Det är många dörrar som öppnas då decembermånaden faller in, dörrar som är ordenligt låsta under alla de andra månaderna. Men nu är det tillåtet att dricka julmust, lyssna på julmusik och dessutom vara lite latare än vad som annars är tillåtet. Jag gillar julen.
Trots att det är tidigt i december har jag redan unnat mig en lyssning på Fairytale of New York, både med Håkan och med The Pogues. Rysningsparad. Och så sjunger Tom Waits sin On the Nickel och rysningarna bestämmer sig, eftersom det trots allt bara är jul en gång om året, att ta ännu ett par varv kring ryggraden och beordrar underarmsbehåringen att ställa sig i givakt.
Dylans julalbum har ännu inte kommenterats här på bloggen, eftersom det inte varit december. Man kan väl säga som så att det är ett alldeles utmärkt julalbum, jag gillar det. Är det ett utmärkt Dylanalbum? Nej. Det går ju liksom inte att ställa bredvid Blonde on Blonde, Time out of Mind eller The Freewheelin' Bob Dylan. Som vanligt när det gäller Dylan får man ta det för vad det är. Det här är givetvis ingen ny Blood on the Tracks, det är ett julalbum, ett välgörenhetsalbum och med tanke på att det bara får spelas under december månad är det ju faktiskt tur att det inte är Highway 61 Revisited- eller Love & Theft-klass, då hade de övriga elva månaderna förvandlats till våldsamt plågsamma abstinensmånader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar