Dylan Top 100: 5

5. Workingman’s Blues #2 (Modern Times, 2006) [-]
Låten är en uppföljare till Merle Haggards Workin’ Man Blues från 1967 som handlar om en hårt arbetande mans bördor och vedermödor för att försörja sin familj. Men till skillnad från Haggards första-hands-perspektiv ser Dylan den arbetet utifrån på en makronivå och använder ett så daterat och samtidigt laddat ord som ”proletariatet”.

There's an evenin' haze settlin' over town
Starlight by the edge of the creek
The buyin' power of the proletariat's gone down
Money's gettin' shallow and weak

Inledningen är så kluven. Den stämningsfulla beskrivningen av skymningen, perfekt till de smärtsamt vackra pianotonerna, förbyts mot politiska tankar innan vi ens har hunnit börja drömma oss bort. Kanske sitter han och ser ut över stans skymning medan tankarna är någon helt annanstans. Det är de mest politiskt präglade termer Dylan någonsin uttalat och de följs upp med de ännu mer preciserade; ”They say low wages are a reality/If we want to compete abroad”. Ett välanvänt och nu mer nästan klichéartat argument mot globaliseringens krafter, oberoende av hur sant det är. Vi börjar undra om han efter 50 år av förväntningar äntligen ska greppa fanan och ta täten i protestleden. Direkt får vi svar på våra undringar:

My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee

Man skulle kunna säga att hela låten pendlar mellan ont och gott, kärlek och hat. Det är bara det att där finns inget hat, bara en likgiltighet, en känsla av att där inte finns någon mening att bära på något så destruktivt som hat. ”I'll drag 'em all down to hell and I'll stand 'em at the wall/I'll sell 'em to their enemies”. Han är en hämnare som ser orättvisor och ondska men tänker inte låta sig förtäras eller ödsla energi på simpelt vrede och hat.

Now they worry and they hurry and they fuss and they fret
They waste your nights and days
Them I will forget
But you I'll remember always

Dylan bär bara med sig vad han vill, allt som upprör och sårar lämnar han därhän, det är inte värt hans tid och energi. Det är så vansinnigt vackert att se hur de mörka krafterna finns där men hur de aldrig tillåts få övertaget… ”them I will forget/But you I’ll remember always”.

Som flera av hans senare verk bär Workingman’s Blues #2 en prägel av en gammal man som slagit sig till ro och resignerat ser sin sista tid passera. Slutet är påtagligt nära. Musiken andas samma stämning och Dylan spelar sitt piano med något som framstår som nostalgiska och vemodiga slingor. Och trots att Dylans röst stundom låter lika grov som en gruva blir den ibland skör och öm som ett blygt ögonkast. Han behärskar sin röst och andning genom vad som måste vara en fulländad koncentrationsförmåga och en sann mästares osvikliga skicklighet.