Jag skulle kunna vänja mig vid att ha en självskrivande blogg. Inte minst för att det är jättespännande och komma hem efter en vecka och se vad man har skrivit.
Som vanligt är 10 000 metersfinalen en av de absoluta höjdpunkterna under ett friidrottsmästerskap. Det är väl till stor del därför att det är den grenen som det är lättast att relatera till. Man kan ju alltid jämföra deras mellantider med vad man själv klockar sig på ute i löpspåren.
Fast när jag pratar om begreppet relatera menar jag det i väldigt vida ordalag. Ungefär på samma sätt som ett syskongräl kan relatera till Israel-Palestina konflikten eller en inköpslista kan jämföra sig med Krig och Fred. Efter att ha gjort de första 7 kilometerna på typ 19 minuter avslutar de med en kilometer på 2.40, följt av en 2.35-kilometer och så den sista på 2.31. Sista 5000 meterna gick på 13.06. Sista varvet på 57 sekunder för övermänniskan Bekele.
Men mest anmärkningsvärt är att det samtidigt ser ut som om det inte finns något enklare eller mer naturligt och självklart i hela världen än att tassa runt en 400 metersbana på ungefär en minut, varv efter varv.
Det är precis som när Dylan spelar Cry A While eller Tell Ol' Bill. Det låter så enkelt och självklart men samtidigt är det en sådan komplex briljans som en så löjligt liten skara människor behärskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar