Då var grupperna till Lag VM lottade. Här kan man se grupperna i sin helhet.
Grupp A: Jag tror Kina vinner gruppen... De skulle kanske till och med ha råd att kasta in sina lägst rankade spelare som Xu Xin och Zhang Jike, långt nere på världsrankingens sjätte- och sjundeplats och ändå vinna. Ryssland är favoriter till andraplatsen. Grekland är på nergång och Frankrike har något stort på gång men kanske inte redan i år.
Grupp B: Det bör inte vara några problem för Sydkorea att vinna gruppen men där bakom är det ett getingbo. Sverige, Taiwan, Tjeckien, Rumänien och Ukraina, samtliga möten dessa lag emellan kan sluta åt båda håll. Rumänien och Ukraina ska väl inte räcka till men de andra lagen är inte tillräckligt stabila för att några säkra vinster ska kunna räknas in.
Grupp C: Känns spontant som den grupp där striden om gruppvinsten kan bli som hårdast. Det är rent tramsigt (om ni tillåter det starka språket) att Japan bara är kvartsseedade och det var Tyskland som drog nitlotten att få dem i sin grupp. Boll är alltid stabil och Ovtcharov tycks vara i sitt livs form så tyskarna får gälla som favoriter, men de får minsann se upp. De andra lagen fungerar som utfyllnad.
Grupp D: Hong Kong känns som det klart svagaste av de fyra högst seedade lagen. De ska vara glada att de fick Österrike och inte Japan från den andra seedningsgruppen. Men österrikarna är inte ofarliga och man kan också fundera över vad Portugal kan ställa till med och vad som pågår bakom Nordkoreas järnridå ska man aldrg vara säker på.
25 dagar kvar.
torsdag 29 april 2010
Den uppstigande solens rike
Idag tar vi en titt på nästa spännande deltagare i Lag VM, Japan. De tycks komma på traktorbred front på ungdomssidan men saknar kanske fortfarande den där riktigt sylvassa spetsen på seniornivå. Men kom ihåg att de i Asiatiska Mästerskapen hade matchbollar till guldet i lag då Mizutani hade flera matchbollar på Xu Xin i ett läge då Japan ledde lagmatchen med 2-1. Detta efter att Kenta Matsudaira slagit Xu Xin och Seiya Kishikawa vunnit över Ma Long med 3-0. Kan något liknande upprepas? Japans trupp i Moskva:
Jun Mizutani
Kaii Yoshida
Seiya Kishikawa
Kenta Matsudaira
Chan Kazuhiro
Det femte och sista namnet får betraktas som en skräll. Jag hade nog gissat på att supertalangen Koki Niwa, eller Jin Ueda, efter sina sensationella framgångar i German Open, skulle komma med istället. Men kanske har de fått spela till sig platserna likt kineserna med följden att Kazuhiro gjort en fin insats.
Kanske är det också så att det är fel i de officiella listorna över lagens spelartrupper. Den svenska truppen påstås ha Kristian Karlsson som femte spelare men enligt Svenska Bordtennisförbundets hemsida är Andreas Törnkvist femteman. Å andra sidan påstås det i samma artikel att svenska landslaget ska till Köpenhamn "för hårdrillning" inför VM. Det låter ju helt osannolikt att de ska till Köpenhamn för att drilla håret dagarna före VM. Det kan man väl göra i Sverige?
Så vem i hela världen kan man lita på?
Jun Mizutani
Kaii Yoshida
Seiya Kishikawa
Kenta Matsudaira
Chan Kazuhiro
Det femte och sista namnet får betraktas som en skräll. Jag hade nog gissat på att supertalangen Koki Niwa, eller Jin Ueda, efter sina sensationella framgångar i German Open, skulle komma med istället. Men kanske har de fått spela till sig platserna likt kineserna med följden att Kazuhiro gjort en fin insats.
Kanske är det också så att det är fel i de officiella listorna över lagens spelartrupper. Den svenska truppen påstås ha Kristian Karlsson som femte spelare men enligt Svenska Bordtennisförbundets hemsida är Andreas Törnkvist femteman. Å andra sidan påstås det i samma artikel att svenska landslaget ska till Köpenhamn "för hårdrillning" inför VM. Det låter ju helt osannolikt att de ska till Köpenhamn för att drilla håret dagarna före VM. Det kan man väl göra i Sverige?
Så vem i hela världen kan man lita på?
onsdag 28 april 2010
Dagen före lottningen
Imorgon lottas Lag VM. Det har tidigare här på bloggen spekulerats vilt i vilka trupper Kina och Sydkorea ska mönstra. Kina har 6 spelare på världsrankingens Top 10, de har 8 bland de 15 bästa. För att ta ut sin VM trupp anordnades det uttagningstävlingar som följts noga här och resultatet blev en trupp bestående av:
Xu Xin (vinnare av första uttagningstävlingen)
Zhang Jike (vinnare av andra uttagningstävlingen)
Ma Long (vinnare av tredje uttagningstävingen)
Wang Liqin (uttagen av landslagsledningen)
Wang Hao (uttagen av landslagsledningen)
Hur Sydkoreas uttagning gått till är för mig höljd i dunkel men klart är att Sydkorea har hela 11 spelare mellan plats 9 och 61 på världsrankingen. Jag har skrivit tidigare att jag hoppats på en blandning mellan den rutinerade stjärntrion och den enormt spännande supertalangkvartetten som här på Idiotvind går under namnet "träsksparvar". Precis så blev det, även om det alltså var många som slogs om platserna. Truppen:
Joo Se Hyuk
Oh Sang Eun
Ryu Seung Min
Seo Hyun Deok
Kim Min Seok
Hela stjärntrion samt två av träsksparvarna med andra ord. Den sensationelle vinnaren av Slovenska Öppna, Lee Sang Su, ställs utanför. Nästan hela supertalangkvartetten har språngklättrat upp i den senaste rankinglistan likt gibbaonapor i ett mangoträd. Seo Hyun Deok har gått från plats 40 till 32, Kim Min Seok har avancerat från 70:e plats till 41:a, Lee Sang Su har lämnat 72:a plats och är nu rankad som nummer 50 i världen. När året började var han 145:a och Kim Min Seok var rankad som 156:a. Jung Young Sik har placerat sig på en 61:a plats, han började året som 221:a i världen.
Var ska det sluta?
Xu Xin (vinnare av första uttagningstävlingen)
Zhang Jike (vinnare av andra uttagningstävlingen)
Ma Long (vinnare av tredje uttagningstävingen)
Wang Liqin (uttagen av landslagsledningen)
Wang Hao (uttagen av landslagsledningen)
Hur Sydkoreas uttagning gått till är för mig höljd i dunkel men klart är att Sydkorea har hela 11 spelare mellan plats 9 och 61 på världsrankingen. Jag har skrivit tidigare att jag hoppats på en blandning mellan den rutinerade stjärntrion och den enormt spännande supertalangkvartetten som här på Idiotvind går under namnet "träsksparvar". Precis så blev det, även om det alltså var många som slogs om platserna. Truppen:
Joo Se Hyuk
Oh Sang Eun
Ryu Seung Min
Seo Hyun Deok
Kim Min Seok
Hela stjärntrion samt två av träsksparvarna med andra ord. Den sensationelle vinnaren av Slovenska Öppna, Lee Sang Su, ställs utanför. Nästan hela supertalangkvartetten har språngklättrat upp i den senaste rankinglistan likt gibbaonapor i ett mangoträd. Seo Hyun Deok har gått från plats 40 till 32, Kim Min Seok har avancerat från 70:e plats till 41:a, Lee Sang Su har lämnat 72:a plats och är nu rankad som nummer 50 i världen. När året började var han 145:a och Kim Min Seok var rankad som 156:a. Jung Young Sik har placerat sig på en 61:a plats, han började året som 221:a i världen.
Var ska det sluta?
tisdag 27 april 2010
Lång bitter eftersmak
Jag vaknade idag och hade en konstig smak i gommen. Jag försökte analysera vad det var. Hade jag ätit något konstigt dagen innan? Hade jag glömt borsta tänderna? Det var liksom en bitter smak som inte gick att bli av med.
Men så slog det mig. Det är Kentas förlust mot Ma Lin i VM för ganska precis ett år sedan. Jag har inte kommit över den än. Jag skrev om matchen då för ett år sedan, i ett av de starkaste och mest känslosamma inlägg jag någonsin skrivit. Om hur Kenta med sin avväpnande taktik var som barnet som skrek till kejsaren "men han har ju inga kläder på sig". Om hur Kenta var som älvorna som dansar i dimbeslöjade gläntor medan Ma Lin var ett stort, argt klampande bergstroll.
Har Ma Lin någonsin blivit så utspelad, avklädd och rent förnedrad som han blev i sjätte och början på sjunde set mot Kenta?
Det fanns så många ingredienser i den matchen. Den stora, stygga pingisvargen mot den lille utmanarvalpen med en hel hemmapublik i ryggen. En perfekt taktiskt genomförd match av den tekniske japanen mot den vilt slående, frustande kinesen. Den osannolika drömbollen i det absoluta slutskedet. Och så fallet på målsnöret. Det är ingredienser som tillsammans kokas ihop till en häxbryggd så besk och bitter att jag ett år senare fortfarande vaknar med en bitter ångest.
"Det är synd om människorna" som Strindberg sa. Eller skrev.
Men så slog det mig. Det är Kentas förlust mot Ma Lin i VM för ganska precis ett år sedan. Jag har inte kommit över den än. Jag skrev om matchen då för ett år sedan, i ett av de starkaste och mest känslosamma inlägg jag någonsin skrivit. Om hur Kenta med sin avväpnande taktik var som barnet som skrek till kejsaren "men han har ju inga kläder på sig". Om hur Kenta var som älvorna som dansar i dimbeslöjade gläntor medan Ma Lin var ett stort, argt klampande bergstroll.
Har Ma Lin någonsin blivit så utspelad, avklädd och rent förnedrad som han blev i sjätte och början på sjunde set mot Kenta?
Det fanns så många ingredienser i den matchen. Den stora, stygga pingisvargen mot den lille utmanarvalpen med en hel hemmapublik i ryggen. En perfekt taktiskt genomförd match av den tekniske japanen mot den vilt slående, frustande kinesen. Den osannolika drömbollen i det absoluta slutskedet. Och så fallet på målsnöret. Det är ingredienser som tillsammans kokas ihop till en häxbryggd så besk och bitter att jag ett år senare fortfarande vaknar med en bitter ångest.
"Det är synd om människorna" som Strindberg sa. Eller skrev.
måndag 26 april 2010
Ett drama bortom allt
Jag har missat alldeles för mycket snooker de senaste dagarna. Gamle legenden Steve Davis slog ut regerande världsmästaren och nästa års rankingetta John Higgins med 13-11 i andra omgången. Åker de fördömda skridskor och bygger snögubbar i helvetet nu?
Robertson vände 5-11 till 13-12 mot kvalspelaren Martin Gould. I snookerkretsar går han nu mera under namnet Houdini. Dott sopade banan med både Ebdon och Maguire och spelar bättre snooker än på många år, detta utan sitt hakplåster.
Ronnie O'Sullivan och den pånyttfödde dubble världsmästaren Mark Williams, som otroligt nog möts redan i andra omgången, går en episk tvekamp som får världsalltet att skaka i sina fundament. Spelet är som Kim sa "formidabelt". 4-4 efter första ronden, 8-8 efter den andra då The Rocket knackat fram en röd gömd mellan rosa och vall, som bara raketen kan. I eftermiddag avgörs holmgången.
Vinnaren får möta segraren mellan "The Jester from Leicester", Mark Selby och den sjufaldige världsmästaren Stephen Hendry, där The Jester just nu ryckt till 7-4 medan Kim anar "illavarslande tecken" i Hendrys minimala kroppspsråk och ansiktsuttryck.
Imorgon börjar kvartsfinalerna. Idiotvind kräver att sju raka, röda helgdagar fram till och med måndagens final utlyses omedelbart.
Robertson vände 5-11 till 13-12 mot kvalspelaren Martin Gould. I snookerkretsar går han nu mera under namnet Houdini. Dott sopade banan med både Ebdon och Maguire och spelar bättre snooker än på många år, detta utan sitt hakplåster.
Ronnie O'Sullivan och den pånyttfödde dubble världsmästaren Mark Williams, som otroligt nog möts redan i andra omgången, går en episk tvekamp som får världsalltet att skaka i sina fundament. Spelet är som Kim sa "formidabelt". 4-4 efter första ronden, 8-8 efter den andra då The Rocket knackat fram en röd gömd mellan rosa och vall, som bara raketen kan. I eftermiddag avgörs holmgången.
Vinnaren får möta segraren mellan "The Jester from Leicester", Mark Selby och den sjufaldige världsmästaren Stephen Hendry, där The Jester just nu ryckt till 7-4 medan Kim anar "illavarslande tecken" i Hendrys minimala kroppspsråk och ansiktsuttryck.
Imorgon börjar kvartsfinalerna. Idiotvind kräver att sju raka, röda helgdagar fram till och med måndagens final utlyses omedelbart.
The Jester from Leicester
Dubbelångest
Nu blev det ingen Dylan Top 100 lista ikväll. Jag skulle kunna säga att det beror på att det varit så vansinnigt fullt upp de senaste veckan. Jag skulle kunna skylla på att Snooker VM pågår och stjäl all ledig tid, plus en hel del av den tiden man inte borde vara ledig. Jag skulle kunna påstå att kameler utanför mitt fönster distraherar mig.
Men sanning är att jag drabbades av två sorters ångest. Först och främst beslutsångest. Det är bara 30 låtar kvar, det är med andra ord den allra spetsigaste toppen av ett gigantiskt isberg. Vilka 30 det handlar om är redan klart, men den exakta ordningen håller mig fortfarande vaken om nätterna. För det andra prestationsångest. Hur beskriver man med ord de låtar som nu är kvar? Hur sammanfattar man i ett stycke låtar som innehåller hela universum eller de som påverkat såväl musikens som människans historia?
Så en kort paus med tid för meditation behövs för att jag ska kunna klara av att slutföra projektet. Det må bli plågsamt, men jag är än så länge helt inställd på att det kommer presenteras en komplett Dylan Top 100 här på Idiotvind.
Men sanning är att jag drabbades av två sorters ångest. Först och främst beslutsångest. Det är bara 30 låtar kvar, det är med andra ord den allra spetsigaste toppen av ett gigantiskt isberg. Vilka 30 det handlar om är redan klart, men den exakta ordningen håller mig fortfarande vaken om nätterna. För det andra prestationsångest. Hur beskriver man med ord de låtar som nu är kvar? Hur sammanfattar man i ett stycke låtar som innehåller hela universum eller de som påverkat såväl musikens som människans historia?
Så en kort paus med tid för meditation behövs för att jag ska kunna klara av att slutföra projektet. Det må bli plågsamt, men jag är än så länge helt inställd på att det kommer presenteras en komplett Dylan Top 100 här på Idiotvind.
onsdag 21 april 2010
Kameler vs snooker
Döm av min förvåning när jag tittar ut genom mitt fönster och på gräsmattan strax utanför ser en hel hord hästar, några oxar, fyra kameler, en åsna och ett lamadjur. Alla husvagnar och cirkustält intill gör dock att jag kan utesluta teorin att de tagit sig dit på egen hand och gjort min fotbollsplan till sitt permanenta revir. Det kan tyckas underligt att jag varit vaken och vistats vid fönstret i drygt tre timmar utan att upptäcka klövdjurssamlingen utanför.
Men en förklaring kan vara min oerhörda studiedisciplin. En mer trolig förklaring är att Snooker VM har börjat vilket innebär att all annan verksamhet läggs på is. Allt från studierna till triviala saker som att titta ut genom fönstret kommer i andra. Det enda fönster till omvärlden som nu räknas är min fina TV som visar insidan av The Crucible Theatre i Sheffield där Snookerns världsmästerskap avgjorts varje år sedan 1977.
Det hjälper inte ens ifall hästarna och kamelerna börjar dansa tango till Tom Waits utanför, hela mitt väsen är fokuserat på Ronnie O'Sullivans magiska stötar och hans jakt på en fjärde VM titel, mardrömslottningen till trots.
Men en förklaring kan vara min oerhörda studiedisciplin. En mer trolig förklaring är att Snooker VM har börjat vilket innebär att all annan verksamhet läggs på is. Allt från studierna till triviala saker som att titta ut genom fönstret kommer i andra. Det enda fönster till omvärlden som nu räknas är min fina TV som visar insidan av The Crucible Theatre i Sheffield där Snookerns världsmästerskap avgjorts varje år sedan 1977.
Det hjälper inte ens ifall hästarna och kamelerna börjar dansa tango till Tom Waits utanför, hela mitt väsen är fokuserat på Ronnie O'Sullivans magiska stötar och hans jakt på en fjärde VM titel, mardrömslottningen till trots.
söndag 18 april 2010
Dylan Top 100: 31-35
31. Tryin’ to get to Heaven (Time out of Mind, 1997) [-]
“The air is getting hotter, there's a rumblin' in the skies/I've been wading through the high muddy water/With the heat risin' in my eyes”. Det är något speciellt med rytmen. De där små hastiga slagen på hi-haten och så blir det ett mellanrum som är en hundradel längre än man väntar sig innan takten slår. En gitarr slår några korthuggna ackord, de övriga instrumenten flyter bara runt där, till synes helt på måfå och skapar en fantastisk atmosfär. Och så kommer Dylans munspel och vi undrar hur det kan låta så vackert att bara spela en ton.
Dylans röst är vackrare än någonsin, melodin är så behaglig, orden så fenomenala och ingen kan sjunga så melodiskt milt och vackert som Dylan. Varje rad blir en hörselsensation. Det är som balsam för själen, som det brukar heta, fast på riktigt, inte bara som man säger. ”People on the platforms, waitin' for the trains/I can hear their hearts a-beatin'/Like pendulums swinging on chains/When you think that you've lost everything/You find out you can always lose a little more/I'm just goin' down the road feeling bad/Tryin' to get to heaven before they close the door.”
32. I Dreamed I Saw St. Augustine (John Wesley Harding, 1967) [76]
Inledningen parafraserar den gamla union-låten Joe Hill, men den grova arbetarmiljön är utbytt mot någon drömlik, sakral vision. Dylans språk klingar som från en gammal psalm och faller i fulländad samklang med den enkla, klara melodin. “I dreamed I saw St. Augustine/Alive as you or me/Tearing through these quarters/In the utmost misery/.../Searching for the very souls/Whom already have been sold.” Var i musikens värld kan man hitta ett sådant språk? Det fortsätter; ”’Arise, arise’, he cried so loud/With a voice without restraint/’Come out, ye gifted kings and queens/And hear my sad complaint/No martyr is among ye now/Whom you can call your own/So go on your way accordingly/But know you're not alone’”.
Det är överjordiskt. Det är trollbindande. Det saknar alla former av motstycke. Och avslutningen är det vackraste av allt; “I dreamed I saw St. Augustine/Alive with fiery breath/And I dreamed I was amongst the ones/That put him out to death/Oh, I awoke in anger/So alone and terrified/I put my fingers against the glass/And bowed my head and cried.”
33. Cry a While (Love and Theft, 2001) [-]
En ren uppvisning i kolossalt tung, gungande blues och kvicka, underfundiga rim. Men vad som fångar lyssnaren är de tvära kasten i rytmen. De första tunga, svängande takterna kastas in i en baktakt då Dylan river loss med ”Well, I had to go down to see a guy named Mr. Goldsmith/Nasty, dirty, double-crossin', back-stabbin' phony I didn't have to, want to have to deal with” och just när man fått kroppens alla leder att gunga med i baktakten flyter bandet ut i en tredje, långsammare, bluesosande takt då Dylan fortsätter; ”But I did it for you and all you gave me was a smile/Well, I cried for you, now it's your turn to cry a while.” Och det har bara gått drygt 20 sekunder. Ord kan inte beskriva hur bra det här är.
Vi kastas ut och in mellan taktbytena och de mest underhållande rim och inser att den som trodde Dylan var en föredetting som hade sin konstnärliga pik på 60-talet är totalt fel ute. Dylan är lika kreativ och inspirerande 40 år senare och alla hans belackare får se upp; ”I might need a good lawyer, could be your funeral, my trial/Well, I cried for you, now it's your turn, you can cry awhile”.
34. Talking World War III Blues (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [75]
Hotet om ett stundande kärnvapenkrig ruvade som en skugga över alla amerikaner som växte upp under Kalla kriget. Fruktan nådde sin pik 1963 i och med den kubanska missilkrisen. Så Dylan bestämde väl sig för att lätta upp stämningen en aning och skrev en berättelse om att han drömt hur han promenerar omkring i ett USA efter att atombomben har slagit ner.
Det börjar med att han uppsöker en doktor för drömmen han haft, ”he grabbed my arm and I sad ouch/as I landed on the psychatric couch”, och doktorn ber honom redogöra för drömmen han haft. Därpå följer en rad tokiga upptåg då Dylan vandrar omkring i den nästan öde staden. Han kör en Cadillac ”good car to drive after a war”, ringer Fröken Ur för att höra en röst av något slag; ”’When you hear the beep/It will be three o'clock’/She said that for over an hour and I hung up”.
Dylan är i sitt esse, live var låten en skrattfest där Dylan alltid överraskade med någon liten humoristisk förändring i texten. Lustigheterna avlöser varandra; “Well, I spied me a girl and before she could leave/I said ’let's go and play Adam and Eve.’/I took her by the hand and my heart it was thumpin'/She said, ‘Hey man, you crazy or somethin'/You see what happened last time they started.’”
Tillslut blir han avbruten av doktorn, han har tydligen haft samma dröm, nästan i alla fall; “mine was a little different you see/I dreamt that the only person left/after the war was me/I didn't see you around”. Dylan avslutar genröst och tröstande; “I'll let you be in my dreams/If I can be in yours".
35. 4th Time Around (Blonde on Blonde, 1966) [86]
Jag fastnade direkt för den här då Blonde on Blonde införskaffats. Men det tog ändlöst antal lyssningar innan jag började fatta vad som egentligen pågick i låten. Jag är fortfarande inte säker på att jag fattar. Det börjar med ett högljutt gräl men vad som alltid fascinerat, förbryllat, förskräckt och roat mig mest är biten då hon säger ”Don't forget/Everybody must give something back/For something they get” var på Dylan känner efter i sina fickor och ger henne sitt sista tuggummi. Något som leder till att han blir utkastad, men då tröjan blivit kvarglömd återvänder han och passar också på att fråga ifall han inte kan få lite av hennes jamaikanska rom. Då hon säger nej får hon en av musikhistoriens mest spydiga kommentarer tillbaka; ”Your words aren't clear/You'd better spit out your gum”.
Hur som helst är det en sagolikt vacker melodi som på sätt och vis rimmar dåligt med den bisarra texten, men det gör sitt för att göra låten till något väldigt speciellt. Vissa har påpekat de uppenbara likheterna i melodin med Beatleslåten Norwegian Wood och Dylan fick frågan ifall han inte var orolig för att bli anklagad för att ha stulit låten. ”Det är dom som stulit den av mig” svarade Dylan. Den uppmärksamme kan upptäcka tydliga likheter i texten också. Fast medan engelsmännens bara är sådär lite tokigt bisarr så är Dylans briljant bisarr.
“The air is getting hotter, there's a rumblin' in the skies/I've been wading through the high muddy water/With the heat risin' in my eyes”. Det är något speciellt med rytmen. De där små hastiga slagen på hi-haten och så blir det ett mellanrum som är en hundradel längre än man väntar sig innan takten slår. En gitarr slår några korthuggna ackord, de övriga instrumenten flyter bara runt där, till synes helt på måfå och skapar en fantastisk atmosfär. Och så kommer Dylans munspel och vi undrar hur det kan låta så vackert att bara spela en ton.
Dylans röst är vackrare än någonsin, melodin är så behaglig, orden så fenomenala och ingen kan sjunga så melodiskt milt och vackert som Dylan. Varje rad blir en hörselsensation. Det är som balsam för själen, som det brukar heta, fast på riktigt, inte bara som man säger. ”People on the platforms, waitin' for the trains/I can hear their hearts a-beatin'/Like pendulums swinging on chains/When you think that you've lost everything/You find out you can always lose a little more/I'm just goin' down the road feeling bad/Tryin' to get to heaven before they close the door.”
32. I Dreamed I Saw St. Augustine (John Wesley Harding, 1967) [76]
Inledningen parafraserar den gamla union-låten Joe Hill, men den grova arbetarmiljön är utbytt mot någon drömlik, sakral vision. Dylans språk klingar som från en gammal psalm och faller i fulländad samklang med den enkla, klara melodin. “I dreamed I saw St. Augustine/Alive as you or me/Tearing through these quarters/In the utmost misery/.../Searching for the very souls/Whom already have been sold.” Var i musikens värld kan man hitta ett sådant språk? Det fortsätter; ”’Arise, arise’, he cried so loud/With a voice without restraint/’Come out, ye gifted kings and queens/And hear my sad complaint/No martyr is among ye now/Whom you can call your own/So go on your way accordingly/But know you're not alone’”.
Det är överjordiskt. Det är trollbindande. Det saknar alla former av motstycke. Och avslutningen är det vackraste av allt; “I dreamed I saw St. Augustine/Alive with fiery breath/And I dreamed I was amongst the ones/That put him out to death/Oh, I awoke in anger/So alone and terrified/I put my fingers against the glass/And bowed my head and cried.”
33. Cry a While (Love and Theft, 2001) [-]
En ren uppvisning i kolossalt tung, gungande blues och kvicka, underfundiga rim. Men vad som fångar lyssnaren är de tvära kasten i rytmen. De första tunga, svängande takterna kastas in i en baktakt då Dylan river loss med ”Well, I had to go down to see a guy named Mr. Goldsmith/Nasty, dirty, double-crossin', back-stabbin' phony I didn't have to, want to have to deal with” och just när man fått kroppens alla leder att gunga med i baktakten flyter bandet ut i en tredje, långsammare, bluesosande takt då Dylan fortsätter; ”But I did it for you and all you gave me was a smile/Well, I cried for you, now it's your turn to cry a while.” Och det har bara gått drygt 20 sekunder. Ord kan inte beskriva hur bra det här är.
Vi kastas ut och in mellan taktbytena och de mest underhållande rim och inser att den som trodde Dylan var en föredetting som hade sin konstnärliga pik på 60-talet är totalt fel ute. Dylan är lika kreativ och inspirerande 40 år senare och alla hans belackare får se upp; ”I might need a good lawyer, could be your funeral, my trial/Well, I cried for you, now it's your turn, you can cry awhile”.
34. Talking World War III Blues (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [75]
Hotet om ett stundande kärnvapenkrig ruvade som en skugga över alla amerikaner som växte upp under Kalla kriget. Fruktan nådde sin pik 1963 i och med den kubanska missilkrisen. Så Dylan bestämde väl sig för att lätta upp stämningen en aning och skrev en berättelse om att han drömt hur han promenerar omkring i ett USA efter att atombomben har slagit ner.
Det börjar med att han uppsöker en doktor för drömmen han haft, ”he grabbed my arm and I sad ouch/as I landed on the psychatric couch”, och doktorn ber honom redogöra för drömmen han haft. Därpå följer en rad tokiga upptåg då Dylan vandrar omkring i den nästan öde staden. Han kör en Cadillac ”good car to drive after a war”, ringer Fröken Ur för att höra en röst av något slag; ”’When you hear the beep/It will be three o'clock’/She said that for over an hour and I hung up”.
Dylan är i sitt esse, live var låten en skrattfest där Dylan alltid överraskade med någon liten humoristisk förändring i texten. Lustigheterna avlöser varandra; “Well, I spied me a girl and before she could leave/I said ’let's go and play Adam and Eve.’/I took her by the hand and my heart it was thumpin'/She said, ‘Hey man, you crazy or somethin'/You see what happened last time they started.’”
Tillslut blir han avbruten av doktorn, han har tydligen haft samma dröm, nästan i alla fall; “mine was a little different you see/I dreamt that the only person left/after the war was me/I didn't see you around”. Dylan avslutar genröst och tröstande; “I'll let you be in my dreams/If I can be in yours".
35. 4th Time Around (Blonde on Blonde, 1966) [86]
Jag fastnade direkt för den här då Blonde on Blonde införskaffats. Men det tog ändlöst antal lyssningar innan jag började fatta vad som egentligen pågick i låten. Jag är fortfarande inte säker på att jag fattar. Det börjar med ett högljutt gräl men vad som alltid fascinerat, förbryllat, förskräckt och roat mig mest är biten då hon säger ”Don't forget/Everybody must give something back/For something they get” var på Dylan känner efter i sina fickor och ger henne sitt sista tuggummi. Något som leder till att han blir utkastad, men då tröjan blivit kvarglömd återvänder han och passar också på att fråga ifall han inte kan få lite av hennes jamaikanska rom. Då hon säger nej får hon en av musikhistoriens mest spydiga kommentarer tillbaka; ”Your words aren't clear/You'd better spit out your gum”.
Hur som helst är det en sagolikt vacker melodi som på sätt och vis rimmar dåligt med den bisarra texten, men det gör sitt för att göra låten till något väldigt speciellt. Vissa har påpekat de uppenbara likheterna i melodin med Beatleslåten Norwegian Wood och Dylan fick frågan ifall han inte var orolig för att bli anklagad för att ha stulit låten. ”Det är dom som stulit den av mig” svarade Dylan. Den uppmärksamme kan upptäcka tydliga likheter i texten också. Fast medan engelsmännens bara är sådär lite tokigt bisarr så är Dylans briljant bisarr.
fredag 16 april 2010
Prag Blues
Det här lär inte Sony kunna stoppa. Ett urdrucket ölglas blir till ett instrument som ljuder likt en sprucken, kaxig trumpet. Det är tumlande och rumlande blues när den är som spontanast och bäst. Ingen Bert Karlsson kan fånga det här i en burk och tjäna pengar på det.
När pianisten plockar fram ett munspel förvandlas tvåmannaorkestern till en instrumental trio, trots att det bara finns två individer med endast två instrument och bilden blir ännu suddigare än den redan var för kameramannen kan omöjligt sitta still.
Och vem kan det?
När pianisten plockar fram ett munspel förvandlas tvåmannaorkestern till en instrumental trio, trots att det bara finns två individer med endast två instrument och bilden blir ännu suddigare än den redan var för kameramannen kan omöjligt sitta still.
Och vem kan det?
torsdag 15 april 2010
Girigbukar
Sony Entertainment bestämde sig för att plocka bort Dylans framträdande från Newport i samma stund som jag lade upp det. Nu hittade jag en annan version av samma framträdande på Youtube, som Sony inte hunnit stoppa än i alla fall. Faktum är att det är bättre kvalité på den här, vilket är bra eftersom klippet måste ses med helskärm för att de djupa skuggorna och kontrasterna med Dylans ljusa ansikte ska kunna uppskattas till fullo.
Så tillbaka till förra inlägget och njut medan ni fortfarande har chansen!
Så tillbaka till förra inlägget och njut medan ni fortfarande har chansen!
It' All Over Now (Baby Blue) II
Publikhavet har blivit uppretat som när man sparkar till en myrstack. Folkmusikens ikon, huvudnumret, avslutningsnumret hade klivit upp på scenen på Newport Folk Festival inför en gränslöst förväntansfull publik och spelat elektriskt! Med ett band! Rock n' Roll! Skandal! Burop! Kaos! Inte nog med det, efter bara en kvart hade han lämnat scenen! Under burop och visslingar tigger konferenciern om att han ska komma tillbaka.
Det gör han, ensam. Med en akustisk gitarr. Oro och tumult råder än efter den våldsamma sparken men ett jubel sprider sig lavinartat bland folkmusikens alla tusentals anhängare därute i mörkret. Deras hjälte är tillbaka. Likt en Messiasgestalt, förrådd av sina egna, har han återvänt. Nu blir allt som det ska. "The spokesmen of the generation" ska tala till dem igen. Det är knäpptyst, andäktigt.
"You must leave now/take what you need you think will last/but whatever you wish to keep/you better grab it fast"
Och så kastar han sig upp, det känns som hundra oktaver, med en röst som måste klyva protoner med sin kristallklara skärpa:"
"Look out, the saints are comin' through!
and it's all over now, baby blue"
Att se det ger en känsla av något övernaturligt. Dylans omisskänneliga profil som avtecknar sig mot den becksvarta bakgrunden. De hungriga skuggorna som slukar Dylans ansikte vid minsta rörelse, förvandlar hans ögon till kolsvarta tomma hålrum. Mot slutet zoomar kameran ut och visar Dylan som en liten, brutalt ensam människa i det oändligt, stora, svarta intet.
Han står där med sin gitarr och sin röst framför tusentals och åter tusentals människor som plötsligt blivit tysta som glesbygdsnätter. Alla, precis alla i publiken, de som jublade såväl de som buade åt rockmusiken, de som egentligen är i Newport för att se Pete Seeger och Joan Baez, till och med den där republikanske svågern som följde med bara för att fätsmön tjatade, alla håller de andan.
Sånt här händer inte längre. Ett lika dramatiskt och fulländat framträdande kommer aldrig mer inträffa. Rösten lyfter igen och tycks klyva självaste mörkret:
"Strike another match, go start a new!
and it's all over now, baby blue"
Det gör han, ensam. Med en akustisk gitarr. Oro och tumult råder än efter den våldsamma sparken men ett jubel sprider sig lavinartat bland folkmusikens alla tusentals anhängare därute i mörkret. Deras hjälte är tillbaka. Likt en Messiasgestalt, förrådd av sina egna, har han återvänt. Nu blir allt som det ska. "The spokesmen of the generation" ska tala till dem igen. Det är knäpptyst, andäktigt.
"You must leave now/take what you need you think will last/but whatever you wish to keep/you better grab it fast"
Och så kastar han sig upp, det känns som hundra oktaver, med en röst som måste klyva protoner med sin kristallklara skärpa:"
"Look out, the saints are comin' through!
and it's all over now, baby blue"
Att se det ger en känsla av något övernaturligt. Dylans omisskänneliga profil som avtecknar sig mot den becksvarta bakgrunden. De hungriga skuggorna som slukar Dylans ansikte vid minsta rörelse, förvandlar hans ögon till kolsvarta tomma hålrum. Mot slutet zoomar kameran ut och visar Dylan som en liten, brutalt ensam människa i det oändligt, stora, svarta intet.
Han står där med sin gitarr och sin röst framför tusentals och åter tusentals människor som plötsligt blivit tysta som glesbygdsnätter. Alla, precis alla i publiken, de som jublade såväl de som buade åt rockmusiken, de som egentligen är i Newport för att se Pete Seeger och Joan Baez, till och med den där republikanske svågern som följde med bara för att fätsmön tjatade, alla håller de andan.
Sånt här händer inte längre. Ett lika dramatiskt och fulländat framträdande kommer aldrig mer inträffa. Rösten lyfter igen och tycks klyva självaste mörkret:
"Strike another match, go start a new!
and it's all over now, baby blue"
It' All Over Now (Baby Blue) I
Dylan spelar It's all over Now (Baby Blue) på ett hotellrum sent en natt under sin Englandsturné 1965 då den precis är nyskriven. Det går inte att ta miste på självförtroendet och kreativiteten hos Dylan under den här tiden, den strålar ur honom som en aura.
Jag har aldrig hört den göras riktigt på det sättet han spelar den här. Den där rytmen på gitarren, den är verkligen fascinerande. Hypnotiserande. Det säger lite om Dylan, att han spelar en version sent en natt inför tio personer i ett rum och sen aldrig återvänder till samma version. Kreativiteten är av en annan värld.
Det illmariga leendet som spelar i mungiporna när han med en nickning sjunger "yonder stands your orphan with his gun/cryin' like a fire in the sun". Jag älskar det. Det är med en sådan enkelhet briljansen flödar ur honom.
Jag har aldrig hört den göras riktigt på det sättet han spelar den här. Den där rytmen på gitarren, den är verkligen fascinerande. Hypnotiserande. Det säger lite om Dylan, att han spelar en version sent en natt inför tio personer i ett rum och sen aldrig återvänder till samma version. Kreativiteten är av en annan värld.
Det illmariga leendet som spelar i mungiporna när han med en nickning sjunger "yonder stands your orphan with his gun/cryin' like a fire in the sun". Jag älskar det. Det är med en sådan enkelhet briljansen flödar ur honom.
söndag 11 april 2010
Dylan Top 100: 36-40
36. It’s All Over Now, Baby Blue (Bringing it all Back Home, 1965) [7]
Kan betraktas som Dylans avsked till den sida av han själv som syns t.ex. på omslaget till Times They Are A-Changin’ och till den musik som gjorde honom världsberömd. Med Bringing it all Back Home gav han sig in på nya territorier både musikaliskt och textmässigt. Hela It’s All Over Now bolmar av känslor och situationer där just allt, precis allt är över och förbi.
”You must leave now, take what you need, you think will last/But whatever you wish to keep, you better grab it fast”. Dylan kastar in sitt allra mest färgsprakande och fantasifulla register; “All your seasick sailors, they are rowing home/Your empty handed armies, are all going home” – allt i samma tema. Det är slut, det är över, ta vad du kan och gå vidare. ”Strike another match, go start a new/And it’s all over now, baby blue”.
37. Things Have Changed (Essential Bob Dylan, 2000) [74]
Filmmusik till Wonder Boys som gav Dylan en Oscar. Japp, han har fått alla utmärkelser; Oscarsstatyeter, grammisar, polarpriset, pulitzerpriset, diverse hall of fame och hedersutmärkelser. Det är bara Nobels litteraturpris som väntar.
“All the truth in the world adds up to one big lie”. Det här är Dylan från sin absolut coolaste sida och det säger inte lite för Dylan är det coolaste som finns. Han definierar begreppet. Med en tillbakalutad, sarkastisk röst berättar han att han ”used to care/but things have changed”. Texten är av den sorten som Dylan skrivit de senaste dryga tio åren, som han är helt ensam om. Varje rad lever ett liv för sig självt. ”Got white skin, got assassin's eyes/I'm looking up into the sapphire tinted skies/I'm well dressed, waiting on the last train” Var kan man höra något liknande? ”Mr. Jinx and Miss Lucy, they jumped in the lake/I'm not that eager to make a mistake”.
Verserna är uppbyggda på två rimmande rader, sedan en tredje rad som rimmar med den sista sjätte raden, med en rimmande fjärde och femte rad emellan. Det är intrikat. ”This place ain't doing me any good/I'm in the wrong town, I should be in Hollywood/Just for a second there I thought I saw something move/Gonna take dancing lessons do the jitterbug rag/Ain't no shortcuts, gonna dress in drag/Only a fool in here would think he's got anything to prove”. Och den behagliga, gubbigt dansanta musiken bara vindlar vidare, skulle kunna fortsätta i dagar utan att någon tröttnade.
38. You’re a Big Girl Now (Blood on the Tracks, 1975) [77]
Jag känner en kärlek och öm tillgivenhet till den här låten som kan liknas med vad jag skulle känna för en liten skör fågelunge med stukad vinge som jag tagit hand om över vintern och nu står beredd att släppa iväg i de första ljumma vårvindarna.
Stränginstrumentens samarbete tar andan ur en från första stund. Dylan beordrade sin kompgitarrist på den här låten att spela så att det lät som ”fjärilsvingar” och med en skicklighet som förvånade de närvarande i studion visade han vad han menade innan han lämnade tillbaka gitarren. Den innehåller sådana där fantastiska passager där Dylans röst greppar tag i melodin och liksom tar fart i de mjuka svängarna, som när han sjunger ”I’m going out of my mind/with a pain that stops and starts”.
Texten hamnar i skuggan av framförandet, musiken är helt omöjlig att värja sig mot men vad som verkligen gör låten nästan outhärdligt gripande att lyssna till är Dylans beklagande utrop i mitten av varje vers. Ett "wooooh" kan säga mer än tusen ord ifall de framförs av en sångmästare som Dylan. Det är en av Dylans allra vackraste, ömtåligaste, smärtsamma skapelser.
39. I Feel a Change Comin’ On (Together Through Life, 2009) [-]
Det ligger en outtröttlig rytm över låten. Det låter som om Dylan radat upp sina rader och gett sig av på en marsch som kan vara i tusen år. Det finns inget skyndsamt eller energikrävande över musiken, bara en tålmodig taktfast rytm, vansinnigt taktfast. Intensiteten ökar bara några gånger. När han utbrister “Well now what's the use in dreaming/You got better things to do/Dreams never did work for me anyway/Even when they did come true” och när han berättar; ”I’m listening to Billy Joe Shaver/And I’m reading James Joyce/Some people they tell me/I got the blood of the land in my voice”. Omnämnandet av samtida musiker har nästan blivit en tradition. På Time out of Mind (1997) var det Neil Young och på Modern Times (2006) nämndes Alicia Keys. Men skeendena återgår snart till sitt normala igen. Dylans röst är som honung blandat med grus och kanske nationens blod då.
40. Sad-Eyed Lady of the Lowlands (Blonde on Blonde, 1966) [3]
En 11 minuter lång episk kärleksförklaring till sin nyblivna hustru Sara Lowndes, vars namn mer eller mindre går att spåra i titeln. För inspelningarna till vad som skulle bli Blonde on Blonde valde Dylan att bege sig till Nashville och ett gäng begåvade studiomusiker. Första dagen kallades de till studion klockan två. Dylan dök upp fyra timmar för sent och var inte klar med texten. Musikerna fick lämna honom ensam i studion och vänta en trappa ner. Vid midnatt, då de kämpade för att hålla sig vakna, kallades de tillbaka till studion.
Dylan visade i grova drag hur det skulle låta och så började inspelningen. Musikerna som var vana vid låtar kring 2-3 minuter började bygga upp till ett crescendo vid slutet av varje vers i tron att slutet var nära. Men Dylan bara fortsatte. Trummisen Kenny Buttrey spelade med en hand och kollade på klockan. Efter drygt elva minuter tecknade Dylan att det var klart och den tagningen blev den enda av Sad-Eyed Lady of the Lowlands.Nästan tio år senare skrev Dylan låten Sara. Där finns raden ”Staying up for days in a Chelsea Hotel/Writing ’Sad-Eyed Lady of the Lowlands’ for you”. Det finns en inspelning som cirkulerar bland oss Dylanfantaster där Dylan med en akustisk gitarr spelar upp låten på sitt hotellrum för Al Kooper och hans kasettbandspelare. Innan han börjar spela säger han ”…best song I’ve ever written…”
Kan betraktas som Dylans avsked till den sida av han själv som syns t.ex. på omslaget till Times They Are A-Changin’ och till den musik som gjorde honom världsberömd. Med Bringing it all Back Home gav han sig in på nya territorier både musikaliskt och textmässigt. Hela It’s All Over Now bolmar av känslor och situationer där just allt, precis allt är över och förbi.
”You must leave now, take what you need, you think will last/But whatever you wish to keep, you better grab it fast”. Dylan kastar in sitt allra mest färgsprakande och fantasifulla register; “All your seasick sailors, they are rowing home/Your empty handed armies, are all going home” – allt i samma tema. Det är slut, det är över, ta vad du kan och gå vidare. ”Strike another match, go start a new/And it’s all over now, baby blue”.
37. Things Have Changed (Essential Bob Dylan, 2000) [74]
Filmmusik till Wonder Boys som gav Dylan en Oscar. Japp, han har fått alla utmärkelser; Oscarsstatyeter, grammisar, polarpriset, pulitzerpriset, diverse hall of fame och hedersutmärkelser. Det är bara Nobels litteraturpris som väntar.
“All the truth in the world adds up to one big lie”. Det här är Dylan från sin absolut coolaste sida och det säger inte lite för Dylan är det coolaste som finns. Han definierar begreppet. Med en tillbakalutad, sarkastisk röst berättar han att han ”used to care/but things have changed”. Texten är av den sorten som Dylan skrivit de senaste dryga tio åren, som han är helt ensam om. Varje rad lever ett liv för sig självt. ”Got white skin, got assassin's eyes/I'm looking up into the sapphire tinted skies/I'm well dressed, waiting on the last train” Var kan man höra något liknande? ”Mr. Jinx and Miss Lucy, they jumped in the lake/I'm not that eager to make a mistake”.
Verserna är uppbyggda på två rimmande rader, sedan en tredje rad som rimmar med den sista sjätte raden, med en rimmande fjärde och femte rad emellan. Det är intrikat. ”This place ain't doing me any good/I'm in the wrong town, I should be in Hollywood/Just for a second there I thought I saw something move/Gonna take dancing lessons do the jitterbug rag/Ain't no shortcuts, gonna dress in drag/Only a fool in here would think he's got anything to prove”. Och den behagliga, gubbigt dansanta musiken bara vindlar vidare, skulle kunna fortsätta i dagar utan att någon tröttnade.
38. You’re a Big Girl Now (Blood on the Tracks, 1975) [77]
Jag känner en kärlek och öm tillgivenhet till den här låten som kan liknas med vad jag skulle känna för en liten skör fågelunge med stukad vinge som jag tagit hand om över vintern och nu står beredd att släppa iväg i de första ljumma vårvindarna.
Stränginstrumentens samarbete tar andan ur en från första stund. Dylan beordrade sin kompgitarrist på den här låten att spela så att det lät som ”fjärilsvingar” och med en skicklighet som förvånade de närvarande i studion visade han vad han menade innan han lämnade tillbaka gitarren. Den innehåller sådana där fantastiska passager där Dylans röst greppar tag i melodin och liksom tar fart i de mjuka svängarna, som när han sjunger ”I’m going out of my mind/with a pain that stops and starts”.
Texten hamnar i skuggan av framförandet, musiken är helt omöjlig att värja sig mot men vad som verkligen gör låten nästan outhärdligt gripande att lyssna till är Dylans beklagande utrop i mitten av varje vers. Ett "wooooh" kan säga mer än tusen ord ifall de framförs av en sångmästare som Dylan. Det är en av Dylans allra vackraste, ömtåligaste, smärtsamma skapelser.
39. I Feel a Change Comin’ On (Together Through Life, 2009) [-]
Det ligger en outtröttlig rytm över låten. Det låter som om Dylan radat upp sina rader och gett sig av på en marsch som kan vara i tusen år. Det finns inget skyndsamt eller energikrävande över musiken, bara en tålmodig taktfast rytm, vansinnigt taktfast. Intensiteten ökar bara några gånger. När han utbrister “Well now what's the use in dreaming/You got better things to do/Dreams never did work for me anyway/Even when they did come true” och när han berättar; ”I’m listening to Billy Joe Shaver/And I’m reading James Joyce/Some people they tell me/I got the blood of the land in my voice”. Omnämnandet av samtida musiker har nästan blivit en tradition. På Time out of Mind (1997) var det Neil Young och på Modern Times (2006) nämndes Alicia Keys. Men skeendena återgår snart till sitt normala igen. Dylans röst är som honung blandat med grus och kanske nationens blod då.
40. Sad-Eyed Lady of the Lowlands (Blonde on Blonde, 1966) [3]
En 11 minuter lång episk kärleksförklaring till sin nyblivna hustru Sara Lowndes, vars namn mer eller mindre går att spåra i titeln. För inspelningarna till vad som skulle bli Blonde on Blonde valde Dylan att bege sig till Nashville och ett gäng begåvade studiomusiker. Första dagen kallades de till studion klockan två. Dylan dök upp fyra timmar för sent och var inte klar med texten. Musikerna fick lämna honom ensam i studion och vänta en trappa ner. Vid midnatt, då de kämpade för att hålla sig vakna, kallades de tillbaka till studion.
Dylan visade i grova drag hur det skulle låta och så började inspelningen. Musikerna som var vana vid låtar kring 2-3 minuter började bygga upp till ett crescendo vid slutet av varje vers i tron att slutet var nära. Men Dylan bara fortsatte. Trummisen Kenny Buttrey spelade med en hand och kollade på klockan. Efter drygt elva minuter tecknade Dylan att det var klart och den tagningen blev den enda av Sad-Eyed Lady of the Lowlands.Nästan tio år senare skrev Dylan låten Sara. Där finns raden ”Staying up for days in a Chelsea Hotel/Writing ’Sad-Eyed Lady of the Lowlands’ for you”. Det finns en inspelning som cirkulerar bland oss Dylanfantaster där Dylan med en akustisk gitarr spelar upp låten på sitt hotellrum för Al Kooper och hans kasettbandspelare. Innan han börjar spela säger han ”…best song I’ve ever written…”
lördag 10 april 2010
Listor
Jag sitter och tittar på min Dylan Top 100 lista. Huvudet ruskar på sig och så tänker jag saker som "34:e plats!? Hur kunde den hamna på 34:e plats? Det är ju en av mina absoluta, absoluta favoriter!", det är obegripligt, jag får det inte att gå ihop. Jag konstaterar att Dylan har ca 35-45 låtar som förtjänar att hamna Top 10. Och 100 låtar som förtjänar att hamna Top 20.
Man kan jämföra det med pingisens världsranking. Där är det inte alls samma konkurrens. Det finns ingen på plats 20-40 som man tycker borde ligga Top 10. På senaste rankingen är Timo Boll nu den ende som står emellan en kinesisk sextett i toppen. Zhang Jike och Xu Xin har börjat landa efter sin raketfärd upp genom rankingsystemet och står nu som sexa respektive sjua, precis efter Boll. Nu har de inte mycket klättring kvar, men båda ligger snart ännu högre. Ma Long är överlägsen i toppen.
Det mest chockerande med den aktuella rankingen är att andraplatsen på damrankingen inte längre tillhör en kinesiska. När hände det senast att de fyra-fem första inte var kinesiskor? Roligt för dampingisen och starkt gjort av Singapores Feng Tianwei som är en av mina favoriter på damsidan.
Men en del konstiga avancemang får mig att oroligt misstänka att pajasturneringen Wolksvagen Cup gav en massa rankingpoäng till de inbjudna. Man kan ju för guds skull inte dela ut rankingpoäng i en påhittad tävling där bara en spelare från varje land får delta. Det är en sån diskriminering mot de kinesiska spelarna, som nationellt konkurrerar på helt andra villkor än övriga världens pingisspelare, att ITTF i så fall borde anmälas till något jämställdhetsombud.
Man kan jämföra det med pingisens världsranking. Där är det inte alls samma konkurrens. Det finns ingen på plats 20-40 som man tycker borde ligga Top 10. På senaste rankingen är Timo Boll nu den ende som står emellan en kinesisk sextett i toppen. Zhang Jike och Xu Xin har börjat landa efter sin raketfärd upp genom rankingsystemet och står nu som sexa respektive sjua, precis efter Boll. Nu har de inte mycket klättring kvar, men båda ligger snart ännu högre. Ma Long är överlägsen i toppen.
Det mest chockerande med den aktuella rankingen är att andraplatsen på damrankingen inte längre tillhör en kinesiska. När hände det senast att de fyra-fem första inte var kinesiskor? Roligt för dampingisen och starkt gjort av Singapores Feng Tianwei som är en av mina favoriter på damsidan.
Men en del konstiga avancemang får mig att oroligt misstänka att pajasturneringen Wolksvagen Cup gav en massa rankingpoäng till de inbjudna. Man kan ju för guds skull inte dela ut rankingpoäng i en påhittad tävling där bara en spelare från varje land får delta. Det är en sån diskriminering mot de kinesiska spelarna, som nationellt konkurrerar på helt andra villkor än övriga världens pingisspelare, att ITTF i så fall borde anmälas till något jämställdhetsombud.
fredag 9 april 2010
Dagbok och heroin
Min uppfattning är att jag inte brukar skriva sådana där personliga, dagboksliknande inlägg som är väldigt populärt på vissa bloggar som låter något så här:
Hej, kära läsare :) Vaknade idag och var bara såååå himla trött, sover inte alls bra med min nya aerodynamiska kudde från Åhléns (dåligt köp). A ja, nu har jag i alla fall ätit två tunnbröd med lingon, sill och honungsmelon som blev över efter min egna ansiktsbehandling jag gjorde (ni får receptet imorgon ;)) funkar sååå himla bra! Idag har jag sååå mycket att göra och är bara sååå himla stressad men först ska jag ut och powerwalka i 45 minuter. Var ute på promenad med Mattias igår och vi såg ett blad som såg preciiiis ut som ett hjärta så måste bara dit idag igen och ta kort på det så att jag kan visa det för er. Hoppas, hoppas det är kvar annars blir jag seriöst galen. Måste kila nu, ha en underbar dag!
Visserligen berättade jag här om dagen om mina planer på att panera en Niltilapia (jag känner mig fortfarande lite smutsig efter det blottandet av mitt privatliv) men det var ett undantag. Men eftersom jag ständigt får frågor om vad jag egentligen gör (som jag alltid undviker att svara på) så tyckte jag att det var läge för mitt egna dagboksblogginlägg, här kommer det:
Hej, kära läsare(n). Vaknade imorse, var trött som vanligt (vad annars?). Kokade havregrynsgröt, åt havregrynsgröt. Skickade in slutgiltiga versionen av min uppsats som jag började planera för drygt fem år sedan, som jag börjat på, börjat om på, gjort uppehåll ifrån, börjat på igen, lagt åt sidan, börjat på en gång till och nu blivit klar med efter drygt ett års arbete. Yeah!
Så då var det gjort. För att inte inlägget ska bli helt meningslöst kompenserar jag med ett stycke högkoncentrerad musikhistoria. Under de år jag tillbringade hos den extremare hårdrockens avarter upptäckte jag det "alternativa" pop/rock bandet The Velvet Underground och kunde inte förstå hur mina popnördiga vänner kunde klaga på att min musik var skränig och våldsam och sedan sätta sig och lyssna på sina hjältar i Velvet Underground. Låtar som Heroin och The Black Angel's Death Song var det brutalaste jag hört. Det tog några år att ta till sig den kaotiskt svårlyssnade, skräckinjagande och otäckt självutlämnande musiken men nu håller jag den högt där uppe bland det bästa och viktigaste som gjorts. Det här klippet visar ett nedtonat liveframförande av Heroin och är fullkomligt magiskt.
Hej, kära läsare :) Vaknade idag och var bara såååå himla trött, sover inte alls bra med min nya aerodynamiska kudde från Åhléns (dåligt köp). A ja, nu har jag i alla fall ätit två tunnbröd med lingon, sill och honungsmelon som blev över efter min egna ansiktsbehandling jag gjorde (ni får receptet imorgon ;)) funkar sååå himla bra! Idag har jag sååå mycket att göra och är bara sååå himla stressad men först ska jag ut och powerwalka i 45 minuter. Var ute på promenad med Mattias igår och vi såg ett blad som såg preciiiis ut som ett hjärta så måste bara dit idag igen och ta kort på det så att jag kan visa det för er. Hoppas, hoppas det är kvar annars blir jag seriöst galen. Måste kila nu, ha en underbar dag!
Visserligen berättade jag här om dagen om mina planer på att panera en Niltilapia (jag känner mig fortfarande lite smutsig efter det blottandet av mitt privatliv) men det var ett undantag. Men eftersom jag ständigt får frågor om vad jag egentligen gör (som jag alltid undviker att svara på) så tyckte jag att det var läge för mitt egna dagboksblogginlägg, här kommer det:
Hej, kära läsare(n). Vaknade imorse, var trött som vanligt (vad annars?). Kokade havregrynsgröt, åt havregrynsgröt. Skickade in slutgiltiga versionen av min uppsats som jag började planera för drygt fem år sedan, som jag börjat på, börjat om på, gjort uppehåll ifrån, börjat på igen, lagt åt sidan, börjat på en gång till och nu blivit klar med efter drygt ett års arbete. Yeah!
Så då var det gjort. För att inte inlägget ska bli helt meningslöst kompenserar jag med ett stycke högkoncentrerad musikhistoria. Under de år jag tillbringade hos den extremare hårdrockens avarter upptäckte jag det "alternativa" pop/rock bandet The Velvet Underground och kunde inte förstå hur mina popnördiga vänner kunde klaga på att min musik var skränig och våldsam och sedan sätta sig och lyssna på sina hjältar i Velvet Underground. Låtar som Heroin och The Black Angel's Death Song var det brutalaste jag hört. Det tog några år att ta till sig den kaotiskt svårlyssnade, skräckinjagande och otäckt självutlämnande musiken men nu håller jag den högt där uppe bland det bästa och viktigaste som gjorts. Det här klippet visar ett nedtonat liveframförande av Heroin och är fullkomligt magiskt.
måndag 5 april 2010
Äntligen
Det är inte så att jag bara sitter framför Youtube hela dagarna och uppdaterar i väntan på att det ska dyka upp filmer från den kinesiska uttagningen. Så är det inte.
Men nu har finalen lagts upp. Den spelades mellan Ma Long och överraskningen Li Ping som uppenbarligen slog ut Chen Qi i semin medan Ma Long skickade ut Hao Shuai. Grattis Ma Long till den egenhändigt fixade VM-platsen! Ma Long kvalificerad tillsammans med Zhang Jike och Xu Xin... jag vill säga något fint men kommer bara på: coolt!
Och jag tänker inte säga någonting om bredden och klassen på Kinas pingisspelare bara för att Li Ping glider fram och slår ut två spelare rankade Top 10 i världen. Jag ska gå och panera en Tilapiafisk istället.
Men nu har finalen lagts upp. Den spelades mellan Ma Long och överraskningen Li Ping som uppenbarligen slog ut Chen Qi i semin medan Ma Long skickade ut Hao Shuai. Grattis Ma Long till den egenhändigt fixade VM-platsen! Ma Long kvalificerad tillsammans med Zhang Jike och Xu Xin... jag vill säga något fint men kommer bara på: coolt!
Och jag tänker inte säga någonting om bredden och klassen på Kinas pingisspelare bara för att Li Ping glider fram och slår ut två spelare rankade Top 10 i världen. Jag ska gå och panera en Tilapiafisk istället.
"Men från Peking hörs det inget"
Ok, nu är det inte just i Peking utan i Dalian i Liaoning provinsen som tystnaden råder. Där spelades under påskhelgen den tredje uttagningsturneringen till Lag VM. Zhang Jike och Xu Xin som vunnit de två tidigare kunde stanna hemma och äta ägg medan de övriga fick göra upp om den sista platsen. Resten får förlita sig på coachernas goda vilja, då de tar ut de två sista spelarna i femmanna-truppen.
Vad vi vet är att Wang Liqin, Ma Lin och Wang Hao alla åkte i första matchen. Ma Lin mot Hao Shaui, Wang Liqin mot Chen Qi och Wang Hao mot Li Ping! Wang Hao tycktes vara på väg tillbaka men finalen i Tyskland kanske var en engångsföreteelse? I den fjärde kvartsfinalen spelade Ma Long mot Lei Zhenhua och vann 3-0.
Semifinalerna var Ma Long mot Hao Shuai och Li Ping mot Chen Qi. Det känns upplagt för Ma Long men Hao Shuai storspelade i första uttagningsturneringen och har här allt att spela för. Coacherna lär inte ta ut honom, Ma Long däremot lär få chansen även om han inte vann i helgen.
Men hur gick det? Jag vet inte? "Ifrån Dalian hörs det inget/Ifrån Dalian hörs det inget/Ingenting". Så här såg det i alla fall ut när Ma Long spöade upp medelmåttan Lei Zhenhua som brukar få nöja sig med att spela lite mixeddubbel i mästerskapen.
Vad vi vet är att Wang Liqin, Ma Lin och Wang Hao alla åkte i första matchen. Ma Lin mot Hao Shaui, Wang Liqin mot Chen Qi och Wang Hao mot Li Ping! Wang Hao tycktes vara på väg tillbaka men finalen i Tyskland kanske var en engångsföreteelse? I den fjärde kvartsfinalen spelade Ma Long mot Lei Zhenhua och vann 3-0.
Semifinalerna var Ma Long mot Hao Shuai och Li Ping mot Chen Qi. Det känns upplagt för Ma Long men Hao Shuai storspelade i första uttagningsturneringen och har här allt att spela för. Coacherna lär inte ta ut honom, Ma Long däremot lär få chansen även om han inte vann i helgen.
Men hur gick det? Jag vet inte? "Ifrån Dalian hörs det inget/Ifrån Dalian hörs det inget/Ingenting". Så här såg det i alla fall ut när Ma Long spöade upp medelmåttan Lei Zhenhua som brukar få nöja sig med att spela lite mixeddubbel i mästerskapen.
söndag 4 april 2010
Dylan Top 100: 41-45
41. Blind Willie McTell, 1983 (Bootlegs Series Vol. 1-3, 1991) [5]
En högt, högt älskad låt bland Dylanfansen. Inspelad under Infidels-sessionerna men ratad av Dylan i sista stund av okänd anledning. Det är en stillsam ballad, alldeles bedövande i all sin stämningsfulla fullkomlighet. Sångaren sitter på sitt hotellrum och blickar ut genom sitt fönster, vad han ser utanför är den amerikanske söderns skamfyllda historia. Dylan målar en tavla med en sådan skicklighet att låten har beskrivits som en kulmination av hans artisteri.
Men det är ingen tavla som man kan måla med en pensel, den är full av alla sinnesintryck ”See them big plantations burning/Hear the cracking of the whips/Smell the sweet magnolia blooming”. Men det blir aldrig mer eller tydligare än sinnesintryck, kvinnan vid floden med den välklädda mannen och hans hembryggda whiskey, ugglan som sjunger för stjärnorna medan tälten tas ned och så den ständigt närvarande hyllningen till söderns blueslegend Blind Willie McTell.
Det ligger mycket vemod, riktigt tungt vemod, och skam över både ord och musik. Samtidigt något universellt vackert och överbryggande. Men i slutändan kommer allting ner till framförandet, det är där det avgörs. Dylans närvaro är total, han låter inte en hundradel gå undan orörd. Lyssnaren är fast redan från första ackordet.
42. Love Sick (Time out of Mind, 1997) [12]
Någonting med den där monotona rytmen, jag får känslan av en gungstol. Jag kan tänka mig Dylan sitta i en gungstol och sjunga den, jag kan tänka mig sitta i en gungstol och höra den, kanske sjunga med; ”sometimes… the silence can be like thunder/sometimes… I wanna take to the road and plunder”.
Love Sick framställs ofta som det starkaste spåret på Time out of Mind och den fångar onekligen det mesta som utgör albumet i sin helhet. ”I see, I see silhouettes in the window/I'll watch them 'til they're gone/And they leave me hangin' on/To a shadow”. Men det finns fler mästerverk på albumet som grammisbelönades 1998, för alla som trodde att Dylan var historia.
43. Mr. Tambourine Man (Bringing it all Back Home, 1965) [14]
En av Dylans absolut mest berömda låtar. Själv såg jag ingen storhet i den förrän jag började sätta mig in i Dylan och upptäckte verserna. Det är en svindlande resa i Dylans poesi som bara flödar fram ur en sångare som finner sig klarvaken trots att han suttit vaken genom natten och nu ser mrogonen komma; ”Though I know that evenin's empire has returned into sand/Vanished from my hand/Left me blindly here to stand but still not sleeping/My weariness amazes me, I'm branded on my feet/I have no one to meet/And the ancient empty street's too dead for dreaming”.
Sin position som odödligt mästerverk har redan fastslagits även av icke-Dylanfansen men det är inte i den lättillgängliga melodin eller i refrängen som storheten ligger, utan i versernas poesi som är skrivna med en nästan otäck precision, rytm, balans och rikedom.
44. As I Went out One Morning (John Wesley Harding, 1967) [-]
Som så mycket annat på John Wesley Harding är det en gåta utan svar. Briljant och storslagen i all sin makalöst minimalistiska miljö. Framförd på ett uråldrigt språk som faller sig alldeles naturlig till den ålderdomliga musiken. Samtidigt framstår både musiken och texten än idag som något nytt och helt unikt. En morgon är han ute ”to breathe the air around Tom Paine’s”. “I spied the fairest damsel/That ever did walk in chains/I offer'd her my hand/She took me by the arm/I knew that very instant/She meant to do me harm”.
En kort dialog följer innan Tom Paine själv kommer springande och ber om ursäkt för allt hon ställt till med. Kvar blir vi stående, lika konfunderade, övergivna och tvehågsna som sångaren som blir stående ensam på Tom Paine’s ägor.
Tom Paine var en av de Förenta Staternas ”Founding fathers” och Dylan hade några år tidigare tilldelats en utmärkelse av The Thomas Paine Society där han under ceremonin ställt till med en mindre skandal. Men vi vet inte ifall vi ska söka svaren där eller om det bara är villospår.
45. Chimes of Freedom (Another Side of Bob Dylan, 1964) [93]
Han är på väg hem med sitt sällskap då de överraskas av ett åskoväder. Hukade i en ports skydd ser han åskan och blixten som en klocka som slår för frihet och rättvisa. Texten är en av Dylans första djupa dyk ner i poesins värld som beskriver hur åskan ”struck shadows in the sounds” med utplånande rader som; ”in the wild cathedral evening, the rain unravelled tales/for the disrobed faceless forms of no position.”
Men samtidigt är det ett rörande ställningstagande där Dylan omfamnar och ger röst åt alla de svaga, utstötta och underlägsna genom blixtens klockslag. ”Tolling for the luckless, the abandoned an' forsaked”,”the deaf an' blind/tolling for the mute”, “the mistreated, mateless mother, the mistitled prostitute”, “the warriors whose strength is not to fight/flashing for the refugees on the unarmed road of flight”, “for the gentle, striking for the kind/striking for the guardians and protectors of the mind/and the poet an the painter far behind his rightful time”, “the lonesome-hearted lovers with too personal a tale/and for each unharmfull, gentle soul misplaced inside a jail”, “the aching whose wounds cannot be nursed/for the countless confused, accused, misused, strung-out ones an' worse” och slutligen “for every hung-up person in the whole wide universe”.
Hänförda sitter de där skyddade; “Starry-eyed and laughing as I recall when we were caught/Trapped by no track of hours for they hanged suspended/As we listened one last time an' we watched with one last look/Spellbound an' swallowed 'til the tolling ended.”
En högt, högt älskad låt bland Dylanfansen. Inspelad under Infidels-sessionerna men ratad av Dylan i sista stund av okänd anledning. Det är en stillsam ballad, alldeles bedövande i all sin stämningsfulla fullkomlighet. Sångaren sitter på sitt hotellrum och blickar ut genom sitt fönster, vad han ser utanför är den amerikanske söderns skamfyllda historia. Dylan målar en tavla med en sådan skicklighet att låten har beskrivits som en kulmination av hans artisteri.
Men det är ingen tavla som man kan måla med en pensel, den är full av alla sinnesintryck ”See them big plantations burning/Hear the cracking of the whips/Smell the sweet magnolia blooming”. Men det blir aldrig mer eller tydligare än sinnesintryck, kvinnan vid floden med den välklädda mannen och hans hembryggda whiskey, ugglan som sjunger för stjärnorna medan tälten tas ned och så den ständigt närvarande hyllningen till söderns blueslegend Blind Willie McTell.
Det ligger mycket vemod, riktigt tungt vemod, och skam över både ord och musik. Samtidigt något universellt vackert och överbryggande. Men i slutändan kommer allting ner till framförandet, det är där det avgörs. Dylans närvaro är total, han låter inte en hundradel gå undan orörd. Lyssnaren är fast redan från första ackordet.
42. Love Sick (Time out of Mind, 1997) [12]
Någonting med den där monotona rytmen, jag får känslan av en gungstol. Jag kan tänka mig Dylan sitta i en gungstol och sjunga den, jag kan tänka mig sitta i en gungstol och höra den, kanske sjunga med; ”sometimes… the silence can be like thunder/sometimes… I wanna take to the road and plunder”.
Love Sick framställs ofta som det starkaste spåret på Time out of Mind och den fångar onekligen det mesta som utgör albumet i sin helhet. ”I see, I see silhouettes in the window/I'll watch them 'til they're gone/And they leave me hangin' on/To a shadow”. Men det finns fler mästerverk på albumet som grammisbelönades 1998, för alla som trodde att Dylan var historia.
43. Mr. Tambourine Man (Bringing it all Back Home, 1965) [14]
En av Dylans absolut mest berömda låtar. Själv såg jag ingen storhet i den förrän jag började sätta mig in i Dylan och upptäckte verserna. Det är en svindlande resa i Dylans poesi som bara flödar fram ur en sångare som finner sig klarvaken trots att han suttit vaken genom natten och nu ser mrogonen komma; ”Though I know that evenin's empire has returned into sand/Vanished from my hand/Left me blindly here to stand but still not sleeping/My weariness amazes me, I'm branded on my feet/I have no one to meet/And the ancient empty street's too dead for dreaming”.
Sin position som odödligt mästerverk har redan fastslagits även av icke-Dylanfansen men det är inte i den lättillgängliga melodin eller i refrängen som storheten ligger, utan i versernas poesi som är skrivna med en nästan otäck precision, rytm, balans och rikedom.
44. As I Went out One Morning (John Wesley Harding, 1967) [-]
Som så mycket annat på John Wesley Harding är det en gåta utan svar. Briljant och storslagen i all sin makalöst minimalistiska miljö. Framförd på ett uråldrigt språk som faller sig alldeles naturlig till den ålderdomliga musiken. Samtidigt framstår både musiken och texten än idag som något nytt och helt unikt. En morgon är han ute ”to breathe the air around Tom Paine’s”. “I spied the fairest damsel/That ever did walk in chains/I offer'd her my hand/She took me by the arm/I knew that very instant/She meant to do me harm”.
En kort dialog följer innan Tom Paine själv kommer springande och ber om ursäkt för allt hon ställt till med. Kvar blir vi stående, lika konfunderade, övergivna och tvehågsna som sångaren som blir stående ensam på Tom Paine’s ägor.
Tom Paine var en av de Förenta Staternas ”Founding fathers” och Dylan hade några år tidigare tilldelats en utmärkelse av The Thomas Paine Society där han under ceremonin ställt till med en mindre skandal. Men vi vet inte ifall vi ska söka svaren där eller om det bara är villospår.
45. Chimes of Freedom (Another Side of Bob Dylan, 1964) [93]
Han är på väg hem med sitt sällskap då de överraskas av ett åskoväder. Hukade i en ports skydd ser han åskan och blixten som en klocka som slår för frihet och rättvisa. Texten är en av Dylans första djupa dyk ner i poesins värld som beskriver hur åskan ”struck shadows in the sounds” med utplånande rader som; ”in the wild cathedral evening, the rain unravelled tales/for the disrobed faceless forms of no position.”
Men samtidigt är det ett rörande ställningstagande där Dylan omfamnar och ger röst åt alla de svaga, utstötta och underlägsna genom blixtens klockslag. ”Tolling for the luckless, the abandoned an' forsaked”,”the deaf an' blind/tolling for the mute”, “the mistreated, mateless mother, the mistitled prostitute”, “the warriors whose strength is not to fight/flashing for the refugees on the unarmed road of flight”, “for the gentle, striking for the kind/striking for the guardians and protectors of the mind/and the poet an the painter far behind his rightful time”, “the lonesome-hearted lovers with too personal a tale/and for each unharmfull, gentle soul misplaced inside a jail”, “the aching whose wounds cannot be nursed/for the countless confused, accused, misused, strung-out ones an' worse” och slutligen “for every hung-up person in the whole wide universe”.
Hänförda sitter de där skyddade; “Starry-eyed and laughing as I recall when we were caught/Trapped by no track of hours for they hanged suspended/As we listened one last time an' we watched with one last look/Spellbound an' swallowed 'til the tolling ended.”
Tilapiafisk och The King
Idag köpte jag Tilapiafisk, mest bara för att Tom Waits sjunger att han äter "Tilapia fish cakes" i sin Bottom of the World som är bättre än de flesta superlativ. I samma stycke festar han på grillad svart svan och påfågelekorre men eftersom jag är skeptisk till att äta varelser som har ett läte passade Tilapiafisken bäst.
Den kommer från Nilen och gjorde nu sällskap med hajmalar från Mekongfloden, krabbor från Kina och räkor från nordvästra Atlanten i min globala frys. Varför ska man ut och resa när man möter hela världen i frysdisken?
Men det var ett sidospår, mitt egentliga ärende är ännu en Youtube-länkning. Den här gången ett storslaget och samtidigt vemodigt klipp. Det är The King of Rock n' Roll som glimtar till och visar sin begåvning en sista gång, bara ett par månader före sin död. Likt en överviktig vålnad sätter han sig vid pianot och med svetten forsande nerför ansiktet bjuder han världen på en sista magisk föreställning.
Den kommer från Nilen och gjorde nu sällskap med hajmalar från Mekongfloden, krabbor från Kina och räkor från nordvästra Atlanten i min globala frys. Varför ska man ut och resa när man möter hela världen i frysdisken?
Men det var ett sidospår, mitt egentliga ärende är ännu en Youtube-länkning. Den här gången ett storslaget och samtidigt vemodigt klipp. Det är The King of Rock n' Roll som glimtar till och visar sin begåvning en sista gång, bara ett par månader före sin död. Likt en överviktig vålnad sätter han sig vid pianot och med svetten forsande nerför ansiktet bjuder han världen på en sista magisk föreställning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)