som alltid, nummer ett. Och Bob Dylans julskiva är urtrevlig den också."

Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. Men i rättvisans namn får jag erkänna att Håkan och Pluras version av Fairytale of New York också förtjänas att spelas om och om igen. Och under inga omständigheter får vi glömma Thåströms Vit Jul och Ebba Gröns Nu Släckas Tusen Mänskoliv.

Men min julhäslning till alla bloggläsare blir en annan. Kanske är det ingen renodlad jullåt i den bemärkelsen att det sjungs om snö, tomtar och jesus - men det är ändå en klockren jullåt i sitt medmänskliga ställningstagande för de ensamma utanförstående. Likt en musikens Karl Bertil Jonsson sitter Tom Waits hos Letterman dagarna före jul 1983 och framför sin On the Nickel dedikerad till "all the little boys who've run a way from home" medan de allra vackraste, juldoftande toner klingar fram under hans fingrar.

De inledande ackorden och orden har redan påverkat mig ungefär som värme påverkar stearin så när den första strofen ramlar ut bland tonerna; "sticks and stones will break my bones", ja, den tar andan ur en helt enkelt.