Nyligen skrevs det här i bloggen om en rörande Dylanhyllning framförd av Håkan Hellström. Hyllningar är, ifall de utförs på rätt sätt, ofta rörande. Dylan är ju givevis en ovanligt frekvent hyllad artist men man får inte glömma att han också är flitig med att själv uppmärksamma och hylla sina egna förebilder.
Under 1999 hölls någon form av hyllningskonsert till den legendariske Johnny Cash. Massor med kändisar var där för att visa sin uppskattning för en av de stora inom musiken. Bob Dylan var som vanligt ute på turné men medverkade trots det via en satellitlänk. Med några Chaplinsteg, sin sagoröst och sitt melodiska tal som får allt att låta som poesi inledde Dylan med att säga:
"Hey Johnny, I wanna say Hi and sorry we can't be there, but that's just the way it is.
I wanna sing you one of your songs about trains. I used to sing this song before I ever wrote a song.
And I also wanna thank you for standing up for me way back when."
Vad Dylan tackar för är det stöd den unge Bob fick av den redan etablerade Johnny då Dylan började slå igenom i början av 60-talet. Så här lät det på Newport Folk Festival 1964:
Dylan har långt, långt efteråt berättat om deras möte i Newport 1964:
"Johnny Cash was more like a religious figure to me. And there he was in Newport, you know, standing side by side. Meeting him was a high thrill of a life time. And just the fact that he'd sung one of my songs was... unthinkable."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar