Jag blir så deprimerad då jag nu för tiden får en inblick i hårdrockens värld. Det går inte att komma ifrån känslan att fel sida vann, jag förstår inte vad som hände. Vi hade en fantastisk tid tillsammans, hårdrocken och jag. Men någonstans började saker och ting gå snett. Alla märkliga band som nu dyker upp tycks vara vad man hittar om man fortsätter gå snett tills vägen tar slut och samlar ihop vad man hittar på vägen.
Det hemska är att alla dagens trendiga "hårdrocksband" har sina rötter i min gamla musik. Men de har polerat och sminkat den och gett den någon slags Hollywood-make-over med glitter och silikon medan banden som skapade genren tycks glömmas bort. Det är vidrigt.
Alla barn som nu springer runt och lyssnar på Dead by April, Evanescence, Slipknot, Bullet for my Valentine och allt fan vad sörjan heter, alla dessa band som fjantat till den gamla fina hårdrocken, borde ta sig en ordentlig historielektion och sedan ta sig en ordentlig genomlyssning på till exempel Slaughter of the Soul (1995) med göteborgarna At the Gates. Skivan är femton år gammal nu, men de skulle upptäcka att det inte finns något gammalt över ett av hårdrocksvärldens mest inflytelserika och nydanande album.
All syntetisk image-hårdrock hade gått i konkurs på en vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar