Det är möjligt att mina grannar blir lite konfunderade då det hörs högljudda applåder genom väggarna. Men vilka är dom att klaga? Hela veckan har jag vaknat mellan 06.30 och 06.40 av att en köksmixer, eller möjligtvis en vedsåg, dragit igång. Eftersom min klocka inte ringer förrän 07.30 blir jag bestulen på en hel timmes värdefull sömn varje morgon. Vem är det som är uppe 06.30 mitt i sommaren och använder köksapparater? Med dieselmotor?
Applåderna går hur som helst inte att stoppa. Ni har kanske sett 17-åringen Yan Ans seger över världsettan Ma Long. Men jag har ett annat favoritklipp från kinesiska superligan. Det är när min ögonsten Zhang Jike (eller "Zhang Institutionen för genomfartstrafik" som Google translate översatte åt mig) möter Qiu Yike och fullkomligt borstar honom av banan. Då ska vi komma ihåg att Qiu Yike är en rutinerad och meriterad spelare med bl.a. en kvartsfinal på VM 2003 på sitt CV. Men Zhang Jike får honom att se ut som en hyfsad division 3 spelare som gör så gott han kan.
Framförallt är det bollarna vid 5-1 och 7-2 i andra set som får grannarna att undra vad det är för klappande fåne de har på andra sidan väggen. Men också det smått slöa tillbakadraget vid 8-3 och det typiska Jike-flytet vid 10-6. Och flippen till 10-2 i tredje värmer som en kaffetermos och tåls att se hur många gånger som helst.
Till imorgon har jag ställt klockan på 06.00, då är det min tur att väcka grannen. Jag tänkte ställa köksbordet mot väggen och spela väggpingis samtidigt som jag skanderar: "Zhang Institutionen för genomfartstrafik! Zhang Institutionen för genomfartstrafik!" Det borde få grannen på andra tankar.
torsdag 29 juli 2010
måndag 26 juli 2010
"Well night time let her through..."
Enligt legenden var Ryan Adams på ett party hos Elton John när Bob Dylan kom fram till honom och sa: "What the fuck is a winding wheel?"
Det är ju roligt på så många sätt. För det första måste det varit ett stort ögonblick för Ryan Adams att levande myten Bob Dylan kom fram till honom och hade frågor om en av hans låtar. Men det roligaste är ju att Dylan springer och frågar om betydelsen av en låt då han själv ägnat ett halvt sekel åt att bita huvudet av alla som vågat ställa en liknande fråga till honom.
Jag ser det främst som Bobs sätt att visa sin varmaste uppskattning för en nyfödd artists imponerande alster.
Jag hade egentligen tänkt skriva om den sämsta Pro Tour turneringen i mannaminne som avgjordes idag. Att det istället blev denna roande och stjärnfyllda anekdot beror på att jag alldeles nyss hittade Heartbreaker Demos, en bootleg med undanlagda inspelningar från den studiosession som resulterade i den fantastiska debutplattan Heartbreaker (2000). Lysande hela vägen från den inledande Morrissey-debatten, genom den gudomliga Emmylou Harris-duetten till den ödsliga och otäckt briljanta Sweet Lil' Gal (23rd/1st).
Men juvelen på skivan har för min del alltid varit My Winding Wheel. Efter ett lustigt och självkritiskt försnack gjorde han en underbar version av den i Malmö 2002 (samma år som Dylan ansatte honom med frågor).
Det är ju roligt på så många sätt. För det första måste det varit ett stort ögonblick för Ryan Adams att levande myten Bob Dylan kom fram till honom och hade frågor om en av hans låtar. Men det roligaste är ju att Dylan springer och frågar om betydelsen av en låt då han själv ägnat ett halvt sekel åt att bita huvudet av alla som vågat ställa en liknande fråga till honom.
Jag ser det främst som Bobs sätt att visa sin varmaste uppskattning för en nyfödd artists imponerande alster.
Jag hade egentligen tänkt skriva om den sämsta Pro Tour turneringen i mannaminne som avgjordes idag. Att det istället blev denna roande och stjärnfyllda anekdot beror på att jag alldeles nyss hittade Heartbreaker Demos, en bootleg med undanlagda inspelningar från den studiosession som resulterade i den fantastiska debutplattan Heartbreaker (2000). Lysande hela vägen från den inledande Morrissey-debatten, genom den gudomliga Emmylou Harris-duetten till den ödsliga och otäckt briljanta Sweet Lil' Gal (23rd/1st).
Men juvelen på skivan har för min del alltid varit My Winding Wheel. Efter ett lustigt och självkritiskt försnack gjorde han en underbar version av den i Malmö 2002 (samma år som Dylan ansatte honom med frågor).
söndag 25 juli 2010
Dylan Top 100: 5
5. Workingman’s Blues #2 (Modern Times, 2006) [-]
Låten är en uppföljare till Merle Haggards Workin’ Man Blues från 1967 som handlar om en hårt arbetande mans bördor och vedermödor för att försörja sin familj. Men till skillnad från Haggards första-hands-perspektiv ser Dylan den arbetet utifrån på en makronivå och använder ett så daterat och samtidigt laddat ord som ”proletariatet”.
There's an evenin' haze settlin' over town
Starlight by the edge of the creek
The buyin' power of the proletariat's gone down
Money's gettin' shallow and weak
Inledningen är så kluven. Den stämningsfulla beskrivningen av skymningen, perfekt till de smärtsamt vackra pianotonerna, förbyts mot politiska tankar innan vi ens har hunnit börja drömma oss bort. Kanske sitter han och ser ut över stans skymning medan tankarna är någon helt annanstans. Det är de mest politiskt präglade termer Dylan någonsin uttalat och de följs upp med de ännu mer preciserade; ”They say low wages are a reality/If we want to compete abroad”. Ett välanvänt och nu mer nästan klichéartat argument mot globaliseringens krafter, oberoende av hur sant det är. Vi börjar undra om han efter 50 år av förväntningar äntligen ska greppa fanan och ta täten i protestleden. Direkt får vi svar på våra undringar:
My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
Man skulle kunna säga att hela låten pendlar mellan ont och gott, kärlek och hat. Det är bara det att där finns inget hat, bara en likgiltighet, en känsla av att där inte finns någon mening att bära på något så destruktivt som hat. ”I'll drag 'em all down to hell and I'll stand 'em at the wall/I'll sell 'em to their enemies”. Han är en hämnare som ser orättvisor och ondska men tänker inte låta sig förtäras eller ödsla energi på simpelt vrede och hat.
Now they worry and they hurry and they fuss and they fret
They waste your nights and days
Them I will forget
But you I'll remember always
Dylan bär bara med sig vad han vill, allt som upprör och sårar lämnar han därhän, det är inte värt hans tid och energi. Det är så vansinnigt vackert att se hur de mörka krafterna finns där men hur de aldrig tillåts få övertaget… ”them I will forget/But you I’ll remember always”.
Som flera av hans senare verk bär Workingman’s Blues #2 en prägel av en gammal man som slagit sig till ro och resignerat ser sin sista tid passera. Slutet är påtagligt nära. Musiken andas samma stämning och Dylan spelar sitt piano med något som framstår som nostalgiska och vemodiga slingor. Och trots att Dylans röst stundom låter lika grov som en gruva blir den ibland skör och öm som ett blygt ögonkast. Han behärskar sin röst och andning genom vad som måste vara en fulländad koncentrationsförmåga och en sann mästares osvikliga skicklighet.
Låten är en uppföljare till Merle Haggards Workin’ Man Blues från 1967 som handlar om en hårt arbetande mans bördor och vedermödor för att försörja sin familj. Men till skillnad från Haggards första-hands-perspektiv ser Dylan den arbetet utifrån på en makronivå och använder ett så daterat och samtidigt laddat ord som ”proletariatet”.
There's an evenin' haze settlin' over town
Starlight by the edge of the creek
The buyin' power of the proletariat's gone down
Money's gettin' shallow and weak
Inledningen är så kluven. Den stämningsfulla beskrivningen av skymningen, perfekt till de smärtsamt vackra pianotonerna, förbyts mot politiska tankar innan vi ens har hunnit börja drömma oss bort. Kanske sitter han och ser ut över stans skymning medan tankarna är någon helt annanstans. Det är de mest politiskt präglade termer Dylan någonsin uttalat och de följs upp med de ännu mer preciserade; ”They say low wages are a reality/If we want to compete abroad”. Ett välanvänt och nu mer nästan klichéartat argument mot globaliseringens krafter, oberoende av hur sant det är. Vi börjar undra om han efter 50 år av förväntningar äntligen ska greppa fanan och ta täten i protestleden. Direkt får vi svar på våra undringar:
My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
Man skulle kunna säga att hela låten pendlar mellan ont och gott, kärlek och hat. Det är bara det att där finns inget hat, bara en likgiltighet, en känsla av att där inte finns någon mening att bära på något så destruktivt som hat. ”I'll drag 'em all down to hell and I'll stand 'em at the wall/I'll sell 'em to their enemies”. Han är en hämnare som ser orättvisor och ondska men tänker inte låta sig förtäras eller ödsla energi på simpelt vrede och hat.
Now they worry and they hurry and they fuss and they fret
They waste your nights and days
Them I will forget
But you I'll remember always
Dylan bär bara med sig vad han vill, allt som upprör och sårar lämnar han därhän, det är inte värt hans tid och energi. Det är så vansinnigt vackert att se hur de mörka krafterna finns där men hur de aldrig tillåts få övertaget… ”them I will forget/But you I’ll remember always”.
Som flera av hans senare verk bär Workingman’s Blues #2 en prägel av en gammal man som slagit sig till ro och resignerat ser sin sista tid passera. Slutet är påtagligt nära. Musiken andas samma stämning och Dylan spelar sitt piano med något som framstår som nostalgiska och vemodiga slingor. Och trots att Dylans röst stundom låter lika grov som en gruva blir den ibland skör och öm som ett blygt ögonkast. Han behärskar sin röst och andning genom vad som måste vara en fulländad koncentrationsförmåga och en sann mästares osvikliga skicklighet.
fredag 23 juli 2010
Forehandens återkomst
Idiotvind har under veckan som gått glatt sig något alldeles kolossalt över beskedet att Sveriges, kanske Europas, överlägset bästa forehand tycks ha bestämt sig för att satsa på allvar igen. Och när jag säger överlägset bästa så menar jag verkligen överlägset som i ingen-annan-är-ens-i-närheten-och-jag-dör-litegrann-inombords-varje-gång-jag-ser-den.
Stort lycka till!
Stort lycka till!
onsdag 21 juli 2010
Col du Tourmalet, SAAB och hjälten
Vilken torsdag som väntar...
Nu kanske ni tror att jag har ägnat hela den här dagen, då det är vilodag i Tour de France, med att se fram emot morgondagens fantastiska bergsetapp där hela touren kommer att avgöras. Men det är bara till 90% sant.
Jag har också hunnit rota fram ett gammalt minne som jag inte mints så länge jag kan minnas. Förr i tiden fick man ett kassettband när man köpte en SAAB. Eller för att man hade en SAAB, jag vet inte hur det fungerade. Hur som helst hade vi några band hemma med blandade aktuella låtar som hette Musik i Bilen, utgivna av just SAAB (vi hade en SAAB också, så ni ser sambandet). Jag tror det var när de slutade med dessa band som det började gå utför med SAAB.
Återuppståndelsen av det här minnet fick mig att tänka på att man ändrat musiksmak sedan man var barn. Det första bandet vi hade var Musik i Bilen #9 och jag kan tydligt se omslaget framför mig. Vi råkade sabba bandet på ett ställe, med våra klåfingriga fingrar, så att det var helt tyst i någon halvminut. Men det gjorde inget, tyckte varken jag eller min tvillingbror eftersom det var under Lasse Tennanders Rötter. Vi brukade skratta åt den fåniga låten, nämnandet av "sockertopp" roade oss alltid vill jag minnas. Vad snackade gubben om, liksom?
Vi brydde oss bara om första låten på bandet - The Final Countdown med Europe. Inte för att vi fattade vad den handlade om, det fattar jag fortfarande inte. Men det där mullrande introt innan det sjukt mäktiga synthintrot och så Joey Tempest, med sina vita revärer på skinnbyxorna och jonglerandet med stativet, det var nästan det häftigaste vi visste. Europe var som utomjordingar. Lasse Tennander var bara en gammal lallande, hes farbror.
Nu tycker jag att Rötter med den gode Lasse är en helt fantastisk låt. Och Europe kanske ändå ser lite töntiga ut. När jag tänker efter finns det bara en enda person som haft samma ouppnåeligt höga hjältestatus i mina ögon sedan jag var 3-4 år. En enda person som genom alla år varit rakt igenom tokhäftig, som jag fortfarande betraktar med ett litet barns beundrande ögon...
Nu kanske ni tror att jag har ägnat hela den här dagen, då det är vilodag i Tour de France, med att se fram emot morgondagens fantastiska bergsetapp där hela touren kommer att avgöras. Men det är bara till 90% sant.
Jag har också hunnit rota fram ett gammalt minne som jag inte mints så länge jag kan minnas. Förr i tiden fick man ett kassettband när man köpte en SAAB. Eller för att man hade en SAAB, jag vet inte hur det fungerade. Hur som helst hade vi några band hemma med blandade aktuella låtar som hette Musik i Bilen, utgivna av just SAAB (vi hade en SAAB också, så ni ser sambandet). Jag tror det var när de slutade med dessa band som det började gå utför med SAAB.
Återuppståndelsen av det här minnet fick mig att tänka på att man ändrat musiksmak sedan man var barn. Det första bandet vi hade var Musik i Bilen #9 och jag kan tydligt se omslaget framför mig. Vi råkade sabba bandet på ett ställe, med våra klåfingriga fingrar, så att det var helt tyst i någon halvminut. Men det gjorde inget, tyckte varken jag eller min tvillingbror eftersom det var under Lasse Tennanders Rötter. Vi brukade skratta åt den fåniga låten, nämnandet av "sockertopp" roade oss alltid vill jag minnas. Vad snackade gubben om, liksom?
Vi brydde oss bara om första låten på bandet - The Final Countdown med Europe. Inte för att vi fattade vad den handlade om, det fattar jag fortfarande inte. Men det där mullrande introt innan det sjukt mäktiga synthintrot och så Joey Tempest, med sina vita revärer på skinnbyxorna och jonglerandet med stativet, det var nästan det häftigaste vi visste. Europe var som utomjordingar. Lasse Tennander var bara en gammal lallande, hes farbror.
Nu tycker jag att Rötter med den gode Lasse är en helt fantastisk låt. Och Europe kanske ändå ser lite töntiga ut. När jag tänker efter finns det bara en enda person som haft samma ouppnåeligt höga hjältestatus i mina ögon sedan jag var 3-4 år. En enda person som genom alla år varit rakt igenom tokhäftig, som jag fortfarande betraktar med ett litet barns beundrande ögon...
tisdag 20 juli 2010
Oärlighetens olika ansikten
O, hur salig är inte den förunderliga cykelvärlden!
Den lever i ett eget litet universum av seder, oskrivna lagar och hederskodex. Samtidigt dopar de sig, ljuger, myglar och fifflar. Och de slåss! Touren hade knappt hunnit börja innan Barredo attackerade Rui Costa med sitt avmonterade framhjul efter målgång. Andra ligger på natten och pumpar in EPO i sina autobahnådror för att nästa dag bli tokiga på en konkurrent som inte sköter dragjobbet på ett schysst sätt.
Som skjuten ur en kanon flög jag upp igår då Andy Schleck flög (som skjuten ur en kanon) från klungan och äntligen fick en lucka till Contador. Men det dröjde bara sekunder innan glädjen byttes till panik då Andys kedja small till och hoppade av. Istället ryckte Contador och fick en så stor lucka att han tog över den gula ledartröjan.
- Skandal! Buuu! Man utnyttjar inte en sådan situation! skrek kollegor, konkurrenter, veteraner, journalister och jag.
- Jag ska hämnas, väste Andy Schleck efter målgång.
- Det var minsann en svår situation... kanske inte... men ändå..., sa andra mer sansade tyckare bl.a. briljanta Adamsson & Vacchi.
Men det tar inte slut där. På kvällen sätter sig Contador, cykelsportens stjärna nummer 1, på sitt hotellrum och spelar in ett videoklipp där han ber om ursäkt till Schleck och lägger upp klippet på Youtube.
Det säger lite om värdet av cykelsportens oskrivna lagar. Jag tänker på fotbollen som fullkomligt löper amok i sin vildsinta oärlighet. Tänk om någon av de bortskämda fotbollsdivorna, efter en match, skulle spela in ett videoklipp där de bad om ursäkt för sina löjliga filmningar eller brutala tacklingar.
Nä tacka vet jag cykelsporten, där slipper vi åtminstone se fusket, de har anständigheten att smyga med sina bedrägerier. I fotbollen skäms de inte för sin oärlighet och sitt mygel utan bjuder på en föreställning i mänsklighetens mörkaste baksidor inför hundratals kameror, fullt medvetna om hur de kommer avslöjas och förlöjligas i en serie repriser.
Den lever i ett eget litet universum av seder, oskrivna lagar och hederskodex. Samtidigt dopar de sig, ljuger, myglar och fifflar. Och de slåss! Touren hade knappt hunnit börja innan Barredo attackerade Rui Costa med sitt avmonterade framhjul efter målgång. Andra ligger på natten och pumpar in EPO i sina autobahnådror för att nästa dag bli tokiga på en konkurrent som inte sköter dragjobbet på ett schysst sätt.
Som skjuten ur en kanon flög jag upp igår då Andy Schleck flög (som skjuten ur en kanon) från klungan och äntligen fick en lucka till Contador. Men det dröjde bara sekunder innan glädjen byttes till panik då Andys kedja small till och hoppade av. Istället ryckte Contador och fick en så stor lucka att han tog över den gula ledartröjan.
- Skandal! Buuu! Man utnyttjar inte en sådan situation! skrek kollegor, konkurrenter, veteraner, journalister och jag.
- Jag ska hämnas, väste Andy Schleck efter målgång.
- Det var minsann en svår situation... kanske inte... men ändå..., sa andra mer sansade tyckare bl.a. briljanta Adamsson & Vacchi.
Men det tar inte slut där. På kvällen sätter sig Contador, cykelsportens stjärna nummer 1, på sitt hotellrum och spelar in ett videoklipp där han ber om ursäkt till Schleck och lägger upp klippet på Youtube.
Det säger lite om värdet av cykelsportens oskrivna lagar. Jag tänker på fotbollen som fullkomligt löper amok i sin vildsinta oärlighet. Tänk om någon av de bortskämda fotbollsdivorna, efter en match, skulle spela in ett videoklipp där de bad om ursäkt för sina löjliga filmningar eller brutala tacklingar.
Nä tacka vet jag cykelsporten, där slipper vi åtminstone se fusket, de har anständigheten att smyga med sina bedrägerier. I fotbollen skäms de inte för sin oärlighet och sitt mygel utan bjuder på en föreställning i mänsklighetens mörkaste baksidor inför hundratals kameror, fullt medvetna om hur de kommer avslöjas och förlöjligas i en serie repriser.
söndag 18 juli 2010
Dylan Top 100: 6
6. Mama, You Been on my Mind, 1964 (The Bootlegs Series 1-3, 1991) [-]
Dylan har gjort sig känd som en av musikens och litteraturens mest surrealistiska och färgstarka textförfattare. Men han behöver inte måla en Guernica, som i Visions of Johanna, för att uttrycka vad han känner. I Mama, You Been on my Mind uttrycker sig Dylan tvärtom med de allra minsta medel. Samtidigt sätter han ord på känslor som slunkit undan likt spöken för alla hårt kämpande textförfattare. Dylans förmåga som poet finns minst lika mycket i dessa lågmälda, finstilta verk.
Perhaps it's the color of the sun cut flat
An’ coverin’ the crossroads I'm standin’ at,
Or maybe it's the weather or somethin’ like that,
But mama, you been on my mind.
Han tycks ha en förmåga att formulera sina känslor i ord och få ner dem på papper innan han ens själv lyckats förstå vad det egentligen är han känner. På så sätt ger han oss en Pandoras ask av motstridiga känslor som kan leda åt ett oändligt antal håll och betyda allt vad lyssnaren läser in i dem.
I don't mean trouble, please don't put me down or get upset,
I am not pleadin’ or saying, “I can't forget you”
I do not pace the floor bowed down and bent, but yet,
Mama, you been on my mind.
Världen blir sällan svart eller vit i Dylans texter. Hans röst är fylld av en vemodig skugga, gitarren håller med och hon är i hans tankar. Allt lutar åt en trevlig sång som rättar in sig i ledet bland alla visor om olycklig kärlek. Men mot alla odds förnekar han bestämt i vers efter vers att så är fallet. Vi blir stående mittemellan, ambivalenta och vet inte riktigt vad vi ska tro. Hur fan ska du ha det Bob!? Men Dylan tänker sannerligen inte ge några enkla, raka svar.
I’m not asking you to say words like "yes" or "no,"
Please understand me, I have no place I’m calling you to go.
I'm just whisperin’ to myself so I can’t pretend that I don't know,
Mama, you been on my mind.
Kanske ljuger han för oss? Han kanske inte ens är medveten om sina egna lögner, kanske ljuger han för sig själv? Kanske intalar han sig något annat? ”I'm just whisperin’ to myself so I can’t pretend that I don't know”. Kanske har han lyckats skriva ned och inkludera sina självintalade modifikationer av sanningen i en låttext? Kanske behöver de inte alltid vara totalt ärliga och självutlämnande. Vem har inte slitits mellan de inre rösternas debatt och vanmäktigt försökt avgöra vilken som talar sanning? Kanske blir texten ännu mer ärlig och självutlämnande på det sättet. Sen kommer den hänförande sista versen…
When you wake up in the mornin', baby, look inside your mirror.
You know I won't be next to you, you know I won't be near.
I'd just be curious to know if you can see yourself as clear
As someone who has had you on his mind.
Originalinspelningen från 1964 gavs aldrig ut på något album förrän den första samlingen i den officiella bootlegsserien släpptes. Men han framförde den live i en duett tillsammans med Joan Baez redan samma 1964. Drygt tio år senare stod han återigen på scen och sjöng den tillsammans med Joan Baez under RTR-turnén. Båda dessa finns nu släppta i den officiella bootlegserien (Vol. 5 respektive Vol. 6). Låten har tolkats av en mängd artister, bl.a. Johnny Cash, The Beatles, Jeff Buckley, Rod Stewart, Joan Baez, Judy Collins och Mikael Wiehe.
Dylan har gjort sig känd som en av musikens och litteraturens mest surrealistiska och färgstarka textförfattare. Men han behöver inte måla en Guernica, som i Visions of Johanna, för att uttrycka vad han känner. I Mama, You Been on my Mind uttrycker sig Dylan tvärtom med de allra minsta medel. Samtidigt sätter han ord på känslor som slunkit undan likt spöken för alla hårt kämpande textförfattare. Dylans förmåga som poet finns minst lika mycket i dessa lågmälda, finstilta verk.
Perhaps it's the color of the sun cut flat
An’ coverin’ the crossroads I'm standin’ at,
Or maybe it's the weather or somethin’ like that,
But mama, you been on my mind.
Han tycks ha en förmåga att formulera sina känslor i ord och få ner dem på papper innan han ens själv lyckats förstå vad det egentligen är han känner. På så sätt ger han oss en Pandoras ask av motstridiga känslor som kan leda åt ett oändligt antal håll och betyda allt vad lyssnaren läser in i dem.
I don't mean trouble, please don't put me down or get upset,
I am not pleadin’ or saying, “I can't forget you”
I do not pace the floor bowed down and bent, but yet,
Mama, you been on my mind.
Världen blir sällan svart eller vit i Dylans texter. Hans röst är fylld av en vemodig skugga, gitarren håller med och hon är i hans tankar. Allt lutar åt en trevlig sång som rättar in sig i ledet bland alla visor om olycklig kärlek. Men mot alla odds förnekar han bestämt i vers efter vers att så är fallet. Vi blir stående mittemellan, ambivalenta och vet inte riktigt vad vi ska tro. Hur fan ska du ha det Bob!? Men Dylan tänker sannerligen inte ge några enkla, raka svar.
I’m not asking you to say words like "yes" or "no,"
Please understand me, I have no place I’m calling you to go.
I'm just whisperin’ to myself so I can’t pretend that I don't know,
Mama, you been on my mind.
Kanske ljuger han för oss? Han kanske inte ens är medveten om sina egna lögner, kanske ljuger han för sig själv? Kanske intalar han sig något annat? ”I'm just whisperin’ to myself so I can’t pretend that I don't know”. Kanske har han lyckats skriva ned och inkludera sina självintalade modifikationer av sanningen i en låttext? Kanske behöver de inte alltid vara totalt ärliga och självutlämnande. Vem har inte slitits mellan de inre rösternas debatt och vanmäktigt försökt avgöra vilken som talar sanning? Kanske blir texten ännu mer ärlig och självutlämnande på det sättet. Sen kommer den hänförande sista versen…
When you wake up in the mornin', baby, look inside your mirror.
You know I won't be next to you, you know I won't be near.
I'd just be curious to know if you can see yourself as clear
As someone who has had you on his mind.
Originalinspelningen från 1964 gavs aldrig ut på något album förrän den första samlingen i den officiella bootlegsserien släpptes. Men han framförde den live i en duett tillsammans med Joan Baez redan samma 1964. Drygt tio år senare stod han återigen på scen och sjöng den tillsammans med Joan Baez under RTR-turnén. Båda dessa finns nu släppta i den officiella bootlegserien (Vol. 5 respektive Vol. 6). Låten har tolkats av en mängd artister, bl.a. Johnny Cash, The Beatles, Jeff Buckley, Rod Stewart, Joan Baez, Judy Collins och Mikael Wiehe.
lördag 17 juli 2010
Delad uppmärksamhet
Jag hade tänkt ignorera Ungdoms EM, rent bloggmässigt alltså. Men Anthony Tran slog den ett år äldre Europatrean Robert Floras med 3-1 (11-5, 11-4, 6-11, 12-10) och eftersom Hampus Söderlund och Viktor Fredriksson också bidrog med varsin seger blev det 3-0 till svenskarna mot den seedade gruppettan Polen. Gruppsegern i stort sett klar. Fantastisk inledning, framförallt från Trans sida.
Tyvärr hamnar ju UEM i skuggan av två större evenemang. För det första närmar sig cyklisterna nu Pyrenéerna i en dramatisk upplaga av Tour de France där Andy Schleck tycks vara den ende som kan sätta stopp för ännu en seger för Contador. Tyvärr var det den sistnämnde som sprätte iväg i sista backen under dagens etapp när jag satt och väntade på ett Schleckryck.
Dels är nu Idiotvinds Dylan Top 100 lista inne i rafflande upplösning där det nu endast återstår sex stycken låtar. Mängder av kandidater återstår och för dem återstår nu en kolossalt smickrande Top 6 placeringar eller en plats utanför Top 100.
Tyvärr hamnar ju UEM i skuggan av två större evenemang. För det första närmar sig cyklisterna nu Pyrenéerna i en dramatisk upplaga av Tour de France där Andy Schleck tycks vara den ende som kan sätta stopp för ännu en seger för Contador. Tyvärr var det den sistnämnde som sprätte iväg i sista backen under dagens etapp när jag satt och väntade på ett Schleckryck.
Dels är nu Idiotvinds Dylan Top 100 lista inne i rafflande upplösning där det nu endast återstår sex stycken låtar. Mängder av kandidater återstår och för dem återstår nu en kolossalt smickrande Top 6 placeringar eller en plats utanför Top 100.
fredag 16 juli 2010
Betydelsen av historielektioner
Jag blir så deprimerad då jag nu för tiden får en inblick i hårdrockens värld. Det går inte att komma ifrån känslan att fel sida vann, jag förstår inte vad som hände. Vi hade en fantastisk tid tillsammans, hårdrocken och jag. Men någonstans började saker och ting gå snett. Alla märkliga band som nu dyker upp tycks vara vad man hittar om man fortsätter gå snett tills vägen tar slut och samlar ihop vad man hittar på vägen.
Det hemska är att alla dagens trendiga "hårdrocksband" har sina rötter i min gamla musik. Men de har polerat och sminkat den och gett den någon slags Hollywood-make-over med glitter och silikon medan banden som skapade genren tycks glömmas bort. Det är vidrigt.
Alla barn som nu springer runt och lyssnar på Dead by April, Evanescence, Slipknot, Bullet for my Valentine och allt fan vad sörjan heter, alla dessa band som fjantat till den gamla fina hårdrocken, borde ta sig en ordentlig historielektion och sedan ta sig en ordentlig genomlyssning på till exempel Slaughter of the Soul (1995) med göteborgarna At the Gates. Skivan är femton år gammal nu, men de skulle upptäcka att det inte finns något gammalt över ett av hårdrocksvärldens mest inflytelserika och nydanande album.
All syntetisk image-hårdrock hade gått i konkurs på en vecka.
Det hemska är att alla dagens trendiga "hårdrocksband" har sina rötter i min gamla musik. Men de har polerat och sminkat den och gett den någon slags Hollywood-make-over med glitter och silikon medan banden som skapade genren tycks glömmas bort. Det är vidrigt.
Alla barn som nu springer runt och lyssnar på Dead by April, Evanescence, Slipknot, Bullet for my Valentine och allt fan vad sörjan heter, alla dessa band som fjantat till den gamla fina hårdrocken, borde ta sig en ordentlig historielektion och sedan ta sig en ordentlig genomlyssning på till exempel Slaughter of the Soul (1995) med göteborgarna At the Gates. Skivan är femton år gammal nu, men de skulle upptäcka att det inte finns något gammalt över ett av hårdrocksvärldens mest inflytelserika och nydanande album.
All syntetisk image-hårdrock hade gått i konkurs på en vecka.
tisdag 13 juli 2010
Pingisöken
Att säga att det händer mycket i pingisvärlden nu är ju som att säga att Per Gessle skriver djupa texter. Det närmsta som finns att se fram emot är en Pro Tour i Rabat, Marocko som börjar den 22 juli. Men startfältet där är så ospännande att det inte ens lockar en pingisnörd som mig. Det kan säkert delvis förklaras av att vinnaren tilldelas blygsamma 2800 poäng. Vilket är aningen mindre än nästkommande Pro Tour i Incheon City på den södra delen av Koreahalvön där 16 000 Pro Tour poäng utlovas till segraren.
Men det dröjer dock över en månad innan det är dags för Korea Open. Men då drar det igång på allvar, direkt efter koreanska öppna väntar Harmony China Open i Suzhou. Där belönas segraren med 33 000 poäng.
Stiltjen inom världselitpingisen leder till att intresset och pingisabstinensen kanaliseras i allt mer detaljerade och, kan tyckas, ovidkommande informationsinlagringar. Som att Harmony China Open spelas i Suzhou Sports Center med en utomhusarena för 40 000 åskådare, en inomhusarena som rymmer en publik på 9000 och som ser så här imponerande ut under nattetid.
Tävlingen börjar den 18:e augusti men sista anmälan är den 19:e juli. Lottningen kommer att äga rum den 17:e augusti klockan 16:00 lokal tid på Marriot Hotel Suzhou. Samma hotell är ett av boendealternativen men tävlingsarrangören erbjuder också logi på Suzhou Castle Hotel som bara tar 60 euros per natt för ett dubbelrum istället för det dubbla på Marriot.
Anmälningsavgiften är 14 euro och ska betalas in till China Citic Bank till kontonummer
7323011482600003746. De totala prispengarna som delas ut är 330 000 dollar var av 33 000 går till vinnaren i damernas och herrarnas singelklass.
Så, då har jag slagit ihjäl en dryg halvtimmes väntan på China Harmony Open. Bara en dryg månad kvar.
Men det dröjer dock över en månad innan det är dags för Korea Open. Men då drar det igång på allvar, direkt efter koreanska öppna väntar Harmony China Open i Suzhou. Där belönas segraren med 33 000 poäng.
Stiltjen inom världselitpingisen leder till att intresset och pingisabstinensen kanaliseras i allt mer detaljerade och, kan tyckas, ovidkommande informationsinlagringar. Som att Harmony China Open spelas i Suzhou Sports Center med en utomhusarena för 40 000 åskådare, en inomhusarena som rymmer en publik på 9000 och som ser så här imponerande ut under nattetid.Tävlingen börjar den 18:e augusti men sista anmälan är den 19:e juli. Lottningen kommer att äga rum den 17:e augusti klockan 16:00 lokal tid på Marriot Hotel Suzhou. Samma hotell är ett av boendealternativen men tävlingsarrangören erbjuder också logi på Suzhou Castle Hotel som bara tar 60 euros per natt för ett dubbelrum istället för det dubbla på Marriot.
Anmälningsavgiften är 14 euro och ska betalas in till China Citic Bank till kontonummer
7323011482600003746. De totala prispengarna som delas ut är 330 000 dollar var av 33 000 går till vinnaren i damernas och herrarnas singelklass.
Så, då har jag slagit ihjäl en dryg halvtimmes väntan på China Harmony Open. Bara en dryg månad kvar.
"And a little rain never hurt noone"
Tom Waits' skivor är som vykort från en helt egen värld. Han har seglat till Singapore med en enarmad kapten och fickorna fulla av jord, spelat biljard med en dvärg tills regnet upphörde, han kom hem från kriget med en idé för en fyrverkerishow, han har vandrat i Paris kloaker, han sover på kyrkogårdar och ser på TV i skyltfönster, han hänger sin blöta jacka på tork över taggtråden och gör upp eld i en gammal rostig Tucker, han vet att det finns ett liv under jord där rötterna dinglar och lastbilarna lastar av vid mullvadshålen och han har satt eld på Themsen...
...och det var bara en så liten, liten del att det egentligen vara var löjligt att jag berättade det överhuvudtaget.
Det finns en rikedom som är helt överväldigande. Jag lyssnar som en besatt, timme efter timme med all fokus enbart riktad åt Tom och hans musik och ord. Men ju mer jag letar, ju mer inser jag att jag aldrig kommer kunna lyckas ta till mig allt. Det är vad jag ägnat mig åt under en kväll som egentligen kan beskrivas bäst med Dylans ord "it's too hot to sleep, and time is running away".
Jag hittade en musikvideo till Tom Waits' helt underbara Hold On som börjar med de smått fantastiska raderna:
They hung a sign up in our town
"if you live it up, you won't live it down"
So, she left Monte Rio, son
just like a bullet leaves a gun
With charcoal eyes and Monroe hips
she went and took that California trip
...och det var bara en så liten, liten del att det egentligen vara var löjligt att jag berättade det överhuvudtaget.
Det finns en rikedom som är helt överväldigande. Jag lyssnar som en besatt, timme efter timme med all fokus enbart riktad åt Tom och hans musik och ord. Men ju mer jag letar, ju mer inser jag att jag aldrig kommer kunna lyckas ta till mig allt. Det är vad jag ägnat mig åt under en kväll som egentligen kan beskrivas bäst med Dylans ord "it's too hot to sleep, and time is running away".
Jag hittade en musikvideo till Tom Waits' helt underbara Hold On som börjar med de smått fantastiska raderna:
They hung a sign up in our town
"if you live it up, you won't live it down"
So, she left Monte Rio, son
just like a bullet leaves a gun
With charcoal eyes and Monroe hips
she went and took that California trip
söndag 11 juli 2010
Dylan Top 100: 7
7. Visions of Johanna (Blonde on Blonde, 1966) [21]
Leonard Cohen har kallat Dylan för “The Picasso of song”. Han måste ha haft en låt som Visions of Johanna i åtanke då han drog sin parallell. För precis som i Picassos stora verk präglas Visions of Johanna av en djärv surrealism där lagarna vi trodde var allmängiltiga böjs, vrängs och suddas ut. Linjer tycks skapa gestalter innan de plötsligt försvinner och bildar något helt annat.
Ain’t it just like the night to play tricks when you’re tryin’ to be so quiet?
Kanske är det lika otydligt för Dylan, han tycks befinna sig i något gränsland mellan medvetande och sömn där tankar glider undan, gestalterna ändrar form och linjerna suddas ut. Genom hela sången finns det en brutalt ödslig och enslig känsla, den uttrycks aldrig i direkta ord, men den är ständigt närvarande och präglar varje person och varje situation som skildras.
In the empty lot where the ladies play blindman's bluff with the key chain
And the all-night girls they whisper of escapades out on the D-train
We can hear the night watchman click his flashlight
Ask himself if it's him or them that's really insane
Ensligast av alla är berättaren med sin närvarande Louise men oförmögen att förjaga tankarna på Johanna som tvärtom är allt annat än närvarande.
Louise she's all right she's just near
She's delicate and seems like the mirror
But she just makes it all too concise and too clear
That Johanna's not here
Men Johanna förblir något avlägset som aldrig gestaltar sig som något annat än en vag vision. Spekulationerna vem Johanna kan vara har stormat i Dylankretsar i snart 50 år. Vissa menar att Johanna kan anspela på det hebreiska ordet Gehenna (helvete). Dylans uttal i liveframträdanden öppnar onekligen för dessa spekulationer och det ger onekligen ett intressant perspektiv. Men det finns också ständigt en vag resonans av en konstnärssjäl.
Inside the museums, infinity goes up on trial
Voices echo this is what salvation must be like after a while
But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smiles
Tankarna på Mona Lisa och hennes leende smälter lätt ihop med bilderna på den frånvarande Johanna. Vissa menar också att låten inspirerats av Johanna van Gogh, en svägerska till Vincent van Gogh som onekligen präglat Dylan. Verserna är som kolossala väggmålningar som erbjuder ett panorama av de mest dunkla tankar, situationer, personer och känslor. Men Dylan sticker också in med enstaka rader som på egen hand skulle kunna hänga som fulländade porträtt bredvid Mona Lisa på Louvren.
Som när gårdfarihandlaren som säger till grevinnan som låtsas bry sig om honom; ”Name me someone that’s not a parasite and I’ll go out and say a prayer for him”
Jewels and binoculars hang from the head of the mule
The ghost of electricity howls in the bones of her face
The harmonicas play the skeleton keys and the rain
And these visions of Johanna are now all that remain.
På Bootlegs Series 4: Live 1966, The Royal Albert Hall Concert (1998) finns ett framträdande som överträffar mer eller mindre allt. Hade liveframträdanden räknats här på listan hade Visions of Johanna sedermera återfunnits högre upp på listan.
Leonard Cohen har kallat Dylan för “The Picasso of song”. Han måste ha haft en låt som Visions of Johanna i åtanke då han drog sin parallell. För precis som i Picassos stora verk präglas Visions of Johanna av en djärv surrealism där lagarna vi trodde var allmängiltiga böjs, vrängs och suddas ut. Linjer tycks skapa gestalter innan de plötsligt försvinner och bildar något helt annat.
Ain’t it just like the night to play tricks when you’re tryin’ to be so quiet?
Kanske är det lika otydligt för Dylan, han tycks befinna sig i något gränsland mellan medvetande och sömn där tankar glider undan, gestalterna ändrar form och linjerna suddas ut. Genom hela sången finns det en brutalt ödslig och enslig känsla, den uttrycks aldrig i direkta ord, men den är ständigt närvarande och präglar varje person och varje situation som skildras.
In the empty lot where the ladies play blindman's bluff with the key chain
And the all-night girls they whisper of escapades out on the D-train
We can hear the night watchman click his flashlight
Ask himself if it's him or them that's really insane
Ensligast av alla är berättaren med sin närvarande Louise men oförmögen att förjaga tankarna på Johanna som tvärtom är allt annat än närvarande.
Louise she's all right she's just near
She's delicate and seems like the mirror
But she just makes it all too concise and too clear
That Johanna's not here
Men Johanna förblir något avlägset som aldrig gestaltar sig som något annat än en vag vision. Spekulationerna vem Johanna kan vara har stormat i Dylankretsar i snart 50 år. Vissa menar att Johanna kan anspela på det hebreiska ordet Gehenna (helvete). Dylans uttal i liveframträdanden öppnar onekligen för dessa spekulationer och det ger onekligen ett intressant perspektiv. Men det finns också ständigt en vag resonans av en konstnärssjäl.
Inside the museums, infinity goes up on trial
Voices echo this is what salvation must be like after a while
But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smiles
Tankarna på Mona Lisa och hennes leende smälter lätt ihop med bilderna på den frånvarande Johanna. Vissa menar också att låten inspirerats av Johanna van Gogh, en svägerska till Vincent van Gogh som onekligen präglat Dylan. Verserna är som kolossala väggmålningar som erbjuder ett panorama av de mest dunkla tankar, situationer, personer och känslor. Men Dylan sticker också in med enstaka rader som på egen hand skulle kunna hänga som fulländade porträtt bredvid Mona Lisa på Louvren.
Som när gårdfarihandlaren som säger till grevinnan som låtsas bry sig om honom; ”Name me someone that’s not a parasite and I’ll go out and say a prayer for him”
Jewels and binoculars hang from the head of the mule
The ghost of electricity howls in the bones of her face
The harmonicas play the skeleton keys and the rain
And these visions of Johanna are now all that remain.
På Bootlegs Series 4: Live 1966, The Royal Albert Hall Concert (1998) finns ett framträdande som överträffar mer eller mindre allt. Hade liveframträdanden räknats här på listan hade Visions of Johanna sedermera återfunnits högre upp på listan.
söndag 4 juli 2010
Dylan Top 100: 8
8. Not Dark Yet (Time out of Mind, 1997) [41]
Hela Time out of Mind har en mörk atmosfärisk känsla över sig. Men på Not Dark Yet blir den atmosfären så tät och djup att det låter som om Dylan sprungit ute natt efter natt med en håv och fångat de allra mest ödesdigra atmosfärer. Det är som om alla instrument håller sig i bakgrunden, ingen av dem vill komma fram i ljuset och ställa sig i centrum. Det är bara en mumlande, ekande ljudmatta som sakta, sakta böljar i den allra mest melankoliska melodi.
Shadows are fallin' and I've been here all day
It's too hot to sleep and time is runnin' away
Feel like my soul has turned into steel
I've still got the scars that the sun didn't heal
There's not even room enough to be anywhere
It's not dark yet but it's gettin' there.
Texten är skriven av en man som insett att han är i slutskedet av sin tid men som redan har förlorat allt liv. Han ser världen med främmande ögon och känner sig helt utomstående. Förbittrad ser han tillbaka på vad han gått igenom och tycks inte se något annat än besvikelser, missräkningar och meningslöshet.
Well, my sense of humanity has gone down the drain
Behind every beautiful thing there's been some kind of pain
I've been down on the bottom of a world full of lies
I ain't lookin' for nothin' in anyone's eyes
Dylan har en tendens att uttala sina s-ljud som z-ljud och det är något med hela hans sträva och djupa men samtidigt knivskarpa röst som får honom att framstå som en orm ur Kiplings sagovärld med hypnotiska krafter. Sakta vaggar han med i den nästan trolska musiken och levererar rader som får blodet att vända i ådrorna. Dels på grund av hans röst och sättet han levererar raderna, dels för att orden han satt samman är så välformulerade och träffsäkra att de är som elchocker. Men han tycks sakna ormen rovdjursinstinkter, han har redan gett upp.
I was born here and I'll die here against my will
I know it looks like I'm movin' but I'm standin' still
Every nerve in my body is so vacant and numb
I can't even remember what it was I came here to get away from
Don't even hear the murmur of a prayer
It's not dark yet but it's gettin' there.
Hela Time out of Mind har en mörk atmosfärisk känsla över sig. Men på Not Dark Yet blir den atmosfären så tät och djup att det låter som om Dylan sprungit ute natt efter natt med en håv och fångat de allra mest ödesdigra atmosfärer. Det är som om alla instrument håller sig i bakgrunden, ingen av dem vill komma fram i ljuset och ställa sig i centrum. Det är bara en mumlande, ekande ljudmatta som sakta, sakta böljar i den allra mest melankoliska melodi.
Shadows are fallin' and I've been here all day
It's too hot to sleep and time is runnin' away
Feel like my soul has turned into steel
I've still got the scars that the sun didn't heal
There's not even room enough to be anywhere
It's not dark yet but it's gettin' there.
Texten är skriven av en man som insett att han är i slutskedet av sin tid men som redan har förlorat allt liv. Han ser världen med främmande ögon och känner sig helt utomstående. Förbittrad ser han tillbaka på vad han gått igenom och tycks inte se något annat än besvikelser, missräkningar och meningslöshet.
Well, my sense of humanity has gone down the drain
Behind every beautiful thing there's been some kind of pain
I've been down on the bottom of a world full of lies
I ain't lookin' for nothin' in anyone's eyes
Dylan har en tendens att uttala sina s-ljud som z-ljud och det är något med hela hans sträva och djupa men samtidigt knivskarpa röst som får honom att framstå som en orm ur Kiplings sagovärld med hypnotiska krafter. Sakta vaggar han med i den nästan trolska musiken och levererar rader som får blodet att vända i ådrorna. Dels på grund av hans röst och sättet han levererar raderna, dels för att orden han satt samman är så välformulerade och träffsäkra att de är som elchocker. Men han tycks sakna ormen rovdjursinstinkter, han har redan gett upp.
I was born here and I'll die here against my will
I know it looks like I'm movin' but I'm standin' still
Every nerve in my body is so vacant and numb
I can't even remember what it was I came here to get away from
Don't even hear the murmur of a prayer
It's not dark yet but it's gettin' there.
"...in the pines, where the sun don't ever shine"
På tal om Lead Belly, under sina sista år i livet, mellan ungefär 1944 och 1948 spelade han in flera versioner av Where Did You Sleep Last Night? Lead Belly var en av de första att spela in visan som kan spåras tillbaka till 1870-talet och som också förekommer som In the Pines och Black Gal'.
Nästan 50 år senare, närmare bestämt den 18:e november 1993, satt ett av världens mest berömda och skandalomsusade band framför en liten publik och gjorde en konsert för MTV Unplugged. De allra flesta skulle beskriva bandet som tre högljudda drogmissbrukare ute efter att väsnas och provocera, med en stor megahit på sin meritlista.
Då spelningen lider mot sitt slut förklarar sångaren att de nu vill avsluta med en låt av hans - nej - deras "favourite performer". Och så börjar de Where Did You Sleep Last Night? Jag såg framförandet någon gång under min uppväxt och blev helt paralyserad. Då slutet närmas lyfter bandet musiken till ett akustiskt crescendo och sångarens inlevelse är fullständigt total, han tycks offra hela sin själ och livsglöd i musiken.
Plötsligt stannar han upp inför det allra sista andetaget, han stöter ur sig ett kort flämtande, öppnar ögonen och tittar upp och vi får se en blick så fullständigt uttömd och glasartad att vi förstår att begreppet "lägga sin själ i sin insats" har fått en rent bokstavlig innebörd. Det finns ingenting kvar, han har vrålat ut allt som finns kvar inom honom, han har gett oss precis allt. Det är otäckt och fullkomligt hjärtskärande. Blicken träffar mig som en blixt varje gång.
Bara några månader senare sköt sig sångaren i huvudet vilket ger den där blicken en ännu mer obehaglig innebörd. Men kanske är det bara en efterhandskonstruktion.
My girl, my girl, don't lie to me,
Tell me where did you sleep last night.
In the pines, in the pines,
Where the sun don't ever shine.
I would shiver the whole night through.
My girl, my girl, where will you go?
I'm going where the cold wind blows.
