Jag läste en liten bit av en recension av Neil Youngs konsert i Massey Hall, Toronto 1971. Där beskrivs Youngs röst...
"...a peculiarly Canadian touch in his voice, a light, fresh, high sound that suggests wide, clear, open land".
Det går ju inte annat än att hålla med om att Youngs röst i början på 70-talet är något långt utöver det vanliga. Klar och frisk som en porlande bäck smältvatten i fjällen. Jag får en oerhörd lust att åka till Kanada och andas. Kanske räcker det att få ner deras vildmarksluft i lungorna för att kunna yla ut såna där flortunna, slöjlika men samtidigt urstarka toner som Neil Young fyllde Massey Hall med.
Då kanske jag också skulle kunna skapa samma magi som Neil gör i låtar som Helpless, Down by the River och Journey Through the Past. Eller som i Dance, Dance Dance när han jublar ut:
"Mississippi mud never touched her fingers!
California sand lies in her hand!"
...medan hela Massey Hall stampar och klappar i takt och Neil hamrar fram ackorden på sin gitarr. Men å andra sidan är väl inte Bryan Adams känd för samma röstresurser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar