Nu kanske ni tror att jag har ägnat hela den här dagen, då det är vilodag i Tour de France, med att se fram emot morgondagens fantastiska bergsetapp där hela touren kommer att avgöras. Men det är bara till 90% sant.
Jag har också hunnit rota fram ett gammalt minne som jag inte mints så länge jag kan minnas. Förr i tiden fick man ett kassettband när man köpte en SAAB. Eller för att man hade en SAAB, jag vet inte hur det fungerade. Hur som helst hade vi några band hemma med blandade aktuella låtar som hette Musik i Bilen, utgivna av just SAAB (vi hade en SAAB också, så ni ser sambandet). Jag tror det var när de slutade med dessa band som det började gå utför med SAAB.
Återuppståndelsen av det här minnet fick mig att tänka på att man ändrat musiksmak sedan man var barn. Det första bandet vi hade var Musik i Bilen #9 och jag kan tydligt se omslaget framför mig. Vi råkade sabba bandet på ett ställe, med våra klåfingriga fingrar, så att det var helt tyst i någon halvminut. Men det gjorde inget, tyckte varken jag eller min tvillingbror eftersom det var under Lasse Tennanders Rötter. Vi brukade skratta åt den fåniga låten, nämnandet av "sockertopp" roade oss alltid vill jag minnas. Vad snackade gubben om, liksom?
Vi brydde oss bara om första låten på bandet - The Final Countdown med Europe. Inte för att vi fattade vad den handlade om, det fattar jag fortfarande inte. Men det där mullrande introt innan det sjukt mäktiga synthintrot och så Joey Tempest, med sina vita revärer på skinnbyxorna och jonglerandet med stativet, det var nästan det häftigaste vi visste. Europe var som utomjordingar. Lasse Tennander var bara en gammal lallande, hes farbror.
Nu tycker jag att Rötter med den gode Lasse är en helt fantastisk låt. Och Europe kanske ändå ser lite töntiga ut. När jag tänker efter finns det bara en enda person som haft samma ouppnåeligt höga hjältestatus i mina ögon sedan jag var 3-4 år. En enda person som genom alla år varit rakt igenom tokhäftig, som jag fortfarande betraktar med ett litet barns beundrande ögon...
4 kommentarer:
Kan vi se fram emot en topplista från Thåströms långa karriär nu i höst?
Det hade vart nåt!
Men det känns nästan svårare än Dylan...
Ja, det är lite svårt att få grepp på Thåström och det är samtidigt där en del av storheten ligger.
För några veckor sen var jag i St Louis och en kväll träffade jag lite folk som ville höra svensk musik. Sen satt vi och drack några öl och lyssnade på Thåström-grejer jag hade på min laptop och även liveklipp på youtube (bland annat ett klipp på Flyktsoda tillsammans med Eldkvarn som är otroligt intensivt). De var ganska fascinerade över att samma man kunde göra så varierad musik över så lång tid. Och då är de ändå inte i närheten av att förstå hur vassa texterna ofta är.
Vilken fantastik reklam för Sverige du gjorde där. Har du sökt något bidrag från staten för det? Kungahuset får trots allt ganska mycket ekonomiskt stöd för all "reklam för Sverige" de gör runt om i världen.
Ett stort bekymmer jag stött på när jag börjat fundera över projektet är att Thåström har gjort väldigt många tolkningar av andras låtar som är svåra att bortse från. I Dylan Top 100 har jag bortsett från alla covergrejer men en Thåströmlista utan Staten & Kapitalet? Utan Fred, Märk hur vår skugga och Keops Pyramid? Var går gränsen, vad händer med Tyna bort och Kanonsång som översatts till svenska? Eller när han sjunger Nils Ferlin och Dan Anderssons dikter?
Samtidigt känns det ju inte rätt att ta med hans cover på Roadhouse Blues, Happy eller Cold Turkey.
Kanske bara inkludera studioinspelade covers? Då kommer Bara om min älskade väntar med och Personliga Persson och Balladen om en gammal knarkare...
Vissa känns som renodlade covers som man kan bortse från, men vissa låtar har blivit en så bestående och betydelsefull del av Thåströms låtarsenal. Vem tänker på Blå Tåget när man säger Staten & Kapitalet?
Svåra beslut...
Skicka en kommentar