Man vill inte bli osams med den gamle Bob, det är en sak som är säker. Under sina snart 50 år som textförfattare har han kommit med några av de mest ilskna, hatiska, svidande hotelser och fördömanden som finns att få tag på inom musikvärlden. Det slog mig då jag hörde följande rader ur Floater (Too much to ask) från "Love and Theft" (2001):
"If you ever try to interfere with me or cross my path again
You do so at the peril of your own life
I'm not quite as cool or forgiving as I sound
I've seen enough heartaches and strife"
Det är ord och inga visor det!
När jag började tänka efter insåg jag att vreden och hoten alltid funnits där. Mest känd är väl Like a Rolling Stone som Dylan själv beskrivit som "a long piece of vomit" där han vräker ur sig sitt hat och skadeglädje över någon stackare. Men vad som kanske glöms bort är att han i samma veva skrev och spelade in Positively 4th street som bara släpptes som singel (1965).
Det finns så klart mängder med texter med mer uppseendeväckande och högljudda uttryck för avsky och ovänskap. Men frågan är om någon grävt djupare och så kallsinnigt uppriktigt uttalat sin förbannelse. De avslutande raderna slår spiken i kistan:
"I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
And just for that one moment
I could be you
...
You'd know what a drag it is
To see you"
Sen har vi ju Idiot Wind, en lång dånande vredeshymn som likt en malström bara drar ner mer och mer i sin kokande vredesgryta. Vad som gör den så kusligt hatisk och oförsonlig är att alla vet vem som står i raseristormens mitt samt att vi alla kan höra det totalt gränslösa i vreden som till slut också riktas mot honom själv.
En annan urstark form av vrede visade han redan på en av sina tidigaste låtar då han i Masters of War ger sig på militärindustrin. Företagsledare, bevälhavare och även presidenter och statschefer får ta åt sig då Dylan jämför dem med Judas, hävdar att deras själar är fördömda och att de inte är värda blodet som rinner i deras ådror. Som om det inte vore nog drämmer han i slutet till med en vers som får lyssnaren att huka, han går nästan över gränsen:
"And I hope that you die
And your death'll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I'll watch while you're lowered
Down to your deathbed
And I'll stand over your grave
'Til I'm sure that you're dead"
Och inte blir han så värst mycket mildare med åren. På "Modern Times" (2006) i den avslutande låten Ain't Talkin' förklarar Dylan likgiltigt:
"If I catch my opponents ever sleepin'
I'll just slaughter them where they lie"
Även på senaste skivan kan vi hitta exempel på att man gör bäst att hålla sig på god fot med den konstant turnerande ikonen. I If you ever go to Houston hälsar han en av de tre systrarna i Dallas att "pray the sinners prayer" och i It's all good kommer en sylvass hotelse som får en att gapskratta så länge man inte är målet för hotelsen:
"I'm gonna pluck off your beard and blow it in your face
This time tomorrow I'll be rolling in your place"
Där satt den! Det är en hotelse man inte skakar av sig med en axelryckning. Han vill rycka loss ditt skägg och blåsa i ansiktet på dig. Med andra ord, han gillar dig inte alls, passa dig väldigt, väldigt noga.
fredag 29 maj 2009
torsdag 28 maj 2009
Overkligt
Nu när pingissäsongen är mer eller mindre över och det inte blir så mycket pingisbloggande här på Idiotvind tänkte jag lägga upp en gammal favorit som kan hålla pingisinspirationen vid liv tills det börjar på allvar igen.
Det är en gammal samling av Jörgen Perssons allra värsta backhandslag. Ett klipp där kobran hugger gång på gång helt enkelt, alltid med samma dödliga utfall.
Jag vet inte vad jag gillar bäst. De besinningslösa backhand-hoppsmasharna i lägen där alla andra pingisspelare skulle valt att spela forehand. Eller de overkliga ett-jättelångt-kliv-backhandattackerna som ingen annan än Jörgen överhuvudtaget skulle komma på att försöka med, än mindre ha kapaciteten att lyckas med.
Jag gillar nog de långa kliven bäst, som t.ex. sista bollen i klippet. Det är mer realistiskt att tro på enhörningar, fauner och ett militärt fritagande av Dawit Isaak än att det går att lyckas med något sådant.
Det är en gammal samling av Jörgen Perssons allra värsta backhandslag. Ett klipp där kobran hugger gång på gång helt enkelt, alltid med samma dödliga utfall.
Jag vet inte vad jag gillar bäst. De besinningslösa backhand-hoppsmasharna i lägen där alla andra pingisspelare skulle valt att spela forehand. Eller de overkliga ett-jättelångt-kliv-backhandattackerna som ingen annan än Jörgen överhuvudtaget skulle komma på att försöka med, än mindre ha kapaciteten att lyckas med.
Jag gillar nog de långa kliven bäst, som t.ex. sista bollen i klippet. Det är mer realistiskt att tro på enhörningar, fauner och ett militärt fritagande av Dawit Isaak än att det går att lyckas med något sådant.
"Droppen"
Kan ni tänka er 26 timmar utan internetuppkoppling? Jag känner mig som en grottmänniska som tinas upp efter flera tusen år. Eller som en fånge som suttit felaktigt fängslad i årtionden. Så mycket att ta igen. Jag förstår inte vad man hade datorn till innan det fanns internet? Hade man telefoner innan det fanns ett telenät? Fanns det tåg innan det fanns järnvägar?
Roland Garros, Franska Öppna, har ju börjat och under två veckor blir det nu mycket grustennis på TV. Men är verkligen Mats Wilander den bästa expertkommentatorn i Europa, eller har dom bara valt honom för att dom kom på den käcka vitsen Game, Set & Mats som titel på hans små programinslag?
Hans stora bedrifter på tennisbanan i all ära, men jag kan bara tänka på hans karrirär som poet.
Roland Garros, Franska Öppna, har ju börjat och under två veckor blir det nu mycket grustennis på TV. Men är verkligen Mats Wilander den bästa expertkommentatorn i Europa, eller har dom bara valt honom för att dom kom på den käcka vitsen Game, Set & Mats som titel på hans små programinslag?
Hans stora bedrifter på tennisbanan i all ära, men jag kan bara tänka på hans karrirär som poet.
onsdag 27 maj 2009
En verklighetens idiotvind
MUF:s ordförande Niklas Wykman vill frita Dawit Isaak genom en svensk militär insats.
Så underbart, så befriande. En idiot på riktigt.
Jag är alldeles betagen. Jag vill ha honom i en liten bur i mitt kök. Han hade kunnat leva på blåbärssoppa och müsli och jagat dammråttor. Jag skulle kunna bjuda hem folk och stolt visa upp den lilla idioten. Fascinerat skulle vi kunna stå och studera honom i timmar:
- Titta nu tänker han! Undra vad det blir den här gången? Säkert något jätteidiotiskt!
- Jaaa! Hoppas det blir något som är lika dumt som den där gången när han tyckte att Sverige skulle åka ner med en militärstyrka till Eritrea och frita en fånge!
- Hoppas, hoppas, hoppas! Finns det inga fler underutvecklade länder han vill förklara krig mot?
- Buren är väl ordenligt låst?
Så underbart, så befriande. En idiot på riktigt.
Jag är alldeles betagen. Jag vill ha honom i en liten bur i mitt kök. Han hade kunnat leva på blåbärssoppa och müsli och jagat dammråttor. Jag skulle kunna bjuda hem folk och stolt visa upp den lilla idioten. Fascinerat skulle vi kunna stå och studera honom i timmar:
- Titta nu tänker han! Undra vad det blir den här gången? Säkert något jätteidiotiskt!
- Jaaa! Hoppas det blir något som är lika dumt som den där gången när han tyckte att Sverige skulle åka ner med en militärstyrka till Eritrea och frita en fånge!
- Hoppas, hoppas, hoppas! Finns det inga fler underutvecklade länder han vill förklara krig mot?
- Buren är väl ordenligt låst?
tisdag 26 maj 2009
...i gråterskornas kvarter...
Den här versionen från Orionteatern den 8:e mars 1985 finns upplagd på Youtube fast bild och ljud är så dåligt synkat. Därför lägger jag upp min egna kopia och hoppas den funkar bättre.
I sin Frälsningsarmémössa bjuder Thåström den här gången på ett extra söndertrasat gitarrsolo. Det låter som skriket från tiotusen fladdermöss fångade i en bur i starkt solljus och tvingade till att lyssna på Per Gessle. Förintande bra helt enkelt.
I sin Frälsningsarmémössa bjuder Thåström den här gången på ett extra söndertrasat gitarrsolo. Det låter som skriket från tiotusen fladdermöss fångade i en bur i starkt solljus och tvingade till att lyssna på Per Gessle. Förintande bra helt enkelt.
På fablernas månskenscafé
Eftersom jag och mina läsare fallit ner i gamla minnen med hjälp av Blå Himlen Blues tycker jag det är fullt legitimt att lägga upp ytterligare en version av låten. Särskilt med tanke på att studioversionen från förra inlägget inte når upp i samma skyhöga nivå som liveversionerna.
Den bästa verisonen, enligt mig, finns på Imperiets officiella liveskivan "2:a augusti" som jag tycker alla svenskar borde ha. Den borde följa med automatiskt i samband med födseln och istället för ett dop borde alla nyfödda barn gå igenom en ceremoni där de får sin "2: augusti". Och så kan släkten tillsammans lyssna genom skivan från inledande Du ska va' president till den sanslösa avslutningen med The Doors-covern Roadhouse Blues.
Tyvärr verkar inget från "2:a augusti" finnas uppladdat på youtube (?!). Jag får helt enkelt ta tag i det någon dag och åtminstone få upp några skärvor av mästerverket här på bloggen. Men nu får det duga med en version från ANC-galan 1985. Den är inte så pjåkig den heller.
Den bästa verisonen, enligt mig, finns på Imperiets officiella liveskivan "2:a augusti" som jag tycker alla svenskar borde ha. Den borde följa med automatiskt i samband med födseln och istället för ett dop borde alla nyfödda barn gå igenom en ceremoni där de får sin "2: augusti". Och så kan släkten tillsammans lyssna genom skivan från inledande Du ska va' president till den sanslösa avslutningen med The Doors-covern Roadhouse Blues.
Tyvärr verkar inget från "2:a augusti" finnas uppladdat på youtube (?!). Jag får helt enkelt ta tag i det någon dag och åtminstone få upp några skärvor av mästerverket här på bloggen. Men nu får det duga med en version från ANC-galan 1985. Den är inte så pjåkig den heller.
måndag 25 maj 2009
Spårade det ur?
För er som inte tittade på SVT1 klockan 20.50 ikväll så kommer här en repris.
Ibland vill jag lägga upp en låt på bloggen som inte finns på Youtube. Enda möjligheten då är att lägga upp en videofil, men då måste man ju först göra en video. Egentligen skulle det ju kunna räcka med bara en svart bild men oftast blir det mer och mer avancerat och ambitiöst. Undra om den här videon började på samma sätt?
Ibland vill jag lägga upp en låt på bloggen som inte finns på Youtube. Enda möjligheten då är att lägga upp en videofil, men då måste man ju först göra en video. Egentligen skulle det ju kunna räcka med bara en svart bild men oftast blir det mer och mer avancerat och ambitiöst. Undra om den här videon började på samma sätt?
Lågmäld genialitet
På tal om kanadensisk musik, The Band är ju till större delen ett kanadensiskt band. De fick väl aldrig det erkännande de förtjänade av publiken, men bland kollegerna, där var det annat. The Beatles fick en tidig kopia av kanadensarnas debutskiva "Music From the Big Pink" och spelade sönder den. Deras önskan var att lyckas göra en skiva som var lika brittisk som "Music From the Big Pink" var amerikansk har de sagt.
George Harrison hade hälsat på The Band och Dylan i deras rosa hus i Woodstock där de satt och jammade dagarna i ända. Han kom hem till sina Beatleskollegor och sa: "The Band is too much. They're just living, and they happen to be a band as well."
Eric Clapton har berättat för The Bands gitarrist Robbie Robertson att en av anledningarna till att han la ner Cream var The Band. "When I heard that music, I felt we were dinosaurs and what we were doing was rapidly becoming outdated and boring".
Mick Jagger och Marianne Faithful ägnade veckor med att lyssna uteslutande på Dylans och The Bands gemensamma skapelser. När The Rolling Stones sedan släppte sin "Beggars Banquet" fanns det lilla budskapet "Music from the Big Brown" med på konvolutet.
The Band framstår som professorer i musikens konster, allt de gör andas sådan fullkomlig musikalitet, arrangemangen bara ramlar ur dem så retsamt naturligt. De var mästarna av den lösa, avslappnade musiken, vansinnigt opretentiös och i total kontrast till den psykadeliska vågen som Rolling Stones och The Beatles ledde.
Musiken smyger sig på en, de låter först bara som ett jammande gäng utan någon riktig plan. Ibland sjunger Rick Danko, ibland Richard Manuel och ibland är det Levon Helm bakom trummorna som sköter sångare. Ibland sjunger de allihop. Det finns inga yviga gester, inga superlativ, snarare är musiken som en skickligt framförd underdrift och det är upp till lyssnaren att upptäcka alla dimensioner och all briljans som gömmer sig under den till synes opolerade ytan.
Det är lite som Alessandro Del Pieros pass mot Fiorentina i höstas. Det är bara en liten lös petning. Och ingen kan på förhand ana eller förutse tanken bakom den. Men då bollen når sin mottagare slås alla av graden av genialitet som ligger bakom, ingen annan hade kunnat komma på samma lösning. Fast vi måste ändå lägga på några nollor när vi pratar genisumman hos The Band.
George Harrison hade hälsat på The Band och Dylan i deras rosa hus i Woodstock där de satt och jammade dagarna i ända. Han kom hem till sina Beatleskollegor och sa: "The Band is too much. They're just living, and they happen to be a band as well."
Eric Clapton har berättat för The Bands gitarrist Robbie Robertson att en av anledningarna till att han la ner Cream var The Band. "When I heard that music, I felt we were dinosaurs and what we were doing was rapidly becoming outdated and boring".
Mick Jagger och Marianne Faithful ägnade veckor med att lyssna uteslutande på Dylans och The Bands gemensamma skapelser. När The Rolling Stones sedan släppte sin "Beggars Banquet" fanns det lilla budskapet "Music from the Big Brown" med på konvolutet.
The Band framstår som professorer i musikens konster, allt de gör andas sådan fullkomlig musikalitet, arrangemangen bara ramlar ur dem så retsamt naturligt. De var mästarna av den lösa, avslappnade musiken, vansinnigt opretentiös och i total kontrast till den psykadeliska vågen som Rolling Stones och The Beatles ledde.
Musiken smyger sig på en, de låter först bara som ett jammande gäng utan någon riktig plan. Ibland sjunger Rick Danko, ibland Richard Manuel och ibland är det Levon Helm bakom trummorna som sköter sångare. Ibland sjunger de allihop. Det finns inga yviga gester, inga superlativ, snarare är musiken som en skickligt framförd underdrift och det är upp till lyssnaren att upptäcka alla dimensioner och all briljans som gömmer sig under den till synes opolerade ytan.
Det är lite som Alessandro Del Pieros pass mot Fiorentina i höstas. Det är bara en liten lös petning. Och ingen kan på förhand ana eller förutse tanken bakom den. Men då bollen når sin mottagare slås alla av graden av genialitet som ligger bakom, ingen annan hade kunnat komma på samma lösning. Fast vi måste ändå lägga på några nollor när vi pratar genisumman hos The Band.
Nyhetsperspektiv
Var man väljer att inhämta sina nyheter har ju en väldigt avgörande betydelse för vad man får för nyheter och för hur man får sina nyheter serverade. Om man nu t.ex. tar morgonens nyhet om Nordkoreas kärnvapentest så får man ju säkert helt annan information om man av någon anledning använder Nordkoreansk massmedia som nyhetskälla till skillnad från om man använder t.ex. GP.
Ett helt annat perspektiv på nyeheter får man också om man använder bloggen Apostlagärningar 29 som sin nyhetskälla:
Nordkorea har under natten gjort ett underjordiskt kärnvapenprov. Angående detta vill jag åter igen lyfta fram att vi lever i den sista tiden och att Jesus snart kommer tillbaka.
Vi vet att bibeln alltid har rätt och därför är det viktigt att man har allting klart med Jesus. Har du klart med honom?
Jag är rädd för att jag och Jesus inte är helt överens på alla punkter än.
Ett helt annat perspektiv på nyeheter får man också om man använder bloggen Apostlagärningar 29 som sin nyhetskälla:
Nordkorea har under natten gjort ett underjordiskt kärnvapenprov. Angående detta vill jag åter igen lyfta fram att vi lever i den sista tiden och att Jesus snart kommer tillbaka.
"Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld ochJag har inte sett detta tidigare i bibeln, men det står faktiskt att innan Herrens dag kommer, alltså innan Jesus kommer tillbaka, ska blod eld och rökpelare synas.
rökpelare. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan HERRENS dag
kommer, den stora och fruktansvärda. (Joel 2:30-31)."
Vi vet att bibeln alltid har rätt och därför är det viktigt att man har allting klart med Jesus. Har du klart med honom?
Jag är rädd för att jag och Jesus inte är helt överens på alla punkter än.
söndag 24 maj 2009
Friskaste luft
Jag läste en liten bit av en recension av Neil Youngs konsert i Massey Hall, Toronto 1971. Där beskrivs Youngs röst...
"...a peculiarly Canadian touch in his voice, a light, fresh, high sound that suggests wide, clear, open land".
Det går ju inte annat än att hålla med om att Youngs röst i början på 70-talet är något långt utöver det vanliga. Klar och frisk som en porlande bäck smältvatten i fjällen. Jag får en oerhörd lust att åka till Kanada och andas. Kanske räcker det att få ner deras vildmarksluft i lungorna för att kunna yla ut såna där flortunna, slöjlika men samtidigt urstarka toner som Neil Young fyllde Massey Hall med.
Då kanske jag också skulle kunna skapa samma magi som Neil gör i låtar som Helpless, Down by the River och Journey Through the Past. Eller som i Dance, Dance Dance när han jublar ut:
"Mississippi mud never touched her fingers!
California sand lies in her hand!"
...medan hela Massey Hall stampar och klappar i takt och Neil hamrar fram ackorden på sin gitarr. Men å andra sidan är väl inte Bryan Adams känd för samma röstresurser.
"...a peculiarly Canadian touch in his voice, a light, fresh, high sound that suggests wide, clear, open land".
Det går ju inte annat än att hålla med om att Youngs röst i början på 70-talet är något långt utöver det vanliga. Klar och frisk som en porlande bäck smältvatten i fjällen. Jag får en oerhörd lust att åka till Kanada och andas. Kanske räcker det att få ner deras vildmarksluft i lungorna för att kunna yla ut såna där flortunna, slöjlika men samtidigt urstarka toner som Neil Young fyllde Massey Hall med.
Då kanske jag också skulle kunna skapa samma magi som Neil gör i låtar som Helpless, Down by the River och Journey Through the Past. Eller som i Dance, Dance Dance när han jublar ut:
"Mississippi mud never touched her fingers!
California sand lies in her hand!"
...medan hela Massey Hall stampar och klappar i takt och Neil hamrar fram ackorden på sin gitarr. Men å andra sidan är väl inte Bryan Adams känd för samma röstresurser.
Resebolaget Idiotvind
Satsningen på att göra Idiotvind till en framgångsrik spelsajt slog aldrig igenom riktigt. Det är helt enkelt Pingis och Snooker VM lite för sällan för att det hela ska gå runt. Nu kommer nästa satsning.
Junior EM går i den fantastiska staden Prag, en av Europas verkliga stadspärlor, den 10-19 juni. Det finns ju ingen anledning att inte åka dit.
Jag har tagit reda på den snabbaste vägen till Prag med bil. Det blir färja från Trelleborg till Rostock. Sedan går bilfärden vidare via Berlin och Dresden, in i Tjeckien där vi slutligen når Prag. Efter 13 timmar och 7 minuters restid. Den där baljan till färja sinkar oss lite.
Tävlingen spelas i Prags hypermoderna O2-Arena som ligger i Prags östra delar. Någon biljettinformation har ännu inte kommit upp på Europeiska Bordtennisförbundets hemsida men med tanke på att det handlar om en juniortävling borde det knappast vara särskilt dyrt eller svårt att få tag i biljetter.
Det trestjärniga hotellet Hotel Jasmin har riktigt bra priser under tiden för Junior EM och ligger bara ca 600 meter från arenan. Avståndet in till centrum tycks vara några kilometer men Prag är känt för sitt fina tunnelbanesystem.
Nu när jag har kollat allt det här undrar jag om någon annan kan ta tag i finansieringen av resan?
Junior EM går i den fantastiska staden Prag, en av Europas verkliga stadspärlor, den 10-19 juni. Det finns ju ingen anledning att inte åka dit.
Jag har tagit reda på den snabbaste vägen till Prag med bil. Det blir färja från Trelleborg till Rostock. Sedan går bilfärden vidare via Berlin och Dresden, in i Tjeckien där vi slutligen når Prag. Efter 13 timmar och 7 minuters restid. Den där baljan till färja sinkar oss lite.
Tävlingen spelas i Prags hypermoderna O2-Arena som ligger i Prags östra delar. Någon biljettinformation har ännu inte kommit upp på Europeiska Bordtennisförbundets hemsida men med tanke på att det handlar om en juniortävling borde det knappast vara särskilt dyrt eller svårt att få tag i biljetter.
Det trestjärniga hotellet Hotel Jasmin har riktigt bra priser under tiden för Junior EM och ligger bara ca 600 meter från arenan. Avståndet in till centrum tycks vara några kilometer men Prag är känt för sitt fina tunnelbanesystem.
Nu när jag har kollat allt det här undrar jag om någon annan kan ta tag i finansieringen av resan?
lördag 23 maj 2009
Konnichiwa
Idag har bloggen haft besök av en läsare i Kobe, Japan. Lite synd att han eller hon inte möttes av en välförtjänt hyllning till en av bloggens stora idoler, landsmannen Kenta Matsudaira. Ifall det blir fler japanska besökare lägger jag ett fullknökat klipp med höjdpunkterna från åttondelsfinalen mellan Ma Lin och Kenta.
Tidigare då jag sett matchen har jag förblindats av Kentas spel, nu slog det mig hur tokigt bra Ma Lin spelar. Gör han inte sitt livs match? Kenta blir bara bättre och bättre ju längre matchen går och i slutet kommer bollen som höjer matchen från världsklass till mytologisk status.
Varje gång jag ser matchen måste jag flytta allt ömtåligt utom räckhåll eftersom det inte går att hindra vreden och frustrationen över att Kenta inte lcykas vinna.
Tidigare då jag sett matchen har jag förblindats av Kentas spel, nu slog det mig hur tokigt bra Ma Lin spelar. Gör han inte sitt livs match? Kenta blir bara bättre och bättre ju längre matchen går och i slutet kommer bollen som höjer matchen från världsklass till mytologisk status.
Varje gång jag ser matchen måste jag flytta allt ömtåligt utom räckhåll eftersom det inte går att hindra vreden och frustrationen över att Kenta inte lcykas vinna.
Som om det skulle räcka så
Med tanke på förra inkäggets klipp. När ska Dylan göra karriär inom talboksbranchen? Jag hade köpt vad han än läste, även om det så var såna där böcker som tjejerna i klassen läste i mellanstadiet som alltid hade rosa omslag och handlade om 11-åriga tjejer som tog hand om hästar.
Eftersom alla är förvarnade om att det blir mycket Dylan skäms jag inte för att spamma in ytterligare en version av I'll Remember You. Fast den här är inspelad nästan 20 år tidigare. Dylan bär örhänge och skinnväst.
Det är inte samma "klockorna-stannar-magi" som i förra versionen, men det är bra igen. Riktigt bra. Och så kan vi hänföras åt hur annorlunda han angriper sina låtar. Inte bara då det gäller komp, arrangemang osv. Utan framförallt sättet han sjunger, fraseringen. Jag tycker att vi alla kan ägna de båda versionerna minst tio genomlyssningar var så att vi kan jämföra hans andning, betoningar, pauser, rytmiska förskjutningar, tonstyrka osv. (jag googlade lite på frasering).
Eftersom alla är förvarnade om att det blir mycket Dylan skäms jag inte för att spamma in ytterligare en version av I'll Remember You. Fast den här är inspelad nästan 20 år tidigare. Dylan bär örhänge och skinnväst.
Det är inte samma "klockorna-stannar-magi" som i förra versionen, men det är bra igen. Riktigt bra. Och så kan vi hänföras åt hur annorlunda han angriper sina låtar. Inte bara då det gäller komp, arrangemang osv. Utan framförallt sättet han sjunger, fraseringen. Jag tycker att vi alla kan ägna de båda versionerna minst tio genomlyssningar var så att vi kan jämföra hans andning, betoningar, pauser, rytmiska förskjutningar, tonstyrka osv. (jag googlade lite på frasering).
Bridges-Goodman-Dylan
På tal om Big Lebowski. Tre skäl att älska filmen är självklart de alldeles bländande insatserna av supertrion Jeff Bridges, Steve Buscemi och John Goodman. Ett fjärde skäl är att det spelas Dylan i filmens inledning under förtexterna och bowlandet.
The Man In Me kan vara Dylans gladaste låt någonsinsom och den sätter direkt filmen på en underbar, avslappnad, trevlighetsnivå. Kanske var det också Dylans lyckligaste tid privat då han levde ett idylliskt tillbakadraget liv på landet med sin nybildade familj. En lycklig Dylan leder tragiskt nog inte till den största konsten och "New Morning" (1970) kan inte beskrivas som något annat än en bra och trevlig skiva. Missförstå mig inte, jag älskar den.
Kombinationen Dylan-Bridges-Goodman sammanföll inom filmens ramar igen några år senare då Jeff Bridges och John Goodman spelar två av de centrala gestalterna i Masked and Anonymous där också Dylan själv bidrar med en central roll. Men det finns ju fler kända skådisar med; Jessica Lange, Val Kilmer, Penelope Cruz, Luke Wilson, Mickey Rourke, Angela Bassett, Christian Slater osv. Alla vill ju så klart vara med i en film med enbart Dylanmusik och få chansen att spela mot den levande legenden.
Dylans prestationer som skådespelare skapar väl inga rubriker men hans musikala insatser överglänser det mesta och hör till det bästa han gjort. Jag vet att jag har lagt upp det här klippet förut men jag skulle kunna lägga upp det ett par gånger om dagen utan dåligt samvete. Med världens vackraste röst återupplivar han en av sina 80-talsballader och behandlar varje ord som ett kärt litet barn.
The Man In Me kan vara Dylans gladaste låt någonsinsom och den sätter direkt filmen på en underbar, avslappnad, trevlighetsnivå. Kanske var det också Dylans lyckligaste tid privat då han levde ett idylliskt tillbakadraget liv på landet med sin nybildade familj. En lycklig Dylan leder tragiskt nog inte till den största konsten och "New Morning" (1970) kan inte beskrivas som något annat än en bra och trevlig skiva. Missförstå mig inte, jag älskar den.
Kombinationen Dylan-Bridges-Goodman sammanföll inom filmens ramar igen några år senare då Jeff Bridges och John Goodman spelar två av de centrala gestalterna i Masked and Anonymous där också Dylan själv bidrar med en central roll. Men det finns ju fler kända skådisar med; Jessica Lange, Val Kilmer, Penelope Cruz, Luke Wilson, Mickey Rourke, Angela Bassett, Christian Slater osv. Alla vill ju så klart vara med i en film med enbart Dylanmusik och få chansen att spela mot den levande legenden.
Dylans prestationer som skådespelare skapar väl inga rubriker men hans musikala insatser överglänser det mesta och hör till det bästa han gjort. Jag vet att jag har lagt upp det här klippet förut men jag skulle kunna lägga upp det ett par gånger om dagen utan dåligt samvete. Med världens vackraste röst återupplivar han en av sina 80-talsballader och behandlar varje ord som ett kärt litet barn.
fredag 22 maj 2009
Fru Fortuna
Med ett visst mått av intresse följde jag förra årets upplaga av Idol, trots att det å det grövsta stred mot mina principer. Och jag är faktiskt en mycket principfast person. Hur som helst läste jag nu att en av deltagarna från förra året, Alice, nu fått ett skivkontrakt och snart debuterar med singeln Lady Luck.
Det fick mig att tänka på Ol' 55 från Tom Waits debutskiva.
"And now the sun's coming up
I'm riding with Lady Luck"
Undra om Alices låt har någon koppling till det fina stycket musik? Eagles var tydligen bandet som gjorde Toms Ol' 55 riktigt känd. Bortsett från Hotel California är min enda relationen till Eagles att en taxichaufför i den briljanta filmen Big Lebowski lyssnar på dem och kastar ut "The Dude" när han ber chauffören stänga av. Eftersom inte "The Dude", spelad av den enastående Jeff Bridges, gillar Eagles har jag aldrig sett någon anledning till att jag skulle göra det.
Jag har i alla fall kollat upp deras version på Youtube och man blir ju lite lätt upprörd. Vad var det de tyckte att de hade att tillföra Toms orginalversion? Och varför blev Eagles utspädda, mesiga version mer populär än Toms okonstlade, genuina, tidlösa version?
Orginalet.
Det fick mig att tänka på Ol' 55 från Tom Waits debutskiva.
"And now the sun's coming up
I'm riding with Lady Luck"
Undra om Alices låt har någon koppling till det fina stycket musik? Eagles var tydligen bandet som gjorde Toms Ol' 55 riktigt känd. Bortsett från Hotel California är min enda relationen till Eagles att en taxichaufför i den briljanta filmen Big Lebowski lyssnar på dem och kastar ut "The Dude" när han ber chauffören stänga av. Eftersom inte "The Dude", spelad av den enastående Jeff Bridges, gillar Eagles har jag aldrig sett någon anledning till att jag skulle göra det.
Jag har i alla fall kollat upp deras version på Youtube och man blir ju lite lätt upprörd. Vad var det de tyckte att de hade att tillföra Toms orginalversion? Och varför blev Eagles utspädda, mesiga version mer populär än Toms okonstlade, genuina, tidlösa version?
Orginalet.
torsdag 21 maj 2009
En nöjeskrönikör med ett hjärta av sten
Nöjeskrönikören Fredrik Wirtanen skrev tidigare i veckan en otäck krönika. Han berättade hur han då och då rensar ut kulturen ur sina hyllor; skivor, böcker och filmer kastas i en vårdslös och brutal takt.
Den här gången försvann Bruce Springsteen och R.E.M. ur skivhyllan. Och "Urban Hymns" med The Verve slängde han, hur ska du klara dig utan låtar som The Drug's don't work och Velvet Morning? Velvet Morning Fredrik! Strindbergs Röda Rummet, Nick Hornby, Hemingway, allt verkar försvinna under sentimentalitetens kvävda protestvrål. Det gör det ännu mer otäckt, han plågas verkligen av utrensningen, ändå fortsätter han. Jag läser med uppspärrade ögon och förstenade leder. Kalla fingrar av rostfritt stål knyter sig om min ryggrad och vrider om, kramar ur all ångestkrypande skräck. Hur kan han?
Ändå kan jag inte annat än läsa vidare.
"Jag slänger inget med Bob Dylan – inte ens ”Down in the groove” – förutom möjligtvis, av princip, Bobs enda överskattade skiva ”Self portrait”."
Min andning blir, för en stund lite lugnare. Dylan får vara kvar. Han kostar till och med på sig lite Dylanologihumor, "Self Portrait" är allmänt betraktad som Dylans sämsta skiva. Det är dock inte sant, "Down in the Groove" är mycket, mycket sämre.
Inte heller Håkan Hellström förmår han slänga. Men Neil Young försvinner. Alla mina inre organ, till och med njurarna, vrålar i samstämmig kör:
"NEEEEJ!". Ett sådant där kallsvettigt skrik som man häver ur sig i sina mardrömmar medan man trasslar in sig i sina lakan. Inte Neil! Vems stämma ska nu blåsa på dina blåmärken när du slår dig?
"Ut med det gamla, invänta det nya. Man måste rensa bort annars bor man i ett museum. Ett trångt museum."
Jag förstår inte, vill inte förstå. Varför vill man inte bo i ett museum? Jag har aldrig förstått vitsen med dagens inredningsmode, med alla kala rum med intetsägande tavlor, matchade färgskalor och trendiga möbler. Jag vill ha gamla, tunga, dammiga, fullknökade hyllor där alla mina faser inom litteratur och musik finns representerade. Jag vill vada i sentimentalitet.
Det är klart att jag inte lyssnar på Europe längre. Men dom ska ändå stå där i skivhyllan. Hur skulle jag kunna se mitt 10-åriga jag i ögonen igen om jag gjorde mig av med mina, för den stunden, största idoler?
Den här gången försvann Bruce Springsteen och R.E.M. ur skivhyllan. Och "Urban Hymns" med The Verve slängde han, hur ska du klara dig utan låtar som The Drug's don't work och Velvet Morning? Velvet Morning Fredrik! Strindbergs Röda Rummet, Nick Hornby, Hemingway, allt verkar försvinna under sentimentalitetens kvävda protestvrål. Det gör det ännu mer otäckt, han plågas verkligen av utrensningen, ändå fortsätter han. Jag läser med uppspärrade ögon och förstenade leder. Kalla fingrar av rostfritt stål knyter sig om min ryggrad och vrider om, kramar ur all ångestkrypande skräck. Hur kan han?
Ändå kan jag inte annat än läsa vidare.
"Jag slänger inget med Bob Dylan – inte ens ”Down in the groove” – förutom möjligtvis, av princip, Bobs enda överskattade skiva ”Self portrait”."
Min andning blir, för en stund lite lugnare. Dylan får vara kvar. Han kostar till och med på sig lite Dylanologihumor, "Self Portrait" är allmänt betraktad som Dylans sämsta skiva. Det är dock inte sant, "Down in the Groove" är mycket, mycket sämre.
Inte heller Håkan Hellström förmår han slänga. Men Neil Young försvinner. Alla mina inre organ, till och med njurarna, vrålar i samstämmig kör:
"NEEEEJ!". Ett sådant där kallsvettigt skrik som man häver ur sig i sina mardrömmar medan man trasslar in sig i sina lakan. Inte Neil! Vems stämma ska nu blåsa på dina blåmärken när du slår dig?
"Ut med det gamla, invänta det nya. Man måste rensa bort annars bor man i ett museum. Ett trångt museum."
Jag förstår inte, vill inte förstå. Varför vill man inte bo i ett museum? Jag har aldrig förstått vitsen med dagens inredningsmode, med alla kala rum med intetsägande tavlor, matchade färgskalor och trendiga möbler. Jag vill ha gamla, tunga, dammiga, fullknökade hyllor där alla mina faser inom litteratur och musik finns representerade. Jag vill vada i sentimentalitet.
Det är klart att jag inte lyssnar på Europe längre. Men dom ska ändå stå där i skivhyllan. Hur skulle jag kunna se mitt 10-åriga jag i ögonen igen om jag gjorde mig av med mina, för den stunden, största idoler?
onsdag 20 maj 2009
En doft av guld
Det är nästan två månader kvar. Men jag ser fram emot Junior EM i Prag något alldeles vansinnigt. Anledningen är vår Herrjuniortrupp som skickas till Tjeckiens huvudstad i blågula Stigakläder. Här kommer de huvudsakliga argumenten till min febriga längtan.
Det är helgens semifinal i Junior SM. Översjö leder 1-0 i set och 12-11 i andra set mot topseedade Kristian Karlsson då den här bollen äger rum. Översjö vann matchen med hela 4-0.
Här är bollen igen från en annan, bättre vinkel fast inte i sin helhet.
Kristallkulan visar inte bara mörker och djävulskap när man tittar in i svensk pingis framtid.
- Truppen är ett år äldre - ett år bättre. Förra året var i stort sett samma gäng i lagfinal, då med ett år kvar i klassen. Nu är alla ett år mer rutinerade, ett år närmare sin topp som pingisspelare.
- Forehandsläggan. Den tillhör Mattias Karlsson, han svingar jättesläggan med sitt kortnabb som gör bollen så blytung att få upp om man nu väl hinner få racket på den. Om man nu vill få racket på den.
- Kristian Karlsson kanske kan vara skadefri. Utan att ha exakt koll så verkar det som Sveriges högst rankade och mest rutinerade herrjunior, Trollhättesonen Kristian Karlsson nu lyckats hålla sig oskadd i minst ett par månader. Förra året fick laget klara sig utan honom större delen av turneringen, det blev silver ändå.
- Mattias Översjö är tillbaka. Byttorps bollbegåvning är tillbaka i landslaget efter en lång tid i frysboxen av för mig inte helt kända anledningar. Märkligt tycker jag dock att det varit. Honom vi Sverige också klara sig utan förra året. Hur ska det då inte gå i år?
- Drömpingis. Översjö leder oss in på det sista och starkaste argumentet, kolla här:
Det är helgens semifinal i Junior SM. Översjö leder 1-0 i set och 12-11 i andra set mot topseedade Kristian Karlsson då den här bollen äger rum. Översjö vann matchen med hela 4-0.
Här är bollen igen från en annan, bättre vinkel fast inte i sin helhet.
Kristallkulan visar inte bara mörker och djävulskap när man tittar in i svensk pingis framtid.
tisdag 19 maj 2009
"Iiiiiiidiot wind, blowing like a circle around my skull"
Fascinerande mycket skräp finns dagligen att läsa på Aftonbladets hemsida. Idag såg jag bland annat en rubrik som löd "Per Elofsson blev stoppad med ogiltigt pass". Rubriken följdes av det dramatiska citatet från Per själv: "måste skaffa nytt". Oj, oj, oj, det här måste jag bara läsa. Har Per Elofssons pass gått ut!?
Men det som är ännu mer skrämmande är att skräpet bara blir värre då läsarna tillåts interagera och delta i nättidningen. I samband med upptäckten att ett gammalt skelett är en tydlig länk mellan apan och människan ordnades en omröstning om hur många läsare som tror på evolutionsteorin. Just nu har drygt 26 000 röstat och strax över 16% påstår att de inte tror på evolutionen.
Hur är det möjligt? Lika sjukt är att artikeln leder till en gigantisk diskussion bland läsarna, i skrivande stund har artikeln 272 kommentarer, var av många förnekar och förlöjligar evolutionsteorin. En läsare menar att en massa resurser och tid kunde sparas om man la ner forskningen och läste Första Moseboken istället. En annan menar att allt måste ha sin skapare och tar ett belysande exempel "hittar vi en rolexklocka i naturen tror vi ju inte att den kommit till av en slump under miljontals år".
Det är ett sabla daltande med alla religiösa former. All form av religion ska respekteras och alla ska få tro vad dom vill. Och visst, så länge religionen används för att förklara de stora mysterierna så protesterar jag inte. Men då mång-mångårig, världsomfattande vetenskaplig forskning förkastas till förmån för vad som sägs i en tvåtusen år gammal bok. Då har allt sunt förnuft sprungit så vansinnigt vilse ute på den karga tokstäppen så då är det faktiskt dags att plocka fram de där vita tröjorna med långa armar.
Samtidigt finns det faktiskt många religiösa individer som besitter minst lika mycket förnuft som jag eller ännu mer (och jag har massor), dom får ju inte blandas ihop med dessa babblande dårgökar.
Men det som är ännu mer skrämmande är att skräpet bara blir värre då läsarna tillåts interagera och delta i nättidningen. I samband med upptäckten att ett gammalt skelett är en tydlig länk mellan apan och människan ordnades en omröstning om hur många läsare som tror på evolutionsteorin. Just nu har drygt 26 000 röstat och strax över 16% påstår att de inte tror på evolutionen.
Hur är det möjligt? Lika sjukt är att artikeln leder till en gigantisk diskussion bland läsarna, i skrivande stund har artikeln 272 kommentarer, var av många förnekar och förlöjligar evolutionsteorin. En läsare menar att en massa resurser och tid kunde sparas om man la ner forskningen och läste Första Moseboken istället. En annan menar att allt måste ha sin skapare och tar ett belysande exempel "hittar vi en rolexklocka i naturen tror vi ju inte att den kommit till av en slump under miljontals år".
Det är ett sabla daltande med alla religiösa former. All form av religion ska respekteras och alla ska få tro vad dom vill. Och visst, så länge religionen används för att förklara de stora mysterierna så protesterar jag inte. Men då mång-mångårig, världsomfattande vetenskaplig forskning förkastas till förmån för vad som sägs i en tvåtusen år gammal bok. Då har allt sunt förnuft sprungit så vansinnigt vilse ute på den karga tokstäppen så då är det faktiskt dags att plocka fram de där vita tröjorna med långa armar.
Samtidigt finns det faktiskt många religiösa individer som besitter minst lika mycket förnuft som jag eller ännu mer (och jag har massor), dom får ju inte blandas ihop med dessa babblande dårgökar.
måndag 18 maj 2009
Inbördeskonflikt
En hetsig strid har brutit ut bland jordens Dylanfans. Anledningen är det tidigare nämnda mästerstycket I Fell A Change Comin' On och det råder en lätt upprorsstämning över att texterna ännu inte publicerats på Dylans officiella hemsida, tre veckor efter skivsläppet. Mot slutet av den nämnda låten kan vi höra Dylan sjunga:
"Some people they tell me,
I got the blood of the land in my voice"
Nej! säger vissa. Han sjunger "blood of the lamb"!
Det låter helt ologiskt, kontrar de som tror på "land", vadå "blood of the lamb", vad skulle det betyda? Däremot är det helt logiskt att folk säger att han har sitt lands blod i rösten. Som den gamle antike sångare han är som ständigt håller den amerikanska lyriken och musiken vid liv genom sin musik. Hans röst är som den amerikanske själen personifierad.
Det är visst logiskt, säger de som tror på lammet, eller vill tro på lammet. Ta med raderna innan i analysen:
"I'm listening to Billy Joe Shaver,
And I'm reading James Joyce"
Lammets blod är en biblisk referens, en koppling till Jesu blod, ett offer till gud och det nämns också i James Joyces verk Odysseus. Det kan syfta till den profetstatus och titeln "voice of a generation" som han mot sin vilja givits. Vissa menar också att efter ha lyssnat på Billy Joe Shavers senaste album så ligger också "lamb" nära till hands. Men jag har inte hört det, kan inte uttala mig.
Det ultimata Dylanforumet anordade, efter många långa diskussioner i ämnet, en omröstning. Land-alternativet vann med klara 96%. Själv hör jag ett tydligt "d" i slutet och röstar också på det vinnande alternativet. Men jag tror även att den illmarige Dylan är väl medveten om tvetydigheten och det här visar på hans lekfullhet och hans briljans att lämna små detaljer öppna. Som så många gånger förr.
Dylanvärlden är fortfarande kluven i två läger när det gäller texter i bl.a. Lonesome Day Blues, Aint Talkin' och Not Dark Yet. För att bara nämna några exempel från hans senaste skivor.
För att inte tala om den lilla sekten som tydligt hör hur Dylan medvetet uttalar "Johanna" som "Gehenna", d.v.s. den judiska benämningen på helvetet, då han framför sin redan mytomspunna Visions of Johanna live.
"Some people they tell me,
I got the blood of the land in my voice"
Nej! säger vissa. Han sjunger "blood of the lamb"!
Det låter helt ologiskt, kontrar de som tror på "land", vadå "blood of the lamb", vad skulle det betyda? Däremot är det helt logiskt att folk säger att han har sitt lands blod i rösten. Som den gamle antike sångare han är som ständigt håller den amerikanska lyriken och musiken vid liv genom sin musik. Hans röst är som den amerikanske själen personifierad.
Det är visst logiskt, säger de som tror på lammet, eller vill tro på lammet. Ta med raderna innan i analysen:
"I'm listening to Billy Joe Shaver,
And I'm reading James Joyce"
Lammets blod är en biblisk referens, en koppling till Jesu blod, ett offer till gud och det nämns också i James Joyces verk Odysseus. Det kan syfta till den profetstatus och titeln "voice of a generation" som han mot sin vilja givits. Vissa menar också att efter ha lyssnat på Billy Joe Shavers senaste album så ligger också "lamb" nära till hands. Men jag har inte hört det, kan inte uttala mig.
Det ultimata Dylanforumet anordade, efter många långa diskussioner i ämnet, en omröstning. Land-alternativet vann med klara 96%. Själv hör jag ett tydligt "d" i slutet och röstar också på det vinnande alternativet. Men jag tror även att den illmarige Dylan är väl medveten om tvetydigheten och det här visar på hans lekfullhet och hans briljans att lämna små detaljer öppna. Som så många gånger förr.
Dylanvärlden är fortfarande kluven i två läger när det gäller texter i bl.a. Lonesome Day Blues, Aint Talkin' och Not Dark Yet. För att bara nämna några exempel från hans senaste skivor.
För att inte tala om den lilla sekten som tydligt hör hur Dylan medvetet uttalar "Johanna" som "Gehenna", d.v.s. den judiska benämningen på helvetet, då han framför sin redan mytomspunna Visions of Johanna live.
"and the fourth part of the day's already gone"
Herrarnas omklädningsrum på Skatås utmärkta motionscentral har en liten uteplats. En inhägnad kaklad yta med en liten kall pool och en samling solstolar. I en av dessa stolar sjönk jag idag ner helt utmattad och mådde så bra som det bara var möjligt. Jag lät Dylans mästerliga I Feel A Change Comin' On från senaste plattan snurra fyra varv i öronen innan jag förmådde resa på mig igen.
Det enda som störde lite var farbröderna som lika ogenerat som vanligt klampade omkring iklädda inget annat än sin stolthet. Det svettades i bastun och frustades i den kalla poolen. Det dallrade om bekvämlighetsmagarna och dinglade i de extarna manliga organen. Jag kände mig lite udda och utanför i all min påkläddhet.
Men jag hade en korpmatch att ladda inför och energinivån behövde höja sig många snäpp innan jag var redo för att snöra på mig fotbollsskorna, så inga svettiga, mogna manskroppar i all sin prakt och inga känslor av utanförskap kunde jaga mig ur stolen.
Hur som helst, vad jag egentligen vill ha sagt, är att I Feel A Change Comin' On är en fullständigt tokbra låt. En Dylan-fullpoängare. Den påminner faktiskt om självaste Mississippi med sin avslappnade evighetsrytm som oförtrutet maler på medan orden och fraserna bara rinner ur Dylans vassa strupe.
Det enda som störde lite var farbröderna som lika ogenerat som vanligt klampade omkring iklädda inget annat än sin stolthet. Det svettades i bastun och frustades i den kalla poolen. Det dallrade om bekvämlighetsmagarna och dinglade i de extarna manliga organen. Jag kände mig lite udda och utanför i all min påkläddhet.
Men jag hade en korpmatch att ladda inför och energinivån behövde höja sig många snäpp innan jag var redo för att snöra på mig fotbollsskorna, så inga svettiga, mogna manskroppar i all sin prakt och inga känslor av utanförskap kunde jaga mig ur stolen.
Hur som helst, vad jag egentligen vill ha sagt, är att I Feel A Change Comin' On är en fullständigt tokbra låt. En Dylan-fullpoängare. Den påminner faktiskt om självaste Mississippi med sin avslappnade evighetsrytm som oförtrutet maler på medan orden och fraserna bara rinner ur Dylans vassa strupe.
lördag 16 maj 2009
Helsingborgsbloggande
Jag fick tillgång till en minilaptop på en pingisläktare så nu var jag ju tvungrn att skriva ett inlägg bara för att känna mig som en medlem i den nya högteknologiska generationen som kan blogga var dom än är.
Tråkigt nog har jag inget att komma med. Jag tror jag behöver sitta i min oförskämt bekväma kontorsstol, framför min bastant stationära, hemtryggt brummande dator för att de rätta bloggtankeprocesserna ska dra igång.
Tråkigt nog har jag inget att komma med. Jag tror jag behöver sitta i min oförskämt bekväma kontorsstol, framför min bastant stationära, hemtryggt brummande dator för att de rätta bloggtankeprocesserna ska dra igång.
torsdag 14 maj 2009
Deja vu om pirater, vargar och båtar
Idag fick jag hem ett röstkort inför EU-valet. Det ska bli spännande. Jag brukar, särskilt när min statsvetenskapligt examinerade bror är i närheten, kalla Sverige för en skendemokrati. Då blir han lite buttrare än vanligt. På sistone tycker jag att verkligheten närmat sig mitt påstående allt mer och då syftar jag framförallt på den omdiskuterade Ipred-lagen.
Ur mitt perspektiv ser jag en "demokratiskt" styrd stat som drivit genom nya lagar totalt utan folklig förankring. Istället har de lyssnat till kapitalet. På skivbolagen och bokförlagen med sin miljardindustri. På Per Gessle och Bert Karlsson. Och med kapitalet vid sin sida ger sig nu staten ut på jakt efter den lille medborgaren, efter varenda Svensson och Johansson i vårt land. Allt för att försvara företagens kapital.
Man skulle kunna säga att; sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Eller för att använda en annan liknelse så skulle man kunna säga att staten och kapitalet tillsammans stryker fram, två vargar fromma som lamm.
Var i hela fridens namn har jag hört det förut?
Hur som helst tänker jag ändå gå och lägga den där papperslappen i lådan. Eller kanske just därför. Det dröjer ju trots allt ett par år innan vi får nästa chans att utöva vårt starka folkliga inflytande genom att lägga nästa papperslapp i lådan.
Ur mitt perspektiv ser jag en "demokratiskt" styrd stat som drivit genom nya lagar totalt utan folklig förankring. Istället har de lyssnat till kapitalet. På skivbolagen och bokförlagen med sin miljardindustri. På Per Gessle och Bert Karlsson. Och med kapitalet vid sin sida ger sig nu staten ut på jakt efter den lille medborgaren, efter varenda Svensson och Johansson i vårt land. Allt för att försvara företagens kapital.
Man skulle kunna säga att; sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Staten och kapitalet sitter i samma båt. Eller för att använda en annan liknelse så skulle man kunna säga att staten och kapitalet tillsammans stryker fram, två vargar fromma som lamm.
Var i hela fridens namn har jag hört det förut?
Hur som helst tänker jag ändå gå och lägga den där papperslappen i lådan. Eller kanske just därför. Det dröjer ju trots allt ett par år innan vi får nästa chans att utöva vårt starka folkliga inflytande genom att lägga nästa papperslapp i lådan.
Skarpa kontraster
Jag tittade in på Sveriges mest populära blogg här om dagen. Där berättade bloggerskan att hon hade väldigt bråttom, hon var bara hemma en kort, kort stund och hann bara byta om. Hon behöll skjortan hon hade på sig men bytte till ett par svarta jeans, svarta pumps och en grå kavaj.
Vi läsare är evigt tacksamma för att hon trots sin stress tog sig tid att informera om detta.
Bläddrar man ner en liten bit på bloggen kan vi läsare i ett tidigare inlägg under dagen ta del av tre fotografier som visar vilka kläder hon började dagen med, innan ombytet. Då var det blåa jeans och en rosa sjal till skjortan. Och så är hon så himla glad eftersom hon fått reda på att hennes företag omsätter massor med pengar så kanske hon trots allt når sitt mål att vara ekonomiskt oberoende när hon fyller 20. Det får vi verkligen hoppas.
Samtidigt som jag läste denna häpnadsväckande dynga råkade jag lyssna på Tom Waits Martha. Det blir så rörande då. Sådana kontraster. En rosa blogg om skönhetsprodukter, kläder och en enorm portion självcentrerad egoism. Och så Tom med sin vackra, tärda stämma som ständigt besjunger samhällets lägre stående individer. De bortglömda, förvisade, misslyckade, missförstådda, de udda skymningsfigurerna. Om sjömannen långt hemifrån, luffaren som övernattar i diket eller bara Tom Frost som ringer upp sin ungdomskärlek Martha efter 40 år.
Vi läsare är evigt tacksamma för att hon trots sin stress tog sig tid att informera om detta.
Bläddrar man ner en liten bit på bloggen kan vi läsare i ett tidigare inlägg under dagen ta del av tre fotografier som visar vilka kläder hon började dagen med, innan ombytet. Då var det blåa jeans och en rosa sjal till skjortan. Och så är hon så himla glad eftersom hon fått reda på att hennes företag omsätter massor med pengar så kanske hon trots allt når sitt mål att vara ekonomiskt oberoende när hon fyller 20. Det får vi verkligen hoppas.
Samtidigt som jag läste denna häpnadsväckande dynga råkade jag lyssna på Tom Waits Martha. Det blir så rörande då. Sådana kontraster. En rosa blogg om skönhetsprodukter, kläder och en enorm portion självcentrerad egoism. Och så Tom med sin vackra, tärda stämma som ständigt besjunger samhällets lägre stående individer. De bortglömda, förvisade, misslyckade, missförstådda, de udda skymningsfigurerna. Om sjömannen långt hemifrån, luffaren som övernattar i diket eller bara Tom Frost som ringer upp sin ungdomskärlek Martha efter 40 år.
onsdag 13 maj 2009
Europas nationalsång
På tal om Europa.
Jan Hammarlund var inte som andra proggare. Hans proggkollegor kunde vara högljudda, kaxiga, bitande sarkastiska och delade ut kraftiga sparkar i skrevet på etablissemanget. Mikael Wiehe skorrade med sina skånska "r" och Ulf Dageby muckade gräl med sin uppkäftiga göteborgska.
Men Jan var för mild, för snäll, för skör, för god för denna värld med sin spröda, bräckliga stämma. Han hade inte kraften att sparka och slå eller hånskratta, han kunde bara sitta och älska det fina i världen och gråta åt allt det fula, åt alla orättvisor och lida med alla människor som drabbades. Hans sånger var elegier, klagosånger, drypande av sorg och genuint mänskligt medlidande.
Jag vill leva i Europa, skriven under Kalla Krigets mörka hot om ond bråd död, är en smäktande kärleksballad till Europa och samtidigt en sorgesång om hur vårt älskade Europa kuvas under skuggan av hat och hot om kärnvapenmissilernas apokalyps.
Att det finns ett liveframträdande med Jan Hammarlund från 1983 på Youtube illustrerar hur nödvändigt vårt Youtube är. Att klippet inte ens har 500 visningar medan Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest har miljontals visningar visar vilken sjuk värld vi lever i.
Den borde vara Europas nationalsång.
Jan Hammarlund var inte som andra proggare. Hans proggkollegor kunde vara högljudda, kaxiga, bitande sarkastiska och delade ut kraftiga sparkar i skrevet på etablissemanget. Mikael Wiehe skorrade med sina skånska "r" och Ulf Dageby muckade gräl med sin uppkäftiga göteborgska.
Men Jan var för mild, för snäll, för skör, för god för denna värld med sin spröda, bräckliga stämma. Han hade inte kraften att sparka och slå eller hånskratta, han kunde bara sitta och älska det fina i världen och gråta åt allt det fula, åt alla orättvisor och lida med alla människor som drabbades. Hans sånger var elegier, klagosånger, drypande av sorg och genuint mänskligt medlidande.
Jag vill leva i Europa, skriven under Kalla Krigets mörka hot om ond bråd död, är en smäktande kärleksballad till Europa och samtidigt en sorgesång om hur vårt älskade Europa kuvas under skuggan av hat och hot om kärnvapenmissilernas apokalyps.
Att det finns ett liveframträdande med Jan Hammarlund från 1983 på Youtube illustrerar hur nödvändigt vårt Youtube är. Att klippet inte ens har 500 visningar medan Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest har miljontals visningar visar vilken sjuk värld vi lever i.
Den borde vara Europas nationalsång.
Den europeiska familjen
Jag har inte lika mycket emot den europeiska schlagerfestivalen som den svenska. Att hela Europa efter århundraden av krig, ockupationer, etniska rensningar osv, kan samlas som en enda stor familj och sjunga lite tillsammans. Det är något fint med det. Betydligt bättre än när den svenska schlagerfamiljen samlas i sitt egna lilla badkar och sitter och skrubbar varandras ryggar i vad som måste vara det smutsigaste, äckligaste, grumligaste badvatten som skådats.
Tyvärr så handlar det ju inte så mycket om musik. Vad som definieras som "schlager" har jag aldrig fattat men att det handlar mer om käcka leenden, intetsägande texter, välkorreograferade dansnummer, smärtsamt traditionellt låtskrivande och nyskapande kläder än om musik, det har jag fattat.
Därför är det så osannolikt hur varenda löpsedel idag kan prydas av det svenska bidragets framgångar. Jag skulle vilja skriva något om vår idiotiska massmedia, men det är ju inte sant. Dom vill ju bara sälja, så dom skriver om vad folk vill ha. Alltså är det ju folk som är dumma, så förbannat dumma. Idiotvinden blåser som en orkan genom vårt samhälle.
Sen, apropå Europas schlagertävling, har jag aldrig kunnat förstå vad Israel har att göra i vår europeiska "visa-upp-sig-på-scen-fest". Dom tillhör inte Europa. Och ska vi bjuda in grannländer till Europa i vår plastiga festival så borde väl fler än Israel bjudas in?
Rent geografiskt ligger ju bl.a. Libanon, Syrien och Palestina lika nära eller ännu närmre Europa. Har dom blivit inbjudna? Varför får Israel vara med i vår europeiska familj?
Tyvärr så handlar det ju inte så mycket om musik. Vad som definieras som "schlager" har jag aldrig fattat men att det handlar mer om käcka leenden, intetsägande texter, välkorreograferade dansnummer, smärtsamt traditionellt låtskrivande och nyskapande kläder än om musik, det har jag fattat.
Därför är det så osannolikt hur varenda löpsedel idag kan prydas av det svenska bidragets framgångar. Jag skulle vilja skriva något om vår idiotiska massmedia, men det är ju inte sant. Dom vill ju bara sälja, så dom skriver om vad folk vill ha. Alltså är det ju folk som är dumma, så förbannat dumma. Idiotvinden blåser som en orkan genom vårt samhälle.
Sen, apropå Europas schlagertävling, har jag aldrig kunnat förstå vad Israel har att göra i vår europeiska "visa-upp-sig-på-scen-fest". Dom tillhör inte Europa. Och ska vi bjuda in grannländer till Europa i vår plastiga festival så borde väl fler än Israel bjudas in?
Rent geografiskt ligger ju bl.a. Libanon, Syrien och Palestina lika nära eller ännu närmre Europa. Har dom blivit inbjudna? Varför får Israel vara med i vår europeiska familj?
måndag 11 maj 2009
BONUS BONUS BONUS BONUS BONUS BONUS
En skymt utan ljud sågs i förra klippet. Här är klippet med ljud när Dylan sitter vid ett piano under sin turné i Storbrittanien och en tidig, tidig version av It takes a lot ta laugh, it takes a train to cry tar form inför Tom Wilson som skulle producera det kommande albumet. Lite spår av I'll keep it with mine kan också höras, en låt han senare gav till Nico.
Klippet är från D.A. Pennebakers milstolpe inom musikfilmandet Dont Look Back. En bit har kippts bort men finns att få tag på genom den nu släppta andra DVD:n 65 Revisited med massa bortklippta, ovärderliga scener och liveframträdanden.
Faktum är att hela klippet redigerades bort av Pennebaker i ett tidigt skede. När Dylan sett filmen var det hans enda invändning; "have you ever filmed anybody writing a piece of music?" frågade han Pennebaker. Nej, det hade han ju inte och så kom det med igen.
En sjukt snygg box med både Dont Look Back och 65 Revisited släpptes för ett tag sedan och innehåller förutom de båda filmerna en bok med allt som sägs i filmen och framförallt kolossalt intressanta audiokommentarer av D.A. Pennebaker själv tillsammans med Dylans vän Bobby Neuwirth som var med under hela turnén.
Klippet är från D.A. Pennebakers milstolpe inom musikfilmandet Dont Look Back. En bit har kippts bort men finns att få tag på genom den nu släppta andra DVD:n 65 Revisited med massa bortklippta, ovärderliga scener och liveframträdanden.
Faktum är att hela klippet redigerades bort av Pennebaker i ett tidigt skede. När Dylan sett filmen var det hans enda invändning; "have you ever filmed anybody writing a piece of music?" frågade han Pennebaker. Nej, det hade han ju inte och så kom det med igen.
En sjukt snygg box med både Dont Look Back och 65 Revisited släpptes för ett tag sedan och innehåller förutom de båda filmerna en bok med allt som sägs i filmen och framförallt kolossalt intressanta audiokommentarer av D.A. Pennebaker själv tillsammans med Dylans vän Bobby Neuwirth som var med under hela turnén.
En resa längs Highway 61: Del 3 - Phantom Engineer
I den tredje delen av Idiotvinds artikelserie om "Highway 61 Revisited" tas ytterligare ett nytt grepp för att förmedla albumets särställning och bländande perfektion utan att fastna i ett gyttjigt dike av superlativ.Den här gången handlar det inte om någon statistisk sammanställning utan om en liten filmsnutt.
Den visar kompositören Dylan, hur briljant han omarbetar en låt från en hetsig, kaxig rocklåt till en tillbakalutad, jazzdoftande pianoblues som bara kan beskrivas som världens skönaste låt.
Under inspelningen gick låten under namnet Phantom Engineer innan den slutligen fick den något längre titeln It takes a lot to laugh, it takes a train to cry.
Vid ett av låtens pianon sitter Paul Griffin och strör ut magiska ackord över musiken likt poeten sprider knyckliga papper med halvfärdiga verser över sitt golv. Dylans munspel drar, bänder och töjer ut tonerna till bristningsgränsen och lindar in musiken med dem. Hans röst är som whiskeyspetsad honung när han sjunger de tidlösa textraderna, vaga likt blyertsskisser, starka likt cyanid och fullspäckade med referenser till gamla blueslåtar som löper likt en räls genom låten.
Den visar kompositören Dylan, hur briljant han omarbetar en låt från en hetsig, kaxig rocklåt till en tillbakalutad, jazzdoftande pianoblues som bara kan beskrivas som världens skönaste låt.
Under inspelningen gick låten under namnet Phantom Engineer innan den slutligen fick den något längre titeln It takes a lot to laugh, it takes a train to cry.
Vid ett av låtens pianon sitter Paul Griffin och strör ut magiska ackord över musiken likt poeten sprider knyckliga papper med halvfärdiga verser över sitt golv. Dylans munspel drar, bänder och töjer ut tonerna till bristningsgränsen och lindar in musiken med dem. Hans röst är som whiskeyspetsad honung när han sjunger de tidlösa textraderna, vaga likt blyertsskisser, starka likt cyanid och fullspäckade med referenser till gamla blueslåtar som löper likt en räls genom låten.
fredag 8 maj 2009
En resa längs Highway 61: Del 2 - Karaktärerna
Det är lätt att fastna i ett hamsterhjul av superlativ när man ska försöka beskriva Dylan i allmänhet och "Highway 61 Revisited" i synnerhet. Inte blir risken mindre då det handlar om de texter Dylan knåpade ihop till skivan. Men inga superlativ räcker till och som den högst ordinära människa jag är, är jag inte ens värdig att kommentera dem.
Däremot slog det mig att lite gammal hederlig statistik kan bidra med något. Inte med argument i någon debatt om vad som är bäst hit eller dit, utan bara som en liten illustration om vad det är vi har att göra med här. Så här kommer en lista över de personer, verkliga och påhittade, som dyker upp på skivan.
Abel - biblisk figur, Eva och Adams son som mördades av sin bror.
Abraham - biblisk figur som tänkte offra sin son bara för att gud sagt åt honom.
Angel
Beethoven - tysk kompositör och pianist (1770-1827).
Belle Starr (the ghost of) - laglös amerikanska, mördad 1889.
Bette Davis - amerikansk skådespelerska (1908-1989).
Bo Diddley - amerikansk sångare, gitarrist och låtskrivare, ses som en av rock & rollens grundare (1928-2008)
Brother Bill
Cain - Adam och Evas son, slog ihjäl sin bror Abel.
Casanova - en äventyrare, författare och charmör från Venedig (1725-1798).
Cecil B. DeMille - amerikansk filmregissör (1881-1959).
Cinderella - på svenska kallad Askungen, en sagofigur som städade mycket.
Delilah - en farlig fresterska i den hebreiska bibeln.
Dr Filth
Einstein - en teoretisk fysiker som bl.a. tänkte fram relativitetsteorin (1879-1955).
Ezra Pound - amerikansk poet (1885-1972).
F. Scott Fitzgerald - amerikansk författare (1896-1940).
Galileo Galilei - italiensk matematiker, astronom, filosof m.m. (1564-1642).
Georgia Sam
Gud - han den allsmäktige, ni vet.
Gypsy Davey
the Hunchback of Notre Dame - Ringaren i Notre Dame, en av huvudkaraktärerna i Victor Hugos klassiska verk.
Jack the Ripper - aldrig avslöjad brittisk seriemördare aktiv 1888.
Jezebel the nun - i den hebreiska bibeln är Jezebel den feniciska drottningen i det gamla Israel, Kung Ahabs fru.
John the Baptist - Johannes döparen på svenska, döpte Jesus i Jordanfloden.
the King of the Phillistines - filistéerna förekommer i Bibeln, var bosatta i vad som nu är Israel.
Louie the King - syftar förmodligen till någon av de franska kejsarna som på svenska går under namnet Ludvig.
Ma Rainey - en av de tidigaste professionella amerikanska bluessångerskorna (1886-1939).
Mack the Finger - en hemsnickrad variant av Mack the Knife som är en sång skriven av Berthold Brecht och Kurt Weill.
Miss Lonely
Mister Jones - hans verkliga identitet har aldrig avslöjats men har blivit världsberömd genom Ballad of a thin man.
Napoleon (in rags) - imperialistisk fransk kejsare (1769-1821).
Nero - romersk kejsare, föga populär, avrättade bl.a. sin egen mor (37 e.kr-68 e.kr).
Neptune - havsguden inom den romerska mytologin.
Noah - Gubben Noak som bygger en ark och tar med sig massa djur när syndafloden kommer.
Ophelia - deppig Shakespearfigur som dränker sig.
Paul Revere's horse - Paul var en silversmed som blev berömd i samband med Boston Tea Party då han red och varnade om närmande brittiska trupper (1734-1818).
Pedro
the Phantom of the Opera - en fransk novell från tidigt 1900-tal som bl.a. blivit musikal, Dylan ger fantomen ett eget liv.
Poor Howard
Robin Hood - fredlös britt som tog från de rika och gav till de fattiga.
Romeo - kärlekskrank Shakespearfigur, som förgiftade sig själv.
Queen Jane
Saint Annie - kan vara en variant av Saint Anne, som var jungfru Marias mor.
Sweet Melinda
T.S. Eliot - amerikansk poet (1888-1965).
Så, det var den fredagkvällen det, jag har säkert missat några. Jag får passa på att tacka Wikipedia för hjälpen och så får vi ju inte glömma alla älskade människor på skivan som aldrig får något namn, som t.ex. diplomaten i Like A Rolling Stone som sitter på en kromhäst med en siamesisk katt på axeln...
...the hysterical bride, the medicine man, the city fathers, the commander in chief, the graveyard woman, junkyard angel, the geek, the swordswallower, the one-eyed midget, the fifth daughter, the first father, the second mother, the seventh son, the rovin' gambler, the blind commissioner, the good samaritan, a jealous monk, Dr. Filth's nurse...
Däremot slog det mig att lite gammal hederlig statistik kan bidra med något. Inte med argument i någon debatt om vad som är bäst hit eller dit, utan bara som en liten illustration om vad det är vi har att göra med här. Så här kommer en lista över de personer, verkliga och påhittade, som dyker upp på skivan.
Abel - biblisk figur, Eva och Adams son som mördades av sin bror.
Abraham - biblisk figur som tänkte offra sin son bara för att gud sagt åt honom.
Angel
Beethoven - tysk kompositör och pianist (1770-1827).
Belle Starr (the ghost of) - laglös amerikanska, mördad 1889.
Bette Davis - amerikansk skådespelerska (1908-1989).
Bo Diddley - amerikansk sångare, gitarrist och låtskrivare, ses som en av rock & rollens grundare (1928-2008)
Brother Bill
Cain - Adam och Evas son, slog ihjäl sin bror Abel.
Casanova - en äventyrare, författare och charmör från Venedig (1725-1798).
Cecil B. DeMille - amerikansk filmregissör (1881-1959).
Cinderella - på svenska kallad Askungen, en sagofigur som städade mycket.
Delilah - en farlig fresterska i den hebreiska bibeln.
Dr Filth
Einstein - en teoretisk fysiker som bl.a. tänkte fram relativitetsteorin (1879-1955).
Ezra Pound - amerikansk poet (1885-1972).
F. Scott Fitzgerald - amerikansk författare (1896-1940).
Galileo Galilei - italiensk matematiker, astronom, filosof m.m. (1564-1642).
Georgia Sam
Gud - han den allsmäktige, ni vet.
Gypsy Davey
the Hunchback of Notre Dame - Ringaren i Notre Dame, en av huvudkaraktärerna i Victor Hugos klassiska verk.
Jack the Ripper - aldrig avslöjad brittisk seriemördare aktiv 1888.
Jezebel the nun - i den hebreiska bibeln är Jezebel den feniciska drottningen i det gamla Israel, Kung Ahabs fru.
John the Baptist - Johannes döparen på svenska, döpte Jesus i Jordanfloden.
the King of the Phillistines - filistéerna förekommer i Bibeln, var bosatta i vad som nu är Israel.
Louie the King - syftar förmodligen till någon av de franska kejsarna som på svenska går under namnet Ludvig.
Ma Rainey - en av de tidigaste professionella amerikanska bluessångerskorna (1886-1939).
Mack the Finger - en hemsnickrad variant av Mack the Knife som är en sång skriven av Berthold Brecht och Kurt Weill.
Miss Lonely
Mister Jones - hans verkliga identitet har aldrig avslöjats men har blivit världsberömd genom Ballad of a thin man.
Napoleon (in rags) - imperialistisk fransk kejsare (1769-1821).
Nero - romersk kejsare, föga populär, avrättade bl.a. sin egen mor (37 e.kr-68 e.kr).
Neptune - havsguden inom den romerska mytologin.
Noah - Gubben Noak som bygger en ark och tar med sig massa djur när syndafloden kommer.
Ophelia - deppig Shakespearfigur som dränker sig.
Paul Revere's horse - Paul var en silversmed som blev berömd i samband med Boston Tea Party då han red och varnade om närmande brittiska trupper (1734-1818).
Pedro
the Phantom of the Opera - en fransk novell från tidigt 1900-tal som bl.a. blivit musikal, Dylan ger fantomen ett eget liv.
Poor Howard
Robin Hood - fredlös britt som tog från de rika och gav till de fattiga.
Romeo - kärlekskrank Shakespearfigur, som förgiftade sig själv.
Queen Jane
Saint Annie - kan vara en variant av Saint Anne, som var jungfru Marias mor.
Sweet Melinda
T.S. Eliot - amerikansk poet (1888-1965).
Så, det var den fredagkvällen det, jag har säkert missat några. Jag får passa på att tacka Wikipedia för hjälpen och så får vi ju inte glömma alla älskade människor på skivan som aldrig får något namn, som t.ex. diplomaten i Like A Rolling Stone som sitter på en kromhäst med en siamesisk katt på axeln...
...the hysterical bride, the medicine man, the city fathers, the commander in chief, the graveyard woman, junkyard angel, the geek, the swordswallower, the one-eyed midget, the fifth daughter, the first father, the second mother, the seventh son, the rovin' gambler, the blind commissioner, the good samaritan, a jealous monk, Dr. Filth's nurse...
En resa längs Highway 61: Del 1
"It's impossibly good... how can a human mind do this?"
Så sa Phil Ochs. Bruce Springsteen har sagt:
"...that snare shot sounded like somebody had kicked open the door to your mind"
Och han har ju så rätt, virveltrumman smäller till som ett skott och någonting har onekligen sparkats in, raserats, för i nästa ögonblick kommer Like A Rolling Stone vällande ut genom högtalarna som en ostoppbar kraft. Det är så den börjar, "Highway 61 Revisited". Jag vill inte säga att det är Dylans bästa album. Men det finns många Dylanalbum som inte är lika bra - och inget som är bättre.
Al Kooper som på ett omtalat sätt medverkar på skivan säger:
"I was just caught in this whirlwind (...) of being tacked on to this music that was going to be forever (...) and knowing that it was gonna be forever."
Skivans producent, Bob Johnston, har sitt eget sätt att förklara vad som hände som han berättar vilt gestikulerande och skrattande.
"I believe in giving credits where credits due, I don't think Dylan had a lot to do with it. I think God, instead of touching him on the shoulder, he kicked him in the ass. Really! And that's where all that came from. He can't help what he's doing. I mean, he's got the Holy Spirit about him. You can look at him and tell that."
Vad har Dylan själv sagt? När skivan efter blott sex dagar i studion var färdiginspelad konstaterade han att han aldrig skulle kunna göra ett bättre album. Helt fel hade han inte.
Så sa Phil Ochs. Bruce Springsteen har sagt:
"...that snare shot sounded like somebody had kicked open the door to your mind"
Och han har ju så rätt, virveltrumman smäller till som ett skott och någonting har onekligen sparkats in, raserats, för i nästa ögonblick kommer Like A Rolling Stone vällande ut genom högtalarna som en ostoppbar kraft. Det är så den börjar, "Highway 61 Revisited". Jag vill inte säga att det är Dylans bästa album. Men det finns många Dylanalbum som inte är lika bra - och inget som är bättre.
Al Kooper som på ett omtalat sätt medverkar på skivan säger:
"I was just caught in this whirlwind (...) of being tacked on to this music that was going to be forever (...) and knowing that it was gonna be forever."
Skivans producent, Bob Johnston, har sitt eget sätt att förklara vad som hände som han berättar vilt gestikulerande och skrattande.
"I believe in giving credits where credits due, I don't think Dylan had a lot to do with it. I think God, instead of touching him on the shoulder, he kicked him in the ass. Really! And that's where all that came from. He can't help what he's doing. I mean, he's got the Holy Spirit about him. You can look at him and tell that."
Vad har Dylan själv sagt? När skivan efter blott sex dagar i studion var färdiginspelad konstaterade han att han aldrig skulle kunna göra ett bättre album. Helt fel hade han inte.
onsdag 6 maj 2009
"Ballad om en amerikansk officer"
Igår, den femte maj, var det exakt 22 år sedan åtalet mot den amerikanske officeren Oliver North inleddes. North var inblandad i den hemliga försäljningen av vapen till Iran under 80-talet och lät på egen hand vinsten av försäljningarna gå som stöd till Contrasrörelsen i Nicaragua som stred för att störta de folkvalda vänsterorienterade sandinisterna.
Thåström skrev Ballad om en Amerikansk Officer som behandlade skandalen och som kom med på Imperiets sista skiva "Tiggarens Tal" (1988). Den tog fasta på den berömda bilden av Oliver North då han ur det direktsända förhöret svär eden, hans försvarstal och drar också en stark parallell till Nürnbergrättegångarna.
Mina föräldrar, som visste vad en sund uppfostran grundades på, spelade in P3:s direktsändning av Galakväll för Nicaragua där Imperiet var huvudnumret. Kasettbandet har jag kvar än idag och den står som en av grundpelarna i min uppväxt.
I sista versen sjunger Thåström "...och nästa gång du ser honom, blir det som senator eller president för sitt land". Faktum är att North, vars försumbara straff hävdes efter något år, mycket riktigt kandiderade som republikanernas kandidat som senator för Virginia 1994. Han lyckades samla in en rekordartad kampanjsumma men föll på målsnöret.
Det vidrigaste i hela historien kanske ändå är att han idag är en storsäljande författare samt jobbar på propagandakanalen Fox News där han har ett eget program kallat War Stories with Oliver North.
När man ser klippet idag känns det nästan overkligt att det funnits ett svenskt band som dels var så förbannat bra och som dessutom kunde stå upp och säga något om sin samtid. Thåströms scenprestation är som alltid i absolut världsklass och balladen, texten, rösten och historien ger kraftiga rysningar.
Thåström skrev Ballad om en Amerikansk Officer som behandlade skandalen och som kom med på Imperiets sista skiva "Tiggarens Tal" (1988). Den tog fasta på den berömda bilden av Oliver North då han ur det direktsända förhöret svär eden, hans försvarstal och drar också en stark parallell till Nürnbergrättegångarna.
Mina föräldrar, som visste vad en sund uppfostran grundades på, spelade in P3:s direktsändning av Galakväll för Nicaragua där Imperiet var huvudnumret. Kasettbandet har jag kvar än idag och den står som en av grundpelarna i min uppväxt.
I sista versen sjunger Thåström "...och nästa gång du ser honom, blir det som senator eller president för sitt land". Faktum är att North, vars försumbara straff hävdes efter något år, mycket riktigt kandiderade som republikanernas kandidat som senator för Virginia 1994. Han lyckades samla in en rekordartad kampanjsumma men föll på målsnöret.
Det vidrigaste i hela historien kanske ändå är att han idag är en storsäljande författare samt jobbar på propagandakanalen Fox News där han har ett eget program kallat War Stories with Oliver North.
När man ser klippet idag känns det nästan overkligt att det funnits ett svenskt band som dels var så förbannat bra och som dessutom kunde stå upp och säga något om sin samtid. Thåströms scenprestation är som alltid i absolut världsklass och balladen, texten, rösten och historien ger kraftiga rysningar.
tisdag 5 maj 2009
"I cross the green mountain"
Ni vet hur det är, man har gjort sin film om det amerikanska inbördeskriget. Man är nöjd. Och så vill man ju så klart ha ett så bra soundtrack till filmen som det bara är möjligt. Något som gör filmen rättvisa. Så man funderar länge och noga på vem som ska få den stora äran.
Det måste vara någon med förmågan att skildra heroismen och tapperheten hos alla de som kämpade ett hopplöst, meningslöst, blodigt krig. Någon som kan skriva ett episkt verk som fångar historians hela vemodiga och grymma skönhet. Någon som hos lyssnaren kan måla upp historiens puls, fantastiska landskap, stillheten, våldsamheten, blodiga kroppar i leran. Någon som kan förmedla ångest, sorg, tro, svek, ära, kärlek, hjältemod och dödens oundvikliga brutalitet och befrielse. Allt i en enda låt.
Någon som kan skapa en melodi så vemodig och vacker att lyssnaren tas tillbaka till dessa dystra tider utan ordens hjälp. Någon som kan skriva en text där varje enstaka rad är som en fulländad poetisk kraft som trollbinder lyssnaren. Någon som med blott sin röst personifierar amerikas förenta stater och dess historia i all sin ära och i alla sina ärr och brister. Någon som har den amerikanska historien pulserande i sina ådror.
Självklart kommer man fram till att det bara finns en. Han som på sin senaste skiva kan sjunga:
"I know these streets, I've been here before,
I nearly got killed here, during the Mexican War"
...utan att någon reagerar över att det skulle vara något konstigt med det.
Så en dag kommer ett brunt kuvert med ett kasettband. För varje vers som går stiger skammens rodnad. Vad man man själv behövde 3 timmar och 45 minuters film och en budget på 100-tals miljoner för att uttrycka, lyckas den här mannen uttrycka i ett 8 minuters långt musikstycke. Och han gör det dessutom så mycket bättre. Det där lilla musikstycket överskuggar ens livsverk, mastodontfilmen som man ägnat flera år åt.
Fan, jag skulle ringt Bryan Adams istället.
Nerkortad officiell version:
I sin helhet:
Det måste vara någon med förmågan att skildra heroismen och tapperheten hos alla de som kämpade ett hopplöst, meningslöst, blodigt krig. Någon som kan skriva ett episkt verk som fångar historians hela vemodiga och grymma skönhet. Någon som hos lyssnaren kan måla upp historiens puls, fantastiska landskap, stillheten, våldsamheten, blodiga kroppar i leran. Någon som kan förmedla ångest, sorg, tro, svek, ära, kärlek, hjältemod och dödens oundvikliga brutalitet och befrielse. Allt i en enda låt.
Någon som kan skapa en melodi så vemodig och vacker att lyssnaren tas tillbaka till dessa dystra tider utan ordens hjälp. Någon som kan skriva en text där varje enstaka rad är som en fulländad poetisk kraft som trollbinder lyssnaren. Någon som med blott sin röst personifierar amerikas förenta stater och dess historia i all sin ära och i alla sina ärr och brister. Någon som har den amerikanska historien pulserande i sina ådror.
Självklart kommer man fram till att det bara finns en. Han som på sin senaste skiva kan sjunga:
"I know these streets, I've been here before,
I nearly got killed here, during the Mexican War"
...utan att någon reagerar över att det skulle vara något konstigt med det.
Så en dag kommer ett brunt kuvert med ett kasettband. För varje vers som går stiger skammens rodnad. Vad man man själv behövde 3 timmar och 45 minuters film och en budget på 100-tals miljoner för att uttrycka, lyckas den här mannen uttrycka i ett 8 minuters långt musikstycke. Och han gör det dessutom så mycket bättre. Det där lilla musikstycket överskuggar ens livsverk, mastodontfilmen som man ägnat flera år åt.
Fan, jag skulle ringt Bryan Adams istället.
Nerkortad officiell version:
I sin helhet:
Nu var det slut
Bländande spel i finalen och Wang Hao vann klart och rättvist. Backhandfantomen har legat etta på världsrankingen så länge men aldrig lyckats vinna varken ett VM eller OS, trots två raka OS-finaler. Så det var ett guld han verkligen var värd. Det enda tråkiga var att det inte blev några fler set, med tanke på vilket underhållande spel de båda bjöd upp till.
Igår vann John Higgins Snooker VM. För min del blev det en allt mer avslagen VM turnering då alla personliga favoriter föll en efter en och en final mellan Higgins och Murphy där skotten tar hem en utklassningsseger är inte vad jag gått och väntat på ett helt år.
Hur som helst innebar detta att ingen av bloggens djärva tippare lyckades pricka in sin dubbel på pingis samt snookervärldsmästare. De satsade pengarna får väl ligga kvar som jackpot tills nästa stora tillfälle dyker upp.
Nu var det roliga slut, vad ska man göra nu?
Igår vann John Higgins Snooker VM. För min del blev det en allt mer avslagen VM turnering då alla personliga favoriter föll en efter en och en final mellan Higgins och Murphy där skotten tar hem en utklassningsseger är inte vad jag gått och väntat på ett helt år.
Hur som helst innebar detta att ingen av bloggens djärva tippare lyckades pricka in sin dubbel på pingis samt snookervärldsmästare. De satsade pengarna får väl ligga kvar som jackpot tills nästa stora tillfälle dyker upp.
Nu var det roliga slut, vad ska man göra nu?
Vi har alla vår specialité och bör kanske hålla oss till den
Jag vet att han har åkt ut, men det kliar och värker i mina fingrar, jag måste få skriva hans namn igen...
...kenta matsudaira...
Eurosport sände pingis i nästan fyra timmar idag. Under den tiden hann Äpplet bl.a. förklara att det sitter högtalare under borden för att fånga upp ljudet när bollen studsar mot bordet. Det sitter också högtalare vid sidan av hagarna som gör att vi kan höra vad coacherna säger i setpauserna.
Han hann också förklara, då Wang Liqin misslyckats rulla upp Ma Lins nätrullare runt nät, att Wang Liqin inte är känd för någon bollkänsla, han är en ren träningsprodukt.
Sedan fick han hjälp av sin bisittare att reda ut begreppen då han inför Eurosports alla tittare förklarade att han mycket väl kan vara far till de flesta unga spelarna i Elitserien.
Han talar inte som han fiskar.
...kenta matsudaira...
Eurosport sände pingis i nästan fyra timmar idag. Under den tiden hann Äpplet bl.a. förklara att det sitter högtalare under borden för att fånga upp ljudet när bollen studsar mot bordet. Det sitter också högtalare vid sidan av hagarna som gör att vi kan höra vad coacherna säger i setpauserna.
Han hann också förklara, då Wang Liqin misslyckats rulla upp Ma Lins nätrullare runt nät, att Wang Liqin inte är känd för någon bollkänsla, han är en ren träningsprodukt.
Sedan fick han hjälp av sin bisittare att reda ut begreppen då han inför Eurosports alla tittare förklarade att han mycket väl kan vara far till de flesta unga spelarna i Elitserien.
Han talar inte som han fiskar.
måndag 4 maj 2009
Sagan om konungens återkomst
Efter noggranna efterforskningar har jag sammanställt en liten lista som kanske kan vara till intresse:
De som ossade högst då Wang Liqin vann bollar:
1. Jag
2. Wang Liqin
De som ossade minst då Wang Liqin vann bollar:
1. Ma Lin
I det sjunde avgörande setet förvandlades min soffa till en katapultstol som avfyrades varje gång Wang Liqin tog sig en poäng närmare en fjärde VM-final.
Jag har kommit på mig själv att tala om kung Wang i imperfekt. Men det fanns inget imperfekt över Wang Liqin idag, inget damm på hans breda axlar, inga utgångna bäst-före-stämplar och inga släckta rum.
För att citera mig själv från här om dagen: "Kenta styrde Ma Lin på ett sätt jag bara sett hans majestät Wang Liqin göra innan." Idag fick vi se Wang styra stackars Ma Lin på det där mästerliga sättet igen. Det första setet var nästan förnedrande och i jämna mentalt påfrestande skiljeset, ja där kommer Wang alltid vara bäst.
De som ossade högst då Wang Liqin vann bollar:
1. Jag
2. Wang Liqin
De som ossade minst då Wang Liqin vann bollar:
1. Ma Lin
I det sjunde avgörande setet förvandlades min soffa till en katapultstol som avfyrades varje gång Wang Liqin tog sig en poäng närmare en fjärde VM-final.
Jag har kommit på mig själv att tala om kung Wang i imperfekt. Men det fanns inget imperfekt över Wang Liqin idag, inget damm på hans breda axlar, inga utgångna bäst-före-stämplar och inga släckta rum.
För att citera mig själv från här om dagen: "Kenta styrde Ma Lin på ett sätt jag bara sett hans majestät Wang Liqin göra innan." Idag fick vi se Wang styra stackars Ma Lin på det där mästerliga sättet igen. Det första setet var nästan förnedrande och i jämna mentalt påfrestande skiljeset, ja där kommer Wang alltid vara bäst.
söndag 3 maj 2009
Mittens rike
Ok, nu börjar VM på riktigt. Nu är alla blåbärsnationer bortsållade. Nu är det äntligen öppet och ovisst.
Wang Hao mot Ma Long.
Wang Liqin mot Ma Lin.
Vad jag hoppas på mest idag är att hans höghet Wang Liqin blåser liv i sitt förtrollade spel som gett honom tre VM guld i singel och tar sig till ännu en final.
Men först ska Guo Yue spela semifinal mot Li Xiaoxia, direktsänt här på itTV. Det blir en repris på förra VM:s final och vinnaren får möta Zhang Yining. Jag både tror och hoppas på en final mellan Zhang och Guo Yue.
Wang Hao mot Ma Long.
Wang Liqin mot Ma Lin.
Vad jag hoppas på mest idag är att hans höghet Wang Liqin blåser liv i sitt förtrollade spel som gett honom tre VM guld i singel och tar sig till ännu en final.
Men först ska Guo Yue spela semifinal mot Li Xiaoxia, direktsänt här på itTV. Det blir en repris på förra VM:s final och vinnaren får möta Zhang Yining. Jag både tror och hoppas på en final mellan Zhang och Guo Yue.
Förälskad
Jag kan inte tänka på något annat. Helt betagen, hänförd, överväldigad är jag. Kenta Matsudaira!
Så nära, så nära!
Ma Lins ansikte är som en öppen bok, man kan läsa honom som man kan läsa ett litet barn. I mitten på första set är hans ansikte en löpsedel där det står "Oj, det här blir mycket svårare än jag trodde".
Den favorittyngda kinesen såg ut som ett stort klampande pingismonster som ursinnigt viftade efter den lille vingfotade japanen som dansade som älvor brukar göra över dimbeslöjade skogsgläntor när ingen ser på.
Kenta var hela tiden så tidig och härligt het på bollen. Vilka fötter, vilken teknik, vilka flippar, vilken aggressivitet, vilka servar och vilket spelsinne. Japanen spelade precis som man ska mot Ma Lin. Kinesens forehand är som en kärnvapenattack om han får chansen att gå runt och attackera. Då kan ingen slå honom. Så låt honom istället ta första-attacken längst utifrån forehandhörnet, tryck därefter ner bollen i hans backhand. Då kan han bara putta tillbaks bollen med sin hämmade backhandsida. Fast för att lyckas måste man överlista Ma Lin i serve- och returspelet, hans andra styrka. Att en 18-åring är så nära att lyckas med det i en 1/8-delsfinal i VM är som en skärva ur en saga.
Det sjätte setet är inget annat än en taktisk förnedring. Kenta styrde Ma Lin på ett sätt jag bara sett hans majestät Wang Liqin göra innan. Det är en katt-och-råtta-lek där Kenta blottar alla svagheter hos den Olympiske mästaren. Han är som det lilla barnet som mitt i folkmassan utbrister: "Men han har ju inga kläder på sig!" och med en gång blir det så tydligt, så självklart för alla som förblindat beundrat. Kenta har honom, matchen är hans och det svider som en brännmanet i själen att han inte tar hem den.
Så skakat har det kinesiska herraväldet inte varit på många år. Nu kommer de med fruktan blicka över sundet med djup oro över hotet som ruvar i öst.
Så nära, så nära!
Ma Lins ansikte är som en öppen bok, man kan läsa honom som man kan läsa ett litet barn. I mitten på första set är hans ansikte en löpsedel där det står "Oj, det här blir mycket svårare än jag trodde".
Den favorittyngda kinesen såg ut som ett stort klampande pingismonster som ursinnigt viftade efter den lille vingfotade japanen som dansade som älvor brukar göra över dimbeslöjade skogsgläntor när ingen ser på.
Kenta var hela tiden så tidig och härligt het på bollen. Vilka fötter, vilken teknik, vilka flippar, vilken aggressivitet, vilka servar och vilket spelsinne. Japanen spelade precis som man ska mot Ma Lin. Kinesens forehand är som en kärnvapenattack om han får chansen att gå runt och attackera. Då kan ingen slå honom. Så låt honom istället ta första-attacken längst utifrån forehandhörnet, tryck därefter ner bollen i hans backhand. Då kan han bara putta tillbaks bollen med sin hämmade backhandsida. Fast för att lyckas måste man överlista Ma Lin i serve- och returspelet, hans andra styrka. Att en 18-åring är så nära att lyckas med det i en 1/8-delsfinal i VM är som en skärva ur en saga.
Det sjätte setet är inget annat än en taktisk förnedring. Kenta styrde Ma Lin på ett sätt jag bara sett hans majestät Wang Liqin göra innan. Det är en katt-och-råtta-lek där Kenta blottar alla svagheter hos den Olympiske mästaren. Han är som det lilla barnet som mitt i folkmassan utbrister: "Men han har ju inga kläder på sig!" och med en gång blir det så tydligt, så självklart för alla som förblindat beundrat. Kenta har honom, matchen är hans och det svider som en brännmanet i själen att han inte tar hem den.
Så skakat har det kinesiska herraväldet inte varit på många år. Nu kommer de med fruktan blicka över sundet med djup oro över hotet som ruvar i öst.
fredag 1 maj 2009
Kvartsspekuleringar
En hektisk helg medförde idag att jag missade nöjet att få följa VM-matcherna via ITTF:s liverapportering. Vad värre är att jag på både lördag och söndag missar Eurosports livesändingar från pingis VM. Det kan ju ses med en smula ironi att jag skaffat en digitalbox och massa kanaler jag aldrig tittar på bara för att få ha Eurosport som sänder snooker och pingis. Och så när VM i de båda sporterna sänds, är jag inte hemma.
Pingisdrabbningarna i Yokohama fortsatte hur som helst att underhålla trots att jag inte satt och följde varje krusning i internetrapporteringen. En summering av mitt 1/8-dels tips visar att det blev 11 av 16 rätt. Ingen vidare utdelning. Men det hade inte spelat något roll om jag fått hundra försök till, jag hade inte tippat Gionis eller Matsudaira i 1/8-del ändå.
Jag är dock inte smart nog att ge upp, istället ger jag mig på att tippa hur kvartsfinalerna kommer att se ut. Så här ser åttondelsfinalerna ut, mina vinnare är markerade med fet stil.
Wang Hao (CHN)
Jiang Tianyi (HKG)
Kaii Yoshida (JPN)
Kim Jung Hoon (KOR)
Panagiotis Gionis (GRE)
Michael Maze (DEN)
Dmitrij Ovthcarov (GER)
Ma Long (CHN)
Wang Liqin (CHN)
Tang Peng (HKG)
Jun Mizutani (JPN)
Chen Qi (CHN)
Joo Se Hyuk (KOR)
Cheung Yuk (HKG)
Kenta Matsudaira (JPN)
Ma Lin (CHN)
Jag vill tippa Kenta så mycket att det gör ont, men att han ska slå Ma Lin känns bara overkligt. Dessutom är jag darrig efter att ha tippat Mizutani mot Chen Qi. Den chansen känns också extremt liten, men har man manövrerat ut självaste Jörgen Persson med 4-0 ska man inte underskattas. Japan måste vara toknöjda med att ha tre spelare bland de 16 sista. Och då var ändå deras mest meriterade och näst högst rankade spelare Kan Yo, en stor besvikelse.
Kanske är det dumt av mig att inte tro på Kim Jung Hoon mot Kaii Yoshida, Kim har ju trots allt stått för bedriften att besegra en kines. Något som annars bara kineser brukar lyckas med. Men jag har sagt det förut, Zhang Chao skrämmer mig inte på samma sätt som de andra kineserna. Vinsten med 13-11 i skilje imponerar stort men nu i nästa match har han hela Japan emot sig.
Att Maze får Gionis i en 1/8-del i VM känns som en osedvanlig kalaslottning. Och det säger jag inte bara av avundsjuka för att vårt lilla gemytliga grannland än en gång överglänser oss på ett VM.
Pingisdrabbningarna i Yokohama fortsatte hur som helst att underhålla trots att jag inte satt och följde varje krusning i internetrapporteringen. En summering av mitt 1/8-dels tips visar att det blev 11 av 16 rätt. Ingen vidare utdelning. Men det hade inte spelat något roll om jag fått hundra försök till, jag hade inte tippat Gionis eller Matsudaira i 1/8-del ändå.
Jag är dock inte smart nog att ge upp, istället ger jag mig på att tippa hur kvartsfinalerna kommer att se ut. Så här ser åttondelsfinalerna ut, mina vinnare är markerade med fet stil.
Wang Hao (CHN)
Jiang Tianyi (HKG)
Kaii Yoshida (JPN)
Kim Jung Hoon (KOR)
Panagiotis Gionis (GRE)
Michael Maze (DEN)
Dmitrij Ovthcarov (GER)
Ma Long (CHN)
Wang Liqin (CHN)
Tang Peng (HKG)
Jun Mizutani (JPN)
Chen Qi (CHN)
Joo Se Hyuk (KOR)
Cheung Yuk (HKG)
Kenta Matsudaira (JPN)
Ma Lin (CHN)
Jag vill tippa Kenta så mycket att det gör ont, men att han ska slå Ma Lin känns bara overkligt. Dessutom är jag darrig efter att ha tippat Mizutani mot Chen Qi. Den chansen känns också extremt liten, men har man manövrerat ut självaste Jörgen Persson med 4-0 ska man inte underskattas. Japan måste vara toknöjda med att ha tre spelare bland de 16 sista. Och då var ändå deras mest meriterade och näst högst rankade spelare Kan Yo, en stor besvikelse.
Kanske är det dumt av mig att inte tro på Kim Jung Hoon mot Kaii Yoshida, Kim har ju trots allt stått för bedriften att besegra en kines. Något som annars bara kineser brukar lyckas med. Men jag har sagt det förut, Zhang Chao skrämmer mig inte på samma sätt som de andra kineserna. Vinsten med 13-11 i skilje imponerar stort men nu i nästa match har han hela Japan emot sig.
Att Maze får Gionis i en 1/8-del i VM känns som en osedvanlig kalaslottning. Och det säger jag inte bara av avundsjuka för att vårt lilla gemytliga grannland än en gång överglänser oss på ett VM.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)