John Finn's Wife (Henry's Dream, 1992)
Det går inte att skriva om John Finn's Wife utan att prata om slutet. Musiken är underordnad berättelsen, den är lite obekväm och kaotisk. Men avslutningen bryter av tvärt mot vad vi hört så långt - det är som om himlens portar öppnar sig och den allra ljuvaste musik strömmar ut.
Låten är en narrativ skapelse som kretsar kring "the brand new wife of mad John Finn" i en liten by där alla bybor samlats för någon ceremoni; "Dancers writhed and squirmed and then/Came apart and then writhed again/They're like squirming flies on a pin/In the heat and in the din". Den mystiske frun till John Finn är under allas uppmärksamhet "And in she came, did John Finn's wife/With legs like scissors and butcher's knives/A tattooed breast and flaming eyes/And a crimson carnation in her teeth".
Den galne John Finn, "with his quick black eyes and black cheroot/with his filled-down teeth and a hobnail boot" hamnar givetvis i en utsatt position och trots hans "fists full of pistols" slutar kvällen för hans del med en "bolo knife in the neck".
Det är då himlamusiken bryter ut. I total kontrast till den tidigare uppretade, frenetiska musiken sköljer den mest underbara melodi över oss och Nick Caves röst förändras från aggressiv till honungslen samtidigt som en kör av änglar faller in:
And John Finns' wife Took all the flowers down From her hair And threw them on the ground And the flies did hum And the flies did buzz around Poor John Finn Lying dead upon the ground Lying dead upon the ground
lördag 30 oktober 2010
fredag 29 oktober 2010
"They are a sick breath at my hind"
Hösten är så otroligt närvarande och presentationen av mörkrets och höstruskets furste, Nick Cave, och hans skapelser måste accelerera. Därför presenteras nu några mästerverk lite mer kortfattat.
Babe, You Turn Me On (The Lyre of Orpheus, 2004)
En låt som utmärker sig på tre sätt. Först, därför att det är en så finstämd ballad. För det andra därför att han till en så vacker ballad har skrivit en text, på typiskt Cave-manér, som inte levererar vad man förväntar sig av en stillsam pianoballad. Det blir som tydligast och bäst redan i de första raderna: "The butcher bird makes it's noise/And asks you to agree/With it's brutal nesting habits/And it's pointless savagery". Fyra rader om brutaliteten i fågelvärlden är ingenting man förväntar sig.
Det tredje utmärkande draget för låten sker alldeles i slutet. Igen, det är inget man förväntar sig att någon slänger in i en mördande vacker pianoballad. Men då Nick Cave för sista gången sjungit "Babe, you turn me on/like an idea/like an atom bomb" så känner han ett behov av att demonstrera hur atombomben låter så det sista vi hör är Nick Cave:
"pwowwchchch...."
The Ship Song (The Good Son, 1990)
Kan det vara den mest heligt vackra låt som skapats? Med sin varma stämma och överjordiska melodi får Nick Cave ner oss på knä. Den mest maskuline, skäggige skogshuggaren, som äter bark till frukost och rått kött till middag, faller på knä med tårar glänsande i ögonen när Nick Cave spelar sin Ship Song.
Jesus of the Moon (Dig!!! Lazarus, Dig!!!, 2008)
Till det mest behagliga ackompanjemang som väcker en djupt rotad instinkt att knäppa fingrarna och vagga lite rytmiskt med överkroppen sjunger Nick Caves förtrollande röst helt fantastiska rader som alla hänger ihop och flödar fram som om de var sammanlänkade likt en kedja. Innan tvärflöjten kommer in och gör stämningen ännu behagligare har Nick Cave hänfört med sina introspektiva rader:
Well, I kept thinking about what the weatherman said
And if the voices of the living can be heard by the dead
Well, the day is gonna come when we find out
And in some kinda way I take a little comfort from that now and then
Cause people often talk about being scared of change
But for me I'm more afraid of things staying the same
Cause the game is never won by standing in any one place for too long
The Mercy Seat (New Morning, 1988)
Nick Caves skildring av en dödsdömds slutgiltiga tankar är skrämmande briljant med sina sylvassa, brännande tankar. Kaoset finns där såväl i texten som i musiken, men bland allt kaos och all fruktan, framträder de mest genomskärande och samtidigt förvridna tankar.
In Heaven His throne is made of gold
The ark of his Testament is stowed
A throne from which I'm told
All history does unfold.
Down here it's made of wood and wire
And my body is on fire
And God is never far away
Into the mercy seat I climb
My head is shaved, my head is wired
And like a moth that tries
To enter the bright eye
I go shuffling out of life
Just to hide in death awhile
And anyway I never lied
Men kaoset tar sakta över mer och mer, de välformulerade, poetiska tankarna får ge vika för ett besatt upprepande av bilderna han ser för sitt inre hur han kommer kokas, brännas ihjäl i rättvisans tvivelaktiga namn.
På Youtube finns ett framträdande Nick Cave gjorde live i japansk TV. Det är Mercy Seat som en stilla ballad istället för albumets uppslitande kaos. Hela situationen tycks bisarr, platsen för sändningen och kontrasten mellan den buttre Nick Cave och den överkäcka japanska TV-värdinnan. Men det blir ett sånt där framträdande som man inte får uppleva väldigt ofta. Nick Caves inlevelse är total, pianot, fiolen, hans röst, låten, allting kopplar ett järnhårt strypgrepp om lyssnaren.
Babe, You Turn Me On (The Lyre of Orpheus, 2004)
En låt som utmärker sig på tre sätt. Först, därför att det är en så finstämd ballad. För det andra därför att han till en så vacker ballad har skrivit en text, på typiskt Cave-manér, som inte levererar vad man förväntar sig av en stillsam pianoballad. Det blir som tydligast och bäst redan i de första raderna: "The butcher bird makes it's noise/And asks you to agree/With it's brutal nesting habits/And it's pointless savagery". Fyra rader om brutaliteten i fågelvärlden är ingenting man förväntar sig.
Det tredje utmärkande draget för låten sker alldeles i slutet. Igen, det är inget man förväntar sig att någon slänger in i en mördande vacker pianoballad. Men då Nick Cave för sista gången sjungit "Babe, you turn me on/like an idea/like an atom bomb" så känner han ett behov av att demonstrera hur atombomben låter så det sista vi hör är Nick Cave:
"pwowwchchch...."
The Ship Song (The Good Son, 1990)
Kan det vara den mest heligt vackra låt som skapats? Med sin varma stämma och överjordiska melodi får Nick Cave ner oss på knä. Den mest maskuline, skäggige skogshuggaren, som äter bark till frukost och rått kött till middag, faller på knä med tårar glänsande i ögonen när Nick Cave spelar sin Ship Song.
Jesus of the Moon (Dig!!! Lazarus, Dig!!!, 2008)
Till det mest behagliga ackompanjemang som väcker en djupt rotad instinkt att knäppa fingrarna och vagga lite rytmiskt med överkroppen sjunger Nick Caves förtrollande röst helt fantastiska rader som alla hänger ihop och flödar fram som om de var sammanlänkade likt en kedja. Innan tvärflöjten kommer in och gör stämningen ännu behagligare har Nick Cave hänfört med sina introspektiva rader:
Well, I kept thinking about what the weatherman said
And if the voices of the living can be heard by the dead
Well, the day is gonna come when we find out
And in some kinda way I take a little comfort from that now and then
Cause people often talk about being scared of change
But for me I'm more afraid of things staying the same
Cause the game is never won by standing in any one place for too long
The Mercy Seat (New Morning, 1988)
Nick Caves skildring av en dödsdömds slutgiltiga tankar är skrämmande briljant med sina sylvassa, brännande tankar. Kaoset finns där såväl i texten som i musiken, men bland allt kaos och all fruktan, framträder de mest genomskärande och samtidigt förvridna tankar.
In Heaven His throne is made of gold
The ark of his Testament is stowed
A throne from which I'm told
All history does unfold.
Down here it's made of wood and wire
And my body is on fire
And God is never far away
Into the mercy seat I climb
My head is shaved, my head is wired
And like a moth that tries
To enter the bright eye
I go shuffling out of life
Just to hide in death awhile
And anyway I never lied
Men kaoset tar sakta över mer och mer, de välformulerade, poetiska tankarna får ge vika för ett besatt upprepande av bilderna han ser för sitt inre hur han kommer kokas, brännas ihjäl i rättvisans tvivelaktiga namn.
På Youtube finns ett framträdande Nick Cave gjorde live i japansk TV. Det är Mercy Seat som en stilla ballad istället för albumets uppslitande kaos. Hela situationen tycks bisarr, platsen för sändningen och kontrasten mellan den buttre Nick Cave och den överkäcka japanska TV-värdinnan. Men det blir ett sånt där framträdande som man inte får uppleva väldigt ofta. Nick Caves inlevelse är total, pianot, fiolen, hans röst, låten, allting kopplar ett järnhårt strypgrepp om lyssnaren.
"Vi tog färjan till Travemünde"
Tanken är väl att man ska vara förväntansfull och engagerad i World Cup som börjar under fredagen. Men hur spännande är det egentligen? 16 spelare i fyra grupper. Två kineser, några andra asiater, några européer och så ett gäng blåbär var av en får nöjet att möta de riktiga pingisspelarna.
Dessa små kvoterade tävlingar känns alltid smått avslagna. Visst, visst, det är inte VM eller OS så Boll och Samsonov har en chans att överraska. Men hur många tror egentligen på att Kreanga slår Wang Hao på lördag? Hand upp. Det känns helt enkelt alldeles för urvattnat då många av de bästa inte får vara med p.g.a. sin nationalitet.
Och jag vet att jag borde vara mer patriotisk och lojal mot mina mest närbesläktade folkslag, kulturer och rent geografiska grannar. Jag borde hoppas på våra europeiska bröder mot de där främlingarna från andra sidan jorden. Men det gör jag inte, jag vet inte vad det är för fel på mig. När jag var liten höll jag på Brasilien när de mötte Sverige i fotboll.
Nog älskar jag vårt fantastiska Europa alltid och det är inte utan lite darr på rösten som jag sjunger med i Jan Hammarlunds Jag vill leva i Europa. Men när det gäller sport har aldrig lokalpatriotism varit min grej.
Så jag vill se Mizutani och Zhang Jike i final. Därför att deras spel är lite mer utomjordiskt än vad några européer kan åstadkomma.
Dessa små kvoterade tävlingar känns alltid smått avslagna. Visst, visst, det är inte VM eller OS så Boll och Samsonov har en chans att överraska. Men hur många tror egentligen på att Kreanga slår Wang Hao på lördag? Hand upp. Det känns helt enkelt alldeles för urvattnat då många av de bästa inte får vara med p.g.a. sin nationalitet.
Och jag vet att jag borde vara mer patriotisk och lojal mot mina mest närbesläktade folkslag, kulturer och rent geografiska grannar. Jag borde hoppas på våra europeiska bröder mot de där främlingarna från andra sidan jorden. Men det gör jag inte, jag vet inte vad det är för fel på mig. När jag var liten höll jag på Brasilien när de mötte Sverige i fotboll.
Nog älskar jag vårt fantastiska Europa alltid och det är inte utan lite darr på rösten som jag sjunger med i Jan Hammarlunds Jag vill leva i Europa. Men när det gäller sport har aldrig lokalpatriotism varit min grej.
Så jag vill se Mizutani och Zhang Jike i final. Därför att deras spel är lite mer utomjordiskt än vad några européer kan åstadkomma.
tisdag 26 oktober 2010
"From Her to Eternity"
From Her to Eternity (From Her to Eternity, 1984)
Stämningen är så laddad att man sitter på helspänn varje gång man hör titelspåret på Nick Cave & the Bad Seeds första skiva. Neurotiskt tuggar den sig fram, bygger och bygger och bygger upp spänningen. Nick Caves röst är besatt. Orden berättar om hon som bor i våningen ovanför. Hennes tårar droppar ner mellan golvplankorna.
I catch'em in my mouth!
I catch'em in my mouth!
I catch'em in my mouth!
Likt ett litet barn som jagar snöflingor med tungan fångar han hennes tårar. Det sägs att fullmånen kan göra människan galen. From Her to Eternity är som ett musikstycke mångalenskap. Det finns ett vansinne som genomsyrar varje cell av låten. Jag kan se en ung, mager, likblek och vildögd Nick Cave med stripigt hår, isolerad och ensam i sina kala lägenhet, upplyst av månens kalla sken. Varje gång man hör From Her to Eternity blir man lite galnare än man var innan. Varje lyssning är ett steg närmare galenskapen. Förnuftets gränser suddas ut och blir allt otydligare.
O tell me why? O tell me why?
Oh Why? Why? Why?
O tell me why and don't tell me a lie!
Why the ceiling still shakes? Shakes! Shakes! Shakes!
Why the fixtures turn to serpents and snakes?
Stämningen är så laddad att man sitter på helspänn varje gång man hör titelspåret på Nick Cave & the Bad Seeds första skiva. Neurotiskt tuggar den sig fram, bygger och bygger och bygger upp spänningen. Nick Caves röst är besatt. Orden berättar om hon som bor i våningen ovanför. Hennes tårar droppar ner mellan golvplankorna.
I catch'em in my mouth!
I catch'em in my mouth!
I catch'em in my mouth!
Likt ett litet barn som jagar snöflingor med tungan fångar han hennes tårar. Det sägs att fullmånen kan göra människan galen. From Her to Eternity är som ett musikstycke mångalenskap. Det finns ett vansinne som genomsyrar varje cell av låten. Jag kan se en ung, mager, likblek och vildögd Nick Cave med stripigt hår, isolerad och ensam i sina kala lägenhet, upplyst av månens kalla sken. Varje gång man hör From Her to Eternity blir man lite galnare än man var innan. Varje lyssning är ett steg närmare galenskapen. Förnuftets gränser suddas ut och blir allt otydligare.
O tell me why? O tell me why?
Oh Why? Why? Why?
O tell me why and don't tell me a lie!
Why the ceiling still shakes? Shakes! Shakes! Shakes!
Why the fixtures turn to serpents and snakes?
måndag 25 oktober 2010
Varning
Jag glömde ju att lägga upp ett magiskt framträdande under inlägget om Sad Waters. Det kommer här, men jag varnar er! Se till att ha de närmsta timmarna fria innan ni kollar på klippet för ni kommer vara helt lamslagna efteråt. Missa heller inte originalversionen med de dubbla rösterna som finns i en av Spotifylänkarna till höger.
lördag 23 oktober 2010
Kenta ftw!
För tillfället sitter jag och tuggar på mina tapeter i en brutalt otålig väntan på filmklipp från Österrike som visar hur det såg ut när Kenta Matsudaira slog Mizutani med 4-0. Så länge får man nöja sig med lite bilder från första omgången där Kenta skickade hem Bastian Steger.
Med Kentas form övervägde jag inte ens möjligheten att Kenta skulle lägga den matchen. Bastian hade tydligen andra förväntningar, frustrationen är högst påtaglig. Första gången han kastar racket blir han varnad, andra gången får han poängstraff.
Och oj, vad han gör bort sig när han får spel på domaren och vill få publiken med sig på att hånapplådera åt honom. Publiken verkar tänka något i stil med:
- Ööööh, nej? Vad vill du, din gnällige tysk? Först klampade ni in med era trupper och anslöt oss till nazityskland och nu kommer ni tillbaka och kastar rack omkring er. Och ni tror vi ska ställa oss på er sida? Väx upp.
Jag har full förståelse för de kastade racken, klart det är tungt att känna sig som en gammal utdöende dinosaurie inför den blixtsnabbe och tekniskt briljante Kenta. Men han är för gammal för att börja bete sig som en barnunge och nån gång under sin karriär borde han ju snappat upp att racketkastning är förbjudet så bestraffningen borde inte komma som någon överraskning.
Kenta skulle aldrig någonsin, aldrig, aldrig, aldrig, kasta sitt rack.
Å andra sidan skulle han heller aldrig klampa ut i sin forehand som en snubblande flodhäst.
Med Kentas form övervägde jag inte ens möjligheten att Kenta skulle lägga den matchen. Bastian hade tydligen andra förväntningar, frustrationen är högst påtaglig. Första gången han kastar racket blir han varnad, andra gången får han poängstraff.
Och oj, vad han gör bort sig när han får spel på domaren och vill få publiken med sig på att hånapplådera åt honom. Publiken verkar tänka något i stil med:
- Ööööh, nej? Vad vill du, din gnällige tysk? Först klampade ni in med era trupper och anslöt oss till nazityskland och nu kommer ni tillbaka och kastar rack omkring er. Och ni tror vi ska ställa oss på er sida? Väx upp.
Jag har full förståelse för de kastade racken, klart det är tungt att känna sig som en gammal utdöende dinosaurie inför den blixtsnabbe och tekniskt briljante Kenta. Men han är för gammal för att börja bete sig som en barnunge och nån gång under sin karriär borde han ju snappat upp att racketkastning är förbjudet så bestraffningen borde inte komma som någon överraskning.
Kenta skulle aldrig någonsin, aldrig, aldrig, aldrig, kasta sitt rack.
Å andra sidan skulle han heller aldrig klampa ut i sin forehand som en snubblande flodhäst.
Storspel av Mattias Karlsson
Mattias Karlsson i final i U21-turneringen i Ungern. Mycket bra!Mattias, rankad 67:a i världen bland U21, fick kvala in och efter två vinster i kvalgruppen slog han i huvudturneringens första omgång ut tjecken Tomas Tregler, rankad 24:a. Starkt gjort.
Sedan fortsatte han med att slå rumänen Ovidiu Ionescu, rankad 37:a. I kvartsfinalen väntade japanen Koki Niwa, 11 i världen. Vinst där i sjunde avgörande och samma sak i semifinalen mot tysken Patrick Franziska, rankad 33:a. Trots underläge 1-3 i set och en dålig start i avgörande som innebar 2-6, 7-9 och 8-10. Men Karlsson vände och kunde tillslut vinna med 14-12.
Stort!
I finalen väntar Kenji Matsudaira, rankad 8:a i världen. Varför inte?
fredag 22 oktober 2010
"Sad Waters"
Sad Waters (Your Funeral... My Trial, 1986)
Det finns likheter mellan Sad Waters och den senare Green Eyes då båda framförs med dubbla sångröster. Båda rösterna tillhör Nick Cave, men de framför texten på två helt olika sätt, samtidigt. Den ena mer berättande, den andra sjungandes. Den ena nära, den andra mer avlägset. Det är mycket effektfullt. Den fördubblade texten består av en samling rader förkrossande vacker poesi. Nick Caves mjuka stämma (och berättarstämma) fungerar som en pensel som målar upp de mest fantastiska scener för lyssnarens inre.
Down the road I look and there runs Mary
Hair of gold and lips like cherries
We go down to the river where the willows weep
Take a naked root for a lovers seat
That rose out of the bitten soil
But bound to the ground by creeping ivy coils
Det är rasande vackert, såväl språket som bilderna som målas upp. Samtidigt ligger en tung, tjock dimma av vemod över hela skapelsen. Men det är svårt att avgöra ifall vemodet kommer från musiken, Nick Caves röst eller ifall den sipprar ut mellan raderna i textens uppbyggnad. Kanske är det en kombination. Gripande är det i alla fall. Gastkramande till och med.
And with a toss of her curls
That little girl goes wading in
Rollin her dress up past her knee
Turning these waters into wine
Jag blir inte klok på den. Det är en oförglömlig stund i den naturskönaste av miljöer som målas upp, det är förtrollande vackert. Så varför kan jag inte bli fri från den vemodiga, rent kusliga, spöklika känsla som alltid kryper över mig då jag hör den? Finns Mary verkligen? Eller är det bara en fantasi hos en ensam man som sitter där vid vattenbrynet, i ett vackert men samtidigt kallt, rått och ogästvänligt landskap?
Mary in the shallows laughing
Over where the carp dart
Spooked by the new shadows that she cast
Across these sad waters and across my heart
Det finns likheter mellan Sad Waters och den senare Green Eyes då båda framförs med dubbla sångröster. Båda rösterna tillhör Nick Cave, men de framför texten på två helt olika sätt, samtidigt. Den ena mer berättande, den andra sjungandes. Den ena nära, den andra mer avlägset. Det är mycket effektfullt. Den fördubblade texten består av en samling rader förkrossande vacker poesi. Nick Caves mjuka stämma (och berättarstämma) fungerar som en pensel som målar upp de mest fantastiska scener för lyssnarens inre.
Down the road I look and there runs Mary
Hair of gold and lips like cherries
We go down to the river where the willows weep
Take a naked root for a lovers seat
That rose out of the bitten soil
But bound to the ground by creeping ivy coils
Det är rasande vackert, såväl språket som bilderna som målas upp. Samtidigt ligger en tung, tjock dimma av vemod över hela skapelsen. Men det är svårt att avgöra ifall vemodet kommer från musiken, Nick Caves röst eller ifall den sipprar ut mellan raderna i textens uppbyggnad. Kanske är det en kombination. Gripande är det i alla fall. Gastkramande till och med.
And with a toss of her curls
That little girl goes wading in
Rollin her dress up past her knee
Turning these waters into wine
Jag blir inte klok på den. Det är en oförglömlig stund i den naturskönaste av miljöer som målas upp, det är förtrollande vackert. Så varför kan jag inte bli fri från den vemodiga, rent kusliga, spöklika känsla som alltid kryper över mig då jag hör den? Finns Mary verkligen? Eller är det bara en fantasi hos en ensam man som sitter där vid vattenbrynet, i ett vackert men samtidigt kallt, rått och ogästvänligt landskap?
Mary in the shallows laughing
Over where the carp dart
Spooked by the new shadows that she cast
Across these sad waters and across my heart
torsdag 21 oktober 2010
"God is in the House"
Jag hade, som sagt, tänkt presentera små portionsförpackade listor med mina absoluta favoriter med Nick Cave & The Bad Seeds. De hör hösten till lika mycket som gula löv. Men det går inte. Jag har försökt. Men låtarna är alldeles för mångdimensionerade och rika på innehåll för att kunna beskrivas kortfattat så det blir alldeles för långt.
Därför har jag nu bestämt mig för att presentera dem en och en. Min förhoppning är att någon kommer upptäcka en Nick Cave låt som ni hittills missat. Eller, ännu bättre, att någon upptäcker Nick Cave. Till höger finns en länk till en levande Spotifylista som uppdateras allteftersom. Här kommer den första.
God is in the House (No More Shall We Part, 2001)
I den stillsamma och allra, allra ljuvligaste av ballader ger Nick Cave en skildring av den amerikanska småstadsidyllens insnöade strävan efter just idyllen. Musiken är lika vacker som bilden av det perfekta, lilla kristna samhället. Nick Cave sjunger ur bybornas synvinkel och låter dem berätta om sin perfekta småstad
We've bred all our kittens white
So that you can see them in the night
We have a tiny little force
But we need them of course
For the kittens in the trees
Our town is very pretty
We have a pretty little square
We have a woman for a mayor
Our policy is firm but fair
Men något bryter av mot idyllen. Det finns i Nick Caves röst. Där kan man höra taggtråden som krävs för att hålla omvärlden - verkligheten - utanför. En taggtråd av desperation, inskränkthet och bakåtsträvande, men framförallt av fruktan. Rösten och orden dryper av fruktan. Rädsla för det okända, det moderna, det okristna som finns där utanför.
Homos roaming the streets in packs
Queer bashers with tyre-jacks
Lesbian counter-attacks
That stuff is for the big cities
Hela deras bild av det perfekta lilla samhället är dränkt av en fruktan för den förvanskade bild av omvärlden de skapat sig. Och till slut - då Nick Caves sång övergår till ett hest viskande - en ren gudsfruktan. Som om alla draperier fallit undan och blottat kärnan till all jakt på det perfekta och det genuint goda. Allting tycks bottna i en rädsla, en besatt fruktan av deras bild av en närvarande gudomlig kraft. En desperat fruktan för att Gud inte ska finnas där hos dem, och samtidigt en skräckslagen fruktan för att Gud finns där.
