Det sägs att när man blir gammal minns man saker som skedde för längesen men glömmer sånt som hände igår. Jag är i det stadiet nu. Idag dök det upp minnesbilder hos mig från de första åren i skolan. Hur vi blev undervisade om det "heliga landet". Vi fick göra palmer och små hus i vitt papper och lärde oss att uppe på de platta taken torkade de vindruvor och fikon. Det var ett paradis, det heliga landet.
Nu tänker ni säkert lite förvånat att ni inte hade någon aning om att jag är en bit över 100 år och gick i skolan på 1800-talet. Men så är det inte. Jag pratar om 80-talet. 1980-talet alltså.
Vi fick lära oss om Jesubarnet som föddes i det heliga landet under en lysande stjärna. Om hur han föddes då hans föräldrar tvingades färdas från Nazareth till Betlehem för att skatteskriva sig eftersom det var där hans ättling David hade levt. Vi lärde oss det som sanningar. För oss barn var det en historielektion. Jag var för liten för att lägga ihop två och två (bokstavligt talat) och därför räckte jag aldrig upp handen och undrade:
- Men fröken, David levde ju tusen år innan Josef. Varför tvingade den romerska kejsaren Josef att färdas till Betlehem p.g.a. en släkting som levde ett millennium tidigare? Min pappa är ju inte folkbokförd där hans vikingaförfäder levde?
Jag förstod ju inte att det var en vanlig farbror som skrev ner den där sagan flera hundra år efter att den påståtts ske och att han var tvungen att få Jesus till Betlehem för att det skulle stämma överens med gamla legender.
Det blir lite lättare att förstå att folk blir fast i religiösa uppfattningar när den svenska staten indoktrinerar sina unga medborgare på det sättet innan det har utvecklat ett reflektivt och logiskt tänkande. Jag kan tänka mig att det bidrar till att folk har svårt att förstå varför det lever elaka araber i det heliga landet dit herren förde sitt heliga folk genom ett hav som delade sig för dem.
Kanske hade jag också varit fast i sådana föreställningar om det inte varit för mitt dåliga minne. Jag hade helt glömt bort vad min första fröken lärde mig. Fram tills idag har min hjärna guidats av de lektioner i historia och källkritik som jag genomgått på senare år.
Därför ser jag nu Bibeln som den brutalt historiskt inkorrekta, på hundratals ställen motsägelsefulla samling sagor och myter som berättats i århundraden innan de slutligen skrevs ner och som för det mesta härstammar från andra religioners myter. Och jag ser inget rättfärdigande i den israeliska statens bestialiska övergrepp mot palestinierna på ett landområde som inte är mer heligt än någon annan plats.
Jag hoppas inte dagens svenska barn utsätts för samma stigmatiserande och framförallt skamligt felaktiga undervisning. Några av dem kanske har bra minne. Min bror har bra minne. Men så är han också lite förvirrad. Stackaren.
torsdag 27 oktober 2011
tisdag 25 oktober 2011
Cold Irons Bound
Christiana: But, sir, said she, what is this pill good for else?
Mr. Skill: It is a universal pill; it is good against all the diseases that pilgrims are incident to; and when it is well prepared, it will keep good, time out of mind.
Texten är från The Pilgrim's Progress skriven av engelsmannen John Bunyan och utgiven 1678. Boken skrevs då Bunyan satt fängslad för att predika utan kyrkans tillstånd.
Om man därifrån hoppar 319 år fram i historien och samtidigt över Atlanten, från de vindpinade brittiska öarna till Miami vid Floridas solbadande kust finner man en f.d. världsartist i färd med att spela in ett nytt album. Året är alltså 1997 och det var åtta år sedan mannen i Criterias Recording Studio i Miami hade en framgång med ett album. Sen dess har han släppt ett fiaskoalbum, två skivor med bara coverlåter, en unpluggedkonsert och sagt i en intervju:
"There was a time when the songs would come three or four at the same time, but those days are long gone...Maybe a person gets to the point where they have written enough songs. Let someone else write them."
Men nu sitter han här ändå med en samling nya låtar. En överlevande legend från 60-talet. Han har bestämt sig för att kalla albumet för Time Out of Mind. Kanske inspirerad från Bunyans The Pilgrim's Progress. En av låtarna har han valt att kalla Cold Irons Bound. Kanske är det ännu en slump men kanske hade han läst Bunyans The Pilgrim's Progress:
Christian: ...you must also own Religion in his rags, as well as when in his silver slippers; and stand by him, too, when bound in irons, as well as when he walketh the streets with applause.
Det är svårt att bestämma sig om det är musiken eller texten som är mest kaotisk i Cold Irons Bound. Det låter som om han kompas av ett laglöst rövarband vars vägran att infinna sig i allmängiltiga takt- och rytmregler är total. Texten ger samma känsla av att saker och ting har sprungit loss från all kontroll och börjar med att proklamera: "I'm beginning to here voices and there's no one around."
Han står begravd upp till midjan i en dimma som tycks lika tjock som lera, Chicagos vindar har slitit honom i stycken och himlen är full av moln av blod. Och så är han "twenty miles out of town in cold irons bound".
Tanken på att samme man för några år sedan såg sig slut som låtskrivare känns avlägsen då låtarna på Time Out of Mind spelas upp. Utstrålande konstnärlig kreativitet i sina mest koncentrerade form. Albumet belönades med en amerikansk Grammy för årets album och Cold Irons Bound fick priset för Best Rock Vocal Performance. Det kan vara så att ett frö till albumet och kanske också till föredettingens comeback såddes mer än 300 år tidigare innanför Bedford County Gaols fängelsemurar.
Mr. Skill: It is a universal pill; it is good against all the diseases that pilgrims are incident to; and when it is well prepared, it will keep good, time out of mind.
Texten är från The Pilgrim's Progress skriven av engelsmannen John Bunyan och utgiven 1678. Boken skrevs då Bunyan satt fängslad för att predika utan kyrkans tillstånd.
Om man därifrån hoppar 319 år fram i historien och samtidigt över Atlanten, från de vindpinade brittiska öarna till Miami vid Floridas solbadande kust finner man en f.d. världsartist i färd med att spela in ett nytt album. Året är alltså 1997 och det var åtta år sedan mannen i Criterias Recording Studio i Miami hade en framgång med ett album. Sen dess har han släppt ett fiaskoalbum, två skivor med bara coverlåter, en unpluggedkonsert och sagt i en intervju:
"There was a time when the songs would come three or four at the same time, but those days are long gone...Maybe a person gets to the point where they have written enough songs. Let someone else write them."
Men nu sitter han här ändå med en samling nya låtar. En överlevande legend från 60-talet. Han har bestämt sig för att kalla albumet för Time Out of Mind. Kanske inspirerad från Bunyans The Pilgrim's Progress. En av låtarna har han valt att kalla Cold Irons Bound. Kanske är det ännu en slump men kanske hade han läst Bunyans The Pilgrim's Progress:
Christian: ...you must also own Religion in his rags, as well as when in his silver slippers; and stand by him, too, when bound in irons, as well as when he walketh the streets with applause.
Det är svårt att bestämma sig om det är musiken eller texten som är mest kaotisk i Cold Irons Bound. Det låter som om han kompas av ett laglöst rövarband vars vägran att infinna sig i allmängiltiga takt- och rytmregler är total. Texten ger samma känsla av att saker och ting har sprungit loss från all kontroll och börjar med att proklamera: "I'm beginning to here voices and there's no one around."
Han står begravd upp till midjan i en dimma som tycks lika tjock som lera, Chicagos vindar har slitit honom i stycken och himlen är full av moln av blod. Och så är han "twenty miles out of town in cold irons bound".
Tanken på att samme man för några år sedan såg sig slut som låtskrivare känns avlägsen då låtarna på Time Out of Mind spelas upp. Utstrålande konstnärlig kreativitet i sina mest koncentrerade form. Albumet belönades med en amerikansk Grammy för årets album och Cold Irons Bound fick priset för Best Rock Vocal Performance. Det kan vara så att ett frö till albumet och kanske också till föredettingens comeback såddes mer än 300 år tidigare innanför Bedford County Gaols fängelsemurar.
torsdag 20 oktober 2011
Isoleringens tortyr
Nu har jag försökt klara mig flera veckor utan internet. Jag har dock inte lyckats. Inte alls.
En liten bit av mig har dött. Den kommer aldrig tillbaka. Jag är inte längre den man jag en gång var. Den gnista som förr kunde skymtas i ögonvrån har slocknat. Syns aldrig mer.
Vad gör man när kontakten till omvärlden brutalt bryts?
Människor reagerar säkert olika. Personligen började jag, efter några dagar i ett apatiskt tillstånd, städa och organisera bland 4 623 filer uppdelade i 269 mappar som alla ligger samlade i den gemensamma mappen "Bob Dylan - Bootlegs". Det har varit en salig röra där.
Men inte ens en så behjärtanvärd och spartansk sysselsättning kan genomföras helt utan internets hjälp. Tillslut kom jag till en punkt där felbetitlade filer och mapper kräver en rådfrågning på bobsboots.com för att rättas till, där nya filer behöver laddas ner för att komplettera ofullständiga mappar och där omslag till alla de olika bootlegskivorna behöver införskaffas.
Jag skulle kunna ha tagit olyckan som drabbat mig på ett annat sätt. Jag läser om Richard Swinburne, professor emiritus på Oxford University. Han menar att lidande är något bra, vi som drabbas, vi drabbas av en anledning, vi behöver det. Allt är en del av guds plan. Swinburne påstod bl.a. i en TV-debatt att Nazitysklands etniska rensning gav judarna en lysande chans att visa prov på hjältedåd och ädelmod.
Tyvärr är jag inte ond och dum i huvudet som Swinburne, så jag klarade inte av att ta det perspektivet. Det gjorde inte hans debattmotståndare heller som svarade: "May you rot in hell".
Man kan fråga sig hur en professor på Oxford kan vara helt frikopplad från mänskligt tänkande. En stor del av svaret finner man då man får reda på att han är professor i teologi och att hans arbete bl.a. gått ut på att bevisa guds existens och Jesus uppståndelse. Oxford borde kunna använda sina forskningsmedel till något riktigt istället för att slänga bort pengarna på en pajas som hyllar död, lidande och sagor.
De skulle t.ex. kunna stötta de som jobbar för att förenkla och förbättra internetåtkomsten i Norge. Det hade varit ett betydligt mer konstruktivt och sunt sätt att använda sina resurser.
En liten bit av mig har dött. Den kommer aldrig tillbaka. Jag är inte längre den man jag en gång var. Den gnista som förr kunde skymtas i ögonvrån har slocknat. Syns aldrig mer.
Vad gör man när kontakten till omvärlden brutalt bryts?
Människor reagerar säkert olika. Personligen började jag, efter några dagar i ett apatiskt tillstånd, städa och organisera bland 4 623 filer uppdelade i 269 mappar som alla ligger samlade i den gemensamma mappen "Bob Dylan - Bootlegs". Det har varit en salig röra där.
Men inte ens en så behjärtanvärd och spartansk sysselsättning kan genomföras helt utan internets hjälp. Tillslut kom jag till en punkt där felbetitlade filer och mapper kräver en rådfrågning på bobsboots.com för att rättas till, där nya filer behöver laddas ner för att komplettera ofullständiga mappar och där omslag till alla de olika bootlegskivorna behöver införskaffas.
Jag skulle kunna ha tagit olyckan som drabbat mig på ett annat sätt. Jag läser om Richard Swinburne, professor emiritus på Oxford University. Han menar att lidande är något bra, vi som drabbas, vi drabbas av en anledning, vi behöver det. Allt är en del av guds plan. Swinburne påstod bl.a. i en TV-debatt att Nazitysklands etniska rensning gav judarna en lysande chans att visa prov på hjältedåd och ädelmod.
Tyvärr är jag inte ond och dum i huvudet som Swinburne, så jag klarade inte av att ta det perspektivet. Det gjorde inte hans debattmotståndare heller som svarade: "May you rot in hell".
Man kan fråga sig hur en professor på Oxford kan vara helt frikopplad från mänskligt tänkande. En stor del av svaret finner man då man får reda på att han är professor i teologi och att hans arbete bl.a. gått ut på att bevisa guds existens och Jesus uppståndelse. Oxford borde kunna använda sina forskningsmedel till något riktigt istället för att slänga bort pengarna på en pajas som hyllar död, lidande och sagor.
De skulle t.ex. kunna stötta de som jobbar för att förenkla och förbättra internetåtkomsten i Norge. Det hade varit ett betydligt mer konstruktivt och sunt sätt att använda sina resurser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)