Nästan 50 år senare, närmare bestämt den 18:e november 1993, satt ett av världens mest berömda och skandalomsusade band framför en liten publik och gjorde en konsert för MTV Unplugged. De allra flesta skulle beskriva bandet som tre högljudda drogmissbrukare ute efter att väsnas och provocera, med en stor megahit på sin meritlista.
Då spelningen lider mot sitt slut förklarar sångaren att de nu vill avsluta med en låt av hans - nej - deras "favourite performer". Och så börjar de Where Did You Sleep Last Night? Jag såg framförandet någon gång under min uppväxt och blev helt paralyserad. Då slutet närmas lyfter bandet musiken till ett akustiskt crescendo och sångarens inlevelse är fullständigt total, han tycks offra hela sin själ och livsglöd i musiken.
Plötsligt stannar han upp inför det allra sista andetaget, han stöter ur sig ett kort flämtande, öppnar ögonen och tittar upp och vi får se en blick så fullständigt uttömd och glasartad att vi förstår att begreppet "lägga sin själ i sin insats" har fått en rent bokstavlig innebörd. Det finns ingenting kvar, han har vrålat ut allt som finns kvar inom honom, han har gett oss precis allt. Det är otäckt och fullkomligt hjärtskärande. Blicken träffar mig som en blixt varje gång.
Bara några månader senare sköt sig sångaren i huvudet vilket ger den där blicken en ännu mer obehaglig innebörd. Men kanske är det bara en efterhandskonstruktion.
My girl, my girl, don't lie to me,
Tell me where did you sleep last night.
In the pines, in the pines,
Where the sun don't ever shine.
I would shiver the whole night through.
My girl, my girl, where will you go?
I'm going where the cold wind blows.
lördag 3 juli 2010
Äntligen
Oj, oj, oj! Nu börjar det!
Bara minuter innan prologen i Rotterdam startar och sedan är Tour de France igång.
Tyvärr är det ju väldigt mycket fusk och mygel inom cyklingen men till skillnad från Hyckleri VM i Sydafrika ska det bli skönt med en betydligt mer renhårig sport.
Kom igen nu Andy Schleck!
Bara minuter innan prologen i Rotterdam startar och sedan är Tour de France igång.
Tyvärr är det ju väldigt mycket fusk och mygel inom cyklingen men till skillnad från Hyckleri VM i Sydafrika ska det bli skönt med en betydligt mer renhårig sport.
Kom igen nu Andy Schleck!
fredag 2 juli 2010
Godnatt Irene
Som liten var plastbollen roligast. Den riktiga fotbollen var som ett bowlingklot för mina fötter med storlek 33. Men sen helt plötsligt en sommar hade benen växt till sig på ett sätt som gjorde den riktiga bollen mycket roligare att spela med. Den krävde skicklighet. Till skillnad från plastbollen uppförde sig den riktiga bollen som om den fostrats i fysikens och logikens lagar. Den var ett projekt att bemästra, det gick att lära sig, man kunde utvecklas.
Samtidigt minns jag en bilsemester med familjen genom Storbrittanien. I brist på bättre köpte vi oss en plastboll och då vi hittade en gräsplätt hade jag och mina bröder en stunds stort nöje åt den fladdriga plastbollen som tycktes ha ett eget liv och bytte riktning helt godtyckligt. Vi skrattade sådär glatt som bara obekymrade ungdomar kan åt alla dråpliga situationer bollen skapade innan vi tröttnade och önskade oss en riktig boll.
Tänk om vi då vetat att i en inte alls särskilt avlägsen framtid så skulle VM spelas med en boll som beter sig precis som den där gula bollen vi spelade med i Wales. Jag känner igen beteendemönstret exakt. En vänsterskruvad bollbana avbryts halvvägs och fladdrar åt höger istället. Samtidigt lägger FIFA-pamparna sina lyxlivsdubbelhakor i djupa, bekväma veck och ler nöjt: "Vi har gjort det igen, alla dessa överraskande, slumpmässiga mål, det är underhållning det."
Själv lämnade jag TV:n i samma stund den fladdriga bollen bytte bana och fick Ghanas målvakt att se ut som en idiot. Idrotter med hög slumpfaktor har aldrig intresserat mig.
Istället satte jag mig och konstruerade en spellista med Leadbellys klassiker Goodnight Irene. Jag följde den från den gamle bluessångarens original från början av 40-talet, till Pete Seeger och The Weavers dunderhit med samma skapelse på 50-talet, jag lyssnade på legender som Sinatra, Cash, Jerry Lee Lewis och Nat King Coles versioner och en skämtsam/förlöjligande version av Bob Hope, Judy Garland och Bing Crosby. Jag följde den till märkliga sidospår; till Irlands The Pogues, söderkisen Jerry Williams och ett förskräckligt missöde hos Flamingokvintettens svenska översättning. Jag nådde hela vägen fram till Tom Waits och hans briljanta version. Det kändes som låten hittat hem igen efter en svindlande odyssé genom musikernas oberäkneliga galleri.
Hos Tom Waits finns ingen slumpfaktor.
Samtidigt minns jag en bilsemester med familjen genom Storbrittanien. I brist på bättre köpte vi oss en plastboll och då vi hittade en gräsplätt hade jag och mina bröder en stunds stort nöje åt den fladdriga plastbollen som tycktes ha ett eget liv och bytte riktning helt godtyckligt. Vi skrattade sådär glatt som bara obekymrade ungdomar kan åt alla dråpliga situationer bollen skapade innan vi tröttnade och önskade oss en riktig boll.
Tänk om vi då vetat att i en inte alls särskilt avlägsen framtid så skulle VM spelas med en boll som beter sig precis som den där gula bollen vi spelade med i Wales. Jag känner igen beteendemönstret exakt. En vänsterskruvad bollbana avbryts halvvägs och fladdrar åt höger istället. Samtidigt lägger FIFA-pamparna sina lyxlivsdubbelhakor i djupa, bekväma veck och ler nöjt: "Vi har gjort det igen, alla dessa överraskande, slumpmässiga mål, det är underhållning det."
Själv lämnade jag TV:n i samma stund den fladdriga bollen bytte bana och fick Ghanas målvakt att se ut som en idiot. Idrotter med hög slumpfaktor har aldrig intresserat mig.
Istället satte jag mig och konstruerade en spellista med Leadbellys klassiker Goodnight Irene. Jag följde den från den gamle bluessångarens original från början av 40-talet, till Pete Seeger och The Weavers dunderhit med samma skapelse på 50-talet, jag lyssnade på legender som Sinatra, Cash, Jerry Lee Lewis och Nat King Coles versioner och en skämtsam/förlöjligande version av Bob Hope, Judy Garland och Bing Crosby. Jag följde den till märkliga sidospår; till Irlands The Pogues, söderkisen Jerry Williams och ett förskräckligt missöde hos Flamingokvintettens svenska översättning. Jag nådde hela vägen fram till Tom Waits och hans briljanta version. Det kändes som låten hittat hem igen efter en svindlande odyssé genom musikernas oberäkneliga galleri.
Hos Tom Waits finns ingen slumpfaktor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)