There's no fear about
If we all hold hands and very quietly shout
Hallelujah
God is in the house
Nick Cave viskskriker "Hallelujah" och vi ser en samling skräckslagna framför oss, som panikslaget kramar varandras händer. Likbleka i ansiktet där de står på knä i sin vita kyrka i sin idylliska småstad. På samma sätt som Nick Caves desperata röst väser mitt i den idylliskt vackra pianoballaden.
Därför har jag nu bestämt mig för att presentera dem en och en. Min förhoppning är att någon kommer upptäcka en Nick Cave låt som ni hittills missat. Eller, ännu bättre, att någon upptäcker Nick Cave. Till höger finns en länk till en levande Spotifylista som uppdateras allteftersom. Här kommer den första.
God is in the House (No More Shall We Part, 2001)
I den stillsamma och allra, allra ljuvligaste av ballader ger Nick Cave en skildring av den amerikanska småstadsidyllens insnöade strävan efter just idyllen. Musiken är lika vacker som bilden av det perfekta, lilla kristna samhället. Nick Cave sjunger ur bybornas synvinkel och låter dem berätta om sin perfekta småstad
We've bred all our kittens white
So that you can see them in the night
We have a tiny little force
But we need them of course
For the kittens in the trees
Our town is very pretty
We have a pretty little square
We have a woman for a mayor
Our policy is firm but fair
Men något bryter av mot idyllen. Det finns i Nick Caves röst. Där kan man höra taggtråden som krävs för att hålla omvärlden - verkligheten - utanför. En taggtråd av desperation, inskränkthet och bakåtsträvande, men framförallt av fruktan. Rösten och orden dryper av fruktan. Rädsla för det okända, det moderna, det okristna som finns där utanför.
Homos roaming the streets in packs
Queer bashers with tyre-jacks
Lesbian counter-attacks
That stuff is for the big cities
Hela deras bild av det perfekta lilla samhället är dränkt av en fruktan för den förvanskade bild av omvärlden de skapat sig. Och till slut - då Nick Caves sång övergår till ett hest viskande - en ren gudsfruktan. Som om alla draperier fallit undan och blottat kärnan till all jakt på det perfekta och det genuint goda. Allting tycks bottna i en rädsla, en besatt fruktan av deras bild av en närvarande gudomlig kraft. En desperat fruktan för att Gud inte ska finnas där hos dem, och samtidigt en skräckslagen fruktan för att Gud finns där.
There's no fear about
If we all hold hands and very quietly shout
Hallelujah
God is in the house
Nick Cave viskskriker "Hallelujah" och vi ser en samling skräckslagna framför oss, som panikslaget kramar varandras händer. Likbleka i ansiktet där de står på knä i sin vita kyrka i sin idylliska småstad. På samma sätt som Nick Caves desperata röst väser mitt i den idylliskt vackra pianoballaden.
onsdag 20 oktober 2010
Rekommendation
Idiotvind rekommenderar å det grövsta:
Caitlin Rose
Fantastisk sångerska och låtskriverska. Särskilt låtar som For the Rabbits, Dockett, Own Side Now och den enastående covern på Dead Flowers. Men allt annat på hennes två senaste skivor är ju också så bra.
Caitlin Rose
Fantastisk sångerska och låtskriverska. Särskilt låtar som For the Rabbits, Dockett, Own Side Now och den enastående covern på Dead Flowers. Men allt annat på hennes två senaste skivor är ju också så bra.
måndag 18 oktober 2010
Ungern
Svenskarna hade det lite tungt i Ungern. Några hyfsade resultat i tidigt skede men Jörgen Persson åker mot Keinath och Robert Svensson tappar 3-0 på finalseedade Chuan Chih-Yuan.
Helgens mest anmärkningsvärda resultat tyckte jag var Koki Niwas totalkross av Yin Hang i U21-turneringen. De möttes i World Junior Circuit finalen förra året, visserligen kändes Koki Niwa som den bättre men Yin Hang vann. Yin är rankad fyra bland världens 15-åringar. Den 16 år gamle Koki Niwa vann i nästa omgång med 12-10 i sjunde avgörande mot Andreas Törnqvist och fortsatte sedan med att vinna hela U21-turneringen.
Ettan på U15-rankingen, Zheng Peifeng, också från Kina (Kina har plats 1-7), pressade Jiang Tianyi till ett sjunde avgörande set i seniorturneringen. Jiang Tianyi är 34:a på världsrankingen. Bra gjort av den lovande 15-åringen som spelar som spelar ett underhållande spel med pennfattning och rpb-backhand.
Sedan gläds jag oerhört åt faktumet att Kenta Matsudaira visade lite klass igen. Framme i semifinal och vinst mot bl.a. Ryu Seung Min och Jiang Tianyi. Kanske är han på gång igen.
Men, hur som helst, vilken fantastisk final det blev tillslut.
Helgens mest anmärkningsvärda resultat tyckte jag var Koki Niwas totalkross av Yin Hang i U21-turneringen. De möttes i World Junior Circuit finalen förra året, visserligen kändes Koki Niwa som den bättre men Yin Hang vann. Yin är rankad fyra bland världens 15-åringar. Den 16 år gamle Koki Niwa vann i nästa omgång med 12-10 i sjunde avgörande mot Andreas Törnqvist och fortsatte sedan med att vinna hela U21-turneringen.
Ettan på U15-rankingen, Zheng Peifeng, också från Kina (Kina har plats 1-7), pressade Jiang Tianyi till ett sjunde avgörande set i seniorturneringen. Jiang Tianyi är 34:a på världsrankingen. Bra gjort av den lovande 15-åringen som spelar som spelar ett underhållande spel med pennfattning och rpb-backhand.
Sedan gläds jag oerhört åt faktumet att Kenta Matsudaira visade lite klass igen. Framme i semifinal och vinst mot bl.a. Ryu Seung Min och Jiang Tianyi. Kanske är han på gång igen.
Men, hur som helst, vilken fantastisk final det blev tillslut.
onsdag 13 oktober 2010
Slut på daltandet
I dessa dagar pratas det mycket om hur pingisen ska bli större och mer populär i Sverige. Hur vi ska lyckas återuppliva de gamla glansdagarna. Det talas om behovet av en TV-sänd elitserie och skickliga PR-folk och säljare som kan finna vägar att visa upp vår sport och nå ut till folket.
Ääääähhhh, säger jag. Vi behöver inga PR-jippon.
Vad vi verkligen behöver är att få fram bättre pingisspelare. Om alla spelade som pojkarna i klippet nedan så hade varje elitseriematch dragit tusentals och åter tusentals åskådare. TV-kanalerna hade bönfallit på sina bara knän att få sända vår sport, istället som nu då vi får betala TV-kanalen för att få synas.
Pingisen har utvecklats till en helt ny, smått overklig nivå. Pingis ÄR den häftigaste sport som går att se. Det finns ingen annan sport som får åskådarna att betvivla sina ögon så som dessa spelare kan. Om amatörmässig fotboll på leriga planer och skridskoåkande slagskämpar med machoattityd kan locka stora åskådarantal hos den sportnördiga svenska befolkningen, då måste de ju gå man ur huse ifall de kunde få se något sådant här.
Det gäller bara att dagens pingisungdom börjar förstå vilka otroligt höga fysiska krav som ställs på dem och att de börjar köra på allvar. Inget mer trams. Det, eller så får vi börja sända kinesiska ligan istället för den svenska elitserien.
Ääääähhhh, säger jag. Vi behöver inga PR-jippon.
Vad vi verkligen behöver är att få fram bättre pingisspelare. Om alla spelade som pojkarna i klippet nedan så hade varje elitseriematch dragit tusentals och åter tusentals åskådare. TV-kanalerna hade bönfallit på sina bara knän att få sända vår sport, istället som nu då vi får betala TV-kanalen för att få synas.
Pingisen har utvecklats till en helt ny, smått overklig nivå. Pingis ÄR den häftigaste sport som går att se. Det finns ingen annan sport som får åskådarna att betvivla sina ögon så som dessa spelare kan. Om amatörmässig fotboll på leriga planer och skridskoåkande slagskämpar med machoattityd kan locka stora åskådarantal hos den sportnördiga svenska befolkningen, då måste de ju gå man ur huse ifall de kunde få se något sådant här.
Det gäller bara att dagens pingisungdom börjar förstå vilka otroligt höga fysiska krav som ställs på dem och att de börjar köra på allvar. Inget mer trams. Det, eller så får vi börja sända kinesiska ligan istället för den svenska elitserien.
tisdag 12 oktober 2010
En fjärdedel
Neil Young är en av De Fyra Stora (som är lika centrala för den här bloggen som de fyra väderstrecken är för geografin) och han har precis bevisat att han förtjänar sin plats i kvartetten. Han släppte nyligen ett alldeles nytt album. Och det handlar inte om nostalgi eller om att upprepa gamla trollformler och redan beprövade recept.
Gemensamt för De Fyra Stora är att de alla haft en lång karriär, samt att de aldrig stannat. De har alltid utvecklats, funnit nya vägar och alltid haft något att säga. Alla fyra respresenterar ett till synes oändligt kreativt flöde. De vara innovativa och unika då de slog igenom för många årtionden sedan och de är fortfarande innovativa och unika som artister. Jag undrar hur många av dagens artister som vi kommer att kunna säga det samma om, om 30 år.
Så många av gårdagens stora artister lever idag ett tillbakalutat liv långt från rampljuset. Eller så klamrar de sig fast i i strålkastarnas sken med hjälp av sina gamla meriter som de dammar av gång på gång. Endast ett fåtal tycks jagade, plågade, förhäxade och välsignade med en ständigt brinnande kreativ låga.
Det är nu 39 år sedan Neil Young såg ut att stå på sin absoluta topp. Alltså fyra årtionden sedan han framträdde med en aura och en röst som hade en glimmande strimma av något överjordiskt i sig då han framförde sina kompositioner som känns mer levande och verkliga än människor.
Nu är han tillbaka med ett spöklikt album som river ner hyllande recensioner världen över. Albumet är en förädlande sammansmältning av hans två musikala sidor. Hans högljudda, stökiga elektriska musik och hans ömma, klara akustiska musik på en och samma gång. Neil Young ensam med sin gitarr, men den elektriska gitarren, i en ekande Daniel Lanois-katedral.
Här är Love and War, Le Noise (2010) från Neil Youngs officiella Youtubekanal.
Gemensamt för De Fyra Stora är att de alla haft en lång karriär, samt att de aldrig stannat. De har alltid utvecklats, funnit nya vägar och alltid haft något att säga. Alla fyra respresenterar ett till synes oändligt kreativt flöde. De vara innovativa och unika då de slog igenom för många årtionden sedan och de är fortfarande innovativa och unika som artister. Jag undrar hur många av dagens artister som vi kommer att kunna säga det samma om, om 30 år.
Så många av gårdagens stora artister lever idag ett tillbakalutat liv långt från rampljuset. Eller så klamrar de sig fast i i strålkastarnas sken med hjälp av sina gamla meriter som de dammar av gång på gång. Endast ett fåtal tycks jagade, plågade, förhäxade och välsignade med en ständigt brinnande kreativ låga.
Det är nu 39 år sedan Neil Young såg ut att stå på sin absoluta topp. Alltså fyra årtionden sedan han framträdde med en aura och en röst som hade en glimmande strimma av något överjordiskt i sig då han framförde sina kompositioner som känns mer levande och verkliga än människor.
Nu är han tillbaka med ett spöklikt album som river ner hyllande recensioner världen över. Albumet är en förädlande sammansmältning av hans två musikala sidor. Hans högljudda, stökiga elektriska musik och hans ömma, klara akustiska musik på en och samma gång. Neil Young ensam med sin gitarr, men den elektriska gitarren, i en ekande Daniel Lanois-katedral.
Här är Love and War, Le Noise (2010) från Neil Youngs officiella Youtubekanal.
fredag 8 oktober 2010
"So steeped seemed the evening"
Efter att, med hjälp av Strindberg, målat upp en litterär illusion om hur starka, friska vårvindar blåser genom en gammal möglig blogg har jag nu bestämt mig för att det är på tiden att Nick Caves exceptionella, ljusskygga låtskatt utsätts för lite extra uppmärksamhet.
Nick Cave är bara för bra för att vara sann. Jag har tillbringat några dagar med att försöka komma på några ord som kan beskriva hans musik. Men dom finns inte. Jag har knarkat Nick Cave i några veckor nu. Kan inte gå och lägga mig för att jag måste höra låt efter låt om och om igen. Och när jag slutligen lyckas slita mig längtar jag bara tills jag vaknar igen så att jag får höra mer.
Nick Caves musik är en avgrund.
Den är oändlig. Och den är helt unik.
Det finns en rikedom i Nick Caves lyrik - och musik - som bara kan jämföras med Dylan och Waits.
Jag tänkte att jag med jämna mellanrum skulle presentera en Top 5 lista över mina Cave-favoriter för stunden. Jag tänkte jag skulle börja nu ikväll men jag är för trött och imorgon tänkte jag gå upp okristligt tidigt för att hinna gå ut och springa innan jag ska ta tåget till huvudstaden. Så det får vänta. Nu ska jag bara lyssna en sista gång, sen ska jag sova.
Nick Cave är bara för bra för att vara sann. Jag har tillbringat några dagar med att försöka komma på några ord som kan beskriva hans musik. Men dom finns inte. Jag har knarkat Nick Cave i några veckor nu. Kan inte gå och lägga mig för att jag måste höra låt efter låt om och om igen. Och när jag slutligen lyckas slita mig längtar jag bara tills jag vaknar igen så att jag får höra mer.
Nick Caves musik är en avgrund.
Den är oändlig. Och den är helt unik.
Det finns en rikedom i Nick Caves lyrik - och musik - som bara kan jämföras med Dylan och Waits.
Jag tänkte att jag med jämna mellanrum skulle presentera en Top 5 lista över mina Cave-favoriter för stunden. Jag tänkte jag skulle börja nu ikväll men jag är för trött och imorgon tänkte jag gå upp okristligt tidigt för att hinna gå ut och springa innan jag ska ta tåget till huvudstaden. Så det får vänta. Nu ska jag bara lyssna en sista gång, sen ska jag sova.
onsdag 6 oktober 2010
Mat, mat, mat
"Alldeles nyligen var jag på en förträfflig middag. Det var ett litet trevligt gäng och temat var majonnäs."
All mathysteri i form av matprogram, kokböcker, matbloggar och fan vet allt gör mig mycket illa till mods. Tyvärr är hysterin så omfattande att även kritiken mot mathysterin har blivit en hysteri. Och jag vill inte delta i några hysterier. Inte för än Dylanhysterin slår till och någon bloggare på DN skriver: "Alldeles nyligen var jag på en förträfflig middag. Det var ett litet trevligt gäng och temat var Dylan". Då går jag i första hysteriledet.
Men det kommer väl aldrig hända. Vem behöver Dylan när det finns majonnäs?
Mat är något mycket sekundärt för min del, musik något högst primärt. Till skillnad från min omvärld där musik är något väldigt sekundärt och mat det mest primära. Aldrig har det väl blivit tydligare än i TV4:s amatörmässiga morgonsändning där två totalt okunniga och urlöjliga programledare gör en pinsamt klumpig intervju med helgonförklarade Nicke Andersson över en köksbänk.
- Här kommer Nicke..., säger den ene.
- ... kommer här till den här underbara lingonröran, säger den andre
- ... mm..., säger Nicke medan den förste programledaren tycks tappa all tid och rum och sinnesnärvaro då han förlorar sig med blicken i någon gryta med ett fåraktigt ansiktsuttryck.
- fvlvhln på fin mat sen, mumlar han, fortfarande förlorad i maten...mat, mat, mat.
Sedan följer den stelaste och mest haltande intervju man kan tänka sig medan en kock står mitt i gänget och karvar ut två milliliter gägga ur en vaniljstång. Efter några minuter, där programledarna uppbringat all sin viljekraft för att flytta fokus från maten och kocken till en av Sveriges mest kreativa och inflytelserika musiker med en drygt 20 år lång karriär bakom sig, klarar den förste programledaren inte mer. Han måste få återgå till maten, bort från allt det där musikpratet han inte förstår något om, tillbaka till maten, ett område som han behärskar så väl och älskar så högt. Så han drar till med:
- Gillar du älgfärs?
- Ööööhhhh..., svarar Nicke, det gör jag säkert...
- Erik, vad gjorde du här nu? säger den andre programledaren vänd till kocken, befriad över att vara på hemmaplan igen, ivrig att ta igen allt hon missat under de där plågsamma minuter som den där slusken Nicke stal uppmärksamheten från maten. Mat, mat, mat.
Med ens är all stelhet borta, gnistan är tillbaka i programledarnas ögon och Nicke försvinner till en obetydlig skugga i bakgrunden då kocken tar över scenen med sitt prat om matlagningsyoghurt, riven vit choklad, honung, vanilj, koktider och risken för att den där "underbara" lingonröran "karamelliseras".
Piratkopieringen och nedladdningssamhället är inte hotet mot musiken. Det är matlagningssamhället, där musik är något trevligt som kan få gå i bakgrunden medan man grejar i köket, bara den inte kräver någon uppmärksamhet eller överröstar puttrandet från lingonröran, som är det stora hotet.
Klicka här för att se "intervjun" med Nicke.
- Jens Linder i DN:s matblogg
All mathysteri i form av matprogram, kokböcker, matbloggar och fan vet allt gör mig mycket illa till mods. Tyvärr är hysterin så omfattande att även kritiken mot mathysterin har blivit en hysteri. Och jag vill inte delta i några hysterier. Inte för än Dylanhysterin slår till och någon bloggare på DN skriver: "Alldeles nyligen var jag på en förträfflig middag. Det var ett litet trevligt gäng och temat var Dylan". Då går jag i första hysteriledet.
Men det kommer väl aldrig hända. Vem behöver Dylan när det finns majonnäs?
Mat är något mycket sekundärt för min del, musik något högst primärt. Till skillnad från min omvärld där musik är något väldigt sekundärt och mat det mest primära. Aldrig har det väl blivit tydligare än i TV4:s amatörmässiga morgonsändning där två totalt okunniga och urlöjliga programledare gör en pinsamt klumpig intervju med helgonförklarade Nicke Andersson över en köksbänk.
- Här kommer Nicke..., säger den ene.
- ... kommer här till den här underbara lingonröran, säger den andre
- ... mm..., säger Nicke medan den förste programledaren tycks tappa all tid och rum och sinnesnärvaro då han förlorar sig med blicken i någon gryta med ett fåraktigt ansiktsuttryck.
- fvlvhln på fin mat sen, mumlar han, fortfarande förlorad i maten...mat, mat, mat.
Sedan följer den stelaste och mest haltande intervju man kan tänka sig medan en kock står mitt i gänget och karvar ut två milliliter gägga ur en vaniljstång. Efter några minuter, där programledarna uppbringat all sin viljekraft för att flytta fokus från maten och kocken till en av Sveriges mest kreativa och inflytelserika musiker med en drygt 20 år lång karriär bakom sig, klarar den förste programledaren inte mer. Han måste få återgå till maten, bort från allt det där musikpratet han inte förstår något om, tillbaka till maten, ett område som han behärskar så väl och älskar så högt. Så han drar till med:
- Gillar du älgfärs?
- Ööööhhhh..., svarar Nicke, det gör jag säkert...
- Erik, vad gjorde du här nu? säger den andre programledaren vänd till kocken, befriad över att vara på hemmaplan igen, ivrig att ta igen allt hon missat under de där plågsamma minuter som den där slusken Nicke stal uppmärksamheten från maten. Mat, mat, mat.
Med ens är all stelhet borta, gnistan är tillbaka i programledarnas ögon och Nicke försvinner till en obetydlig skugga i bakgrunden då kocken tar över scenen med sitt prat om matlagningsyoghurt, riven vit choklad, honung, vanilj, koktider och risken för att den där "underbara" lingonröran "karamelliseras".
Piratkopieringen och nedladdningssamhället är inte hotet mot musiken. Det är matlagningssamhället, där musik är något trevligt som kan få gå i bakgrunden medan man grejar i köket, bara den inte kräver någon uppmärksamhet eller överröstar puttrandet från lingonröran, som är det stora hotet.
Klicka här för att se "intervjun" med Nicke.
tisdag 5 oktober 2010
"I can't even remember El Paso, honey"
Oj, här var det dammigt.
Inte ett inlägg på en vecka, spindelnäten har tätnat och en svag men påträngande doft av mögel har börjat sprida sig genom bloggens alla spretiga inlägg.
Jag skyller på att jag spenderat två nätter på ett nattåg och två nätter, däremellan, långt norr ut. Norr om civilisationen, norr om internetgränsen. Norr om norr, skulle man faktiskt kunna säga. Fast jag överdriver lite, eller "bloggifierar" som jag brukar säga. Norrut var det i alla fall.
Nu bryter jag dessutom mot en regel som jag mer eller mindre upprättat med mig själv. Jag säger "mer eller mindre", därför att det inte är en officiellt proklamerad och demokratiskt antagen regel genom majoritetsbeslut. Det är mer en rekommendation jag formulerat för mig själv.
"Skriv inget när du inte har nåt att skriva", lyder den.
Ibland försöker man hitta på något att skriva bara för det dåliga samvetet tjatar om hur lång tid som rasat iväg sedan man senast sa något ovidkommande i bloggform. Det blir aldrig bra. Fast å andra sidan försöker jag inte komma på något att skriva den här gången. Jag skriver ingenting. Så kanske undviker jag att bryta mot min regel. Det blir en definitionsfråga. En hårklyvare.
Men nu är det dags att vädra ur all unken luft som samlats här för att åldras. En lista av något slag skulle nog kunna blåsa bort de allra mest välspunna spindelnät. En sådan ska jag ta och sätta ihop för att få fart på kugghjulen igen.
Så nu slår jag upp fönsterluckorna på vid gavel och... (... smått osmidig övergång...)...
"... ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu, medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden, som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda."
Inte ett inlägg på en vecka, spindelnäten har tätnat och en svag men påträngande doft av mögel har börjat sprida sig genom bloggens alla spretiga inlägg.
Jag skyller på att jag spenderat två nätter på ett nattåg och två nätter, däremellan, långt norr ut. Norr om civilisationen, norr om internetgränsen. Norr om norr, skulle man faktiskt kunna säga. Fast jag överdriver lite, eller "bloggifierar" som jag brukar säga. Norrut var det i alla fall.
Nu bryter jag dessutom mot en regel som jag mer eller mindre upprättat med mig själv. Jag säger "mer eller mindre", därför att det inte är en officiellt proklamerad och demokratiskt antagen regel genom majoritetsbeslut. Det är mer en rekommendation jag formulerat för mig själv.
"Skriv inget när du inte har nåt att skriva", lyder den.
Ibland försöker man hitta på något att skriva bara för det dåliga samvetet tjatar om hur lång tid som rasat iväg sedan man senast sa något ovidkommande i bloggform. Det blir aldrig bra. Fast å andra sidan försöker jag inte komma på något att skriva den här gången. Jag skriver ingenting. Så kanske undviker jag att bryta mot min regel. Det blir en definitionsfråga. En hårklyvare.
Men nu är det dags att vädra ur all unken luft som samlats här för att åldras. En lista av något slag skulle nog kunna blåsa bort de allra mest välspunna spindelnät. En sådan ska jag ta och sätta ihop för att få fart på kugghjulen igen.
Så nu slår jag upp fönsterluckorna på vid gavel och... (... smått osmidig övergång...)...
"... ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu, medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden, som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)