Som liten var plastbollen roligast. Den riktiga fotbollen var som ett bowlingklot för mina fötter med storlek 33. Men sen helt plötsligt en sommar hade benen växt till sig på ett sätt som gjorde den riktiga bollen mycket roligare att spela med. Den krävde skicklighet. Till skillnad från plastbollen uppförde sig den riktiga bollen som om den fostrats i fysikens och logikens lagar. Den var ett projekt att bemästra, det gick att lära sig, man kunde utvecklas.
Samtidigt minns jag en bilsemester med familjen genom Storbrittanien. I brist på bättre köpte vi oss en plastboll och då vi hittade en gräsplätt hade jag och mina bröder en stunds stort nöje åt den fladdriga plastbollen som tycktes ha ett eget liv och bytte riktning helt godtyckligt. Vi skrattade sådär glatt som bara obekymrade ungdomar kan åt alla dråpliga situationer bollen skapade innan vi tröttnade och önskade oss en riktig boll.
Tänk om vi då vetat att i en inte alls särskilt avlägsen framtid så skulle VM spelas med en boll som beter sig precis som den där gula bollen vi spelade med i Wales. Jag känner igen beteendemönstret exakt. En vänsterskruvad bollbana avbryts halvvägs och fladdrar åt höger istället. Samtidigt lägger FIFA-pamparna sina lyxlivsdubbelhakor i djupa, bekväma veck och ler nöjt: "Vi har gjort det igen, alla dessa överraskande, slumpmässiga mål, det är underhållning det."
Själv lämnade jag TV:n i samma stund den fladdriga bollen bytte bana och fick Ghanas målvakt att se ut som en idiot. Idrotter med hög slumpfaktor har aldrig intresserat mig.
Istället satte jag mig och konstruerade en spellista med Leadbellys klassiker Goodnight Irene. Jag följde den från den gamle bluessångarens original från början av 40-talet, till Pete Seeger och The Weavers dunderhit med samma skapelse på 50-talet, jag lyssnade på legender som Sinatra, Cash, Jerry Lee Lewis och Nat King Coles versioner och en skämtsam/förlöjligande version av Bob Hope, Judy Garland och Bing Crosby. Jag följde den till märkliga sidospår; till Irlands The Pogues, söderkisen Jerry Williams och ett förskräckligt missöde hos Flamingokvintettens svenska översättning. Jag nådde hela vägen fram till Tom Waits och hans briljanta version. Det kändes som låten hittat hem igen efter en svindlande odyssé genom musikernas oberäkneliga galleri.
Hos Tom Waits finns ingen slumpfaktor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar