Dylan Top 100: 36-40

36. It’s All Over Now, Baby Blue (Bringing it all Back Home, 1965) [7]
Kan betraktas som Dylans avsked till den sida av han själv som syns t.ex. på omslaget till Times They Are A-Changin’ och till den musik som gjorde honom världsberömd. Med Bringing it all Back Home gav han sig in på nya territorier både musikaliskt och textmässigt. Hela It’s All Over Now bolmar av känslor och situationer där just allt, precis allt är över och förbi.
”You must leave now, take what you need, you think will last/But whatever you wish to keep, you better grab it fast”. Dylan kastar in sitt allra mest färgsprakande och fantasifulla register; “All your seasick sailors, they are rowing home/Your empty handed armies, are all going home” – allt i samma tema. Det är slut, det är över, ta vad du kan och gå vidare. ”Strike another match, go start a new/And it’s all over now, baby blue”.

37. Things Have Changed (Essential Bob Dylan, 2000) [74]
Filmmusik till Wonder Boys som gav Dylan en Oscar. Japp, han har fått alla utmärkelser; Oscarsstatyeter, grammisar, polarpriset, pulitzerpriset, diverse hall of fame och hedersutmärkelser. Det är bara Nobels litteraturpris som väntar.
“All the truth in the world adds up to one big lie”. Det här är Dylan från sin absolut coolaste sida och det säger inte lite för Dylan är det coolaste som finns. Han definierar begreppet. Med en tillbakalutad, sarkastisk röst berättar han att han ”used to care/but things have changed”. Texten är av den sorten som Dylan skrivit de senaste dryga tio åren, som han är helt ensam om. Varje rad lever ett liv för sig självt. ”Got white skin, got assassin's eyes/I'm looking up into the sapphire tinted skies/I'm well dressed, waiting on the last train” Var kan man höra något liknande? ”Mr. Jinx and Miss Lucy, they jumped in the lake/I'm not that eager to make a mistake”.
Verserna är uppbyggda på två rimmande rader, sedan en tredje rad som rimmar med den sista sjätte raden, med en rimmande fjärde och femte rad emellan. Det är intrikat. ”This place ain't doing me any good/I'm in the wrong town, I should be in Hollywood/Just for a second there I thought I saw something move/Gonna take dancing lessons do the jitterbug rag/Ain't no shortcuts, gonna dress in drag/Only a fool in here would think he's got anything to prove”. Och den behagliga, gubbigt dansanta musiken bara vindlar vidare, skulle kunna fortsätta i dagar utan att någon tröttnade.

38. You’re a Big Girl Now (Blood on the Tracks, 1975) [77]
Jag känner en kärlek och öm tillgivenhet till den här låten som kan liknas med vad jag skulle känna för en liten skör fågelunge med stukad vinge som jag tagit hand om över vintern och nu står beredd att släppa iväg i de första ljumma vårvindarna.
Stränginstrumentens samarbete tar andan ur en från första stund. Dylan beordrade sin kompgitarrist på den här låten att spela så att det lät som ”fjärilsvingar” och med en skicklighet som förvånade de närvarande i studion visade han vad han menade innan han lämnade tillbaka gitarren. Den innehåller sådana där fantastiska passager där Dylans röst greppar tag i melodin och liksom tar fart i de mjuka svängarna, som när han sjunger ”I’m going out of my mind/with a pain that stops and starts”.
Texten hamnar i skuggan av framförandet, musiken är helt omöjlig att värja sig mot men vad som verkligen gör låten nästan outhärdligt gripande att lyssna till är Dylans beklagande utrop i mitten av varje vers. Ett "wooooh" kan säga mer än tusen ord ifall de framförs av en sångmästare som Dylan. Det är en av Dylans allra vackraste, ömtåligaste, smärtsamma skapelser.

39. I Feel a Change Comin’ On (Together Through Life, 2009) [-]
Det ligger en outtröttlig rytm över låten. Det låter som om Dylan radat upp sina rader och gett sig av på en marsch som kan vara i tusen år. Det finns inget skyndsamt eller energikrävande över musiken, bara en tålmodig taktfast rytm, vansinnigt taktfast. Intensiteten ökar bara några gånger. När han utbrister “Well now what's the use in dreaming/You got better things to do/Dreams never did work for me anyway/Even when they did come true” och när han berättar; ”I’m listening to Billy Joe Shaver/And I’m reading James Joyce/Some people they tell me/I got the blood of the land in my voice”. Omnämnandet av samtida musiker har nästan blivit en tradition. På Time out of Mind (1997) var det Neil Young och på Modern Times (2006) nämndes Alicia Keys. Men skeendena återgår snart till sitt normala igen. Dylans röst är som honung blandat med grus och kanske nationens blod då.

40. Sad-Eyed Lady of the Lowlands (Blonde on Blonde, 1966) [3]
En 11 minuter lång episk kärleksförklaring till sin nyblivna hustru Sara Lowndes, vars namn mer eller mindre går att spåra i titeln. För inspelningarna till vad som skulle bli Blonde on Blonde valde Dylan att bege sig till Nashville och ett gäng begåvade studiomusiker. Första dagen kallades de till studion klockan två. Dylan dök upp fyra timmar för sent och var inte klar med texten. Musikerna fick lämna honom ensam i studion och vänta en trappa ner. Vid midnatt, då de kämpade för att hålla sig vakna, kallades de tillbaka till studion.
Dylan visade i grova drag hur det skulle låta och så började inspelningen. Musikerna som var vana vid låtar kring 2-3 minuter började bygga upp till ett crescendo vid slutet av varje vers i tron att slutet var nära. Men Dylan bara fortsatte. Trummisen Kenny Buttrey spelade med en hand och kollade på klockan. Efter drygt elva minuter tecknade Dylan att det var klart och den tagningen blev den enda av Sad-Eyed Lady of the Lowlands.Nästan tio år senare skrev Dylan låten Sara. Där finns raden ”Staying up for days in a Chelsea Hotel/Writing ’Sad-Eyed Lady of the Lowlands’ for you”. Det finns en inspelning som cirkulerar bland oss Dylanfantaster där Dylan med en akustisk gitarr spelar upp låten på sitt hotellrum för Al Kooper och hans kasettbandspelare. Innan han börjar spela säger han ”…best song I’ve ever written…”