Jag tittade in på Sveriges mest populära blogg här om dagen. Där berättade bloggerskan att hon hade väldigt bråttom, hon var bara hemma en kort, kort stund och hann bara byta om. Hon behöll skjortan hon hade på sig men bytte till ett par svarta jeans, svarta pumps och en grå kavaj.
Vi läsare är evigt tacksamma för att hon trots sin stress tog sig tid att informera om detta.
Bläddrar man ner en liten bit på bloggen kan vi läsare i ett tidigare inlägg under dagen ta del av tre fotografier som visar vilka kläder hon började dagen med, innan ombytet. Då var det blåa jeans och en rosa sjal till skjortan. Och så är hon så himla glad eftersom hon fått reda på att hennes företag omsätter massor med pengar så kanske hon trots allt når sitt mål att vara ekonomiskt oberoende när hon fyller 20. Det får vi verkligen hoppas.
Samtidigt som jag läste denna häpnadsväckande dynga råkade jag lyssna på Tom Waits Martha. Det blir så rörande då. Sådana kontraster. En rosa blogg om skönhetsprodukter, kläder och en enorm portion självcentrerad egoism. Och så Tom med sin vackra, tärda stämma som ständigt besjunger samhällets lägre stående individer. De bortglömda, förvisade, misslyckade, missförstådda, de udda skymningsfigurerna. Om sjömannen långt hemifrån, luffaren som övernattar i diket eller bara Tom Frost som ringer upp sin ungdomskärlek Martha efter 40 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar