Förälskad

Jag kan inte tänka på något annat. Helt betagen, hänförd, överväldigad är jag. Kenta Matsudaira!

Så nära, så nära!

Ma Lins ansikte är som en öppen bok, man kan läsa honom som man kan läsa ett litet barn. I mitten på första set är hans ansikte en löpsedel där det står "Oj, det här blir mycket svårare än jag trodde".

Den favorittyngda kinesen såg ut som ett stort klampande pingismonster som ursinnigt viftade efter den lille vingfotade japanen som dansade som älvor brukar göra över dimbeslöjade skogsgläntor när ingen ser på.

Kenta var hela tiden så tidig och härligt het på bollen. Vilka fötter, vilken teknik, vilka flippar, vilken aggressivitet, vilka servar och vilket spelsinne. Japanen spelade precis som man ska mot Ma Lin. Kinesens forehand är som en kärnvapenattack om han får chansen att gå runt och attackera. Då kan ingen slå honom. Så låt honom istället ta första-attacken längst utifrån forehandhörnet, tryck därefter ner bollen i hans backhand. Då kan han bara putta tillbaks bollen med sin hämmade backhandsida. Fast för att lyckas måste man överlista Ma Lin i serve- och returspelet, hans andra styrka. Att en 18-åring är så nära att lyckas med det i en 1/8-delsfinal i VM är som en skärva ur en saga.

Det sjätte setet är inget annat än en taktisk förnedring. Kenta styrde Ma Lin på ett sätt jag bara sett hans majestät Wang Liqin göra innan. Det är en katt-och-råtta-lek där Kenta blottar alla svagheter hos den Olympiske mästaren. Han är som det lilla barnet som mitt i folkmassan utbrister: "Men han har ju inga kläder på sig!" och med en gång blir det så tydligt, så självklart för alla som förblindat beundrat. Kenta har honom, matchen är hans och det svider som en brännmanet i själen att han inte tar hem den.

Så skakat har det kinesiska herraväldet inte varit på många år. Nu kommer de med fruktan blicka över sundet med djup oro över hotet som ruvar i öst.