Idiotvinds första idiot

Så här på ettårsdagen har jag hänfallit till lite nostalgi. Jag hittade det här smått obegripliga citatet. Det är en upprörd läsare som kommenterar en artikel där ABBA kritiseras och sätts i jämförelse med två dåtida stora album; Springsteens Born to Run och Dylans Blood on the Tracks:

"Tänk att "skriva om sitt kraschade äktenskap" skulle vara ett mått på bra musik. Typisk vänsterideologi: elände i alla dess former (narkomani, arbetslöshet, maktlöshet) varför är det en bättre ingrediens i en låt än kärlek, lycka och framgång. Var tog det naiva anslaget vägen! Recensenten håller sig till standard-lommunist fraserna. Varken Bob Dylan eller Bruce S har varit i närheten av någon toppklass."

Ibland kan jag brusa upp när idioter talar illa om den helige Bob, men nu... Jag vill bara stå och hånskratta och peka finger rakt i ansiktet på den stackars dåren.

Ha den äran!

...4, 3, 2, 1, 0! Där har bloggen existerat i exakt ett år. Jag blickade nyligen tillbaka på födelsen. Efter ett första välkomnande inlägg gav sig bloggen direkt på en jättefin sågning av ABBA som, måste erkännas, blåste upp en liten bubbla stolthet i bröstet då jag läste den igen ikväll.

Idiotvinds första inlägg proklamerade bloggen som en fristad, en förnuftets lykta i en upp och nervänd värld. Det förklarades att bloggens uppgift var att uppmärksamma och hylla allt som är bra (Dylan, bordtennis m.m.) som får alldeles för lite plats i vårt samhälle. Och samtidigt såga och idiotförklara allt som är galet (ABBA, Elisabet Borsiin Bonnier, Per Gessle osv.) men som får ta alldeles för mycket plats i våra liv.

Jag tycker än idag att det låter som en helt underbar mission för en blogg. Men den nakna sanningen är väl egentligen att bloggen lika mycket drivs av en förmåga att inte kunna hålla tyst. När jag hör en genial Dylanstrof eller några magiska pianotoner från Nick Cave, när Joo Se Hyuk spikar igen på backhanddeffen och Kenta Matsudaira nästan manövrerar ut Ma Lin, när Niklas Wykman föreslår en svensk invasion av Eritrea, när Israel använder fosforgranater och när Beatles, ABBA och Family Guy hyllas som om de vore det största som hänt mänskligheten - då kan jag inte hålla tyst.

Jag måste få berätta om hur fantastiskt det är - eller hur idiotiskt det är. Därför borde jag egentligen betala alla mina läsare för den terapi det innebär för mig att få dela med mig av mina åsikter och reaktioner och lätta på kaoset inombords. Så tack allesammans.

Ett år tycks som en relativt lång livslängd för en blogg, jag vet de som både hunnit börja, sluta, börja och sluta igen under samma tid. Men än så länge har jag inte märkt av några tankar på att avbryta det offentliga terapisamtalet och den motvikt till vår förvridna, upp-och-ner-vända värld som bloggen utgör. Det finns så mycket kvar att hylla och såga.

Grattis på 1-årsdagen, Idiotvind.

Alabama/Italien

Om vissa låtar innehållande ett visst ställningstagande sägs det ibland "den är minst lika aktuell idag". Men inte nog med att de kan fungera i olika tidsepoker, de kan dessutom fungera klockrent i olika geografiska regioner - i alla fall om man får byta ut de geografiskt specifika orden. Se här hur den nästan 40 år gamla Neil Young-låten Alabama kan säga något om en dagsfärsk situation:

Italy, you got
the weight on your shoulders
That's breaking your back
Your Fiat
has got a wheel in the ditch
And a wheel on the track

Oh Italy
Can I see you
and shake your hand
Make friends down in Italy
I'm from a new land
I come to you
and see all this ruin
What are you doing Italy?
You got the rest of the union
to help you along
What's going wrong?

Dylan och Johnny

Nyligen skrevs det här i bloggen om en rörande Dylanhyllning framförd av Håkan Hellström. Hyllningar är, ifall de utförs på rätt sätt, ofta rörande. Dylan är ju givevis en ovanligt frekvent hyllad artist men man får inte glömma att han också är flitig med att själv uppmärksamma och hylla sina egna förebilder.

Under 1999 hölls någon form av hyllningskonsert till den legendariske Johnny Cash. Massor med kändisar var där för att visa sin uppskattning för en av de stora inom musiken. Bob Dylan var som vanligt ute på turné men medverkade trots det via en satellitlänk. Med några Chaplinsteg, sin sagoröst och sitt melodiska tal som får allt att låta som poesi inledde Dylan med att säga:

"Hey Johnny, I wanna say Hi and sorry we can't be there, but that's just the way it is.

I wanna sing you one of your songs about trains. I used to sing this song before I ever wrote a song.

And I also wanna thank you for standing up for me way back when."




Vad Dylan tackar för är det stöd den unge Bob fick av den redan etablerade Johnny då Dylan började slå igenom i början av 60-talet. Så här lät det på Newport Folk Festival 1964:




Dylan har långt, långt efteråt berättat om deras möte i Newport 1964:

"Johnny Cash was more like a religious figure to me. And there he was in Newport, you know, standing side by side. Meeting him was a high thrill of a life time. And just the fact that he'd sung one of my songs was... unthinkable."

Välinvesterade kronor

Stora idrottsevenemang som drar igång till helgen:

Snooker - Shanghai Masters
Tennis - US Open
Cykel - Vuelta a España

Allt direktsänds såklart på Eurosport. Det är nu man känner sig lite extra nöjd att man lägger de där extra kronorna varje månad för att kunna få in den överlägsna sportkanalen i sin TV. Dessutom, om ca två veckor:

Bordtennis - EM

Vart det sänds någonstans? Eurosport såklart!

En deffs sårade försvarstal

Igår fick jag höra att det var dåligt av Jörgen Persson att förlora mot Joo Se Hyuk i Asien vs. Europa-turneringen. Matchen spelades i förrgår och Joo vann -6, 8, 13, 8 men i en pingishall strax utanför Göteborg sades det att Jörgen borde vinna en sån match. Kommentarerna lär ju ha uttalats i syfte att provocera en deffarnas förespråkare som jag är, det lyckades bra. Tur att jag har en blogg jag kan gråta ut i.

Jörgen i all ära, men gubben är 43, har lagt sin sista imponerande satsning på hyllan och trappar ner sin karrär med en turnering av mer uppvisningskaraktär. Att säga att denne gubbe borde slå sjuan i världen är att håna pingisen.

Men vi deffar får som vanligt utstå nedlåtande och underskattande kommentarer. Möter jag småfeta gubbar med hobbyslag i division fem blir de ursinniga då de får stryk eftersom de anser sig veta hur man ska spela mot deff trots att det borde vara uppenbart för dem att mina pingisfärdigheter vida överstiger deras.

Joo Se Hyuk är tydligen inget undantag trots att han tillhör den yppersta världseliten. Det handlar bara om att vara "bra mot deff" så vinner man. Hade Joo Se Hyuk varit världssjua och offensivspelare hade ingen tyckt att Jörgen borde vinna men nu är Jörgen "bra mot deff" så han borde kunna spela taktiskt och vinna.

Hur har Joo tagit sig till sjundeplatsen i världen och till ett VM-silver? Genom att bara slå spelare som är "dåliga mot deff"? Haft tur i lottningar och fått möta den delen av världseliten som inte riktigt förstått hur långnabb fungerar?

Nä, trams är vad det är. Bra/dålig-mot-deff-resonemanget kanske håller på de lägre nivåerna och kanske höll det förr i tiden då deffarna lydigt höll sig på deffen. Men i dagens världselit är givetvis alla bra mot deff på samma sätt som alla deffar är bra mot off. Här ser vi kvartsfinalen från helgens Pro Tour mellan Joo och Jun Mizutani, just det, samme Mizutani som besegrade Jörgen med 4-0 i VM i våras. Joos fötter och forehand viftar ganska snabbt bort alla "bra mot deff-taktiker".

Den dåliga Dylan, del II

Jag tänkte utse Dylans sämsta album också. Efter listan över hans sämsta låtar råder väl inget större tvivel. Saved (1980) är klart sämst. Det är hans mest religiöst präglade skiva, skriven mitt under hans mest religiösa utsvävning, jag står inte ut med dravlet. Det är hemskt. Down in the Groove (1988) kommer nog in som god tvåa.

Annars brukar vanligtvis albumet Dylan (1973) utropas till Dylans sämsta. Visserligen kan jag förstå tankegångarna.

• Self Portrait (1970) brukar också flitigt nämnas i diskussionerna om Dylans sämsta skiva - låtarna på Dylan är till stor del inspelningar som inte kom med på Self Portrait.
• Skivan består nästan enbart av covers, till viss del mycket underligt valda.
• De flesta låtar är bara inspelade "på skoj" under inställning av studioutrustning, i inspelningspauser osv.
• Dylan gav inte själv ut albumet utan hans skivbolag Columbia slängde hafsigt ut det som en hämnd för att Dylan bytte skivbolag till Asylum.

Men jag kan ändå inte gå med på att den brokiga samling låtar som utgör albumet Dylan skulle vara sämre än Saved. Hans röst påminner mycket om den djupa, varma klangen på Nashville Skyline. Spanish is the Loving Tongue, Can't Help Falling in Love och Lily of the West är inte alls pjåkiga, inte alls alltså.

Och så är det då covern på Ballad of Ira Hayes, skriven av sin gamle folkmusik-kollega Peter La Farge. Den är helt underbar och grovt underskattad. Eller hur? Jag vill ha medhåll.

"Christmas in the Heart"

Nu är det officiellt.

Idag fick jag ett mail från Columbia Records som tillkännagav nyheten att Bob Dylan släpper sitt 47:e studioalbum den 13:e oktober. Albumet går under namnet Christmas in the Heart och kommer bl.a. innehålla låtar som Here Comes Santa Claus, Winter Wonderland, Little Drummer Boy och Must Be Santa.

Dylan meddelar också via sitt skivbolag att allt han tjänar på skivan i USA i form av royalties kommer doneras till Feeding America som jobbar för att över 4 miljoner mål mat kommer serveras till drygt 1,4 miljoner behövande amerikaner under julhelgen i år.

Alla royalties skivan drar in utomlands kommer gå till samma ändamål i Storbrittanien samt i underutvecklade länder under julhelgen genom ett samarbete mellan Dylan och två icke namngivna välgörenhetsorganisationer.

Jag har kämpat med det här sedan ryktet började cirkulera under sommaren och har fortfarande inte riktigt hunnit reagera. Största problemet som jag ser för tillfället är hur jag ska kunna hålla mig från att lyssna på skivan i drygt en och en halv månad efter att den släppts fram till den 1:e december då det är tillåtet att lyssna på julmusik.

Kanske finns det en Dylanklausul i julmusikavtalet? En som skrevs in utan att någon brydde sig eftersom alla visste att Dylan ändå aldrig skulle spela in en julskiva. Det här kan komma att få stora konsekvenser för årets jul och för allt musiklyssnande i höst.

Den fulaste...

Vad som är väldigt intressant är att Håkan Hellström gjort en svensk översättning av just Ugliest Girl in the World (Den Fulaste Flickan i Världen). Man kan ju undra varför han valde just den av Dylans alla låtar.

Men det är just det som är grejen, han tar låtens handling och omsätter den i verkligheten på någon slags metanivå och sett ur det perspektivet är Håkans cover en både rörande och imponerande hyllning till en av sina förebilder.

Låten handlar om sångarens oförklarliga kärlek till världens fulaste flicka (fast mest handlar den bara om hur ful hon är). På samma sätt tar Håkan en av Dylans fulaste låtar och ger den sina allra ömmaste kärleksbetygelser genom ett framförande som vida överstiger Dylans egna version.

I min värld höjer sig Håkan till en mycket hög nivå när han på ett sådant sätt lyfter fram och omfamnar även Dylans svagaste och fulaste sida. Det får mig att känna skam för på det sätt jag själv behandlat den och andra låtar med ignorans och missnöje.

Jag kommer att tänka på en dikt av Werner von Heidenstam som av någon outgrundlig anledning fastnat i mitt huvud (här tänkte jag citera den men det lät vansinnigt fånigt, inget ont om Werner).

Jag kommer också att tänka på Skönheten och Odjuret där det ohyggliga odjuret (Dylanlåten) skyggar undan för att dölja sitt fula anlete medan Skönheten (Håkan i det här fallet) sänker bestens värnande händer, ser in i det vederstyggliga anletet och finner dess dolda skönhet.

Där lämnar vi ämnet innan det fullkomligt spårar ur. Jag är nog lite chockad över att precis insett och erkänt att Håkan, att någon överhuvudtaget, överträffar Dylan i något avseende.

Den dåliga Dylan, Del I

Det var en läsare som tog in oss på ämnet så jag tänkte att det var bäst att klargöra allt genom att slänga ihop en lista över Dylans sämsta låtar:

1. A Satisfied Mind (Saved, 1980)
2. Saved (Saved, 1980)
3. Covenant Woman (Saved, 1980)
4. What Can I Do For You? (Saved, 1980)
5. Solid Rock (Saved, 1980)
6. Pressing On (Saved, 1980)
7. In the Garden (Saved, 1980)
8. Saving Grace (Saved, 1980)
9. Are You Ready (Saved, 1980)
10. Ugliest Girl in the World (Down in the Groove, 1988)

Febril jakt på nästa underskruvskonstnär

Nu har pingissäsongen satt igång på allvar. Mitt lite hemliga mål för i år, som jag aldrig skulle säga högt eller gå ut med offentligt, är att hitta minst en ny deff bland alla intet ont anande adepter.

Det är alldeles för glest med deffar nu för tiden och man är aldrig helt nöjd med livet så länge man inte har minst en liten unge att undervisa i deffmystikens dunkla hemligheter. Då kan varje vaken timma ägnas åt att grubbla över frågor som; Ska han/hon spela som Joo Se Hyuk eller Kim Kyung Ah, Hou Yingchao eller Li Gun Sang? Eller kanske en traditionell Koji Matsushita-stil? Kortnabb eller långnabb? Blir det långnabb, ska det vara undergummi eller ej? Vad är det snabbaste sättet för en 12-åring att få en oxes benstyrka?

Jag har en känsla av att jag visat det här klippet förut men det är en sådan härlig samling mästerliga defensivfärdigheter så det skadar inte med en andra visning.

Dylans 80-tal, Del IV

Most of the Time, Disease of Conceit, Where Teardrops Fall, Shooting Star, det är så många fantastiska låtar på Oh Mercy. Ring Them Bells. Men jag kommer alltid tillbaka till Man in the Long Black Coat.

Särskilt introt. Jag har försökt beskriva det med egna ord ibland. Det känns som det borde gå men jag har aldrig lyckats. Så läste jag Dylans beskrivning då han hyllar Lanois och hans förmågor. Den var så klockren, jag satt bara och häpet flämtade.

"We recorded Man in the Long Black Coat and a peculiar change crept over the appearance of things."

"The chord progression, the dominant chords and key changes give it the hypnotic effect right away - signal what the lyrics are about to do. The dread intro gives you the impression of a chronic rush. The production sounds deserted, like the intervals of the city have disappeared. It's cut out from the abyss of blackness - visions of a maddened brain, a feeling of unreality - the heavy price of gold upon someone's head. Nothing standing, even corruption is corrupt. Something menacing and terrible."

Dylan har beskrivit hur New Orleans påverkade skivan. Utan att ha kommit i närheten av New Orleans har jag en bild av staden som väldigt unik, oamerikansk. En stad med franska rötter, jazzens vagga, avvikande arkitektur och ett avvikande tropiskt klimat vid Mississippifloden ständigt hotad av översvämningar och orkaner.

Allting fångas av Dylan i de inledande raderna av Man in the Long Black Coat, på ett ögonblick kastas man in i miljön, förstår precis:

"Crickets are chirpin',
the water is high,
There's a soft cotton dress
on the line hangin' dry,
Window wide open,
African trees
Bent over backwards
from a hurricane breeze."

Dylans 80-tal, del III

Det är så bra, jag måste ta det igen:

"Wherever I am, I'm a '60s troubadour, a folk rock relic, a wordsmith from bygone days, a fictitious head of state from a place nobody knows. I'm in the bottomless pit of cultural oblivion."

Kanske var det för att han kände så som gjorde att han tvekade ifall det skulle bli någon skiva av låtarna som helt plötlsigt dykt upp i hans huvud efter en lång tid utan att han skrivit något. Men Bono kom och hälsade på, han hade med sig några Guinness och när de satt där sent en kväll visade Dylan låtarna för irländaren. Denne sa att det var klart som fan att han skulle spela in det. "Ta min producent Daniel Lanois, han är skitbra" sa Bono på ett ungefär. Dylan var skeptisk men beslutade sig för att lyssna på sin vän med det bakåtkammade håret, åkte till New Orleans för att träffa Lanois och så fick världen se Oh Mercy.

Utan att förringa Bonos egna musik så får väl ändå hans roll i processen som ledde fram till Oh Mercy räknas som hans största bidrag till musikhistorien. Oh Mercy blev räddningen för Dylans svaga 80-tal även om Dylan hade sina tvivel under de konfliktfyllda inspelningarna där två av musikvärldens mest skilda inspelningsmetoder krockade.

Lanois jobbade som en filmregissör, klippte ihop små fragment, pusslade, lade på, överdubbade och klippte sig fram till en färdig låt. Dylan växte upp i en annan tid, han spelade in hela Another Side of Bob Dylan under en eftermiddag till sen natt. Han var så bestämd att allt skulle spelas in live utan pålägg att Nashvillebasisten tvingades spela bas och trumpet samtidigt då Most Likely You Go Your Way And I'll Go Mine spelades in till Blonde on Blonde, men det är en helt annan historia.

Klockan tre på natten i New Orleans tropiska värme satt Dylan med en genomblöt skjorta och svetten rinnande i ansiktet och lirade lite med några av studiomusikerna. Så visade han dem Where Teardrops Fall och spelade in den. Allt var över på fem minuter. Det var Dylans sätt att spela in, fånga ögonblicket.

Men när Lanois lyssnade på låten dagen efter tyckte han att den kunde göras bättre, timingen var inte perfekt. Det var Lanois sätt att spela in, perfektionistiskt. Låten blev ju fantastiskt bra till slut men jag kommer alltid önska att jag fått höra hur den lät i New Orleansnatten framförd av en pånyttfödd, genomsvettig Dylan.

Dylans 80-tal, Del II

Sex stycken studioalbum hade han släppt under 80-talet innan hans hand blev "ungodly injured in a freak accident", "ripped and mangled to the bone". Alla albumen hade varit mer eller mindre besvikelser, oigenkännliga som Dylanalbum. Infidels (1983) klarar sig undan hyfsat, Shot of Love (1981) och Empire Burlesque (1985) slinker över en barmhärtigt låg ribba men alla bjuder på riktiga besvikelser och Dylanmagin glimtar bara till stundtals. Saved (1980), Knocked out Loaded (1986) och Down in the Groove (1988) står ut som nästan skamliga uppenbarelser.

Men om man letar och vaskar ordentligt bland "grus och klutar" hittar man små guldklimpar. Eftersom jag gillar listor staplar jag upp hans 10 bästa låtar mellan 1980-1988.

1. Brownsville Girl (Knocked out Loaded, 1986)
2. Blind Willie McTell (inspelad 1983 under Infidels sessionerna)
3. When the Night Comes Fallin' From the Sky (orginalversionen, inspelad 1985 under Empire Burlesque sessionerna)
4. Caribbean Wind (inspelad 1981 under Shot of Love sessionerna)
5. Every Grain of Sand (Shot of Love, 1981)
6. I and I (Infidels, 1983)
7. Jokerman (Infidels, 1983)
8. Heart of Mine (Shot of Love, 1981)
9. In the Summertime (Shot of Love, 1981)
10. I'll Remember You (Empire Burlesque, 1985)

Ok, nu blev det lite svårt att välja ändå till slut, jag hade velat ha med Lenny Bruce också och så känner jag en krypande känsla att jag glömt något. Det är hur som helst några ordentliga höjdpunkter han slog till med, 2-3 låtar som konkurrerar med det allra bästa han gjort. Men ett misslyckat årtionde var det i alla fall. Fram till och med 1988 alltså.

Dylans 80-tal, Del I

Dylans 80-tal var till stor del en förvirrad, desillussionerad period. Tvingad till en paus i början av 1987 efter en handskada fann han sig blickandes tillbaka på de senaste åren. Han beskriver i Chronicles hur han tappat kontakten med sina egna låtar, hans karriär var slut, han var slut. Han är brutal mot sig själv men hans språk är fantastiskt, sättet han berättar på är burdust men poetiskt, orden rinner ut, det går inte att stanna. Det går inte att lägga ifrån sig boken. Det finns en melodi, en rytm även när han skriver en bok.

"Always prolific but never exact, too many distractons had turned my musical path into a jungle of vines. I'd been following established customs and they weren't working. The windows had been boarded up for years and covered with cobwebs, and it's not like I didn't know it."

"I felt done for, an empty burned-out wreck. Too much static in my head and I couldn't dump the stuff. Wherever I am, I'm a '60s troubadour, folk-rock relic, a wordsmith from bygone days, a fictitious head of state from a place nobody knows. I'm in the bottomless pit of cultural oblivion."

"Everything was smashed. My own songs had become strangers to me, I didn't have the skill to touch their raw nerves, couldn't penetrate the surfaces. It wasn't my moment of history anymore. There was a hollow singing in my heart and I couldn't wait to retire and fold the tent."

Några krampaktigt låsta fingrar lossnar och följer med när jag tillslut lyckas slita boken ur händerna. Finns det någon bokrecensent eller bibliotikarie här som kan hålla med mig om att läsa Dylan är som att hälla honung i öronen?

Bloggmani

Idag var jag uppe innan ottan hade gått upp. Jag var tvungen att hinna springa en gång innan tåget till Stockholm avgår eftersom jag bestämt mig att komma ner på Bekeles kilometertider.

Men trots en helg i frånvarons tecken betyder inte det att det inte blir några inlägg. Jag har min nya vana trogen schemalagt ett antal inlägg. Jag bara säger det ifall ni undrar varför jag inte omedelbart svarar på alla era åsikter och kommentarer som brukar strömma in.

Det är nämligen så att jag under torsdagskvällen upplevde något ytterst obehagligt, störande och tragiskt. Så egentligen borde jag ägnat kvällen åt att vanka av och an och älta alltsammans och dunka några nävar i väggen. Men istället blev det att jag bara slank ner i ett maniskt skrivande och Dylanlyssnande och vips så var helgens bloggande gjort.

Eller vips och vips, jag satt med det i nästan fem timmar. Hur som helst får ni läsare ta smällen av min frustration genom en samling Dylanfunderingar i fyra delar.

Praktidiot

Här på Idiotvind håller vi ett litet extra öga på de riktigt stora idioterna. Nu har en ny stjärna presenterat sig och efter att ha följt utvecklingen under några dagar kan jag inte hålla tyst längre. Hon heter Elisabet Borsiin Bonnier. Jag vill inte dra några fördomsfulla slutsatser grundade på hennes namn, varken vad det gäller henne eller vad det är för slags ambassadörer som vår sittande regering skickar ut. Så jag låter bli.

Men det sitter alltså en svensk ambassadör nere i Tel Aviv som fördömer en artikel skriven av Donald Boström publicerad i Aftonbladet där den israeliska armén anklagas för att ägna sig åt organhandel. Hon tycker att den är motbjudande. Är det hennes jobb? Talar hon för Sverige eller sig själv? Vad säger den svenska regeringen? Vad säger utrikesminister Bildt? Vad är det för idioter vi skickar ut i världen? Finns det fler?

Idioten får kritik från många politikerhåll, UD tog direkt avstånd från hennes uttalande och det togs snabbt bort från ambassadens hemsida. Det är ju en start men idioten borde få sparken på fläcken. Jag vill aldrig mer se henne med något slags ansvarsfullt uppdrag. Möjligtvis kan hon få sitta i kassan när jag handlar mjölk och bröd i eftermiddag, men inte mer.

Jag kan inte ta ställning i själva sakfrågan, det finns ju ingen klar fakta. Men Israels reaktioner på artikeln är givetvis lika idiotiska som Elisabets. Man kan ju tycka att de borde vara beredda på att det spekuleras och att omvärlden ställer frågor eftersom de vägrar fördöma och kriminalisera organhandel. Inte minst efter härvan i USA för någon månad sedan där de gripna anklagade för organhandel påstår att de köper njurar från Israel och säljer i USA. Men Israel har inte förnekat eller bemött kritiken i Boströms artikel, de angriper istället Sverige för att inte censurera artikeln som de menar sprider skam över svensk demokrati.

Sprider man inte skam över en demokrati om man censurerar i media?

För övrigt är det både roande och förskräckande, mest förskräckande att se den rasism som vi svenskar nu utsätts för runt om på internet bland de som beskyller oss för antisemitism. Japp, de anklagar svenska folket för hat mot en viss folkgrupp genom att rikta hat mot vår folkgrupp. Hatet och rasismen som riktas mot muslimer och det arabiska folket fortsätter också med oförminskad styrka. Snyggt. Det är den fina, begåvade art vi alla tillhör.

"The people in Sweden are not so 'bright'".

"They are a foul and amoral people, who only recently emerged from their idolatrous and murdorous Viking past."

Häpnadsväckande nog är det fler än en som väljer att kritisera oss för våra långskäggade förfäder som ägnade sig åt plundring för 1000 år sedan. Några tar också upp det faktum att vi sålde järn till Nazityskland under andra världskriget. Vilken konstig, paranoid, klaustrofobiskt trång, hatfylld och oförsonlig värld dessa människor måste leva i.

Vad säger du Elisabet Borsiin Bonnier? Vad är det egentligen som är motbjudande?

"Det är inte natt än, men snart är den här"

Det har gjorts tusentals coverversioner på Dylans musik. Det är ju ganska logiskt när man tänker på det. Jag tror jag varit inne på det här förut. I Sverige har ett antal artister försökt översätta Dylans skapelser till svenska.

Ulf Lundell har bl.a. översatt A Hard Rain's A-Gonna Fall (Hårt Regn), It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry (Allting Syns På Svart), Just Like A Women (Precis Som En Kvinna) och Heart of Mine (Hjärtat Mitt). Lars Winnerbäck har gjort en svensk variant på Like A Rolling Stone (Som en Hemlös Själ).

Ola Magnell och Mikael Wiehe hör till de flitigaste Dylanöversättarna och har båda översatt och spelat in hela album och framfört hela konserter uteslutande med Dylanmaterial på svenska.

Det finns dock ett svenskt Dylanalbum som överträffar allt. Det heter kort och gott "Dylan", låtarna är översatta av Wiehe och framförs av densamme samt den hädangångne och djupt saknade Totta Näslund. Låtvalet är kusligt bra och i låtar som Not Dark Yet (Inte Natt Än), Things Have Changed (Längesen) och When the Nigh Comes Falling From the Sky (När Natten Faller Som En Sten) överträffar Wiehe sig själv i sina översättningar, Totta sjunger som en besatt och bandet med svenska legendarer som Nicke Ström och Bengan Blomgren skapar fantastisk musik.

Om jag skulle få bestämma, då kommer skarpskurna, noggranna män, till en början artiga, gå från hus till hus i kritstrecksrandiga kostymer och kontrollera så att varje hushåll äger minst en upplaga av skivan. De målar ett kors på dörren till de hem som saknar skivan och om nätterna kommer hukande män i svarta kåpor med beslutsamma steg och för bort alla de som bor innanför de korsmärkta dörrarna.

Ingen kommer veta var de tar vägen. Det blir det stora samtalsämnet på kafferaster, i Ica-kön, på spårvagnen. De mest fruktansvärda, hårresande historier kommer fantiseras ihop om vad som hänt med de som inte införskaffat sig "Dylan" med Totta och Wiehe.

Vanställt vackert

Det finns många nersupna och nerknarkade själar inom musiken. Men faktum är att ingen är mer professionellt alkoholiserad än Shane McGowan, vilket är imponerande av irländaren med tanke på den stenhårda konkurrensen. Men Mr McGowan är på den nivån att han när som helst smälter in bland gubbarna på parkbänken bakom systemet. De flesta andra artister lyckas hålla uppe någon form av fasad.

Här är en intervju med honom från The Henry Rollins Show. Jag hör inte ett ord han säger men jag gillar att lyssna på honom ändå.



Men till skillnad från många andra nersupna individer i musikbranchen är Shane en helt fantastiskt begåvad musiker med en gudomlig, personlig röst. Så att höra honom sjunga är trots allt ännu bättre, långt mycket bättre än att höra honom prata. Här sjunger han Louis Armstrongs odödliga klassiker tillsammans med vännen Nick Cave och det är så vackert och stämningsfullt att ekparketten skjuter små gröna skott när den onde och den fule flätar samman sina röster.



Snart är det jul då får vi lyssna på Shane i världens bästa jullåt igen. Världens bästa jullåt hittills vill säga, nu får vi ju snart Dylans jul-låts-tolkningar...

Bekele och Dylan

Jag skulle kunna vänja mig vid att ha en självskrivande blogg. Inte minst för att det är jättespännande och komma hem efter en vecka och se vad man har skrivit.

Som vanligt är 10 000 metersfinalen en av de absoluta höjdpunkterna under ett friidrottsmästerskap. Det är väl till stor del därför att det är den grenen som det är lättast att relatera till. Man kan ju alltid jämföra deras mellantider med vad man själv klockar sig på ute i löpspåren.

Fast när jag pratar om begreppet relatera menar jag det i väldigt vida ordalag. Ungefär på samma sätt som ett syskongräl kan relatera till Israel-Palestina konflikten eller en inköpslista kan jämföra sig med Krig och Fred. Efter att ha gjort de första 7 kilometerna på typ 19 minuter avslutar de med en kilometer på 2.40, följt av en 2.35-kilometer och så den sista på 2.31. Sista 5000 meterna gick på 13.06. Sista varvet på 57 sekunder för övermänniskan Bekele.

Men mest anmärkningsvärt är att det samtidigt ser ut som om det inte finns något enklare eller mer naturligt och självklart i hela världen än att tassa runt en 400 metersbana på ungefär en minut, varv efter varv.

Det är precis som när Dylan spelar Cry A While eller Tell Ol' Bill. Det låter så enkelt och självklart men samtidigt är det en sådan komplex briljans som en så löjligt liten skara människor behärskar.

Jag är inte här

Min favoritscen i Dylanfilmen I'm Not There.

Ni som inte sett filmen tycker förmodligen att klippet är i obegripligaste laget. Det tycker vi som sett den med.

Men om en film som kretsar kring Dylan och som är fullkomligt genomdränkt i hans musik, texter, karaktärer, citat osv, är lite obegriplig då och då, så är ju inte det hela världen. Man tittar med glädje ändå.

Sångaren i klippet heter Jim James, han gör en fantastisk insats. Det kompbandet Calexico också. Låten, Goin' To Acapulco, har Dylan egentligen aldrig spelat in på riktigt men den är officiellt utgiven på Basement Tapes (1975).

Top 10 Dylan Album

Det ryktas om Dylan. Det verkar som han speedar upp takten på sina albumsläpp igen, galet. Ingenting kan sägas säkert än, allt är mer eller mindre obekräftade rykten. Men det har under en tid nu cirkulerat rykten om att Dylan ska spela in och släppa en julskiva. Ryktet har växt och bilvit allt envisare och i förra veckan skrev till och med Aftonbladet en notis. Varför vet jag inte, kanske hade Lady Gaga och Victoria Beckham lyckats gömma sig från alla journalister, det måste varit ett par jobbiga timmar för Aftonbladet.

Dessutom har det börjat skvallras om att en DVD på ämnet Rolling Thunder Revue ska dyka upp med en tillhörande CD som en uppföljare på No Direction Home. Förvisso har vi redan en dubbelskiva från Rolling Thunder turnén (Bootleg Series Vol. 5) men det känns ändå som det saknas något från den perioden.

Personligen blir jag alldeles vimmelkantig när det dyker upp rykten om nya Dylanalbum och filkmer att köpa. Jag kan inte tänka rationellt, sortera informationen eller bedöma huruvida detta är goda nyheter. Vissa menar att en julskiva är en sell-out, att han tappar sin värdighet. Men Dylan kan inte tappa sin värdighet och kan ni tänka er någon bättre röst än Dylans att sjunga gamla traditionella jullåtar. Sedan behöver man ju inte gå för långt, jag känner inget behov av att se Dylan i tomteluva på omslaget. Men det här är faktiskt en chans för julsångerna att lyftas till en ny nivå. Spännande!

Helt spontant slänger jag nu ur mig Dylans tio bästa studioalbum enligt Idiotvind just för tillfället (och med just för tillfället menar jag då kvällen den 8/8 klockan 21:46 eftersom det här som sagt är förprogrammerat, när detta väl publiceras lär jag tycka helt annorlunda). Sen får vi se ifall en julskiva slår sig in på Top 10 om några månader.

1.

Blonde on Blonde (1966)

2.

Highway 61 Revisited (1965)

3.

Love & Theft (2001)

4.

Times They Are A-Changin' (1964)


5.

Time out of Mind (1997)

6.

Blood on the Tracks (1975)


7.

The Freewheelin' Bob Dylan (1963)

8.

John Wesley Harding (1967)

9.

Together Through Life (2009)

10.

Desire (1976)

Hm, Planet Waves kom inte med, inte Oh Mercy heller och inte Modern Times. Jag trodde att det skulle få plats fler på en Top 10 lista. Herregud, Bringing it all Back Home är inte med, för två år sedan hade jag sagt att det var hans bästa.

"The drunken politician leaps..."

Al Koopers stora stund här i livet var ju så klart när han mer eller mindre slumpmässigt hamnade bakom orgeln och lämnade ett tongivande bidrag till Like A Rolling Stone. Själv tycks han älska att berätta den historien, med all rätt.

Men han ska faktiskt också tillskrivas en stor del i att Blonde on Blonde blev ett så hyperfantastiskt album som det blev. Dylan var här inne i slutet av en kaosartat kreativ period och musiken strömmade ur honom. Tillsammans med Al åkte han ner till Nashville för att spela in sitt sjunde album efter att spelat alla sina tidigare i Columbias studio i New York.

En egensinnig Dylan som aldrig brytt sig om att förklara hur hans låtar ska spelas var svår att hantera för de countryskolade, löjligt skickliga studiomusikerna han parades ihop med i Nashville. Al fungerade som en sorts tolk. Han satt på Dylans hotellrum och lyssnade till Dylans otroliga skapelser, kompade på piano, spelade in dem på band och sprang iväg till studion och gick igenom dem med musikerna. Så när Dylan kom in i studion var alla redo.

Al har berättat att han fullkomligt älskade I Want You, från första gången han hörde den. Eller för att använda hans egna ord "I went fucking mental over that track". Så varje dag tjatade han på Dylan, "Lets do I Want You?". Bara för att jävlas höll Dylan inne med den.

Sista dagen gick Al genom låten med musikerna innan Dylan var där och när han kom sa Al "I took the liberty of teaching them I Want You". Dylan log och sa:

"Well, yeah, we could do that"



Det är utan tvekan en av Dylans starkaste och mest älskade låtar bland Dylanfans. Texten är bortom allt, munspelet skenar och studiobandet gör ett så fantastiskt jobb. För att visa Dylans sätt att omarrangera sina låtar slänger jag in en version han gjorde nästan 30 år senare som tyvärr aldrig kom med på det officiella Unplugged-albumet.

Rörig blandning, dålig musik, men bra

Jag tittade på det här klippet, gillade det inte alls. Sen stängde jag av ljudet och såg det igen, då var det skitbra. En härlig samling fantastiska bollar, en del är gamla Youtube-klassiker men ändå flera bollar jag inte sett. Och så dyker ju en av mina favoriter, Chuan Chih-Yuan upp med ett par fantastiska bollar.

Men det är inte bra att pingisen ska förknippas med sån skräpmusik. Stäng av ljudet och spela någon trevlig låt ni gillar istället medan ni kollar.

Primoracs målvaktsräddning är underbar.

Av någon anledning vill han inte att man bäddar in hans klipp, så kolla på det här.

"Right around the corner by Tom Waits' restaurant"

Nu när en städad, kostymklädd Zappa uppträtt på bloggen är det inte mer än rätt att han får visa sig från en av sina mer rättmätiga sidor. Jag ville spela någon av mina favoritlåtar från The Mothers of Interventions debutskiva men det verkar inte finnas på nätet. Mycket tråkigt för de är så underbart underhållande, roliga, annorlunda, bra låtar. Där fick jag in lite reklam för den också, skivbolaget vet var de ska skicka checken.

Smärtsam frustration eller underhållning

Det här är ett roligt klipp. Men man blir galen av att se det. Amerikansk debatt 1986 angående förslaget som är på väg att gå igenom att musik ska censureras och skivor ska märkas med varningstexter p.g.a. de oanständiga texterna. "Man vet inte om man ska skratta eller gråta" brukar det heta. Jag vacklar en stund men börjar sedan gråta, så hemskt är det faktiskt.

Tanken är att de två programledarna på flankerna ska vara lite mer neutrala och att debatten ska stå mellan legenden Frank Zappa och den neurotiske, äcklige, tjattrande idioten Lofton bredvid Zappa som bara måste ha någon undantryckt pervers böjelse som får honom att agera som han gör.

Men de tre gubbarna är så inbakade i den amerikanska moralkakan att Zappa hamnar i ett hopplöst numerärt underläge, det tar knappt tre minuter innan han får frågan om han är anarkist från den förskräcklige Lofton som nedvärderande gnäller "Mr Zappa" oavbrutet och kallar hans musik för "garbage".

Zappa visar upp en fantastiskt lugn, intelligent sida och slår ner alla angrepp med korta, klarsynta argument. Lika imponerande är att han inte våldsamt överfaller den äcklige Lofton, det tar över sju minuter innan han ens säger "kiss my ass". När han säger att största hotet mot USA inte är kommunism utan att landet förvandlas till en fascistisk teokrati, då skiter de ner sig alla tre. Det verkar få samma effekt som att tala om för en treåring att tomten inte finns. Det är dit landet är på väg säger Zappa över ljudet av chockade hånskratt. Hade Zappa levt under Bushtiden hade han bara kunnat konstatera att han hade ack så rätt.

Det intressanta är att äckliga människor som Lofton finns överallt i alla tider. Och man känner alltid samma vilda frustration att spränga deras kusligt igensvetsade världsbild i småbitar samtidigt som man vet att det är totalt omöjligt.

Någon Zappa får vi dock aldrig mer se, tyvärr. Världen är orättvis.

Klarinettsolon, Letterman och anekdoter

Tom Waits är en av få kvarvarande orginella artister. Han har stor, stor humor, är enormt kreativ, fantastisk musiker, sångare och textförfattare. Han är också en stadig gäst hos Letterman. Hans besök i den talk showen tillhörnågra av guldklimparna på Youtube. Här är en av dem där han inleder med ett underbart framförande av sin låt All the World is Green innan han sätter sig hos Letterman och roar publiken.

Jag vill också rekommendera ett tidigare inlägg som hette typ underhållning i två faser med ett minst lika fantastiskt besök (kanske faktiskt ännu bättre) hos den gode Letterman.

Mer kobjällra!

Hänförd av den majestätiska Astronomy inhandlade jag för några år sedan ett par skivor med Blue Öyster Cult. Tyvärr var det mesta en besvikelse. Men det är klart att det inte är lätt att leva upp till de förväntningar man skaffar sig efter låtar som Don't Fear the Reaper och framförallt då, Astronomy.

Jag hoppades hitta någon omtumlande liveversion av låten men den enda jag hittade gjorde inte låten rättvisa alls. Så jag nöjer mig med den makalösa studioversionen.



Men det känns fel att prata om Blue Öyster Cult utan att nämna parodin som gjordes i Saturday Night Live med Will Ferell och Christopher Walken i huvudrollerna. Tyvärr verkar trenden vara att allt mer blir otillgängligt på Youtube, det gällde också detta berömda klipp. Som tur var hade jag det på datorn och kan därför bjuda på det trots allt.

Förprogrammerat

En stående ovation ger jag till de (om det nu var några) som läste sig igenom hela förra inlägget. Jag hoppas ni hör applådåskorna.

En veckas frånvaro väntar men det innebär inte att bloggen kommer ligga död. Tvärtom. Jag har förberett med listor, filmklipp och låtar som jag anser kan förgylla bloggen genom sin blotta närvaro. Så det blir en livfylld vecka även om allt inte sker helt och hållet live, utan snarare är förinspelat.

Det börjar redan ikväll. Klockan 22:27 för att vara exakt.

"In an ancient light that is not of day"

"I cross the Green Mountain
I slept by the stream
Heaven blazing in my head
I dreamt a monsterous dream
Something came up
Out of the sea
Swept through the land of
The rich and the free"

Så börjar den och de ödesmättade raderna fortsätter medan lyssnarens knogar vitnar i trollbunden, nästan, skräckslagen hänförelse. Andan har man redan tappat. Jag beger mig nu djupt ner i en låt och struntar i att det blir vansinnigt långt. Trots det skrapar jag bara på ytan. Varje vers, varje rad är fullfändad, varje ord till och med. Jag utelämnar så mycket, kanske borde bloggen gå från sitt nu väldigt breda ämnesområde till att bara behandla 'Cross the Green Mountain.

Forumet som länkade till min blogg kastade in mig i en ny våg av total fascination för Dylans stora epos om det amerikanska inbördeskriget. Det som slår mig förutom det som redan sagts är hur nära döden befinner sig genom hela texten och hur fantastiskt det skildras. Dels hur dess närvaro målas upp och dels i hur ovissheten i vad som väntar uttrycks.

"It's the last days last hour
of the last happy year
I feel that the unknown
world is so near
Pride will vanish
and glory will rot
But virtue lives
can not be forgot"

Samtidigt som det åtta minuter långa stycket beskriver hela det amerikanska inbördeskriget och krig i allmänhet och dess påtagliga tunna gräns mellan liv och död, dess brutalitet, det meningslösa i de fallna soldaternas tapperhet osv., så insåg jag nyligen att det också kan ses som att den utspelar sig under bara ett kort, kort ögonblick under en döende mans sista tankar. Raderna...

"Let them say that I walked
in fair nature's light
And that I was loyal
to truth and to right"

...dyker plötsligt upp i imperfekt om hur han vill bli ihågkommen och följs lite senare av vad som skulle kanske till och med kunna tolkas som själva dödsögonblicket, inte minst om man räknar in musiken vid versens slut:

"Stars fell over Alabama
And I saw each star
You're walking in dreams
Whoever you are
Chilled are the skies
Keen is the frost
And the ground's froze hard
And the morning is lost"

Det blir för mycket, ögonen svider, orden är så väl komponerade och så Dylans röst...

Men vad som också fascinerar är hur Dylan bygger sin text på rader från litterära amerikanska verk från just tiden för inbördeskriget. Någon har beskrivit texten som en mosaik av hymner skrivna under den aktuella tidsperioden. Dylan skildrar inte historien, han kanaliserar den genom sin musik. Plockar upp gamla uråldriga, dammiga trådar och väver samman dem med sina egna trådar till ett unisont stycke. Väver samman sin musik med historien, nutid och dåtid, sida vid sida.

Ett hängivet, beläst Dylanfan har identifierat och delat med sig av ett exempel. Den amerikanske nationalskalden Walt Whitman skriver i dikten Come Up From the Fields, Father om hur modern med en son i fält får ett brev:

"Open the envelope quickly,
O this is not our son's writing, yet his name is sign'd,
O a strange hand writes for our dear son, O stricken mother's soul!
All swims before her eyes, flashes with black, she catches the main words only,
Sentences broken, gunshot wound in the breast, cavalry skirmish,
taken to hospital,
At present low, but will soon be better.

Ah now the single figure to me,
Amid all teeming and wealthy Ohio with all its cities and farms,
Sickly white in the face and dull in the head, very faint,
By the jamb of a door leans.

Grieve not so, dear mother, (the just-grown daughter speaks through her sobs,
The little sisters huddle around speechless and dismay'd,)
See, dearest mother, the letter says Pete will soon be better.

Alas poor boy, he will never be better, (nor may-be needs to be better, that brave and simple soul,)
While they stand at home at the door he is dead already,
The only son is dead."

Dylan har plockat kärnan ur raderna och skriver med en minimalistisk poesi:

"A letter to mother
came today
Gunshot wound to the breast
is what it did say
But he'll be better soon
He's in a hospital bed
But he'll never be better
He's already dead"

Versen är den näst sista, direkt efter "...and the morning is lost" och kvar återstår bara en avslutning som fulländar det överjordiska mästerstycket där Dylans oefterlikneliga sätt att förmedla texten är lika betydelsefull som texten själv:

"I'm ten miles outside the city
And I'm lifted away
In an ancient light
That is not of day
They were calm they were gloomed
We knew them all too well
We loved eachother more than
we ever dared to tell"

Mer Muramatsu

Efter att ha studerat seedningslistor och samtliga resultat så här långt växer sensationen. I lagturneringen har det japanska laget mött Taiwan, Hong Kong B och sedan, i slutspelet, Hong Kong A. Muramatsus enda förlust är mot Chen Chien-An, han tog två mot båda Hong Kong lagen. Den oseedade japanen besegrade bl.a. 7:e seedade Chiu Chung Hei, rankad 67 i världen och vann lätt mot Li Chung Him Samuel, seedad 9:a i tävlingen.

I singel gick han obesegrad genom poolen genom dels seger mot nämnde kinesen Feng Ji, men också 6:e seedade Pang Xue Jie, Singapore, rankad 58 i världen. Enda förlusten hittills är alltså mot världsmästaren Chen.

Nu är inte klassen i Hong Kong Junior Open absolut världsklass och som man ser på rankingplaceringarna tillhör namnen han slagit inte elitskiktet. Men det är ju alltså U18-världsrankingen och Yuto är 12 år.

Några stora namn finns med, så förhoppningsvis får vi se honom mäta sig en gång till med Chen Chien-An eller kanske Omar Assar.

Nu är han i 1/8-delsfinal mot kinesen Chen Xi. Matchen spelas 11:00 lokal tid imorgon. Jag ska in och leta sista-minuten-flygbiljetter till Hon Kong.

Goda nyheter för pingisvärlden

Efter att jag igår våndats och bävat inför det kinesiska släktets överlägsenhet kom ett blixtsnabbt svar från öriket som vilar strax öster om mittens rike. Japan har redan visat att de äntligen är på väg tillbaka till världstoppen, men igår visade de prov på något som mer låter som något hämtat ur mina drömmar än om verklighet.

Just nu spelas Hong Kong Junior Open i , ja, Hong Kong. Dit skickar Japan den 12 år gamle Yuto Muramatsu. I gruppspelet tvingar han fram ett skiljeset mot självaste Chen Chien-An, den taiwanesiske regerande juniorvärldsmästaren. Därefter går han in och besegrar den 16-årige kinesen Feng Ji. Alltså en 12 år gammal japan slår ut en fyra år äldre kines. Men det är inte allt, tvärtom, det är inte alls det som är poängen.

Yuto Muramatsu är nämligen inte vilken liten pigg, talangfull japan som helst. Muramatsu har tagit över Koji Matsushitas fackla, knutit hans mantel om sina axlar och är Japans nästa deff. En 12 år gammal japansk deff pressar regerande juniorvärldsmästaren, rankad 8:a i världen för 18-åringar och besegrar en kinesisk 16-åring.

Yuto själv säger att han var nöjd med sitt underskruvspel och att hans mål är att vinna OS-guld. Idiotvind överväger att upprätta en fanclub för att på alla tänkbara sätt hjälpa honom uppnå målet.

Överfolket

Bläddrar man lite i historieböckerna blir det ganska snart uppenbart att ett folkslag överglänser alla andra. Medan vi på den skandinaviska halvön fortfarande var lite stolta över att kunna kontrollera elden och grundade vårt styrelseskick efter vem som hade störst påk så konstruerade kineserna risterasser, snidade detaljerade föremål i jade och hade ett eget skriftspråk.

Så har det fortsatt. Då folket i Europa vandrade genom den mörka, leriga, barbariska medeltiden, förslavade under religionens destruktiva världsåskådning organiserade Kina sitt rike i departement, hade kvinnliga regenter, tillverkade fyrverkerier, diktade, målade, filosoferade, skulpterade, byggde gigantiska palats, bevattningssystem, vägar och en många hundra mil lång mur som än idag löper över bergsryggar och genom öken.

Vid murens slut vid Takla Makan öknen ligger Jiayuguanfortet. Det sägs att 100 000 stenar specialtillverkades för bygget av murens sista utpost. Bara en sten blev över. Hur ska några kunna jämföra sig med ett sådant folk?

Eller tänk på silket. Ett tyg som alltså görs av silkeslarvens puppa. Vilka kommer på den idén? Och vilka klarar av att spinna trådar och väva tyger av insektssörjan flera tusen år innan vi ens började räkna år? Då våra förfäder klädde sig i vildsvinsskinn och björknäver.

Nu har detta överlägsna släkte bestämt sig för att de ska behärska bordtennisen. Vem ska kunna stoppa dem?

Här har vi två av Kinas U18 stjärnor Fang Bo och Yan An, när de är 13 år.



Här är ett trevligt klipp där man kan se de bästa kineserna vid det enda tillfälle de är utmanade, d.v.s. mot andra kineser.



Dagens kinesiska kunskaper och färdigheter inom pingisen överglänser alla andra folks kunskaper och färdigheter på samma sätt som de överglänste alla oss andra med sitt skriftspråk och sitt silke för några tusen år sedan. Det är bara erkänna vår underlägsenhet och än en gång fascineras åt Jan-Ove och Jörgens bedrifter som allt mer framstår en milstolpe i människosläktets mångtusenåriga historia, alla kategorier.

Korståget III

Här om dagen såg jag ett forum där någon ville berätta hur fantastisk Cross the Green Mountain var, därför länkade han till min blogg och mitt inlägg om eposet, eftersom han inte kunde "uttrycka det bättre själv".

Jag blev så glad och rörd att jag nästan glömde mitt hatfulla Family Guy korståg. Annars trivs jag verkligen med att gå in på min blogg dessa dagar då det första man ser är hur Tomas Ledin och Family Guy hånas...

...men nu när vi konstaterat att skaparna bakom South Park hatar Family Guy...
...att skaparna bakom Simpsons hatar Family Guy...
...att skaparna bakom King of the Hill hatar Family Guy...
...att Cartman och Bart hatar Family Guy...
...att de alla är överens om att Family Guy bara är en samling osammanhängande skämt som inte har något med storyn att göra...

...då är det min tur att uttrycka mig med egna ord. Det är sånt trams! Dagishumor. Billiga skämt staplade på varandra i den mest ogenomtänkta, amatörmässiga smörja. Och jag vill verkligen understryka ordet "ogenomtänkta". Jag kan förstå om små barn gillar det, men hur i hela fridens susande namn blev det en kultserie bland vuxna människor? Teletubbies har ju mer genomarbetad handling.

Folk är lata och fördummade, därför kan Family Guy slå. De sitter där i sina TV-soffor, tacksamma över att få billiga portionsförpackade skämt serverade på silverfat som inte kräver någon form av tankeverksamhet från tittarens sida (och inte från skaparens heller).

Det är precis samma anledning till att Melodifestivalen är populär eller att de osannolikt löjliga, stolpskottsfånarna i Hey Babberiba, eller vad det heter, lyckas. Billigt, slarvigt, dåligt, trams, flams, slafs. Kraftiga vågor av illamående är allt det ger mig.

Gud vad skönt att få det ur sig.

Korståget fortsätter...

Vi tackar Cartman för ett fantastiskt, känslomässigt, gripande framförande - som förresten hängde ihop med resten av storyn i avsnittet - och kallar nästa vittne till vårt sågningsbås.

Den här gången är det skaparna till South Park, Trey Parker och Matt Stone, som inte bara berättar vad de tycker om Family Guy utan också vad deras kollegor i bl.a. Simpsons känner för succéserien.

Det är som ljuv, ljuv, ljuv musik i mina öron. Som att höra Jeff Buckley sjunga Corpus Christi Carol eller som när Dinah Washington sjunger Smoke Gets In Your Eyes.

Nästa korståg

Jag har redan fört ett korståg mot Beatles och fortsätter med glädje på en mer lågintensiv nivå att slänga lite grus i ansiktet på dem vid varje tillfälle som ges. Men nu är det dags för ett nytt korståg på ett helt annat plan, mot ett annat brutalt överskattat fenomen. Möjligtvis det mest överskattade i vår kultur idag.

Det kan tyckas att tecknade serier inte är lika livsviktigt som musik, och det stämmer, men orättfärdigheterna har nu gått alldeles för långt. Så mina åsikter kan inte längre hållas igenkorkade - det är antingen publicera eller explodera.

Family Guy!

Jag vet inte var jag ska börja min beskrivning av hur uruselt det är, så jag låter Cartman börja förklara allt som är fel. Varsågod Cartman, bloggscenen är din:

En oförtjänt generös sista chans

I en mycket välskriven recension av Tomas Ledins framträdande på Skansen nu i sommar kan man läsa om Ledins ambitioner tidigt under karriären:

"Myten om att Tomas Ledin i själva verket är en oförlöst singer/songwriter som liksom tvingades bli kommersiell håller inte. Han drog den där snyftvalsen senast i sitt sommarprogram; historien om hur han efter sitt utbytesår i USA 1970 kom hem och ville låta som Neil Young och Jackson Browne men inte fick för den läskiga progg­rörelsen. Hur de liksom mobbade ut honom på den kommersiella kanten mot hans vilja."

Ok, Tomas låt oss titta. Det var du som sa det, som nämnde namnet, så ingen kan komma och säga att det är en orättvis jämförelse. Vi svenskar har alltså i alla år gått miste om en alldeles egen Neil Young men varit för inskränkta och dömande för att se det.



Den ovan citerade recensenten, Po Tidholm, menar att det är lätt att lockas till att göra Ledin till ett offer och Po har tänkt att det kanske inte är Tomas fel. Och det är klart, det är lätt att såga en självgod, extremt självmedveten, distanslös farbror utan att ligga vaken i ångerattacker. Men, kommer Po fram till, det är trots allt Tomas fel. Han har haft mängder med chanser att byta inriktning, men han kan inte, vill inte.

Jag håller med, han är helt enkelt för dålig, för torr, för talanglös. Men istället för att bara kasta ur mig billiga personangrepp, som jag brukar, vill jag ge Tomas en chans, låta honom tala för sig själv, låta hans musik tala och så får han den stora äran att jämföras med en av sina förebilder. Du kan tacka mig sen Tomas.



Jag hoppas ni gör som jag och ger Tomas den här chansen, jämför klippen och rösta sedan på om det finns en liten Neil Young inuti Tomas, fångad och fjättrad av den elaka proggen och den farligt förföriskt lockande kommersialismen.

Ny ljudkostym

Trots avancerade försök att kryptera ljudfilerna lyckades girigbukarna på WMG spåra upp låtarna som de äger. Så nu har jag tagit beslutet som jag borde tagit från början. Filmmusiken måste bytas ut!

WMG förtjänar inte att få så fantastisk reklam för sin musikegendom som det hade varit ifall jag lät en av deras ägodelar ackompanjera en av tidernas bästa pingismatcher. Försäljningen på Led Zeppelinskivor hade skjutit genom taket men nu är det försent, de har bränt sin chans, skeppet har seglat och äran går istället till någon annan.

Men det är klart att det känns lite synd när man väl lyckats synkronisera låtens slutstänk med Kreangacoachens segergest. Men nu får matchen nya musikkläder och det ska bli spännande att se hur det påverkar filmen.

"...125 years old but he´s still growing"

Mycket tråkigheter händer ju nu för tiden i Juarez, Mexiko. Drogrelaterade uppgörningar som tycks spårat ut något alldeles vansinnigt och avrättade poliser verkar vara vardag. Så många förknippar väl Juarez med dessa tråkigheter.

Men vi är en skara människor som alltid, särskilt i påsktider, kommer minnas och associera Juarez med Tom Thumb. Och som den profet Dylan påstås vara kanske svaret på dagens problem i Juarez finns i en av hans profetior/texter som utspelar sig just i Juarez. Hade de mexikanska myndigheterna haft vett nog att studera Dylans texter hade de kanske kunnat förhindra utvecklingen som skett under senare år.


"Because the cops don't need you and man they expect the same"

"Now all the authorities, they just stand around and boast. How they blackmailed the sergeant-at-arms into leaving his post".


Det händer inte ofta, verkligen inte ofta, men vid några få tillfällen har Dylan levererat en bakgrundshistoria eller en förklaring till någon av sina låtar. Ofta är dock förklaringarna mer svårbegripliga än låttexterna och även den mest blåögde känner hur tvivlet angående sanningshalten i Dylans ord bränner likt en masugn i nacken. I Melbourne tyckte Dylan att det var på sin plats med en förklaring till Just Like Tom Thumb's Blues.


Märk också hur något märkligt händer när Dylan väl nämner låtens titel. Det verkar som ett Beatlesfan har letat sig in i publiken, ett galltjut skär genom arenan. Den övriga publiken skrattar roat åt tokan, dom vet ju att på en Dylankonsert skriker man inte, man lyssnar. Gallskrika och ha sig kan man göra när Beatlespojkarna kommer till stan och ruskar på sina långhåriga kalufser.


- You know Tom Thumb? frågar Dylan och får ännu ett beatlesfanskrik som svar.