Tanken är väl att man ska vara förväntansfull och engagerad i World Cup som börjar under fredagen. Men hur spännande är det egentligen? 16 spelare i fyra grupper. Två kineser, några andra asiater, några européer och så ett gäng blåbär var av en får nöjet att möta de riktiga pingisspelarna.
Dessa små kvoterade tävlingar känns alltid smått avslagna. Visst, visst, det är inte VM eller OS så Boll och Samsonov har en chans att överraska. Men hur många tror egentligen på att Kreanga slår Wang Hao på lördag? Hand upp. Det känns helt enkelt alldeles för urvattnat då många av de bästa inte får vara med p.g.a. sin nationalitet.
Och jag vet att jag borde vara mer patriotisk och lojal mot mina mest närbesläktade folkslag, kulturer och rent geografiska grannar. Jag borde hoppas på våra europeiska bröder mot de där främlingarna från andra sidan jorden. Men det gör jag inte, jag vet inte vad det är för fel på mig. När jag var liten höll jag på Brasilien när de mötte Sverige i fotboll.
Nog älskar jag vårt fantastiska Europa alltid och det är inte utan lite darr på rösten som jag sjunger med i Jan Hammarlunds Jag vill leva i Europa. Men när det gäller sport har aldrig lokalpatriotism varit min grej.
Så jag vill se Mizutani och Zhang Jike i final. Därför att deras spel är lite mer utomjordiskt än vad några européer kan åstadkomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar