Smärtsam frustration eller underhållning

Det här är ett roligt klipp. Men man blir galen av att se det. Amerikansk debatt 1986 angående förslaget som är på väg att gå igenom att musik ska censureras och skivor ska märkas med varningstexter p.g.a. de oanständiga texterna. "Man vet inte om man ska skratta eller gråta" brukar det heta. Jag vacklar en stund men börjar sedan gråta, så hemskt är det faktiskt.

Tanken är att de två programledarna på flankerna ska vara lite mer neutrala och att debatten ska stå mellan legenden Frank Zappa och den neurotiske, äcklige, tjattrande idioten Lofton bredvid Zappa som bara måste ha någon undantryckt pervers böjelse som får honom att agera som han gör.

Men de tre gubbarna är så inbakade i den amerikanska moralkakan att Zappa hamnar i ett hopplöst numerärt underläge, det tar knappt tre minuter innan han får frågan om han är anarkist från den förskräcklige Lofton som nedvärderande gnäller "Mr Zappa" oavbrutet och kallar hans musik för "garbage".

Zappa visar upp en fantastiskt lugn, intelligent sida och slår ner alla angrepp med korta, klarsynta argument. Lika imponerande är att han inte våldsamt överfaller den äcklige Lofton, det tar över sju minuter innan han ens säger "kiss my ass". När han säger att största hotet mot USA inte är kommunism utan att landet förvandlas till en fascistisk teokrati, då skiter de ner sig alla tre. Det verkar få samma effekt som att tala om för en treåring att tomten inte finns. Det är dit landet är på väg säger Zappa över ljudet av chockade hånskratt. Hade Zappa levt under Bushtiden hade han bara kunnat konstatera att han hade ack så rätt.

Det intressanta är att äckliga människor som Lofton finns överallt i alla tider. Och man känner alltid samma vilda frustration att spränga deras kusligt igensvetsade världsbild i småbitar samtidigt som man vet att det är totalt omöjligt.

Någon Zappa får vi dock aldrig mer se, tyvärr. Världen är orättvis.